Svenska mästerskapen i Arboga

 - En av årets höjdpunkter!

Då har det blivit augusti igen och kastsäsongen lider inte mot sitt slut utan snarare mot en av höjdpunkterna för året, de svenska mästerskapen i sportkastning. Sedvanligt går tävlignen av stapeln på både bildligt och bokstavligt talat historisk mark. Inte bara är Arboga en av Sveriges äldre städer den är också traditionstyngd när det gäller att kasta kniv och yxa. Här återfinns nämligen den svenska sportkastningens moderklubb om det kan uttryckas så. 

Grenarna är de sedvanliga där huvudmomenten avgörs i Walk Back med Kniv, No Spin och Yxa. Sedan tillkommer förstås Coutanque samt distanskastning. Utöver det hittas även ett antal games, däribland Speed Throwing, Moutain Man, plankan, och siluett-kastning. Därmed finns det något för de flesta att delta i. 

Sportdryck efter avslutad träning

Tävlingen är öppen för alla och det är ett gyllene tillfälle för den som är intresserad eller bara nyfiken att träffa likasinnande, snacka kastning och förstås tävla i kniv och yxa. 

På köpet får den som deltar träffa hela svenska eliten varav det återfinns både de som ståtar med färska VM-medaljer jämte före detta världsmästare för att inte tala om regerande världsmästaren i Coutanque.

Vi ses väl i Arboga?

/ J - entusiastisk 

Några tankar om SM i sportkastning 2023

Jaha, då har man varit i Arboga igen. Även om det nu hunnit passera någon vecka sedan dess. Men vägen börjar kännas bekant vid det här laget. Både jag, fästmön och vår gamla Volvo verkar hitta dit. Det går liksom av sig själv. 

För första gången har vi dessutom hunnit se något annat än bara det lokala Rasta samt idrottsplatsen Meken där Arboga Sportkastningsklubb huserar. Mycket av det beroende på att vi kom tidigare än vi annars brukar och dessutom inte hemifrån utan från Malmköping som ligger mer nästgårds än Växjö.

Nu har vi även hunnit se de gamla husen i centrum samt en Arbogaån som var mer än vresig och inte alls inbjöd till bad. Den var "osimmig"

Dock gick det inte att utnyttja det faktum att vi var i tid och tjuvträna lite på banorna och tavlorna dagen innan som tänkt var. Allt var avstängt i syfte att bevara området i största möjliga mån. Nederbörden hade varit riklig även tidigare under veckan fick vi höra. Något vi inte alls betvivlade då det fullkomligt vräkte ned precis när vi ankom hotellet någon timme tidigare. Marken var så vattensjuk att det räckte att stå en stund på gräsmattan för att vattnet skulle börja sippra fram kring fötterna.  

Eftersom ingen var här kanske det gick att vinna på Walk Over? 

Det som kännetecknade inte bara årets SM utan de facto alla gånger jag varit i den här staden är faktiskt vädret. Det innebär konkret att det vräker ned en dag och är sol en dag. Så har det varit ALLA gånger jag varit här hittills. Måhända är det en slump men tillika ett oomkullrunkeligt faktum. 

Det var inte skönt att vara blöt om fötterna en hel dag. Det börjades med skor, sedan gick jag över till sandaler för att i ren desperation till slut gå barfota i eländet

Förutom att jag är svensk och därmed känner mig tvingad att kommentara de meteorologiska omständigheterna satte det även sina spår i de sportsliga resultaten. Förvisso var villkoren lika för alla men vissa grenar är helt enkelt förbaskat svåra att genomföra i extrem väta. 

Det gäller till exempel min specialitet no spin. Knivarna vill liksom inte lämna handen i rätt ögonblick och man kan inte släppa knivar. Men "Speed throw" är värre, knivarna liksom klibbar ihop. Eller att försöka få fäste i den mjuka leran i särskilt yxkastning som tarvar bra fotfäste. Något som för inverkade menligt på alla som deltog i diverse särkastningar på söndagen. Då sken förvisso solen från en närmast klarblå himmel men marken området hade vid det laget antagit samma konsistens som barndiarré och Meken påmindre närmast om valfritt festivalområde. 

Marken ser misstänkt torr ut på bilden. Det är den inte även om solen kom fram på söndagen

Faktum är att det var så blött så man bitvis fick leta efter knivarna. En motivator till att inte missa?

Det fanns ett rikligt antal medaljer och plaketter att kämpa om. Någon kommenterade just det när jag visade den här bilden på Instagram. Förklaringen till varför är faktiskt inte så komplicerad. Först och främst är ju sportkastning indelad i yxa respektive knivkastning. Sedan finns det två olika tekniker inom knivkastning, traditionell/rotationskastning samt no spin. Vidare finns det fyra olika klasser, herr, dam, junior och barn. 

Medaljbordet är dukat!

Sedan gillar vi knivkastare att leka så det finns ett flertal "games" såsom siluett-kastning, mountain man, speed throw och långdistanskastning samt icke att förglömma "Coutanqe". Det sistnämnda är förstås en knivvariant av det urfranska Petanque mer känt som Boulle i Sverige. Börjar ni sedan fundera över guld, silver och brons för respektive gren och kategori så inser ni snabbt varför det blir många. 

Men det går inte att sticka under stol med att vissa priser är mer åtråvärda än andra. Det är nämligen genom placering i "Walk Back" med yxa, kniv och no spin som de svenska mästarna i respektive klass koras. 

Exakt hur det gick för mig ämnar jag förtälja i nästa inlägg rörande Svenska mästerskapen i sportkastning 2023. 

/ J - lergubben

SM i knivkastning 2023

Nu närmar sig en av årets höjdpunkter med stormsteg. I alla fall för den som är det minsta intresserad av kniv- och yxkastning. Evenemanget jag avser är förstås årets SM i sportkastning.

Platsen är som vanligt Arboga, höll jag på att skriva men sedan kom jag på att det är faktiskt är sant!

Som den uppmärksamme kanske noterar har sista anmälningsdag passerat. Men talar ni med sekretariatet går det att lösa. Desto fler som kommer desto roligare blir det! Sent skall syndaren vakna heter det som bekant. 

Sedan bör det påpekas att sportkastning är en liten sport. Det innebär rent konkret att man inte bara får chansen att delta i ett svenskt mästerskap även som nybörjare utan även att man får umgås med, tävla mot och ta råd från de bästa. En möjlighet som en utövare av en större sport aldrig får möjlighet till. Jag är tämligen säker på att den genomsnittlige korpspelaren i fotboll aldrig får chansen att diskutera fasta situationer med spelare från någon förstaliga någonstans. Det går bra här, kanske inte hörnor och liknande men väl kastteknik och annat närbesläktat. 

Så väl mött på "Meken" i Arboga om några veckor!

/ J - knivkastaren

Mitt SM 2022, del 2

 Lördag, den första tävlingsdagen

Som vanligt vill jag ha gott om tid på mig i sådana här sammanhang. Det är något jag tagit med mig från alla motionslopp och tävlingar som genomförts på cykel under åren. Saker och ting händer och understundom behövs tid för att fixa vad det nu är. Men det är mindre punkteringar och mekaniskt krångel i knivkastning har jag noterat. Och sen slipper man att nåla fast nummerlappar på cykeltröjor. Det är ett gigantiskt stressmoment för mig. 

Efter en lugn frukost på Rasta i Arboga där särskilt Mango-smoothien var uppskattad styrdes kosan mot "Meken" där Arboga Sportkastningsklubbs utomhusarena återfinns. Både jag och min sambo ämnade ställa upp i diverse grenar. Sambon var nästan mer nervös än jag då hon inte på grund av skada kunnat träna alls. Och då menar jag egentligen inte träna, utan kasta. Hon hade aldrig kastat kniv tidigare! Faktum är att hon knappt kastat en sten i sitt liv. 

Vädret bjöd på blandad kompott men det var i alla fall uppehåll hela lördagen även om det var extremt kvavt och fuktigt

På plats befann sig förutom arrangörerna några andra morgonpigga kastare. De leden fylldes på efterhand och något senare var det dags för invigningstal av Marcus Pehart följt av nationalsång. Det var trots allt svenska mästerskap!

Sedan var det dags för uppvärmning. Igen, kanske får tilläggas. Jag ville inte ha känslan från gårdagen i bakhuvudet så jag hade redan hunnit med ett hundratal kast före samling. Tavlorna trilskades inte alls den här dagen utan var i mitt tycke närmast perfekta. Inte heller infanns sig panikkänslan från de första kasten från kvällen innan. Både inkastning och uppvärmning gick väl ungefär som väntat. Däremot begicks ett misstag, jag följde inte alls mina vanliga rutiner och det upplägg jag planerat. Det hade varit att föredra. Nu var jag rätt distraherad och splittrad och därmed inte fokuserad alls. 

Sedan kan det talas lite om förväntningar. Jag har varit inne och nosat på området i tidigare inlägg här på bloggen. Det är svårt det här med vad man kan vänta sig. Som tävlande vet du nämligen inte vad de andra deltagarna är kapabla till eller ens vilka som är på plats och hur deras dagsform artar sig. Vad jag kan veta och i viss mån styra är mina egna insatser. Där har noterats att resultaten är rejält förbättrade sedan förra året* men att jag är ojämn. Högstanivån räcker till och är bra men inte alltid konsekvent som sagt. Frågan som återstod var därför tvåfaldig, var dagsformen där och hur långt skulle de resultat som åstadkoms räcka? 

Rotationskastning pågår

Men tävling och träning är nu två HELT skilda saker. Det är märkligt det där. Den sista uppvärmningsbanan och den första tävlingsbanan på Meken ligger några få meter från varandra åtskilda av ett randigt plastband. Ändå kan det gå förträffligt bra att kasta på en uppsättning tavlor och väsentligt mycket sämre på den andra. De kunde ibland lika gärna ha legat i ett annat land eller på en annan kontinent. 

Rotationskastning

En resa till den världsdelen gjordes tämligen omgående. Uppdelningen bestod av rotationskastning på förmiddagen och No spin skulle följa därefter. Jag beslutade mig att börja med kastning från 3 meter. Mest för att den distansen är lättast, inte att vinna i nota bene, utan att komma igång med. Resultatet blev svajigt. Fullträffar varvades med mindre bra träffar. Det var där tävlingssituationen hade inverkan på insatsen. Det sura för mig var att jag inte kände mig nervös alls. Men jag misstänker starkt att jag kastade för fort. Det händer ofta. Man skall inte stressa i knivkastning. 

Att jag skulle ha någon chans på medaljer slog mig aldrig. Därtill var prestatationen för svag i mitt tycke. Men målet var att försöka kvala in till den Walk Back som jag trots allt siktade mot. Den som skulle avgöra placeringarna i svenska mästerskapen. Villkoren den här gången var att endast de tre bästa på de tre distanserna hamnade där. 

Plan B var därför att relativt sett prestera bättre på fem och sju-metersdistanserna. Jag hade nämligen sett att det var fler än jag som hade vissa besvär med dem. Särskilt sju meter som faktiskt är lite svårare än de kortare avstånden om man skall vara ärlig. Där fanns en öppning till att klättra placeringsmässigt. 

Stilstudie av barfotakastare

Jag minns inte exakt hur det gick eller kändes i de insatser som följde. Dagen flöt ihop till en jäkla massa kastande. Varvat med lite vattendrickande och prat följt av mer kastande. Faktum är att det blev så mycket att jag nästan var för trött när det var dags för den sista omgången. Därför har jag heller ingen aning om vilka poäng som åstadkoms från min sida. 

Utöver det var det mycket annat jag ville hinna med. Fotografera både tävlingar, folk och knivar. Skriva noter till Instagram och bloggen, titta på utrustning och prata teknik och material. Det fanns även planer på att uppdatera diverse sociala medier under de här dagarna. Av de planerna blev det intet. Inga noter, färre foton än jag tänkt och inga bilder eller texter till nätet hanns med. För samtidigt försökte jag hålla upp nivån på de olika tävlingsdistanserna och det var prioriterat för mig. 

Tavla för siluettkastning och till höger även ett mål för "Aim Games K19". Det senare får bli ett projekt efter SM

Ja just det, mellan dem så stacks det in ett par grenar till som jag aldrig prövat. Det fanns några lekar, "Games", att ställa upp i. Tre närmare bestämt i form av Speed throw, Siluett-kastning och Mountain man. 

Av dem klarade jag av en på lördagen och det var den från cirkuskastning stammande siluettkastningen. Den stackars, historiskt vanligen kvinnliga assistenten har ersatts av ett par röda prickar som ger minuspoäng om de träffas. Runt dem finns femton mål som skall träffas i tur och ordning. Det var det jag försökte med. Det gick sådär då jag aldrig kastar nedåt i knähöjd där de lägsta prickarna återfinns. En detalj jag får börja träna på! Resultaten från de här lekarna jämte den senare No spin-tävlingen redogjordes inte förrän på söndagen då även alla grenar som inkluderade yxor genomfördes. 

Finalkastning i Walk back Rotational 

Men efter hand stod det klart att det måste gått relativt bra för mig i poängkastningen då jag fick kasta särkastning på sju meter. Den lyckades jag vinna och därmed var en liten silvermedalj klar. Först därefter meddelades att jag även var i final i rotationskastning. Därmed var minst tredjeplats säkrad. Men mycket vill ha mer och jag insåg att med lugn kastning har jag en chans på ädlare valör. Allt annat lika och bara dagsform att gå på ger jag mig själv inte stora chanser att rå på svensk sportkastnings nestor Marcus Pehart. Men i tävling kan allt hända och det skall trots allt kastas först.

Det tog viss tid innan resultaten ramlade in och prisutdelningen kunde hållas i de olika distanserna samt finalen i rotationsteknik. 

Väl där visade det sig att det gått bra. Mycket bra till och med. Mina resultat räckte till silver på både 3, 5 och 7 meter. Ja, och icke att förglömma, silver totalt! Tvåa bakom den "omöjlige" Pehart är inte fy skam. Näst bäst i Sverige låter inte helt dumt. 

Knivarna som användes för att bärga silvermedaljerna är Woodpecker från Pierre Cazoulat

Det var en första "halvlek" som var mer än minnesvärd. Men det är ju egentligen i den andra huvuddisciplinen jag är bäst, åtminstone i relation till andra. Det skulle därför bli extra intressant att tävla i No spin. Det bör sägas att båda teknikerna är något jag lärt mig och tränat på sedan ett par månader innan förra årets SM. Därför sitter ingen av dem direkt i ryggmärgen så att säga. Ett drygt år räcker inte för att nöta in den säkerhet som krävs. 

Efter inmundigandet av en pizza var det så dags att ge sig i kast med den ädla konsten att skicka iväg en bit järnskrot så att den far in i en träbit utan att leka propeller på vägen. No spin väntade. För den disciplinen var upplägget detsamma som för rotationskastningen. Det vill säga först kvalificering och tävling på avstånden 3, 5 och 7 meter varpå de tre med bäst sammanlagd poäng går till final och får en chans att tävla om titeln svensk mästare. 

Jag var laddad och speedad av både för stora mängder kaffe och "hög" på trevlig stämning och samtal med alla gemytliga människor. Mer än redo med andra ord. Om det ämnar jag skriva i nästa del av SM-äventyret. 

/ J - silvermedaljören

*  Mina personliga träningsrekord kan skrivas till 104 p för 3m kniv rotation, 99 p 5m rotation, 70 p 7 m rotation och 258 p Walk Back. Längsta kast 11m. 

Samma siffror för No Spin är 96 p från 3m, 86 p från 5m och 70 p från 7m. Högsta notering för Walk Back skrivs till 219p. Längsta kast No spin är 9,82m.

Mitt SM 2022, del 1

Vi börjar som man brukar, bakifrån. Eller ja, det kanske inte är det vanligaste men ändå. Måndagen när detta skrivs är jag fortfarande rejält trött. Fysiskt för att jag kastade alldeles för mycket mellan de olika tävlingsmomenten i helgen och psykiskt för att den för all del mycket trevliga sociala situationen krävde sin tribut av mig. Det är den gren jag är sämst i nämligen. Ja och så att bilfärden i mörker och mestadels ösregn tog fyra och en halv timme hem och vi var i säng vid kvart i två eller så. 

Sedan kan jag vara lite trött för att jag sov dåligt i helgen på grund av ovan säng, för tjock kudde samt rejäl träningsvärk. Visst brukar mina knivkastningspass tendera att bli långa, ibland bortåt fyra timmar men inte över en hel dag från klockan halv nio till sju på kvällen. Många kast blev det. Inkastningar, uppvärmningar inför varje moment och mycket kastande mellan det för att känna på distanser och småträna lite. Det finns faktiskt en förklaring till det "överdrivna" kastandet för den som undrar. Jag kastar bättre när jag är en smula fysiskt trött. Mer avslappnat helt enkelt. Sedan kastades delvis med redskap jag aldrig hållt i förut. Det bidrog till trötthet det med tror jag. Yxor är inte mina bästa vänner även om de var mer tillmötesgående än jag förväntat mig. 

Men sängen är jag trots allt glad över då ursprungstanken var att tillbringa nätterna på ett liggunderlag i ett tält. En missad avbokning av hotellrum satte stopp för de planerna och istället blev det ett bekvämare alternativ. Ett som i retrospektiv kändes helt rätt med tanke på hur helgen utvecklade sig. Då är det vädret jag har i åtanke. Jag återkommer till det då det blev spektakulärt. 

"Meken" i Arboga. Platsen för kommande bataljer, här i motljus sent på fredag eftermiddag

Jag höll på att skriva att vi som vanligt anlände till Arboga på fredagen. Men då det skett två år i rad så är det farligt nära att bli en tradition. Nyss nämnda väder var då utmärkt! Hällregnen hade vi kommit ikapp och kört förbi i trakterna av Hjo. Vi checkade in på Rasta och styrde kosan mot arrangerande Arboga Sportkastningsklubbs kastarena på idrottsplatsen Meken. Väl framme och efter att hälsat på flera bekanta och några nya glada kastare så var jag mycket intresserad av att känna på banor och tavlor. Allt för att lugna tävlingsnerverna. Den myckna träningen jag tidigare skrivit om här på bloggen borde ha gett resultat och jag var nyfiken på hur det skulle yttra sig. Förväntningarna på mig själv var tämligen höga vid det här laget. 

Sagt och gjort, en ledig tavla letades upp och några trevande kast utfördes. Knivarna var de jag kastat mest med och som brukar användas för uppvärmning, Woodpeckers från Pierre Cazoulat. Det var även dem jag främst ämnade tävla med i alla moment som handlade om rotationskastning. 

Så här såg de ut när de var nya. De är inte lika snygga längre men Woodpecker är fortfarande mitt första val för Walk back rotationskastning

KATASTROF! Flera grovar missar inledde, knivarna spreds över halva tavlan bland fyror och treor. Värst var att när träffarna väl kom så följdes de upp av att knivarna försmädligt satte sig lite håglöst i Bullseye för att sedan ramla ned på marken där de syntes hånle mot mig. Inte en gång utan flera gånger. Jag förstod ingenting då knivarna var nyslipade och nästan vassa och tavlorna var splitternya och uppenbarligen gjorda av mjuk gran. En kombination som borde vara ett recept för succé. Åtminstone vad "stick" beträffar. De jag är van vid hemmifrån är gjorda av långsamväxt, torkad och därmed för hård björk. Ibland orkar jag dessutom inte vattna dem så väl som jag borde. 

De här träffarna satt men flera andra gjorde det inte. Min sambo kastade på den vänstra tavlan så jag kunde inte använda alla tre

Paniken började visa sitt fula tryne varpå spänning i axlar och därmed kastarm infann sig som ett, ja verkligen inte som ett brev på posten utan som något som faktiskt kommer fram. En hemsk känsla när SM bara var timmar bort. Man vill ju prestera så väl man kan utifrån de egna förutsättningarna!

Efter att efter en tröstlös stund ha bytt till andra tavlor vid en annan bana lade sig den känslan en aning. De var betydligt mer tillmötesgående. Senare skulle det visa sig att en sympatisk kombination av fräscha tavlor som blev naturligt vattnande under natten till lördagen parat med konstlat sådant på morgonen gjorde målen exemplariska under själva tävlingsdagen. Inget att invända där kan jag säga. En eloge till arrangörerna även på den punkten! 

Jag önskar att det kastades så här bra även på tävling!

Jag konstaterade dock omgående att likt förra året stämde inte mina vanliga avstånd särskilt bra. För att inte återuppleva 2021 års fadäs med ett för långt avståndsmarkeringssnöre har det i år använts en talmeter. Särskilt mycket har det använts de sista veckorna inför tävlingen. Inte f-n hjälpte det. Jag var tvungen att justera samtliga avstånd jag stod på i alla fall. Som tur var åt rätt håll. Istället för 7,30 m blev det nu sju meter och tio centimeter och så vidare. Det funderades på om det är det faktum att tävlingstavlor sitter helt lodrät som ställer till det för mig. Hemma nyttjas "A-frames" eller trefötter att sätta mina tavlor på. Det ger viss lutning åt själva träffytan. Det borde dock leda till andra fel, det där får analyseras senare. 

Men det löste sig och var inget större problem. Det är lite som med ansatser för längdhoppare. Fast med Khaddi Sagnia i bakhuvudet kanske det inte var någon bra liknelse. Risken som föreligger i alla idrotter och sporter är att om man blir stressad eller inte tänker återgår utövaren till det som är gammalt och vant. Om det då inte är korrekt är risken för fiasko hög. 

Till slut var det dags att åter bege sig tillbaks till hotellet. Rummet som väntade var för övrigt exakt detsamma som vi hade förra året. Ett gott omen eller ett järtecken? Det var frågan som återstod att besvara. 

/ J - med livet i tretakt

SM i Sportkastning 2022

Den gångna helgen bjöd inte bara på rejäla mängder nederbörd och en del åska utan även på knivkastning i sällan skådad omfattning. Åtminstone för dem som var på plats i Arboga för de svenska mästerskapen i sportkastning. Som arrangör stod återigen Arboga sportkastningsklubb, ASK. 

"Meken" i Arboga, hemmaarena för Arboga Sportkastningsklubb

Det var en diger mängd medaljer som skulle fördelas. I sportkastning tävlas det nämligen både i kniv- och yxkastning. Knivkastningen delas dessutom in i två discipliner, rotationskastning och "No spin". Utöver det finns det flera olika tävlingsmoment. 

I år innebar det att man först kvalificerade sig via precisionskastning på distanserna tre, fem och sju meter. De tre bästa gick sedan vidare till final i "Walk back". Den grenen avgjorde vem som kunde titulera sig svensk mästare i knivkastning. 

Det var ju bland andra de här medaljerna vi tävlade om!

Samt plaketter till dem som placerade sig i "Games"

Samma förfarande tillämpades även vid yxkastningsmomentet, först precisionskastning följt av final. Lägg därtill att de tävlande återfinns i fyra klasser, barn, ungdom, dam och herr så inser du att antalet medaljer blir omfattande.

I sportkastning kan alla vara med, gammal som ung

Utöver de reguljära tävlingsmomenten så återfanns även tre olika lekar eller "Games" att delta i. I år erbjöds möjligheten att kasta "Speed Throw" jämte "siluettkastning" och den anrika grenen "Mountain man". Den senare lär härstamma från nordamerika och de tävlingar som hölls mellan pälsjägare och annat utbygdsfolk när de kom ned från bergen för att sälja sina varor och fylla på förråden. Skrönor skulle berättas, mat och starka drycker skulle inmundigas kring lägerelden och det avgjordes vem som var bäst på att kasta yxa och kniv. Kanske lades ett bäverskinn in i vinstpotten, vad vet jag? 

Siluettkastningen har sina rötter i cirkusuppvisningar med levande måltavla. Men den stackars assistenten har nu ersatts av ett par målade röda prickar som skall undvikas. "Speed" eller hastighetskastning går ut på att de tävlande skall sätta så många knivar som möjligt i en tavla på tjugo sekunder. Flest godkända knivar vinner. 

Siluettkastning har sina anor i cirkuskonster

Sportkastning är inte en särskilt stor idrott i Sverige men som vanligt även i mindre sporter är det svårt att nå den absoluta toppen. Talanger finns alltid vare sig det handlar om gotländsk rövkrok eller den ädla konsten att kasta skarpa föremål och det finns alltid entusiaster som går in för saker och ting med liv och lust. Så även i detta fall. Glädjande nog är det här en sport för alla. Könsfördelningen är ovanligt jämn och ålderspannet sträcker sig från barn till pensionärer då det inte krävs någon enormt kraftfull fysik för de flesta grenar. Dessutom finns det även möjlighet att tävla även om du t ex är rullstolsburen. 

SM-tävlingarna var uppdelade på två dagar och knivmomenten klarades av på lördagen och yxkastningen på söndagen. Lördagsförmiddagen bjöd på rotationskastning och eftermiddagen på "No spin". Sedan var det inte helt lätt att hålla körschemat skulle det visa sig. Bland annat berodde det på att det var ovanligt jämnt varpå ett flertal särkastningar var tvungna att hållas mellan de tävlande. Det ledde till att herrfinalen i No spin som låg sist på programmet fick avgöras i en alltmer tilltagande skymning. 

Ett mörker som dessutom förstärktes av att moder natur ville ha ett finger med i spelet. Hon satte upp en dramatisk kuliss. Dagen hade i stort bjudit på tämligen fint väder såtillvida att det var uppehåll och inte särskilt mycket vind. Däremot var det oerhört kvavt så det blev en svettig affär att kasta kniv. Förklaringen till det kom framemot kvällningen då åskan mullrade och blixtar ljungade i fjärran. Men turligt nog höll den sig på avstånd och cirkulerade runt Arboga länge nog för att tävlingarna skulle hinna genomföras även om det var med ett nödrop. Den riktiga urladdningen kom senare på natten. 

Yxkastningen avgjordes i varierande grader av regn

Liksom "Speed throw". Det syns inte på bilden men jag försöker kasta i hällregn

Anledningen till att ingen ville skjuta upp något moment till dagen efter var dels att tiden då skulle bli knapp men även att meteorologerna hade utlovat ruskväder. De fick rätt den här gången. Under söndagens yxkastning fick samtliga närvarande uppleva alla typer av regn. Det började med duggregn och fint strilande avbrutet av kraftigare skurar. Sedan kom hällregn som förstärktes till en stunds skyfall för att sedan återgå till ett uthålligt dagsregn. Så höll det på från tidig morgon fram till kvällen. Som tur var lättade det till uppehåll lagom till prisceremonierna. 

Vi var alla mycket tacksamma för att det fanns tillgång till ett rejält tält

Det rådde viss lägerstämning inne i tältet

Vi deltagare var mycket glada över att ASK har tillgång till ett militärtält och att man i det hade en kamin som eldades rödglödgad. Som dagen artade sig var det bara att gå ut i regnet, klara av ett moment, bli dyngsur och så småningom kall och sedan in i tältet och försöka bli varm igen. Blöta kläder ångade framför kaminen och det rök in lite när brasan matades med gamla kasttavlor. På det hela taget en mysig atmosfär som påminde om ett scoutläger. Tror jag, jag har aldrig varit scout men det var från dem som tältet var lånat. 

Apropå atmosfär så är den synnerligen gemytlig bland knivkastare. Känslan att vara i en stor familj är påtaglig. Man känner sig välkommen och det är lätt att prata med alla. Det är skönt för en nybörjare och tillika utböling som jag. 

Trots brisen på rutin så blev årets SM en stor framgång för mig personligen och om det ämnar jag förtälja lite senare. Nu vill jag däremot passa på att framföra mitt varma tack till arrangerande ASK. Det engagemang och trevliga bemötande ni står för gör en varm om hjärtat bara man tänker på det. Det tillsammans med alla genomsympatisk medtävlande varav min kära sambo var en gjorde det här till en oförglömlig helg! 

/ J - eder knivkastare i etern

Snart är det dags för SM i sportkastning!

För den som är det minsta intresserad av att kasta kniv och/eller yxa rekommenderar jag varmt att ni anmäler till årets SM i sportkastning. Ett evenemang som går av stapeln i Arboga om några veckor, närmare bestämt den 27-28 augusti. 

Jag har skrivit om det här förut men nu börjar det bli hög tid att höra av sig till ASK då sista anmälningsdag är den 8e augusti! Anmäler dig gör du genom att följa de instruktioner som finns här!

Mitt val för rotationskastning i år, Woodpecker från Pierre Cazoulat

Förvisso har tillställningen SM-status men det är verkligen något för alla! Förra året var åldersspannet från kring 7 år till över 80 om jag minns rätt. Dessutom fanns det deltagare som var rullstolsburna och naturligtvis är båda könen väl representerade. Inte minst av den arrangerande klubben. 

Stämningen är välkomnande, varm och gemytlig. Det tar inte lång tid att komma in i den gemenskap som råder i kastarfamiljen kan jag konstatera. Det är något speciellt med mindre idrotter där man kan träffa och lära känna de flesta utövarna. 

För blandade lekar används den här uppsättningen

Därför tyckte jag ni ska ta chansen att för en billig penning få möjlighet att utöva en rolig sport i trevlig miljö och samtidigt träffa och lära känna en bunt härliga människor. 

Och som en bonus får ni chansen att träffa undertecknad! ;-)

/ J - snart på väg mot Arboga

SM i sportkastning 2021, preludium

Häromdagen publicerade jag en inbjudan till Svenska Mästerskapen i Sportkastning. Ett evenemang som ägde rum i helgen i Arboga. En stad jag för övrigt inte varit i tidigare. Eller nu heller för den delen. I ärlighetens namn såg jag inget av de historiska delarna av centrum som staden är känd för. Vi såg mest en fin gräsmatta och rödmålade måltavlor vid idrottsplatsen som ligger nära "Meken". Av det och flera andra goda skäl finns det anledning att återvända inom en snar framtid. 

Men vi börjar från andra änden, bakifrån. Hemfärden var fantastisk. Förvisso hade jag och min sambo gärna stannat en dag till då det stod tomahawk-kastning och avslutning inkluderande prisutdelning på programmet dag två av tillställningen.  Av olika orsaker kunde vi dock inte förlänga vistelsen. På vägen hem bjöds på gles trafik vilket var skönt då vi hade närmare fyrtio mil hem. Men framförallt bjöds på en underbar solnedgång över Vättern där vi stannade för en kvällsfika. Därefter ett lika färgsprakande scenario med en gigantisk apelsinfärgad måne att njuta av på väg söderut mot Växjö. Därutöver var stämningen i bilen fantastiskt god även om vi var nästan utmattade båda två. Jag körde på ren glädjeeufori.  

Dagen avslutades lika fint som den började. Solnedgång över Vättern och Visingsö

Vi var trötta på grund av alla intryck som skulle processas. Främst från alla genomsympatiska människor som träffats, ja inte med kniv då, men ni förstår. Sedan hade solen tagit sin tribut. Det var en strålande sensommardag med sol och lätta vindar hela dagen. Varmt men ändå inte hett. Idealt för knivkastning skulle man också kunna uttrycka det. Väderansvarig på arrangörsklubben hade skött sin del av jobbet med andra ord. Men att vara ute i solen i över nio timmar kräver sitt. 

Både väder och banor såg mycket inbjudande ut redan på håll

Vi körde upp på fredagen för att ha lite tid innan evenemanget skulle gå av stapeln. Ett enklare hotellrum väntade på incheckning och sedan ett besök på kastarenan för att bland annat säga hej till ASKs ordförande Marcus Pehart. Vid den tidpunkten var vädret inte fullt lika medgörligt då det hade regnat tidigare även om de våldsamma åskskurar vi kört igenom i trakterna av Skänninge hade upphört. 

Jag behövde även bekanta mig med banorna av flera skäl. Jag är nog vad man kan kalla "vildkastare" annars. Det är i skogen jag tränar mest sedan några månader tillbaks. En bärbar tavla forslas ut till lämplig plats och där kastar jag kniv. Bland annat medför det att jag aldrig kastat på ett sådan fint och slätt underlag som bjöds på. Gräsmatta har jag förvisso hemma på tomten också, men där går enbart att kasta på tre meter sedan tar utrymmet slut. Inte heller tavlorna är desamma. Riktiga tavlor är inte bara större än de jag är van vid de är också tre till antalet. Mina knivar ser för jäkliga ut jämfört med många andras då jag bara haft tillgång till en tavla åt gången. Det gör att knivarna ofta träffar varandra. Särskilt när siktet infinner sig och jag ibland kastar med fler knivar än tre. 

Det berömda "felsnöret". Min avståndsmätare som ställde till det

Det visade sig även att de avstånd jag är van vid inte längre stämde. Ett allvarligare fel och den detalj som stressade mig mest. Ni förstår, jag utgår från en "mätlina" som jag konstruerat. Den har färgglada träpärlor som markerar avstånd från två till sju meter. Men på något jäkla vis har jag lyckats bygga in ett litet fel i framförallt de kortare distanserna. Därför är mina tre meter längre än resten av världens. Jag kan föregå alla genom att tillägga att jag äger en billig men utmärkt talmeter som kunde ha korrigerat detta. Ni som kastar kniv vet att några decimeter fel är förödande vid rotationskastning. Så jag fick raskt försöka ställa om vilket inte var helt lätt. Det var ett problem jag drogs med hela tävlingsdagen. Vid No Spin och Instinctive-kastning ger det inte upphov till några bekymmer men som sagt är det desto mer besvärligt om man skall låta kniven snurra exakt. När man är lite stressad finns även en tendens att återgå till det man tränat och det blev i det här fallet fel. Därför blev också träffprocenten mycket lägre än vad jag är van vid. Det kändes en smula pinsamt till en början. Inte för att någon annan brydde sig men för att jag gjorde det. 

Splitter nya tävlingstavlor i väntan på de första knivarna

En del av det skall dock tillskrivas tävlingssituationen. Även den var ny för mig. Av någon anledning stressade den mig mycket mindre än förväntat. Åtminstone när jag väl var uppe på tävlingsbanorna. I vanliga fall brukar jag skicka knivar åt både höger och vänster när någon tittar på. Oftast kastas det för hårt och inte så avslappnat som man skall när man spänner sig med känt resultat. Det var det jag hoppades öva på och träna bort inför kommande år. Därför blev det mååånga träningskast. Jag skickade säkert iväg ett par tusen under dagens lopp. Trots det fick jag aldrig till det som jag önskade. Det var för stor osäkerhet med för låg träffprocent. Irriterande när man vet att man egentligen kan. 

Jag döpte bilden till "You could do better". Som tur var lät Marcus bli att tala om det innan

Nu vet jag att en stor del av förklaringen till det är hur jag kastar. De grepp jag använt mig av fungerar uppenbarligen men framförallt till mer instinktiv kastning. De är inte helt lämpade för att konsekvent upprepa samma resultat om och om igen med den precision som krävs. Där behöver jag lära om för att bli bättre i bemärkelsen säkrare. Därutöver begår jag samma kardinalfel som alltid. Alla som tränar vet att man blir bättre om man använder samma teknik, samma uppsättning knivar och sedan repeterar rörelserna strävandes mot perfektion. Det har jag inte fattat. Jag kunde till exempel inte bestämma mig för vilken uppsättning av de fyra jag hade med mig jag skulle använda för 3m Rotational. Det valet fattades några minuter innan det var dags. Det blev till slut en uppsättning knivar jag har en del negativt att säga om men som är bra till just det. Mer om det i del två av den här följetongen.  

Timmen före tävlingsdags och deltagarna började droppa in för några provkast

Men allt blev ändå bättre av att det fanns människor som var villiga att dela med sig av sina kunskaper och ge goda råd. Sedan kan den välmenta kommentaren "jag skall visa dig lite när du tävlat klart, jag vill inte ställa till det för dig" lämna en del utrymme för tolkning. Det antyder att man verkligen borde göra på annat vis. Vilket jag i och för sig visste. Det har sina nackdelar med att vara helt autodidakt. 

Apropå folk så kändes det omedelbart väldigt familjärt och välkomnande. Då bör påpekas att det var människor jag aldrig träffat förut och med något enstaka undantag inte ens kommunicerat med. En tävlingsnerv eller två blev lugnad av den atmossfären. Fast med det sagt blev mina första tre kast på fredagen totalmissar. Inte ens nära kan jag tillägga.  Men arrangörerna, ASK - Arboga Sportkastningsklubb gjorde ett strålande jobb både vad det gäller det praktiska och inte minst det sociala. 

Det var det för idag, nästa del av historien inkluderar själva tävlingen och kommer inom kort! Nu måste jag förbereda en ny kasttavla för trädgården då radio kommer förbi för en instruktion och intervju imorgon förmiddag. 

/ J - kastomanen från Växjö