Varför i hela friden skaffade jag de här?

- Kategorin "knivar jag äger men inte är särskilt förtjust i"

I ett tidigare inlägg skrev jag om en kniv som jag inte direkt gav högsta betyg, CRKT Mirage och jag tänkte fortsätta på det inslagna spåret i föreliggande lilla text.

Det finns olika sätt att förhålla sig till samlingar av olika slag. Min knivsamling har mer formen av en hög som råkat bli stor nog och ha någon sorts inriktning för att den möjligen ska närma sig begreppet samling. Och ja, jag har originalaskarna kvar. Men sen är det kört ur samlaraspekt  - jag använder mina knivar och de är i de flesta fall på intet sätt unika så något egentligt värde har de inte heller utöver affektionsvärdet.

I alla samlingar återfinns de ruttna lingonen, skämsskivorna som jag tidigare kallade dem. Och det gör det även här. De är till och med relativt legio. Men jag väljer att inte kasta dem, vare sig skivorna eller knivarna. Ofta  förtäljer de en historia eller minner om något som varit eller så har man rent av till och med tyckt om dem vid något tillfälle.

Jag tänkte här ge exempel på några ruttna frukter i edens lustgård. 

Det första exemplet är en tämligen gammal synd och därmed kanske förlåten. Dessvärre var den dyr eftersom jag köpte den i Sverige från Knivkompaniet - ett företag som signifikativt nog inte finns längre. Ett köp jag ångrar djupt särskilt med tanke på hur många trevliga alternativ som finns för de pengarna jag betalade. Det är en sak att stödja svenska handlare en annan att ägna sig åt ekonomiskt vansinne. Eller i det här fallet bara vansinne i största allmänhet.

Exempel ett - Linton Tiger Shark

En stor jäkla metallklump designad i Hong Kong. Ja eller snarare är designen ett hopkok av stulna idéer på klassiskt asiatiskt manér.  Möjligen kan den betraktas som ett knivliknande föremål ur vissa vinklar. Men det var något med den svepande linjen och den smått aggressiva framtoningen som attraherade. 

Linton Cutlery Tigershark - sinnebilden av tacticoolt skräp

Den anförskaffades i ett anfall av sinnesförvirring för att den såg häftig ut på bild på den tiden jag visste mindre om knivar än jag gör nu. Den är vad som på knivforum brukar omnämnas som "tacticool" eller möjligen ett redskap för "mallninjas" men så här i efterhand är det bara att erkänna att den inte bara är stor och klumpig, den är ful också.

I verkligheten är den ännu större än den ser ut på bild. Eller tänk er själva en fällkniv eller snarare bojsänke på närmare fyrahundra gram och 28cm i utfällt läge! Det är mycket kniv det. Särskilt med tanke på att det inte går att skära något med fanskapet.

Inte alls så stark som den ser ut

Något gott kan knappt sägas om eländet men desto fler negativa egenskaper kan nämnas. Den är nämligen inte hälften så kraftfull som den ser ut. Trots sin massiva framtoning går det att få den att flexa i sidled utan större ansträngning. För klen pivotskruv och usel passform på den i övrigt groteskt tjocka linerlocken gör att den lätt glappar upp i sidled och dessutom i höjdled alternativt hänger sig ordentligt så det knappt går att lossa den. Bolstren är i princip massiva och bidrar till den överdrivna vikten utan att för övrigt göra kniven starkare. Skollorna är faktiskt någon form av micarta och är ok. Annars är finishen inget vidare. Bladet påstås vara av 440C vilket jag starkt betvivlar då det är den enda kniven jag äger som faktiskt blivit slö utan den någonsin använts till något vettigt, vilket för övrigt inte går.

Chiselgrind - något att undvika, särskilt i billigt utförande

Orsakerna till det är många men den främsta är att kniven saknar riktig egg. Sågtänderna är nästan bara för syns skull och var någorlunda vassa när kniven var ny men är nu oförklarligt slöa eftersom de aldrig skurit något. Fanskapet är dessutom en s k "chiselgrind" dvs flat på ena sidan med slipfasen på den andra. Något som bara hör hemma på stämjärn och i en sushikocks arsenal. Utöver de användningsområdena har jag svårt att tänka mig några fördelar med den typen av slipning. Sen skiter jag i att Emerson och annan missledd customtillverkare hänger fast vid den formen av eggar.

Summa summarum så var det en skitdyr kniv som är anskrämlig, tung, klumpig och som kräver att man tar fram en skämskudde när man talar om den i knivkretsar. 

Det andra exemplet är lite mer komplext då det var en av de första "finknivarna" jag köpte, en Benchmade som jag dreglat över i Fällknivens katalog på den tiden det begav sig. Eller jag hade snarare tittat på en AFCK men den låg långt bortom min ekonomiska horisont på den tiden.

Exempel två - Benchmade Ascent

Modellen* lever för övrigt kvar i princip oförändrad i nuvarande "Pika" som numera ligger under H&K-sortimentet efter att däremellan ha varit en Benchmademodell.

Ascent - en inte helt lyckad Benchmademodell

Problemet med kniven är inte materialen, tvärtom de är en av anledningarna till att jag ville ha den från början. Stålet är det forna "superstålet" ATS-34 och handtaget är gjort i beprövad Zytel med en inte alltför oäven struktur i det här utförandet. Låset är en klassisk lockback, öppningen sköts med ett Spydercohål och den är försedd med clip. Även utformningen av handtaget ser helt ok ut och påminner starkt om storebror mini-AFCK.

Det som totalhaverar är att inget av detta fungerar på just den här kniven. Det här var en relativt dyr kniv med exklusivt stål från ett välkänt märke och är ändå ett kapitalt misslyckande. Den är ett gott exempel på att det inte går att ta bort viktiga delar ur en design utan att det ger återverkningar  på slutresultatet.

Kniven är på tok för framtung eftersom modellen är gjord för ett handtag i G10 med liners och när den inte har det så förskjuts tyngdpunkten. Den upplevs helt enkelt som obalanserad.

Handtaget är riktigt dåligt utformat. Skaftet är alldeles för smalt samtidigt som det är för tunt och ger därmed knappt något grepp. Om man kompenserar det med att hålla lite hårdare om skaftet så resulterar det i att man upptäcker nackdel nummer två. Låset är felkonstruerat och riskerar att frigöras eftersom det är en så kallad "midlock"-variant som hamnar fel i handen.  Detta förstärks av att urtaget för pekfingret som är så bra på AFCK i det här fallet gör att handen tvingas bakåt och tummen hamnar på låset. Dessutom befinner sig det styrande pekfingret långt från det som skall skäras vilket ger dålig kontroll eftersom skaftet har någon konstig form av bula längst fram. På AFCK (som utläset: "Advanced Folding Combat Knive") så fyller den åtminstone en funktion då den är till för att öka räckvidden då den kniven är en s k "tactical folder". På en brukskniv som Ascent blir det mest löjligt.

En annan sak som inte är bra alls är clipets fäste som lossnade relativt omgående då skruvarna helt sonika släppte ur materialet så numera kan det endast bäras med spets uppåt. Även om det råkar vara det jag föredrar.

Det var en kniv som jag gärna ville tycka om men aldrig riktigt gjorde. 

Det tredje exemplet är lite modernare än de övriga två och väsentligt mycket billigare och då blir det inte riktigt lika hemskt.

Exempel tre - Kershaw Chill

Chill är en R J Martin-designad kniv som genomgående fått bra kritik var man än tittar. Men mitt exemplar tycks vara producerat en osedvanligt hemsk måndag.

Måndagsexemplar av Kershaw Chill

Jag tror att allt som kan vara fel på den kniven är det. Men jag orkade aldrig bemöda mig om att returnera den tvärs över pölen till vilken eBay-säljare det nu var jag jag köpte den ifrån. Kniven har helt enkelt usel fit och finish. Trots ett massivt glapp i sidled går det inte att använda flipperfunktionen utan åtföljande snärt med handleden för att den skall öppna sig. Detta trots att det rör sig om en så pass dimunitiv kniv. Om man väljer att spänna pivotskruven för att komma till rätta med glappet så öppnar inte kniven alls. Och trots det flexar hela kniven för övrigt. Det som stör mig mest är att när man plockar isär eländet så har den alla attribut en riktig kniv har. Den är demonterbar, den har inte för tokiga material med sidor i G10 över stålliners och bladet har glidlager av brons. Det hjälper inte, den fungerar ändå inte.

Där inne bland glidlager och annat ligger problemet och så ovanligt sen "lock-up" förstås

Glömde jag att säga att den inte går att skärpa heller? Det har uppenbarligen hänt något med bladet när det härdades för det tar inte en egg hur mycket man än slipar det. Den ser vass ut men går inte att skära med. Något som först var irriterande, sedan frustrerande och nu mest fascinerande.

Skrapmärkena på bladet ytfinishen beror på att bladet är så jäkla ocentrerat. 

Tur att skiten var billig, tjugo dollar eller något kostade den. Synd för jag gillar designen. Men som ni förstår får den bo på hyllan och inte i fickan. 

Finns det något sensmoral i botten av denna usla stuvning? Nej, tror inte det. Förhoppningsvis gör man väl inte om exakt samma misstag. Det finns ju så många nya att göra. Det gäller väl knivsamlande som så många andra områden här i livet.


/ J - återupplever en samlares vedermödor

* Som jag för övrigt skrivit om här.

Knivrecension Benchmade Ascent

- Allt har en början

Jag visste det inte då men det var med den här kniven det började - samlandet. Sen skall det kanske göras en distinktion mellan att "samla" och att "samla på sig". En riktig samling bör ha ett mål av något slag misstänker jag. Kanske ett speciellt märke, viss modell eller en särskild typ av kniv. Riktigt så planerande var jag inte då det begav sig och är nog inte än idag. Det går dock att se tydliga trender och perioder i min lilla knivhög liksom i skivsamlingen för övrigt. Hade inte pengar varit inblandat så hade det sett annorlunda ut på båda fronterna.

Lågt nummer på Minnenas boulevard

Benchmade 840 Ascent

Även om jag redan tidigare ägde ett antal knivar så var  Benchmades 840 "Ascent"* den första riktiga "kvalitetskniven" jag köpte. Jag minns att jag satt och drägglade över Fällknivens tidiga kataloger, på den tiden de inte gjorde så många knivar själva utan främst var återförsäljare av diverse märken bl a Al Mar, Benchmade, Buck, Kershaw, Cold steel, Gerber m fl. Det vill säga många kända knivar som upplevdes exotiska på tiden innan internet. Det var särskilt en modell som fångade ögat och fascinerade mig. Det var Benchmade AFCK** . Det var något med linjerna som påminde mig om ett rovdjur. Hela kniven såg på något vis både slankt elegant och samtidigt smidigt livsfarlig ut, som en varg på språng. Tyvärr var den modellen utom räckhåll ekonomiskt för mig. På den tiden var jag ung och fattig student och jag minns att kniven kostade för mig oerhörda 1800kr i katalogen så det var bara att slå ur hågen.

En varg på språng, AFCK

Men den fanns en lillebror i sortimentet, Bencmade Ascent. Lite enklare utförande, inte lika avancerade material och mer tänkt som en lättviktsbrukskniv men ändå med delar av linjeföringen lånad från sin mer aggressive släkting AFCK. Om storebror var en varg så var det här möjligen en schäfer. Och den var mer rimligt prissatt även om den då kostade 700kr.

Minnet säger mig att det var en spänd väntan på att få gå och hämta paketet på posten i det lilla samhället där jag bodde, ja det var på den tiden det fanns postkontor. Kniven representerade mycket, sparande, förväntan och intresse.

Jag ville verkligen tycka om den här kniven men gjorde väl aldrig det egentligen. Den kostade mer än den smakade och hur man än vände och vred på den så blev den inte en AFCK. Den har dock alltid fungerat som en praktisk kniv som jag sträckt mig efter när jag inte vill använda andra knivar. Skära tejp och annat som kletar etc. Det är väl fördelen med knivar man inte riktigt gillar.

Orsaken till att jag inte uppskattar den är egentligen rätt enkel. Designen lämnar en del övrigt att önska. Det största felet är att det ibland inte går att "låna" linjer från en finare kniv och göra det i enklare material. I det här fallet har det resulterat i en kniv som har en jäkligt tokig balans. Den är väl egentligen neutral men upplevs ändå som bladtung och det för att handtaget är helt fel utformat och i fel material. Ascent har inga "liners" vilket gör att handtaget är lätt men det ändrar också knivens balans. Sen kommer den stora rundande delen framför pekfingergreppet  och gör att handen skjuts bakåt på handtaget. Det förstärks av formen på urfasningen för pekfingret som är för flack. Man kommer för långt från bladet när man arbetar och balansen blir fel. Vad värre är att när detta sker så hamnar trycket från tummen på bladspärren vilket gör att kniven riskerar att vika sig. Detsamma gäller när kniven greppas hårt. Så det är en rätt usel design som ser bättre ut på bild än den gör sig i verkligheten. 

Handtaget i zytel är också alldeles för tunt för att få ett bra grepp runt. Märkligt med tanke på att jag har betydligt mindre knivar som ger bättre grepp. Den här varianten av zytel är också relativt mjuk vilket gjorde att jag ganska tidigt fick clipet i handen då skruvarna lossnade från sina fästen. Så kniven kan nu bara bäras med spetsen uppåt. 

Första kontakten med zytel som material...

Sen har den trots att det är ett kvalitetsmärke utvecklat ett visst glapp i bladet vertikalt. Inte helt ovanligt på den här typen av låsning dessvärre. Som för övrigt är en variant av en lockback i form av en "midlock".

Bladet är lätt att fälla ut och det här var min första egentliga kontakt med "spydiehålet" långt innan jag ägde min första Spyderco. Stålet är det utmärkta ATS-34 och var på sin tid ett av de finaste stålen som kunde uppbringas. Det är en Japansk version av amerikanska Crucibles 154CM. Något som bidrar till den märkliga balansen i kniven är att bladet är tämligen tungt jämfört med handtaget. Det har en flat slipfas som börjar ungefär halvvägs upp på bladet. Det gör att det är rätt mycket stål i relation till bladlängden vilket även bidrar till lite sämre skäregenskaper eftersom sekundäreggen blir tämligen tvär. Kniven hade tjänat på att reprofileras totalt. 

...och första "superstålet", ATS-34

En praktisk bladform som hade mått bra av en annan vinkel på slipfasen

Ascent var först med mycket för mig. Den var min första lite dyrare kniv jag köpte. Den första kniv jag ägde med "superstål", den första med spydiehål, zytel var ett relativt nytt material och var min första kniv från Fällkniven. Och eftersom jag sparat till den ville jag verkligen tycka om den, men tyvärr!

Början till mycket

Som brukskniv betraktat tycker jag inte alls att den är särskilt bra av de skäl jag nämnt ovan. Men som start för ett utökat intresse har den fyllt sin roll väl. Den har även fungerat som den där skräpkniven jag tar till när jag inte vill använda andra knivar så den har använts tämligen mycket särskilt med tanke på att det inte är någon favorit. 

840 "Ascent" var en av de första lite enklare knivarna som Benchmade tillverkade  har ett betydligt högre affektionsvärde för mig än ekonomiskt eller praktiskt dito. Och den slog ändå an tonen för den typen av knivar jag gillar mest. Fällknivar, "EDC" eller lite mer taktiska diton och gärna med hål i bladet :-) Även om Spyderco numera är favoritmärket. Så den försvarar sin plats i samlingen trots allt.


/ J - gräver djupt i knivlådan

* Modellen levde kvar först som "Pika" som även den utgått samt "Pika II" under namnet H&K. De här versionerna tillverkades i Taiwan och mitt original i USA.
 * AFCK står för "Advanced Folding Combat Knife", den kommer att presenteras senare.