Dagens bild nr 47 - "Inte så suddigt"

Dagens bild är ett foto jag gillar helt enkelt. Det hade även kunnat vara fotografiskt bra om det funnits lite mer ljus på handtaget men jag gillar inte att "fuska" för mycket i bilbehandlingsprogram. Som nästan alla mina bilder är den tagen utomhus i det ljus som råder när jag får för mig att fotografera. 

Bakgrunden i det här fallet är helt enkelt ett kakfat! Råkar ha två stycken "JellyBean", ett gult och ett rött. Med sin halvt genomskinliga glasyta ger de en spännande kontrast eftersom utseendet varierar beroende på ljuset. 

"Not so Blurry"

Kniven är som de flesta kanske känner igen min Kershaw Blur. En kniv som helt klart toppar favoriterna bland eggiga kompanjoner och därför ofta återfinns i en ficka någonstans. Jag har långt framskridna planer på att införskaffa ytterligare en då jag skulle vilja ha ett exemplar med S30V stål och satinfinish. Den här versionen har det stål som Kershaw utvecklade ihop med Sandvik - 14C28N och som synes med en "Blackwash"-behandling. Inte pjåkigt alls faktiskt. 

/ J - ser understundom suddigt

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

Knivrecension Kershaw Amplitude 3.25

- ett andra och bättre försök

Kershaw har tillsammans med Spyderco blivit något av mina husmärken när det gäller fällknivar på sistone och därför tänkte jag presentera ytterligare en Kershaw idag. Det jag kan invända mot dem som tillverkare är att många modeller har en tendens att likna varandra lite för mycket. Men på senare tid har de börjat bryta den trenden. Bland annat genom att samarbeta med stora namn som Hinderer, Emerson, Diskin, Sinkevich, och Todd Rexford. Det framgångsrika samarbetet mellan den sistnämnde och Kershaw inleddes i och med "Injection"-modellerna och fortsatte med "Amplitude".

Kershaw Amplitude 3.25

Rexford ligger bakom formgivningen av såväl den här kniven som den första versionen av Amplitude, med tillägget "2.5", som kom 2014. Båda är förenklade produktionsvarianter av en customkniv med samma namn. 

Jag gillade utseendet på den första kniven men undvek att köpa den för att jag tyckte att den verkade något tung i relation till sina blygsamma mått och för att den dessvärre var känd för att ha en del problem med låset. Namnen syftar för övrigt på bladlängderna kan väl tilläggas. 

Storebror Amplitude med en bladlängd på 3.25 tum eller strax över åtta centimeter

Men när Amplitude 3.25 kom rådde ingen tvekan längre. Det redan tilltalande formspråket var nu ytterligare renodlat med ett par förfinade detaljer som välvda handtagssidor och en mer arbetad pivotskruv. Mer centralt för beslutet var dock ett större format och en bättre slipfas än den ursprungliga modellen.  

Blad

På senare tid har mitt intresse fångats av knivar med tämligen avskalade blad när det gäller formgivning. Det ligger helt i linje med eggföremål från Todd Rexford. Han är känd för sina stilrena knivar vilket avspeglas både i hans customknivar och i de samarbeten han haft med både Böker, Kershaw och ZT. 

Amplitude är inget undantag och är försedd med ett enkelt och dugligt Droppoint-blad. Möjligen kan det argumenteras för att det egentligen är ett "Spearpoint"-blad det handlar om men det är inte vad Kershaw uppger på sin hemsida. Längden är strax över åtta centimeter och tjockleken kring tre millimeter. Stålet är inget att hetsa upp sig över då det är det kinesiska 8Cr13MoV. Fungerande men inget extra som sagt. Det är emellertid lättslipat. Stålvalet är uppenbarligen en eftergift för att hålla ned priset. Jag hade mycket hellre sett att Kershaw hållit sig till Sandvikstål på den här modellen som de gör på flera andra knivar i sortimentet.

En bladform kan inte bli mycket enklare än så här

Bladet ser flatslipat ut vid första anblick men är inte det! Det rör sig om en hel skålslipning med mycket stor radie vilket gör den ovanlig och därmed intressant. Egenskaperna närmar sig nämligen ett fullt flatslipat blad. Bland annat slipper man den skarpa kant som annars kan uppstå mellan slipfasen och bladets sidor. Det förstärks i det här fallet av den något rundade nacken på bladet.  

Den första Amplitude-modellen hade en mer traditionell skålslipning som inte gick hela vägen upp och dessutom ett mindre blad vilket sammantaget ger en skarpare övergång.* 

Som vanligt med Kershaw kan man ta del av en novell på bladet - modellnamn, designer, stål samt tillverkningsland kan utläsas i det här fallet

Kniven kom någorlunda vass utan att vara den bästa jag köpt eller ens den bästa som anlänt från Kershaw. Spetsen är ytterst kapabel och bladformen ger tillräckligt mycket buk för att fungera väl vid de flesta former av bruk. Något som är ytterst föredömligt är hur man valt att dra eggen hela vägen in till handtaget. En detalj som höjer betyget väsentligt. Det finns således inget som stör användning av hela skärytan och jobba nära handtaget när så behövs. 

Bladformen och slipningen gör att den skär riktigt bra. Särskilt tydligt blir det när man hanterar grönsaker, rotsaker och annat i köket. Den nyper aningen mer än en ren kockkniv i potatis till exempel eftersom bladet är lägre och därmed mer kilformat. Men Amplitude uppträder betydligt bättre än många andra fällknivar. Även papper, kartong och tyg hanterar det här bladet med bravur. Inte så länge dock givet stålet. En bryning krävs då och då. Det blev tydligt när jag gick loss på några flyttkartonger som skulle förvandlas till en måltavla för pilbågsskytte. Av bara farten skar jag några till för att testa uthålligheten hos eggen.

Så skall en egg dras! Avsaknaden av flat sida kan dock göra arbete med fasta slipsystem till en utmaning

Finishen på bladet är något Kershaw kallar för "Blackwash" vilket innebär att bladet är svartoxiderat och därefter tumlat. Fördelen med den behandlingen är att repor inte syns lika väl som på ett helt svart blad och det skall enligt uppgift skydda mot rost. Vad man sen tycker om slutresultatet är förstås en smaksak. Själv tycker jag ytan på min svarta "Blur" med samma behandling är bättre utförd då den inte är lika blanksvart som på Amplitude.

Handtag

Greppet på den här kniven är något jag verkligen uppskattar. Allt är rundat och mjukt. Inga skarpa hörn, vassa kanter eller märkliga fördjupningar som inte passar handen. Den känslan förstärks av ytbehandlingen som liksom bladet är "Blackwash". En del av den komfortabla känslan kan tillskrivas de välvda sidorna på handtaget. En detalj som känns arbetad och lyxig. Sen gör längden på handtaget att alla fingrar får plats utan problem. 

Handtagets form är lika enkel som bladets. Det tackar vi för

Materialet är 410-stål vilket är billigt men dugligt inte minst ur hållbarhetssynpunkt. Nackdelarna som jag diskuterat i tidigare knivpresentationer är förstås att det blir relativt tungt samt att det är kallt att greppa när det är vinter. Fördelarna är förutom priset att det är extremt hållbart samt att det är lätt att göra bra framelocks i stål.

En öppen konstruktion med många skruvar

Men är det något som halvblankt stål utan mönster saknar så är det friktion. Handtaget är tämligen halt men det är inget som direkt bekommer mig. Snarare så gör det att kniven är lätt att hantera som fickkniv då den inte fastnar i alla material den kommer i kontakt med. Men det diskvalificerar förstås kniven från tyngre arbete samt arbete vilket involverar väta. Flippern fungerar emellertid som fingerskydd när kniven är utfälld. Bladet är försett med tämligen grunda räfflor på ryggen som mer är till för indexering än bidrar till ökat fäste.

Konstruktionen är annars öppen med väldigt många "stand offs"/distanser i ryggen. Varför man valt att ha hela fyra stycken på en relativt liten kniv misstänker jag har med rent utseendemässiga skäl att göra.

Handtaget har inget hål för fånglina.

Öppning och lås

Amplitudemodellerna är båda dedikerade flipperknivar. De är dessutom utrustade med Kershaws "Speedsafe" fjäderassisterade öppningsmekanism. Det gör dem lätta och extremt snabba att fälla ut. Just mitt exemplar är nästan lika snabb som sin Kershawsläkting "Leek". Flippern är liten men fungerar ihop med fjädern extremt bra. En generell invändning mot assisterade system är att man inte kan välja hur man vill öppna sin kniv. Jag har oftast inte behov att fälla ut bladet snabbt och ibland vill man bara smyga fram sin kniv diskret för att inte skrämma någon. Det går inte i det här fallet. 

Vinkeln på flippern är praktisk, lättåtkomlig och flyter bra ihop med utseendet på kniven vilket inte alltid är fallet med alla knivar. Den är försedd med räfflor för ökat grepp vilket är bra. 

I utfällt läge fungerar den lilla flippern som fingerskydd

Låset är en Framelock i stål. Det är ett ytterst pålitligt system om det inte är felkonstruerat vill säga. Jag sticker ut hakan och menar att de enklare och därmed billigare varianterna gjorda i stål ofta är överlägsna de knivar som har lås i titan. Det finns en orsak till att de flesta dyrare knivar är utrustade med stålinlägg i sina låsarmar numera. Titan är helt enkelt inget bra material att ha i lås. Kombinationen av mjukare titan mot stål ger nämligen upphov till mångahanda problem. Något man slipper med stål mot stål som i det här fallet.

Snittet som är gjort för att skapa låsrarmen är dock väldigt grovt tillyxat. Såpasss att det nästan kan räknas som ett designelement. Men det ser rätt billigt ut måste jag medge och är inte någon av mina favoriter därvidlag. 

Låset fungerar utmärkt - stabilt och säkert utan glapp eller spel

Däremot fyller den sin funktion och kniven låser utmärkt. Stabilt varje gång utan glapp eller spel. Helt som det skall vara. Bladet är relativt lätt att släppa även om armen bjuder på en smula motstånd. Kanske lite för mycket men jag misstänker att den kommer att mjukna något över tid. Det finns heller ingen indexering för tummen att leta efter så man får lära sig hur den skall stängas helt enkelt. 

Att bära

Det här är en utmärkt kniv när det kommer till bärkomfort. De mjuka sidorna och modesta formatet och ett utmärkt clip är orsakerna till det.

En kniv som sitter mycket lågt och diskret i fickan

Clipet är litet och av "bajonett-typ" fäst med en skruv i bakänden av kniven. Det är flyttbart från höger till vänster sida. Det har försetts med samma finish som resten av kniven är därmed ytterst diskret. Formen och placeringen gör också att kniven sitter mycket lågt i fickan. En egenskap som delar knivfolk i två läger. Endera uppskattar man det som jag eller så menar man att det gör att kniven är svårare att komma åt.

Clipet är fäst i bakänden på handtaget med en skruv

En mindre detaljmiss var att clipet fick böjas till något för att inte hamna över låsarmen och "klicka till" vid öppning. Efter det ingreppet fungerar det oklanderligt. En annan positiv egenskap är att det inte är i vägen då man greppar handtaget hårt. En nog så viktig detalj som på vissa knivar gör att man helt sonika får montera bort clipen eller modifiera dem kraftigt för att kunna använda kniven på riktigt. 

Sammanfattningsvis

Det absolut första intrycket när jag packade upp kniven var att den kändes tyngre än sina 120 gram. Mycket av det kommer sig av att tyngdpunkten är förskjuten till handtaget i och med det tunna helt skålslipade bladet och materialvalet i greppet. Balansen är således inte neutral. 

Det andra intrycket var att kniven kändes märkligt bekant i hand. Av någon anledning påminde den mig om en större variant av en annan känd Kershawmodell, nämligen originalmodellen av "Leek", även det en framelock i stål. Och det är inte något dåligt kan tilläggas.

En riktigt sympatisk bekantskap även om svart kanske inte är för alla

Jag väntade ett tag på att den här större modellen skulle släppas eftersom jag ändå inte hängde på låset för att få förstaupplagan och anser att efterföljaren är mer attraktiv både sett till storlek och utseende. Dessutom var den mindre Amplitude känd för att ibland ha problem både med lås och bladspel i vissa fall vilket kändes avskräckande och avhöll mig från köp även om det inte är några summor det handlar om.

Amplitude 3.5 är i och med sitt format också mer lik en annan modell från Todd Rexford nämligen den betydligt dyrare ZT-producerade "808". En kniv som har mycket mer exklusiva material och därmed spelar i en annan division. Men i väntan på den kan Amplitude fungera som aptitretare.

Jag kan varmt rekommendera Amplitude 3.25 till alla som gillar enkel men effektiv formgivning men inte har ZT-summor att lägga ut på en kniv.

Den rekommenderas inte för den som avskyr svarta, assisterade knivar och/eller knivar med flippers eller den som önskar mer kvalificerade stål i bladen. Men för dem finns som sagt alternativ. 

Specifikation:

Längd utfälld: 184 mm
Längd hopfälld: 104 mm
Vikt: 122 g
Bladlängd: 83 mm
Godstjocklek: 2,8 mm
Bladstål: 8Cr13MoV
Handtag: 410-stål, "Blackwash"
Lås: framelock
Övrigt: assisterad öppning med "Speed Safe"

Producerad av: Kershaw , tillverkad i Kina


/ J - nybliven Kershawägare...igen

* Ett extremfall att jämföra med är exempelvis EKA "Swede 88" som vid första anblick ser ut att ha en så kallad skandinavisk slipning men i själva verket är försedd med en låg skålslipning med en primäregg. Det ger en mycket skarp kant som jag inte uppskattar hos en annars mycket bra kniv. 

Knivrecension Kershaw 1670BLKW "Blur"

- Den perfekta fickkniven del 14 

Kershaw Blur är vid det här laget en gammal rackare bland fällknivsmodeller och har av någon underlig anledning lyckats undgå min radar. Jag har förstås läst om den men inte fastnat förrän nu trots att den funnits på marknaden i över 15 år!

Det är för övrigt den största kniv som presenterats i serien "DPF" tillsammans med Spyderco Tenacious. De är nästan identiska i mått och vikt. Den hamnar därmed i storlekssegmentet mellan exempelvis RAT 1 och 2 för att jämföra med några andra kända fällknivar på marknaden. Det är dock ett av de formaten jag gillar mest att bära även om jag då ofta kompletterar med en riktigt liten kniv.

Storleken gör kniven ytterst mångsidig utan att vara för skrymmande. Ibland är det bra med något längre egg helt enkelt. Jag gillar även att bära större fällknivar än så ibland  men har svårt att motivera dem som "fickknivar" även om det händer att de hittar ned i fickorna trots det.

Kershaw Blur

Inköpet får ses som en fortsättning på mitt grönsaksinnehav signerat Kershaw och Ken Onion där det tidigare ingår en Chive och två Leek. Han har en tendens att dela folk i två läger när det gäller knivarna han formger. De har ofta flödande mjuka, organiska linjer vilket även går igen i bladen som inte sällan är försedda med mer eller mindre kraftiga s-kurvade eggar (recurves), tunna spetsar och är skålslipade för det mesta. Det utseendet och formen faller inte alla i smaken och jag själv är aningen kluven. Recurves ger bra bett i skäret men är notoriskt svåra att slipa bland annat.

I sammanhanget är Blur nästan aningen blek och sticker inte ut så mycket som några av hans andra knivar som t ex den tämligen extrema Kershaw "Speedbump" för att ge något exempel.  

Ken Onion har ritat många knivar åt Kershaw under åren men återfinns numera hos CRKT där han bl a står bakom modeller som "Ripple I och II", "Foresight", "Shenanigan" och "Swindle" och vad som kan betraktas som "Leek II" i och med den sista generationen av Eros där helstålsvarianten är mycket lik sin förlaga. Alla bär de hans distinkta formspråk som han förblivit trogen under åren.

Just Blur är en modell jag varit nyfiken på länge. Kniven är rejält byggd med ett tilltalande enkelt handtag utan alltför många detaljer som stör helhetsintrycket och ett ytterst funktionellt blad.

 Blackwashfinishen gör att repor inte syns lika väl som på polerade blad

Sen är svart är det nya svarta kan konstateras. Och för att inte vara helt otrendig bestämde jag mig för den nya bladfinishen "Blackwash" som har blivit så populär på senare tid. Det kändes djärvt.

Annars finns kniven som vanligt nuförtiden i en uppsjö versioner som dessutom kommer och går i produktionen. Kershaw är smarta därvidlag och ger ut knivarna i små serier med olika stål*, bladtyper, färger, inlägg etc. Det bidrar förstås till att samlarintresset ökar trots att det inte är någon exklusiv kniv det handlar om. Sen verkar det som om den nya modellen Camber på sikt kommer ersätta Blur. Kniven är snarlik i utseende och konstruktion även om den är något mindre. Stålet är dock finare S30V och istället för med tumpinnar öppnas den kniven enbart med flipper. Av det skälet föredrar jag utan tvekan Blur. 

Blad

Kniven är försedd med ett stadigt 8,6 cm långt klassiskt droppointblad med en svag s-kurvad egg som bidrar ytterligare till den rejäla buken. Ryggen sluttar svagt ned mot spetsen och har en tunn falskegg. Det gör också att spetsen är riktigt bra eftersom bladgodset tunnas ut rejält framåt bladet. Den är nästan i klass med den som återfinns hos Spyderco Military. Personligen fäster jag stor vikt vid en vass spets eftersom jag ofta använder den i olika sammanhang.

Bladet är en droppoint med svag recurve typisk för Ken Onion.

Bladet är kraftigare byggt för hårdare tag än många andra Oniondesigner utan att bladgodset för den skull överdrivits. Tjockleken är 3 millimeter. Slipningen är en tämligen bred skålslipning med stor radie. Det gör att bladgodset är ganska tunt bakom eggen vilket gör att primäreggen inte behöver vara särskilt bred. Det ger en kniv som skär ytterst bra.

Med tanke på tidigare blandade erfarenheter av fabrikseggar blev jag positivt överraskad över att Kershaw lyckats förse kniven med en jämnt och väl slipad egg som dessutom var riktigt vass. Kniven rakade hår med lätthet vid ankomst. Utformningen på slipfasen med mycket liten ricasso, rak början på sekundärslipningen vid hälen och tumpinnar som sitter nära handtaget gör att större delen av längden på bladet utnyttjas och det går att skära nära handtaget.

Stålet är inte okänt för oss Svenskar då det är ett Sandvikstål. Och just 14C28N som är aktuellt har faktiskt utvecklats ihop med Kershaw för att göra en "superversion" eller åtminstone ett mindre rostbenäget stål av deras 13C26. 

Eggen är endast en svag s-kurvad sådan och därmed dras den inte med de problem som annars associeras med sådana slipningar som att de är svårslipade. I det här fallet bidrar det snarare till bättre bett då det ger mer fäste under draget och ytterligare djup i buken.

Finishen är tumlad och bladet är täckt med svartoxiderad "Blackwash" yta.

Handtag

Handtaget är gjort av 6061-T6 aluminium som monterats på inbyggda liners i en öppen konstruktion med tre distanser. Materialet kallas ibland för flygplansaluminium när det omnämns i sammanhang som rör t ex cyklar och knivar. Det är en mycket hållbar aluminiumlegering och har här försetts med inlägg av något som Kershaw kallar "Trac-Tec" för ökat fäste. Materialet ser ut som sandpapper/skateboardtape men känns som gummi och ger ett utmärkt grepp.

Ett av de bättre fällknivshandtagen för min hand som jag stött på

Inläggen av "Trac-Tec" ger riktigt bra fäste och en varm känsla

Fördelen med aluminium i knivhandtag är att det är ett starkt material som är lättare än t ex stål men billigare än titan. Nackdelarna är att det som andra metallytor normalt repas lättare än olika FRN-material, Micarta och G-10 även om hårdanodisering av ytan delvis löser det problemet. Sen blir alla metallhandtag kalla på vintern. I det här fallet överraskar kniven återigen eftersom inläggen gör att kniven inte alls känns kall på det viset metallhandtag brukar.  

Handtaget är rejält vilket gör att det är lättare att hålla hårt i när man tar i utan att det uppstår skav eller blåsor. Den mjuka utformningen är återhållsam och ger därför utrymme för alla tänkbara grepp och det är lätt att byta mellan dem vid arbete. Det går att ta i med ett rejält "hammargrepp", smyga upp på bladet i ett grepp med nypan eller vända på kniven för att göra långa nedåtgående snitt. Allt känns lika bekvämt.

Jag har sett amerikanska recensenter efterlysa såväl räfflor på tumrampen som djupare urtag för pefingret för ökat grepp. Jag finner sådana tilltag totalt onödiga och är mycket nöjd med att Kershaw lät bli. Tvärtom gör den enkla raka formen det lättare att hitta grepp oavsett handstorlek och personliga preferenser. Avsaknaden av djupa fingerurtag gör det även lättare att ändra grepp vid olika arbetsmoment som sagt**.

En mjukt rundad rygg i ett öppet utförande

Enligt mitt förmenande är det här ett av de bästa greppen på en fällkniv jag prövat. Alla kanter är mjukt rundande inklusive insidorna på aluminiumskollorna. Det finns inga vassa hörn någonstans och storleken är sådan att den fyller handen utan att man behöver ta i krampaktigt samtidigt som den är slank nog för att inte ockupera för mycket plats i fickan. 

Kniven för försedd med hål för fånglina även om det är tämligen diminutivt. 550-fallskärmslina går inte in men ett tunnare snöre eller lädersnodd går utmärkt.

Som brukligt är med moderna fällknivar är konstruktionen skruvad, demonterbar samt har justerbar pivotskruv. 

Öppning och lås

Kniven öppnas med tumknoppar som har en tämligen ovanlig utformning. De är kraftigt fasade vilket gör att de mer fungerar som tryckknappar. Utseendet är ovant även om det återfinns på några andra knivar. Funktionen är bra och de är tack vare formen lätta att komma åt trots att de är placerade mycket nära handtaget. Fördelen med det är att de inte hamnar så långt ut på bladet när kniven är utfälld.

Toppen på tumpinnarna är kraftigt vinklade vilket ger utmärkt fäste

Blur har ingen flipper som annars är vanligt på Kershawknivar. Och faktiskt föredrar jag om den detaljen skippas. Jag gillar inte när det sticker ut saker från handtaget i hopfällt läge. Det är vare sig estetiskt tilltalande eller praktiskt. Sen utgör de ofta någon form av fingerskydd när kniven är utfälld och jag tycker mest de är i vägen. Undantag finns förstås och några dylika knivar har jag i min ägo även om de inte dominerar.

Men det är trendigt nuförtiden. Nästan alla knivar från framförallt USA är kraftigt överdimensionerade med riktigt tjocka blad, flippers, framelocks - gärna i titan och helst försedda med någon form av lager. Allt för att kniven skall bli så bra att leka med som möjligt. Knivens ursprungsfunktion får stå tillbaks för att de skall se "coola" ut.  Om det kan man tycka mycket och det gör jag. Men det får bli ämnet för någon annan text.

Bladet på Blur är assisterat med "Speedsafe" som på många Kershaws. Det kan man gilla eller inte men faktum är att Kershaws variant på fjäderbelastad öppningsmekanism är en av de bättre. Blur tillhör tillsammans med "Blackout" och "Whirlwind" de första knivarna som förseddes med den funktionen.  Ibland ser man på nätet att folk har problem med att fjädrar går av eller slutar fungera. Då undrar jag hur tusan de bär sig åt. Jag tror att jag äger i stort sett alla fjäderdrivna knivkonstruktioner som finns och ingen har någonsin gått av oavsett om det rör sig om bladfjädrar, spiralfjädrar, torsionsstavar eller andra lösningar.

Kraften är lagom dimensionerad i det här fallet vilket betyder att bladet är snabbt nog och att det alltid låser i utfällt läge men långsamt nog för att inte braka in i stopp-pinnen alltför hårt även om kniven har blivit kvickare efter en inkörningsperiod.

Kniven låser med en väl utförd linerlock som dock fått kritik från stund till annan

Låset är ett klassiskt linerlock som fungerar utmärkt. Det är inte särskilt kraftigt, vilket det inte heller behöver vara om det är rätt konstruerat och det låser med hela låsarmens kontaktyta vilket känns tryggt. Det finns även utrymme för mekanismen att slitas även om min erfarenhet säger mig att det inte är ett problem med stål mot stål som är aktuellt i det här fallet. Jag uppskattar att låset inte är alltför starkt då det gör det föredömligt lätt att släppa och därmed enklare att stoppa undan kniven efter användning.

Fjäderbelastningen gör också att kniven får ett naturligt "halvvägsstopp" som på en del klassiska fällknivsmönster vilket skyddar fingrarna när kniven fälls ihop.

Jag har hört att det funnits problem med att låset släpper på vissa Kershawmodeller, bland annat den här om s k "spinewhack" utförs. Det problemet har jag inte noterat även om jag bara slagit kniven lätt mot handen. Varför i hela fridens namn man ska vända upp och ned på kniven och drämma baksidan på en fällkniv i en bänk om och om igen för att se om den kollapsar förstår jag inte. 

Att bära

Clipet är ett diskret klassiskt Kershawclip som fungerar utan att briljera. Det är för övrigt exakt samma modell som det som sitter på "Leek" vilket gör att det ser mindre ut på det här handtaget. För att underlätta funktionen har Kershaw undvikit sträva ytor i kontaktytan mellan clip och handtag. Det finns inga "Trac-Tek" inlägg just där. Det är funktionell detalj som Cold Steel borde lära sig av. Det gör att det går utmärkt att stoppa Blur i fickan utan att handtaget behöver modifieras alls.

Clipet återfinns på ett par Kershawmodeller från den här tiden bland andra Leek

För mig är det viktigt att knivar är lättburna. Det är en av anledningarna till att jag faktiskt ofta gillar metallhandtag trots att de för övrigt dras med en del nackdelar. Ett exempel på detta är den nyligen recenserade Cold Steel Code 4 som trots sin storlek är ytterst lättburen. I det här fallet undrade jag hur friktionen i inläggen skulle fungera när kniven befann sig i fickan. Att de skulle fungera i handen förväntade jag mig nästan. Och fickvänligheten var över förväntan visade det sig. Det går lätt att stoppa ned handen för att gräva efter nycklarna även med en Blur där. Och det är inga problem att vare sig få tag i kniven eller stoppa undan den.

Sammanfattningsvis

Det är intressant med balans, i livet såväl som med knivar. Den här kniven känns tack vare utmärkt viktfördelning ännu lättare än vad den är. Sen kan väl tilläggas att 110 g för den här storleken på kniv är riktigt bra. Normalt brukar jag annars lägga gränsen för en bra fickkniv runt hektot men det är ingen absolut gräns och flertalet undantag finns. Det här är ett av dem. För det lilla vikttillägget över gränsen får man nämligen en större och kraftigare kniv som inte skäms för sig även på vandringar i skog och mark. En alldeles utmärkt allroundkniv med andra ord.

Något som utmärker kniven är ett av de bästa handtagen jag överhuvudtaget sett på en fällkniv. Utmärkt grepp och mjukt och bekvämt att hålla i oavsett handposition. Lätt men ändå starkt och väl dimensionerat. Riktigt bra helt enkelt.

Kershaw Blur - gammal knivmodell, men ny personlig favorit

Lägg därtill ett väl utformat blad i godkänt stål och du har en utmärkt kniv.

Köper du en Kershaw Blur får du dessutom en riktigt välbyggd fällkniv med god passform. Bladet är perfekt centrerat, eggen är vass direkt från fabrik, kniven har inga repor efter verktyg eller andra missar och låset fungerar oklanderligt.

Det finns grund till att det här blivit en av Kershaws bäst säljande modeller och förblivit så under många år. Blur har snabbt blivit en av mina favoritknivar också och jag rekommenderar den varmt. 

Specifikation:

Längd utfälld: 200 mm
Vikt: 110 g
Bladlängd: 86 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: Sandvik 14C28N, Blackwash
Handtag: 6061-T6 aluminium, Trac-Tec
Lås: Linerlock

Producerad av: Kershaw, tillverkad i USA.

Mer information på tillverkarens hemsida här.


/ J - ser suddigt

* Några ståltyper som jag sett är: enkla 440C och t o m usla 420HC, bättre 13C26 och 154CM, och superstål som S30V och komposit med 14C28N och ZDP-189. Sen finns Blur förstås som tanto och med "räddningsblad" utan spets samt med eller utan sågtänder.

** Jämför t ex med CRKTs Oniondesignade "Foresight" som är helt formad efter handen. Då är det bäst att man har standardhänder.