Knivrecension Spyderco C55GP Starmate

-  att närma sig en modern klassiker

Uttrycket var inte aktuellt då men den här kniven tillhör en skara knivar som traktades så hett efter från min sida att fenomenet numera fått en egen term - "Grail/Graal Knives". Ja, inte efter mig då men det har visat sig vara fler som tänker likadant. Tiden var tidigt nittiotal och de sällsynta bilderna på exotiska knivar kom från glassiga importerade magasin som "Blade" och "Tactical Knives". De köptes för synnerligen begränsade studiemedel och därmed var tidningarna ibland nästan lika ouppnåeliga som knivarna.

Knivar man fordom traktade efter: Spyderco Starmate, Gerber CF, Benchmade AFCK

Redan då var det några knivar som stack ut trots att genren "Tactical Folders"* knappt  var uppfunnen. Utan tvekan är märket Spyderco ett av dem som var tidigast med modeller som Renegade och Police. De var även snabba med att samarbeta med customknivmakare och även med "gudfadern" för den här typen av knivar, herr Bob Terzuola själv.

Det är förstås han som ligger bakom den här modellen "Starmate" och det här är version nummer två från Spydercos sida.

Spyderco C55GP Starmate

Den första generationen av Starmate är sedan länge tagen ur produktion. Men även den här nyutgåvan har kommit och gått så önskar man köpa sig ett exemplar får man söka sig till begagnatmarknaden där den en så länge går att få tag i utan att det kostar skjortan. 

Andrautgåvan tillverkades i Japan till skillnad från den ursprungliga som gjordes i Golden Colorado.

Blad

Bladformen är ett av Terzuolas signum och linjerna känns igen från många av hans customknivar minus hålet då förstås eftersom han oftast föredrar tumdiskar. Det är ett tämligen "rakt" blad, en droppoint med kraftig falskegg på toppen och en svag buk. Formen kombinerat med en flat sabelslipning och en väl tilltagen godstjocklek gör bladet mycket starkt. 

En för Bob Terzuola karaktäristisk bladform

Tyvärr bidrar de egenskaperna även till att kniven skär sämre än den kunnat göra. Jag inbillar mig utan att ha känt på den att första utgåvan är bättre därvidlag med sin skålslipning och något tunnare blad.

Spetsen är formidabel, både stark och vass

När kniven öppnas ger bladet en känsla av att vara tungt och det är det! Det är rätt mycket stål som skall förflyttas då bladet är hela fyra millimeter tjockt och det är närmare decimetern långt, närmare bestämt nittiofem millimeter. Lägg därtill att det inte är mycket borttaget i och med den tämligen låga slipningen. 

Starmate har en rejäl tjurnacke av 4mm VG10

Stålet är inget extraordinärt men dugligt i form av VG10. Kniven är japantillverkad och stålet är från samma land så valet känns inte långsökt. Jag har hört de som menar att det är för billigt för prisklassen på kniv. Jag tycker snarare man skall se till funktion och då är det inte att förakta.

Däremot är det för mycket av det bakom eggen. Den är kniven är ursprungligen en så kallad "Tactical", alltså någon form av tänkt självförsvarskniv eller dylikt. Det märks då den inte är den mest praktiska hur gärna jag än skulle vilja hävda det. Bladet är något för tjockt, grovleken bakom eggen lite för tilltagen och slipfasen något för låg. Den är inte optimal för att skära med helt enkelt. Det är å andra sidan en egenskap den delar med majoriteten av knivar som produceras idag. Branchstandard har blivit grova blad och på så vis är den här kniven modern eller snarare vare den före sin tid. 

Skall man nu "kladda" på bladet kan det lika gärna vara snyggt!

Bladet är å andra sidan snyggt. Linjerna sitter där de skall även om jag även här tycker att originalet har trumf på hand. Det är framförallt övergångarna mellan slipfas/falskegg och bladsida som kunnat vara skarpare på den här kniven i mitt tycke. Finishen är en välgjord högblank satin som gör den hopplös att fotografera och loggorna diskreta. På ena sidan Spydercos spindel och namn på ricasson och på andra sidan Terzuolas logga och tillverkningsland jämte ståltyp. 

Handtag

Konstruktionen är välbekant för den som kan sina moderna knivar. En stålram, öppen rygg med distanser och utanpå det skollor i svart G10. Ramen i sig är kraftigt urborrad för att spara vikt. Det är en rätt stadig kniv på det viset att den har tre distanser skruvade från två håll utöver en tub som agerar fånglinehål, stoppinne och själva pivotskruven. Det gör handtaget stabilt i längsled. Det är inte alltid det nämns men det är en egenskap som är viktig för hur kniven skall uppträda över tid vad gäller bladcentrering och låsgeometri. Det är inga stora marginaler det handlar om och om handtaget efter rengöring och demontering inte återgår i exakt samma läge får man snabbt problem. 

Mest utmärkande för handtaget på Starmate är dock de något aviga proportionerna. I relation till ramen så är nämligen G10 sidorna väldigt tunna och avståndet dem emellan stort eftersom bladet är grovt. Det ger förvisso en kniv som är tunn i fickan men det är inte att föredra ur ergonomisk synvinkel. 

Handtag med sidor i G10, tyärr något för mycket låda för att vara optimalt

Det är inget fel på hur kniven känns i hand och utformningen av handtaget. Alla grepp fungerar och det är rymligt nog även för stora händer eller handskar. Det känns emellertid tämligen uppenbart att den främst är tänkt för "sabregrip" med tummen mot tumrampen bakom hålet. Då känns kniven bäst balanserad och lättast i hand. För att inte glida framåt så är den försedd med en av Terzuolas kännetecken, en ramp för tummen. Den fungerar väl särskilt som spåren, "jimpings" är väl frästa och lagom vassa. 

Konstruktionen har flera fördelar - den är stadig och som synes lättad men sidorna är tunna

Det som är mindre bra har inte med själva formen att göra utan med utförandet. Kniven har dessvärre flera "hotspots", ställen som orsakar tryck när man brukar kniven. Det är främst två saker som bidrar till det. Det ena är det tidigare nämnda förhållandet mellan tunna sidor och stort avstånd dem emellan. Det ger helt enkelt lite kontaktyta mot handen när man tar i. Sen förstärks det intrycket negativt av att att G10 sidorna knappt är fasade utan enbart lite rundade. Värst är hörnet som uppstår i bakkant av halvmånen som gjorts i sidan för att man skall komma åt öppningshålet. Jag är ingen vän av handtag som känns "fyrkantiga" i handen. Skall jag vara ärlig så gör Starmate det. 

Kniven hade tjänat på tjockare skollor med kraftigare och mer rundad fasning. Ännu bättre är om de låtit originalkonfigurationen vara kvar med stängd rygg. Möjligen är det en designfråga möjligen en kostnadsfråga. Men kniven var inte så billig så det kunde Spyderco kostat på sig när de nu gjorde en version två. 

Öppning och lås

Hur kniven öppnas kommer knappast som en överraskning då det är en Spyderco. Hålet är av "standardstorlek" och mäter 12 mm. Kanterna är tämligen skarpa som de plägar vara på Spydercos från Seki City men det är inget jag har något emot då det ger ett skarpare och mer direkt fäste för tummen. 

Hålet är välplacerat och öppningsvinkeln gör kniven ovanligt snabb. Det är inga problem att snärta upp bladet om så önskas. Det löper mycket lätt även om det sker på teflonlager. Nu har jag inga direkta invändningar mot dem. Det brukar framföras att de ger med sig efter hand och därmed skulle orsaka glapp i kniven men det är faktiskt aldrig något jag märkt. 

Sen har kniven rätt klent motstånd för att hålla bladet stängt. Det gör att det även går att öppna den ännu snabbare med en handledssnärt. Den fungerar utmärkt som en "gravity knife". Om det är ett medvetet val eller bara ett resultat av en för klen "detent" vet jag inte. 

Tadaa! Surprise! Ett hål. Delvis skymt för den vänsterhänte

Starmate är även på den här versionen utrustad med ett linerlock. Ursprungligen var det en "nested liner" som skötte låsbiten. Här en mer traditionell variant med något kraftigare gods och därmed aningen mer stabilitet i alla fall teoretiskt. Men helt traditionellt är det inte! Bob Terzuola var först med en detalj på sina customknivar som ökar styrkan hos linerlocks. Kontaktytan mellan blad och låsarm är konkav för ökad säkerhet. Det har fått följa med till Starmate.

Ett ruskigt bra linerlås som inger förtroende

Låset uppför sig tämligen exemplariskt. Det faller på plats med ett ljudligt "klack", varpå det låser som det skall, håller bladet på plats utan knot och är lätt att släppa. Inte så mycket mer att orda om där. Det kan det där i Japan. 

Att bära

Clipet är ett av Spydercos större skedformade standardclip. Det fungerar bra men diskret är det inte. På den här kniven kan det även placeras i vilket "hörn" som önskas. En lösning som ger fler hål i handtaget än ett termitbo så jag uppskattar inte alltid den finessen. Fler hål ger också många ställen som skit kan samlas på förutom att det stör utseendet. Kniven är väl någorlunda dubbelsidig för den vänsterhänte. Men öppningshålet är något skymt från vänster sida och låset svårare att släppa, men det går. 

Så högt vill jag inte ha mina knivar och inte så stora clip heller men funktionen är god

Kniven sitter bra i fickan men för högt för min personliga smak. Det skyltas mycket med att man har en kniv i fickan. Jag vet att tanken bakom är att den skall bli lättare att dra. Men jag håller inte med om den teorin men det är ämnet för en annan blogg. 

Den här senare utgåvan är avsevärt tyngre än sin föregångare, runt tjugo gram eller så. Av någon anledning passeras en gräns mellan de 120 gram den väger och de 140 gram den här Starmate väger in på. Ingen tungviktare men den går heller inte i fjädervikt. 

Ryggens svepande linjer och det faktum att den är relativt tunn gör att det går att få ned en hand i fickan trots att det finns en kniv där. Något som uppskattas från min sida då nycklar oftast förvaras i samma ficka högerhänt som jag är. G10 sidorna är heller inte så grovmönstrade att man river av skinnet på knogarna när man skall ned i fickan, hörde ni det Cold Steel?

Sammanfattningsvis

Hur närmar man sig en klassiker på rätt sätt? Det händer från stund till annan när det recenseras knivar att man stöter på modeller eller typer av knivar som tillfört historien mer än andra. Det kan vara så historiskt signifikanta företeelser som  "friction folders" - de första fällknivarna, "Jack Knives", den första moderna varianterna eller senare bidrag genom enskilda modeller som "Buck 110", "Spyderco Police" och "CRK Sebenza" bara för att nämna några.

En kniv som nog avnjutes bäst med känsla, inte förnuft

Den här kniven kan placeras i det senare facket och är speciell på två vis. Dels är den designad av en av "de stora", Bob Terzuola men framförallt var originalversionen av "Starmate" en milstolpe i den moderna knivhistorien på så vis att det var ett av startskotten för samarbeten mellan knivtillverkare och customknivmakare på bredare front. Innan dess var de två storheter som inte gärna möttes även om förstås alla knivar är ritade eller designade av någon. 

Ett tillvägagångssätt som idag snarare är regel än undantag och långt drivet av märken som CRKT, Kershaw, Kizer, ZT med flera.

Starmate - en kniv som inte kommer lämna samlingen i brådrasket

Är Starmate en "bra" kniv? Jag är egentligen inte rätt person att bedöma det. Jag gillar den nämligen i vilket fall. Starmate har en särskild plats i samlingen för min del och lär inte lämna den i första taget. Det var en av de första knivarna jag verkligen ville ha på den tiden det begav sig.  Då fanns det en trio knivar som lyste lite klarare på den då inte så fullknökade "taktiska" himlen, det var Benchmade "AFCK", Gerber "CF" och den här, Spyderco "Starmate". Jag har de två andra också. 

Men rent objektivt, om det nu finns någon sådan ståndpunkt, är det inte den bästa kniv som gjorts eller ens den bästa Spydercon enligt mig. Jag kan i så fall inte låta bli att jämföra med exempelvis närliggande Gayle Bradley 2 som för övrigt kommer recenseras här på bloggen framöver. En kniv som påminner mig om en mycket mer raffinerad Starmate. Faktum att den modellen troligen är "bättre" på alla parametrar jag kan komma på. Det finns en anledning till att Starmate inte presenteras i min serie "Jakten på den perfekta fickkniven". Men det är ändå något visst med den här kniven. 

Sen var den troligen överprissatt med tanke på att den känns något daterad eller klassisk beroende på hur man ser på det. Nu hade jag tur och hittade den på rea någonstans, jag minns inte var och betalade inte extremt mycket för den.  

Jag vill nog hävda att Spyderco Starmate är långt ifrån perfekt. Men i bristerna återfinns även en del av charmen. Trots version två är den inte helt modern. Den är inte tråkig utan har en stor mängd "personlighet" vilket är dess största tillgång.

Om man sedan kommer överens med den personligheten är en annan fråga. 

Specifikation:

Längd utfälld: 221 mm
Längd hopfälld: 126 mm
Vikt: 139 g
Bladlängd: 95 mm
Godstjocklek: 4 mm
Bladstål: VG10
Handtag: G10 över lättad stålram
Lås: Linerlock

Producerad av: Spyderco, tillverkad i Japan



/ J - Starstruck


* Den moderna varianten vill jag tillägga. Fällknivar av den här typen har funnits i om inte evigheter så mycket mycket länge. Mönster som Pattada från Sicilien och Navaja från Spanien är bara några exempel.