Dagens bild nr 258 "Centercourt"

Bilden är inte helt dagsfärsk utan en vecka gammal. Tagen då dagen var tämligen färsk emellertid.  Runt klockan halv sju på morgonen. Endast mannen som skulle bättra på gruset var vaken. Därav skottkärran på planen. Inte ens solen hade vaknat, den bröt inte fram ur diset förrän flera timmar senare.

I övrigt hade jag både anläggningen och staden för mig själv på min morgonpromenad. De enda jag mötte utanför arenan var några anställda på hotell Skansen som var på väg till arbetet. Jag släntrande omkring på gatorna och tog slumpmässiga bilder när andan föll på. 

Just den här bilden är från centercourten samma dag som invigningen av Swedish Open i tennis skulle gå av stapeln i Båstad. Det spektaklet var jag inte på. 

"Centercourt" Benchmade 943 på plats i Båstad.

Och inte var det många badgäster klockan sex på morgonen heller

En av knivarna som följde med på äventyret var min Benchmade 943. En tämligen sympatisk kniv som ofta hamnat i skuggan av sin mer kända kusin BM 940. Den enda skillnaden är dock bladformen, där 940 har en "omvänd tanto"-spets ståtar den här kniven med ett clip point-blad istället. Väsentligt snyggare i mitt tycke. Särskilt som tanto-stilen inte alls passar med handtagsformen. 

Och ja, jag skrev "en av" knivarna då jag nog hade åtminstone två till i fickorna om jag minns rätt. Några var nämligen nya och därmed kände jag ett behov att testa dem. De lär återkomma på andra bilder, var så säker. 

/ J - den synnerligen tillfälliga gryningsfotografen

#knivesandbikes #knivigtvarre

Fredags-EDC LXXIII

AW eller "After Work" kan förstås innebära lite olika saker för olika människor. Inte sällan är kanske någon pub eller liknande etablissemang inblandat liksom en öl eller två och förstås arbetskamrater. Men inte för mig, inte idag. Tystnad, träd och mossa vad var min kropp krävde. Ibland kan strövtåg i skog och mark vara en lisa för själen.  

På kuppen följde ett par knivar med och som genom en ren slump behöver en av dem testas lite mer inför framtida recension. Modellen är den av mig tidigare presenterade Terrasaur från Condor. 

Condor Terrasaur i sällskap med Benchmade Bugout

Condor Terrasaur är en vad som numera trendigt benämns "Bushcraft knife". Jag föredrar egentligen att kalla dem friluftsknivar eller bara kniv. Det är inte bara enklare att säga utan känns mer korrekt.

Särskilt som knivtypen ofta mer eller mindre löst baseras på skandinaviska eller svenska knivtyper vilket bland annat märks på bladformen samt hur de slipas. Och eftersom de till utseende och konstruktion är urgamla så är de tänkta till att fungera till allt såsom fiske, jakt, eldförberedelser, snida i trä, röja sly, märka en ren eller vad det nu är för syssla som kan vara aktuell beroende på vad du gör och vart i landet du befinner dig. De är alltså inte tänkta att vara begränsade till att göra "feather sticks" och "figure four"-fällor med. 

Men sedan har bland andra Terrasaur fått några moderna tillägg. En uppenbar sådan är handtagsmaterialet som är någon form av propylenplast. Det gäller även konstruktionen då det är en fulltångekniv som klarar det mesta inklusive att man hamrar på handtaget om det känns påkallat. 

Kniven känns dock mycket sund och välkonstruerat. Den är dessutom välbalanserad och med bra bett i bladet. Trevliga grundegenskaper må jag säga. 

Väl mött i skogen och ha en bra fredag go' vänner!

/ J - beväpnad skogsmulle

#knivesandbikes  #knivigtvarre

Dagens bild nr 223 Gör inte vågen

Häromsistens lade jag upp en bild från en utflykt till västkusten. En med stora vågor i bakgrunden. Det här är betydligt mer modesta vågor. De återfinns i den största av alla sjöar i min närhet, Helgasjön. Den mäter cirka 55 km i omkrets. Annars bor jag i en stad med ett tiotal sjöar bara inom stadsgränserna eller strax utanför. Staden gör med andra ord skäl för sitt namn, Växjö. Namnet kommer inte helt osökt av orden väg plus sjö. Ett faktum som dock gör att många än idag inte kan stava till stadens namn. Varianter som just Vägsjö eller Växsjö syns inte sällan. 

Men namnet är mycket beskrivande. Det finns gott om både vägar och sjöar i de här trakterna.

"Wave Feature"

I sjöarna finns det som sagt små vågor och en annan sorts våg kan ibland hittas på knivar. En öppningsfunktion vars tillkomst tillskrivs Ernest Emerson och hans "Wave Feature". Nu är det inte riktigt sant eftersom dylika uppfinningar funnits tidigare i historien men inte i moderna applikationer och inte i tider när man kan ta patent på dem. Det är lite som det brukar, minnet är kort. På samma vis tror folk (läs knivfolk, främst amerikaner) att Michael Walker uppfann liner lock och att Victorinox har något med multifunktionsknivarnas uppkomst att göra. De kan väl tilläggas att det finns överlevande exemplar av den varianten som är ett par tusen år gamla, från Romarriket. 

Just den här kniven saknar dock "vågmaskin", tack och lov då jag inte gillar den funktionen. Men istället har den tumknoppar för utfällande av bladet och vill man inte att använda dem går det bra att öppna kniven genom att aktivera Axis-låste och snärta ut bladet förstås. Modellen är Benchmades Bugout i utförande pansarvärnsoliv med svärtat blad. Materialen är Grivory i handtaget och S30V i bladet. 

/ J - gillar inte alla vågor

#knivesandbikes  #knivigtvarre

Knivrecension Benchmade Bugout

- jodå, lika bra som det ryktas

Benchmade Bugout är inte en ny modell vid det här laget. Tvärtom är det troligen en av de mest omtalade fickknivarna överhuvudtaget på senare tid, åtminstone i den värld som utgörs av entusiaster som hänger på internets alla vattenhål för knivintresserade. Jag skulle tro att den tillsammans med modellerna Griptilian och Osborne 940 tillhör Benchmades största försäljningssuccér. Frågan är om den lever upp till sitt rykte? Det skall jag försöka utröna här. 

Benchmade 535GRY-1 Bugout

Att det främsta försäljningsargumentet för den här kniven är dess låga vikt lär inte ha undgått någon. Men det som sålde den till mig är faktiskt ett par andra saker. Vikten har förvisso inflytande på några av dem också. Men det första man kan ta del av från bilder är förstås utseendet och jag tycker den är snygg.

Väl i hand var det istället hur rejäl Bugout känns trots den låga vikten även om t ex Cold Steel Hold Out III faktiskt slår den i den kategorin. Därutöver var det balansen och bladformen som gjorde Bugout oemotståndlig. 

Därmed kan det nog slås fast att jag inte kommer att vara en motvalls kärring utan istället följa den flock som säger att det här är en bra kniv. 

Bugout, en kniv som satt avtryck i EDC-världen

Twitterversion: Benchade Bugout, den lätta kniven som väger tungt. 

Blad

Bugout har en för Benchmade tämligen typisk bladfrom. En drop point med en markant falskegg/swedge som sträcker sig ungefär halva bladets längd. Originalet hade Benchmades vanliga finish med en kombination av stentumling och satin. Problemet var för mig att det kombinerades med ett babyblått handtag vilket var en av anledningarna till att det dröjde innan jag skaffade en. I den här versionen är bladet som synes svärtat eller snarare har det en ytbehandling som ger en grå nyans de kallar "smoked gray chrominum nitride". Det gör att den skiftar färg lite beroende på hur ljuset träffar den. Så här långt håller beläggningen mycket bra mot repor och märken för övrigt. 

Längden på bladet är strax över åtta centimter eller 82,9 mm för att vara exakt. Höjden är 2,4 cm och sen kommer vi till det fantastiska, bladgodsets tjocklek. Här har vi en modern fällkniv som låter bladet vara under tre millimeter. Bladet är endast 2,3mm tjockt! Det vill säga det närmar sig det tunna godset hos t ex Victorinox och andra knivar som skär bra. Den matchar dock inte helt de allra bästa skärmaskinerna på marknaden som är tunnare bakom eggen. Men Bugout är väsentligt tunnare där än vad Benchmade brukar erbjuda så det är ett markant fall framåt. Som jämförelse kan nämnas att BM 943 Osborne är rent bedrövlig på det området. 

Det kan också nämnas att bladet var centrerat på det här exemplaret och att fabrikseggen var mycket vass och överlag snyggt utförd. 

Ett enkelt men mycket stilrent drop point-blad

Stålet är CPM S30V från Crucible. En stapelvara för Benchmade och det är vid det här laget ett stål de verkligen behärskar. I entusiastkretsar, läs "bland stålsnobbar/nördar" betraktas det som en smula föråldrat. Men det är sannerligen inget fel på prestationsförmågan. Särskilt inte när det är väl behandlat och format som i det här fallet. 

Slipningen är flat och mycket hög, så hög att den närmar sig hela bladets höjd men lämnar en liten flat yta mot toppen till. Påpassligt nog så stor att det förenklar för användandet av slipsystem med fasta vinklar som håller fast knivar med någon form av klämmor. 

Benchmade använder sig av S30V som ofta förr och de gör det bra

Väl i bruk är Bugout precis så bra som kan önskas. Ett tunt och därtill väl slipat blad med god geometri klarar det mesta. Med undantag för riktigt tufft arbete. Handtaget är för tunt och flexar faktiskt när man täljer i hårdare träslag har jag noterat. Särskilt tydligt blir det om man skall frigöra bladet efter det att det kilat fast. Men annat var inte att vänta. Att skära lite i färskt trä går däremot bra. Anledningen att jag testat och nämner det hela är att man i början av knivens historia, särskilt i amerikanska omdömen hakade upp sig på namnet "BugOut" vilket skulle antyda överlevnad och apokalyps. Det här är inte den ultimata överlevnadsfällkniven men däremot en förträfflig vardagskompanjon då den skär riktigt bra i saker som plast, kartong, papp, buntband, tejp, krympplast och annat som kan förväntas dyka upp i blandad omfattning. 

Handtag

Bugout erbjuder ett handtag som är 10,7 cm långt, 2,3 cm högt och så tunt som 1 cm. Formen är enkel utan stora åthävor. Sidorna är lätt välvda och de sväller lätt baktill samtidigt som det finns ett rudimentärt fingerskydd. Sidorna har fått ett rutat mönster för ökad friktion och några räfflor finns för tummen ovanpå handtaget vid låset. Annars är kniven lyckligtvis befriad från dylikt otyg. I det här fallet är de dessutom mer av indexerande karaktär än till för ökat fäste.

Ett enkelt och framförallt lätt handtag gjutet i Grivory

I syfte att få ned totalvikten har Benchmade gjort ett par medvetna val. Att välja tunt bladgods och ett lätt handtagsmaterial är det som är mest uppenbart. Därutöver bidrar förstås det slanka formatet men det finns även en dold orsak och det är att kniven saknar ram. Eller snarare är det en mycket liten sådan. Den är precis så stor att den kan härbergera låsmekanismen. Sen är inte sidorna massiva utan har en fackverkskonstruktion för att bli så starka som möjligt i relation till vikten. 

En detalj som är mycket snyggt inkorporerad i designen är fånglinehålet. Ibland eller snarare tämligen ofta i fällknivsvärlden ser de ut som rena efterkonstruktioner. Men inte i det här fallet och det fungerar utmärkt för både en lädersnodd och de så populära 550-skärmslinorna. 

För att ytterligare spara vikt har man låtit konstruktionen vara öppen i ryggen. För att hålla samman kniven finns förutom den justerbara piovotskruven två distanser i ryggen. De är för övrigt guldeloxerade liksom tumknopparna på den här versionen. 

Materialet är Grivory vilket är ett av dessa fiberförstärkta plastmaterial som ofta återfinns i knivhandtag av den här typen. 

Ett enkelt handtag som är mycket bekvämt så länge det inte handlar om tyngre arbeten

Sen kommer vi till styrkan med det här handtaget. Det är enkelheten. Jag tenderar till att återkomma till det men avsaknaden av fördjupningar för alla fingrar, supersträva material och enorma fingerskydd gör allt så mycket enklare. Handtaget dikterar inte för användaren hur det skall hållas. Det medför att alla och då menar jag alla grepp fungerar. Fattningar för småarbeten som att hålla kniven sidledes i nypan eller en bit upp på bladet fungerar lika väl som de starkare greppen "hammargrepp" eller "sabelgrepp". 

Öppning och lås

Att öppna den här kniven är en fröjd. Jag ville bara ha det sagt. Huvudsakligen är det tänkt att man skall använda tumknopparna för ändamålet men den går förstås lika bra att fälla ut genom att använda sig av Axis-låset och gravitationsöppna kniven med en snärt av handleden. Vill man gå i motsatt riktning går det förstås bra att använda två händer också. 

Tumknopparna fungerar utmärkt men är placerade nära handtaget

Tumknopparna är belägna tämligen nära handtaget vilket medför den lilla nackdelen att man måste lära sig att hitta dem. Det trumfas dock av fördelen att de inte är i vägen när man skär. Så de sitter där jag vill ha dem. Sen kan det faktiskt vara svårt att öppna den här kniven långsamt på grund av det. Bladet vill flyga ut när man trycker till. Det är inte helt vanligt med knivar med den här typen av lås då de ger lite fjädermotstånd när bladet rör sig. 

En del av förklaringen bakom den goda funktionen är utmärka glidlager i brons. Jag är glad för att man inte valt att stoppa i underhållskrävande kullager i den här kniven. Den klarar sig utmärkt ändå.

En närbild på Axis-låset

Funktion hos Axis-låset är utmärkt. Det här är en av de bästa versionerna av låstypen jag stött på endast matchat av min Griptilian 551-1. Fjäderkraften hos omegafjädrarna är väl avstämd och symmetrisk vilket gör låset lätt att släppa och den tvärgående låsbulten vill inte hamna på sniskan vilket ibland kan vara fallet med den här konstruktionen. Bladet har dessutom vare sig glapp eller spel och jag är förvånad över hur stabil kniven känns trots de tämligen klena dimensionerna och avsaknaden av ram. 

Att bära

Det vore konstigt om en kniv som siktar på att vara lätt inte vore bra i fickan. Men helt givet är det inte. Knöliga former och vissa material kan förstöra det hela. Men i det här fallet närmar vi oss perfektion. Så mycket högre betyg kan jag inte ge. 

Kniven är lätt med sina 52 g men det är ändå formatet som skänker det där sista. Bugout är tunn men heller inte för hög och lagom lång. Sammantaget ger det förstås liten volym. Och eftersom kniven är överlag välbalanserad så är den även det i fickan. 

Ett av Benchmades mindre clip 

Clipet är perfekt för den här kniven. Det är ovanligt kort så möjligen kan någon tycka att kniven vill släppa från fickan. Med det sagt så har det inte hänt mig. Och då bär jag mestadels den här kniven i högra benfickan på mina byxor där den gungar omkring i takt med att man går. 

Clipet utmärks av god spänst och excellent formgivning. Lagom ramp, väl utformad läpp som inte pekar för mycket utåt och överlag så matchar utseendet kniven i övrigt. 

Det är inte mycket som syns av kniven där den sitter 

Ytterligare ett plus är att clipet liksom tumknopparna och låset är helt ambidextriöst. En utmärkt kniv för både höger- och vänsterhänta med andra ord. Det kan alltid glädja de cirka tio procent det handlar om samt alla andra som av andra skäl vill bära kniven på vänster sida. 

Sammanfattningsvis

Det är bara att konstatera att Benchmade som nästan räknades ut av många för bara några år sedan hämtat sig anmärkningsvärt med modeller som G10-versionerna av Griptilian och 940, flaggskeppet Anthem, Crooked River och slip joint-kniven Proper. Och så den här modellen förstås! Den har redan knoppat av sig och bildar nu en hel familj. 

Jag dröjde tämligen länge med att skaffa den här kniven men när jag väl stod där med en Bugout i handen var även jag såld. Det finns inte mycket negativt att invända mot den här kniven som helhet. På detaljnivå finns alltid saker att anmärka på. Visst kunde materialet flexa aningen mindre och visst kunde bakkanten på bladet sticka ut mindre i stängt läge. Och så är Axis-lås känsliga för sand och grus med sina öppningar i handtaget samtidigt som det finns en liten risk för att fjädrarna skall gå av och så vidare. 

Den låga vikten är den egenskap som framhålls mest som den här knivens styrka. Men jag anser att balans är en lika viktig komponent. Och det här är en mycket välbalanserad kniv. Men det främsta argumentet för mig är ändå att det är en kniv med en annan mycket positiv egenskap. 

Bugout är en utmärkt EDC-kniv

Det känns ibland lite märkligt när man i en knivrecension påpekar något så uppenbart som att kniven skär bra. Men tyvärr är det inte alltid fallet med knivar och då särskilt fällknivar idag. Ofta handlar det om att man siktar på kategorin "hard use", vad det nu är eller så rör det sig om form över funktion. Utseende går först helt enkelt. Därför är det med visst mått av glädje jag kan meddela att Benchmade Bugout inte skär bra utan alldeles utmärkt. Bladet är inte bara tilltalande att se på det fungerar också. 

Sedan tycks det vara nästan obligatoriskt för recensioner eller ens samtal om Bugout att man skall tycka illa om materialet för att man kan tvinga det att flexa* om man pressar hårt med fingrarna på mitten av handtaget. Det har i sin tur lett till att den uppstått en veritabel industri för att tillverka customsidor i alternativa material. De fånigaste enligt mig är varianter i koppar och dylikt eftersom det raderar en av knivens främsta fördelar nämligen det att den är lätt. På köpet får du usel balans med en baktung kniv. 

Samma sak sades dock om Griptilians handtag för övrigt, att de är plastiga. Men jag har verkligen inga problem med den Grivory som används i det här handtaget. Den känns inte alls lika "ihålig" som på t ex Mini Griptilian. Jag betraktar Bugout som en EDC-kniv i det mindre till medelstora formatet och de uppgifter det medför klarar den med glans. Därmed behövs inte någon övrig redundans i styrka när det gäller handtaget. 

Men visst kan sidor i t ex kolfiber matcha vikten på originalet samtidigt som det bibehåller styrkan men då talar vi också om andra prisnivåer. Vad gäller pris ligger Bugout relativt bra till för att vara en Benchmade. I USA vill säga, där får man betala ca 150$. I Sverige får man betala från 1700 kronor och uppåt. Priset är för övrigt också ett bra försäljningsargument då det är billigare än vad de flesta Benchmade-modeller brukar kosta. 

Benchmade BugOut är enligt mig precis så het som det sades 

Användningsområden råder det inte brist på. Eftersom den inte väger något eller åtminstone mycket lite så ligger vandring, camping och annat friluftsliv nära till hands. Själv brukar jag vanligen ha någon form av lätt fällkniv som komplement till en slidkniv när jag är ute och i den rollen är den här utmärkt. 

Men främst ser jag Bugout som en förträfflig EDC-kniv. Den har alla de attribut som är eftersträvansvärda då den både är effektiv att använda, lätt att hantera och perfekt att bära omkring på. Därtill gör linjerna att den faktiskt är snygg också. Men på den punkten kan jag förstå de som byter handtagsmaterial. 

Specifikation:

Längd utfälld: 189 mm
Längd hopfälld: 107 mm
Vikt: 52 g (vägd av mig)
Bladlängd: 82 mm
Godstjocklek: 2,29 mm
Bladstål: CPM S30V
Handtag: Grivory
Lås: Axis


Producerad av: Benchmade, tillverkad i USA


* En recensent gick så långt på Youtube att han sågade hela kniven när den var ny på grund av det


/ J - Imponerad

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre

Universalfix

Först trodde jag att det var petimätern i mig som måhända visade sitt fula tryne varför jag lät saken bero. Men så passerade en tid och samma sak hände igen. Och sedan igen, tredje gången gillt. Nu var det inte längre en enstaka händelse utan ett fenomen. Allt enligt tanken om att en gång är ingen gång och så vidare. 

Fenomenet kunde nu på relativt kort tid iaktagas på tre olika knivar från tre olika märken. Tre knivar tillverkade inte bara i tre länder utan på tre olika kontinenter, Europa, Nordamerika och Asien. De återfinns i olika prisklasser och är gjorda av ett par olika material. 

Alla krävde de dock samma insats för att bli betydligt bättre. Exemplen är de här tre!

Exempel på syndare. Den i övrigt extremt välgjorda Lionsteel TM1, Benchmade Bugout och Honey Badger Medium Flipper

De är nästan så olika knivar kan bli. Förutom material och tillverkningsland så skiljer sig även öppningsmetoder samt låstyper sig åt. Vi talar om en back lock, en axis lock och en liner lock. De öppnas via en tumdisk, tumknoppar och flipper/bladhål. Vidare är det tre helt olika konstruktioner. En integral utan ram, en kniv utan eller åtminstone mycket partiell ram samt en med traditionell stålram

Redskap för åtgärd - sandpapper

Vad i hela fridens namn är det då som de här tre knivarna alla led av? Svaret är lika enkelt som förtretligt, jäkligt vassa insidor på handtagen!

Det känns inte direkt om du inte undersöker dem noga. Men då man börjar använda knivar blir det desto tydligare. Rent fysiskt inträffar då det att knivar på grund av trycket mot eggen vill rotera kring sin pivotpunkt vilket framkallar tryck mot tumvecket/tummen/pekfingret beroende på hur du håller kniven. Men en annan kontaktpunkt som involveras är lillfingret och kanske ringfingret som håller emot rörelsen. Är kanterna där de möter handtaget inte ordentligt rundade blir det inte alls bekvämt. 

Det är för övrigt dylika detaljer som visar på om ett handtag är "skönt att hålla i", vilket  är ett kriterie de flesta knivhandtag som inte är helt galet konstruerade uppfyller eller om det är ergonomiskt på riktigt. Det vill säga bekvämt även när man använder kniven. 

Efter åtgärd. Samtliga knivar har nu rundade kanter även om det knappt syns på bilden

Som tur var är just det här problemet lätt åtgärdat. En stunds gnidande med sandpapper så är det löst. Nackdelen är att inte handtaget längre ser ut att vara i mint condition vid närmare inspektion. Men å andra sidan skall man använda kniven kommer den inte vara det länge ändå. 

Frågan är varför tillverkare inte gör det här från början? Särskilt när det faktiskt handlar om rutinerade tillverkare. Särskilt Lionsteel och Benchmade är långt ifrån nybörjarstadiet. Tilläggas  kan att allt annat på handtagen på de här knivarna är väldjorda så varför strunta i den här enda detaljen?

/ J - filar på...texter och knivar

Ny kniv - Benchmade Bugout

Bättre sent än aldrig heter det som bekant. Och det får väl sägas om mig och min relation till den här kniven. De flesta har redan höjt den till skyarna. Några invände att den var för klen och flexig och någon annan gillade inte originalfärgen vilket lett till att det närmast uppstått en industri kring att tillverka andra skollor eller sidor till den här kniven.

Men utan tvekan en mycket omtalad kniv hur som haver.  

Benchmade Bugout

Det är förstås Benchmades Bugout jag talar om. Det här är versionen med svart blad och handtag i pansarvärnsoliv eller vad färgen kan tänkas heta. Snyggt är det i alla fall med de lite blingiga närmast guldfärgade detaljerna i tumknoppen och distanseran i ryggen. Jag hade lite svårt för den babyblå ursprungsfärgen.

Knivens signum är den låga vikten, jag tror den väger in på 52 gram eller så. Annars har den de för Benchmade vanliga finesserna som Axis-lås och ett litet bra clip. Stålet är S30V och det är de kända för att hantera på ett förnämligt vis.

Det skall bli roligt att skriva om den här. Men jag direkt säga att för att vara så lätt väger den tungt. 

/ J - lättar knivar istället för sig själv

#knivesandbikes  #knivigtvarre

Fredags-EDC XVII

Så var det fredag igen. Inte nog med det solfan skiner också! Det räcker för att höja livsandarna hos de flesta eller åtminstone i alla fall mig. Sen har den riktiga värmen inte anlänt noterades i morse när jag cyklade till jobbet. I sandaler nota bene. Fyra grader och bara tår, risken för fotsvett är minimal. 

I fickan en gammal klassiker, Benchmades 943 även om det förstås är modell 940 som är storsäljaren  med sin "reversed tanto"-spets. Själv tycker jag clippointen på den här är betydligt snyggare och dessutom gillar jag mina spetsar. Den ackompanjeras som vanligt av en riktigt liten kniv och som så ofta är det Spydercos Manbug. Särskilt i det här utförandet är det en liten skalpell. Stålet i den här sprintrunversionen är laminerat HAP40 som tar en ruskig skärpa. 

Fredagsprylar

Av bara farten fick även en ficklampa följa med. Mest för att den satt i byxorna. Den troliga användningen för den en solig vårdag som den här närmar sig noll procent med hög fart. Därtill en Leatherman. Det är mest saxen jag vill åt faktiskt. Det och att den likt Manbug är helt "sheeplefriendly" och därmed inte skrämmer ens den mest rabiata motståndare till eggföremål. 

Sen var det här med min BM 943. Jag är inte lika förtjust i BM som alla andra på grund av den och några till. Jag har haft för många småproblem med för många modeller för det. Min gamla AFCK har utvecklat spel då den har en linerlock i titan, Ascent är bara en skitmodell som tappade fästet till clipet tämligen omgående och den här, ja den har en tendens till att glappa. Eller nja, jag kan välja mellan tämligen seg öppning och inget glapp i sidled eller mjuk och snabb axis-känsla med blad som inte sitter riktigt fast. Justeringsmånen däremellan tycks handla om mikrometer. Synnerligen irriterande eftersom jag har två Griptilians med otroligt bra gång och lås.  

Just nu öppnas kniven mest med en lugn tumrörelse, det är nämligen det enda som går. Men glappar gör den inte. 

/ J - fredagssolskensglad

Trendspaning

- En gammal bekant har svidat om och återuppstått i ny skepnad

Här på bygget är vi inte så trendkänsliga så att det stör. Visst hittar ni nyheter här ibland men inte sällan talar jag om modeller som har många år på nacken. Allt i en salig blandning. Det mest beroende på att det till överväldigande del är mina egna knivar jag skriver om. Men även en blind höna och så vidare.  

Idag tänkte jag ägna mig åt en liten trendspaning. Närmare bestämt så har jag under mitt idoga surfande hittat fler belägg för ett fenomen jag nuddade vid i mitt förra inlägg. 

Där nämnde jag bland annat att Hinderer nu gör det. Men inte bara han/de utan även Benchmade, Kizer och nu SOG såg jag på Instagram!

Spyderco var tidigt ute, här med den Vox/Ansödesignade "Pingo"

Spyderco, Viper och Enzo har gjort det under en längre tid. Sen har vi Bastinelli som gått ett steg längre men det tar vi vid ett annat tillfälle. 

Vad då? 

Slipjoints förstås! Då talar vi inte om traditionella modeller och mönster utan synnerligen moderna skapelser med nästan alla förtecken de knivarna har. Det vill säga högteknologiska material inte minst bladstål och ett formspråk som ligger i tiden. Jag höll på att skriva "genomtänkt och ergonomiskt" men så väl är det inte alltid trots alla datorprogram och CNC-maskiner som är involverade. 

Ett annat gott exempel på det jag talar om - Vipers "Dan", dock försedd med "actionstopper"

Men det är en utveckling som är intressant då den börjat löpa parallellt med den eviga diskussionen om det "bästa låset" på en fällkniv. Flera av de "stora" har breddat sina modellprogram med knivar som är gångbara på en större marknad vilket jag är övertygad om är den främsta drivkraften. På köpet får vi enklare konstruktioner som därmed torde vara lite billigare att producera vilket borde avspegla sig i priset. Fast fan vet med det där sista förresten. De medför också att utseendet kan varieras utifrån de nya premisserna att lås inte behöver räknas med i designarbetet. 

Allt som allt nya möjligheter för knivmakarna och tillverkarna och ännu mer att välja på för oss glada entusiaster!

Vad tycker ni om Hinderers slipjoint? Känner ni till fler exempel på den här typen av knivar?

/ J - den ofrivillige trendspanaren

Dagens bild nr 103 "Get a Grip"

De flesta stora knivmärken har sina gödkalvar och den här serien är utan tvekan den största för Benchmade - den av Mel Pardue designade Griptilian. Populariteten har resulterat i att den numera finns i otaliga utföranden. 

I grund och botten började det med två storlekar, Griptilian och Mini-Griptilian. Sen kunde de fås i två bladutföranden, sheepfoot som på bilden eller en vanlig droppoint. Knivarna kunde sedan öppnas via hål i bladet á la Spyderco eller med tumknopp.  Lägg därtill ett stort antal färger på handtagen och kombinationsmöjligheterna börjar bli enorma. Därutöver finns en "Doug Ritter"-variant med något annorlunda bladform. Även en lång rad customvarianter på handtaget har uppkommit då fler än jag inte uppskattar originalet till fullo. 

Sen toppade BM själva med att släppa versionerna med tillägget "1", exempelvis 551-1 vilket innebar en kniv med uppgraderat stål och uppgraderat handtagsmaterial. 

"Get a Grip"

Själv uppskattar jag faktiskt inte den här kniven fullt ut. Det är ingen favorit. Jag införskaffade den en gång i tiden för att dels få känna på den berömda Griptilian och dels för att jag gillade bladformen. Sen ville jag jämföra den med en av dess närmsta konkurrenter Spyderco Delica. 

Bladformen gillar jag fortfarande och för att förhöja det första intrycket anlände den oerhört vass. Förvisso skålslipad men på ett bra sätt. Låset fungerar så mjukt som ett Axislås bara kan och med det kan kniven alternativöppns med en snärt. Så även den punkten levde upp till förväntningarna. 

Det jag inte gillar är...själva Axislåset, Benchmades stolthet och signum. Personligen tycket jag det är lite "fippligt" och jag uppskattar inte greppet man får om kniven när man släpper det. I det fallet föredrar jag "buttonlocks" som manövreras på en sida. Av samma skäl gillar jag inte helt Spydercos motsvarighet heller kan tilläggas. 

Men det som får mig att inte gilla kniven är handtaget. Dels känns det så plastigt som det är, troligen för att det är delvis ihåligt, vilket inte alltid är fallet med fiberförstärkta plastmaterial. Men värst är formen. I min hand är handtaget för kort och i relation till längden känns det för "bulligt". I min värld vinner exempelvis den tidigare nämnda Delica utan tvekan. Formen gör även att den känns för mycket i fickan för min smak. 

Så inga överord för standard Mini Griptilian för min del. 551-1 däremot är något annat!

/ J - sådärimponerad

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

Dagens bild nr 102 "Likheter och skillnader"

Jämförelser är roliga. Ibland kan extrema kontraster väljas för att illustrera någon poäng man vill tydliggöra eller som i det här fallet mindre skillnader och likheter. 

Modellerna känner nog de flesta av er igen. Det är en av Benchmades bästsäljare i "900-serien" och det här råkar vara modell 943 vilket innebär att den har clippoint istället för den något mer kända 940-kusinen med sin omvända tantoform på spetsen. 

Antagonisten är 0450 från Zero Tolerance. Inte riktigt lika gammal i gamet men den blev en omedelbar modern klassiker när den dök upp. Inte minst som det var en av de första knivarna i mindre format att komma från ZT. 

Formaten antyder även mot vilket segment de riktas. De är tänkta att främst fungera som "EDC"/fick-knivar.

"Similarities and differences"

Därmed kan vi fastslå några likheter:

• Användningsområdet - båda är gjorda för att med lätthet bäras undanstoppade i en ficka men har tillräcklig bladlängd för att klara de flesta dagliga sysslor. Handtagens storlek begränsar dock kraften som kan användas. 

• Yttermåtten - användningsområdet ger till viss del formatet. Två slanka knivar som båda mäter något under tjugo centimeter och väger in på runt åttio gram eller så. 

• Sen delar knivarna en negativ egenskap. De slanka droppointbladen skulle båda tjäna på mindre stål bakom eggen och gör sig bättre reprofilerade. Annars är de enkla och rättframma. En bit rak egg, en mindre buk och en bra spets på båda. 

• Båda knivarna är mycket snabböppnade vilket är en annan likhet de delar. 

Det som skiljer dem åt är inte minst material och konstruktion, ZT vs BM:

• Bladstål: S35VN mot S30V
• Handtagsmaterial: titan mot aluminium
• Konstruktion: öppen med distanser kontra stängd med rygg
• Öppningsmekanism: flipper respektive tumknopp
• ZT bjuder på kullager och BM på glidlager i brons
• Lås: ramlås jämfört med ett Axis-lås

Två i grund och botten mycket lika knivar som ändå skiljer sig åt. Valet är ditt!


/ J - sorterar

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

Dagens bild nr 99 "Ain't no Dice"

Ett populärt sett att öppna fällknivar nuförtiden är via en liten hajfena som sticker upp ovanför ryggen på handtaget - en flipper. Det är mycket snabbt, i de flesta fall enkelt och många uppskattar finessen och inte minst lekvärdet. Själv är jag något mer kluven. Förvisso har jag inget emot en väl fungerande flipper men anser faktiskt att det inte är det bästa sättet att öppna en kniv på av flera olika anledningar som jag har andledning att återkomma till. 

Men det är mycket populärt och då är det tämligen naturligt att de flesta tillverkare hoppar på tåget. Där det finns intresse finns även pengar att hämta. Något märkligt i sammanhanget är då att flera av de mer namnkunniga knivproducenterna var rätt sena med ge sig in i konkurrensen. Det gällde framförallt Benchmade, Spyderco och Cold Steel. Om jag nu inte minns fel så har de sist nämnda inte kommit ut med någon än. Det låter sig inte kombineras helt enkelt med deras dominerande Tri-Ad Lock misstänker jag. 

"Ain't no Dice"

Men även om syndaren vaknar sent så kan de få upp ångan efter hand har det visat sig. Det gäller dock inte Benchmade vars första försök på området knappast rosade marknaden vilket fick dem att mer eller mindre ge upp tycks det. Det finns någon modell på programmet men flippers dominerar inte katalogen om man säger så. 

Spyderco började trevande även de. Först kom inget, sedan inget, därefter något och sen sade det pang. Först ut var "Southard Flipper" som följdes av "Domino" och "Dice" och senare smashades även modeller som "Mantra 1 och 2" in. Under tiden hann deras samarbete med Peter Carrey resultera i lyxkniven "Rubicon" som nu ynglat av sig till en enklare "Rubicon 2". Det har även blivit en Southard 2 kallad "Positron" samt någon udda karaktär som "Introvert" samt en jätteorm i form av "Mamba". Nu senast dök Bradleykniven "Advocate" upp. Det finns således ett antal olika modeller att välja på för den flippersugne. 

Jag kan ha missat någon i min uppräkning men trenden tycks klar. Även Spyderco har egen kupé på flippertåget numera. 

/ J - flippar lugnt eller kanske ur

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

Om "Freedroppers"

Många tillverkare verkar nuförtiden sträva efter att användaren skall bli av med åtminstone någon liten kroppsdel om denne inte är extremt uppmärksam när knivar fälls ihop. Man vill tillverka fingergiljotiner. 

För att uppnå det använder man sig vanligen av ett koncept som utgår från ett blad med mycket stål i som gör det tungt och därmed skapar mer moment. Sen kombineras det med goda toleranser även om det framförallt är kullager och en trimmade "detents" som förespråkas för önskat resultat. 

Därefter är du redo att effektivt kapa fingertoppar på löpande band. 

SanRenMu 963 faller precis så fritt det går till fingrarna tar emot

Frågan är varför? Jim Skelton* och andra liknande figurer med god spridning är svaret. Själv föredrar jag en mer "hydralisk" känsla i mina knivar om jag får tycka något. Det vill säga eftersom jag inte BARA leker med mina knivar och gillar de fingertoppar jag har så vill jag att knivarna skall löpa lätt men helst inte falla helt fritt när låset släpps. Det är nämligen inte praktiskt. 

Av någon anledning finns det en kategori knivmänniskor som ser förmågan att få bladet att falla fritt som det yttersta måttet på god kvalité. Man säger "ahh" och "åhh" i olika tonarter och använder sig av uttryck som "smooth as glass" och "effortless" för att beskriva känslan i otaliga recensioner och omdömen.  

Då skall jag vara elak och säga att det är det inte alls! Det ultimata testet alltså. Faktum är att det finns rätt många budgetmärken och budgetmodeller som klarar av den bedriften också. Det tarvar inte kullager, faktum att det inte ens är nödvändigt med glidlager i brons eller den minsta droppe olja. Så var det sagt. För att ta några konkreta exempel:

• San Ren Mu 963 (numera Real Steel 963) - en kniv med lågt pris vars blad löper på nylon eller kanske till och med billigare plastglidlager om jag minns rätt. Inget glapp eller spel och trots det har den inga problem med att få bladet att dingla fritt och falla in av egen vikt.
• Helt fritt faller även bladet på min något dyrare MCusta när spärren hålls inne. Även den på glidlager i nylon även om deras variant är unika för märket. Den har gett mig mer än ett litet snitt i fingrarna då kniven även är mycket vass. 
• Bronslager hittar du i Benchmade Mini Griptilian men den faller lika fritt den när det kända Axislåset släpps.  
• Kullager återfinns förvisso i Real Steels "Sea Eagle" vars blad är en "freedropper" men det är fortfarande en budgetkniv.

Spyderco PM2, det här specifika exemplaret har så lite friktion att bladet vill studsa ut igen

Minst motstånd av alla knivblad jag äger bjuder emellertid min Camoversion av Spydercos PM2 på. Det blir extra påtagligt då min svarta version som kontrast är närmast seg. Trots avsaknad av glapp i bladet faller den FÖR lätt. Den går nämligen inte att hålla med bladet uppåt när man fäller ihop den. Då löper bladet så smidigt att det ofelbart studsar ut igen istället för att låta sig hållas kvar i stängt läge. Istället måste man lägga kniven lite på sidan för att minska vinkeln och därmed farten på bladet för att det skall fungera som tänkt är.

Lite kul är det ibland men inte vill jag se det på alla knivar och inte tusan är det särskilt svårt att uppnå.  

/ J - i fritt fall


* För den som inte känner till honom så är han en mycket egocentrerad amerikansk klock- och knivsamlare som har en hysteriskt dyr knivsamling som han visar upp på IG och YT. I sina många och långa videos avslöjar han ständigt att han älskar bling och dyra material, att han inte vet något om ergonomi eller användning och att utseende alltid går före funktion.

Knivrecension Benchmade Griptilian

- Vad ett tillägg som "1" kan göra med en kniv

Jag har aldrig varit hundra förtjust i min Benchmade Minigrip av ett antal anledningar. Jag älskar bladet och hur den känns att öppna och stänga. Men handtaget, det som många tycker är bra, föll mig aldrig på läppen eftersom jag upplever det för kort. Sen jag skrev den ursprungliga recensionen har jag upptäckt att jag inte bär den så ofta som jag tänkt mig.

Därför har jag alltid velat ha den större versionen men den dras med ett par nackdelar enligt mig. En av dem är det ökända skallriga handtaget. De ihåliga plast- förlåt Noryl/Grivory-skollorna låter och känns som maraccas. Dessutom tyckte jag redan den mindre var alldeles för rivig i plasten, särskilt under clipet. Något som åtgärdats medelst sandpapper. Dessutom är jag inte vän med originalclipet som visar för mycket kniv.

Benchmade Griptilian 551-1

Nu visade det sig att det var inte bara jag i hela universum som hade de invändningarna. Benchmade lyssnade till slut på sina kunder och därefter kom den här versionen "551-1" där "1an" är betydelsefull i sammanhanget. Den står för en delvis ny kniv. Borta är plasten i handtaget och på köpet fick man en öppen istället för sluten konstruktion. Nytt är även knivstålet som uppgraderats ett par snäpp och att clipet har förfinats.

Den bästa BM Griptilian någonsin?

Blev resultatet så bra som tänkt? Det finns i alla fall de som hävdar det eller till och med går så långt som att säga att de är de bästa Griptilians som gjorts!

Frågan är vad jag tycker om saken?

Blad

Bladet har alltid varit en av Griptilians främsta styrkor enligt mig. Egentligen skall erkännas att jag föredrar den Sheepfotvariant jag har på min Mini. Men för omväxlings skull gick jag på den mer klassiska konfigurationen den här gången.

Det är ett rejält droppointblad vi talar om som mäter strax under 9 cm på längden, är 3 cm brett vid basen och 3 mm tjockt över ryggen. En tämligen väl dimensionerad godstjocklek. 

Stålet är Crucibles 20CV vilket enligt uppgift skall vara en amerikansk tolkning av Böhler/Uddeholms M390. Det medför höga halter krom och därmed hög rosttröghet. Något som verkar fungera då jag inte än fått några fläckar eller någon patina på bladet trots några svettiga vår- och sommardagar. 

Synnerligen känd bladprofil

Direkt från fabrik var bladet godkänt vasst även om det inte briljerade. Något som annars varit notoriskt ojämnt från BM enligt mina tidigare erfarenheter. Några knivar har varit närmast slöa som t ex 943 och AFCK samtidigt som MinGriptilian var en av de vassaste fabriksnya knivar jag känt på.

Stålet är Crucibles tolkning av M390 kallat CPM-20CV

Under testperioden visade det sig dock vara ett riktigt uthålligt stål och höll skärpan väl. Jag testade att efter diverse skogspromenader och täljande där gå loss på kartong och papp och virke för att sedan (efter rengöring) gå över till lite kökshandräckning. Rakbladsvass var den inte men ändå fullt funktionsduglig trots att jag med vilje låtit bli att bryna upp eggen. 

Kniven klarade mogen tomat även efter en rejäl kartongsejour

Handtag

Handtaget är nästan själva poängen med den här kniven. Åtminstone är det på den punkten som den här versionen skiljer sig mest från den ursprungliga. 

Kvar är uppbyggnaden kring en ram med delvis integrerade liners. Annars har sidorna bytts ut till G10 istället för plast och konstruktionen är numera öppen med distanser i ryggen. 

Det klassiska Griptilian-handtaget i ny kostym

Kniven har för syns skull fått ett blått lager G10 för att matcha färgklicken som de anodiserade aluminiumdistanserna utgör. Det har diskuterats huruvida det enbart är pålagd färg eller om det rör sig om flera lager. Det verkar som flera lager av vad jag kan utröna. Någon på nätet som tappade sin kniv i golvet och fick ett jack i handtaget bekräftar det.

Kniven har fått lite "bling" i och med ett lager blå G10 för att matcha de anodiserade distanserna

Är det någon skillnad mellan de här två generationerna? Oh ja - lyder svaret. Den här kniven har inte alls den ihåliga och lite billiga känsla som originalet drogs med trots en frimodig prislapp. Framförallt så är G10 sidorna mycket mjukare mot både hand och textilier. De har samma  mönster som tidigare men inte samma vassa toppar. Mycket uppskattat från min sida kan tilläggas. 

I hand har kniven den fördelen att det inte finns några ställen som orsakar skav eller irritation. Den relativt väl tilltagna bredden och de mjuka formerna gör att det går bra att ta i med den här kniven. Något som den kraftiga konstruktionen och den högklassiga bladet även inbjuder till. Nu vill jag noggrant poängtera att det gäller "mediumtunga" sysslor. 

När man kommer till de riktigt tunga som att processa virke så håller den inte hela vägen. Men det skall sägas att det är Mora Robust jag jämför med. Eggprofilen biter någorlunda även om den inte är optimerad för ändamålet och framförallt är stålet uthålligt. Kniven håller skärpan länge vilket för mig är ett stort plus på en fickkniv. Den skall vara vass när den tas fram och jag släpar sällan omkring på ett knivstål i fickan. 

En stunds tyngre arbete, torrt virke

När man tar i mer under en längre tid framgår det uppenbara lite tydligare. Det är en fällkniv! med det följer att det blir lite tryck mot tumvecket och att clipet som inte känns annars tenderar att trycka mot insidan på lillfingret när kniven greppas riktigt hårt. Det är en av de sakerna som är svåra att lösa på en fickkniv om den samtidigt skall vara smidig i fickan. Ett tjockare mer rundat handtag hade löst det första problemet men förvärrat det senare. En delikat balansgång helt enkelt.  

Att bryta ned kartonger och papp, ge sig på plast av olika slag och skära av allehanda ting är kniven däremot utmärkt till. 

Bara roligt de första hundra snitten

Som vanligt testar jag hur kniven uppträder som köksbiträde bara för att få en känsla för hur balansen är och hur sofistikerad kniven känns. I det här fallet - sådär. På modernt manér har kniven för hållbarhets skull för mycket stål bakom eggen och det i kombination med den relativt låga flata sabelslipningen gör att den generellt känns lite grov. Detta trots att själva godstjockleken inte på något vis är överdriven. 

Griptilian går att använda som köksbiträde men briljerar inte

Öppning och lås

Som så ofta är fallet med knivar utrustade med Axis-lås är den här kniven extremt lätt att öppna. Det går att snärta fram bladet med tummen, släppa låset och låta gravitationen ta över eller bara stilla smyga fram sin egg. Allt efter humör, gott så. Öppningen sker med en dubbelsidig tumknopp och det kombinerat med det flyttbara clipet och låsets konstruktion gör kniven helt ambidextriös så även vänsterhänta göre sig besvär. 

Toleranserna i åtminstone det här exemplaret är mycket bra och kniven faller lätt igen av sin egen vikt om låset släpps. Även omegafjädern i låskolven är lätt och smidig och bjuder på lagom motstånd. 

Väl fungerande tumknoppar och ett mycket känt lås - Axis

Själva låset är förstås det av Benchmade patenterade Axislåset. Ett lås som jag tidigare inte varit lika förtjust i som alla andra verkar vara. Jag tycker det är lite fippligt att hantera och jag gillar inte helt tanken på att det innehåller små rörliga saker som fjädrar, Men i det här fallet fungerar det ytterst smidigt. 

Den här kniven har inget som helst glapp eller spel i bladet och känns bergfast. Det till skillnad från min BM943 som är mer smäcker och därmed känns vek runt pivotskruven och har ett blad som flexar i sidled. Det gäller i viss mån även Minigrip. En känsla som jag inte alls uppskattar.

Benchmade 551-1 däremot är betydligt mer robust och bladet går inte ens att provocera till rörelse. Möjligen har de minskat toleranserna eller är det bara bättre byggkvalité men hur som haver är resultatet mycket tillfredsställande.

Att bära

Även på den här punkten är kniven klart förbättrad jämfört med tidigare. Förvisso är den aningen tyngre än originalet med det är försumbart då den inte väger in på mer än 120 g vilket är bra för storleken. De något mindre sandpapperslika sidorna bidrar även till ökad komfort i fickan. 

Ett riktigt bra clip på de flesta parametrar

Clipet är helt i min smak. Det bär djupt, håller kniven på plats och är lagom spänstigt. Det är lätt att dra kniven och stoppa undan den. Nästan perfekt funktion men ytbehandlingen är som vanligt 

Utseendet får väl godkänt men passar ändå knivens övriga utseende. Förutom ändrad form på själva clipet och att kniven sitter djupare är det lite annorlunda positionerat än tidigare. Det i kombination med de mjukare skollorna gör att den inte sliter lika hårt på fickornas kanter.

Att bära kan därmed sammanfattas: För att vara en relativt stor kniv är den förhållandevis diskret i fickan. 

Sammanfattningsvis

Hur skall intrycken av den här nyutgåvan av en klassiker summeras? Tja, "LyxGriptilian" är väl det jag närmast kommer att tänka på. Utseendemässigt har Benchmade valt att gå på musgrått med en liten färgklick för att liva upp det hela. Vad man tycker om det är förstås en smaksak men mig störde det inte så mycket då jag inte äger så många grå knivar sedan tidigare. Annars kan det vara lite trist. 

Utförandet med färgklickar är dock helt klart trendriktigt då det återfinns på ganska många knivar nuförtiden som t ex modeller från Kershaw och ZT. Tror förresten att "Ruby" var bland de första produktionsknivar som fanns med den detaljen.

Vilken är då konkurrenterna till den här kniven? I ärlighetens namn finns det ganska många. Benchmade har genomgående valt att lägga sig tämligen högt i pris på sina produkter och tillämpar "MAP-Pricing"* så några reor lär inte dyka upp. Från t ex Spyderco kommer alternativ som den kända PM2 som för övrigt är billigare än 551-1 samt den superba Gayle Bradley 2. Kan man tänka sig kinesiska alternativ så finns exempelvis ett flertal modeller ur Kizers Bladesmith-serie som utmanar, varför inte en "Intrepid" för att nämna någon. 

Ja, det är den bästa Griptilian som gjorts

Tycker jag att du skall köpa en Griptilian om du inte redan äger en? JA, med tillägget att du bör uppskatta handtagsformen. Tycker jag att uppgraderingen från en standard Griptilian är värd det extra priset? Återigen JA, det gör jag faktiskt! Många har annars valt lösningen att skaffa sig en Griptilian och därefter utrusta den med customsidor. Ett gångbart alternativ som dock blir dyrare än det här. 

Vad Benchmade gjort med den här kniven är att de tagit det som är bra med Griptilian-serien som redan är deras största försäljningssucce och åtgärdat några av bristerna som trots allt fanns. 

Borta är den plastiga känslan och den något klena känslan i låset. Utöver det har det tillkommit några bonusar som ett bättre stål och en öppen handtagskonstruktion samt ett förbättrat clip. I övrigt kan även sägas att passform och tillverkningskvalité är suverän på den här kniven.

Här en länk till tillverkarens sida för Benchmade Griptilian 551-1.


Specifikation:

Längd utfälld: 205 mm
Längd hopfälld: 120 mm
Vikt: 120 g, vägd av mig
Bladlängd: 87 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: CPM 20CV, 59-61 HRC
Handtag: G10 över stålram
Lås: Axislock


Producerad av: Benchmade, tillverkad i USA

* MAP står för "Minimum Adverticed Pricing" och är ett otyg som numera tillämpas av ett flertal knivmärken som Benchmade, ZT och Spyderco. 


/ J - Greppar kniven

#aliaspostmortem #knivigtvarre