Knivrecension Kershaw Amplitude 3.25

- ett andra och bättre försök

Kershaw har tillsammans med Spyderco blivit något av mina husmärken när det gäller fällknivar på sistone och därför tänkte jag presentera ytterligare en Kershaw idag. Det jag kan invända mot dem som tillverkare är att många modeller har en tendens att likna varandra lite för mycket. Men på senare tid har de börjat bryta den trenden. Bland annat genom att samarbeta med stora namn som Hinderer, Emerson, Diskin, Sinkevich, och Todd Rexford. Det framgångsrika samarbetet mellan den sistnämnde och Kershaw inleddes i och med "Injection"-modellerna och fortsatte med "Amplitude".

Kershaw Amplitude 3.25

Rexford ligger bakom formgivningen av såväl den här kniven som den första versionen av Amplitude, med tillägget "2.5", som kom 2014. Båda är förenklade produktionsvarianter av en customkniv med samma namn. 

Jag gillade utseendet på den första kniven men undvek att köpa den för att jag tyckte att den verkade något tung i relation till sina blygsamma mått och för att den dessvärre var känd för att ha en del problem med låset. Namnen syftar för övrigt på bladlängderna kan väl tilläggas. 

Storebror Amplitude med en bladlängd på 3.25 tum eller strax över åtta centimeter

Men när Amplitude 3.25 kom rådde ingen tvekan längre. Det redan tilltalande formspråket var nu ytterligare renodlat med ett par förfinade detaljer som välvda handtagssidor och en mer arbetad pivotskruv. Mer centralt för beslutet var dock ett större format och en bättre slipfas än den ursprungliga modellen.  

Blad

På senare tid har mitt intresse fångats av knivar med tämligen avskalade blad när det gäller formgivning. Det ligger helt i linje med eggföremål från Todd Rexford. Han är känd för sina stilrena knivar vilket avspeglas både i hans customknivar och i de samarbeten han haft med både Böker, Kershaw och ZT. 

Amplitude är inget undantag och är försedd med ett enkelt och dugligt Droppoint-blad. Möjligen kan det argumenteras för att det egentligen är ett "Spearpoint"-blad det handlar om men det är inte vad Kershaw uppger på sin hemsida. Längden är strax över åtta centimeter och tjockleken kring tre millimeter. Stålet är inget att hetsa upp sig över då det är det kinesiska 8Cr13MoV. Fungerande men inget extra som sagt. Det är emellertid lättslipat. Stålvalet är uppenbarligen en eftergift för att hålla ned priset. Jag hade mycket hellre sett att Kershaw hållit sig till Sandvikstål på den här modellen som de gör på flera andra knivar i sortimentet.

En bladform kan inte bli mycket enklare än så här

Bladet ser flatslipat ut vid första anblick men är inte det! Det rör sig om en hel skålslipning med mycket stor radie vilket gör den ovanlig och därmed intressant. Egenskaperna närmar sig nämligen ett fullt flatslipat blad. Bland annat slipper man den skarpa kant som annars kan uppstå mellan slipfasen och bladets sidor. Det förstärks i det här fallet av den något rundade nacken på bladet.  

Den första Amplitude-modellen hade en mer traditionell skålslipning som inte gick hela vägen upp och dessutom ett mindre blad vilket sammantaget ger en skarpare övergång.* 

Som vanligt med Kershaw kan man ta del av en novell på bladet - modellnamn, designer, stål samt tillverkningsland kan utläsas i det här fallet

Kniven kom någorlunda vass utan att vara den bästa jag köpt eller ens den bästa som anlänt från Kershaw. Spetsen är ytterst kapabel och bladformen ger tillräckligt mycket buk för att fungera väl vid de flesta former av bruk. Något som är ytterst föredömligt är hur man valt att dra eggen hela vägen in till handtaget. En detalj som höjer betyget väsentligt. Det finns således inget som stör användning av hela skärytan och jobba nära handtaget när så behövs. 

Bladformen och slipningen gör att den skär riktigt bra. Särskilt tydligt blir det när man hanterar grönsaker, rotsaker och annat i köket. Den nyper aningen mer än en ren kockkniv i potatis till exempel eftersom bladet är lägre och därmed mer kilformat. Men Amplitude uppträder betydligt bättre än många andra fällknivar. Även papper, kartong och tyg hanterar det här bladet med bravur. Inte så länge dock givet stålet. En bryning krävs då och då. Det blev tydligt när jag gick loss på några flyttkartonger som skulle förvandlas till en måltavla för pilbågsskytte. Av bara farten skar jag några till för att testa uthålligheten hos eggen.

Så skall en egg dras! Avsaknaden av flat sida kan dock göra arbete med fasta slipsystem till en utmaning

Finishen på bladet är något Kershaw kallar för "Blackwash" vilket innebär att bladet är svartoxiderat och därefter tumlat. Fördelen med den behandlingen är att repor inte syns lika väl som på ett helt svart blad och det skall enligt uppgift skydda mot rost. Vad man sen tycker om slutresultatet är förstås en smaksak. Själv tycker jag ytan på min svarta "Blur" med samma behandling är bättre utförd då den inte är lika blanksvart som på Amplitude.

Handtag

Greppet på den här kniven är något jag verkligen uppskattar. Allt är rundat och mjukt. Inga skarpa hörn, vassa kanter eller märkliga fördjupningar som inte passar handen. Den känslan förstärks av ytbehandlingen som liksom bladet är "Blackwash". En del av den komfortabla känslan kan tillskrivas de välvda sidorna på handtaget. En detalj som känns arbetad och lyxig. Sen gör längden på handtaget att alla fingrar får plats utan problem. 

Handtagets form är lika enkel som bladets. Det tackar vi för

Materialet är 410-stål vilket är billigt men dugligt inte minst ur hållbarhetssynpunkt. Nackdelarna som jag diskuterat i tidigare knivpresentationer är förstås att det blir relativt tungt samt att det är kallt att greppa när det är vinter. Fördelarna är förutom priset att det är extremt hållbart samt att det är lätt att göra bra framelocks i stål.

En öppen konstruktion med många skruvar

Men är det något som halvblankt stål utan mönster saknar så är det friktion. Handtaget är tämligen halt men det är inget som direkt bekommer mig. Snarare så gör det att kniven är lätt att hantera som fickkniv då den inte fastnar i alla material den kommer i kontakt med. Men det diskvalificerar förstås kniven från tyngre arbete samt arbete vilket involverar väta. Flippern fungerar emellertid som fingerskydd när kniven är utfälld. Bladet är försett med tämligen grunda räfflor på ryggen som mer är till för indexering än bidrar till ökat fäste.

Konstruktionen är annars öppen med väldigt många "stand offs"/distanser i ryggen. Varför man valt att ha hela fyra stycken på en relativt liten kniv misstänker jag har med rent utseendemässiga skäl att göra.

Handtaget har inget hål för fånglina.

Öppning och lås

Amplitudemodellerna är båda dedikerade flipperknivar. De är dessutom utrustade med Kershaws "Speedsafe" fjäderassisterade öppningsmekanism. Det gör dem lätta och extremt snabba att fälla ut. Just mitt exemplar är nästan lika snabb som sin Kershawsläkting "Leek". Flippern är liten men fungerar ihop med fjädern extremt bra. En generell invändning mot assisterade system är att man inte kan välja hur man vill öppna sin kniv. Jag har oftast inte behov att fälla ut bladet snabbt och ibland vill man bara smyga fram sin kniv diskret för att inte skrämma någon. Det går inte i det här fallet. 

Vinkeln på flippern är praktisk, lättåtkomlig och flyter bra ihop med utseendet på kniven vilket inte alltid är fallet med alla knivar. Den är försedd med räfflor för ökat grepp vilket är bra. 

I utfällt läge fungerar den lilla flippern som fingerskydd

Låset är en Framelock i stål. Det är ett ytterst pålitligt system om det inte är felkonstruerat vill säga. Jag sticker ut hakan och menar att de enklare och därmed billigare varianterna gjorda i stål ofta är överlägsna de knivar som har lås i titan. Det finns en orsak till att de flesta dyrare knivar är utrustade med stålinlägg i sina låsarmar numera. Titan är helt enkelt inget bra material att ha i lås. Kombinationen av mjukare titan mot stål ger nämligen upphov till mångahanda problem. Något man slipper med stål mot stål som i det här fallet.

Snittet som är gjort för att skapa låsrarmen är dock väldigt grovt tillyxat. Såpasss att det nästan kan räknas som ett designelement. Men det ser rätt billigt ut måste jag medge och är inte någon av mina favoriter därvidlag. 

Låset fungerar utmärkt - stabilt och säkert utan glapp eller spel

Däremot fyller den sin funktion och kniven låser utmärkt. Stabilt varje gång utan glapp eller spel. Helt som det skall vara. Bladet är relativt lätt att släppa även om armen bjuder på en smula motstånd. Kanske lite för mycket men jag misstänker att den kommer att mjukna något över tid. Det finns heller ingen indexering för tummen att leta efter så man får lära sig hur den skall stängas helt enkelt. 

Att bära

Det här är en utmärkt kniv när det kommer till bärkomfort. De mjuka sidorna och modesta formatet och ett utmärkt clip är orsakerna till det.

En kniv som sitter mycket lågt och diskret i fickan

Clipet är litet och av "bajonett-typ" fäst med en skruv i bakänden av kniven. Det är flyttbart från höger till vänster sida. Det har försetts med samma finish som resten av kniven är därmed ytterst diskret. Formen och placeringen gör också att kniven sitter mycket lågt i fickan. En egenskap som delar knivfolk i två läger. Endera uppskattar man det som jag eller så menar man att det gör att kniven är svårare att komma åt.

Clipet är fäst i bakänden på handtaget med en skruv

En mindre detaljmiss var att clipet fick böjas till något för att inte hamna över låsarmen och "klicka till" vid öppning. Efter det ingreppet fungerar det oklanderligt. En annan positiv egenskap är att det inte är i vägen då man greppar handtaget hårt. En nog så viktig detalj som på vissa knivar gör att man helt sonika får montera bort clipen eller modifiera dem kraftigt för att kunna använda kniven på riktigt. 

Sammanfattningsvis

Det absolut första intrycket när jag packade upp kniven var att den kändes tyngre än sina 120 gram. Mycket av det kommer sig av att tyngdpunkten är förskjuten till handtaget i och med det tunna helt skålslipade bladet och materialvalet i greppet. Balansen är således inte neutral. 

Det andra intrycket var att kniven kändes märkligt bekant i hand. Av någon anledning påminde den mig om en större variant av en annan känd Kershawmodell, nämligen originalmodellen av "Leek", även det en framelock i stål. Och det är inte något dåligt kan tilläggas.

En riktigt sympatisk bekantskap även om svart kanske inte är för alla

Jag väntade ett tag på att den här större modellen skulle släppas eftersom jag ändå inte hängde på låset för att få förstaupplagan och anser att efterföljaren är mer attraktiv både sett till storlek och utseende. Dessutom var den mindre Amplitude känd för att ibland ha problem både med lås och bladspel i vissa fall vilket kändes avskräckande och avhöll mig från köp även om det inte är några summor det handlar om.

Amplitude 3.5 är i och med sitt format också mer lik en annan modell från Todd Rexford nämligen den betydligt dyrare ZT-producerade "808". En kniv som har mycket mer exklusiva material och därmed spelar i en annan division. Men i väntan på den kan Amplitude fungera som aptitretare.

Jag kan varmt rekommendera Amplitude 3.25 till alla som gillar enkel men effektiv formgivning men inte har ZT-summor att lägga ut på en kniv.

Den rekommenderas inte för den som avskyr svarta, assisterade knivar och/eller knivar med flippers eller den som önskar mer kvalificerade stål i bladen. Men för dem finns som sagt alternativ. 

Specifikation:

Längd utfälld: 184 mm
Längd hopfälld: 104 mm
Vikt: 122 g
Bladlängd: 83 mm
Godstjocklek: 2,8 mm
Bladstål: 8Cr13MoV
Handtag: 410-stål, "Blackwash"
Lås: framelock
Övrigt: assisterad öppning med "Speed Safe"

Producerad av: Kershaw , tillverkad i Kina


/ J - nybliven Kershawägare...igen

* Ett extremfall att jämföra med är exempelvis EKA "Swede 88" som vid första anblick ser ut att ha en så kallad skandinavisk slipning men i själva verket är försedd med en låg skålslipning med en primäregg. Det ger en mycket skarp kant som jag inte uppskattar hos en annars mycket bra kniv. 

Knivrecension Spyderco C66BK3 "Centofante 3"

- Designersamarbeten XI, Centofante 

Föreliggande kniv är resultatet av ett samarbete mellan den framlidne Frank Centofante och Spyderco. Han var ett av de stora namnen inom customscenen i USA och ordförande för amerikanska "Knifemakers Guild" och fick till och med epitetet "Godfather of knifemaking". 

Den här specifika kniven var ett rent impulsköp för några år sedan som kom sig av att jag blev erbjuden ett förmånligt pris i en lokal jaktbutik som besöktes i syfte att titta på Mcusta-knivar. Det råkar vara en bekant till mig som var återförsäljare för dem i Sverige vid den tiden. Bäst jag stod där och kände och klämde på diverse modeller från Japan så fick jag syn på den här enkla uppenbarelsen. Även den från Seki-City förresten, liksom Mcusta knivarna. Försäljaren sade att jag kunde få rabatt då kniven saknade papper och kartong. Den hade legat på display en längre tid och jag misstänkte att han ville bli av med den. 

Spyderco Centofante III

Kniven passade in i intressesfären för stunden då jag var på jakt efter en ersättare för min då borttappade Fällkniven U2. Den här kniven är på intet sätt identisk med den modellen men delar egenskaperna att de är extremt lätta och smidiga knivar som skär bra. De delar även skaftmaterialet som i båda fall är Zytel. 

En tunn, slank elegant uppenbarelse - precis vad jag letade efter

Den här kniven kan också fås som "Centofante 4" vilken är samma kniv försedd med ett Wharncliffe-blad. Att Centofante är en populär modell kan konstateras eftersom den trots många år i sortimentet återfinns även i årets katalog. 

Blad

Bladet har ett något ovanligt utseende men är en modifierad droppoint med osedvanligt lång buk. I princip är hela eggen en enda lång kurva som börjar nära handtaget. På ovansidan återfinns en falskegg och ryggen på bladet slutar nästan i en "spets" ovanför det typiska Spydercohålet.

Bladet i japanskt VG-10 är försedd med en skålslipad sabelegg 

Kniven är begåvad med mycket bra skäregenskaper tack vare det tunna godset, en god geometri och stålvalet. Det finns inte många fällknivar som har en bladlängd på närmare åtta centimeter och endast är 2 millimeter grova över nacken. Särskilt inte om de är amerikanska med de rådande trenderna just nu. Dessutom är egglängden och bladlängden nära nog identiska eftersom kniven i princip saknar ricasso och ansats. Det är tacknämligt även på så vis att det gör att de styrande fingrarna kommer nära bladet och det ämne som skall bearbetas. Det är emellertid tur eller kanske snarare väl genomtänkt att bladgodset är så pass tunt eftersom kniven är sabelslipad. Det vill säga skålslipningen sträcker sig inte mer än halvvägs upp på bladet. 

Bladet avslutas med en riktigt kapabel spets. Den tunna bladet taperas och smalnas av ytterligare med en falskegg på ovansidan.  

På ovansidan återfinns den klassiska Spydercorampen här försedd med "räfflor". Men skall det vara någon form av frästa spår så är det så här det skall göras. De ger ett utmärkt fäste utan att på något sätt irritera. 

Så gott som perfekt bladcentrering i den mån det är viktigt

Stålvalet känns igen för er som kan era Spydercos. Det är det för Seki-Citytillverkade knivar vanliga VG-10. Ett i mitt tycke utmärkt stål. Rosttrögt, relativt lättslipat och tar en rejält vass egg. Vilket inte är så konstigt eftersom det från början är ett stål framtaget bland annat för att användas till köksknivar. 

Handtag

Handtaget utmärker sig eftersom det är gjort i FRN, fiberförstärkt nylon och saknar bärande stålchassi. Istället har man förlitat sig på materialet för hållbarhet. För en fickkniv räcket det mer än väl. Resultatet blir en tunn kniv som därtill är ytterst lätt. Begränsningen blir att kniven inte blir så stark vid vridande rörelser, sådana som kan uppstå vid exempelvis täljarbete så det får man ha i åtanke. 

Kniven kan inte demonteras eller justeras då den är nitad. En konstruktion som kan kännas något daterad samtidigt som jag inte upplevt några problem med några av Spydercos knivar som är byggda på det viset.

Handtaget består av FRN i en nitad konstruktion utan stålram

För utseendes skull har presentationssidan försetts med dekorativa spår och en Spydercospindel i palladium. Det förhöjer känslan och skänker en smula exklusivitet åt ett annars tämligen plastigt grepp.

Storleken på kniven räcker mer än väl till för ett bastant fyrfingersgrepp. De mjuka och enkla formerna gör att det är lätt att greppa kniven på det sätt som önskas. Det gör kniven lättarbetad och praktisk. Tumrampen i kombination med räfflorna på ovansidan av bladet ger ett stabilt grepp som inte riskerar att glida. Det är bra eftersom FRN-materialet i handtaget i det här utförandet inte ger mycket friktion att tala om. 

Öppning och lås

Centofante III öppnas med ett sedvanligt Spydercohål som i det här utförandet är lätt att komma åt och fungerar mycket väl. Eftersom hålet på 13 millimeter återfinns tämligen djupt försänkt i bladet så blir inte kniven så bred i fickan som en del större Spydercos kan vara. Det är tacknämligt då kniven är så smidig för övrigt. 

Klassiskt Spydercohål som är lättåtkomligt och välfungerande

Kniven är mycket lätt att öppna för att var en backlock. Låset är försett med "Boye-dent" som de flesta Spyderco-modeller. Frågan är om det är lösningen på ett problem som inte existerar. Det vill säga att man oavsiktligt släpper låset när man greppar handtaget hårt. I vilket fall är det inte vägen så det skadar inte funktionen till skillnad från en del andra galenskaper som CRKT:s "Auto-LAWKS". 

Klassisk Lock-back med en "Boye-dent", fördjupning för att förhindra att låset släpps oavsiktligt

Centofante är en av de få lockbacks särskilt med nitade handtag som är så väl utförd att den kan stängas och öppnas genom att låset frigörs om man så önskar. Ungefär som en axislock. Det är åstadkommet endast med vanliga glidlager och små toleranser. Trots att den kan snärtas upp är den ändå så tight att det inte finns något kännbart glapp eller spel i kniven. 

Rampen som bildas av hålet i bladet ger bra fäste särskilt som det som här försetts med frästa spår

Att bära

Centofante III är en riktig lättviktare och väger in på cirka 70 gram. Kniven har även en slank profil och tämligen smal även på höjden. Det kombinerat med ett utmärkt clip gör att det inte blir så mycket bekvämare att bära än så här. Den är helt enkelt utmärkt på det området. 

Clipet är ett svart klassiskt Spydercoclip med nästan perfekt funktion. En av de största fördelarna förutom att spänsten är väl avvägd är att spetsen inte är vinklad utåt. En enkel detalj som alltför ofta missas på många knivmodeller oavsett prisklass.

Det är emellertid målat så efterhand uppstår en viss patina. Vad man tycker om det är förstås personligt. Jag har själv inget emot att en kniv ser använd ut. Just sådana här modeller är knappast samlarknivar även om det uppenbarligen går att samla på dem. 

Spydercos svarta standardclip

Clipet kan alterneras mellan ändarna på kniven men inte flyttas till vänster sida. Så vänsterhänta - tyvärr, det blir komplikationer för er. Om clipet flyttas kan jag dock varna för att dra skruvarna för hårt. Gängorna som är inlagda i plasten går inte djupt och kräver tämligen delikat handlag. 

Generellt kan jag säga att jag föredrar den här tunnare varianten av knivar i fickan framför dem med tjockare handtag som exempelvis Benchmade Mini Grip eller Kershaw "Needs Work". Kniven sitter även tämligen lågt i fickan även om en del av handtaget sticker upp. Det ger lite att greppa om utan att signalera "kniv" för mycket. 

Sammanfattningsvis

Vad skall man då säga om Spydercos gamla "Centofante" III? För det första att den är tämligen elegant för att vara en kniv med FRN-handtag. Den har dock en tydlig fram- respektive baksida. Baksidan är betydligt enklare. 

Funktionsmässigt är det en riktig skärmaskin som jag ursprungligen införskaffade för att ersätta min borttappade Fällkniven U2 som smidig allround fick-skalpell och den rollen fyller den riktigt väl. 

Mycket praktisk och någorlunda elegant dessutom

Kniven har ingen "choil" eller ricasso som är i vägen för arbete. Den väger inte mycket och kom riktigt vass och är försedd med ett bra stål som jag gillar. Så där återfinns några riktigt bra egenskaper som väger tungt vid val av kniv. 

Den är även något mer gentlemannamässig än ett par andra modeller den ligger nära i funktion. Jämfört med Spydercos egen Delica till exempel har den tunnare blad och längre egg men saknar den flatslipning den har.

Överlag är det en mycket bra fickkniv ur de flesta aspekter. Herr Centofante visste vad han gjorde. Som någon skrev på ett forum efter det att jag lagt upp några bilder på den här specifika kniven:

"a very underrated knife".

Specifikation:

Längd utfälld: 192 mm
Längd hofälld: 115 mm
Vikt: 71 g
Bladlängd: 79 mm varav 76 mm egg
Godstjocklek: 2 mm
Bladstål: VG-10
Lås: lockback
Handtag: FRN med inlägg i palladium

Producerad av: Spyderco, tillverkad i Seki, Japan

Mer information återfinns på Spydercos hemsida här.


/ J - gräver vidare i knivhögen