Knivrecension Kershaw 1550 "Blackout"

- ytterligare en pensionär från Kerhaw

Sent skall syndaren vakna. Varefter jag i tämligen rask följd införskaffade "Blur", "Needs Work" och därefter fick en "Blackout". Alla tämligen gamla knivar i Kershaws numera digra modellprogram. Att de lever kvar tyder på att de borde ha vissa inneboende kvalitéer. I testerna av de två förstnämnda har de framgått med all önskvärd tydlighet. I det här fallet är storheten något mer oklar enligt mig. Särskilt tydligt blir det när den jämförs med sin lika gamla släkting "Blur" som är en alldeles förträfflig fällkniv.

Kershaw 1550 Blackout

Något förbryllande släpptes den här kniven samtidigt med en tvillingversion kallad "Whirlwind" där de enda skillnaderna låg i att bladet på virvelvinden saknade svart beläggning och hade försetts med tre kosmetiska hål. Skillnaderna blir ännu mindre nu när sista generationen av Whirlwind kommit i en Blackwash-utgåva som gör dem än mer lika. Men det är nu inte ett helt ovanligt förfarande från Kershaws sida. Som exempel kan förhållandet mellan den dyrare Galyeandesignade "Turbulence" och den billigare modellen "Compound" tjäna. De är också snarlika om än inte identiska.

En av ursprungsmodellerna som försågs med "Speedsafe"

Annars finns inte Blackout i några andra versioner än med och utan delvis sågtandad egg vilket nästan får ses som ett unikum idag när många populära knivmodeller växer till att bilda hela familjeträd.

För övrigt är även den här kniven designad av Ken Onion.

Blad

Ibland skall man ta det bästa först och den här knivens största förtjänster återfinns utan tvekan i bladformen och stålet. Det rör sig om en något modifierad men enkel droppoint tillverkat av Sandvik 14C28N med svart bladbeläggning av "tungsten DLC". Tidigare versioner av kniven hade 13C26 stål och originalutgåvorna från sent 90-tal så enkelt stål som 440A vilket inte är lämpligt till den här sortens kniv och direkt anstötligt för prisklassen enligt mig*. Det har uppenbarligen även Kershaw insett över tid. 

Sandviksstål svärtat med tungsten DLC - en mycket hållbar behandling

Tyvärr är kniven skålslipad med en sekundäregg som sträcker sig över cirka tre fjärdedelar av bladet. Fördelen med att det finns en platt yta kvar är att det fungerar bra ihop med diverse slipsystem som Lansky, EdgePro och Wicked Edge. Just den här kniven hade vunnit på en flatslipning istället vilket för övrigt även fungerat väl ihop med resten av bladets utformning.

Bladet är skålslipat från en godstjocklek på 3mm

Ytterligare ett plus i kanten förutom stålet är att fabrikseggen som oftast på Kershaws bättre modeller var ruskigt vass redan från början.

Sen tycker jag som alltid att Kershaw har en tendens att trycka för mycket information på sina blad. Det är inte nödvändigt att ha både loggor för både Kershaw, Speedsafe och KAI, designer, modellbeteckning och patent fullt synligt. Jag vill skära med kniven inte läsa noveller på den.

Handtag

Det är lika bra att säga det direkt. Jag avskyr det här handtaget! Det är något med formen som inte passar min hand alls vilket retar mig. Och det är särskilt illa med tanke på att det rör sig om ett tämligen anatomiskt grepp som känns nästan rätt men bara nästan. Sedan känns konstruktionen smäckig och klen även om det troligtvis inte är det.

Skollor i svart plast över en ram i stål

Det första felet med handtaget är materialet som kan sammanfattas: plast, plast och plast. Sen råkar den här varianten vara döpt till "GFN" (Glass Filled Nylon). Men till skillnad från liknande material från andra märken så inger det här inget förtroende alls utan känns bara billigt. Det känns märkligt nog betydligt sämre i det här utförandet än samma material i "Needs Work", troligen för att det är tunnare här. Och trots att det är skruvat på liners som inte är urborrade på något vis så flexar handtaget om man kramar det hårt. Sen är plastkanterna som är vikta in över stålramen skarpa på gränsen till vassa. Det känns inte genomtänkt och det ser inte bra ut.

De formgjutna skollorna är välvda och tjockare mot mitten

Greppet är format efter handen med välvda sidor, rundad rygg och mer volym på mitten. Att säga att det är skulpterat är för mycket sagt men det är gjutet tredimensionellt. Sidorna är försedda med lite knottror för att öka friktionen. De fungerar någorlunda. Handtaget är inte såphalt, alltid något. 

 Det är synd att handtaget inte känns lika bekvämt som det ser ut

Det andra och större felet med handtaget är att det är på tok för smalt och spolformat. Det är inte själva bredden det är fel på, tvärtom är kniven rätt tjock vilket inte minst upplevs när den skall förvaras i fickorna. Det finns många exempel på handtag som är tunnare men ändå fungerar bättre. Det är höjden det är fel på. Handtaget är framförallt klent i främre delen vid tumrampen samt mot bakre änden där lillfingret skall vila. Det känns som man inte får ett säkert grepp trots att handtaget är relativt stort. Eller ska jag säga långt eftersom det passerar 11 cm i längd vilket även gör att kniven ser oproportionerlig ut eftersom bladet endast mäter strax över 8cm. Det kanske är bra om man jobbar med handskar på vad vet jag. 

En annan miss är hålet för fånglinan som är udda konstruktion med en ihålig specialskruv som knappt rymmer en sytråd. Skall man nu ha en sådan funktion kan den lika väl fungera. Det gör den inte här. 

Öppning och lås

Blackout öppnas med en tumpinne - i singular. Den är placerad på höger sida men är skruvad med något så ovanligt som en phillips/stjärnskruv och därmed flyttbar till vänster sida. Det är å andra sidan inte clipet så vänsterhänta kommer att stöta på patrull i vilket fall.

En ensam tumpinne som inte fungerat väl utan hjälpen från fjädern

Det första som slår en är att assistansen är svagare och sämre än den i Blur trots att det är samma konstruktion det handlar om. Bladet flyger inte ut med samma pondus. Dels så är själva fjädern inte lika stark i sig och dels känns det som den inte påverkar bladet under lika stor del av rörelsen. Sammantaget ger det en klen och inte förtroendeingivande känsla trots att den faktiskt fungerar väl. Det här är också en av de knivar där fjädern i Speedsafesystemet agerar "detent" och därmed håller kvar bladet i stängt läge. Det går således inte att avlägsna fjäderstaven för att bygga om kniven till en manuell fällkniv om så önskas. Följaktligen uppstår även problem om nu fjädern skulle gå av.

Det kan tilläggas att den blivit väsentligt snabbare efter en inkörningsperiod men att den fortfarande känns relativt svag och kräver att man hjälper till med en snärtande tumrörelse för att få optimal verkan. 

Kniven låser annars bra som jag kommit att förvänta mig av Kershaw**. Det sker via en relativt tunn men ändå duglig linerlock. Jag är personligen inte besatt av den på nätet ständigt pågående teoretiska diskussionen kring styrkan hos bladlås och fäster därmed inte så stor vikt vid godsets tjocklek.  

Att bära

Om bladet var godkänt och handtaget mindre bra så är clipet skräp. Nästan lika komplett uselt som på "Needs Work" faktiskt. Vad vi har här är ett ej flyttbart clip som är överdrivet långt, fult och skrapar i allt som går eftersom spetsen är böjd utåt. Dessutom skär det in i handen ordentligt när man håller kniven i ett fast grepp vilket är en detalj jag avskyr. Finns det ingen som testar funktionen innan de släpps på marknaden kan man undra?*** Clipet är för övrigt skruvat med stjärnskruvar istället för på knivar mer standardiserade torx av någon anledning.

Vad är det med Kershaw och deras utformning av clip??

Att bära kniven är för övrigt inte en helt angenäm upplevelse eftersom handtaget är långt och därtill tämligen tjockt vilket gör att den tar upp mycket plats i fickan. Däremot är inte vikten på runt hektot avskräckande och handtaget glider tillfredsställande lätt mot textilier. Så att ta fram och stoppa undan kniven går relativt smidigt. Eftersom clipet är monterat vid pivotskruven måste den dock vändas i handen innan den fälls ut. Något som inte alltid är helt lyckat. Oftast går det bra men om du t ex befinner dig på en båt och behöver en kniv är det inte en särskilt god ide att börja fippla med ditt redskap. Då lär fumlandet snart åtföljas av ett plums. 

Sammanfattningsvis

Det är lite av ett mysterium varför den här kniven tillsammans med "Whirlwind", vilket i princip är samma kniv med annat blad, överlevt så här länge och dessutom vann Blade Magazins utmärkelse "Best Buy" när den kom. Så bra är den verkligen inte. Liksom den tidigare recenserade "Blur" så tillhör den här kniven den första generationen av fjäderassisterade knivar från Kershaw. Speedsafefunktionen måste verkligen ha lämnat avtryck hos juryn när det begav sig. 

En Speedsafe-klassiker, Blackout

Sen finns det fördelar med knivar man inte är helt förtjust i - de används mer till "skitgöra" eftersom man inte är lika rädd om dem. Även sådana knivar har sin plats i samlingen. Och följaktligen har jag använt den här kniven tämligen mycket.  

Jag vet inte riktigt till vem jag skulle rekommendera den här kniven eftersom den i allt väsentligt är totalt utkonkurrerad av sin kusin Blur som har samma stålsort och kostar ungefär lika mycket men som på alla andra punkter är mycket bättre. Köp den istället om du skall ha en medelstor fällkniv från Kershaw är mitt råd. 

Specifikation:

Längd utfälld: 193 mm
Vikt: 102 g
Bladlängd: 82 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: 14C28N, Sandvik med "Tungsten DLC"****
Handtag: GFN
Lås: Linerlock

Producerad av: Kershaw, tillverkad i USA


/ J - din närmsta knivrecensent

* De ligger mellan $50-65 i snitt men jag lyckades fynda mitt exemplar på en auktion för under $40. 

** Undantaget är min "Chill" som är ett riktigt måndagsexemplar där praktiskt taget inget fungerar. 

*** Med tanke på bristerna är det märkligt att en känd Youtuberecensent en gång kallade det här clipet för "near perfect" i det här klippet. 
**** "Tungsten" är som en kompetent person påpekat för mig mycket riktigt Volfram på svenska. Men "DLC" är svåröversatt och därför har jag valt att behålla det engelska uttrycket på ytbehandlingen. 

Canyon Ultimate CF SLX 9.0 TEAM MOV

- Cykligare i samarbete med Cycling Plus har testat en filmstjärna

Även om Team Movistar inte är i filmbranschen utan är ett av Spanska Telefonicas varumärken så är deras teamcykel från Canyon med det långa namnet en riktig stjärna. Det intrycket förstärks nu i Girotider när laget visar framfötterna och i skrivande stund innehar "La Maglia Rosa" placerad på Nairo Quintanas späda axlar.

När chansen uppenbarade sig var jag därför tvungen att ta den. Att fråga mig om jag vill provcykla det här charmerande monstret är som att fråga en bilentusiast om han vill provköra Ferraris senaste skapelse.

Canyon Ultimate CF SLX 9.0 TEAM MOV

Efter att ha hämtat cykeln på Svenska Cycling Plus redaktion runt hörnet var det dags för provkörning. Det blåste rejält denna soliga dag i maj och jag kände viss oro inför hur högprofilhjulen skulle kännas vid kraftiga kantvindar eftersom det var första gången jag körde på dylika. Chefredaktör Daniel varnade även för att de kunde vara aningen vindkänsliga. 

Det var för övrigt premiär för mer än det. Det var första gången jag körde en cykel av den här kalibern och första gången på tubdäck faktiskt. Jag har heller aldrig kört någon längre stund med Campagnolo eller med elvadelad kassett och aldrig cyklat med elektriska växlar.

Movistarblått och grönt är skönt. Här på fi´zi:ks Antares K3

Efter att ha justerat sadelhöjden var det dags att bege sig. Det gick nästan smärtfritt förutom att det visade sig att Garmins "Vector Power Meter"-pedaler inte var helt kompatibla med Shimanoklossar vilket jag trott. En lärdom rikare och ett pedalbyte senare var jag på väg. Det gjorde tyvärr att jag inte kunde pröva funktionerna kopplade till effektmätaren.

Campagnolo Super Record EPS - en orgie i kolfiber. Här med Garmins Vector Power Meter.

Det första intrycket av cykeln var märkligt nog att det kändes som att sätta sig i en soffa - om än en väldigt snabb soffa. Allt kändes bekvämt och förvånansvärt bekant. Vinklar och storlek påminner rätt mycket om min egen cykel vilket gjorde att anpassningen gick snabbt. Jag har inte testat Fiziks sadlar tidigare och kan konstatera att Antares var en trevlig bekantskap och jag förstår varför märket är populärt i klungorna. Sadlar är som bekant en komplicerat och personligt kapitel men jag föredrar sadlar som den här med plattare ovansida framför dem med rundare profil. 

För att få en känsla för växlar och bromsar tog jag det väldigt lugnt och stilla i säkert fem minuter även om Daniel tidigare upplyst om att cykeln var försäkrad. Sen valde jag att trycka på lite och köra stadskörning på öde villagator ett tag för att kunna dyka in i tvära svängar i syfte att känna på däck, hjul och inte minst ramens och gaffelns respons. Här känns det att det är en ytterst välbyggd cykel det handlar om. Hela framvagnen är riktigt styv trots att jag provocerade den  hårt och har en del vikt att lägga bakom. Inget flex i framhjul eller gaffel och cykeln kändes därför riktningsstabil även om den har tämligen kvicka vinklar. Kontakten mot marken stod Continental Competition för och de bjöd på bra fäste och mjuk gång. 

EPS bakväxel är nästan helt skulpterad i kolfiber

Campagnolos elektriska växlar kändes intuitiva och var därför lätta att använda trots att jag inte kört med vare sig Dura-Ace eller Ultegravarianten av Shimanos Di2 tidigare och därmed inte har något att jämföra med. Men jag tror att en bidragande orsak till den naturliga känslan ligger i det faktum att Campa valt att behålla växelhandtagen så lika de mekaniska som möjligt. 

Växlarna fungerade perfekt under rundan. Åtminstone så snart jag vant mig vid att jag inte fick ha det minsta tryck på pedalerna vid växling till tyngre växel. Åt andra hållet uppstod inte det problemet. Campa har valt att konstruera systemet så att man kan växla flera steg i taget såväl upp som ned genom att hålla handtagen intryckta. Det möjliggör snabb växling över hela kassettens spännvidd vilket kan vara en fördel om man säg råkar hamna på ett GP-lopp med en brant backe i. 

Hade det inte varit för prislappen hade jag inte tvekat en sekund. Känslan att med ett "musklick" växla var ytterst bekväm och en vana jag lätt kunde lägga mig till med. Men i ärlighetens namn anser jag inte att skillnaden i prestanda är i närheten av skillnaden i pris jämfört med ett mekaniskt system. 

Cykellivet leker - en härlig dag och en bra cykel

Sen riktade jag framhjulet söderut och bort från staden. Ett fullblod behöver en bra landsväg med fin asfalt att sträcka ut på. Det visade sig bli en jobbig tur dels för att den blev tämligen intervallbetonad på grund av de många igångdragen och dels för att jag log så mycket så jag fick träningsvärk i käkarna. Jag var tvungen att grundligt testa växelfunktionen och inte minst responsen från hjul och ram när jag satte tryck på pedalerna vilket ledde till många inbromsningar och fartökningar. 

Det som blev tydligt är att cykeln är oerhört lätt, faktiskt så lätt att den i det här oviktade skicket inte är UCI-godkänd alls då den endast väger 6,15 kg. Den är trots det extremt styv i framför allt framdel och vevparti vilket ger ett riktigt explosivt igångdrag. Det är en skön känsla att den lilla kraft man faktiskt besitter hamnar där den skall - i marken. En bidragande orsak till det tror jag även är de fantastiska vevarmarna. De är utan tvekan bland de bättre jag prövat. 

Även hjulen gav mersmak. Jag hade nästan förväntat mig att de skulle flexa en smula eftersom de är mycket lätta. Men de är riktigt stabila och tog inte i bromsarna trots att jag vräkte över ett tiondels ton på pedalerna och stod upp och bröt. Sen rullar de mycket lätt på lager i keramik.  

Jag blev efter hand helt cykellyrisk där jag susade fram i ett allt mer somrigt småländskt landskap. Solen sken och fartvinden torkade svetten ur pannan. Vad gäller cykeln konstaterades att det helt enkelt inte blir bättre än så här. Visst kan det bli annorlunda och kännas på ett annat vis med andra modeller och märken men så mycket "bättre" blir det inte. Den tanken kändes nästan sorglig på något märkligt vis. Som att komma till vägs ände. 

Fotopaus vid Åsnens strand i trakterna av Torne

Mina funderingar avbröts av det faktum att tiden höll på att rinna ut och jag var tvungen att bege mig hemåt. Min tidsoptimistiska plan höll inte och jag blev därför tvungen att vända. Det var då jag upptäckte att det inte bara var en apstyv ram och lättrullade hjul som stod för den höga farten. Jag hade delvis haft medvind! 

Nu fick hjulen bekänna färg i den bitvis kraftiga sidvinden. Och det som slog mig var att de var förvånansvärt stabila. Inget vingel alls. Det går att konstatera att det nog beror på vem som sitter på cykeln hur vindkänslig den blir. För att bevisa min tes körde jag en bit på RV 23 som både är starkt trafikerad och saknar vägren. Att hålla kursen i sidvind med högprofilhjul med en långtradare som får möte jämsides är ett utmärkt test. 

På vägen hem gnolade jag på känd Harpo-sång som jag av någon anledning inte kunde få ur huvudet

Nu var jag glad för att cykeln inte lät någon kraft gå till spillo. Det kan behövas när man strävar i motvind de sista milen hem. Komforten i ramen blev efterhand påtaglig. Den lätt fjädrande sadelstolpen parat med de eminent konstruerade bakgaffelstagen dämpar effektivt vibrationer och gör att man orkar en bit till. 

Det ord som hela tiden återkommer när jag försöker sammanfatta känslan av att sitta på den här cykeln är "Naturlig". Det är så här det skall kännas. Canyon Ultimate känns inte extrem den känns bara rätt. 

CF SLX står för Carbon Fiber Super Light

Utseendemässigt är den här versionen tämligen sober med sina mörkblå och gröna teamfärger och ramen ser inte så extrem ut med nutida mått mätt då man vant sig vid rejält kraftiga och formade rör. Däremot kan man ha synpunkter på det här med att gödsla med loggor över hela cykeln. Canyon kanske inte är den värsta syndaren på området men följer den rådande trenden. Sen kan väl nämnas att det är svårt att missa vem som står bakom hjulen. 

Det minus jag kan ge på designområdet är faktiskt att Campas superexklusiva Super Recordgrupp har en ganska grov finish som inte motsvarar prislappen och den italienska traditionen. Kolfibern ser bitvis aningen hemsnickrad ut och bromsarna är inte lika elegant utformade som t ex motsvarande hos Dura Ace enligt mig. Och med den här prislappen vill jag nog helst se perfektion inte bara sett till funktion. 

Canyons toppmodell är annars utan tvekan en god kandidat för nästa cykelinköp om man råkar få sisådär en 75 - 80 000 kronor över eller vinner på tipset.*

Sen kan cykeln faktiskt fås till väsentligt lägre pris om man istället för den här versionen väljer exempelvis TEAM KAT (Katusha)-versionen med Cosmichjul och Shimanokomponenter istället.

Mitt omdöme om cykeln blir matlagningsintresserad som jag är att den känns som en välvispad maräng - lätt, luftig och styv. 


Ram: Canyon Ultimate CF SLX
Hjul: Campagnolo Bora Ultra Two Tubular
Komponenter: Campagnolo Super Record EPS
Sadel: Fizik Antares K3
Däck: Continental Competition

Uppgiven vikt: 6,15 kg
Ca pris: 75 894 kr på "rea"


Mer information hittar du på Canyons hemsida här!


/ J - testpilot

* Testexemplaret klev över 90 000 kr vallen då den är utrustad med Garmins "Vector"-system.