My Soulthrower Open 2026, part I

It's often said that a criminal often returns to the scene of the crime. Apparently, this also applies to knife throwers. Last year I missed this competition, but this year I had the opportunity to attend. It was finally time for the first of three competitions of the year for me, the Soulthrower Open in Arboga.

A competition that, when I participated in for the first time, offered strong international competition. Unfortunately, there would be significantly less of that this year. The state of the world and the economy of individuals are putting a damper on many people.

Unusually, I did not travel together with my dear wife, but this was a solo trip. This means that the 480 km long car journey from Småland to Västmandland was a little longer and tougher than usual. But with a couple of stops, it went well. A hearty cup of coffee always does the trick. The way up was pure transport, so the extra small roads were avoided. However, most of the holiday traffic was heading the other direction, so the roads were relatively free of vehicles.

There was one problem: it was over thirty degrees when I started, and our car does not have AC. It certainly has a button marked "A/C", but the only thing that happens if you press it is that a green light is visible. Nice but not particularly cooling. 

A much-needed break in the region of Askersund, more specifically, the Hammarsund Bridge. Many hours in a car, hotter than 30 degrees, take their toll

Once there, I checked into an Airbnb in the centre of Arboga at the home of an extremely sympathetic older gentleman who turned out to be an artist with a checkered past. He also had a provident little dog, which turned out to be the centre of my attention a while later.

The second stop was the Arboga sportkastingsklubb's indoor arena. After a bit of socialising and greeting people I hadn't seen since last year, it was time for something of a surprise competition. The weekend started with a jump start, which meant duel throwing more or less on a standing foot.

This is where the dog came into the picture. I had neither training clothes nor a belt on me. Two things that are good to have if you are going to throw a knife. Shirts tend to get tight around the arms when you throw, and without a belt, you can't wear a knife sheath, which is a requirement in this specific sport. So it was just a sprint back to the accommodation on the other side of town, which thankfully isn't that big, to make up for the shortfall. 

The only problem was that Lady, the family dog, aimed for the door when I arrived and ran out! Panic was what I felt. The dog was very wary of strangers, as she was a rescued street dog from Ireland. Luckily, I somehow managed to persuade the little one not to run away, and I was able to lead her back inside. She is so old that I had to help her up the stairs.

Two beards duel, Pehart vs. Karlsson

Then there was a mixed warm-up/workshop. The latter, especially for me, who does not have access to any machines for timing and has never practised "quick draw". The principle is not difficult, but there are many details to think about. Tips and advice are therefore welcome for a beginner like me. But generally it went well, both in the warm-up and the throw. It can be stated that I am relatively safe, but in this context, slow. I rarely miss, but I am not fast. So I had nothing to do with the lead, something I did not expect either. The final consisted of the battle between the beards. In fact, the podium was sorted by the length of facial hair. With this, I have also revealed that Mr Soultrower himself did not actually win the standings but came second. Rickard has the longest beard and Simon the shortest.

After the competition, we talked over a couple of pizzas and Chinese food. Various topics were covered, and I also managed to visit the company that is located in the same premises as Arboga SK, Bra Billigt. They are developing a range of throwing knives that I got to see and test throw. It was a variant of a Seax that I believe in.

One of the models recently developed by Bra Billigt together with ASK

But since people are nice and I have a hard time being in between, time flew by. It was time to head for bed and get ready for tomorrow's activities. It would be more than expected, it would turn out.

Saturday's schedule included Walk Back in both knife and No Spin, as well as various Games. I knew most of them, but there was also something called "Mystery Game", which, of course, aroused some curiosity. Otherwise, it was Mountain Man, Speed ​​Throwing, Double Bit, Silhouette Throwing and Plank. In addition, distance throwing in both knife disciplines and basic games in Coutanque will also be completed. A very substantial program, in other words.

Then, as usual, there was going to be an axe competition on Sunday, that's how it was planned anyway. However, the reality looked a little different.

/ J - your thrower in the ether

Mitt Soulthrower Open 2026, del I

En brottsling återvänder ofta till brottsplatsen brukar det hävdas. Det gäller tydligen även knivkastare. Förra året missade jag den här tävlingen men i år hade jag möjligheten att närvara. Det var äntligen dags för årets första av tre tävlingar för min del, Soulthrower Open i Arboga. 

En tävling som första gången jag deltog innebar digert internationellt motstånd. Det skulle tyvärr visa sig vara väsentligt mindre av det inslaget i år. Världens tillstånd och individers ekonomi sätter käppar i hjulen för många. 

För ovanlighets skull hade jag inte med mig min kära fru utan det här blev en solotrip. Det innebär att den 480 km långa bilresan från Småland till Västmandland blev lite längre och segare än vanligt. Men med ett par stopp gick det väl. En rejäl kopp kaffe gör alltid susen. Vägen upp var ren transport så de extra små vägarna valdes bort. Emellertid var semestertrafiken mest på väg åt andra hållet varpå vägarna var tämligen fria från fordon. 

Ett aber fanns, det var över trettio grader varmt när jag startade och vår bil saknar AC. Den har förvisso en knapp som det står A/C på men det enda som händer om man trycker på den är att en grön lampa börjar lysa. Snyggt  men inte särskilt svalkande. 

En välbehövlig paus i trakterna av Askersund, närmare bestämt Hammarsundsbron. Många timmar i en bil varmare än 30 grader kräver sin tribut

Väl framme checkade jag in på ett för mig nytt Air B'n'B i centrala Arboga hemma hos en synnerligen sympatisk äldre herre som visade sig vara konstnär med brokigt förflutet. Han hade även en försynt liten hund som visade sig hamna i centrum för min uppmärksamhet ett tag senare. 

Det andra stoppet var Arboga sportkastningsklubbs inomhusarena. Efter lite socialiserande och hälsande på människor man inte sett sedan förra året var det dags för något av en överraskningstävling. Helgen startade nämligen med en rivstart vilket innebar duell-kastning mer eller mindre på stående fot. 

Det var här hunden kom in i bilden. Jag hade nämligen vare sig träningskläder eller bälte på mig. Två saker som är bra att ha om man skall kasta kniv. Skjortor tenderar att bli trånga kring armarna när man kastar och utan bälte kan man inte bära knivfodral vilket är ett krav i den här specifika grenen. Så det var bara att spurta tillbaks till boendet på andra sidan stan som tack och lov inte är så stor för att ordna tillkortakommandet. 

Kruxet var bara att Lady, som värdens hund heter, satsade på dörren när jag kom och smet ut! Panik var vad jag kände. Hunden var nämligen mycket osäker på främlingar då det var en räddad gatuhund från Irland. Som tur var lyckades jag på något vis övertala jycken att inte rymma vidare och jag kunde leda in henne igen. Hon är så gammal att jag fick hjälpa henne upp för trappan.

Två skägg duellerar, Pehart mot Karlsson

Därefter blev det blandad uppvärmning/workshop. Det senare särskilt för mig som inte har tillgång till några maskiner för tidmätning och aldrig övat "quick draw". Principen är inte svår men det finns många detaljer att fundera kring. Tips och råd är därför välkomna för en nybörjare som jag. Men generellt gick det bra, både på uppvärmning och kastning. Konstateras går att jag är relativt säker men i sammanhanget långsam. Jag missar sällan men fort går det inte. Därmed hade jag inget med täten att göra, något jag å andra sidan inte förväntade mig heller. Finalen bestod av kampen mellan skäggen. Faktum är att pallen sorterades efter längden på ansiktsbehåring. Därmed har jag även avslöjat att herr Soultrower själv faktiskt inte vann tilllställningen utan kom tvåa. Längst skägg har Rickard och kortast Simon. 

Efter tävlingen samtalades det över ett par pizzor och kinamat. Diverse ämnen avklarades och jag hann också med ett besök på företaget som ligger i samma lokaler som Arboga SK, Bra Billigt. De håller på att ta fram ett sortiment av kastknivar som jag fick känna och klämma på. Det fanns flera intressanta modeller varav jag fick kasta med någon. Det var en variant av en Seax som jag tror på. 

En av de modeller som nyligen tagits fram av Bra Billigt ihop med ASK

Men då folk är trevliga och jag har svårt att vara mittemellan så rann tiden iväg. Det var dags att bege sig mot en säng och ta sats mot morgondagens aktiviteter. Det skulle bli mer än förväntat skulle det visa sig. 

På lördagens schema stod bland annat Walk Back i både kniv och No Spin samt diverse Games. De flesta kände jag till men det ingick  även något som kallades "Mystery Game" som förstås väckte viss nyfikenhet. Annars var det Mountain man, Speed throwing, Double bit, siluettkastning och plankan. Utöver det skall även distanskastning i båda knivgrenar samt grundspel i Coutanque klaras av. Ett synnerligen digert program med andra ord. 

Sedan skulle det sedvanligt tävlas i yxa på söndagen, det var så det var tänkt i alla fall. Verkligheten såg dock lite annorlunda ut. 

/ J - eder kastare i etern

Svenska mästerskapen i Arboga

 - En av årets höjdpunkter!

Då har det blivit augusti igen och kastsäsongen lider inte mot sitt slut utan snarare mot en av höjdpunkterna för året, de svenska mästerskapen i sportkastning. Sedvanligt går tävlignen av stapeln på både bildligt och bokstavligt talat historisk mark. Inte bara är Arboga en av Sveriges äldre städer den är också traditionstyngd när det gäller att kasta kniv och yxa. Här återfinns nämligen den svenska sportkastningens moderklubb om det kan uttryckas så. 

Grenarna är de sedvanliga där huvudmomenten avgörs i Walk Back med Kniv, No Spin och Yxa. Sedan tillkommer förstås Coutanque samt distanskastning. Utöver det hittas även ett antal games, däribland Speed Throwing, Moutain Man, plankan, och siluett-kastning. Därmed finns det något för de flesta att delta i. 

Sportdryck efter avslutad träning

Tävlingen är öppen för alla och det är ett gyllene tillfälle för den som är intresserad eller bara nyfiken att träffa likasinnande, snacka kastning och förstås tävla i kniv och yxa. 

På köpet får den som deltar träffa hela svenska eliten varav det återfinns både de som ståtar med färska VM-medaljer jämte före detta världsmästare för att inte tala om regerande världsmästaren i Coutanque.

Vi ses väl i Arboga?

/ J - entusiastisk 

SM i sportkastning 2024

 - Några högst personliga reflektioner

Det har nu gått några dagar sedan årets svenska mästerskap gick av stapeln och lite av intrycken börjar formera sig. Först och främst kan konstateras att det alltid är trevligt att träffa "den utökade familjen" och ta del av den stämning som råder bland kastare. Det är lite festivalkänsla, den där som infinner sig om man samlar ett gäng trevliga människor med samma intresse på en begränsad yta. Sedan blir inte saken sämre av att vi nu är två i familjen som börjat kasta.

Till och med vädret ställde upp på 2024 års SM i sportkastning i Arboga

Inledningsvis vill jag även säga att känslorna vad gäller de egna prestationerna på årets SM är en smula kluvna. Å ena sidan är jag fantastiskt nöjd med utfallet. Det inte bara motsvarade förväntningarna utan trumfade dem. Jag återkommer till det.

Men å andra sidan var inte mina resultat mycket att skryta med. Nu skall för all del ett par saker vägas in i det resonemanget. En sak är att tävling är tävling och träning är träning. Förvisso en floskel men värd att framhållas ändå. Det andra är att ingen tävling är den andra lik. Väder, vind och allmän dagsform spelar alltid in för alla deltagare. Om man inte heter Mondo Duplantis förstås. Då gäller inga regler alls. 

Sportkastning

En liten passus för den som inte är insatt i terminologin. Sportkastning är alltså tävlingsformen av yx- och knivkastning. Skall den jämföras med övrig sport så ligger friidrott nära till hands då det är ett paraplybegrepp. I grund och botten finns tre discipliner. De är kniv rotation, No Spin och yxkastning. Yxan i det här fallet är en liten kastyxa eller tomahawk. Den skall inte förväxlas  med en "Double Bit", dvs den typ av större dubbeleggade yxor du kastar med två händer. 

Sedan påminner själva tävlandet en smula om tiokamp. Främst är det Walk Back som är huvuddisciplin och det är den som avgör vem som blir mästare i respektive gren. I Sverige i det här fallet. Det går till så att man kastar tre knivar/yxor per distans mot tre tavlor. Avstånden är 3,4,5,6 och 7 meter. Allt detta upprepas fyra gånger. Det ger sammantaget 60 kast och en teoretisk maxpoäng på 300. Tavlorna är poängsatta 5 p för mitten/bulls eye och sedan 4,3,2,1 för respektive ring. Flest poäng vinner förstås. 

Därtill läggs distanskastning och i vissa mästerskap kastning från fasta distanser, oftast 3, 5 och 7 meter. De senare är emellertid inte SM-grenar för närvarande.

Siluettkastning kan se ut på det här viset. Prickarna skall träffas i nummerordning vilket ger fem poäng. En träff i siluetten ger minus tio poäng 

Utöver det finns ett antal "Games" som är mer eller mindre förankrade i historia och tradition. De här lekarna eller grenarna ligger lite vid sidan om de huvudsakliga tävlingarna. De som är aktuella för tillfället är Siluett, Mountain Man, Speed Throw och "Nine Target" populärt kallad Plankan. På senare tid har även Coutanque tillkommit. Ordet är en fransk ordlek där couteaux och petanque mixats, alltså orden för knivar och boule/petanque vilket beskriver spelet utmärkt.

Tävlingsdag 1, lördag

Rotation, kniv

Efter invigningstal av Marcus Pehart från Arboga Sportkastningsklubb och traditionsenlig nationalsång var det dags. Ordningen är rotationskastning på lördag förmiddag följt av No Spin på eftermiddagen och yxa på söndagen. Parallellt med det här löper övriga grenar.

Kastandet sker i heat och därmed även uppvärmningen. Vid det här laget är jag familjär med "Meken" och kastbanorna där varpå jag inte är lika beroende av lång uppvärmning numera. Tiden var därmed mer än tillräcklig. 

Tävlingar på Idrottsplatsen "Meken" i full gång

Vädret var detsamma som alltid i Arboga. Det vill säga det regnade småspik på fredag kväll när vi anlände och på lördagen var det soligt och sympatiskt med lite vind. De yttre förutsättningarna var närmast optimala. Därtill var mitt humör gott och stämingen generellt på topp. Uppvärmningskasten med mina WL Custom Blade Spinning Butchers gick utmärkt. Några slarvmissar blev det som alltid  men inget som avskräckte på något vis. Framförallt kände jag mig någorlunda avslappnad. Jag tyckte mig vara redo såväl fysiskt som mentalt. 

Väl stående framför tävlingstavlorna hade förstås pulsen tilltagit. Men jag fick inte det hjärnsläpp som hände på föregående tävling, Soulthrower Open. Nu gick det mer "normalt" till om man får uttrycka det så. Med det tillägget att jag generellt fick för många drop där kniven hamnade på marken. Nio stycken närmare bestämt. Ett par tre stycken är mer normalt under en omgång för min del. Några kan tillskrivas tävlingssiutationen men ett par hade kunnat undvikas bara genom att "vårda" kasten bättre. I mitt fall genom att ta det lugnare mellan kasten och bättre tänka igenom vad jag vill uppnå. Med min teknik tjänar jag ofta på att sänka tempot. Gärna mycket. När jag tycker att det går långsamt är det läge att halvera den farten. Lugnt men bestämt är ledorden både vad gäller tiden mellan kasten och själva tekniken. Särskilt gäller det rotationskastning. 

Det som gick bra var att jag på ett bättre sätt lämnade missarna bakom mig och tänkte framåt, på nästa kast. Jag hoppades uppnå en bit över tvåhundra poäng vilket ligger inom rimlighetens gräns för mig. Mitt träningsbästa är för närvarande 260p. Nu blev det 198 p vilket är dugligt ställt i relation till det stora antalet droppar, dvs helmissar. 

No Spin

På eftermiddagen var det dags för den andra stora begivenheten. Kanske den största för mig personligen då jag trots allt var försvarande mästare i grenen. Vi talar således om Walk Back No Spin vilket har blivit min lilla specialitet och grenen jag gärna ville vinna. Intressant i sammanhanget är dock att det är svårt att veta hur det står till med dagsformen bland närvarande kastare. Grenen är såpass färsk att många gör stora personliga framsteg bara mellan de olika tävlingarna. Nivån är därför svår att gissa sig till på förhand. På samma vis tillkommer även nya deltagare vilket skänker spänning även det. 

Uppvärmningen gick faktiskt riktigt bra för min del. Även på de långa distanserna, sex och sju meter. De var min Akilleshäl vid förra tävlingen och det hade tränats lite extra på det av det skälet. Låt oss säga att det inte märktes på tävlingsarenan. Men det är att gå händelserna i förväg. 

Inledningskasten gick nämligen dugligt. Något miss kom med de flesta knivar hamnade i rätt riktning även om siktet var en smula vingligt. Det vill säga poängen spretade mer än vanligt. Tävlingsnerver är allt jag säger! Särskilt nu när jag skulle bevisa något för mig själv och därtill dra nytta av träningstimmarna som lagts ned under sommaren. 

Men sedan hände något, IGEN! Inte riktigt lika illa som förra gången men nästan. Jag började missa. Nu pratar vi inte om en miss eller två utan drop, på drop på drop. Den här gången blev jag inte arg utan mest uppgiven och faktiskt en smula ledsen. Den känslan var svår att bortse från. Helst ville jag gå av planen. Längtade bort ett tag. Mitt i solen och allt det roliga. 

De långa distanserna satt inte alls som på träning. Inte ens med avräkning för tävlingssituationen. Sedan smittade det av sig även på kortare avstånd. En stund skall tilläggas. Jag lyckades koncentrera mig en smula bättre mot slutet och drog in några bra kast särskilt på tre och fyra meter. Troligtvis räddade det situationen kan jag konstatera så här i efterhand. Så något hade den mentala förberedelsen gett. Men det där är något jag måste tänka igenom. 

Tävlingsdag 2, söndag

Yxa

Söndagen främsta aktivitet är yxkastning i olika former. Något som  jag förvisso ägnat mig vid två tidigare tillfällen men då med lånade yxor och noll koll på allt. Nu hade vi egna yxor med oss, jag och min kära fru. Men de har bara ägts i någon dryg vecka varpå det inte hunnit bli så mycket träning med dem. 

De nylingen införskaffade yxorna och en mugg sportdryck i form av kaffe. Yxorna är de så frekvent använda Cold Steel Norse Hawk. En bra nybörjaryxa helt enkelt

Fördelen med det är att förväntningarna hålls låga. Alla poäng blir så att säga en bonus. Fast inte riktigt skulle det visa sig. För på träning missar jag sällan helt med yxa, alltså så den hamnar på marken. Kanske en av sextio till sjuttio kast vid den Walk Back-träning jag har hunnit genomföra. Nu på uppvärmningen i Arboga blev det några fler men fortfarande relativt få. Men sedan var det tävlingssituationen igen. Då kom missarna. Men nu var det lättare att hålla sig lugn då jag ändå inte förväntat mig några särskilda resultat. Jag ville bara slå mitt förra rekord vilket jag även gjorde. 

Men om yxor generellt är lättare att sätta i tavlan än knivar så är de även svårare att sikta med. I alla fall tycker jag det. Det är relativt enkelt att få poäng men knepigt att få många poäng kan det uttryckas. Så det blir nästa steg att öva på. 

Bäst av alla lyckades, som ofta, Marcus Pehart som drog till med 256 p om jag inte missminner mig. Det är ett riktigt bra resultat även med internationella mått mätt. Så skall en yxa, om inte slipas, så i alla fall kastas. 

Själv är jag inte riktigt där efter mina totalt sex gånger jag kastat. Jag minns inte exakt resultat men cirka hundra poäng lägre skulle jag tro. Men roligt och mycket överraskande var dock att jag lyckades skicka iväg samt sätta en yxa på ett avstånd som räckte till tredje plats i långdistanskastning. DET hade jag inte väntat mig! Jag har inte ens bestämt mig för vilken skaftlängd jag skall ha än och därmed hur yxan skall greppas på de olika avstånden. 

Medaljer

Det är på den här fronten det blev ett lyckat SM för min del. Resultatet i rotation kniv räckte till en tredje plats. Det var samma två kastare före mig den här gången som förra gången det begav sig. Kan jag bara bättra på tävlingsnerverna kan jag pressa dem lite grann tror jag. Grunden finns där. Men det är mycket som skall stämma och det finns fler som har samma problematik som jag och kan kliva fram.  

Något mer överraskande blev det även ett silver i långdistans kniv. Men det är klart, de knivarna jag använder känns "säkra" på vissa avstånd och det gäller upp till 11 meter. Sedan har jag inte testat på längre avstånd och aldrig övat på ett plank. Något som jag insett att jag måste börja med.

Det blev medaljer även i år!

På kortare avstånd gick det också bra vilket resulterade i ett silver i Siluettkastning kniv efter en särkastning. Det är en tävlingsform som genomförs från tre meter. 

Vad beträffar No Spin var det förstås seger i Walk Back som hägrade och något jag i princip avskrev efter den usla insatsen. Jag undkom dock med blotta förskräckelsen och lyckades bärga guldet. Men det där håller inte i längden. 

Däremot gick det mycket bra i Siluett No Spin där jag erhöll ett guld till. Förutom de trettiofem poäng jag fick så var det bud på tio till. Träffar där spetsen grävde sönder planket på rätt ställe för att sedan falla till marken. Jag hade vässat knivarna i år och till nästa gång kommer jag nog vässa dem ytterligare för att de skall stanna kvar lite till. 

Knivarna som gjorde skillnad i år var Zitoon Big NoReload. Med dem i hand kan jag titulera mig svensk mästare i No Spin

Det sista lilla bronset kom efter tävlande i den fruktade plankan. Det handlar om att kasta nio knivar mot en kraftigt lutande planka. Då den är både hård och vinklad är det inte helt lätt att sätta knivarna överhuvudtaget. Jag nyttjade No Spin-teknik vilket fungerade dugligt. Bäst i den här grenen var emellertid en av juniorerna. En liten tjej som drämde dit oss vuxna så det stod härliga till. Så kan det gå! Det bådar gott för framtiden. 

Nu blir det inte mer tävlande för mig i år. Om man nu inte råkar räkna Rick Lembergs On Line-tävling "Aim Games" förstås. Den hade jag tänkt att delta i. Den förra missades på grund av att jag kastar utomhus och det var närmare en halv meter snö när den förra utmaningen ägde rum. Därför lockar den här lite extra. 

/ J - knivkastaren

Några tankar om SM i sportkastning 2023

Jaha, då har man varit i Arboga igen. Även om det nu hunnit passera någon vecka sedan dess. Men vägen börjar kännas bekant vid det här laget. Både jag, fästmön och vår gamla Volvo verkar hitta dit. Det går liksom av sig själv. 

För första gången har vi dessutom hunnit se något annat än bara det lokala Rasta samt idrottsplatsen Meken där Arboga Sportkastningsklubb huserar. Mycket av det beroende på att vi kom tidigare än vi annars brukar och dessutom inte hemifrån utan från Malmköping som ligger mer nästgårds än Växjö.

Nu har vi även hunnit se de gamla husen i centrum samt en Arbogaån som var mer än vresig och inte alls inbjöd till bad. Den var "osimmig"

Dock gick det inte att utnyttja det faktum att vi var i tid och tjuvträna lite på banorna och tavlorna dagen innan som tänkt var. Allt var avstängt i syfte att bevara området i största möjliga mån. Nederbörden hade varit riklig även tidigare under veckan fick vi höra. Något vi inte alls betvivlade då det fullkomligt vräkte ned precis när vi ankom hotellet någon timme tidigare. Marken var så vattensjuk att det räckte att stå en stund på gräsmattan för att vattnet skulle börja sippra fram kring fötterna.  

Eftersom ingen var här kanske det gick att vinna på Walk Over? 

Det som kännetecknade inte bara årets SM utan de facto alla gånger jag varit i den här staden är faktiskt vädret. Det innebär konkret att det vräker ned en dag och är sol en dag. Så har det varit ALLA gånger jag varit här hittills. Måhända är det en slump men tillika ett oomkullrunkeligt faktum. 

Det var inte skönt att vara blöt om fötterna en hel dag. Det börjades med skor, sedan gick jag över till sandaler för att i ren desperation till slut gå barfota i eländet

Förutom att jag är svensk och därmed känner mig tvingad att kommentara de meteorologiska omständigheterna satte det även sina spår i de sportsliga resultaten. Förvisso var villkoren lika för alla men vissa grenar är helt enkelt förbaskat svåra att genomföra i extrem väta. 

Det gäller till exempel min specialitet no spin. Knivarna vill liksom inte lämna handen i rätt ögonblick och man kan inte släppa knivar. Men "Speed throw" är värre, knivarna liksom klibbar ihop. Eller att försöka få fäste i den mjuka leran i särskilt yxkastning som tarvar bra fotfäste. Något som för inverkade menligt på alla som deltog i diverse särkastningar på söndagen. Då sken förvisso solen från en närmast klarblå himmel men marken området hade vid det laget antagit samma konsistens som barndiarré och Meken påmindre närmast om valfritt festivalområde. 

Marken ser misstänkt torr ut på bilden. Det är den inte även om solen kom fram på söndagen

Faktum är att det var så blött så man bitvis fick leta efter knivarna. En motivator till att inte missa?

Det fanns ett rikligt antal medaljer och plaketter att kämpa om. Någon kommenterade just det när jag visade den här bilden på Instagram. Förklaringen till varför är faktiskt inte så komplicerad. Först och främst är ju sportkastning indelad i yxa respektive knivkastning. Sedan finns det två olika tekniker inom knivkastning, traditionell/rotationskastning samt no spin. Vidare finns det fyra olika klasser, herr, dam, junior och barn. 

Medaljbordet är dukat!

Sedan gillar vi knivkastare att leka så det finns ett flertal "games" såsom siluett-kastning, mountain man, speed throw och långdistanskastning samt icke att förglömma "Coutanqe". Det sistnämnda är förstås en knivvariant av det urfranska Petanque mer känt som Boulle i Sverige. Börjar ni sedan fundera över guld, silver och brons för respektive gren och kategori så inser ni snabbt varför det blir många. 

Men det går inte att sticka under stol med att vissa priser är mer åtråvärda än andra. Det är nämligen genom placering i "Walk Back" med yxa, kniv och no spin som de svenska mästarna i respektive klass koras. 

Exakt hur det gick för mig ämnar jag förtälja i nästa inlägg rörande Svenska mästerskapen i sportkastning 2023. 

/ J - lergubben

SM i knivkastning 2023

Nu närmar sig en av årets höjdpunkter med stormsteg. I alla fall för den som är det minsta intresserad av kniv- och yxkastning. Evenemanget jag avser är förstås årets SM i sportkastning.

Platsen är som vanligt Arboga, höll jag på att skriva men sedan kom jag på att det är faktiskt är sant!

Som den uppmärksamme kanske noterar har sista anmälningsdag passerat. Men talar ni med sekretariatet går det att lösa. Desto fler som kommer desto roligare blir det! Sent skall syndaren vakna heter det som bekant. 

Sedan bör det påpekas att sportkastning är en liten sport. Det innebär rent konkret att man inte bara får chansen att delta i ett svenskt mästerskap även som nybörjare utan även att man får umgås med, tävla mot och ta råd från de bästa. En möjlighet som en utövare av en större sport aldrig får möjlighet till. Jag är tämligen säker på att den genomsnittlige korpspelaren i fotboll aldrig får chansen att diskutera fasta situationer med spelare från någon förstaliga någonstans. Det går bra här, kanske inte hörnor och liknande men väl kastteknik och annat närbesläktat. 

Så väl mött på "Meken" i Arboga om några veckor!

/ J - knivkastaren

Soulthrower Open, del 1

Ibland är man så till brädden fylld av intryck att man knappt vet vart man skall börja. I alla fall jag och idag är ett sådant tillfälle. Då har jag ändå haft några timmar på mig att sortera helgens händelser. Därför ämnar jag försöka bena ut alla spretande tankar rörande knivkastning i ett par inlägg här på bloggen. 

Det som skall processas är allt som hände under Soulthrower Open som gick av stapeln i Arboga. En knivkastartävling öppen för alla och med internationell prägel. Verkligen internationell skulle det visa sig då de som kom längst ifrån var från USA och Australien! På plats fanns även kastare från Storbrittanien bördiga från både Skottland och södra England samt kastare från Finland, Tjeckien och förstås Sverige. 

Måhända är det inte den största tävlingen i världen sett till antalet deltagare men det kan mycket väl ha varit en av de trevligaste.

Den känslan var något jag diskuterade över kaffet på jobbet då det finns några där som har ägnat sig åt andra mindre sporter och de kände delvis igen sig. Det blir nämligen en viss kamratskap när man ägnar sig åt en mindre sport. Något som jag även är bekant med sedan min tid som ju-jutsu-utövare. Man har chans att träffa och prata med de bästa i världen, något som förstås är helt omöjligt i en större sport som säg fotboll eller liknande. Att den genomsnittlige korpspelaren skulle ta sig en pratstund med Zlatan eller Messi förefaller inte särskilt sannolikt. Men här kan man både få träffa några av de bästa i sitt gebit och ta del av deras kunskap. 

Sedan tror jag faktiskt att knivkastare är ett vänligare släkte än de flesta. Men den iakttagelsen kanske inte är helt vetenskapligt belagd. Men tills dess att någon motbevisar mig kommer jag att hävda att det förhåller sig på det viset. 

De flesta av kastarna i Soulthrower Open 2023

Storleken är inte allt brukar det heta och det stämmer även i det här fallet. Det fanns riktigt duktiga kastare på plats i alla discipliner. Särskilt som de som är bra i en gren ofta tenderar att vara framstående även i flera andra.

Det är möjligen baksidan av små sporter. Förvisso finns det inte tusentals personer att konkurrera med men det finns alltid en topp och den är alltid superb, så även här. Där fanns kastare med världsmästartitlar och vinnare av andra internationella turneringar och priser varvat med gröngölingar som jag. Det gör att som nybörjare får man ibland möta de bästa direkt. Vilket förstås är både en förbannelse och välsignelse sett till resultat. Men det är extremt inspirerande hur som haver. 

Rent sportsligt var jag mest på plats för att lära. Det här är bara min tredje tävling så mer erfarenhet behövs. Förutom de timmar man står och nöter på hemmaplan genom att dunka ett vasst objekt i en bit trä så behövs träning inför själva tävlingssituationen. Det är verkligen något helt annat att prestera när det gäller. Något som många fick erfara och något som jag ämnar återkomma till i ett senare inlägg. 

Det primära målet var att få lära känna fler kastare och få ansikten till de några av de personer som man tidigare endast bytt några ord med on-line eller följer i sociala medier. Det fantastiska var att de var ännu mer sympatiska i verkligheten! Det var därför med både sorg och glädje i hjärtat jag lämnade Arboga för hemfärd. 

Men vi ses snart igen i olika sammanhang. 

/ J - känslosam

PS. I nästa inlägg ämnar jag inrikta mig på själva tävlingen. 

Soulthrower Open, Part I

Sometimes you are so overwhelmed with impressions that you hardly know where to start. At least me and today is such an occasion. Then I still had a few hours to sort out the weekend's events. Therefore, I intend to try to clarify all the thoughts regarding knife throwing in a couple of posts here on the blog.

 

What will be processed is everything that happened during the Soulthrower Open that took place in Arboga. A knife-throwing competition open to everyone and with an international touch. Truly international it would appear as those who came the furthest away were from the USA and Australia! There were also throwers from Great Britain with backgrounds from both Scotland and southern England as well as throwers from Finland, the Czech Republic and of course Sweden.

It may not be the biggest competition in the world in terms of the number of participants, but it may well have been one of the nicest.

That feeling was something I discussed over coffee at work as there are some there who have been involved in other minor sports and they partially recognized themselves. There is a certain camaraderie when you engage in a minor sport. Something that I am also familiar with since my time as a Ju-Jutsu practitioner. You have the chance to meet and talk to the best in the world, something that is of course completely impossible in a major sport such as football or the like. That the average player would have a chat with Zlatan or Messi does not seem very likely. But here you can both meet some of the best in their field and share their knowledge.

Then again, I actually think knife throwers are a friendlier breed than most. But that observation may not be completely scientifically substantiated. But until someone disproves me, I will maintain that it is so.

Most of the participants in Soulthrower Open 2023

Size is not everything, as the saying goes, and that is also true in this case. There were really good throwers present in all disciplines. Especially as those who are good in one discipline often tend to excel in several others as well.

It is possibly the flip side of small sports. Sure there aren't thousands of people to compete with but there's always a top and it's always superb, so here too. There were throwers with world championship titles and winners of other international tournaments and awards interspersed with newbies like me. This means that as a beginner you sometimes have to face the best in your first competition. Which of course is both a curse and a blessing in terms of results. But it is extremely inspiring either way.

In terms of sports, I was mostly there to learn. This is only my third competition so more experience is needed. In addition to the hours you stand and enjoy at home pounding a sharp object into a piece of wood, training is needed for the competition situation itself. It's really something else to perform when you have to. Something that many experienced and something that I intend to return to in a later post.

The primary goal was to get to know more throwers and get faces of some of the people with whom you had previously only exchanged a few words online or followed on social media. The amazing thing was that they were even more likable in real life! It was therefore with both sadness and joy in my heart that I left Arboga for the journey home.

But we will see each other again soon in different contexts.

/ J - feeling emotional

PS. I nästa inlägg ämnar jag inrikta mig på själva tävlingen. 

Mitt SM 2022, del 2

 Lördag, den första tävlingsdagen

Som vanligt vill jag ha gott om tid på mig i sådana här sammanhang. Det är något jag tagit med mig från alla motionslopp och tävlingar som genomförts på cykel under åren. Saker och ting händer och understundom behövs tid för att fixa vad det nu är. Men det är mindre punkteringar och mekaniskt krångel i knivkastning har jag noterat. Och sen slipper man att nåla fast nummerlappar på cykeltröjor. Det är ett gigantiskt stressmoment för mig. 

Efter en lugn frukost på Rasta i Arboga där särskilt Mango-smoothien var uppskattad styrdes kosan mot "Meken" där Arboga Sportkastningsklubbs utomhusarena återfinns. Både jag och min sambo ämnade ställa upp i diverse grenar. Sambon var nästan mer nervös än jag då hon inte på grund av skada kunnat träna alls. Och då menar jag egentligen inte träna, utan kasta. Hon hade aldrig kastat kniv tidigare! Faktum är att hon knappt kastat en sten i sitt liv. 

Vädret bjöd på blandad kompott men det var i alla fall uppehåll hela lördagen även om det var extremt kvavt och fuktigt

På plats befann sig förutom arrangörerna några andra morgonpigga kastare. De leden fylldes på efterhand och något senare var det dags för invigningstal av Marcus Pehart följt av nationalsång. Det var trots allt svenska mästerskap!

Sedan var det dags för uppvärmning. Igen, kanske får tilläggas. Jag ville inte ha känslan från gårdagen i bakhuvudet så jag hade redan hunnit med ett hundratal kast före samling. Tavlorna trilskades inte alls den här dagen utan var i mitt tycke närmast perfekta. Inte heller infanns sig panikkänslan från de första kasten från kvällen innan. Både inkastning och uppvärmning gick väl ungefär som väntat. Däremot begicks ett misstag, jag följde inte alls mina vanliga rutiner och det upplägg jag planerat. Det hade varit att föredra. Nu var jag rätt distraherad och splittrad och därmed inte fokuserad alls. 

Sedan kan det talas lite om förväntningar. Jag har varit inne och nosat på området i tidigare inlägg här på bloggen. Det är svårt det här med vad man kan vänta sig. Som tävlande vet du nämligen inte vad de andra deltagarna är kapabla till eller ens vilka som är på plats och hur deras dagsform artar sig. Vad jag kan veta och i viss mån styra är mina egna insatser. Där har noterats att resultaten är rejält förbättrade sedan förra året* men att jag är ojämn. Högstanivån räcker till och är bra men inte alltid konsekvent som sagt. Frågan som återstod var därför tvåfaldig, var dagsformen där och hur långt skulle de resultat som åstadkoms räcka? 

Rotationskastning pågår

Men tävling och träning är nu två HELT skilda saker. Det är märkligt det där. Den sista uppvärmningsbanan och den första tävlingsbanan på Meken ligger några få meter från varandra åtskilda av ett randigt plastband. Ändå kan det gå förträffligt bra att kasta på en uppsättning tavlor och väsentligt mycket sämre på den andra. De kunde ibland lika gärna ha legat i ett annat land eller på en annan kontinent. 

Rotationskastning

En resa till den världsdelen gjordes tämligen omgående. Uppdelningen bestod av rotationskastning på förmiddagen och No spin skulle följa därefter. Jag beslutade mig att börja med kastning från 3 meter. Mest för att den distansen är lättast, inte att vinna i nota bene, utan att komma igång med. Resultatet blev svajigt. Fullträffar varvades med mindre bra träffar. Det var där tävlingssituationen hade inverkan på insatsen. Det sura för mig var att jag inte kände mig nervös alls. Men jag misstänker starkt att jag kastade för fort. Det händer ofta. Man skall inte stressa i knivkastning. 

Att jag skulle ha någon chans på medaljer slog mig aldrig. Därtill var prestatationen för svag i mitt tycke. Men målet var att försöka kvala in till den Walk Back som jag trots allt siktade mot. Den som skulle avgöra placeringarna i svenska mästerskapen. Villkoren den här gången var att endast de tre bästa på de tre distanserna hamnade där. 

Plan B var därför att relativt sett prestera bättre på fem och sju-metersdistanserna. Jag hade nämligen sett att det var fler än jag som hade vissa besvär med dem. Särskilt sju meter som faktiskt är lite svårare än de kortare avstånden om man skall vara ärlig. Där fanns en öppning till att klättra placeringsmässigt. 

Stilstudie av barfotakastare

Jag minns inte exakt hur det gick eller kändes i de insatser som följde. Dagen flöt ihop till en jäkla massa kastande. Varvat med lite vattendrickande och prat följt av mer kastande. Faktum är att det blev så mycket att jag nästan var för trött när det var dags för den sista omgången. Därför har jag heller ingen aning om vilka poäng som åstadkoms från min sida. 

Utöver det var det mycket annat jag ville hinna med. Fotografera både tävlingar, folk och knivar. Skriva noter till Instagram och bloggen, titta på utrustning och prata teknik och material. Det fanns även planer på att uppdatera diverse sociala medier under de här dagarna. Av de planerna blev det intet. Inga noter, färre foton än jag tänkt och inga bilder eller texter till nätet hanns med. För samtidigt försökte jag hålla upp nivån på de olika tävlingsdistanserna och det var prioriterat för mig. 

Tavla för siluettkastning och till höger även ett mål för "Aim Games K19". Det senare får bli ett projekt efter SM

Ja just det, mellan dem så stacks det in ett par grenar till som jag aldrig prövat. Det fanns några lekar, "Games", att ställa upp i. Tre närmare bestämt i form av Speed throw, Siluett-kastning och Mountain man. 

Av dem klarade jag av en på lördagen och det var den från cirkuskastning stammande siluettkastningen. Den stackars, historiskt vanligen kvinnliga assistenten har ersatts av ett par röda prickar som ger minuspoäng om de träffas. Runt dem finns femton mål som skall träffas i tur och ordning. Det var det jag försökte med. Det gick sådär då jag aldrig kastar nedåt i knähöjd där de lägsta prickarna återfinns. En detalj jag får börja träna på! Resultaten från de här lekarna jämte den senare No spin-tävlingen redogjordes inte förrän på söndagen då även alla grenar som inkluderade yxor genomfördes. 

Finalkastning i Walk back Rotational 

Men efter hand stod det klart att det måste gått relativt bra för mig i poängkastningen då jag fick kasta särkastning på sju meter. Den lyckades jag vinna och därmed var en liten silvermedalj klar. Först därefter meddelades att jag även var i final i rotationskastning. Därmed var minst tredjeplats säkrad. Men mycket vill ha mer och jag insåg att med lugn kastning har jag en chans på ädlare valör. Allt annat lika och bara dagsform att gå på ger jag mig själv inte stora chanser att rå på svensk sportkastnings nestor Marcus Pehart. Men i tävling kan allt hända och det skall trots allt kastas först.

Det tog viss tid innan resultaten ramlade in och prisutdelningen kunde hållas i de olika distanserna samt finalen i rotationsteknik. 

Väl där visade det sig att det gått bra. Mycket bra till och med. Mina resultat räckte till silver på både 3, 5 och 7 meter. Ja, och icke att förglömma, silver totalt! Tvåa bakom den "omöjlige" Pehart är inte fy skam. Näst bäst i Sverige låter inte helt dumt. 

Knivarna som användes för att bärga silvermedaljerna är Woodpecker från Pierre Cazoulat

Det var en första "halvlek" som var mer än minnesvärd. Men det är ju egentligen i den andra huvuddisciplinen jag är bäst, åtminstone i relation till andra. Det skulle därför bli extra intressant att tävla i No spin. Det bör sägas att båda teknikerna är något jag lärt mig och tränat på sedan ett par månader innan förra årets SM. Därför sitter ingen av dem direkt i ryggmärgen så att säga. Ett drygt år räcker inte för att nöta in den säkerhet som krävs. 

Efter inmundigandet av en pizza var det så dags att ge sig i kast med den ädla konsten att skicka iväg en bit järnskrot så att den far in i en träbit utan att leka propeller på vägen. No spin väntade. För den disciplinen var upplägget detsamma som för rotationskastningen. Det vill säga först kvalificering och tävling på avstånden 3, 5 och 7 meter varpå de tre med bäst sammanlagd poäng går till final och får en chans att tävla om titeln svensk mästare. 

Jag var laddad och speedad av både för stora mängder kaffe och "hög" på trevlig stämning och samtal med alla gemytliga människor. Mer än redo med andra ord. Om det ämnar jag skriva i nästa del av SM-äventyret. 

/ J - silvermedaljören

*  Mina personliga träningsrekord kan skrivas till 104 p för 3m kniv rotation, 99 p 5m rotation, 70 p 7 m rotation och 258 p Walk Back. Längsta kast 11m. 

Samma siffror för No Spin är 96 p från 3m, 86 p från 5m och 70 p från 7m. Högsta notering för Walk Back skrivs till 219p. Längsta kast No spin är 9,82m.

Mitt SM 2022, del 1

Vi börjar som man brukar, bakifrån. Eller ja, det kanske inte är det vanligaste men ändå. Måndagen när detta skrivs är jag fortfarande rejält trött. Fysiskt för att jag kastade alldeles för mycket mellan de olika tävlingsmomenten i helgen och psykiskt för att den för all del mycket trevliga sociala situationen krävde sin tribut av mig. Det är den gren jag är sämst i nämligen. Ja och så att bilfärden i mörker och mestadels ösregn tog fyra och en halv timme hem och vi var i säng vid kvart i två eller så. 

Sedan kan jag vara lite trött för att jag sov dåligt i helgen på grund av ovan säng, för tjock kudde samt rejäl träningsvärk. Visst brukar mina knivkastningspass tendera att bli långa, ibland bortåt fyra timmar men inte över en hel dag från klockan halv nio till sju på kvällen. Många kast blev det. Inkastningar, uppvärmningar inför varje moment och mycket kastande mellan det för att känna på distanser och småträna lite. Det finns faktiskt en förklaring till det "överdrivna" kastandet för den som undrar. Jag kastar bättre när jag är en smula fysiskt trött. Mer avslappnat helt enkelt. Sedan kastades delvis med redskap jag aldrig hållt i förut. Det bidrog till trötthet det med tror jag. Yxor är inte mina bästa vänner även om de var mer tillmötesgående än jag förväntat mig. 

Men sängen är jag trots allt glad över då ursprungstanken var att tillbringa nätterna på ett liggunderlag i ett tält. En missad avbokning av hotellrum satte stopp för de planerna och istället blev det ett bekvämare alternativ. Ett som i retrospektiv kändes helt rätt med tanke på hur helgen utvecklade sig. Då är det vädret jag har i åtanke. Jag återkommer till det då det blev spektakulärt. 

"Meken" i Arboga. Platsen för kommande bataljer, här i motljus sent på fredag eftermiddag

Jag höll på att skriva att vi som vanligt anlände till Arboga på fredagen. Men då det skett två år i rad så är det farligt nära att bli en tradition. Nyss nämnda väder var då utmärkt! Hällregnen hade vi kommit ikapp och kört förbi i trakterna av Hjo. Vi checkade in på Rasta och styrde kosan mot arrangerande Arboga Sportkastningsklubbs kastarena på idrottsplatsen Meken. Väl framme och efter att hälsat på flera bekanta och några nya glada kastare så var jag mycket intresserad av att känna på banor och tavlor. Allt för att lugna tävlingsnerverna. Den myckna träningen jag tidigare skrivit om här på bloggen borde ha gett resultat och jag var nyfiken på hur det skulle yttra sig. Förväntningarna på mig själv var tämligen höga vid det här laget. 

Sagt och gjort, en ledig tavla letades upp och några trevande kast utfördes. Knivarna var de jag kastat mest med och som brukar användas för uppvärmning, Woodpeckers från Pierre Cazoulat. Det var även dem jag främst ämnade tävla med i alla moment som handlade om rotationskastning. 

Så här såg de ut när de var nya. De är inte lika snygga längre men Woodpecker är fortfarande mitt första val för Walk back rotationskastning

KATASTROF! Flera grovar missar inledde, knivarna spreds över halva tavlan bland fyror och treor. Värst var att när träffarna väl kom så följdes de upp av att knivarna försmädligt satte sig lite håglöst i Bullseye för att sedan ramla ned på marken där de syntes hånle mot mig. Inte en gång utan flera gånger. Jag förstod ingenting då knivarna var nyslipade och nästan vassa och tavlorna var splitternya och uppenbarligen gjorda av mjuk gran. En kombination som borde vara ett recept för succé. Åtminstone vad "stick" beträffar. De jag är van vid hemmifrån är gjorda av långsamväxt, torkad och därmed för hård björk. Ibland orkar jag dessutom inte vattna dem så väl som jag borde. 

De här träffarna satt men flera andra gjorde det inte. Min sambo kastade på den vänstra tavlan så jag kunde inte använda alla tre

Paniken började visa sitt fula tryne varpå spänning i axlar och därmed kastarm infann sig som ett, ja verkligen inte som ett brev på posten utan som något som faktiskt kommer fram. En hemsk känsla när SM bara var timmar bort. Man vill ju prestera så väl man kan utifrån de egna förutsättningarna!

Efter att efter en tröstlös stund ha bytt till andra tavlor vid en annan bana lade sig den känslan en aning. De var betydligt mer tillmötesgående. Senare skulle det visa sig att en sympatisk kombination av fräscha tavlor som blev naturligt vattnande under natten till lördagen parat med konstlat sådant på morgonen gjorde målen exemplariska under själva tävlingsdagen. Inget att invända där kan jag säga. En eloge till arrangörerna även på den punkten! 

Jag önskar att det kastades så här bra även på tävling!

Jag konstaterade dock omgående att likt förra året stämde inte mina vanliga avstånd särskilt bra. För att inte återuppleva 2021 års fadäs med ett för långt avståndsmarkeringssnöre har det i år använts en talmeter. Särskilt mycket har det använts de sista veckorna inför tävlingen. Inte f-n hjälpte det. Jag var tvungen att justera samtliga avstånd jag stod på i alla fall. Som tur var åt rätt håll. Istället för 7,30 m blev det nu sju meter och tio centimeter och så vidare. Det funderades på om det är det faktum att tävlingstavlor sitter helt lodrät som ställer till det för mig. Hemma nyttjas "A-frames" eller trefötter att sätta mina tavlor på. Det ger viss lutning åt själva träffytan. Det borde dock leda till andra fel, det där får analyseras senare. 

Men det löste sig och var inget större problem. Det är lite som med ansatser för längdhoppare. Fast med Khaddi Sagnia i bakhuvudet kanske det inte var någon bra liknelse. Risken som föreligger i alla idrotter och sporter är att om man blir stressad eller inte tänker återgår utövaren till det som är gammalt och vant. Om det då inte är korrekt är risken för fiasko hög. 

Till slut var det dags att åter bege sig tillbaks till hotellet. Rummet som väntade var för övrigt exakt detsamma som vi hade förra året. Ett gott omen eller ett järtecken? Det var frågan som återstod att besvara. 

/ J - med livet i tretakt

Snart är det dags för SM i sportkastning!

För den som är det minsta intresserad av att kasta kniv och/eller yxa rekommenderar jag varmt att ni anmäler till årets SM i sportkastning. Ett evenemang som går av stapeln i Arboga om några veckor, närmare bestämt den 27-28 augusti. 

Jag har skrivit om det här förut men nu börjar det bli hög tid att höra av sig till ASK då sista anmälningsdag är den 8e augusti! Anmäler dig gör du genom att följa de instruktioner som finns här!

Mitt val för rotationskastning i år, Woodpecker från Pierre Cazoulat

Förvisso har tillställningen SM-status men det är verkligen något för alla! Förra året var åldersspannet från kring 7 år till över 80 om jag minns rätt. Dessutom fanns det deltagare som var rullstolsburna och naturligtvis är båda könen väl representerade. Inte minst av den arrangerande klubben. 

Stämningen är välkomnande, varm och gemytlig. Det tar inte lång tid att komma in i den gemenskap som råder i kastarfamiljen kan jag konstatera. Det är något speciellt med mindre idrotter där man kan träffa och lära känna de flesta utövarna. 

För blandade lekar används den här uppsättningen

Därför tyckte jag ni ska ta chansen att för en billig penning få möjlighet att utöva en rolig sport i trevlig miljö och samtidigt träffa och lära känna en bunt härliga människor. 

Och som en bonus får ni chansen att träffa undertecknad! ;-)

/ J - snart på väg mot Arboga