Varför samlar man inte på knivar?

För ett tag sen fick jag den här i sammanhanget mycket märkliga kommentaren på en bild på Instagram:

"Where the Fuck r u going with all those knives. Camon be 
serious. 

Get a Swiss army knife and call.it the day."

Jag vet inte vilken åkomma personen led av men något måste det vara. Annars har jag svårt att se varför vederbörande aktivt letar upp ett konto på Instagram döpt till "Knivesandbikes", vilket åtminstone jag tycker är rätt tydligt för att sedan även lyckas missa att kontot uppenbart både sett till text och bild främst är dedikerat till cyklar samt knivar och sen välja att kommentera det hela på det viset.

Men lite granskning av den egna personen har aldrig varit fel så det är klart att frågan kan ställas även om jag personligen inte valt ordet "fuck".

Problemformuleringen borde egentligen vara: 

Varför samla på något överhuvudtaget?

Därefter kan underfrågan "varför knivar" debatteras.

Några föremål som ingår i min hög. De har en gemensam nämnare

Egentligen ämnar jag inte diskutera frågan som ställs i rubriken utan mer röra mig i utkanten av fenomenet.

Det har gjorts otaliga försök att definiera samlande men det lämnar jag därhän då ämnet är för omfattande för att behandla här. Element som brukar ingå är dock att man själv skall betrakta det som en samling och att man har fler än vad man behöver. Mina knivar brukar jag beskriva som en

"hög med en inriktning"

Behöver är emellertid ett intressant nyckelord i sammanhanget. Enligt vem då? Formuleringen går förstås att ställa på sin spets. Det är skillnad på vad man KAN klara sig med till nöds och vad som sträcker sig utöver det. Behöver en bilmekaniker verkligen alla sina fasta nycklar? Räcker det inte med en halvtaskig skiftnyckel för att ersätta de flesta av dem? Att det inte fungerar lika bra är väl uppenbart för de flesta men det hindrar inte att den reaktionen uttrycks när det gäller knivar. Det är klart att du kan karva Sushi med en Morakniv, den är bara inte bra till det.

Lika lite som jag "behöver" fler knivar än ett fåtal, hur många är alltid en diskussionsfråga, kan konstateras att det gäller för de flesta andra samlarmanier också. Högst troligen planerar inte de som samlar på bilar att  sponsra mängder av bilpooler, lika lite som filatelisten ämnar skicka tusentals brev i brådrasket eller har ett så dyrt paket att det behöver frankeras med ett gult tre skilling banco.

I slutet av ett sådant resonemang väntar till Maslows behovspyramid. Samlarföremål återfinns sällan där även om behovet av att samla tycks vara nästan universellt. Det är inte många individer på vår planet som inte håller några föremål extra kära. 

Och varför på knivar?

Det tycks vi knivgalningar inte ens vara ense om sinsemellan. För inte länge sedan dök på FB-gruppen "Knivsamlaren" upp diverse tankar om ämnet efter det att vi som kollektiv genom omröstning beslutat att stävja hantering och bildvisning av kopior och förfalskningar av allehanda slag. Det visade sig inte vara ett helt okontroversiellt förslag då röster höjdes för att vi var för flata i vår bedömning av vad som var äkta eller ej. I samband med detta framfördes några för mig ytterst märkliga, fast teoretiskt intressanta åsikter. En person hade nämligen egna kriterier för vad en samlare är, möjligen en smula disparata från resten av omvärlden, men ändå*. Hans uttalande finns att ta del av i en not till den här texten. 

Jag skall inte gå in på alla stolligheter som vederbörande skrev där och i efterföljande inlägg. Men jag skall vederlägga ALLT han skriver genom att påpeka att han gör sig skyldig till en logisk frivolt.

Skribenten missar nämligen att även om man köper hans snäva och endast för honom själv giltiga kriterier så är de applicerbara även på förfalskningar varpå alla försökt till argumentation från hans sida faller. För i all enkelhet jag välja att samla på säg falska Mona Lisa eller för den delen kloner av knivar från Chris Reeve Knives. I den processen kan jag lära mig mycket om originalet för att kunna särskilja dem från just kopior. Jag kan lära mig om vilka kopiorna är, vad de görs, av vilka och vad som skiljer en dålig från god och så vidare. Vidare kan det finnas "graal-förfalskningar", helt enkelt kopior som är svåra att få tag på av en eller annan anledning.

Sen blir han lite lätt komisk när han sätter upp gränser för vad som utgör en "äkta" samlare. Det innebär i konsekvensens namn att det även finns oäkta dito. Ett i mina öron mycket komiskt uttryck. Troligen är jag en sådan själv. 

Därefter vill han göra en poäng, fast felstavad, särskriven och med felaktig kommatering, då han säger:

 "Jag samlar på Samuraj Svärd, men har bara ett"

Sen argumenterar han vidare på temat varför det är mer "äkta" samlande än annat. 

Möjligen mina damer och herrar, möjligen om man intar ett väldigt filosofiskt och något Zen-inriktat förhållningssätt kan ETT föremål betraktas som en samling. Vi stöter på patrull annars. För om antal objekt som konstituerar en samling begränsas till ETT så samlar vi människor på det mesta inklusive bilar, cyklar och inte minst knivar. Alla är knivsamlare, hela Sveriges befolkning faktiskt. Jag känner nog ingen som inte har en kniv i hushållet. 

Skall resonemanget hålla får vi helt bortse från vad de flesta skulle betrakta som en "samling" eftersom det bryter mot regeln "fler än vi behöver", ja bortsett då från att ytterst få i ett modernt samhälle "behöver" ett svärd överhuvudtaget. 

Istället får vi konstatera att samlande i den bemärkelsen är ett förhållningssätt och på intet sätt är knutet till de eftertraktade objektens antal. Det är i och för sig ett befriande sätt att betrakta fenomenet.

För om samlande endast är en ståndpunkt eller ett sinnestillstånd  behövs faktiskt inga föremål alls för att kalla sig samlare. 

Därför samlar jag på minnen och erfarenheter. De är många, de är dyrbara och de är mina!  

Motfråga till dem som inte är som jag: Varför samlar du inte på knivar?


/ J - ordsamlare

* Citatet återgivet i sin helhet: "tt samla är att bilda sig, att samla är att förstå, att skapa band mellan sig å det man samlar genom dialog med skapare och andra producenter. Att köpa kopior, kloner eller vad fan du vill är i ren samlings bemärkelse fördummande och att stappla sånna saker på hög och kalla sig samlare är fan en ren travesti och ignorant. Något man självklart inte fattar om redan inte besitter förstålse för det. Det handlar inte om vad som är "dyrt" eller "fint". En äkta samlare har något att berätta om sin samling, det i det och allt som finns att veta runt. En samlare finner intresse i vad andra samlare av annat har att berätta. För att de delar passionen av att samla! Om det är tändstiksaskar eller Picasso skisser, spelar ingen roll så länge man vet, lär sig och vördar ursprunget till det man samlar. Vi lever i informations åldern, man måste inte åka på vinst och förlust världen runt för att skaka hand med knivmakare, idag kan man chatta, mejla och tom lära känna de som gör sin produkt. Utveckla en förstålse i form, mtrl och tanken bakom. Att då välja att stapla billiga plagiat med diverse dumma argument istället är INTE något som gör en till samlare, man kan ha en enda grej som samlare, vet man ALLT om den grejen så är man "äkta". Att bara konsumera och lägga på hög, det är inte att samla, det är maniskt konsumerande, bara! Jag samlar på Samuraj Svärd, men hag har bara ett. Men det är från 1682 å jag har i 30år lärt mig så mkt jag kan om det och andra japanska svärd, är man mer samlare för att man har allt Paul Chen gjort(å hans svärd är inte dåliga) å inte vet ett skit mer än det man lärt sig på youtube? Inte i min bok! Jag trodde i min enfald att det skulle finnas ett djupare engamang i den här gruppen med ett det namn den har, mitt misstag." 

FB: 2016-11-03 kl 12:22