Den bruna maten

- Ett oförglömligt besök på "Saracen's Carvery"

Det finns en och annan seglivad myt om engelsk mat. Jag har tidigare inte trott på den helt och hållet eftersom jag dels varit i England tidigare och ätit mycket bra och dels är storkonsument av diverse matprogram från det landet som exempelvis "Masterchef". 

Men uttrycket "ingen rök utan eld" kanske inte helt saknar signifikans i det här fallet. Jag och C fick i helgen smärtsamt erfara varifrån uppfattningen om engelsk mat kommer.

Matchdagen hade tagit sin tribut och en smula utmattade efter en lång dag med mycket trängsel och intryck ville vi ha en enkel bit mat på kvällskvisten. Dagen innan hade vi varit lite mer försigkomna och testat en sympatisk Indisk kvartersrestaurang matintresserade som vi är. Tidigare på dagen hade vi följt det amerikanska temat och lunchat på hamburgare för att vara konsekventa. Bjuds det på NFL så gör det och då är det bara att gå "all in".  

Alternativet för aftonen var att ge sig ut i novemberkvällen på jakt efter en restaurang, vilket å andra sidan är extremt enkelt i just London. Men nu fanns det ju ett etablissemang i bottenvåningen på hotellet med namnet "Saracen's Carvery" och inriktning mot kött vilket inte kändes helt fel. 

Men ack vad vi bedrog oss. Det skall erkännas så här i efterhand att vi borde ha insett vartåt det barkade med tanke på antalet kvadratmeter heltäckningsmatta på hotellet. Jag menar, förutom den bruna varianten på golvet i restaurangen fanns det ju för tusan till och med heltäckningsmatta på väggarna i hissarna!

Det är alltid ett dåligt omen när till och med  insidan på hissarna är försedda med heltäckningsmatta

Nåväl, vi fick ett bord för två och matsalen var inte tom trots den sena timman så det såg inte alltför illa ut. Menys såg möjligen  en smula luggsliten ut men innehöll ett antal rätter som var tänkbara kandidater. Jag velade lite mellan lamm och kyckling. Så här i efterhand spelade nog det valet mindre roll inser jag. Upplevelsen hade blivit densamma. 

Preludium. I väntan på maten kom servitören med den torraste brödbulle jag fått den tvivelaktiga förmånen att sätta tänderna i. Det var uppenbart en bit bröd som blivit över från frukosten som för övrigt var usel även den. Jag tittade förvånat på biten bröd som smulade sig när jag delade på den och funderade på om jag skulle klaga eller låta det bero. Jag valde att avvakta. 

Efter det att vi fått beställa rådde total förvirring om hur maten skulle serveras eftersom det skedde på olika vis beroende på vad som beställts. C beställde ett vegetariskt alternativ som inkluderade förrätt och jag valde en kötträtt. Men det innebar att hennes beställning kom till bordet medan  jag fick gå och hämta min själv. Det skedde vid en bufféliknande station som inte var någon buffé. Istället fick man välja en av kötträtterna som låg på display där varefter den skolmatslikt slevades upp i enorma portioner på tallriken. Jag valde kyckling. Det skulle jag inte ha gjort!

Först kom emellertid Cs förrätt som var hysteriskt underhållande. Den hämtades färdig ur en kyldisk som stod i ett hörn av lokalen.  En räkcocktail som uppenbarligen hade rymt från sjuttiotalet! Följaktligen bestod den av några blad isbergssallad, färdig Rhode Island-sås och iskalla räkor varav två för övrigt fick avlägsnas då den inte var ordentligt rensade. Allt serverat i ett glas. Tur att den var kall för det förtog all eventuell smak. Gud vet hur länge den hade stått färdig i väntan på en icke ont anande gäst. Klockan var över nio på kvällen. Alternativet hade varit en "melonbåt" vilken mycket logiskt bestod av en gigantisk skiva melon med ungefär samma innehåll som räkcocktailen. 

Ni skulle också sett skeptiska ut - jag lovar!

Nivån var nu satt och jag hade inte längre några förväntningar utan såg nog mest allmänt skeptisk ut. Jag och C bröt ut i hysteriska fniss-attacker över färgkombinationerna i matsalen, parat med tjockleken på mattan och maten. Vi hade hamnat i en tidsmaskin som fört oss tillbaks till vår barndom!

Dags för huvudrätt. Jag tittade klentroget på det som befann sig på min tallrik. Jag tittade en gång till men nä, ingen förändring. Där samsades ett föremål vagt liknande kycklingfilé lindad med bacon, potatis, grönsaker och en Yorkshire-pudding. Allt dränkt i en sås med aning klistrig konsistens. 

Potatisen var bäst eller snarare minst dålig för den smakade ingenting. Den var stekt rakt upp och ned, utan kryddor, salt eller något annat som kunde gett det minsta smak eller arom. Dessutom hade den fått stå till sig - länge! 

Grönsakerna var på gammal hederlig skolbespisningsnivå. Tänk sjuttiotal, tänk kantin, tänk grå, överkokta och lätt mosiga. Vedervärdiga helt enkelt. Till det en "Yorkshirepudding" som var extremt torr och således poänglös. Emellertid inte äcklig. Bara meningslös. 

Höjdpunkten på tallriken om man nu får kalla det så var emellertid kombinationen av totalt kremerad kyckling och hemsk "gravy", skysås. Fördelen var att det inte förelåg någon risk för matförgiftning eftersom eventuella bakterier dött av värmeslag för flera timmar sen. Filén var snustorr och det gnisslade så där obehagligt när man bet i den. Såsen som var hälld i riklig mängd över allting hade en märklig tapetklisterliknande konsistens och var uppenbarligen redd och inte reducerad. Min gissning drar åt potatismjölhållet som sen fått koka upp med tanke på hur den uppträdde. Smaken var mest suspekt.

Lasagne någon?

Cs rätt var inte mycket bättre den. Under det aningen sega täcket återfanns bland annat burkchampinjoner och till hela anrättningen bjöds på samma grönsaker och potatis som till min rätt. Tilläggas bör att den serverades inom ett par minuter vilket uppenbart signalerade att den var mikrad eftersom ingen ugn i världen kan värma en lasagne på den tiden än mindre tillaga den. 

Jag åt ett par tuggor för att bli mätt. Upplevelsen varade mindre än trettio minuter. De var dock långa minuter kan tilläggas och längre ville vi inte dröja kvar. Men med oss fick vi ett gott skratt och en matupplevelse för livet.

/ J - dessvärre en upplevelse rikare

Den bruna maten är annars en eminent svensk hemsida tillägnad receptkortens underbara värld och väl värd ett besök!

Detroit Lions VS Kansas City Chiefs

- Football på Wembley

Ett par gånger per säsong kommer NFL till London och ger oss i Europa en chans att se riktig fotboll på högsta nivå. Utsålt som vanligt och en av biljetterna råkade vara en födelsedagspresent till mig. Inte dumt alls faktiskt! 

De åtråvärda biljetterna. Synd att det inte stod "Broncos" på en av dem!

Det här var min levnads andra besök i London och jag börjar inse att min uppfattning om vädret där måhända är en smula skev. Första gången var i maj för ett antal år sedan och då rådde någon form av rekordvärmebölja med temperaturer uppåt tjugosju grader. Nu var det första november och sjutton grader varmt och strålande sol från blå himmel. Är det inte alltid fint väder i London oavsett årstid?

Alltid sol vid Kings Cross

Färden från hotellet mot arenan inleddes med en promenad i det vackra vädret till Kings Cross och därefter tunnelbana ut mot Wembley. Om man skulle tvekat på färdriktning hade det bara varit att följa den allt mer strida strömmen av matchtröjor i olika kulörer som tätnade varefter man närmade sig arenan. 

Morgondimman lättar över Wembley

En arena som är en mäktig syn för den som inte varit vare sig där eller på någon annan stadion av den digniteten tidigare. Den rymmer 90 000 när det vankas fotboll och dagens publiksiffra summerades 83970. Jag tror inte det finns så många större i Europa även om jag vet att Camp Nou är något större. 

Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig men vederbörligen imponerad blev jag. Stort, maffigt och mycket folk. Vi kom runt halv tolvsnåret och avspark var vid halv tre. Publikströmmarna var redan solida och kommersen i full gång. Som sig bör så bestämde jag mig för att köpa en tröja eller två och vi begav oss mot den iordningställda marknadsplatsen.

Kön för att köpa prylar var professionellt organiserad

Kön till det officiella merchandise-tältet var lika lång som till en åkattraktion på Liseberg. Efter att ha köat en timma i snygga fållor så fick vi tag i våra tröjor. Smått genialt att lyckas få folk att köa för att köpa saker måste jag säga. Det är väl här och i Ullared det konceptet fungerar. 

Det var en mäktig upplevelse att kliva in på arenan och försöka greppa storleken. Stämningen var på topp och väl på plats med en öl och en hamburgare inom räckhåll steg förväntningarna inför kick-off. Som extra bonus dök Madness upp på scen och rev av "One step beyond", "Baggy Trousers" och förstås sin största hit "Our House" innan matchstart. Det gjorde inte stämningen sämre. 

En mäktig arena att kliva in på. Uppvärmning pågår

Snart dags för avspark

Bredvid mig till höger satt ett Raiderfans från NY. Hon var där på företagets bekostnad berättade hon och frågade mig vilket lag jag höll på. Funderade på det ett tag eftersom jag inte är personligt engagerad i de här två lagen och sade att jag möjligen lade min röst på Lions. Inte för att jag trodde på dem på förhand utan tvärtom för att en underdog förtjänar lite stöd tycker jag. "Good Luck" sade hon och skrattade. Well - jag genmälde att jag hade rätt att ändra mig innan halvtid om de spelade för uselt. Med facit i hand är jag mycket glad för att jag egentligen håller på Broncos som inte alls hade med det här att göra. 

Det mesta av spelet ägde rum på Lions planhalva

Det var fullt ös under matchen och något man inte upplever lika mycket på tv är den rockkonsertliknande inramningen med mycket ljus och ljud. Det är cheerleaders, pyroeffekter, flaggviftande och musik som dånar. De kan det här med underhållning - amerikanarna. Vi njöt  i fulla drag, mest av stämningen eftersom underhållningen på planen var så där. En och annan individuell prestation bjöds det på men spännande resultatmässigt var det aldrig.

Allt har ett slut och så även den här matchen. Fyra kvartar senare var det som väntat en del människor som skulle med tågen in mot city igen. Över åttiotusen människor som skall iväg på en gång kräver sin logistik.

Men det var intressant att notera skillnaden i supporterkultur mellan amerikansk fotboll och sin europeiska namne. Alla skrattade och sjöng och polisen bidrog med sitt. När det blev stopp i den ringlande ormen av människor som sökte sig mot stationen så spelade en av dem "YMCA" på sin mobil medan en annan höll den mot megafonen som ordningsvakten bredvid hade i handen varpå vi blev en dansande kö.

Polisen och säkerhetsvakterna stod för köunderhållningen

Själva matchen då? Ja, den var väl inte något extraordinärt som antytts. Lejonen var ovanligt tandlösa och saknade klor. De började emellertid bra. I första driven lyckades de tråckla in tre poäng på ett fieldgoal redan efter någon minut. Sen försvann de i långa perioder helt. Jag hade förvisso förväntat mig att de skulle vara något svagare på offence-sidan än på defence efter vad jag sett tidigare under säsongen men det här var närmast parodiskt. De kom ingenstans och jag tappade nästan räkningen på antalet sackar. KCs QB Matthew Stafford åkte i backen om och om igen. Det kändes som ett tiotal men jag tror den reella antalet landade på sex. En tung afton för hans del. Lägger man därtill två interceptions för Kansas City och allmänt fumlande med bollen från Detroits sida så blir det inte bra. 

Chiefs behövde bara spela metodiskt och ta de chanser de fick. Till slut fick Detroit en TD som tröst när Kansas slappnade av och gick upp till tio poäng. Det föranledde Chiefs att lägga in en högre växel varpå slutresultatet skrevs till 45-10. Välbehövligt för deras del då de kom till London med 2-5 i matcher. Inget av de här lagen har rosat marknaden den här säsongen. 

Tur att man inte är Lions-supporter. 

/ J - Go Broncos!