Knivrecension Kershaw Amplitude 3.25

- ett andra och bättre försök

Kershaw har tillsammans med Spyderco blivit något av mina husmärken när det gäller fällknivar på sistone och därför tänkte jag presentera ytterligare en Kershaw idag. Det jag kan invända mot dem som tillverkare är att många modeller har en tendens att likna varandra lite för mycket. Men på senare tid har de börjat bryta den trenden. Bland annat genom att samarbeta med stora namn som Hinderer, Emerson, Diskin, Sinkevich, och Todd Rexford. Det framgångsrika samarbetet mellan den sistnämnde och Kershaw inleddes i och med "Injection"-modellerna och fortsatte med "Amplitude".

Kershaw Amplitude 3.25

Rexford ligger bakom formgivningen av såväl den här kniven som den första versionen av Amplitude, med tillägget "2.5", som kom 2014. Båda är förenklade produktionsvarianter av en customkniv med samma namn. 

Jag gillade utseendet på den första kniven men undvek att köpa den för att jag tyckte att den verkade något tung i relation till sina blygsamma mått och för att den dessvärre var känd för att ha en del problem med låset. Namnen syftar för övrigt på bladlängderna kan väl tilläggas. 

Storebror Amplitude med en bladlängd på 3.25 tum eller strax över åtta centimeter

Men när Amplitude 3.25 kom rådde ingen tvekan längre. Det redan tilltalande formspråket var nu ytterligare renodlat med ett par förfinade detaljer som välvda handtagssidor och en mer arbetad pivotskruv. Mer centralt för beslutet var dock ett större format och en bättre slipfas än den ursprungliga modellen.  

Blad

På senare tid har mitt intresse fångats av knivar med tämligen avskalade blad när det gäller formgivning. Det ligger helt i linje med eggföremål från Todd Rexford. Han är känd för sina stilrena knivar vilket avspeglas både i hans customknivar och i de samarbeten han haft med både Böker, Kershaw och ZT. 

Amplitude är inget undantag och är försedd med ett enkelt och dugligt Droppoint-blad. Möjligen kan det argumenteras för att det egentligen är ett "Spearpoint"-blad det handlar om men det är inte vad Kershaw uppger på sin hemsida. Längden är strax över åtta centimeter och tjockleken kring tre millimeter. Stålet är inget att hetsa upp sig över då det är det kinesiska 8Cr13MoV. Fungerande men inget extra som sagt. Det är emellertid lättslipat. Stålvalet är uppenbarligen en eftergift för att hålla ned priset. Jag hade mycket hellre sett att Kershaw hållit sig till Sandvikstål på den här modellen som de gör på flera andra knivar i sortimentet.

En bladform kan inte bli mycket enklare än så här

Bladet ser flatslipat ut vid första anblick men är inte det! Det rör sig om en hel skålslipning med mycket stor radie vilket gör den ovanlig och därmed intressant. Egenskaperna närmar sig nämligen ett fullt flatslipat blad. Bland annat slipper man den skarpa kant som annars kan uppstå mellan slipfasen och bladets sidor. Det förstärks i det här fallet av den något rundade nacken på bladet.  

Den första Amplitude-modellen hade en mer traditionell skålslipning som inte gick hela vägen upp och dessutom ett mindre blad vilket sammantaget ger en skarpare övergång.* 

Som vanligt med Kershaw kan man ta del av en novell på bladet - modellnamn, designer, stål samt tillverkningsland kan utläsas i det här fallet

Kniven kom någorlunda vass utan att vara den bästa jag köpt eller ens den bästa som anlänt från Kershaw. Spetsen är ytterst kapabel och bladformen ger tillräckligt mycket buk för att fungera väl vid de flesta former av bruk. Något som är ytterst föredömligt är hur man valt att dra eggen hela vägen in till handtaget. En detalj som höjer betyget väsentligt. Det finns således inget som stör användning av hela skärytan och jobba nära handtaget när så behövs. 

Bladformen och slipningen gör att den skär riktigt bra. Särskilt tydligt blir det när man hanterar grönsaker, rotsaker och annat i köket. Den nyper aningen mer än en ren kockkniv i potatis till exempel eftersom bladet är lägre och därmed mer kilformat. Men Amplitude uppträder betydligt bättre än många andra fällknivar. Även papper, kartong och tyg hanterar det här bladet med bravur. Inte så länge dock givet stålet. En bryning krävs då och då. Det blev tydligt när jag gick loss på några flyttkartonger som skulle förvandlas till en måltavla för pilbågsskytte. Av bara farten skar jag några till för att testa uthålligheten hos eggen.

Så skall en egg dras! Avsaknaden av flat sida kan dock göra arbete med fasta slipsystem till en utmaning

Finishen på bladet är något Kershaw kallar för "Blackwash" vilket innebär att bladet är svartoxiderat och därefter tumlat. Fördelen med den behandlingen är att repor inte syns lika väl som på ett helt svart blad och det skall enligt uppgift skydda mot rost. Vad man sen tycker om slutresultatet är förstås en smaksak. Själv tycker jag ytan på min svarta "Blur" med samma behandling är bättre utförd då den inte är lika blanksvart som på Amplitude.

Handtag

Greppet på den här kniven är något jag verkligen uppskattar. Allt är rundat och mjukt. Inga skarpa hörn, vassa kanter eller märkliga fördjupningar som inte passar handen. Den känslan förstärks av ytbehandlingen som liksom bladet är "Blackwash". En del av den komfortabla känslan kan tillskrivas de välvda sidorna på handtaget. En detalj som känns arbetad och lyxig. Sen gör längden på handtaget att alla fingrar får plats utan problem. 

Handtagets form är lika enkel som bladets. Det tackar vi för

Materialet är 410-stål vilket är billigt men dugligt inte minst ur hållbarhetssynpunkt. Nackdelarna som jag diskuterat i tidigare knivpresentationer är förstås att det blir relativt tungt samt att det är kallt att greppa när det är vinter. Fördelarna är förutom priset att det är extremt hållbart samt att det är lätt att göra bra framelocks i stål.

En öppen konstruktion med många skruvar

Men är det något som halvblankt stål utan mönster saknar så är det friktion. Handtaget är tämligen halt men det är inget som direkt bekommer mig. Snarare så gör det att kniven är lätt att hantera som fickkniv då den inte fastnar i alla material den kommer i kontakt med. Men det diskvalificerar förstås kniven från tyngre arbete samt arbete vilket involverar väta. Flippern fungerar emellertid som fingerskydd när kniven är utfälld. Bladet är försett med tämligen grunda räfflor på ryggen som mer är till för indexering än bidrar till ökat fäste.

Konstruktionen är annars öppen med väldigt många "stand offs"/distanser i ryggen. Varför man valt att ha hela fyra stycken på en relativt liten kniv misstänker jag har med rent utseendemässiga skäl att göra.

Handtaget har inget hål för fånglina.

Öppning och lås

Amplitudemodellerna är båda dedikerade flipperknivar. De är dessutom utrustade med Kershaws "Speedsafe" fjäderassisterade öppningsmekanism. Det gör dem lätta och extremt snabba att fälla ut. Just mitt exemplar är nästan lika snabb som sin Kershawsläkting "Leek". Flippern är liten men fungerar ihop med fjädern extremt bra. En generell invändning mot assisterade system är att man inte kan välja hur man vill öppna sin kniv. Jag har oftast inte behov att fälla ut bladet snabbt och ibland vill man bara smyga fram sin kniv diskret för att inte skrämma någon. Det går inte i det här fallet. 

Vinkeln på flippern är praktisk, lättåtkomlig och flyter bra ihop med utseendet på kniven vilket inte alltid är fallet med alla knivar. Den är försedd med räfflor för ökat grepp vilket är bra. 

I utfällt läge fungerar den lilla flippern som fingerskydd

Låset är en Framelock i stål. Det är ett ytterst pålitligt system om det inte är felkonstruerat vill säga. Jag sticker ut hakan och menar att de enklare och därmed billigare varianterna gjorda i stål ofta är överlägsna de knivar som har lås i titan. Det finns en orsak till att de flesta dyrare knivar är utrustade med stålinlägg i sina låsarmar numera. Titan är helt enkelt inget bra material att ha i lås. Kombinationen av mjukare titan mot stål ger nämligen upphov till mångahanda problem. Något man slipper med stål mot stål som i det här fallet.

Snittet som är gjort för att skapa låsrarmen är dock väldigt grovt tillyxat. Såpasss att det nästan kan räknas som ett designelement. Men det ser rätt billigt ut måste jag medge och är inte någon av mina favoriter därvidlag. 

Låset fungerar utmärkt - stabilt och säkert utan glapp eller spel

Däremot fyller den sin funktion och kniven låser utmärkt. Stabilt varje gång utan glapp eller spel. Helt som det skall vara. Bladet är relativt lätt att släppa även om armen bjuder på en smula motstånd. Kanske lite för mycket men jag misstänker att den kommer att mjukna något över tid. Det finns heller ingen indexering för tummen att leta efter så man får lära sig hur den skall stängas helt enkelt. 

Att bära

Det här är en utmärkt kniv när det kommer till bärkomfort. De mjuka sidorna och modesta formatet och ett utmärkt clip är orsakerna till det.

En kniv som sitter mycket lågt och diskret i fickan

Clipet är litet och av "bajonett-typ" fäst med en skruv i bakänden av kniven. Det är flyttbart från höger till vänster sida. Det har försetts med samma finish som resten av kniven är därmed ytterst diskret. Formen och placeringen gör också att kniven sitter mycket lågt i fickan. En egenskap som delar knivfolk i två läger. Endera uppskattar man det som jag eller så menar man att det gör att kniven är svårare att komma åt.

Clipet är fäst i bakänden på handtaget med en skruv

En mindre detaljmiss var att clipet fick böjas till något för att inte hamna över låsarmen och "klicka till" vid öppning. Efter det ingreppet fungerar det oklanderligt. En annan positiv egenskap är att det inte är i vägen då man greppar handtaget hårt. En nog så viktig detalj som på vissa knivar gör att man helt sonika får montera bort clipen eller modifiera dem kraftigt för att kunna använda kniven på riktigt. 

Sammanfattningsvis

Det absolut första intrycket när jag packade upp kniven var att den kändes tyngre än sina 120 gram. Mycket av det kommer sig av att tyngdpunkten är förskjuten till handtaget i och med det tunna helt skålslipade bladet och materialvalet i greppet. Balansen är således inte neutral. 

Det andra intrycket var att kniven kändes märkligt bekant i hand. Av någon anledning påminde den mig om en större variant av en annan känd Kershawmodell, nämligen originalmodellen av "Leek", även det en framelock i stål. Och det är inte något dåligt kan tilläggas.

En riktigt sympatisk bekantskap även om svart kanske inte är för alla

Jag väntade ett tag på att den här större modellen skulle släppas eftersom jag ändå inte hängde på låset för att få förstaupplagan och anser att efterföljaren är mer attraktiv både sett till storlek och utseende. Dessutom var den mindre Amplitude känd för att ibland ha problem både med lås och bladspel i vissa fall vilket kändes avskräckande och avhöll mig från köp även om det inte är några summor det handlar om.

Amplitude 3.5 är i och med sitt format också mer lik en annan modell från Todd Rexford nämligen den betydligt dyrare ZT-producerade "808". En kniv som har mycket mer exklusiva material och därmed spelar i en annan division. Men i väntan på den kan Amplitude fungera som aptitretare.

Jag kan varmt rekommendera Amplitude 3.25 till alla som gillar enkel men effektiv formgivning men inte har ZT-summor att lägga ut på en kniv.

Den rekommenderas inte för den som avskyr svarta, assisterade knivar och/eller knivar med flippers eller den som önskar mer kvalificerade stål i bladen. Men för dem finns som sagt alternativ. 

Specifikation:

Längd utfälld: 184 mm
Längd hopfälld: 104 mm
Vikt: 122 g
Bladlängd: 83 mm
Godstjocklek: 2,8 mm
Bladstål: 8Cr13MoV
Handtag: 410-stål, "Blackwash"
Lås: framelock
Övrigt: assisterad öppning med "Speed Safe"

Producerad av: Kershaw , tillverkad i Kina


/ J - nybliven Kershawägare...igen

* Ett extremfall att jämföra med är exempelvis EKA "Swede 88" som vid första anblick ser ut att ha en så kallad skandinavisk slipning men i själva verket är försedd med en låg skålslipning med en primäregg. Det ger en mycket skarp kant som jag inte uppskattar hos en annars mycket bra kniv.