Ibland brukar det hävdas att ärlighet varar längst. Eller så är det bara ett ordspråk och innehållet i påståendet kan analyseras och även dess sanningshalt diskuteras. Men själva innebörden är fin i vilket fall som helst då den reflekterar en önskan om att sanningen skall segra.
Med det i åtanke har jag en bekännelse att göra. Det här är inte alls dagens "EDC". Det är något från ett par veckor sedan! Sanningen är helt enkelt att det här är exmpel på återbruk. Jag bar just den här kombinationen en fredag på vägen till VAIS-torpet och kastbanan där. Det är nämligen där Växjö Sportkastning huserar.
Men greppet känns ändå som det ligger i tiden. Sanningen kan man hantera lite som man vill verkar det som. Åtminstone gäller det stora och kända politiker som säger lite vad de vill. Samtidigt är återbruk/recycling verkligen i tiden. Så ett par bilder från Instagram får utgöra basen för dagens inlägg.
Fredags-EDC CLI "Practical Tactical"
Knivarna på bilden är en salig blandning. Kastkniven som gränsar till en bo shuriken är en Spike DC från TacticalEdged.Dojo. Den används rätt flitigt i kastningen numera som en kul detalj. Jag drar och kastar den från fodralet. Uppenbarligen ingen tävlingsträning men roligt ändå.
Fällkniven är den synnerligen stabila Counter Point från Cold Steel. En kniv jag recenserat tidigare. Sedan råkade jag ha på mig en av de få "neck knives" jag faktiskt bär på det viset. Kniven är den Fred Perrin-designade klassikern La Griffe. I väskan hittas som alltid en Victorinox av något slag. Den här dagen var modellen en Spartan.
Bladformerna på knivarna skiljer sig markant åt. En smal dolk utan eggar, en bred dolk/bajonett med endast en egg och en mejselslipad Wharncliffe
Fast den här fredagen skall kosan, precis som dagen jag bar just den här kombinationen, styras mot VAIS-torpet och kastbanorna där. Nu är det snart träningsdags. Det nalkas tävlingar inom kort för det ämnar jag förbereda mig. Det är mycket som skall läras och bättras på då jag ställer upp i alla tre grunddisciplinerna yxa, kniv och No Spin.
Återigen dags för ett första möte. Inte för världen men för mig. Det här är den första modell jag testar från TacticalEdged.Dojo eller som de oftast förkortas "TeDojo". Ett företag som på kort tid främst gjort sig känd för kinesiska kastknivar av klassiskt snitt med modeller som Storm, ZauChi och Duanhong.
Men där Storm är en mer klassisk kastkniv och Duanhong är en kinesisk dart så är den här nodellen, The Spike DC en fusion mellan en Bo-shuriken och en dolk. Resultatet är en mycket smal, relativt lättburen och extremt lättkastad sak.
En ny bekantskap - TeDojo eller TacticalEdged.Dojo
Utseendet är mycket distinkt. Den långsmala profilen med sin skarpa spets gör ett starkt intryck. Den kräver liksom uppmärksamhet. The Spike DC är 260 mm lång och 8 mm tjock. De måtten ger en vikt av 210 gram även om den faktiskt känns tyngre när man håller i den för att den är så kompakt.
Kniven är CNC-fräst ur ett stycka DC53 verktygsstål och hårdheten uppges vara så hög som 61 HRC. Det skal bli mycket spännande att se hur det materialet uppträder och håller över tid. Särskilt när det är så hårt. Vanligen hålls kastknivar till under 50 HRC för att vara så sega som möjligt. Här ar TeDojo valt att gå en annan väg.
The Spike DC
Ytan har i det här fallet fått en svart titan-behandling. Själva handtaget har tydliga rutor som båder hjälper till med indexering samt bättre grepp om man bara håller i det. Längs med hela kniven, hela vägen från spetsen till handtagets slut löper en skåra. Den ger bättre fäste vid till exempel tekniker som Military Half Spin.
Märkningen är mycket diskret och skall du hitta logotypen får du leta på sidan av kniven.
TacticalEdged.Dojo The Spike DC kan fås med Kydex-fodral om så önskas
Vill du bära kniven så finns ett fodral i Kydex att köpa till. Ett alternativ jag valde för att kunna testa kniven optimalt. Fodralet passar kniven mycket bra. Den sitter på plats utan att låta men ändå löst nog för att kunna dras kvickt om andan faller på. Det är även försett med ett clip för att kunna bäras i en ficka, i byxlinningen eller på ett bälte.
De första intrycken är extremt goda kan jag säga. The Spike upplevs mycket välgjord, proportionerna och detaljerna känns genomtänkta och balansen är utmärkt. Det skall bli intressant att stifta närmare bekantskap med den här kniven på kastbanan.
Men jag kan redan säga att jag ångrar att jag inte köpte fler!
Det här inlägget kanske mest vänder sig till de som kastar kniv. Eller kanske inte när jag tänker efter. Det kan också tänkas beröra alla som strävar mot något, som satt upp ett personligt mål eller hoppas förbättra sig inom ett område. Må det sedan vara idrott eller något annat. Känslan av att ha uppnått ett delmål, att känna att man förbättras och når en ny nivå finns alltid där. Den är synnerligen behaglig och ger ökad lust att fortsätta.
I det här fallet handlar det om något som är enkelt och kvantifierbart. Då jag för tillfället tränar hårt och mycket för att bli en bättre knivkastare så är det vad det handlar om. Vissa moment kan vara något diffusa men själva tävlingsmomenten är det inte. Då kan en siffra på ett papper bli en bekräftelse på att man är på väg åt rätt håll. Nu har jag fått ytterligare en sådan siffra.
Träningsområdet för Växjö Sportkastning vid VAIS-torpet
Vad som hände var att jag för ett par dagar sedan fullkomligt krossade mitt gamla träningsrekord i Walk Back. Och för er som inte är insatta kan jag berätta att det är den gren som ger titlar som "svensk mästare" eller "världsmästare". Sedan kan man ta medaljer i andra grenar också men de väger inten lika tungt. I Sportkastning är det medaljer i Walk Back i de tre disciplinerna kniv, No Spin och yxa som är de mest åtråvärda.
Och eftersom en del gillar att trycka ned andra och jag fick någon förmäten kommentar sist jag var sprudlande glad efter att ha förbättra mitt förra rekord så kan jag direkt säga att jag är mycket väl medveten om att vad som görs på träning och vad som åstadkoms på tävling är två olika saker.
Men jag brukar lägga till att om du inte ens kan prestera en viss poäng på träning under lugna förhållanden så kan du defintivt inte göra det under stress i en tävlingssituation. Man måste börja någonstans. Det handlar om två ting, att höja sin topp och sedan att framförallt höja bottennivån. Men det är en annan fråga.
Så här såg poängserien ut. Den innhåller en nolla och en genomklappning på de sista tre kasten men annars en rätt hög och jämn nivå!
Nu handlar det om resultat. Förra gången var ökningen blygsam, från 235 p till det som nyligen var PB 237 p. Det roliga är att jag aldrig riktigt vet det där förrän jag kommer hem och sammanställer siffrorna. Visst jag ha på känn vartåt det lutar men veta kan jag aldrig.
Men som sagt, jag slog till med 248 poäng igår! En höjning med elva jäkla poäng.
Det är f-n inte illa! Särskilt inte när det troligen blivit ett par poäng högre om det varit någon annan än jag som räknat. För att jag inte skall få glädjeresultat så väljer jag nämligen det lägsta alternativet om poängen är osäker.
Resultatet är jag stolt över då närmare 250 poäng i No Spinfaktiskt är bra med alla mått mätt! Det är dessutom bara tjugo poäng efter mitt bästa resultat i rotationskastning (PB 268 med Zitoon Le primitif rotation)
Mina favoriter, Throwingzone Pathfinder
Knivarna som användes och används mest är förstås mina favoriter, Pathfinderfrån franska Throwingzone.
Nu blev jag så taggad så jag bestämde att det blir ett rejält träningspass även imorgon.
/ J - a k a "The Swedish Chef", eder kastare i cyberspace
Acejetär inte ett obekant namn här på bloggen. Sist det begav sig var det modellen Achilles som recenserades. Den hade jag ett par invändningar mot och främst var de grundade i storleken samt spetsens utformning. Av någon anledning jag inte känner till har Acejet varit rätt blygsam när det handlat om framförallt längden den här typen av knivar. De har heller inte varit så många till antalet. Först ut var Spinner Bowie och Maximus tätt följda av ovan nämnda Achilles.
På No Spin-sidan har de alltid varit stora med kända modeller som Stinger, Excalibur och flera varianter av Raven bland andra. Därtill har de adderat ett flertal varianter av Bo-Shuriken till katalogen.
Acejet
Men nu har Acejet slagit på stort och hårdsatsar även på knivar för rotationskastning. Det är en rejäl utvidgning av sortimentet kan konstateras. Vi talar om ett femtontal nya modeller som därtill kan fås både i Spinner-utgåva samt vanligt utförande och dessutom i flera olika längder. Det ger totalt runt femtio nya varianter.
Knivarna kommer som vanligt inlindade i en Bandana. Medföljer gör också ett äkthetscertifikat samt ett par spelkort med Acejets logga
Mitt första möte med de här knivarna blev den här kallad Merlin Kiridashi.
Acejet tillverkar alla sina knivar i Böhmen, en plats inte bara känd för sitt kristallglas utan även för starka traditioner inom industri och teknik. Materialet som används i de här knivarna är liksom de flesta Acejets produkter ett tjeckiskt fjäderstål vid namn 14260. Ett utmärkt val har det visat sig då det håller mycket väl. Skulle olyckan trots det vara framme har Acejet utmärkta garantier.
Acejet Merlin Kiridashi
Utseendemässigt är både Merlin Kiridashi och systermodellen Kiridashi rätt extrema. De har drag av både köksknivar och dolkar med långa tunna blad.
Merlin Kiridashi kan fås i två längder varav det här är den längre 14" eller 35,5 cm. Tjockleken är 6 mm och det ger en totalvikt på 330 g. Det måste erkännas att den känns lättare än när man först håller den i hand. Balansen är annars neutral.
Det distinkta utseendet ger mig en idé om hur det kan tänkas uppträda. Exempelvis så är tjockleken tillsammans med den riktigt långa och smala spetsen en utmärkt grund för grym penetrationsförmåga, stackars måltavlor!
Utöver det funderar jag på hur det speciella handtaget fungerar i praktiken. Det har något av pistolgreppskaraktär som det brukar heta i fällknivskretsar. Det betyder att det är krökt i relation till knivens tänkta mittlinje. Vad det kan bidra med i det här sammanhanget är att det ger en extra "kick" som förstärker rotationen vid kast från handtaget. Frågan är hur mycket och hur det påverkar knivens egenskaper. En annan och intressant fråga är om det är stor skillnad mellan känslan vid kast från bladet respektive handtag. De ser rätt olika ut nämligen.
Det och mycket mer ämnar jag diskutera i en kommande recension!
Acejet är ett märke som inledningsvis främst fokuserade på att tillverka knivar för No Spin-kastning. Något som de blev mycket kända för.* De hoppade inte på tåget för rotationsknivar direkt. Därför var den här kniven blott deras tredje försök. Innan dess kom Spinner Bowie och Maximus, knivar jag tidigare recenserat här på bloggen. Annat är det nu då de i dagarna står i begrepp att lansera en rejäl satsning på just rotationsknivar. Det skall bli spännande att se vart det landar.
Det första som kan sägas om den här modellen är att den är snygg att se på, särskilt i det här utförandet. Det var det första jag föll för får väl erkännas. Den heter, vilket rubriken redan skvallrat om, Acejet Achilles. Den här versionen har dock ett längre och tämligen beskrivande namn skulle det visa sig. Det här utförandet är döpt till Acejet Achilles Shadow Vintage.
Acejet Achilles
Anledningen till det är förstås att den här kniven finns i flera olika utföranden. Till att börja med kan den fås i standarutförande eller som "spinner" dvs med ett hål på mitten i syfte att kunna lekas med bättre. Sedan kan du välja mellan att få den med eller utan läderhandtag samt vilken färg stålet skall ha.
Inget av det svarar dock på hur den känns att kasta med och det ämnar jag bena ut lite närmare här.
Utseende och mått
En sak som du som kastare förr eller senare måste ta ställning till är vilken typ av kastkniv du föredrar då det finns ett antal grundmodeller. Två av de vanligaste är Bowie-inspirerade knivar eller som här de som grundas på en dolk av något slag. Sedan finns fler men de lämnar vi därhän för tillfället.
Det draget är förstås det första som kan ses, det andra är den slående färgkombinationen mellan det vita handtaget (nåja, när det var nytt i alla fall) och det mörka stålet. Det är även de två detaljerna som ger kniven dess fulla namn som sagt.
Det svarta eller kanske mer lilaaktiga stålet kallas i Acejets katalog för "Shadow Steel". Dess vara eller icke vara kan diskuteras av praktiska skäl. Men det är mycket snyggt, särskilt när knivarna är nya.
Men det innebär att den är svärtad i en nyans som påminner om svart/lila/gun metal beroende på hur ljuset faller. Snyggt att se på men det har sina nackdelar. Något som snabbt upptäcks om man exempelvis missar tavlan eller får en snedträff och måste leta rätt på kniven bland löv och gräs. "Shadow" stämmer då den smälter in extremt väl bland skuggor och skiftningar.
Som alla beläggningar slits den dessutom efter hand vilket kan ses på bilderna. Den enda märkningen på kniven är som vanligt Acejets logotyp snyggt laseretsad på bladet.
Snygga att se på men korta, tjocka och lätta är nog den bästa sammanfattningen av utseendet
Den andra delen av färgkombinationen består av det handtag som åstadkommits med en lång lädersnodd som är lindad kring och igenom handtaget. Det kan för övrigt fås i tre olika nyanser. Vitt som här, alternativt brunt eller svart.
Den tredje detaljen som är uppenbar är att Achilles är genombruten. Det gäller både blad och handtag. Om det är bra eller dåligt kan även det diskuteras. Mer om det senare. Vad det gör är nämligen att det lättar knivarna och frågan är om det behövts.
De är förvisso maffiga 8 mm i tjocklek men i gengäld mäter de inte mer än 12" eller 30,5 cm på längden vilket är kort för en rotationskniv. Bredden är som mest 35 mm precis framför det symboliska fingerskyddet. Däröver är kniven 43 mm bred.
Sammantaget gör det dock att kniven väger in på relativt låga 325 g och det är med läderhandtag. Det gör att den tillhör det lättare gardet av rotationsknivar.
Material
Acejets främst nyttjade material är ett tjeckiskt stål med beteckningen 14260. Det återkommer i princip i alla modeller även om det finns avvikelser i katalogen numera som exempelvis D2.
Fjäderstål är ett utmärkt material rent generellt när det kommer till kastknivar som ställer lite speciella krav jämfört med en standardkniv. Anslagskraften ger kraftiga vibrationer och knivarna träffar diverse tavlor och mål med olika hårdhet. Det sliter på vilken kniv som helst och då har vi inte ens talat om missar än! Förutom rena bredsidor och snedträffar som bryter mot spetsarna så inkluderar det även rikoschetter. De kan hamna nästan varsomhelst vilket kan innebär närkontakt med lite av varje som betong, asfalt, sten och inte minst andra knivar. Det kräver sin tribut.
Den här liksom de flesta av Acejets kastknivar tillverkas i tjeckiskt 14260 fjäderstål
Av det skälet börjar kastnivsstål ungefär som vilket knivmaterial som helst men i processen av härdning och värmebehandling brukar det Rockwell-tal (HRC) som i andra sammanhang skryts med om det är över 60 i de här fallen ligga kring femtio. Allt för att få en mer hållbar produkt. Skulle man mot all förmodan lyckas knäcka en bit 8 mm tjockt fjäderstål med rätt härdning så erbjuder Acejet livstids garanti. Du får en ny kniv helt enkelt. Nu har jag emellertid mycket svårt att tänka mig att det är någon större kostnad för dem. Det lär inte vara många som går av på det viset.
Sedan bör man som köpare vara medveten om att mycket få professionella kastknivar är rostfria så de tarvar en del underhåll.
Att kasta
Achilles sägs vara en rotationskniv men det kan direkt sägas att av de tre modeller som var aktuella när den här släpptes så är det här den mest allround-betonade.
Jag har som knivkastare utvecklats en hel del sedan mina första recensioner av den här typen av knivar och har vid det här laget många hundra tusen kast bakom mig. Det avspeglar sig förstås i hur jag betraktar verktygen eftersom jag nyttjar alla typer av tekniker. Därför kan jag direkt säga att Achilles inneboende egenskaper gör den mer till en mångsysslare än en specialist.
På kortare distanser är Achilles ett precisionsinstrument. Det här var mina absolut första kast med den här kniven i höstas
En egenskap jag genast ställde mig en smula tvivlande inför och som sedan skulle visa sig stämma var spetsens utformning. Achilles har en mejselslipning men "eggarna" är endast kosmetiska och bredden på spetsen är hela sju millimeter och dessutom vidgas bladet relativt snabbt. Redan efter 4 cm är det två centimeter brett och då är det inte en slipad kniv vi talar om utan en överdimensionerad skruvmejsel. Sammantaget ger det här en rätt dålig penetrationsförmåga.
Men vikten känns bra, balanspunkten hittas 16 cm från spetsen alternativt 14 cm från handtagets slut beroende på hur man ser på saken. Tämligen neutral med lätt bakvikt vilket är utmärkt!
- Rotationskast
Det är faktiskt inom det här området som Achilles uppvisar sina största svagheter gentemot andra knivar med samma uttalade inriktning märkligt nog. Men det som den tappar här tar den igen på andra områden skulle det visa sig. Vad jag menar är att Acejet Achilles inte är helt lättkastad från andra avstånd än tre meter.
Från korta avstånd, dvs tre och fyra meter (1 och 1,5 varvs rotation) är det här nämligen rena precisionsinstrumentet. Eftersom kniven är lätt och kort snurrar den mycket kvickt. Det är en fördel från tre meter då kniven inte behöver accelereras på något vis utan hinner runt ändå. Dessutom gör det att flygvinkeln känns mycket rak. Något som sedan bekräftas på längre distanser där det är en faktor. Därtill är kraften tillräcklig från nära avstånd för att få bra träffar även på halvdåliga måltavlor. Så långt inga bekymmer utan snarare tvärtom. Det ger ett mycket gott intryck.
Mina första trevande kast med Achilles
Dock stöter man på en av knivens egenheter redan från fem meters distans. Achilles snurrar som sagt mycket snabbt vilket i sin tur dels gör att kastet måste ha en strävan mot tavlan snarare än runt för att rotationen skall börja senare än vad en större kniv gör. Men Achilles kräver också stor precision och en mycket rak träff. Annars sätter kniven sig inte. Det gäller särskilt om tavlorna är torra/hårda eller om de är färska vilket gör dem sega eller om de är lätt frusna. Allt annat än perfekta omständigheter stökar till det med andra ord. Orsakerna hittas i relationen mellan knivens vikt och tjocklek samt spetsens utformning.
Achilles har nämligen inga egentliga eggar som tunnar ut bladet och det gör att mejselspetsen är hela 7 mm bred. De flesta knivar för rotationskastning är 5-6 mm tjocka innan de smalnar av. Vid en korrekt träff duger penetrationskraften men vid minsta över- eller underrotation vrider Achilles sig ur tavlan. Det är som om träfibrerna inte förmår hålla kvar det tjocka bladet och kniven faller. I en del fall händer det till och med att kniven studsar baklänges ut ur målet. Det är riktigt irriterande.
En jämförelse mellan två tavlor, en gammal och sliten till vänster och en färskare oanvänd bit trä till höger. I den senare studsar en stor del av kasten mot ytan och när de sätter sig handlar det endast om någon centimeters djup eller så
Det går att kompensera det här fenomenet med något större kraft i kasten men det resulterar i sämre precision. Knivens naturliga rotation kräver en lättare touch så tar man i får man tvinga kniven till rätt snurr och det sker på bekostnad av siktet. Det är det som börjar märkas från fem meter.
På sex och sju meter förstärks det jag beskrivit ovan fast med det undantaget att kniven känns lätt att sätta från sju meter. En stor del av det kan tillskrivas att här är känslan framåt och den raka flykten en fördel. Det förutsatt att du inte nyttjar styrka förstås. Då överroterar kniven lätt. En känsla i kastet som säger MOT tavlan är knepet.
Sedan är jag generellt inte helt vän med det lindade greppet. I mitt tycke ger det för mycket fäste och därmed friktion vilket gör att kniven inte glider ur handen lika lätt som den borde. Särskilt gäller det om lädret blivit det minsta fuktigt av svett, regn eller snö. Då får kastaren nästan släppa kniven vilket inte är bra.
Lädergreppet gör också att kniven känns markant olika beroende på om du kastar med grepp i bladet respektive handtaget. En vanesak men värd att påpeka. Särskilt när dolkar ofta har fördelen att vara mer symmetriska i det avseendet vilket vanligen är en av deras fördelar.
- Half Spin
Det Achilles förlorar på gungorna tar den igen på karusellerna för att traverstera en gammal visa eller enkelt uttryckt, att den inte är fulländad till rotationskastning gör den desto bättre inom andra områden. Half Spin-tekniker (military och instinctive) är goda exempel på det.
Enkelt uttryckt känns det som det främst är de här teknikerna kniven utvecklats för. Greppet vid exempelvis underhandskast från bladet är exemplarisk. Lagom tjockt och den grovlek som kan vara till nackdel när det gäller att få kniven in i tavlan gör här kniven lättare att hålla. Balansen är även mycket god för ändamålet. Den hittas strax framför det tänkta fingerskydddet. Något sämre därvidlag blir nog kniven om lädret avlägsnas.
Sedan gör skåran i bladet som därtill slipats på insidan så den inte känns vass att kniven är extremt bra att indexera i handen. Det gör Military Half Spin till en utmärkt teknik med den här kniven. Tummen hittar lätt sin plats i sidled men även i längsled.
Detsamma kan sägas om Instinctive Half Spin. Spetsens avsmalnande ligger väl i handen och sidan på bladet är så tjock att pekfingret får mycket att vila emot. Det gör kniven lättare att kontrollera.
Det i kombination men en väl avvägd vikt gör Achilles till en suverän kniv för halvrotationstekniker av allehanda slag.
- No Spin
Det är på det här området jag blir mest förbryllad. Förvisso brukar jag hävda att du kan kasta allt med No Spin-teknik. Det gäller även större knivar och särskilt om man använder tekniker inspirerade av R Thorn. Men trots det är sällan större Bowie-knivar bra till det. Den här kniven däremot har till och med en handtagslängd anpassad för ett No Spin-grepp. Särskilt som baksidan av fingerskyddet fungerar utmärkt att placera det i sammanhanget så viktiga pekfingret mot. Skulle man därtill avlägsna läderlindan skulle den känslan förstärkas ännu mer.
Med det sagt är nog Acejet Achilles en av de bästa rotationsknivar jag använt för No Spin. Jag skrev något liknanden om en annan modell "Maximus" och det intrycket består. Båda de här modellerna är tydligt gjorda av ett företag som främst lancerat knivar gjorda för att kasta utan rotation.
Det går således bra att kasta No Spin med Achilles även om den inte slår sina mer specialiserade syskon som Raven eller Stinger-familjerna.
Sammanfattning
Det går inte att förneka att Acejet Achilles Shadow Vintage är en kniv som gör sig bra på bilder. Det är en snygg modell helt enkelt.
Något av problemet med snygga kastknivar är att de oftast inte förblir det när de använts. För eller senare, ofta förr, träffar man andra knivar, hårda ytor, får snedträffar och så vidare. Det leder till att handtag får sina bucklor, blir skavda eller går sönder lite beroende på vad de är gjorda av.
I det här fallet leder kantträffar på tavlor till att lädersnodden som utgör handtag dels lossnar något och dels går av. Ett problem som multipliceras om lädret blir blött. Jag tror att jag limmat ihop de här handtagen minst tre gånger. Det är inte det enda problemet med det här handtaget. Det andra är att jag tycket att det gör kniven något för tjock. Särskilt som skillnaden mellan hur kniven känns att kasta från handtaget respektive bladet blir större. En egenskap som är viktig för rotationsknivar. Åtminstonde enligt mina preferenser.
Sedan var det Shadow steel-fenomenet. Ytan förblir inte blånerad kan jag meddela. Först skavs spetsarna sedan hela kniven. Bästa beviset för det är mina äldre Raven II som närmast är metallfärgade vid det här laget. Riktigt lika långt har det inte gått med Achilles men det beror i gengäld på att det kastats färre kast med dem.** Sedan var det problemet med att hitta dem om du kastar utomhus. Det är aldrig lätt men mörka blad förenklar inte det hela.
Därtill kan läggas att de färgar av sig. Eller åtminstone gör det de vid dåligt väder, det vill säga kallt och blött.
Det här är ändå sett hur en kameralins, verkligheten är värre
Sedan är det här ett resultat av färgen. Jag trodde den skulle vara på bladet, inte på min hand
Som med alla andra modeller från Acejet känns Achilles rejäl, inte minst som den är kraftig med sina åtta millimeters tjocklek. Men jag blev snabbt lite misstänksam mot längden och hur det skulle påverka kastningen och de farhågorna visade sig stämma. Trettio centimeter är kort och strax över trehundra gram är lite i sammanhanget. Resultatet blir en kniv som förvisso blir mycket allroundbetonad, något jag beskrivit tidigare men också att de egenskaper som är önskvärda för en god rotationskniv blir lidande. Exempelvis roterar en mindre kniv inte lika stilla och uppträder inte lika lugnt i luften. Kastaren behöver även ta i något mer från längre distanser vilket kan påverka precisionen negativt.
Här är Achilles i jämförelse med några andra spetsar som tillhör kastdolkar. Den nästan dubbelt så breda kniven till höger har bättre penetration tack vare de tunnare eggarna
En annan detalj jag inte är helt vän med är grovleken på godset och särskilt inte i kombination med spetsens tjocklek. Nu har jag nämligen inte alltid tillgång till perfekta mjuka ändträtavlor utan får kasta på det jag har tillgång till vilket bland annat innebär lövträ och äldre, hårdare tavlor. Då märks det snabbt att med orginalslipning är penetrationen hos de här knivarna inte särskilt god. Om du nu inte träffar helt rakt från kort avstånd förstås. Då uppstår sällan bekymmer.
Men mycket av det bestäms av kastarens preferenser. Föredrar du lättare knivar är det här kanske något för dig. Det positiva det för med sig är exempelvis att det är lättare att träna med dem utan att överanstränga sig och att de påminner mer om andra typer av knivar (läs No Spin) om du växlar mycket mellan stilar.
Acejet Achilles, inte en pretendent till tronen för bästa rotationskniv men en riktigt bra kniv för allround-kastning
Sammantaget tycker jag därför inte att Acejet Achilles Shadow Vintage är den ultimata valet för den som vill ha den bästa kniven för rotationskastning. Särskilt inte i det här utförandet. Välj i så fall hellre en "naken" version och utan det svarta stålet. Inte lika snyggt men väsentligt mycket mer praktiskt.
MEN och det är ett stort men. Vill du ha en mycket välgjord kniv för allround-kastning är det här en gångbar kandidat. Den är nämligen mycket bättre för halvrotationstekniker vare sig du kastar över, under eller från sidan. Därtill går den faktiskt bra att kasta No Spin med om du vill addera den tekniken till din förmåga.
Det var på tiden! Jag har tänkt tanken från stund till annan och med tanke på hur mycket tid jag lagt ned på den här aktiviteten de senare åren så råder det ingen tvekan om att jag är biten. Så en liten tribut till intresset låg inte långt borta. Men sedan skall idéer omvandlas till praktik också. I det här fallet får jag tillskriva katalysatoreffekten till min kära fru.
Hon hade nämligen sett ett erbjudande om gratis konsultation hos Tello.Ink - Växjö. Jag följde egentligen bara med som bollplank. Hennes motiv skulle bli någon form av familjetatuering inkluderande en ros och allas initialer. Det var en idé som hon haft under en längre tid.
Efter ett inledande samtal med en av delägarna fick vi ett mycket gott intryck av studion. Särskilt av sättet de arbetar med ett roterande grupp tatuerare från bland europa och skulle det visa sig, sydamerika! Det gör att de kan erbjuda i princip vad som helst i motivväg inkluderande fine line och realism till exempel.
I bakhuvudet hade jag min lilla idé om en kastkniv så den lade jag fram och den emottogs med entusiasm. Efter en stunds samtal kring det hela visade det sig att det fanns tid redan dagen efter. Konstnärerna ritade förslagen på fredagkvällen och vi anlände lördag vid lunchtid för att ta ställning till alternativen. I mitt fall var det enkelt då den skulle vara så föreställande som möjligt men lite mer konstnärligt komplicerad i Cs fall.
Resultatet blev mycket bra! Sedan ser mina slitna exemplar lite blankare ut än när de är nya så den kommer matcha mitt nya set ännu bättre!
Efter lite förberedelser var det dags att sätta igång. Tyvärr kunde jag inte tala så mycket med den mycket sympatiska tatueraren under tiden arbetet pågick då min spanska är närmast icke existerande och han är från Colombia.
Det visade sig att Olger Pabuena inte var vem som helst utan mångdubbelt prisbelönad hemma i sydamerika trots sin relativt ringa ålder. Det är extra imponerande då den här konstformen är stor där. Besök gärna hans Instagramkonto och följ honom om ni är intresserade. Utöver sin talang inom detta område är han även musiker och jag förstod det rätt, musiklärare. En herre med många strängar på sin lyra eller möjligen bas i det här fallet.
Tekniken som användes var ny för mig, vilket inte säger så mycket men den inkluderade silverfärg vilket ger ett mycket mer realistiskt resultat än enbart svart-vitt. Storleken är något förminskad, ca 2/3 av originalet då den inte skulle fått plats annars. Så jäkla stor är jag inte.
Så mycket större kunde den inte vara. Nu skall den bara läka ut
Varför just det här motivet och den här kniven kanske ni undrar. Jo, det är min favoritmodell för tävling och det var med den jag tog mitt livs första VM-medaljer i somras, ett silver och ett guld. För mig är det rätt stort. Därför är det en Pathfinder från Throwingzone som avbildats. Namnet är dessutom rätt välpassande tycker jag.
Själva tatueringen tog kring två till två och en halv timme att slutföra. Slutresultatet blev jag mycket nöjd med! Nu skall den bara läka ut ordentligt så man verkligen kan se hur den blev.
Att jag är något av en frankofil när det kommer till kastknivar kanske framgår vid det här laget. Jag har en faiblesse för små franska entusiastmärken och har nu knivar från märken som Throwingzone, Zitoon Knives, Pierre Cazoulat och inte minst Lanceur de l'âme. Bakom det namnet döljer sig en knivkastare och tillika knivmakare och smed vid namn Maxime Blanchet.
Den här modellen kalladCR04tillhör de enklaste i sortimentet. Men det var faktiskt det som lockade mig. Linjerna är rena och måtten samt vikt var precis där de skall. Dessutom var det några detaljer som redan på bild avslöjar för mig att jag troligen kommer att gilla dem.
Lanceur de l'âme CR04
En sådan detalj är utformningen av spetsen i relation till handtaget. När en kniv ser ut så här ger det nämligen ett grepp som känns mer likvärdigt när kniven kastas från handtaget respektive bladet. I jämförelse kan ställas en annan modell från Lanceur de l'âme, Dague du competition. De är i sin tur knivar gjorda för att maximera resultat i tävling från precisionsdistanserna tre, fem och sju meter. Det innebär att det är en fördel med ett så brett blad som möjligt för att öka möjligheterna till högre poäng. Men det gör också att handtaget är smalare i relation, i det här fallet är förhållandet tre respektive fyra centimeter.
Med CR04 ser det lite annorlunda ut då handtaget är 26 mm brett och den greppbara delen av spetsen är 38 mm där mitt pekfinger hamnar men vägen dit är mycket smalare. Det ger goda förutsättningar för en rotationskniv. Särskilt som den är neutralt balancerad. Faktum är att tyngen ligger något närmare handtaget än vanligt. Mycket beroende på att det är rätt kort.
En liten kaffe innan jag gör ett försök att testa knivarna trots vintermörkret och duggregnet
Totallängden på kniven är 32 cm och tjockleken är strax under 6 mm vilket ger en totalvikt per kniv på 375 gram. Utmärkta proportioner för en kniv för Walk Back. Möjligen är den något för lätt för att vara helt optimal för långdistanskastning men annars förbaskat bra.
Därutöver finns flera detaljer som höjer det generella intrycket. Ett är hur väl rundade alla kanter är, ett annat är de fint slipade eggarna. Men framförallt märks det på hur mjukt rundade övergångarna mellan blad och handtag är ungefär där hälen på en kockkniv skulle befunnit sig.
Stålet är som ofta med knivar från Frankrike svenskt och här hittar vi Hardox 450. Ett utmärkt stål för kastknivar har det visat sig. Segt, slagtåligt och lättslipat om oturen är framme och en spets behöver reprofileras.
Jag ser verkligen fram emot att inviga dem ordenligt men för det krävs aningen bättre väder.
What I have on my person may differ a little from most people's "EDC". This is, among other things, what I will be carrying today. The fact is that these are, without a doubt, the knives that are used the most in terms of hours. Or is there anyone who beats the sixty hours I used my throwing knives last month?
I have decided to spend the afternoon throwing knives. The weather is the deciding factor at the moment. It's important to get out while you can, as all adults told you when you were little. Back then, I thought they were stupid. Now I know better. After the sun comes rain. At least if you live in the area of Växjö like me. One of Sweden's rainiest cities in fierce competition with Borås. People from southern Europe and California won't understand what I'm talking about.
But Tuesday has come in all it's supergray november splendor, and I have half the day off. So I will soon be headed to the VAIS cottage in Fylleryds-forest, where Växjö Sportkastning (Växjö Sports Throwing) and I are now based.
"Also an EDC"
In the picture you see, in addition to a folding knife from Civivi, a throwing knife from Zitoon Knives. The pocket knife is called Clingman and is a small thing that can possibly be sorted into the "modern traditionals" category, even though it is more modern than traditional in my opinion. Micarta handle, a recurve clip point blade in Nitro-V, a liner lock and then the package is rounded off with a milled titanium clip. Not bad for a fairly cheap knife.
The other knife has got new "clothes" in the form of my latest leather sheath. It is made to be carried mostly for cross-draws with the right hand, but can also be carried as a "scout carry" at the lower back. I also put simple leather pads on the handle to improve the grip when it is to be drawn quickly. Throwing knives should never have any more advanced material in the handle; it can be added. They simply break.
The model is made with the same silhouette as a Fairbairn Sykes commando dagger and is a tribute to those who fell on D-Day. The name is therefore Dague commémorative. A knife that is excellent for half-spin techniques in particular, but also works excellently for rotational throwing.
Tredje gången gillt får man säga. Tidigare har jag presenterat två modeller från Bulgariska Vulture Blades i form av Teardrop 3.0 och Smar 8. En formad som ett rymdskepp och en uppsättning tämligen små Arrow-inspirerade knivar.
Idag är det dags för något helt annat, i jämförelse närmast ett monster kallat Garoto.
Vulture Blades Garuto
Monsterepitetet baseras på det faktum att den för det första är 255 mm lång vilket i och för sig inte är extremt på något vis, inte ens för en no spin-kniv. Men sedan kommer vi till tjockleken som är hela 10 mm! Det är nästan löljligt mycket och gör att kniven är närmast fyrkantig i genomskärning. Det i sin tur leder till att vikten landar på 263 gram. I alla fall enligt min våg även om uppgiven vikt är 250 g.
Det trots de tre stora hålen i handtaget. Annars hade den förstås vägt in på mer. Jag kan säga att redan nu närmar sig den maxtaket för vad jag vill kasta i den här disciplinen. Men den är ändå intressant och jag är framförallt nyfiken på att se om den kan göra sig rättvisa på längre distanser.
Garoto är riktigt grov, hela 10 mm tjock!
Längre och tyngre knivar har ofta en tendens till att vara lugnare och stabilare i luften nämligen. Till en viss gräns förstås. Hög vikt och grova spetsar har emellertid också en tendens till att göra att knivar ramlar ur tavlor som inte är riktigt mjuka.
Jag återkommer med en närmare rapport vid senare tillfälle. Hur mycket senare beror rätt mycket på vädret. För tillfället är det utmärkt väder för knivkastning men man vet aldrig med årstiden.
Fler kastknivar är något man alltid behöver är det första jag vill säga. Särskilt om de kommer från Frankrike, är delvis handgjorda och av någon som faktiskt utvecklat dem för att kasta med själv. Det borgar för att det finns en gedigen tanke bakom. Allt för ofta när det gäller knivar så kopieras en idé utan att den som gör det riktigt förstår vad som döljer sig under ytan. Men så är alltså inte fallet här.
Den här modellen, helt enkelt döpt till Dague de Compétition kommer från Lanceur de l'âme.
Lanceur de l'âme Dague de Competition
Egentligen vet jag inte så mycket om det här företaget mer än att de är ytterligare ett litet entusiastmärke från Frankrike. Det var faktiskt av de två skälen jag köpte de här knivarna och en modell till. För att jag var nyfiken. Mina tidigare erfarenheter från franska kastknivar är mycket positiva.*
Ytterligare ett set kastknivar från Frankrike
Den här modellen är rätt maffig måste medges och den är utan tvekan de största dolkar jag har. Vi talar om en kniv som är 340 mm lång, 40 mm bred och med en tjocklek på 6 mm ger det en vikt på 425 g. Det är respektabelt oavsett modell och särskilt för en dolk vars dubbelslipning avlägsnar en hel del material från bladet.
Det skall erkännas att jag har tjuvkastat lite med dem och jag kan berätta att de träffar tavlor som en skenande godståg.
För er som inte är knivkastare kan jag avslöja att de här knivarna är rena rotationsknivar och att kasta något annat med dem blir konstlat. Möjligen att Military half spin också är möjligtmen det är nästan så att de är för breda för att vara bekväma för det. Jag återkommer i ärendet!
Redan i presentationen avPathfinderså skrev jag något om att man som knivkastare ofta är på väg mot något nytt. Med det avsågs att jag endast tränat knivkastning fyra år och därmed inte hunnit pröva tillräckligt många modeller för att vara helt säker på vad som passar mig bäst. Särskilt inte som jag ägnar mig åt alla discipliner och varianter jag kommer i kontakt med.
Men att de här skapelserna från franska Throwingzoneligger bra till råder det ingen tvekan om vid det här laget. Särskilt inte som jag nått viss framgång med dem. Några små invändningar har jag men de skall jag redogöra för senare. Men de blev snabbt tävlingsmodellen för No Spin. Det kanske ger en fingervisning om vad jag tycker om dem.
Utseende och mått
Pathfinder ser inte riktigt ut som alla andra men är inte helt unika då det finns fler modeller på marknaden som har lättats på olika vis. Mer ovanligt är det emellertid på kvalitetsknivar. Ofta hittas de detaljerna på rätt billiga kastknivar som säljs via Amazon och liknande. Där handlar det bara om utseende och därför borras det några hål här och var för att någon tycker att det adderar till coolhetsfaktorn. Det sker ofta utan större finess och resultatet blir därefter. De försvagar mest kniven.
På Pathfionder finns det en helt annan eftertanke bakom designen. Hålen i bladet respektive handtaget är förstås till för att lätta kniven men även för balansens skull.
Throwingzone Pathfinder
Utseendet är tämligen aggressivt med en spets som lovar mycket. Den effekten förstärks inte minst av det urholkade bladet vilket i sin tur gör att man riktigt ser tjockleken på godset. I det här fallet är det 8 mm. Knivarna finns även att få i en lättviktsversion för den som föredrar det. De är endast 6 mm tjocka. De väger enligt uppgift 180 gram. Det vill säga något mindre än vad jag vanligen föredrar.
En spets med synnerligen god penetrationsförmåga
Den här kraftigare kniven får vågen att stanna på 240 g. En i mitt tycke optimal vikt för No Spin. Längden är densamma för båda och är 245 mm. Bredden på bladet är som mest 30 mm och på handtaget 28,5 mm.
Sedan har knivens handtag en distinkt skillnad mellan ovansidan som är närmast rak och undersidan som har en buk. Det gör att man som kastare kan välja hur mycket "kick" du vill ha mot pekfingret när du kastar no spin.
Material
Flera franska tillverkare har fastnat för svenskt stål kan konstateras. Throwingzone använder sig av Hardox 450. Hardox tillhör en grupp som ibland kallas "slitstål". Typiska användningsområden är schaktblad, tänder till grävskopor, dumperflak och liknande. Det vill säga uppgifter som kräver ett mycket segt och robust material. Således även väl lämpat till kastknivar.
Materialet är Hardox 450 och tjockleken 8 mm i det här utförandet
Generellt är det mycket hållbart och resten beor förstås på härdning och värmebehandling. Sedan kan väl tilläggas att i det här specifika fallet tillkommer ytterligare ett par faktorer. En är faktiskt tillskärningen då den sker med laser och här finns det några extra snitt att ta hänsyn till i och med hålet ibladet. Hur varmt materialet blir och hur det påverkar hållbarheten på sikt kan man fundera kring. Risken för att stålet blir sprött finns alltid när det hettas upp. Särskilt när det inte är särskilt mycket gods kvar närmast spetsen.
Skulle olyckan kan vara framme och kniven av det skälet spricker eller till och med går av kan det vara tryggt att veta att Throwingzone lämnar livstids garanti på sina produkter.
Att kasta
Som många andra började jag kasta no spin med knivar som är baktunga. De har fördelar som att de till en viss del hjälper till att stabilisera sig själv i luften. Men samtidigt kan jag nu efter några år uppleva att de inte känns lika dynamiska som en mer neutralt balanserad kniv. Det är bland annat av det skälet jag utforskar alternativ.
Pathfinder är emellertid inte de första knivar som drar åt det hållet som jag kastat med. Jag har tidigare använt bland andra Biting Metal Bug Osetr, Acejet Appache och Excalibur och modeller från Zitoon som No reload och The Devil's Claw. De är alla rätt neutralt balanserade.
Pathfinder är riktigt bra för precisionskastning
Det här här ytterligare ett steg i utforskningen av den typen av knivar. Pathfinder är lika tjocka som djävulsklorna men rätt mycket lättare. Precis de egenskaper jag var på jakt efter. Särskilt efter att ha fått panik på SM förra året då ett antal knivar ramlade ur tavlan under uppvärmningen för att kombinationen lite hårdare tavla/tyngre knivar inte var helt lyckad. Det fick mig att byta modell i sista sekund och det är inte ett framgångsrecept rent generellt.
Några av mina första kast och intryck av Throwingzone Pathfinder för snart ett år sedan
Till det skall läggas att spetsen på Pathfinder är aggressiv så penetrationsförmågan är mycket god. Det trots att den tillhör det tjockare gardet. Det gör att man kan använda den här kniven även mot plankmål, det vill säga den typ som ofta återfinns i långdistans- och siluettkastning. Vis av erfarenheten har jag dessutom vässat dem något.
- Rotationskast
Pathfinder är comme si comme ca på det här området skulle kanske en fransman säga. Med det menar jag att det förstås går, särskilt som kniven har god balans men det är ändå en rätt kort kniv och spetsens utformning gör att den inte är särskilt väl lämpad för att greppa där. Den är för spetsig helt enkelt.
Men vill du som kastare ändå kasta några kast då och då med rotationstekniker så sätter inte den här modellen några käppar i hjulet men det märks tydligt att den inte är gjord för det.
- Half Spin
För att vara en no spin-kniv är Pathfinder inte särskilt bra till halvrotationstekniker i mitt tycke. Kontrasten blir tydlig då den här typen av knivar annars brukar vara det. Särskilt gäller det knivar med tyngdpunkten förskjuten mot handtaget till som Arrow-liknande modeller. De och dolkar är vanligen extra väl lämpade för uppgiften. Särskilt om de har smala blad som är lätta att greppa.
Men Pathfinder är för det första neutralt balanserad samt i sammanhanget relativt kort. Redan där blir förutsättningarna mindre optimala för den här sortens teknik även om det sistnämnda mest spelar in på lite längre distanser. Särskilt gäller det underhandskast.
Det som emellertid gör att jag inte gärna kastar half spin med den här modellen är förstås hålet i bladet. Det återfinns precis där jag vill placera tummen från flera avstånd. Det tvingar mig att antingen hålla mycket långt ut på spetsen alternativt flytta handen långt upp, nästan in på handtaget. Det ger inte de valmöjligheter jag söker. Hålet gör dessutom att "släppet" känns konstigt då de distinkta insidorna av bladhålet glider mot fingrarna.
Därmed passar inte Pathfinder mig för den här typen av kastning. Det går förstås då ytterst få föremål med en spets är omöjliga att kasta men min rekommendation är att låta bli då det inte är särskilt roligt.
- No Spin
Men allt Pathfinder inte är när det handlar om varierande rotationstekniker tar de igen när det skall kastas no spin. Det är naturligtvis det som kniven är designad för. För att vara den i Henrys mening optimala kniven för just det ändamålet.
Jag kan inte säga att de är den ultimata kniven då jag inte testat alla men jag kan intyga att den är mycket mycket bra. Vad som kan anses vara bäst är dessutom något som i högsta grad varierar beroende på din personliga teknik. Där finns inte en modell som passar alla exakt lika väl. Det är också därför det finns rätt mycket olika utseenden på kastknivar.
Detaljer som påverkar är exempelvis ditt grepp, hur mycket side-arm respektive över axeln du kastar, hur högt eller lågt ditt "släpp" är och hur mycket kraft du använder. Men även om du kastar med mycket pekfingerkick eller mer med en slide-teknik och så vidare. Det finns många faktorer att ta hänsyn till.
Sedan spelar även avståndet roll. Skall kniven nyttjas mest för precisionskastning på kortare avstånd alternativt användas för att försöka slå rekord i långdistanskastning? Eller tänker du dig en allroundkniv god för det mesta?
Några av de tidigaste kasten med Throwingzone Pathfinder. Jag har sedan dess slipat på tekniken
Med det i bakhuvudet skulle jag säga att Pathfinder är bra till de flesta typer av no spin-kastning men att den inte passar mig helt optimalt när det gäller långdistans. Nu kan det låta lite paradoxalt när jag faktiskt vann SM i den disciplinen i år med just den här modellen. Men det hänger mer på att jag är relativt säker på Walk Back-distanser (3 till 7m) och att avståndet för att vinna i år inte var så mycket mer.
Men just i den disciplinen vill jag nog ha en något längre kniv och kanske baktung ändå. Jag är inte helt färdig med den processen och lär återkomma till ämnet.
Men för precisionskastning är Pathfinder riktigt häftig. Känslan att ha en kniv som känns kraftfull men ändå lätt är påtaglig när man testar den första gången. Jag uppskattar att ha en rejäl yta för pekfingret att vila emot när jag skall trycka till och det hittar du här. Behärskar du tekniken flyger den här modellen mycket rakt på korta avstånd och är lätt att beräkna parabel på längre distanser. Sedan missar man ändå men det är en annan fråga och inte knivens fel.
Sedan är spetsen precis så effektiv som den ser ut. Det är inte många tavlor som den här kniven inte sätter sig i. Till och med "Plankan" vilken kanske är den svåraste av grenar när det kommer till den biten. Men jag har vässat mina knivar en smula. Inte mycket men jag har smalnat av den del som utgör eggen i relation till hur de ursprunglingen är slipade. Det ger en lite klenare spets men ännu bättre penetration om inte tavlorna är perfekta. Som kastare vill man inte missa poäng för att knivar och yxor ramlar ur måltavlan.
Sammanfattning
Min personliga utveckling inom no spin har lett mig in på en spännande resa. Den startade med att jag nyttjade främst baktunga knivar till att röra mig mot mer neutralt balanserade diton. Jag har även kastknivar i olika dimensioner från tre till tio millimeters tjocklek men föredrar fortfarande att kasta med no spin-knivar som är 8 mm tjocka. Även om jag måste erkänna att det finns utmanare som endast mäter 6 mm.
I det hänseendet är förstås Pathfinder perfekt. Det jag söker är nämligen den tilltagna yta som finns för pekfingret att ta spjärn emot samtidigt som jag inte vill dras med den vikt som ofta är förknippat med den grovleken. Som sagt, knivar över 260 g tillhör inte favoriterna. Särskilt inte när man skall träna. Ett kast går bra och även hundra brukar jag säga, däremot inte tusen kast. Då ramlar armen av till slut. Risken för tennisarmbåge och andra skador ökar markant.
Pathfinder är kniven som är regerande svensk mästare
Men även några VM-medaljer inklusive ett guld bärgades i år med Pathfinder
Jag talade lite inledningsvis om framgångar och med det avsåg jag bland annat att jag precis avslutat ett SM i sportkastning där Pathfinder hjälpte mig att försvara titeln som svensk mästare i no spin med ett guld i Walk Back. Det kompletterades med ytterligare två guld i Siluett respektive Långdistanskastning. Tidigare i sommar bärgades ett silver och ett guld från U.K.A.T. VM i Tjeckien med samma knivar.
Med andra ord har jag lärt mig att hantera dem tämligen väl även om jag är långt ifrån färdig eller fullärd.
Throwingzone Pathfinder rekommenderas till den som vill ha en av de bästa kastknivar som finns för no spin
Därmed torde det vara bevisat att det här är riktigt bra kastknivar. Det är snarare hos kastaren begränsningarna återfinns. Därmed kan jag bara säga att Pathfinderär bland de bästa no spin-knivar jag prövat. Sedan är frågan om jag skulle rekommendera dem till en nybörjare eller ej. Den är svår då viss bias föreligger. Kanske inte då det inte är den mest lättkastade modellen är det ärliga svaret. Å andra sidan är det bra att ha något riktigt bra att börja med eftersom det gör processen enklare. Så jag ändrar mig, köp dem!
Priset direkt från Throwingzoneär för närvarande 140€ för ett set om tre knivar alternativt 50€ om du vill köpa till en reservkniv.
