Prosa

- Om torsdagen

Idag börjar den igen. Som så många gånger förr. Framtiden.

Den är populär, många som pratar om den i varierande ordalag och olika sammanhang. Ljus och mörker. Planer.

Telefonen brummade som en nallebjörn på bordet bredvid sängen och vibrerade sig över den ciselerade ytan. Det var överenskommet. Jag hade sovit förbi väckarklockans intensiva snoozetjat och behövde närma mig verklighetens vakenhet.

I drömmen var jag annars klar.

Det händer mycket nu - hjärnan sorterar och inordnar i fack. Intellektet och jaget försöker samlas innan match för ett peptalk. Temat - att inte falla in i gamla mönster utan att släppa fram alternativa sätt att tänka.

På scen: Le noveau J.

Det dolda

Ut genom dörren for jag. Håret som en strut bakom mig och näsan framåt. Sniffade i luften. Det doftade kallt och kvardröjande fukt. Jag doftade Jean-Paul Gaultier som vanligt.

Våren tog sats och tvekade. Den är inte lika tuff som jag tänker jag högmodigt och trotsar genom att låta bli handbeklädnad. Det kostar på. Händerna får betala vad jag är skyldig.

Pendelcykling - jag försöker slå årets bästa tid från hemmet. Som jag gjorde som barn. Öppnar fint runt vänsterkurvan och ut på första rakan och över fartguppet men stöter snart på trafik. Sneddande bil i korsning, tappad fart. Tittar senare på rökare utanför gymnasieskola och tänker "är inte det omodernt nu när twitter och instagram finns?"

Sen inser jag att farten inte räcker. Tittar ned och blir överraskad. Jag är benlös. Skönt att det finns en förklaring.

Svävar ljudlöst som en kråka i granskog resten av resan på min grå Crescent.


/ J - rapporterar från det faktiska