Som ung brukade jag kasta kniv ute i skogen, ofta och mycket. Något måste man ju göra som barn på landet. Många knivar hann under åren avverkas. Förvånansvärt många, de flesta faktiskt, av de knivar som benämns "kastknivar" håller inte att kasta med var en lärdom jag drog. Mycket av den enkla anledningen att när man börjar så träffar man inte rätt varje gång och det är oerhörd kraft i ett kast.
Således går de av, böjer sig eller så träffar man en sten i marken och då ryker de ändå. Eller så skickar man bara in dem i mossan i skogen för att aldrig mer hitta dem. Det hände också.
Den mesta kastkniven
Men den kniv som hängde med längst var den här! En Gerber Mark I kopia från tyska Herbertz inköpt under en skolresa. Från början var den svart och hade parerskydd. Men allteftersom den användes försvann färgen. En sida av parerskyddet förlorades när en fullträff från en annan kniv bröt av det. Då slog jag av det andra med för att inte försämra balansen. Ytterligare lite senare började bladet glappa i handtaget och då reparerades det med plastic padding. Under vägs gång försvann även eggar och spets och bladets slipning rundades av.
Men det är fortfarande den bästa kastkniv jag ägt. Den är aningen baktung i balansen vilket passar mina halvvarvs kast perfekt. Både över och underhandskast.
Men slitna knivar skall inte kastas som det heter.
Men slitna knivar skall inte kastas som det heter.
#aliaspostmortem #knivigtvarre
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar