Dagens bild nr 19

För att göra alla och envar förbryllade finns det många knivar på marknaden som döpts till "Mouse". Uppenbarligen ett populärt namn att skänka små eggredskap. Redan på åttiotalet hade jag en liten billig kinakniv med det namnet. Den var en kopia av eller kanske till och med en förlaga för en modell från Spanska Joker som har ett flertal möss med olika päls på programmet än idag. En sådan köpte jag för länge sedan till min dåvarande fru för övrigt. Den  tog en av katterna över då det visade sig att de är galna i lukten av olivträ. Men det är en annan historia. 

Förlagan till Spydercos modell "Techno" är kanske mer känd i sammanhanget och  är en customkniv från Marcin Slysz med namnet, ja - ni har nog gissat det - MOUSE.

Sen finns den här kniven tillverkad av Bladetech och som synes formgiven av Tim Wegner. För att komplicera det hela ytterligare är den i sin tur övertagen från just Spyderco vars modell C49* var mer känd som - Mouse! 

"Peel an Orange"

Kniven finns i ett flertal versioner med olika bladkonfigurationer och färg på handtagen och just den här är vald för att addera färg till knivhögen. Stålet är AUS8 och kniven är faktiskt flatslipad. Den ser kanske fickvänlig och duglig ut. Men det tycker inte jag att den är så det är en kniv som inte bärs alltför ofta. 

/ J - låter fällan slå igen

(Kniven finns presenterad här!)

*RÄTTELSE! Tack vare uppmärksam läsare har jag fått information om att "Mouse" i det här fallet hade modellbeteckningen CX11! "My mistake" då jag tog uppgiften ur huvudet. C49 är i själva verket Tim Wegner Jr.


#aliaspostmortem #knivigtvarre 

Knivrecension Cold Steel "Kudu"

- Afrikansk klassiker i moderna kläder

Dagens presentation handlar om en på flera sätt intressant kniv. Den är billig, lätt, ful som stryk och absolut inte aggressiv och därmed inte typisk för företaget som står bakom den. Förlagan är annars berömd och har en lång historia och tillverkas i en del av världen kanske är mindre känd för knivtillverkning. 

Cold Steels "Kudu" är vid första anblick en kopia eller möjligen utveckling  av en i Afrika mycket känd knivmodell med anor som sträcker sig tillbaks till början av 1900-talet. 

Cold Steel "Kudu"

Det handlar förstås om Okapi som idag är en Sydafrikansk kniv även om ursprunget står att finna i Tyskland* (Okapi flyttade dit 1988). Den kan kanske betraktas som "Afrikas morakniv" då den är allmänt spridd, känd och säljs i flera miljoner exemplar per år. 

Det handlar om samma kategori av fällknivar som Opinel, Douk Douk, Sodbuster, Higonokami och Mercator. Enkla funktionella bruksföremål. 

Originalet Okapi 907. Bild från Bladeforums

Kudu är Cold Steels eller snarare Lynn Thompsons tolkning eller utveckling av Okapis modell "907".

I sin vanlig 'blygsamma' anda fick han syn på knivmodellen och ansåg att han kunde göra den såväl bättre som billigare. 

Till det yttre är de två modellerna tämligen lika. Form på handtag och blad, låsmekanism och den typiska ringen för att lossa låset återfinns hos båda knivarna. Även prisnivån är likartad. Men det finns även en hel del som skiljer dem åt och det tänkte jag ägna lite tid åt här.  

Blad

Förutom den historiska kopplingen var bladformen det som fick mig att titta en gång till på den här kniven. Förvisso anskrämlig att skåda men ändå tilltalande i sin fulhet på något vis. I princip kan det sägas vara ett förvuxet "Schweizerknivblad". Material, form och tjocklek pekar åt det hållet. Bladet lockade då det är över decimetern långt och med endast två millimeters godstjocklek och hel flatslipning vilket torde ge en utmärkt kniv för utomhusmatlagning. 

Enkel men inte så estetisk bladform

Stålet är ett känt men enkelt Krupp 4116-stål. I sammanhanget är det inte allt för illa. Fördelen är att det är mycket rosttrögt särskilt som det är polerat. Som bekant är det mjukt, särskilt med det här härdningen, vilket förstås innebär att det inte håller egg särskilt länge. Men av det följer även att den är lättslipad. 

Det lär för övrigt behövas då den här kniven till skillnad från de andra knivar jag äger från Cold Steel anlände väldigt slö särskilt noterbart kring spetsen där den knappt går att skära sig på ens med god vilja. Här avspeglar sig dessvärre priset på kvalitén. Sen kan väl tilläggas att jag nog lär få slipa ett tag det mjuka materialet till trots då det dessvärre trots flatslipning är tämligen frikostigt med gods nära eggen. 

Ett decimeterlångt tunt blad med flatslipning ger bra förutsättningar för t ex matlagning

Formen på bladet är traditionell med en lång rak egg och liten buk. Slipningen på Kudun är som sagt helt flat till skillnad från Okapin som har den något udda kombinationen av en pseudomejselslipning med en sida helt flat och den andra med något som liknar en "sabergrind". 

Handtag

Knivens grepp är långt, smalt och helt tillverkat i en glasfiberförstärkt plast kallad "Zy-Ex" vilket är en variant av Zytel misstänker jag*. Kniven har ingen ram utan man förlitar sig på styrkan i plasten vilket tillsammans med det tunna bladet gör den här kniven exceptionellt lätt. Trots en utfälld längd på över 25cm så väger kniven under 70g!

Inlägg med stiliserade antilophorn

I den svarta plasten har ett mönster som påminner om träfibrer pressats vilket är en passning till originalet som har handtag i trä. Ytterligare en likhet är det kosmetiska inlägget som återfinns på en sida. I det här fallet stiliserade Kuduhorn. 

Kniven har justerbar pivotskruv vilket är ett uppgradering från orginalets nitade konstruktion. 

Öppning och lås

Kniven öppnast på traditionellt vis med två händer vilket åtföljs av det traditionellt klickande ljud ("caracca") som brukar ackompanjera spanska "ratcheting navajas". Ljudet kommer från de hack som är skurna i basen på bladet och som ger ett effektivt halvvägsstopp vilket skyddar fingrarna när kniven fälls ihop. 

Låset frigörs med en ring för fingret

Låset är en mycket gammal lösning  som bland annat återfinns på vissa regionala knivar från Italien exempelvis från Toscana och Sicilien. Mest kända i sammanhanget är annars spanska "Navaja Clasica". Konstruktionen brukar ibland benämnas "claspknife".  

Ett mycket kraftigt lås

Låsarmen löper längs med ryggen på handtaget och är i det här utförandet mycket kraftigt. Det krävs rätt ordentlig styrka samt lite träning för att släppa låset. För att släppa bladet stoppas ett finger i ringen och sen drar man ordentligt så att fjädern släpper varpå bladet kan fällas in. 

Att bära

Kniven är försvinnande lätt att bära. Särskilt taget i beaktande att det är en stor kniv. Den slanka profilen, mjuka ytorna på handtaget och ringa vikten gör att den knappt märks. Möjligen är skramlandet från ringen det som påminner om att den finns där. Den låga vikten gör också att den kan kastas i ryggsäcken utan att tynga ned packningen i onödan.

Lättburen kniv sin storlek till trots

Övrigt

Egentligen hade jag ett specifikt användningsområde i åtanke när jag såg kniven. Under flera år använde jag en EKA-filekniv som främsta matlagningskniv när jag var utomhus. Den har dock den stora nackdelen att eftersom det är en tidig upplaga så saknar den lås och den är en av de få fällknivar jag äger som faktiskt gärna tenderar att vilja vika sig över fingrarna i tid och otid. Dessutom är det inte alltid det är eftersträvansvärt med ett flexigt blad. Bladlängden är dock av intresse eftersom det annars är svårt att t ex skära igenom en limpa eller stor frukt utan att karva för mycket. 

Annars har jag använt vad som funnits till hands när det varit aktuellt och ofta sett till att jag fått med mig någon fällkniv som varit någorlunda lämplig.

Men av ovanstående i åtanke hajade jag till lite extra när jag studerade Kudu mer ingående särskilt som ämnet varit uppe i en tråd på Utsidan för inte allt för länge sedan. 

Sammanfattningsvis

Både Okapis 907 och Kudun kostar ungefär lika mycket vilket vanligtvis innebär runt $8-9. Nu hade jag som så ofta tur på en eBayauktion och fick mitt exemplar för 2.30 dollar vilket i runda slängar blir 16 kronor. Ett klart överkomligt pris må jag säga.  

Frågan är då om Cold Steel har lyckats gör en bättre version? Tja, är väl svaret på den frågan. Ur ren bruksaspekt - ja! Nu har jag inte en Okapi att jämföra med men det jag kan avgöra direkt av materialval, låskonstruktion och den justerbara pivotskruven är att "prestandan" är bättre än förlagan. Zytelhandtaget håller bättre än trä och är lättare. Den skarpare skärningen på låsarmen gör att låset blir betydligt starkare. Det helt flatslipade bladet borde skära något bättre i vissa material men de är ett helt teoretiskt resonemang som jag inte kan styrka. Så i allmänhet borde det vara en "bättre" kniv.

Återstår att se om Kudun är en Antilop på språng

Det som däremot saknas helt är någon form av känsla för historien som återfinns hos originalet med sitt träskaft och sina traditionella måne- och solinlägg i skaftet. Även om jag läst och hört att kvalitén på dem är betydligt enklare och sämre än vad de en gång var. Kudu är en ren"slit och släng"-kniv som inte har några andra värden än de rent praktiska enligt mig. Men ibland är det gott nog och den är dessutom billig. Det gör att åtminstone jag är mer benägen att använda den till sånt som jag kanske låter bli med mina finare knivar.

Sen tycker jag förstås att den är fulare än stryk. Men det kanske är annan fråga. 

Länk till produktsidan hittar du här.

Specifikation:

Längd utfälld: 254 mm
Vikt: 68 g
Bladlängd: 108 mm
Godstjocklek: 2 mm
Bladstål: Krupp 4116, Rc 56-57
Handtag: Zy-Ex, utan ram
Lås: "Ring-lock"


Producerad av: Cold Steel, tillverkad i Kina.


/ J - antilopjägare

* "Okapi" uppfanns av Ernst Gerling i Solingen 1902 och tillverkades ursprungligen som en billig kniv för trupperna i de afrikanska och asiatiska kolonierna. 
** Allt har med varumärken att göra. Zytel är namnskyddat. 

Knivrecension Ontario Utilitac II

- i skuggan av släktingar

I skuggan av sin mest kända fällknivsmodell "RAT 1" så har Ontario Knife Company även släppt en kniv döpt till Utilitac II som inte alls fått samma uppmärksamhet som sin gnagarkusin men som förtjänar sin stund i rampljuset.

Ontario Knife Company's Utilitac II

På sätt och vis rör de sig i samma kretsar även om de inte är identiska på något vis. Knivarna kostar ungefär lika mycket även om Utilitac II är något billigare och det handlar om knivar med syntetmaterial i skollorna byggda på en ram av stål och som är utrustade med linerlocks och samma clipdesign. De har nästan exakt samma typ av bladstål och båda är större stabila fällknivar. Utilitac är dock något mer kortvuxen än kusinen.  

Orsaken till att Ontario vände sig till Joe Pardue för att fortsättningsvis designa deras Taiwantillverkade fällknivar var nog att samarbetet med Jeff Randall lär ha tagit slut*.

Upphovsmannen Joe Pardue som följer i faderns Mel Pardues fotspår

Den här kniven finns i två bladkonfigurationer. En med droppointblad och en med tantoblad. De kan sedan kombineras med endera en kantigare handtagsform eller den mer rundade jag valde. Kniven kan även fås med svärtade blad på sant amerikanskt manér. Det ger totalt sex grundversioner som kan fås med eller utan kombinationsblad med tandad sektion för den som gillar att såga i saker.  

Den här versionen har tantoblad, det rundade handtaget samt satinfinish och slät egg

En orsak förutom nyfikenhet på bladformen för mig att välja en tantoversion den här gången var att jag tycker att droppointversionen som har en s-formad egg med falskegg på toppen är tämligen snarlik den av mig tidigare recenserade Lambertdesignen "Shockwave" och omväxling förnöjer som bekant.  

Sen kan väl erkännas att tantobladet rent estetiskt troligen gör sig bättre i kombination med det kantiga handtaget men där fick det praktiska sinnelaget ta över rodret ett ögonblick då jag inte är förtjust i den handtagsformen. 

Blad

Det kan klargöras direkt att min preferens när det gäller bladtyper ur praktisk synvinkel är en enkel droppoint med uttalad spets och rejält med buk, liten eller ingen ricasso samt gärna fullt flatslipad om det kan fås. Men det innebär inte att nyfikenheten på andra varianter av bladtyper och slipningar försvunnit och den här avviker definitivt från det ovan beskrivna grundidealet.  

Just den här kniven kan som sagt fås i olika konfigurationer och jag blev av ett par olika skäl intresserad av den här kombinationen blad/handtag. Det är en amerikansk tanto vilket innebär att den är kantigare och rakare än sin japanska förlaga. Bladtypen populariserades under nittiotalet av främst Lynn Thompson med sitt Cold Steel som propagerade hårt för den här varianten och till och med sägs ha uppfunnit den vilket inte är sant för övrigt. En av fördelarna är att man får en mycket stark penetrerande spets men det finns gott om nackdelar förknippad med formen också. Bland annat kan de vara svårslipade och buken på eggen försvinner med allt vad det innebär. En del av hypen har förstås med utseende att göra men det är nu en annan fråga. 

Ett brett flatslipat blad

Det som fick mig att överväga den var som jag nämnde förut ett estetiskt ställningstagande men även nyfikenhet på bladformen som sådan eftersom jag inte äger många tantos. I det här fallet rör det sig om en ovanligt kompakt spets som närmast är trekantig och med det följer att de två eggarna som bildas har samma slip- och eggvinkel. Det är också ett ovanligt brett blad som är flatslipat. Allt sammantaget gör bladet intressant. 

Amerikansk tanto i ren form

Knivstålet är angivet som AUS 8A och utförandet är en halvpolerad satinfinish som är tämligen attraktiv men drar åt sig fingeravtryck som det hade betalt för det. 

Stålet är japanska AUS 8A

Bladryggen är formad till en ramp och den är försedd med skåror för ökat fäste. De är inte alltför aggressiva och ger grepp utan att äta upp fingrarna. Men jag hade föredragit om de inte varit där alls måste medges. 

Handtag

Liksom RAT-knivarna är Utilitac uppbyggd kring en ram av stål som blästrats till en mattgrå nyans. Knivens liners är inte urborrade på något vis och det bidrar förstås till att kniven blir tyngre än den varit annars. Men vikten i det breda bladet gör att kniven ändå upplevs välbalanserad. Det är en tämligen tung kniv med sina lite drygt 150 g men det ger mer en känsla av stabilitet än klumpighet i det här fallet.

Ett bastant tämligen handfyllande grepp

På ramen är svarta skollor i Zytel skruvade med två stycken torxskruvar på var sida. En sak som är värt att notera på pluskontot är att clipet inte är i vägen för greppet och trycker onödigt mot handen. 

Konstruktionen är inte öppen utan det finns ett mellanlägg på ryggsidan gjort av plast. Kniven är försedd med två stoppinnar för bladet av roterande typ, dvs de sitter löst klämda inne i ramen. Fördelen med den lösningen är att de slits jämnare och därmed inte ger upphov till glapp i låset efter en tids slitage. Nackdelen i det här fallet är att den faktiskt sitter så löst att de rasslar. Inget som stör funktionen men det irriterar en smula på en annars tyst kniv.

Skruvade skollor i Zytel, hål för clip i alla fyra hörnen

och ett mindre hål för fånglina

Om handtaget kan sägas att det fyller handen väl och ger god ergonomi även om det inte är extraordinärt bra. Hade ryggsidan varit aningen rundare och sidorna fått lite mer välvd form så hade det varit ruskigt nära perfektion däremot. 

Öppning och lås

Utilitac II är en kniv som är riktigt riktigt bra att öppna. Mycket tack vare en välplacerad lättåtkomlig tumknopp långt från handtaget och en bra öppningsvinkel som möjliggörs av det breda bladet. Generellt sett är jag inte överförtjust i pyramidformade tumknoppar men här är de inte så uttalade och fungerar därför väl. De är för övrigt dubbelsidiga och därmed användbara även med vänster hand. 

Tumknoppar som är rätt placerade och därmed 

föredömligt lättåtkomliga utan att haka i allt  

Med rätt moment på pivotkruven så har du en kniv som är i avsaknad av glapp och spel samtidigt som den öppnar mycket lätt och har ett blad som faller in av egen vikt när du släpper låset. Det är inte illa för en kniv i den här prisklassen. Det åstadkoms med bra toleranser, ett tungt blad och glidlager i brons.  

Pivotskruven skiljer sig åt från t ex RAT då Utilitac har en "D-formad" honskruv som gör att bulten inte behöver mothåll vilket gör den mer lättjusterad. 

Kniven låser med en mycket bra linerlock. Stabil och kraftig, säker samt lätt att släppa. Väl utförd helt enkelt. För att underlätta att släppa låset är låsarmen försedd med urfräsningar vilka är bra gjorda. De ger grepp utan att riva av skinnet från fingertoppen. Det här är tillsammans med bl a knivarna i RAT-serien och en rad Spydercos orsaken till att jag ofta föredrar en välgjord linerlock i stål framför flera andra varianter av lås. 

Ett mycket väl utfört lås som fungerar perfekt

Att bära

Utilitac II är faktiskt riktigt ok att bära beroende på vilka byxor som den skall finnas i. Clipet är bra och gör att det mesta av kniven försvinner ned i fickan och formen på kniven gör att den inte känns för kantig. Men i lättare sommarbyxor eller benfickor på shorts så känns vikten och oavsett klädesplagg går det inte komma från att det är en rätt stor kniv. Den är lika tjock som RAT 1 och är bredare så den tar plats.

Ett enkelt fungerade clip i svart utförande 

Clipet som för övrigt påminner en aning om Benchmades variant och är identiskt med storebror RAT med det undantaget att den versionen bär Randalls trekantiga logotyp. På båda knivarna kan det flyttas till alla fyra hörn av handtaget. Det är tacknämligt svart så det inte blir så iögonfallande.

Att använda

Kniven skär papper, papp och kartong förträffligt. Flatslipningen och den raka eggen fungerar utmärkt i både tunnare och tjockare material. Den smyger inte igenom papper med en viskning men den väser försiktigt och tar sig igenom varje gång utan att fastna och hacka.

I plastmaterial som petflaskor, tjockare förpackningsplast etc skär den också riktigt bra och där fungerar även tantospetsen väl. Trots sitt utseende är Utilitac II inte alls dum i köket. Rak bred flatslipad egg fungerar utmärkt till t ex rotsaker och spetsen går bra att använda till "pushcuts" i mindre morötter mm. Knivens breda blad och slipning gör att den till viss del uppträder som en kökskniv när man skär i mjukare saker som sallad och tomat. Tänk kinesisk klyvare i miniformat.

Ett rejält handtag och stabil känsla gör att den inte skämmer bort sig i trä heller. Tumknopparna är bra placerade och avsaknaden av ricasso gör att man kan skära relativt nära handtaget med kraft vilket underlättar. Vinkeln på eggen gör också att kniven "biter" bra.

Sammanfattningsvis

I skuggan av RAT-knivarna smög Ontario ut den här modellen i ett par olika konfigurationer. Och det får väl medges att de vänder sig till delvis samma målgrupp. De som söker en något större, stabil fällkniv med goda resurser för att ta  hand om det mesta.

Skillnaden dem emellan ligger förutom i bladformen även i att handtaget på UII är något högre och därmed fyller handen något bättre. Den har även något greppigare yta för bättre fäste. RAT 1 har i gengäld längre handtag. Det är också mindre handtag framför pekfingret på Utilitac vilket gör att man kommer närmare ämnet när man skär.

Vad du får i Utilitac II är tämligen goda material och riktigt bra byggkvalité vilket kan exemplifieras genom utmärkt bladcentrering, stabilt lås och vass fabriksegg. Nu vet jag inte om jag haft tur eller om jag bara valt mina Ontariomodeller med omsorg men samtliga mina fyra fällknivar därifrån (RAT 1, två stycken RAT 2 och Utilitac II) har hållt samma goda fit & finish och jag börjar därför bli en rätt bra ambassadör för dem.

Ytterligare en fullträff i de lägre prisklasserna från Ontario

I all enkelhet kan därför sägas att Utilitac II är en bra och framförallt oerhört prisvärd kniv. Det aktuella priset ligger mellan 25-30 dollar. För den som inte gillar tantoblad väljes med fördel någon av de andra kombinationerna.

Specifikation:

Längd utfälld: 200 mm
Vikt: 156 g. vägd av mig
Bladlängd: 82,6 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: AUS 8A, 56-58HRC
Handtag: Zytel
Lås: Linerlock


Producerad av: Ontario Knife Company, tillverkad i Taiwan

Mer information på Ontarios hemsida hittar du här!


/ J - kniviot

* "RAT" står för Randall Adventure Training. 

Knivrecension Bladetech "Mouse Lite" (Little Big Knives)

- pigg gnagare?

Dags för nästa knivpresentation i "Little Big Knives"-segmentet. Det vill säga små kompakta knivar där arbetsförmågan är tänkt att vara större än vad första anblicken ger vid handen. Uttrycket skapades ursprungligen av Spyderco med sin "Salsa" som inte längre är i produktion men som bidrog till att skapa en trend i delar av knivvärlden. Bakgrunden var bl a att anpassa sig till en politiskt korrekt omgivning där allt fler lagar och regler styr längden på knivblad.* Men det är nu ett helt annat ämne. Ett ämne som finns anledning att återkomma till då idiotin och inkonsekvensen bakom några av lagarna inte vet någon gräns. 

Bladetechs "Mouse Lite"

Den här kniven är egentligen en miniatyriserad version av Tim Wegners och  Bladetechs "Pro Hunter Magnum". Eller snarare så var den ursprungliga "Mouse" det. Den kniven var ett samarbete mellan Spyderco och Wegner och när de gick skilda vägar tog Blade-Tech över produktionen av "Mouse II" som var en kniv med G10 handtag och ett i sammanhanget så exklusivt stål som S30V. Den modellen lades dock ner troligtvis för att den var för dyr för en såpass liten kniv. "Lite" är en mer plånboksvänlig version med samma mått och karaktäristik men med betydligt enklare material.

Blad

Tack vare det "Byrd"-lika hålet i bladet så påminner det till det yttre om en Spydercodroppoint även om Bladetechs variant har lite mer buk. Den lilla musen har förutom ölmage även en rejält spetsig nos vilket jag är glad för. Det är en egenskap jag saknar t ex hos Böker "Nano" som jag tidigare skrivit om. En bra spets underlättar alltid vid små pilljobb och förpackningsöppning vilket är två saker som den här typen av knivar kan tänkas användas till. 

En bra musnos. Vem som ligger bakom formgivningen är svårt att missa

Vad som utmärker bladet är att det trots sin korta längd på under fem centimeter är mycket användbart. Av bladlängden på 49 mm är 45 mm egglängd. Bladet är kraftigt med en godstjocklek på över tre millimeter. En nästan helt full flatslipning hjälper dock till att förbättra skäregenskaperna väsentligt. Annars hade jag nog tyckt att bladgodset varit överdimensionerat. Vid närmare eftertanke tycker jag nog att det är det ändå. 

Bladryggen är försett med räfflor för ökad friktion

Det här är en liten kniv för små arbeten men som även är stabil nog att ta i med vilket vidgar användningsområdet. Sen är det alltid så att det finns klara begränsningar med så kort egglängd. Och här måste jag invända att jag inte är förtjust i den usla ration mellan bladlängd och handtag. Kombinationen av ett böjt handtag och att pivotskruven sitter långt in relativt storleken på kniven gör att det inte får plats så mycket mer blad.

Handtag

Handtaget är gjort av FRN som tacknämligt inte har försetts med något chassi i stål vilket håller totalvikten nere. Ytan på sidorna är inte särskilt grovt mönstrat vilket jag uppskattar. Det sliter mindre på kläder och gör kniven lättare att hala fram. Lika frekvent som en del förordar extremt grepp och "jimpings" lika ofta tänker jag påpeka att det för det mesta är helt onödigt och bara förfular samt gör knivar mer obekväma vid normalt arbete. Särskilt gäller detta små vardags/fickknivar av det här slaget. Enda tillfället jag kan tänka mig att extremt grepp är nödvändigt är vid tunga arbeten i våta och extremt varma/kalla miljöer där svett eller valnade händer kan vara ett problem. Och det är inte aktuellt för den här sortens kniv.

Musen kröker rygg och fyller därmed handen bättre

Likheterna med Bökers "Nano" blir ännu tydligare i hand än på bild

Formen på handtaget är sånär som på en på en liten utbuktning mellan fingrarna tämligen likt den tidigare recenserade Böker Plus Nano när den väl ligger i handen. En sådan form gör att även mindre handtag fyller handen bättre. Nackdelen med den här Bladetechkniven är att rampen på bladet tvingar tummen bakåt istället för att vila naturligt på ovansidan på bladet eftersom kniven är så kort. Det gör att greppet blir något sämre än vad det kunde vara. Det känns som musen vill smita ur handen. För att kompensera för det så har man istället en möjlighet att flytta hela handen framåt och placera tummen på främre delen av bladet istället även om detta inte känns lika bekvämt. Dessutom upplevs det då som pekfingret vill vandra ut på eggen. En inte helt bekväm känsla. Det ger dock bra kontroll vid precisionssnitt.

Handtaget finns att få i olika färger och jag valde orange av två skäl. Dels vill jag ha fler knivar som bryter av mot det traditionellt svarta som trots allt dominerar samlingen och dels är det en rätt praktisk färg när det gäller att hitta knivar om man tillfälligt förlagt dem. Detta sagt med min salig borttappade Fällkniven U2 i åtanke.

Öppning och lås

Mouse Lite är inte den mjukaste kniven att öppna. Sättet på vilket bladtangen är skuren för att möjliggöra ett halvvägsstopp när kniven skall fällas ihop gör att öppningsrörelsen blir så ojämn att kniven "knycker till" när den fälls ut. Det i kombination med det kraftiga låset gör att kniven kräver rätt mycket kraft för att öppna särskilt med tanke på hur liten den är. Så det är uppenbarligen inget man snärtar fram. Inledningvis kändes den även något grusig vilket i och för sig försvunnit nu.

Hopkrupen mus. Inte lika symmetrisk som Spydercos "Equilibrium"  i hopfällt läge, men nästan

Låset är en Lockback som är bra och extremt starkt, kniven riktigt smäller till när den låser i öppet läge. Den har dock samma problem som de flesta lockbacks oavsett tillverkare. Det går att provocera fram en smula spel och upp och ned även om det i det här fallet är närmast teoretiskt. Det är inget som märks vid vanligt användande och definitivt inget som inverkar på funktionen.

En mycket kraftig backlock står för låsningen

Halvvägsstoppet som annars är en vanlig funktion på klassiska slipjoints förhindrar att kniven slår igen över fingrarna när kniven stängs och fungerar här bra.

Att bära

Märkligt nog gillar jag inte att bära den här kniven. Yttermåtten och vikten säger att kniven är liten och lätt och därmed bekväm att ha med sig. Men av någon anledning upplever jag det inte så. Jag tror det beror på att den är relativt grov över ryggen särskilt med den av clipet adderade tjockleken. Det i kombination med att den här kniven precis som "Nano" är bred i hopfällt läge pga det krökta handtaget gör att den känns klumpig i fickan. En så här liten kniv skall inte kännas så här mycket. Många andra knivar jag har med de här måtten försvinner helt i fickan och finns där utan att man tänker på dem tills dess att man behöver dem.

Clipet kan skiftas från höger till vänster sida men inte till framändan av handtaget vilket inte spelar så stor roll i det här fallet. Valfrihet är förvisso bra men ibland blir jag trött på alla hål i skollorna och sidorna på knivar som det ger upphov till. Och i det här fallet är kniven så liten och lätt så frågan är om clipet är nödvändigt över huvud taget. Fördelen med clip är att man inte behöver fumla så mycket i fickorna efter sin kniv utan hittar dem snabbare. Sen tillhör inte blanka polerade clip mina favoriter. De syns för mycket.

Ett clip jag inte är helt vän med, för blankt och för starkt

Sammanfattningsvis

Styrkan hos "Mouse Lite" är personligheten parat med ett kraftigt blad med funktionell flatslipning och vass spets. Och som många andra små knivar i den här klassen så har den fördelen att den inte skrämmer folk om de ens ser att man fäller ut kniven och använder den. Det är ett attribut som inte är helt oviktigt i dagens sociala klimat.

Fördelarna skall vägas mot ett par rejäla nackdelar. Främst handlar det om den förbaskade öppningen vilken är tung samt känns märklig med sitt kantiga mittstoppsläge. Det är nästan så det avskräcker från att använda kniven. Sen är det clipet som är alldeles för hårt och för uppseendeväckande med sin blanka yta.

Men även greppet lämnar en del övrigt att önska och tillhör inte mina favoriter.  

En liten mus på språng

Sammantaget kan väl sägas att det här är en kniv jag vill tycka om mer än jag gör. Det finns helt enkelt andra knivar i kategorin och prisklassen som är betydligt bättre. Nu var inte priset avskräckande då den inte kostar mer än strax över tjugo dollar.

Med på köpet följde för övrigt en liten miniatyrficklampa som är riktigt bra för att vara en gratisprodukt och den sitter numera på min nyckelknippa. I vinterdunkel och under mörka kvällar är det inte dumt alls att ha en lampa för att lysa upp sitt kombinationslås på cykeln har jag noterat.

Specifikation:

Längd utfälld: 125 mm
Vikt: 56 g
Bladlängd: 49 mm
Godstjocklek: 3,2 mm
Bladstål: AUS8
Handtag: Zytel
Lås: Backlock

Producerad av: Blade-Tech, tillverkad i Taiwan


/ J - utvärderar sin relation till små gnagare

* Vilka kan anta groteska proportioner. Värst är de, förutom här hemma, i Danmark där det förutom begränsning i bladlängd finns förbud mot att bära en kniv som kan öppnas med en hand eller ha bladlås. Störtlöjligt! Företag som t ex Spyderco har dock anpassat sig till detta och gett ut knivar riktade mot specifika länder med knivar som "UKPK" som är anpassad efter brittiska knivlagar och "Pingo" för Danmark.

Knivrecension Böker Plus "Nano" (Little Big Knives)

- när ett namn betyder något

Bökers "Nano" är en liten kniv med tämligen unik design som är mycket lik sin förlaga till utseendet. Den här kniven skulle därför även kunnat presenteras under rubriken "Designsamarbeten" då det är en samproduktion mellan Dave Curtis och Böker Plus. Men det kompakta formatet gjorde att jag ville presentera den i relation till andra liknande knivar.

En Curtis till kaffet?

Det här är en kniv jag köpte mest på grund av utseendet vilket i ärlighetens namn inte är ett helt ovanligt förfarande. Storleken och den bulldogslika uppsynen tilltalade mig. Enligt Böker är syftet att vara en liten praktisk EDC-kniv till förmånligt pris. Jag kan väl tillägga att den fungerar bra som aptitretare under tiden man samlar ihop till de ca 300 dollar och uppåt som en original Curtis Nano kostar om det är den man suktar efter. Vid närmare eftertanke finns det nog andra alternativ för mig i den prisklassen.

Som vanligt finns kniven att få i ett flertal olika utföranden. Nano finns t o m i något så ovanligt som två grundversioner där en är en framelock och den andra en slipjoint. Det gäller både Bökers version och customversionen.

Böker Plus Nano

Det här är en s k begränsad upplaga (nåja) med svart blad och brunt grepp. Standard är annars med grönt eller svart grepp och det har även gjorts varianter med orangefärgade handtag. Även om min färgkombination känns sober så är jag intresserad av en version med svart handtag eftersom jag tycker att de tumlade bladen är betydligt snyggare och man ser slipfaserna bättre.

Första intrycket är annars att det verkligen är en solid liten kniv som har sina förtjänster men även sina brister.

Blad

Utseendemässigt handlar det om ett kompakt brett blad med en egg som är rejält svängt uppåt. I princip utgör hela eggen en enda lång buk vilket ofta är ett bra sätt att förstärka skäregenskaperna hos korta blad. Det i kombination med vinkeln mellan blad och handtag gör att en större del av eggen nyttjas när man skär vilket är bra.

Annars får bladet väl betraktas som en modifierad droppoint som nästan närmar sig en Sheepsfoot i formen om eggen varit rakare. Fast i det här fallet hade jag nog föredragit en annan bladform eftersom man då kanske fått till en duglig spets. För skall jag vara ärlig finns det i princip ingen spets alls på den här kniven som den är utformad nu. Den som finns är nästan oanvändbar vilket är ett stort aber. Dels är den inte särskilt uttalad och dels krävs det en mycket brant vinkel på handen för att den ens ska komma i kontakt med ämnet som skall skäras. Följaktligen är den här kniven komplett usel till att t ex öppna förpackningar med vilket är en inte helt ovanlig syssla för en fickkniv i min ägo. Det är en rejäl plump i protokollet.

Den spetsen skrämmer ingen

Stålet är det välkända 440C som verkar ha fått aningen dåligt rykte på sistone. Det är i allmänhet ett helt godkänt stål om det behandlas väl. Jag tycker mig se att folk på forum och i recensioner understundom blandar ihop de olika 440-stålen. Det enklaste av dem - 440A är skräp som knivstål men lättarbetat och billigt. Det betydligt mer avancerade 440C är ett fullt dugligt stål som däremot använts mycket genom åren av många customknivmakare särskilt innan de s k "superstålens" intåg på marknaden.

Bökers variant och härdning av 440C får för det mesta godkänt. I det här fallet kan jag inte riktigt uttala mig om hur kniven uppträder på längre sikt då jag inte slipat om den än eller använt den så mycket att den blivit slö av det skälet.

De här texterna har för övrigt mer karaktären av presentationer än regelrätta recensioner som kräver betydligt mer användningstid för att bli vägledande enligt mitt förmenande.

Det aktuella bladstålet är Bökers version av 440C

Slipningen på bladet är riktigt snygg och jag hade därför föredragit den tumlande icke svärtade versionen för att den skulle synas bättre. Kniven är märkt med "Böker Plus" och bladstål på ena sidan och Curtis logotyp på andra sidan.

Den ursprungliga skärpan var inte mycket att skryta med. Fabrikseggen var inte helt slö, snarare pappersskärarvass men knappast något man vill försöka raka sig med och så var det där med spetsen.

Handtag

Zytel* kan ibland kännas billigt, det är trots allt ett plastmaterial, men den tredimensionella strukturen som är aningen Ansö-lik gör i det här fallet att den känns mer arbetad och aningen mer exklusiv. Utöver utseende erbjuder det även ett visst mått av ökat grepp. Eftersom det är en framelock-konstruktion finns det bara en skolla på presentationssidan och låssidan utgörs av stål som synes och är i den här versionen svartfärgat.

Presentationssidan i Zytel och motstående sida i stål

Nano är som namnet antyder en liten kniv endast 12 cm lång i utfällt läge. Ergonomin verkar dela knivfolket i två läger. Några säger att den är utmärkt andra att den är usel. Jag placerar mig mellan de två ytterligheterna och lutar mot att den är någorlunda bra. Dvs några greppvarianter fungerar utmärkt andra sämre. Att omdömena spretar beror på förväntningarna misstänker jag. Kniven är som sagt inte stor och greppet är anpassat för tre fingrar inte mer och i relation till det är är handtaget inte alltför pjåkigt. Det möjliggör även ett flertal olika grepp där bl a omvänd fattning för uppåtgående snitt och fattningen med kniven i nypan för sidledes skärande är riktigt bra eftersom handtagets kurvatur följer handflatans form väl och man kommer nära bladet på den korta kniven. Även ett trefingergrepp med tummen på bladet är riktigt bra. Men naturligtvis kan du inte få ett bra "hammargrepp" med hela handen för tyngre arbeten då handtaget är för litet för det.

Skruvat handtag med kraftig kurvatur

Handtaget är skruvat med torxskruvar för den som är lagd åt demonteringshållet. Kniven har inget hål för fånglina av det enkla skälet att med den här formen på handtag får det inte plats.

Öppning och lås

Kniven är inte helt lätt att öppna vilket föranlett några personer på youtube att hävda att den är tvåhandsöppnad vilket inte är helt sant. Den kräver emellertid lite teknik och är inte blixtsnabb ens när man vant sig vid den men det är inte omöjligt att öppna med en hand. Öppningshålet i bladet i form av en oval är aningen för litet vilket gör att det nöter onödigt mycket på tummen. Motståndet i stängt läge är också så starkt att det krävs kraft för att fälla ut bladet. Det för det goda med sig att det inte är någon risk för att bladet skulle börja fällas ut i fickan. Blodbad i fickan i kön inne på Coop är helt muntert kan jag meddela utifrån egen erfarenhet. 

Låset på den här versionen är en framelock i stål vilket väger mycket jämfört med linerlocks i samma storlek. Skall jag vara helt ärlig har jag svårt att förstå den extrema vurmen som råder för framelocks. De verkar svårare att få till korrekt funktionsmässigt, de är som sagt tyngre och de ändrar hur handtaget känns när de låser. Skollor är ofta snyggare och risken finns alltid att man klämmer till låsarmen när man fäller ut dem vilket ökar trycket på bladet och gör det svårare att fälla ut.

Stål är förvisso tungt men har den fördelen att det är mycket solitt och inte slits på det vis som titan kan göra. Sen är det förstås avsevärt mycket billigare.

Framelock i stål

Förutom att öppna är Nano även lite onödigt tung att stänga. Låsarmen är svår att komma åt eftersom den inte sticker ut så mycket i relation till motstående liner och även här bjuder kraften i stålet motstånd. Kniven låser rätt sent och var inledningsvis seg. Det kan ha med min svarta version att göra misstänker jag. Kniven låser dock oerhört stabilt och har lossnat väsentligt efter en tids användning och är betydligt mjukare nu. Det går inte att känna något glapp i bladet vare sig i höjd- eller sidled.

Att bära

Kniven är ytterst kompakt med en knubbig och bred profil och känns tung i relation till storleken. Rent faktiskt gör de 80 g den väger inte den till någon tungviktare men det skall ställas i relation till det korta bladet. Detta gör att det blir lite blandade omdömen kring hur den är att bära.

Formatet gör att den exempelvis lätt och ledigt ryms i en myntficka i ett par jeans. Men bredden gör som sagt att den tar upp mycket plats i relation till hur mycket blad man får på köpet. Så om det är en prioritet bör det tas i beaktande vid införskaffande.

Customkänsla på hårkorsclipet

Clipet är en ovanligt trevlig detalj då det är Curtis egna "Crosshair"-design med utskuren logotyp. Det lär vara så att han förutom att ha designat dem även tillverkar dem åt Böker. Det är en god reklampelare för Curtis då han tydligen även säljer utrustning för "waterjet cutting". Förutom att vara snyggt att se på fungerar det utmärkt vilket kanske är en bättre egenskap. Men även här går åsikterna isär de finns de som säger att de tappat kniven på grund av för sladdrigt clip. Det problemet har inte jag upplevt.  

Sammanfattningsvis

Nano får blandade omdömen om man kikar på olika recensioner på nätet och även jag känner mig lite kluven inför den här kniven vilket avspeglas i det faktum att jag gillar kniven men inte bär den lika mycket som tycker om den.

Det är i grund och botten en mycket stabil och välbyggd kniv särskilt med priset taget i beaktande. Bra bladcentrering, inga obearbetade kanter och hörn och inget glapp i bladet tillsammans med jämna slipfaser gör att kvaliteten känns genomgående god. Den är också rejält stadig särskilt i relation till de diminutiva måtten. Tilläggas kan att det är en kniv som inte skrämmer någon utseendemässigt och därför kan användas i närvaro av andra utan att den väcker uppståndelse vilket också är en egenskap som gör den mer fickvänlig. Åtminstone om man tillbringar tid i befolkade områden.

Det är också i mitt tycke en snygg kniv eller snarare kanske den har ett intressant utseende. Den är inte särskilt elegant men har ett eget uttryck. Men den dras också med några tydliga nackdelar som vikt/längdratio och avsaknaden av spets som gör att den faller till föga i jämförelse med en del av konkurrenterna. Även låset har sina brister då kniven är hård och en aning fipplig att öppna och stänga. Annars är låsmekanismen ytterst pålitlig. 

Med det sagt återstår att konstatera att det här är en kniv som du köper om du vill ha något med ett personligt och unikt utseende och gillar Curtis customknivar men inte har möjlighet eller lust att lägga de summorna på den här modellen. På köpet får du en relativt bra fickkniv som är  men som i princip saknar spets och är aningen tung.

Specifikation:

Längd utfälld: 121 mm
Vikt: 80 g
Bladlängd: 48 mm
Godstjocklek: 2,8 mm
Bladstål: 440C
Handtag: Zytel
Lås: Framelock

Producerad av: Böker Plus, tillverkad i Kina

Mer information hittar du här.


/ J - letar vidare efter det stora i det lilla

* Zytel tillhör kategorin FRN-material (Fiber Reinforced Nylon) - fiberförstärkta plaster och är DuPonts varumärke.

Knivrecension Ka-Bar 4062 "Dozier folding Hunter"

- Den perfekta fickkniven del 8

I del åtta i "jakten på den perfekta fickkniven" så är jag åter nere på de lägre prisnivåerna och letar. Förra delen behandlade kinesiska SanRenMu 710 och den här gången presenteras Ka-bars Dozier folding Hunter. Jag har tidigare berört Doziers knivar och dagens recensionsobjekt kan väl sägas vara en prispressad variant på samma tema. 

Men om man kan säga många goda saker om hans customknivar så kan väl invändas att de i princip inte har någonting att göra med den här skapelsen förutom att de är knivar och designade av Bob Dozier för att vara funktionella. I den ena vågskålen återfinns handgjorda skapelser som gränsar till konst och i den andra en massproducerad vara som är bland det billigaste som kan användas med gott samvete, i alla fall om man gillar knivar.

Ka-Bar Dozier Hunter

Frågan som jag ska försöka besvara här är om tillräckligt mycket av ursprunget går att spåra i den här av ekonomiska skäl bantade kniven för att den ska vara värd att befatta sig med. Svaret är ett nja...jo, men kanske måste utvecklas något för att det skall bli begripligt. 

Som så många andra populära knivmodeller finns den förstås att få i en uppsjö olika varianter. Den finns både i större och mindre format, med eller utan "thumbstuds", svart eller satinblad och med en rad olika färger på handtaget. Föreliggande modell är mellanstorleken med öppning via "thumbstud" och svart handtag som synes på bilderna. 

Utseendemässigt är det en tämligen rättfram kniv med ett enkelt dropformat blad i satinfinish fäst vid ett svart handtag av plast. Öppningen sker med en "tumknopp" och kniven låser med en traditionell "lockback" inga överraskningar där. Men det brukar vara vara ett bra koncept om man vill göra en enkel och billig kniv. Det är mer i de små nyanserna som skillnaden mellan en bra och dålig kniv med sådan konstruktion återfinns.

Mellanstorleken mäter strax över 18 cm med en bladstorlek på kring 7,5 cm

Att det har sparats pengar på materialen och att man försökt trolla med knäna på den här modellen är tydligt och kanske mer uppenbart än på någon annan kniv jag känt på när man håller den i handen. Kniven har bara en tumknopp istället för två, pivotskruven är justerbar men resten av konstruktionen är nitad istället för skruvad, clipet har bara en skruv och så vidare. Det har sparats in där det går vilket ger avtryck i helhetskänslan.

Blad

En sak som det däremot inte har sparats på för prisklassen är stålet. Som bladstål återfinns AUS8* vilket visserligen inte är något superstål på något vis men heller inte uselt givet förutsättningarna särskilt inte om härdningen gjorts rätt och slipningen är bra. Och ska det nu vara en kniv är det ju lämpligt att den går att skära med.

Inget extraordinärt men fungerande - klassisk skålslipad "droppoint" i AUS8

Formen på bladet är en klassisk "droppoint" som kanske inte är så spännande men fungerar. Den är en av de sakerna som har sipprat ned från Doziers förlagor. På en brukskniv gillar jag bladformen även om det nästan ser ut som den har en svag "recurve" vilket den faktiskt inte har. Bladet påminner för övrigt extremt mycket i mått och utseende om en annan känd knivmodell jag ämnar recensera lite senare, Kershaws "Skyline". Kniven är skålslipad och något annat är inte att vänta på en sån här kniv men slipfasen är högt uppdragen vilket ger att bladet skär relativt bra. Slipningen är dock inte lika bra som min andra Dozier kniv "Phat Bob" där det är betydligt mindre gods bakom eggen. Så toppbetyg blir det inte på den här kniven. Positivt är dock att vinkeln på eggen gör att den biter bra i t ex trä. 

Kniven kom vass men inte extremt skarp. I det obligatoriska "jag-har-fått-en-ny-kniv-och-måste-skära-lite saker-så-jag-testar-på-papper"-testet så skär den någorlunda men inte helt perfekt och fastnar ibland. Efter några drag på en stropp så var det fixat. Däremot får väl invändas att knivstålet känns mycket mjukt vilket förvisso gör det tufft och lättslipat men å andra sidan håller det inte skärpan särskilt bra. Inte bra alls faktiskt har det visat sig trots att jag inte använt kniven så mycket.

Handtag

Handtaget är gjort av Zytel och är enkelt men funktionellt utformat. Greppergonomin är emellertid inte i paritet med de bättre i klassen med motsvarande material som t ex Spyderco Delica. Kanterna är för skarpa och ytfinishen gör att materialet känns billigare än vad det är. Detta trots att jag min vana trogen gått över några av hörnen med sandpapper för att göra dem lite mjukare. Jag har även slipat lite på sidorna av skållorna som jag upplevde som aningen vassa. Något som tyvärr är vanligt i dessa tider när alla tycks vara besatta av att göra ytor så greppiga som möjligt. Detsamma gällde de "jimpings" som finns på ovansidan på bladet. Det ger förvisso fäste men skär nästan in i tummen. Sandpappret fick brukas även här. Jag tror bestämt att hela ämnet med det som på amerikanskt manér brukar kallas "tractionplan" får avhandlas vid senare tillfälle.

Handtag med godkänd ergonomi, bättre efter sandpappring  

För övrigt känns handtaget inte direkt bekvämt efter en stunds användning. Det är för smalt, för strävt och har för skarpa kanter för min smak. Vid små enkla skärjobb är det dock inga problem. Och det är väl knivens tänkta arbetsområde för all del. Men det är lite överdådigt att döpa kniven till "Folding Hunter".  Och med det namnet hade jag definitivt valt en öppen handtagskonstruktion istället för den befintliga med stängd rygg vilket försvårar rengöring om det nu skulle komma in skräp i kniven. 

Lås och öppning

För att öppna kniven används en tumknopp och den fungerar men är inte någon av de bättre jag stött på. Den är liten och en smula vass med konstigt mönster vilket förvisso gör att den greppar tummen bra men även att man kan bli lite öm om kniven öppnas upprepade gånger, vilket är lätt hänt om man gillar knivar. Pinnen sticker ut en smula och är därför lätt att hitta men placeringen är väldigt nära handtaget i stängt läge och det gör att det här är en kniv man "smyger ut", inget flickande eller snabböppnande här inte. Som med alla andra "lockbacks" med lite kraft i låsfjädern så har kniven inte den mjukaste öppningen. Tvärtom så krävs det rätt mycket kraft för att öppna den.

Bladet fälls ut med tumknopp

Men väl ute låser kniven med ett distinkt och förtroendeingivande ljud. Tyvärr är väl inte låset lika bastant som det låter. Kniven har absolut inget spel i sidled ens utan att man pillat på den justerbara pivotskruven men väl en smula glapp upp och ner. Visserligen knappt märkbart utan att det provoceras fram och det är inte ovanligt utan snarare regel på den här typen av lås. Vad som är mer anmärkningsvärt är faktiskt att kniven även fjädrar en smula på samma vis när man täljer med den vilket inte känns förtroendeingivande. Att kniven fjädrar något "nedåt" är som sakt inte konstigt men att den gör det "uppåt/båkåt" är ovanligt. Vet inte om det beror på dåliga toleranser eller något annat. Jag misstänker att det faktiskt är hålet i bladet som är något för stort i relation till skruven. Det är inget jag upplevt hos mina andra knivar med liknande låskonstruktion. Eller när jag tänker efter har jag gjort det men det var då på en tämligen billig kinakopia. Det är däremot inget som påverkar funktionen kanske skall tilläggas - mer en känsla. 

Att bära

Folding Hunter är sedvanligt utrustad med ett clip för fäste i kläderna. Om clipet är inte mycket att orda. Det är svart, enkelt och fungerar men kan tyckas något klent med sin enda fästskruv. Återstår att se om det håller. Eftersom jag har fler knivar och det här inte är min absoluta favorit har jag inte använt den mycket nog för att det skall ramla av än i vilket fall. Clipet kan skiftas mellan höger och vänster sida men kniven kan endast bäras med spets uppåt.

Clipet är en ytterst simpel konstruktion men som fungerar så här långt, återstår att se hur det håller

Något jag inte alls gillar på en fällkniv -exponerad tang och i det här fallet är den närmast vass

I övrigt är kniven mycket lätt att bära. Den ringa vikten, smala profilen i fickan och den svartfärgade clipet gör kniven både smidig och diskret att ha på sig. Däremot gillar jag inte den sträva plastytan av den enkla anledningen att jag förvarar mina nycklar i höger framficka där jag varnligtvis även har min EDC-kniv vilket gör att jag "filar" knogarna mot dem varje gång jag kör ned handen i fickan. En annan sak jag inte gillar på några fällknivar alls är en exponerad tang när kniven är stängd. Det är både vasst, fult och opraktiskt då det samlar damm och river upp tyg. Så även där får kniven ett litet minus.

Ka-Bar Dozier Hunter - trots allt en tämligen prisvärd kniv

Sammanfattningsvis kan sägas att det trots allt är en relativt bra kniv med några undantag. Det är en budgetkniv vilket märks men några av slantarna har lagts på bladet vilket känns som en bra prioritering. I övrigt är det si och så med fit och finish. Den är inte usel men heller inte särskilt bra. Det är en kniv för den som vill ha ett någorlunda arbetsredskap men egentligen inte bryr sig så mycket om sin kniv. Sen kan väl tilläggas att det är en fördel att den inte är så dyr då gråter man inte blod om den råkar försvinna vilket t ex min Fällkniven U2 gjort, vilket nu är en annan historia. 

Priset ligger på runt 20 dollar i USA och det var därifrån jag köpte den.


Specifikation:

Längd utfälld: 184 mm (7,25")
Vikt: 65 g
Bladlängd: 76 mm (3")
Godstjocklek: mm
Bladstål: AUS 8A, Hrc 56-58
Lås: Lockback
Handtag: Zytel

Producerad av: Ka-bar tillverkad i Taiwan.

Mer information hittar du på Ka-Bars hemsida.


/ J - Dozierfan i allmänhet men inte i synnerhet

* Andra knivar jag äger med det stålet är t ex Spyderco "Calypso Jr" och SOG "Twitch II"