Knivrecension Spyderco Endela

 

-  nygammalkomling

"Like a boomerang I need a repeat" är en textrad  jag osökt kommer att tänka på när jag såg den här kniven för första gången. Det känns som vi sett den förut trots att den här modellen från Spyderco kallad Endela är helt ny. Något som belackarna i och för sig hävdar gäller allt de producerar. Men där är jag inte böjd att hålla med. 

Men den som tycker så i det här fallet är helt rätt ute. Namnet är en klar ledtråd i det fallet. Om du kan något om märket med hålet i bladet och spindelloggan så vet du att två av deras mest kända modeller genom tiderna heter Endura och Delica. Känner du till det är det inte svårt att härleda vart namnet på den här nya kniven kommer ifrån och inte heller vad det handlar om. 

Spyderco C243BK Endela

Namnet skvallrar nämligen även om vad kniven är, det vill säga ett mellanting mellan de två tidigare modellerna. Mer exakt är det storleken som hamnar mitt emellan. För många är Delica i minsta laget medan andra upplever att Endura närmast känns som ett svärd. I alla fall enligt många som kontaktat och påverkat Spyderco under åren. Det är det glappet som den här kniven är tänkt att fylla. Frågan är om den gör det? Det tänkte jag försöka svara på här!

Endela är en mellansyskonet trots att den är nykomling

Twitterversion: Endela, en kniv för den som söker sin första Spyderco för allroundbruk. Ett mycket pålitligt verktyg. 

Blad

Bladet på Endela skiljer sig faktiskt en aning från de andra två knivarna jag jämför den med. Det är inte mycket det skall medges men ändå betydelsefullt. Den har faktiskt en mer uttalad buk vilket gör den bättre att skära med mot platta ytor som skärbrädor, plank och liknande. 

Annars känns bladet igen då det är ett av Spydercos många lätt lövformade blad. Det är också fullt flatslipat och försett med en satinfinish vilket heller inte det kommer som någon överraskning. Tjockleken på godset är väl valda 3 mm. I övrigt mäter bladet 8,7 cm på längden varav 7,6 cm är egg. 

Det lövformade bladet med sin sedvanliga knöl har en mer uttalad buk än sina syskonmodeller

Stålet är VG10 som så ofta är fallet med Spydercoknivar tillverkade i Japan. Om det kan man tycka lite olika. Det är på intet sätt ett dåligt stål enligt mig. Det är rosttrögt så det räcker till och konstigt vore det annars eftersom det ursprungligen togs fram för att nyttjas i hortikulturella- och kökssammanhang. Stålet är även lätt att slipa och är tämligen segt beroende på  hur det härdas förstås. Däremot håller det inte skärpan extremt länge. Det som ställer till det lite i sammanhanget är att stålet kvarstår som stapelvara trots att priset på den här modellserien ständigt klättrar. 

Stålet är VG10 och det 

Som oftast är fallet med knivar från Spyderco så skär Endela riktigt bra. I och med att knivens FRN-handtag och lättslipade stål signalerar "arbete" så är man heller inte rädd för att ta i med den här kniven. Och när man gör det fungerar den utmärkt. Bladgodset är inte överdrivet tjockt och den fulla flatslipningen bidrar till att det här bladet är riktigt bra till att skära både kartong och plast med. Det samtidigt som det är starkt nog för att hantera buntband, nylonlinor och till och med gummislang. Något som numera alltid ingår i mina tester.

Endela känns och uppträder som en riktig brukskniv

Att tälja med är modellen inte helt optimalt men det har mer med handtaget att göra än bladform och geometri. Det är lite för tunt helt enkelt. Något som dock märks när man jobbar med trä är att spetsen är förstärkt. Den lilla dippen på ryggen mot nosen till gör att den blir starkare vilket är välkommet när man exempelvis måste bända loss den ur en träbit. 

Överlag är det  här en genompraktisk kniv som hanterar de flesta uppgifter mycket bra. Men efter tre fyra kartonger och en antal snitt i gummislang behöver eggen umgås med en strigel ett tag. Fördelen med VG10 är att det går snabbt att vässa. 

Handtag

En markant fördel med Endela i jämförelse med Delica är den bättre komforten och ergonomin. Delica är en mästare på området i relation till storleken. Men där var det magiska ordet "storleken". Det här handtag är längre med sina 12 cm och det ger helt enkelt mer plats för handen. 

Handtaget är tunt med sina 11 mm och höjden hamnar runt 2,7 cm. 

Endela har Spydercos vanliga "Bi-directional"-mönster i greppet vilket ger oerhört bra fäste

Konstruktionen är typisk för den här kategorin Spyderco-knivar. En stålram som därtill är lättad hittas på insidan av FRN-sidorna som sitter på plats med skruvar. De är fyra till antalet varav en agerar pivotpunkt för låset. 

I skollorna hittas också en sjutusans massa hål tyvärr. Det är resultatet av ett clip som kan flyttas till alla fyra hörn av handtaget samtidigt som det tarvar tre skruvar för att sitta på plats. Det i kombination med mönstret gör att smuts gärna fastnar på den här kniven. 

Ryggen är sluten på grund av låset. Men det är inga problem att blåsa ur insidan med lite tryckluft eller bara gå igenom kniven med en tops när så känns påkallat. 

Handtaget är tunt med 11mm

Sidorna är som sagt gjorda av FRN (Fiber Reinforced Nylon). Det är ett mycket starkt material som klarar av det mesta. Allt från diverse kemiska ämnen via olika temperaturer till mekanisk nötning. För att testa det ytterligare har jag faktiskt, oh hemska tanke, släppt kniven ett par gånger på stenläggningen hemma för att simulera att kniven tappats. Det är inget som sätter några stora spår som synes. Men något litet märke blir det i plasten.  

Ytan har försetts med Spydercos "Bi-directional"-mönster vilket ger extremt bra fäste. Ibland tycker jag att det kan vara på gränsen till att vara för bra. Men risken att halka är minimal. 

Handtaget på Endela ligger mycket nära Endura i mått vilket betyder att det fungerar riktigt bra

I  hand känns och uppträdre Endela mycket likt en Endura. Mycket beroende på att handtagen är snudd på identiska. Det medför ett handtag som är mycket flexibelt när det gäller grepp. Du kan hålla kniven i hammar-, sabel- eller omvända grepp. Det går att fatta den som en ishacka eller greppa den i nypan med en tumme på bladet. Handtaget fungerar helt enkelt och fästet är som sagt utmärkt. Särskilt som det förstärkts med räfflor även på ryggen samt bladet och lägg därtill en ramp för tummen. 

Öppning och lås

Att Spydercos knivar öppnas via ett hål i bladet torde vara allmänt känt vid det här laget. Åtminstone för den knivintresserade. För alla andra kan jag meddela att det gäller även för Endela. Uppfinnarna av funktionen har inte misslyckats den här gången heller. Hålet är välplacerat och stort nog för att det skall kunna nås utan att man behöver tänka på det. Det bara fungerar. Och det gör det även med handskar på.

En sak jag omedelbart noterade är att någon förändring verkar ha gjorts med pivot-området på kniven  jämfört med tidigare årgångar. Åtminstone den här Endelan är mjukare i gången än alla mina äldre Delica- och Endura-knivar. 

Det relativt stora bladhålet har något vassa kanter men det är faktiskt något jag föredrar då risken att halka är mindre

Förutom bladform och materialet i handtagen signalerar låstypen om att det rör sig om en mer arbetsinriktat kniv om man får säga så. Det finns många både mer finurliga och avancerade lås på marknaden men inte många som slår ett klassiskt back lock när det gäller kombination av enkelhet och styrka. Därtill kan läggas att de verkligen vet hur man gör dem i Seki, Japan.  

Övergången mellan blad och låsarme är väl utförd

Låsarmen faller på plats med ett ljudligt snäpp som förkunnar att bladet sitter där det sitter. Och det gör det utan glapp eller spel. Däremot kan man om man provocerar bladet hårt genom att hålla i spetsen och riktigt bända upp och ned framkalla en liten känsla av rörelse. Det är tämligen vanligt på back locks* kan väl tilläggas. Låset är även lätt att nå och släppa. 

Att bära

Endela är en av de där knivarna som är duglig i fickan utan att vara perfekt. Vad jag menar är att den är mycket bra på vissa parametrar och något mindre bra på andra. Den är lätt med sina 88 gram. Den är även tunn då den endast mäter 1,1 cm över ryggen. Mindre bra däremot är höjden som blir 4,1 cm tack vare puckeln som hålet bildar. Något som de flesta knivar från Spyderco lider av. Detsamma gäller hur mycket kniven sticker upp. Längden däremot är neutral. Endela är 11,9 cm lång då den är hopfälld. 

Ett för Spyderco traditionellt skedformat clip

Clipet är ett av Spydercos äldre men tämligen vanliga skedformade clip. Ett utmärkt clip men som dras med några nackdelar. En av dem är det visar väldigt mycket av knivhandtaget när den sitter i en ficka. Det är heller inte det snyggaste på marknaden men det passar väl in på den här kniven som mer fokuserar på funktion än på utseende. Apropå utseende är det här clipet svartmålat vilket passar kniven väl men det är ofrånkomligt att det slits över tid. Så om det är snyggt eller inte beror på din inställning till patina. 

Spydercos finurliga lösning på friktion mellan clip och handtagsidor

Fördelar bjudet clipet också på. Spänsten är väl avvägd, läppen korrekt utformad och det är flyttbart. Inte lite flyttbart heller då du kan faktiskt kan bära kniven som du vill, spets upp eller ned på både höger och vänster sida. 

Är det där en Endela i fickan eller är du bara glad att se mig?

Sen gör Spyderco något som fler tillverkare av sträva handtagsytor borde ta efter. De är smarta nog att placera en liten "plakett" eller flat yta där logotyp och namn på kniven återfinns. Den fyller en viktig funktion då den ger en mjuk yta för clipet att vila emot så friktionen mot tyget inte blir lika starkt som annars. Det gör att kniven är lätt att dra och stoppa undan. En inte obetydlig egenskap hos en kniv som siktar mot att vara praktisk. 

Sammanfattningsvis

Känner du till Spydercos "FRN-plattform" sedan tidigare vet du vad du kan förvänta dig av Endela. Den erbjuder inget revolutionerande. Gör du inte det så kan jag sammanfatta det med att det är rättframma arbetsredskap utan krusiduller. Inte de mest exklusiva knivarna på marknaden men välgjorda och mycket praktiska. En intern stålram ger extra styrka och det understryks av ett bra ryggplacerat lås av tradtionellt snitt. Sidorna är av av fiberförstärkt nylon och är extremt tåliga mot både kemikalier och temperaturer. De ger också mycket bra fäste med Spydercos "Bi-directional"-mönster och ergonomin är mer än godkänd för en kniv i den här storleken. 

Baserat på den här plattformen finns sedan allt från den lilla Ladybug upp till Spyderhawk och allt däremellan. Det är här Endela kommer in i bilden då de mindre knivarna kommer i täta steg medan hoppet mellan Endura och Delica ansågs för stort. Jag läste någonstans att det påstods att Endela i och med det mest var riktad mot Spyderco-fans men jag är nog inte böjd att hålla med. Snarare vill jag hävda motsatsen.

Endela gör inte bort sig som robust EDC-kniv

Kanske har Spyderco skjutit sig själva en smula i foten då Endela (åtminstone på den europeiska marknaden) prismässigt ligger rätt nära en annan framgångsrik plattform från Spyderco. Kniven jag tänker närmast på är lättviktsversionen eller snarare FRN-versionen av Para 3. Knivarna är dessutom nästan lika stora. Para 3 har ett 4 mm kortare blad men ungefär samma handtagslängd. Sedan har den kniven ett annat lås och en smula högre handtag samt ett "forward choil" för den som föredrar det på sina knivar. För de skillnaderna får man lägga till några hundralappar på priset också. 

En annan invändning jag kan ha emot inte bara den här modellen utan många tillverkade i Japan är att det aktuella stålet, VG-10, fortfarande återfinns i bladen trots att knivarna stadigt ökat i pris. En gång var det innovativt och prisvärt men nu är det mer diskutabelt om så är fallet. 

Som vanligt med knivar tillverkade i Spydercos japanska fabrik är Endela mycket välbyggd. Det märks på passningen mellan materialen, kvalitén på FRN-sidorna, låsets övergång mellan låsarm och blad samt på ett helt centrerat blad. Eller nästan all passning skall sägas, övergångarna på ryggsidan kunde vara snyggare. 

Endela överraskade med ett blad som är bättre än föregångarna

Endela känns för min del både som en lösning på ett problem som inte finns samtidigt som den faktiskt erbjuder något nytt. För de som likt mig har både Delica och Endura sedan tidigare fyller kniven ingen egentlig funktion. Därtill är skillnaderna för små enligt mig. Det är på den punkten jag menar att den här kniven inte vänder sig till Spyderco-fans om man nu inte är besatt av att ha allt de gör vill säga. 

Däremot menar jag att det här är en rak och enkel brukskniv för den som vill ta steget upp från en enklare fällkniv och satsa på en kvalitetskniv från Spyderco men som tycker att Endura känns alldeles för stor och att Delican för liten. Endela bjuder nämligen på ett större handtag vilket kanske är viktigare än den extra bladlängden. Det gör den mer lämpad till tyngre skärande än småttingen Delica. Sedan anser jag att bladet är bättre än på båda föregångarna då den mer krökta eggen med sin större buk är mer allroundbetonad. 

Endela är en välbyggd kniv som håller för tuffa tag i många år. Så söker du din första kniv från Spyderco är det här alls ingen dum kandidat! 

Specifikation:

Längd utfälld: 206 mm

Längd hopfälld: 119 mm

Vikt: 88 g

Bladlängd: 87 mm

Godstjocklek: 3 mm

Bladstål: VG10

Handtag: FRN på stålram

Lås: Back lock

Producerad av: Spyderco, tillverkad i Japan

/ J - Endeligen en ny Spyderco

* Det enda låset jag inte lyckats göra det på utöver Cold Steels Triad-Lock är det som sitter på Lionsteel TM1

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Dagens bild nr 77 "Velighet"

Det här med val är inte lätt, fråga Kirkegaard! Eftersom jag är smågalen så matchar jag ofta knivar och övrig "EDC"* med vilka kläder jag råkar ha på mig. Jag misstänker starkt att det är en smula vrickat. 

"Wishy-Washy"

Här två olika alternativ. Svart/grått och sportigare kontra mer klassiskt. Oakley VS Boomerang, Kizer VS MCusta, plånbok i neopren kontra läder.

Knivarna är MCustas "Basic" med blad i VG10 och handtag i cocobolo över en stålram. Kizern är den kända "Gemini" och har S35VN i bladet och försedd med titanhandtag och ramlås.

Hur väljer ni?

/ J - har ibland svårt att välja

* "fnuffsar"/citationstecken för att jag inte är helt bekväm med det uttrycket men i avsaknad av något bättre på svenska får det duga

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

Dagens bild nr 69 "Generationer"

Den blankslanka skönheten på bilden var tillsammans med modellen "Police" de första knivarna från Spyderco för min del. De köptes från eBay för länge sedan och modellen är Endura 2. 

Av någon anledning fastnade jag dock aldrig för den här kniven som fickkniv vilket gör att den är i princip oanvänd. Eller "mint condition" som det brukar heta. Till och med eggen är helt original, inte ens brynt. Istället var det storebror polisen som hittade ned i fickan. Den är slankare, har bättre stål samt bekvämare rundning på puckeln och känns allmänt  bättre balanserad.  

"Generations"

Den övre kniven på bilden är en Endura ur generation 4 och det har hänt mycket mellan de två modellerna. Bladstålet på basmodellen har gått från AUS6 till VG-10*, bladet har blivit flatslipat, spetsen modifierad, materialet i handtaget är FRN istället för stål och clipet kan numera flyttas till alla fyra positioner på handtaget. Borta är hålet för fånglina och tillkommit har räfflor på "puckeln" för bättre grepp.  

Den nyare varianten är allt sammantaget en mycket bättre fickkniv men jag kommer alltid att behålla den äldre av nostalgiska skäl. Pengar lär den aldrig bli värd eftersom den är synnerligen massproducerad. Möjligen är den lite ovanlig för att den är i så gott skick trots sin ålder. 

/ J - iakttar tidens gång

* Undantaget alla varianter och specialutgåvor som har funnits och finns

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

Dagens bild nr 42 "Skuggan"

De är inte helt olika de här två knivarna från Spyderco! På något vis känns Starmate i handen som en någon mindre raffinerad version av en Gayle Bradley 2. Eller snarare tvärtom kanske då Terzuoladesignen är äldre. Den var en liten revolution när den kom eftersom den var ett av de tidigare samarbetena mellan en customknivmakare och ett knivföretag. 

"The Shadow"

Bradleyn har M4 stål och den nya Starmate är försett med VG-10 och en flatslipning där GB2 har en skålslipning vilket för övrigt även den första iterationen av Starmate hade. Sen är bladet grövre på stjärnan liksom även finishen. Det märks att det inte är en Taichungkniv. Insidorna på ramen, kanterna på skollorna, allt är lite grövre helt enkelt. 

Däremot har den charm. Vilket den lever gott på. Sen kan väl nämnas att den "nya" Starmaten inte är så ny längre då även den tagits ur produktion och börjar bli svårare att få tag på. Så den som vill ägna sig åt lite astronomi får skynda sig. 

/ J - stjärnskådare

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

Knivrecension MCusta MC24C

- Den perfekta fickkniven del 23 

Den här modellen är knappast ny på marknaden utan har funnits i mer än tio år och ingår i MCustas "bas-sortiment". Det som fångade mitt öga och intresse en gång i tiden var de eleganta linjerna, de väl utvalda materialen och ryktet om god japansk kvalitet. Jag var redan bekant med ett flertal knivar från Seki-City som Fällkniven och flera Spydercomodeller som görs där och jag har haft förmånen att hantera knivar från MCustas köksknivssortiment vid ett flertal tillfällen.

På önskelistan över märken som produceras i området finns även knivar från såväl Al-Mar som Moki. Seki-City är lite slarvigt uttryckt Japans motsvarighet till Eskilstuna, Solingen, Sheffield, Maniago, Taichung, Thiers eller andra kända centrum för knivtillverkning. 

Mcusta MC24R

Knivarna finns i ett flertal varianter med eller utan damasksmidda blad och med handtag i micarta, corian och olika träslag som "rosewood", ebenholz, cocobolo och kvittenträ. Charmen med trä är att det ger ett eget uttryck och djup då inte ett trästycke är ett annat lik i ådring och mönster. 

Eftersom jag var på jakt efter en sober och elegant kniv med personlighet så fick det bli trä i handtaget även om svart micarta eller vit corian med mörkt kontrasterande damaststål också var lockande kombinationer. Jag valde även ett standardblad för att följa tanken om enkelhet. 

"Machine custom", japansk hantverkstradition parat med modern tillverkningseknik

  

Första intrycket var gott då kniven kommer i en tämligen välgjord papplåda och vid första anblick såg den precis så fin ut som jag förväntat mig. Andra intrycket var däremot betydligt sämre. Jag återkommer till varför.

Blad

Den här kniven är försedd med ett tämligen spetsigt droppointblad med en markerad falskegg på toppen som sträcker sig större delen av bladets längd. Bladet avslutas med en riktigt vass spets. Inte den nåludd som återfinns på en Leek exempelvis men ytterst kapabel och troligen något mer hållbar vilket är tacknämligt. Ytbehandlingen på bladet är en välgjord satinfinish som skänker glans och lyster åt kniven särskilt när ljuset återspeglas i slipningen och falskeggen.

Ett elegant blad i VG10-stål

Bladlängden ligger på runt åtta och en halv centimeter och eggen är nästan lika lång vilket är något jag uppskattar. Tumpinnarna agerar även bladstopp så de är placerade så nära handtaget som det bara är möjligt och är därför inte i vägen vid genomgående skär. Sen kunde det faktiskt fått plats några millimeter blad till i handtaget för att nyttja utrymmet maximalt. Jag ser gärna att ration mellan blad och handtag på en fällkniv närmar sig 1:1 så mycket som möjligt. 

Bladstålet är det för japantillverkade knivar vanliga VG-10 från Hitachi. Det är ett stål jag verkligen tycker om och har arbetat mycket med då det återfinns som eggstål i flera av mina köksknivar från bland andra Hattori och Shiki. Det tar en egg lätt, blir riktigt vasst och är tämligen rosttrögt även om jag inte skulle lämna det med citronsaft på över natten.  

Slipningen på den här MCusta-kniven tillhör egentligen ingen av mina favoritet - en tämligen låg skålslipning. Det brukar innebära vissa problem som kilformad profil på bladet och markant skuldra vid övergång från slipfas till flatsida vilket bidrar till sämre skäregenskaper särskilt vid genomgående skär i fibrösa material. Men här har man räddat funktionen på ett förnämligt vis. Dels är sekundäreggen gjord med mycket stor radie vilket gör att den närmast känns flatslipad när man drar med fingrarna över den. Sen är övergången från slipfas till sida mjukt rundad och saknar därmed kant. Ännu viktigare är att godstjockleken ligger på under tre millimeter. Lägg därtill att bladet har lite gods bakom eggen och att hela bladet i princip är taperat och du har en kniv som skär utmärkt i de flesta material. 

Sen kan tilläggas att den här kniven utan tvekan har en av de vassaste fabrikseggar jag stött på. Kniven rakar hår med lätthet.  

Handtag

Konstruktionen består av en vanlig öppen ram baserad på liners i stål. De är monterade med tre distanser förutom pivotskruven där en fungerar som bladstopp när kniven är hopfälld. I utfällt läge är det tumpinnarna som fyller den funktionen.

Ett handtag med formade skollor av cocobolo

Ramen är inte urborrad på något vis men trots det är kniven tämligen lätt med sina 88 gram. Men det är klart att här finns lite vikt att spara om man så önskar. Men det kan tilläggas att kniven är välbalanserad och i nuvarande konfiguration återfinns balanspunkten precis där den skall - vid urtaget för pekfingret vilket gör kniven smidig och snabb i handen. 

Kniven går att demontera om så önskas. Lite avvikande är att huvudet på den justerbara pivotskruven är av enkel spårmejsel-typ. En lösning som annars hittas på så skilda märken som EKA och Emerson.

Skollorna är av trä och mycket fint arbetade när det kommer till profilering, ytbehandling och inte minst passning mot ramen. Träslaget är i det här fallet cocobolo. Jag har läst på MCustas hemsida att de planerar att byta till andra träslag för att det är svårt att få tag i just det materialet av tillräckligt hög kvalitet. Hädanefter lär det bli "Indian Rosewood" som dominerar vilket lär vara någon form av jakarandaliknande träslag misstänker jag. Personligen föredrar jag den grövre ådringen på cocobolon. 

Konstruktion med ram i stål och som är öppen i ryggen

Modellbetäckningen "MC24" Står för att det här är modellen med något tjockare handtag och utan clip. Det finns även en tunnare "MC14" där handtaget är slankare, något mindre format och den är även försedd med ett clip.

Utförandet på trädetaljerna är exceptionellt välgjorda men det finns några småmissar på finishen för övrigt. En av dem är att kanterna på pivotskruven helt enkelt är lite vass och kan i vissa vinklar kännas. Jag ämnar montera bort den och åtgärda problemet. Sen är insidan på stålramen förvisso både snyggt polerad och något rundad men inte tillräckligt. Det kan fortfarande kännas om man drar fingret längs med ryggen på kniven. Har man en öppen konstruktion på ett knivhandtag är det viktigt att insidorna rundas rejält för att man inte skall känna dem i handens mjukdelar när kniven greppas hårt. 

En av få missar - den lätt utstickande kanten på pivotskruven är tämligen vass

Annars är handtaget riktigt bekvämt trots sin form får jag väl säga då jag egentligen föredrar slätare handtag. Men i det här fallet fungerar fingerurtagen väl i de olika grepp som kan vara aktuella och särskilt i fattningar i nypan och andra som passar för småarbeten vilket defintivt är vad den här kniven kommer att användas till. 

Kniven har ett mycket litet hål för fånglina. På den här kniven känns det mest överflödigt.

Öppning och lås

Bladet löper på något för prisklassen så ovanligt som glidbussningar i teflon. De är emellertid en specialvariant med smörjkanaler vilket inte är vanligt. Det gör att knivar från MCusta är kända för att vara extremt mjuka i gången. 

En mycket lättåtkomlig och välfungerande tumknopp. Den sitter även exemplariskt långt in på bladet

Men det var verkligen inte det här exemplaret inledningsvis. Jag trodde först att det var något fel på kniven. Den hade en mycket kärv närmast grusig känsla vid öppning och var inte i närheten av att glida någonstans. Bladet var till och med trögt att öppna. Jag släppte därför något på pivotskruven för att se om det skulle hjälpa, men icke.  

Den usla känslan förstärktes av att låset var segt att släppa. "Lock-stick" på en linerlock i stål!? Aldrig hört talas om det fenomenet tidigare, inte ens på mina billigaste kinesiska knivar. Det var inte den känsla jag förväntade från ett knivmärke känt för sin precision i tillverkningen och goda kvalitetskontroll. 

Men sen tänkte jag efter lite och hällde i en droppe olja och vips - förvandlingen var fullständig! Kniven blev precis så mjuk som det talas om och alla tendenser till kärvande lås försvann omedelbart. Uppenbarligen är det här en kniv som behöver smörjas från stund till annan. Numera är kniven en "freedropper", det vill säga bladet faller in av sin egen tyngd när låsarmen släpps så en viss försiktighet bör iakttas vid hantering. 

Kniven låser med hela låsarmens bredd vilket gör den robust

Efter det spa-badet kan konstateras att kniven låser oerhört bastant. Inte minsta tendens till glapp eller spel i bladet och låsarmen är lätt att släppa. För att underlätta åtkomst har den försetts med de enda räfflor som återfinns på kniven. De fungerar väl även om jag personligen kunde undvarat även dem. 

Bladet öppnas med dubbelsidiga tumknoppar som är relativt lättåtkomliga och med dem kan man företrädesevis smyga fram bladet stilla och kontrollerat. Vill man kan man emellertid med lätthet snärta fram bladet med tummen. Det passar sig dock inte på den här typen av kniv enligt mig. 

Att bära

Något överraskad blev jag faktiskt då jag helt missat att modellen "MC24" till skillnad från "MC14" saknar clip. Den sistnämnda är försedd tunnare skollor med grundare fingerurtag och som sagt andra möjligheter för fickan. Det var nog den jag sett på bilder när jag tänker efter. 

"MC24" levereras med ett något opassande fodral i nylon

Istället levereras den här kniven med ett fodral. Det är gjort i svart nylon med fäste för såväl horisontellt som vertikalt bältesbärande. Materialen känns väl sådär men känslan förhöjs av en en sydd läderlogga. Däremot tycker jag inte det passar med stilen på kniven för övrigt. Det borde i så fall varit ett tunnare läderfodral. Jag kommer troligtvis aldrig att använda det. 

Eftersom kniven är lätt och mäter runt decimetern i strumplästen får den istället glida ned i en ledig ficka. Nackdelen med det och de fina träskollorna är att den knappast kan samsas där med något annat utan att bli repig. Patina i all ära men jag vill inte misshandla kniven ihop med nycklar eller annat.

Sammanfattningsvis

Ibland ligger det mycket i ett namn och "MCusta" är ett talande exempel då det utläses "Machine Custom". Det är kopplat till att det handlar om knivar som monteras, finjusteras och poleras för hand men att vägen dit inkluderar att alla metalldelar är utskurna med laser eller CNC-frästa istället för att stansas ut som på enklare knivar. Det är en synergi mellan klassiskt japanskt hantverkstänkande och moderna industrimetoder.

En angenäm bekantskap

Efter att ha fått sin droppe olja är kniven precis så mjuk och behaglig i gången och låset som precisionen i tillverkningen tillåter och som ryktet gör gällande. 

Bladet är närmast perfekt utfört vad gäller slipning och polering. Det sitter även helt centrerad i handtaget i infällt läge. Överlag är det en mycket välbyggd kniv. 

Det blir tämligen uppenbart att det finns en viss distans mellan den japanska och amerikanska marknaden vilket jag i det här fallet tycker är befriande. Annars hade den här kniven haft bussningar i fosforbrons alternativt försetts med kullager, haft en urborrad lättad ram och hela handtaget hade varit nedlusat med "jimpings" på både blad och handtag för ökad friktion. Det finns en viss likriktning i hur knivar byggs helt enkelt. Den slipper man här. Mer tradition och något mindre trender även om formspråket på den här kniven är allt annat än traditionellt.  

Det här är en kniv jag rekommenderar till dem som vill ha en fickkniv med stil och finess försedd med ett ruskigt vasst blad. Köp den inte däremot om du vill ha en kniv att bända upp färgburkar i jobbet med. 

Specifikation:

Längd utfälld: 197 mm
Längd hopfälld: 108 mm
Vikt:  88 g
Bladlängd: 85,7 mm
Godstjocklek: 2,8 mm
Bladstål: VG-10, HRC60
Handtag: Cocobolo över liners i stål
Lås: Linerlock

Producerad av: MCusta, tillverkad i Japan


/ J - besöker den uppåtgående solens land

 #knivigtvarre #aliaspostmortem

Knifereview MCusta MC24

This is an English version of a review or maybe overview of a knife that is part of a series called "The search for the Perfect pocketknife" and this happen to be part no 23. Not really logical but the rest is written in Swedish. This is one of the latest texts on the subject. It started some years ago with Spyderco Delica 4 followed by  it's antagonist from Benchmade, the Mini Griptilian and continued from there.

I'm quite sure that I will never find the "perfect" knife in any true sense of the word. But getting there is both fun and entertaining as you all probably are well aware of. And you nice people are most welcome to follow my journey there.

Today I give you a piece of refined Japanese cutting tool.

This model is hardly new to the market since it been around for more than ten years and is part of the MCusta "Basic-line". What caught my eye and interest back when I saw it the first time was the elegant lines, well chosen materials and the reputation about Japanese quality. I was already familiar with lots of other knives from Seki City like Fallkniven and several Spydercomodels which are made there and I have had the privilege to handle knives from MCustas line of kitchen knives at more than one occasion.

Mcusta MC24R

The MCusta knives are available in several versions with or without damascus steel and with handles in materials like Micarta, Corian and a number of different woods like "rosewood", ebony, cocobolo and quince. The charm with wood is that one piece isn't exactly like another and therefore have it's own expression.

I was at the time in pursue of a sleek and elegant knife with some character and the choice fell on wood even if black Micarta or white Corian with dark contrasting damasteel also were tempting alternatives. I also went for a standard blade to follow the idea about simple elegance.

"Machine Custom", Japanese craftmanship combined with modern production technology

The first impression was very good since the knife comes in a rather nice box and at first glance the knife looked exactly as I pictured it. Second impression was however not good at all. I will come back to why.

Blade

This knife is equipped with a rather pointy droppointblade with a well defined top swedge that run for almost the entire length of the blade. The tip is quite thin but not the needlepoint you find on a Kershaw Leek for example but very capable and a bit more sturdy which is commendably. The finish is a very well made satin that gives a nice shine and luster to the blade especially when light is reflected in the grind and swedge. In short it's a beautiful blade. 

A sleek blade in VG-10 steel

The blade length is 3.25" and the edge is almost as long, proportions which I highly appreciate. The tumbstuds also acts like bladestops so they are placed as close to the handle as possible and are therefore not in the way at all during work and through cuts. An area where many knife models fails unfortunately. 

Accordning to me MCusta could however have crammed another millimeter or two of blade into the handle in order to maximize use of space. In general I like when the ratio between handle and blade on folding knives is as close to 1:1 as possible. Exceptions always exists but it's a good ground rule.

The bladesteel is Hitachis VG-10, a quite common steel in knives made in Japan. It's a steel I really like and have worked plenty with since it's found in several of my kitchen knives from among others Shiki and Hattori. It's easy to sharpen, takes a really good edge and is fairly corrosion resistant even if I don't leave VG-10 blades with lemonjuice on them overnight. The edge retention isn't the best if compared to later "super steels" of course but is still adequate. I might add that I don't mind using my rods or strop from time to time. 

The grind on this MCusta knife is not one of my favourites though - a fairly low hollowgrind. That usually means certain problems due to a wedgelike profile on the blade and a clear shoulder between grind and flatside. That in turn contributes to less good cutting performance especially in fibrous materials. That's the theory anyway. 

But Mcusta has done some important things right. First of all the radius of the hollowgrind is very large. So large that it almost feels flat to the touch. Then the transition from bevel to side is very smooth and rounded. And maybe more important, the thickness of the bladestock is not more than three millimeters to begin with. If you combine that with a blade that is rather thin behind the edge you've got a knife that cuts well in most materials.

I might add that this knife came with one of the sharpest factoryedges I ever encountered. It shaved hair with ease. Later encounters with knives from MCusta tells me that it wasn't a fluke either.

Handle

The construction is a standardarized open frame made out of steel liners. They are connected with three spacers and a pivot. One of them acts like a bladestop in closed position. When the knife is unfolded the thumblugs acts as stop pins.

A handle made out of 3D-sculpted Cocobolo with finger grooves

The frame is not drilled out in any way but despite that this is a light knife weighing in at mere 3.25 oz. But of course there are some weight to be saved if they aimed for really light weight. But the knife is well balanced and in current configuration the balance point is found exactly where it should be - at the fingerchoil. That makes for a knife that feels fast and lively in hand.

The knife can be dissassembled for maintanance if you so wish. Something slightly unusual is that the head for the adjustable pivotscrew is made for an ordinary screwdriver or coin and not the on knives more common torx. A solution otherwise found on as diverse brands as EKA and Emerson.

The sides is made out of wood and is very well crafted when it comes to texturing, finish and fit against the frame. In this case the wood is Cocobolo. I've read on Mcustas homepage that they plan to change to other woods because of quality issues. Henceforth they plan on using "Indian Rosewood", which is some form of Jacaranda, to a large extent. Personally I prefer the larger grainpattern on the Cocobolo from a pure aestethic viewpoint.

Open back construction with barrelspcacers and based on a steel frame

The modelnumber "MC24" means that this is the sligthly thicker version of the knife without a pocketclip. There is also a thinner "MC14" with a slimmer handle equipped with a clip for those who prefer that set up.

The execution of the woodhandle is exceptionally well done but there are actually some small misses in the overall finish. One of the most obvious is that the edge of the pivotscrew head is almost sharp and feels a bit uncomfortable in some grips. I have since I wrote this fixed that little issue.

Another detail that I don't like is how the inside of the frame is finished. It is certainly both polished and rounded. But not enough I think. It still can be felt if you drag your finger along the back of the handle. If you have an open construction it's important that you chamfer and polish the insides properly so that they don't interfere with the hands softer parts when the knife is held hard.

One of few misses - the slightly protruding pivotheadscrew is fairly sharp

Otherwise the handle is quite comfortable. Despite it's shape I might add since I normally prefer straigther handles without this type of pronounced finger grooves. They have a tendancy to not fit at least my hands.

But in this case the grooves works well in different kind of grips. Especially in pinchgrip and other grips that might be used for precise work which is what this knife does best. But I can clearly see that persons with bigger hands than I can feel a bit cramped on this handle. 

The knife comes with a very small hole for a lanyard. On this knife it feels redundant.

Deployment and Lockup

The blade runs on tefonwashers which is rather unusual in this priceclass. But Mcustas signature washers have an extremely smooth almost hydralic feel to them. 

A very easy accessable thumstud. It rides exemplary close to the handle

But, and there is a big but this particular specimen was everything but smooth at arrival. At first I thought there was something wrong with the knife. It had a harsh almost gritty feeling when opening and wasn't close to "butter anything". The blade was even sluggish to open. I therefore eased the pivot so see if that did help any, but no. I only got blade play as a result.

The wretched feeling was amplified by a sticky lock. Lock-stick on a steel linerlock? Never heard about before, not even on my cheap knives. That wasn't exactly the feeling I expected from a brand known for it's precision and good quality control. They even named their brand "Machine Custom"!

But then I got an idea and put a drop of oil in the joint and in a sudden the transformation was complete. The knife became exactly as smooth as talked about and all tendencies to lockstick was gone at a blink of an eye never to return. Obviously this is a knife that requires a drop of oil from time to time.

Nowadays the knife is a "freedropper", the blade falls under it's own weight when the lockbar is released. I dare anyone to find a more silky action from a knife not on bearings. So some caution when handling is strongly adwised if you prefer to keep all of your fingertips. 

The whole lockbarinterface is engaged which makes for a solid lock up

After that speedy spa-treatment one can conclude that the knife locks very positive. No tendencies at all for movement in the blade, not up- and down nor side to side and the lockbar is very easy to release.

For better traction the only "jimpings" found on the knife is placed on the reliefcut for the lockbar. They work well but I could have lived without them as well. Not a fan of the phenomenon at all but that is my personal preference. And if they are going to be present on a knife they should be motivated, well placed and executed. 

The blade is opened by double sided thumbstuds who are relatively easy to access. With them you can preferably open the knife in a slow controlled motion. It is also possible to whip the blade out with just a flick of the thumb. But somehow it doesn't fit the style of the knife I think. Nowadays it's hard to avoid though because the knife opens so smooth. 

To Carry

I was a bit surprised when I first received the knife since I totally missed that this version "MC24" unlike "MC14" don't have a clip. The latter has thinner handlesides with shallower fingergrooves and other carryoptions. It was probably the one I've seen in pictures when I think about it.

"MC24"  comes with a nylonpouch for carry. A material somewhat inapropriate in this case

This knife is instead comes with a pouch. It's made out of black nylon with the option of both horisontally and vertically carrying on the belt. Even if the quality is high the materials chosen feels so-so. The overall impression is saved by a sewn leatherlogotype. But my opinion is that the nylon doesn't match the style of knife. It should have been a thinner leatherpouch. As is I do not use it.

Since the knife is light and measure round 4" folded it may instead slide into a vacant pocket. The downside to that is that the nice woodenscales hardly agrees with keys and other stuff without being scratched. Patina in all it's glory but I don't want to manhandle the knife.

To Conclude

Sometimes a name actually means something and "MCusta" is a good example of that since it is read "Machine Custom" as mentioned. It's linked to the fact that the knives are assembled, tuned and polished by hand but all parts are cut with laser och CNC-machined prior to that. It's a synnergi between traditional Japanese handicraft and modern industrial methods according to themselves.

A charming and sharp alternative to take into consideration if you are in search for a gentlemans EDC

After receiving it's drop of oil the knife is exactly as smooth and nice as the precision in the materials allow and the rumour has it. So the name is still viable. 

The blade is close to perfection when it comes to sharpening and polishing. It's also dead centered. Ovarall it'ts a really well made knife, no complaints there. 

Maybe it's just me but I feel a discrepancy between the Japanese and the American market or knives mainly aiming that way. Had this been an American made knife I guess the bushings had been replaced with bearings, the frame had been drilled out heavily and the entire handle and maybe half of the blade had been full of jimpings to provide a "traction plan". There is a certain conformity in how knives are made these days. But not in this case. A little bit more tradition and a little less trends even if the design elements in this knife is everything but traditional. A welcome addition to a modern knife world dominated by titanium framelock flippers or as I sometimes call them "herrings".

This is a knife that I can recommend to those who searches for a stylish and sophisticated pocketknife with a terribly sharp and pointy blade. A gentlemans knife with EDC-capacity. Don't buy it however if you want a trusty knife to pry open paintcans at construction sites.

Specification:

Overall Length: 7.5"

Handle Length: 4.5"

Weight:  3.25 oz.

Blade Length: 3.25"

Blade Thickness: 0.12"

Blade Steel: VG-10, HRC60

Handle Material: Cocobolo scales over steel liners

Lock: Linerlock

Produced by: MCusta, made in Japan

/ J - in search for Japanese precision

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Dagens bild nr 11

En tvättäkta Japan! Det är inte helt vanligt med japanska fällknivsmärken på världsmarknaden även om det förstås finns varav Moki och Seki-Cut kan framhållas. Vanligare är dock att knivar tillverkas där och formgivs någonannanstans som exempelvis många av Spydercos och alla Fällknivens modeller.

Ett av de märken som hittat ut på den internationella marknaden är MCusta. De har gjort sig kända för hög och jämn kvalité och hävdar själva att de står för en fusion mellan gammalt hantverkskunnande och moderna tillverkningsmetoder.

"MmmmCusta"

Just den här modellen är en av deras "Basic"-modeller och har träskollor i cocobolo. Annars är det en tumknoppsöppnad kniv försedd med linerlock och bladstålet är det likaledes japanska VG-10 som här skrämts upp till 60HRC. Kniven är synnerligen mjuk och lågmäld i gången och riktigt vass. En trevlig fickkniv med integritet.

En recension på den här kniven kommer inom kort på en blogg nära dig!

/ J - japaner, japaner överallt japaner...öh, nej!

Knivrecension Spyderco C66BK3 "Centofante 3"

- Designersamarbeten XI, Centofante 

Föreliggande kniv är resultatet av ett samarbete mellan den framlidne Frank Centofante och Spyderco. Han var ett av de stora namnen inom customscenen i USA och ordförande för amerikanska "Knifemakers Guild" och fick till och med epitetet "Godfather of knifemaking". 

Den här specifika kniven var ett rent impulsköp för några år sedan som kom sig av att jag blev erbjuden ett förmånligt pris i en lokal jaktbutik som besöktes i syfte att titta på Mcusta-knivar. Det råkar vara en bekant till mig som var återförsäljare för dem i Sverige vid den tiden. Bäst jag stod där och kände och klämde på diverse modeller från Japan så fick jag syn på den här enkla uppenbarelsen. Även den från Seki-City förresten, liksom Mcusta knivarna. Försäljaren sade att jag kunde få rabatt då kniven saknade papper och kartong. Den hade legat på display en längre tid och jag misstänkte att han ville bli av med den. 

Spyderco Centofante III

Kniven passade in i intressesfären för stunden då jag var på jakt efter en ersättare för min då borttappade Fällkniven U2. Den här kniven är på intet sätt identisk med den modellen men delar egenskaperna att de är extremt lätta och smidiga knivar som skär bra. De delar även skaftmaterialet som i båda fall är Zytel. 

En tunn, slank elegant uppenbarelse - precis vad jag letade efter

Den här kniven kan också fås som "Centofante 4" vilken är samma kniv försedd med ett Wharncliffe-blad. Att Centofante är en populär modell kan konstateras eftersom den trots många år i sortimentet återfinns även i årets katalog. 

Blad

Bladet har ett något ovanligt utseende men är en modifierad droppoint med osedvanligt lång buk. I princip är hela eggen en enda lång kurva som börjar nära handtaget. På ovansidan återfinns en falskegg och ryggen på bladet slutar nästan i en "spets" ovanför det typiska Spydercohålet.

Bladet i japanskt VG-10 är försedd med en skålslipad sabelegg 

Kniven är begåvad med mycket bra skäregenskaper tack vare det tunna godset, en god geometri och stålvalet. Det finns inte många fällknivar som har en bladlängd på närmare åtta centimeter och endast är 2 millimeter grova över nacken. Särskilt inte om de är amerikanska med de rådande trenderna just nu. Dessutom är egglängden och bladlängden nära nog identiska eftersom kniven i princip saknar ricasso och ansats. Det är tacknämligt även på så vis att det gör att de styrande fingrarna kommer nära bladet och det ämne som skall bearbetas. Det är emellertid tur eller kanske snarare väl genomtänkt att bladgodset är så pass tunt eftersom kniven är sabelslipad. Det vill säga skålslipningen sträcker sig inte mer än halvvägs upp på bladet. 

Bladet avslutas med en riktigt kapabel spets. Den tunna bladet taperas och smalnas av ytterligare med en falskegg på ovansidan.  

På ovansidan återfinns den klassiska Spydercorampen här försedd med "räfflor". Men skall det vara någon form av frästa spår så är det så här det skall göras. De ger ett utmärkt fäste utan att på något sätt irritera. 

Så gott som perfekt bladcentrering i den mån det är viktigt

Stålvalet känns igen för er som kan era Spydercos. Det är det för Seki-Citytillverkade knivar vanliga VG-10. Ett i mitt tycke utmärkt stål. Rosttrögt, relativt lättslipat och tar en rejält vass egg. Vilket inte är så konstigt eftersom det från början är ett stål framtaget bland annat för att användas till köksknivar. 

Handtag

Handtaget utmärker sig eftersom det är gjort i FRN, fiberförstärkt nylon och saknar bärande stålchassi. Istället har man förlitat sig på materialet för hållbarhet. För en fickkniv räcket det mer än väl. Resultatet blir en tunn kniv som därtill är ytterst lätt. Begränsningen blir att kniven inte blir så stark vid vridande rörelser, sådana som kan uppstå vid exempelvis täljarbete så det får man ha i åtanke. 

Kniven kan inte demonteras eller justeras då den är nitad. En konstruktion som kan kännas något daterad samtidigt som jag inte upplevt några problem med några av Spydercos knivar som är byggda på det viset.

Handtaget består av FRN i en nitad konstruktion utan stålram

För utseendes skull har presentationssidan försetts med dekorativa spår och en Spydercospindel i palladium. Det förhöjer känslan och skänker en smula exklusivitet åt ett annars tämligen plastigt grepp.

Storleken på kniven räcker mer än väl till för ett bastant fyrfingersgrepp. De mjuka och enkla formerna gör att det är lätt att greppa kniven på det sätt som önskas. Det gör kniven lättarbetad och praktisk. Tumrampen i kombination med räfflorna på ovansidan av bladet ger ett stabilt grepp som inte riskerar att glida. Det är bra eftersom FRN-materialet i handtaget i det här utförandet inte ger mycket friktion att tala om. 

Öppning och lås

Centofante III öppnas med ett sedvanligt Spydercohål som i det här utförandet är lätt att komma åt och fungerar mycket väl. Eftersom hålet på 13 millimeter återfinns tämligen djupt försänkt i bladet så blir inte kniven så bred i fickan som en del större Spydercos kan vara. Det är tacknämligt då kniven är så smidig för övrigt. 

Klassiskt Spydercohål som är lättåtkomligt och välfungerande

Kniven är mycket lätt att öppna för att var en backlock. Låset är försett med "Boye-dent" som de flesta Spyderco-modeller. Frågan är om det är lösningen på ett problem som inte existerar. Det vill säga att man oavsiktligt släpper låset när man greppar handtaget hårt. I vilket fall är det inte vägen så det skadar inte funktionen till skillnad från en del andra galenskaper som CRKT:s "Auto-LAWKS". 

Klassisk Lock-back med en "Boye-dent", fördjupning för att förhindra att låset släpps oavsiktligt

Centofante är en av de få lockbacks särskilt med nitade handtag som är så väl utförd att den kan stängas och öppnas genom att låset frigörs om man så önskar. Ungefär som en axislock. Det är åstadkommet endast med vanliga glidlager och små toleranser. Trots att den kan snärtas upp är den ändå så tight att det inte finns något kännbart glapp eller spel i kniven. 

Rampen som bildas av hålet i bladet ger bra fäste särskilt som det som här försetts med frästa spår

Att bära

Centofante III är en riktig lättviktare och väger in på cirka 70 gram. Kniven har även en slank profil och tämligen smal även på höjden. Det kombinerat med ett utmärkt clip gör att det inte blir så mycket bekvämare att bära än så här. Den är helt enkelt utmärkt på det området. 

Clipet är ett svart klassiskt Spydercoclip med nästan perfekt funktion. En av de största fördelarna förutom att spänsten är väl avvägd är att spetsen inte är vinklad utåt. En enkel detalj som alltför ofta missas på många knivmodeller oavsett prisklass.

Det är emellertid målat så efterhand uppstår en viss patina. Vad man tycker om det är förstås personligt. Jag har själv inget emot att en kniv ser använd ut. Just sådana här modeller är knappast samlarknivar även om det uppenbarligen går att samla på dem. 

Spydercos svarta standardclip

Clipet kan alterneras mellan ändarna på kniven men inte flyttas till vänster sida. Så vänsterhänta - tyvärr, det blir komplikationer för er. Om clipet flyttas kan jag dock varna för att dra skruvarna för hårt. Gängorna som är inlagda i plasten går inte djupt och kräver tämligen delikat handlag. 

Generellt kan jag säga att jag föredrar den här tunnare varianten av knivar i fickan framför dem med tjockare handtag som exempelvis Benchmade Mini Grip eller Kershaw "Needs Work". Kniven sitter även tämligen lågt i fickan även om en del av handtaget sticker upp. Det ger lite att greppa om utan att signalera "kniv" för mycket. 

Sammanfattningsvis

Vad skall man då säga om Spydercos gamla "Centofante" III? För det första att den är tämligen elegant för att vara en kniv med FRN-handtag. Den har dock en tydlig fram- respektive baksida. Baksidan är betydligt enklare. 

Funktionsmässigt är det en riktig skärmaskin som jag ursprungligen införskaffade för att ersätta min borttappade Fällkniven U2 som smidig allround fick-skalpell och den rollen fyller den riktigt väl. 

Mycket praktisk och någorlunda elegant dessutom

Kniven har ingen "choil" eller ricasso som är i vägen för arbete. Den väger inte mycket och kom riktigt vass och är försedd med ett bra stål som jag gillar. Så där återfinns några riktigt bra egenskaper som väger tungt vid val av kniv. 

Den är även något mer gentlemannamässig än ett par andra modeller den ligger nära i funktion. Jämfört med Spydercos egen Delica till exempel har den tunnare blad och längre egg men saknar den flatslipning den har.

Överlag är det en mycket bra fickkniv ur de flesta aspekter. Herr Centofante visste vad han gjorde. Som någon skrev på ett forum efter det att jag lagt upp några bilder på den här specifika kniven:

"a very underrated knife".

Specifikation:

Längd utfälld: 192 mm
Längd hofälld: 115 mm
Vikt: 71 g
Bladlängd: 79 mm varav 76 mm egg
Godstjocklek: 2 mm
Bladstål: VG-10
Lås: lockback
Handtag: FRN med inlägg i palladium

Producerad av: Spyderco, tillverkad i Seki, Japan

Mer information återfinns på Spydercos hemsida här.


/ J - gräver vidare i knivhögen