Varför i hela friden skaffade jag de här?

- Kategorin "knivar jag äger men inte är särskilt förtjust i"

I ett tidigare inlägg skrev jag om en kniv som jag inte direkt gav högsta betyg, CRKT Mirage och jag tänkte fortsätta på det inslagna spåret i föreliggande lilla text.

Det finns olika sätt att förhålla sig till samlingar av olika slag. Min knivsamling har mer formen av en hög som råkat bli stor nog och ha någon sorts inriktning för att den möjligen ska närma sig begreppet samling. Och ja, jag har originalaskarna kvar. Men sen är det kört ur samlaraspekt  - jag använder mina knivar och de är i de flesta fall på intet sätt unika så något egentligt värde har de inte heller utöver affektionsvärdet.

I alla samlingar återfinns de ruttna lingonen, skämsskivorna som jag tidigare kallade dem. Och det gör det även här. De är till och med relativt legio. Men jag väljer att inte kasta dem, vare sig skivorna eller knivarna. Ofta  förtäljer de en historia eller minner om något som varit eller så har man rent av till och med tyckt om dem vid något tillfälle.

Jag tänkte här ge exempel på några ruttna frukter i edens lustgård. 

Det första exemplet är en tämligen gammal synd och därmed kanske förlåten. Dessvärre var den dyr eftersom jag köpte den i Sverige från Knivkompaniet - ett företag som signifikativt nog inte finns längre. Ett köp jag ångrar djupt särskilt med tanke på hur många trevliga alternativ som finns för de pengarna jag betalade. Det är en sak att stödja svenska handlare en annan att ägna sig åt ekonomiskt vansinne. Eller i det här fallet bara vansinne i största allmänhet.

Exempel ett - Linton Tiger Shark

En stor jäkla metallklump designad i Hong Kong. Ja eller snarare är designen ett hopkok av stulna idéer på klassiskt asiatiskt manér.  Möjligen kan den betraktas som ett knivliknande föremål ur vissa vinklar. Men det var något med den svepande linjen och den smått aggressiva framtoningen som attraherade. 

Linton Cutlery Tigershark - sinnebilden av tacticoolt skräp

Den anförskaffades i ett anfall av sinnesförvirring för att den såg häftig ut på bild på den tiden jag visste mindre om knivar än jag gör nu. Den är vad som på knivforum brukar omnämnas som "tacticool" eller möjligen ett redskap för "mallninjas" men så här i efterhand är det bara att erkänna att den inte bara är stor och klumpig, den är ful också.

I verkligheten är den ännu större än den ser ut på bild. Eller tänk er själva en fällkniv eller snarare bojsänke på närmare fyrahundra gram och 28cm i utfällt läge! Det är mycket kniv det. Särskilt med tanke på att det inte går att skära något med fanskapet.

Inte alls så stark som den ser ut

Något gott kan knappt sägas om eländet men desto fler negativa egenskaper kan nämnas. Den är nämligen inte hälften så kraftfull som den ser ut. Trots sin massiva framtoning går det att få den att flexa i sidled utan större ansträngning. För klen pivotskruv och usel passform på den i övrigt groteskt tjocka linerlocken gör att den lätt glappar upp i sidled och dessutom i höjdled alternativt hänger sig ordentligt så det knappt går att lossa den. Bolstren är i princip massiva och bidrar till den överdrivna vikten utan att för övrigt göra kniven starkare. Skollorna är faktiskt någon form av micarta och är ok. Annars är finishen inget vidare. Bladet påstås vara av 440C vilket jag starkt betvivlar då det är den enda kniven jag äger som faktiskt blivit slö utan den någonsin använts till något vettigt, vilket för övrigt inte går.

Chiselgrind - något att undvika, särskilt i billigt utförande

Orsakerna till det är många men den främsta är att kniven saknar riktig egg. Sågtänderna är nästan bara för syns skull och var någorlunda vassa när kniven var ny men är nu oförklarligt slöa eftersom de aldrig skurit något. Fanskapet är dessutom en s k "chiselgrind" dvs flat på ena sidan med slipfasen på den andra. Något som bara hör hemma på stämjärn och i en sushikocks arsenal. Utöver de användningsområdena har jag svårt att tänka mig några fördelar med den typen av slipning. Sen skiter jag i att Emerson och annan missledd customtillverkare hänger fast vid den formen av eggar.

Summa summarum så var det en skitdyr kniv som är anskrämlig, tung, klumpig och som kräver att man tar fram en skämskudde när man talar om den i knivkretsar. 

Det andra exemplet är lite mer komplext då det var en av de första "finknivarna" jag köpte, en Benchmade som jag dreglat över i Fällknivens katalog på den tiden det begav sig. Eller jag hade snarare tittat på en AFCK men den låg långt bortom min ekonomiska horisont på den tiden.

Exempel två - Benchmade Ascent

Modellen* lever för övrigt kvar i princip oförändrad i nuvarande "Pika" som numera ligger under H&K-sortimentet efter att däremellan ha varit en Benchmademodell.

Ascent - en inte helt lyckad Benchmademodell

Problemet med kniven är inte materialen, tvärtom de är en av anledningarna till att jag ville ha den från början. Stålet är det forna "superstålet" ATS-34 och handtaget är gjort i beprövad Zytel med en inte alltför oäven struktur i det här utförandet. Låset är en klassisk lockback, öppningen sköts med ett Spydercohål och den är försedd med clip. Även utformningen av handtaget ser helt ok ut och påminner starkt om storebror mini-AFCK.

Det som totalhaverar är att inget av detta fungerar på just den här kniven. Det här var en relativt dyr kniv med exklusivt stål från ett välkänt märke och är ändå ett kapitalt misslyckande. Den är ett gott exempel på att det inte går att ta bort viktiga delar ur en design utan att det ger återverkningar  på slutresultatet.

Kniven är på tok för framtung eftersom modellen är gjord för ett handtag i G10 med liners och när den inte har det så förskjuts tyngdpunkten. Den upplevs helt enkelt som obalanserad.

Handtaget är riktigt dåligt utformat. Skaftet är alldeles för smalt samtidigt som det är för tunt och ger därmed knappt något grepp. Om man kompenserar det med att hålla lite hårdare om skaftet så resulterar det i att man upptäcker nackdel nummer två. Låset är felkonstruerat och riskerar att frigöras eftersom det är en så kallad "midlock"-variant som hamnar fel i handen.  Detta förstärks av att urtaget för pekfingret som är så bra på AFCK i det här fallet gör att handen tvingas bakåt och tummen hamnar på låset. Dessutom befinner sig det styrande pekfingret långt från det som skall skäras vilket ger dålig kontroll eftersom skaftet har någon konstig form av bula längst fram. På AFCK (som utläset: "Advanced Folding Combat Knive") så fyller den åtminstone en funktion då den är till för att öka räckvidden då den kniven är en s k "tactical folder". På en brukskniv som Ascent blir det mest löjligt.

En annan sak som inte är bra alls är clipets fäste som lossnade relativt omgående då skruvarna helt sonika släppte ur materialet så numera kan det endast bäras med spets uppåt. Även om det råkar vara det jag föredrar.

Det var en kniv som jag gärna ville tycka om men aldrig riktigt gjorde. 

Det tredje exemplet är lite modernare än de övriga två och väsentligt mycket billigare och då blir det inte riktigt lika hemskt.

Exempel tre - Kershaw Chill

Chill är en R J Martin-designad kniv som genomgående fått bra kritik var man än tittar. Men mitt exemplar tycks vara producerat en osedvanligt hemsk måndag.

Måndagsexemplar av Kershaw Chill

Jag tror att allt som kan vara fel på den kniven är det. Men jag orkade aldrig bemöda mig om att returnera den tvärs över pölen till vilken eBay-säljare det nu var jag jag köpte den ifrån. Kniven har helt enkelt usel fit och finish. Trots ett massivt glapp i sidled går det inte att använda flipperfunktionen utan åtföljande snärt med handleden för att den skall öppna sig. Detta trots att det rör sig om en så pass dimunitiv kniv. Om man väljer att spänna pivotskruven för att komma till rätta med glappet så öppnar inte kniven alls. Och trots det flexar hela kniven för övrigt. Det som stör mig mest är att när man plockar isär eländet så har den alla attribut en riktig kniv har. Den är demonterbar, den har inte för tokiga material med sidor i G10 över stålliners och bladet har glidlager av brons. Det hjälper inte, den fungerar ändå inte.

Där inne bland glidlager och annat ligger problemet och så ovanligt sen "lock-up" förstås

Glömde jag att säga att den inte går att skärpa heller? Det har uppenbarligen hänt något med bladet när det härdades för det tar inte en egg hur mycket man än slipar det. Den ser vass ut men går inte att skära med. Något som först var irriterande, sedan frustrerande och nu mest fascinerande.

Skrapmärkena på bladet ytfinishen beror på att bladet är så jäkla ocentrerat. 

Tur att skiten var billig, tjugo dollar eller något kostade den. Synd för jag gillar designen. Men som ni förstår får den bo på hyllan och inte i fickan. 

Finns det något sensmoral i botten av denna usla stuvning? Nej, tror inte det. Förhoppningsvis gör man väl inte om exakt samma misstag. Det finns ju så många nya att göra. Det gäller väl knivsamlande som så många andra områden här i livet.


/ J - återupplever en samlares vedermödor

* Som jag för övrigt skrivit om här.