Ett svar

- fortsättning på #useyourshit

Det inkom både respons och några kommentarer på mitt senaste inlägg och en av dem vill jag svara på lite mer utförligt! Sen måste jag säga att det är roligt när någon läst och tagit sig tid att formulera sina egna tankar kring ämnet. Stort tack för det!

Kommentaren löd i sin helhet:

"Jag håller i huvudsak med dig John, tänkte dock dela med mig av lite egen knivfilosofi.

Begreppet kniv uppfattar jag som ett praktiskt verktyg för i huvudsak skärande bearbetning av material.

Därifrån härleder jag då kniv till att vara en handling som uppstår när handen och kniven samverkar med det som ska bearbetas, det är där som knivens utformning och kvalitet faktiskt får komma i spel så att kniven får vara det den har potential att vara som just ett skärande verktyg.

På det viset har jag lite svårt för samlarfilosofins stolthet över att ha en massa knivar som aldrig har använts. Hur kan de vara knivar då? Symboler för knivar, visuella idealbilder etc. visst, men de har ju inte fått möjligheten att vara en kniv än så det är svårt att tycka om dem som det.

Jag har ingenting emot knivsamlare av montertypen, just för att de inte har något som helst samband med mitt intresse för faktiska knivar ;-)

För övrigt anser jag att på skärandefronten så är flexknivarna underuppskattade.

Både jag och hustrun är förtjusta i att använda den Julaflexkniven som vi har stationerad i köket för diverse småskärande. Mora har en liknande med lite kortare blad. Gemensamt för båda är att de ,som förväntat med en bladtjocklek på 1 mm, skär otroligt lätt genom alla lättare material.

Det känns som lite bortglömd kunskap i dessa tider där hippa tillverkare tävlar i hur tjocka blad det går att forcera in i diverse små edc-knivar, förmodligen i syfte att kunna bända isär fotstjocka tallar och hacka sönder lättbetongblock.

Slut på föreläsning.

/ Jani"

Jag var tvungen att tänka en stund på huruvida jag håller med dig eller ej Jani. Svaret blir nog att jag gör det i grund och botten eller snarare förstår vad du menar. Dock inte fullt ut eftersom det i mina ögon blir ett för snävt begrepp. Särskilt gäller det samlandebiten trots att jag själv inte är samlare utan snarare entusiast. Låt mig utveckla det resonemanget något. 

För det första vill jag påpeka att det du säger blir nästan en filosofisk  eller snarare mycket poetisk syn på det hela då jag tolkar det som att "Kniven uppstår genom användandet". 

Men då återkommer vi till den springande punkten. Vad är använda eller bruka något? 

Inledningsvis vill jag nog påpeka att alla knivar faktiskt inte alls är gjorda för att skära saker eller helst ens användas , konstigt nog. Det finns användningsområden utanför det vardagliga också vilka likt förbaskat kvalificerar objekten som knivar. Några konkreta exempel som inte motsäger men nyanserar ordet "användning": 

• Kastknivar. De behöver inte vara samlarobjekt alls, tvärtom används många av dem mycket och hårt. Men de skär faktiskt inte ett jäkla dugg är jag rädd. Trots detta är de knivar. Men de uppfyller kriteriet "har använts" i det fallet.  

• Stridsknivar av allehanda typer. Må det sen vara för "martial arts"-användning, "självförsvar", militärt bruk eller något annat. Men trots att de går utanför användning i våra vardagliga liv så existerar de trots allt. Vi får inte bli för etnocentriska eller trångsynta i vår syn på världen. JAG skulle aldrig "försvara" mig med kniv förutom i den yttersta av nöd vilket gör resonemanget hundra procent teoretiskt för min del. Men det får bli ämnet för en annan blogg. Men vad gäller de typerna av knivar så används de (förhoppningsvis) aldrig! Trots det är de knivar och de finns de som övar drillar i timtal utan att för den skull skära ett enda snitt. Bajonetter existerar fortfarande och jag hoppas innerligt att de inte används. 

• Dykarknivar. Själv har jag två. Framförallt den mindre är mycket använd och då när det fridöks. Främsta användningsområde var att lirka loss fiskedrag som fastnat i stockar och grenar på botten. EN gång behövde jag lossa en bit flytande nät som fastnade i min fot när jag dök utanför Karlshamn. En otäck incident för övrigt. Men de är knivar som inte skär särskilt mycket alls utan snarare används som bräckjärn/såg.

• Replicor. Historiska reproduktioner av mer eller mindre grod kvalitet. Användningsområde; allt från HEMA till historiskt återskapande (historical reenactment) och levande historia (living history) där man i det senare fallet kanske använder kniven som bruksföremål i traditionell mening. Annars innebär brukandet "bära omkring på" eller "öva med". 

Med detta vill jag bara påminna om att knivar kan vara olika saker för olika människor. Det gör det knepigt att avgränsa sig för mycket. Vilket för oss tillbaka till ämnet samlande.  

Det som ställer till det är att det går utmärkt att samla på föremål som ursprungligen enbart är tänkta för att användas. Fråga bara den entusiastiske filatelisten. Inte sätter han ett treskilling banco på ett vykort och skickar iväg bara för att frimärken är gjorda för att frankera post. Likaså är samlaren av bilar är nog böjd att hålla med om att samlarobjekten byggts för att brukas till vardags eller tävling men kör nog ändå inte gärna klenoden till jobbet. Är samlingens stjärna riktigt exklusiv hamnar den högst troligt i en monter. I extrema fall är det en prototyp och har aldrig körts. Är det då en bil?

Så när bruksföremål av allehanda slag blir samlarobjekt så suddas linjerna ut. Tydligt kan det även bli inom området "konsthantverk" till vilket knivmakande ibland räknas. Till och med namnet är tvetydigt då det både inkluderar "konst och "hantverk". Där vimlar det av bruksföremål som idag mest görs som prydnad.

Vad gäller knivar så stöter ditt resonemang på problem om du närmar dig området "konstknivar" till exempel. Vad en kniv är och hur den skall se ut suddas ibland ut av mästare som Wolfgang Loerchner. Han skapar knivar som sträcker sig från det vardagliga lätt igenkända till föremål som är nästan svåridentifierade. Något mer jordnära men fortfarande i de tassemarkerna rör sig svenska mästare som Embretsen, Karlsson och Högström bara för att nämna några. Skall man hårdra det hela så tillverkar de inte "faktiska knivar" enligt vad du säger! Detta eftersom mycket få av deras nuvarande verk lär hamna i fickor och ryggsäckar. För det är de allt för exklusiva.

Ett annat område inom vilket få skulle argumentera att objekten inte är knivar gäller historiskt samlande. Flintknivar är i högsta grad knivar. Det kan vi nog enas om då de troligen har använts och då "blivit till" även på det sätt du tänker. Men de kommer inte användas igen. Krångligare blir det emellertid med säg medeltida dolkar. Har de verkligen använts? Eller har några av dem varit ämnade som vapen men aldrig kommit till användning? Det går inte alltid att veta. Sen blir det knepigt med kategorin "Rondell daggers" till exempel. Är de "faktiskt" knivar eftersom några av dem helt saknar eggar och snarare ser ut som stora ispikar?

Så vad som är "faktiska" knivar är enligt mig svårt att säga. Extremerna brukar vara lätta att känna igen och särskilja. Men gränserna är svårare att identifiera. Särskilt inom ett så brett område och när subjektiva värderingar kommer in i det hela. Men ämnet är synnerligen intressant!

Flexar inte i första taget

Del två, flexknivar. 

Vad gäller flexknivar i köket har jag två. En kockkniv från Global och en filékniv från Rappala. De fyller sin funktion till framförallt fisk, i övrigt är de inte alls bra då de är sladdriga och för klena av uppenbara skäl. Att skära stek eller skinka med en filékniv går förstås men den är inte i närheten av så bra som en för ändamålet avsedd stekkniv (i mitt fall från Sabatier) som har ett lågt blad för att vara "snabb" vad gäller riktningsändringar men är styv. Liksom fällknivar i köket går de att använda till allt men de är inte bra till allt.

Att de skär bra för att de tunna stämmer bara till viss del. En kockkniv, säg en japansk Gyuto av god kvalité ligger på kanske 1,5-2,0 mm tjocklek. De är således inte särskilt grova. I något fall är de kraftigare. Det är fallet med min största kockkniv från Hattori, HD-8 där ryggen mäter 3 mm. Men den kniven är å andra sidan en bjässe och det skall tilläggas att bladet är kraftigt taperat.

Sen menar jag att om det enbart är godstjockleken som är avgörande för hur kniven skär är eggen inte mycket att hänga i granen. Ett exempel på det kan hämtas från andra kulturers knivar. Jag äger nämligen en kinesisk kockkniv som jag använder och håller på att lära mig tekniken med. Den väger runt halvkilot och är grov över ryggen men mycket tunn bakom eggen eftersom den är runt 20 cm hög! Den strimlar grönsaker bättre än det mesta. Annan kultur, annan teknik, annat utseende. Men jag kan lova dig att den inte flexar! :-)

Att jämföra överdimensionerade fällknivar eller fickknivar med äkta köksknivar låter sig inte göras enligt mig. På den punkten håller jag med dig till hundra procent! Inte ens de bästa fällknivarna är i närheten av att vara kockknivar*. De som faktiskt är närmast är modeller som Spyderco Kapara men den är ändå gjord som en kompromiss för att fungera som EDC-kniv men med kökskapacitet (3 mm tjocklek, FFG) och förstås Opinel med sina tunna blad och konvexa slipning. Men de har ändå mycket liten chans i en jämförelse förutom som skalknivar. Undantaget är när det gäller att putsa kött. Då fungerar de bra men vem vill byta kniv under arbetets gång när det finns bättre?

Så gärna en flexkniv men inte till allt. Skall jag ha en ena kniv till allt så får det i så fall bli en klassisk kockkniv, i mitt fall gärna en japanskt tolkad sådan i form av en Gyuto.

/ J - i svarstagen

* då undantar jag kategorin "fällbara kockknivar" som uppstått för att fylla det hålet.

Samlande

- ett par tankar om "Kinasamlaren"

Det här inlägget författades på förekommen anledning.

Ursprunget är helt enkelt ett inlägg i Facebookgruppen "Knivsamlaren" där jag råkar vara medlem. Tråden gällde ursprungligen några bilder som lades upp föreställande lite enklare knivar sett till pris och med ursprung i Kina. Strax därefter kom kommentarer och synpunkter och däribland dök det upp ett par som åtminstone jag och några till uppfattande som nedsättande. 

Någon eller några har tydligen döpt om gruppen till "Kinasamlaren" och använde ordvitsen i negativ betydelse. Exakt sades "Jag undrar varför den här gruppen ofta benämns som kinasamlaren" Sen tog tråden fart som de plägar göra och undertecknad var en del av orsaken får medges. Jag är inte en vän av att själv bli tilltalad på ett nedlåtande vis eller att det sker i grupper där jag är medlem. 

Men i orkanens öga även om den håller till i ett vattenglas hamnade ett i sammanhanget spännande begrepp "samling" eller här mer specifikt "knivsamlande". 

Vad är det och när är man "äkta" samlare? Det tycker jag är en mer intressant fråga än att diskutera person och vem som sade vad. 

I den här världen är begreppet besynnerligt nog åtminstone i vissa kretsar intimt kopplat till pengar och därmed pris på föremålen. Desto dyrare knivar desto mer respekt och tillskriven kunskap. Det sistnämnda är oerhört roande ibland och jag brukar betrakta det fenomenet med ett höjt ögonbryn.

Jag gick så långt att jag i min replik använde ord som elitism och snobbism och jag ämnar här utveckla varför. Det som fick mig att reagera så kraftigt var nämligen att det här inte är första gången detta inträffar. Att en persons försök till att bygga en samling nedvärderas för att den inte är "fin" nog.

"Migration" En samling svarta knivar?

Vi börjar med landet, Kina eftersom "Kinasamlaren" INTE var avsett som en komplimang. Varför det är laddat och ibland används som skällsord i knivkretsar är ämnet för en egen text. Men det handlar mycket om importerade åsikter från USA. Att allt från Kina är ont. Eller ibland till och med allt som lite vagt kan benämnas "overseas".  Besynnerlig åsikt då skärmen du sitter vid och läser det här alternativt dess komponenter högst troligen är tillverkade någonstans där liksom nästan alla bruksföremål vi har runt oss idag men just knivar tycks vara extra känsligt.

Med svenska ögon sett är det ett ännu mer märkligt ställningstagande därför att i princip allt vi köper är tillverkat någon annanstans, särskilt knivar då den inhemska produktionen av framförallt fällknivar som bekant är något begränsad. 

Men det kan inte heller ha med kvalitet att göra då det numera återfinns en lång rad märken på olika nivåer från det stora landet i öster utöver alla de från väst som hämtar sin OEM-tillverkning där. Märken och varunamn som Carson Labs, Reate, Kizer, Stedemon, Maxace, Real Steel, Rike och senast WE-Knives är rena kinaprodukter som gjort sig kända för hög kvalitet och snabbt klättrat i popularitet. Om det kan man förstås tycka olika men så förhåller det sig i vilket fall. 

Då kan vi slå fast att allt från Kina inte är skräp. På samma vis som att "made in" Japan, Hong Kong eller Taiwan en gång var skällsord men knappast är det längre. Således är inte kvalitet en faktor i ekvationen.

Därmed kan konstateras att dyra märken från Kina är gångbara men som bekant utgör de förstås inte hela marknaden De budgetorienterade är flera och större och då är vi likt förbannat tillbaka vid pudelns kärna som tycks vara prisnivå på det samlade. Jag återkommer till det. 

Först en utvikning kring några av de här märkena för rättvisans skull. "Det är skillnad på olika" kan man lite humoristiskt uttrycka sig. De skall nämligen inte alla dras över en kam. Exempelvis SanRenMu (SRM) som är ett av de största företagen har i princip inte plagierat någonting under sin historia*. De är snarare kända för en stor produktion av främst mindre knivar för den inhemska marknaden som sen började sippra ut via portaler på internet som Aliexpress och DHgate. De är även stora OEM tillverkare. Detsamma gäller ett mindre märke som Harnds. I förbifarten kan nämnas att det var när de kinesiska kopiorna via de här sidorna hittade till Europa och USA som diskussionen om plagiering tog fart på riktigt. Industrin fanns innan men riktade sig mot den inhemska kinesiska marknaden och betraktades därför inte som lika viktig. 

Något mer i gråzonen hamnar Enlan men även de gör mest egna modeller. Ganzo däremot har tills nyligen INTE haft en enda egen modell på programmet. Samtliga av deras tidigare knivar är om inte exakta kopior så totala plagiat vad gäller idéer. De har t ex valt att sätta ett stulet Axislock på allt**. Det återfinns på deras Spyderco PM2-kopior såväl som på deras OKC RAT1-kopia. Från början var det främst Benchmade som modellerna stals från men sen blev det även Spyderco, OKC med flera kända märken. Parallellt har de börjat släppa egna modeller, främst automatknivar. Men det är så dags då skadan redan är skedd. Kvalitén är godkänd ryktet uselt. I skuggan av dem återfinns exempelvis Navy som har ett liknande tillvägagångssätt.  

Med det vill jag ha sagt att alla tillverkare inte är av samma skrot och korn. De skall inte klumpas samman hur som helst, "kinaknivar". 

Nu tillbaks till pudelns kärna som tycks vara monetär till sin karaktär.

En av de saker som "ställer till det" när det kommer till knivar som samlarobjekt är att de främst är ett nyttoföremål men som även kan vara konstföremål och allt däremellan. Gränserna är synnerligen flytande och högst personliga i vissa fall. Som vanligt är extremerna lätta att urskilja. I ena ringhörnen återfinns rena förbrukningsmateriel som skalpellblad, brytknivar för mattskärning och styckarknivar från Bahco. I andra hörnan återfinns konstknivar vars ändamål är att vara just det. Ett ur olika perspektiv tilltalande objekt, estetiskt, uttrycksmässigt, tekniskt eller vad det vara månde. Möjligen går det att skära med dem men det är faktiskt inte främst orsaken till att de finns. 

Ibland uppstår falanger på grund av det här - det görs en distinktion mellan "brukare/användare" av knivar och rena "samlare". Själv hävdar jag nog trots allt att just samlande är EN form av användande, även om det kanske inte var det ursprungligt primära.

Men det jag vill samtala kring är vad samlande är och vad man kan samla på och relatera det till knivar. 

Inte bara i den här diskussionen utan tämligen frekvent uttalas åsikter som går ut på att man inte kan samla på si och så kniv, märke X eller Y t ex "Ganzos". Det är klart man kan! Att påstå något annat är närmast komplett befängt!

Mitt mål kanske är att ha en komplett upplaga av alla modeller det här märket gett ut oavsett vilken status de har i knivvärlden. Likaså kan jag gå ännu ett steg längre och välja att samla på bara kopior och förfalskningar. Jag kan kanske inriktar mitt samlande på skaffa alla förfalskningar som finns av Spydercoknivar, Microtechs och så vidare. Det har skett inom fler områden tidigare. Det finns de som samlar på Vester och japanska Fendrar inom gitarrvärlden till exempel. 

Här kan man utgå från en rent lexikografisk definition för att få lite bäring. Nu finns det inte någon entydig sådan när det gäller samlande men det finns vissa element som återkommer och några av dem skulle kunna formuleras som:

1. Föremålet/föremålen anskaffas för att komplettera  en samling och inte främst med användning i åtanke.
2. Någon har sagt att har man mer än tre exemplar av något är man samlare, fler än åtta en mani. Men det kan man ta med en nypa salt. 
3. Man har fler föremål av det aktuella slaget än vad man har användning för
4. Inte sällan registrerar man sina föremål och försöker komplettera det som saknas. 
5. Den kanske viktigaste punkten: Individen betraktar sin samling som just en samling. 

Notera att ingenstans nämns pengar. Nu vet alla som samlar att betydande och framstående samlingar av olika slag har en tendens att kosta en hel del i alla fall. Både blod, svett och tårar men även ekonomiska medel. Den där sista undflyende varianten av en viss produktionsknivmodell eller den där customkniven en knivmakare gjorde just innan han blev känd eller vad det nu kan vara kan lätt dra iväg även i kronor och ören räknat. Men det är inte ett kriterium för samlande per se.

I tråden dök varierande ämnen som trainspotting och fågelskådning upp som exempel där själva samlingen inte kostar någonting. Däremot kan förstås transporter, resor, kringutrustning och inte minst tid göra det som en ornitolog påpekade. Men själva objekten är "gratis". Det är bara att kryssa att man sett en gulryggad pelikan i Leksand som en god vän faktiskt gjort!

Själv kom jag att tänka på sten och mineral som ett exempel på begreppets komplexitet. Samlingar av dem kan vara hur omfattande och för den delen dyra som helst. Men vilken samling har mest "värde" - en komplett samling mineral från t ex alla Sveriges landskap, katalogiserad och förklarad eller ett par tre diamanter och en rubin på några carat. Visst båda är en samling sten och den ena är dyrare än den andra. Men vilken har störst signifikans och är mest intressant?

Nu tänkte jag bli lite introvert och prata om mig själv i relation till ovanstående. 

Hur skulle jag positioneras enligt de här punkterna? Förresten vill jag noga framhålla att de ingalunda är heltäckande utan mer att betrakta som exempel på hur man kan börja att bena i ämnet. 

1. Punkt ett är inte mycket att orda om. Jag vet inte ens hur många knivar jag har. Det är någonstans mellan 250 och 300 lite beroende på hur man räknar. Nästan alla används, i olika grad förstås men det är inte därför den stora majoriteten anskaffats. Sen är frågan om de kompletterar en samling eller bara får en hög att växa.
2. Gällande punkt två har jag inte fler exemplar av en enda kniv, inte multipla kopior. Det närmaste jag kommer är att jag har några modeller där jag har varianter av samma kniv men med skillnader i utförande. Eller förresten det är inte sant. Jag har ett par dubletter. 
3. Svar: Ja - jag har definitivt fler knivar än jag kan använda. 
4. Punkt fyra är knepigare och inte entydig. Jag började en gång men det kom sen av sig. Men har emellertid planer på att göra någon form av uppställning i framtiden. Kompletterar jag? Njae, eller kanske ibland. 
5. Men sen kommer vi till den sista punkten. Den kanske viktigaste. Jag betraktar mig inte som "samlare" i egentlig mening. 

Av praktiska skäl brukar jag dock lakoniskt hålla med när min omgivning väljer att kalla mig så. Det är enklast då alla förklaringar drar ut på tiden. Däremot är jag extremt knivintresserad, något jag inte sticker under stol med. Jag samtalar om knivar, läser böcker, tidskrifter och bloggar, skriver själv, recenserar, deltar i forum och på Instagram, fotograferar knivar och så vidare.

Möjligen kan mina knivar räknas som en "hög med en inriktning" som jag brukar uttrycka det. Mitt fokus skiftar nämligen och inte sällan sker det över tid. När jag var yngre var stiletter och automatknivar förstås fascinerande, något som jag i och för sig fortfarande tycker, varpå ett antal sådana införskaffades. Blev det en mikrosamling? Kanske - det blev några stiletter i olika storlek och med olika handtagsmaterial, någon gravity-knife, några "OTFs", ett par leverlocks, några autokonversioner av kända modeller och så vidare. Om jag valde att sortera dem för sig och presentera dem som en enhet och säga "jag skulle vilja komplettera med xxx nästa gång" så duger det nog som början till en samling. 

Ett tag var det köksknivar som var hetast i det Wikströmska hemmet. Jag är nämligen matlagningsnörd också. Har varit styckare i perioder av mitt liv och har under åren delat på ett antal lamm, halva kalvar och dylikt för hushållsbruk. Det tarvar sina specialknivar. Sen kommer förstås förberedelser och tillagning med respektive knivsortiment. De skälen kombinerat med knivintresset gör att det även finns en tämligen omfattande uppsättning skarpa föremål med den inriktningen i min ägo också. Samma historia om igen. Om de lösgörs ur högen, framställs som en separat grupp och jag säger att jag känner att jag vill komplettera med ett urval knivar så kan även det vara embryot till en samling. 

Och vips var det "traditionals". På bilden "Trappers", fler än jag kan använda och inte så dyra

Sen var det amerikanska traditionella mönster jag var nyfiken på. Istället för att köpa en enda riktigt dyr kniv vände jag mig till ett budgetmärke med godkänd kvalité och införskaffade ett antal för att få en känsla för olika "patterns". Jämte några finare knivar förstås. Jag fastnade t ex för "Trappers" av vilka jag har fler än tio olika varianter. 

Genast for högen/samlingen i väg åt det hållet och återigen skulle den delen kunna lyftas ut och framhållas som en modest och i det här fallet lågbudgetversion men ändå en samling "Traditionals". 

Och så har vi mina kära Spydercos. Det enskilda märke som ligger mig varmast om hjärtat. De som är främst sett till antal i knivhyllorna och i vars sällskap det återfinns någon raritet, några sprintruns och ett par "mint conditions". Samtliga med tillhörande originalaskar sparade. Är de en samling eller åtminstone min "mesta" samling? Men Kershaw kommer inte långt efter, fast de kanske var för billiga eller hur var det nu igen? Sen äger jag några lite dyrare knivar av olika slag. Är de mer än samling än de andra för att de kostar mer per styck?

Ja ni förstår kanske vart jag vill komma vid det här laget. Jag hävdar att en samlings värde inte enbart återfinns i de pengar som är nedplöjda i den även om det inte är en helt oviktig bakomliggande orsak till varför samlingar ser ut som de gör. Högst troligt skulle min egen ändra karaktär om det fanns obegränsat med ekonomiska resurser. Till exempel hade min far en kollega i ett storband där han spelade en gång som samlade på Rolls Royce. Äldre modeller då, minns inte om han hade sex, sju stycken eller så. 

Nu kan ni kära läsare ta era egna embryon, små ansatser, gigantiska högar, noggrant katalogiserade och dokumenterade rader och fundera på vilken typ av samlare ni är! 

/ J - någon form av....eh, knivsvamlare?

* Den kopierade däremot "Actionstopper" från Viperknives och stal deras modell "Timeless". Men enstaka snedsteg finns det gott om exempel på även i väst. Det har jag diskuterat förut. Deras "710" sades även vara fattigmans Sebenza ett tag men den är verkligen inte lik sin förlaga i storlek, material eller konstruktion. Möjligen inspirerad, definitivt inte plagierad.
** Däremot råder en aning ovisshet kring räckvidden i tid på patentet. Det håller på att löpa ut.

Jagdkommando

- en reflektion kring samlandet och dess egenvärde

För stunden plitar jag på ett blogginlägg med den tänkta rubriken "Mitt Stall". Den handlar om käpphästar jag hyser när det kommer till vad jag personligen gillar och inte gillar hos knivar, vilka detaljer jag först undersöker på en ny kniv och vad som fungerar som en kalldusch för intresset. Bäst jag satt där och funderade kring ämnet dök ett närbesläktat tema upp som jag ämnar dryfta här.

Inte en käpphäst men kanske en mental åsna i alla fall. Det handlar om att inte erkänna samlande som legitimt användningsområde. Det är egentligen inte så ofta jag hör det från "utomstående", det vill säga de som inte är lika knivtokiga som undertecknad och du som läsare av den här bloggen. I deras ögon är vi ändå galna allihop.

Snarare kommer det från några av de som samlar själva. Jag misstänker att de tycker att det förringar värdet hos kniven/eggredskapet/det knivliknande föremålet de har införskaffat. Intresset kostar ju såväl tid som pengar som bekant. Det gör att det blir en laddning knutet till föremålet på ett vis som det inte förtjänar. I resonemanget undantar jag riktigt dyra knivar, vad det nu är. Men många av dem återfinns fotograferade av "Sharp by coop".  Där hittar du knivar vars användningsområde står klart och inte behöver diskuteras. De är enbart samlarföremål!

Gränsande till det här fenomenet ligger även det som på engelska brukar kallas "fanboys", de som försvarar ett märke mer eller mindre intensivt beroende på hur långt smittan spridit sig. Den senare kategorin ser all kritik mot ett visst märke som ett påhopp på deras egen person då de sammankopplar sina smakpreferenser med egenvärde. De reagerar därför häftigt och personligt när någon påpekar att Emerson har dålig byggkvalité, att Spydercos är fula eller att Medford inte är en kniv utan ett fällbart bräckjärn. Eftersom de gillar märket/modellen/produkten ifråga så måste åsikter riktade mot dessa gälla även dem själva. Det finns spaltkilometer skrivet om ämnet i ämnen som psykologi och socialpsykologi så det lämnar jag därhän. Men det är värt att reflektera över. 

Fula?

Det finns många exempel på det här fenomenet och i knivkretsar brukar de flesta stora märken ha "hangarounds". Spyderco och Benchmade kan tjäna som exempel men ofta blir det hetare och vildare diskussioner desto dyrare knivarna är och därför upplever jag anhängare till Medford, Emerson, Hinderer och Chris Reeve som mer högljudda, bara för att nämna några.

När det gäller samlandet som egenvärde tenderar jag att återkomma till Microtechs "Jagdkommando", inte för att hacka på den specifika modellen utan för att den är ett så lysande exempel på vad jag avser i det här fallet.*

Den är komplett oanvändbar ur praktiskt perspektiv. Det gäller även det den påstås vara bra till - att ha ihjäl folk med. Den är nämligen inte ett bra vapen oavsett hur de jäkla sårkanalerna må se ut, något som bisarrt nog diskuterats på flera forum vid upprepade tillfällen. Det finns många argument till varför den inte är bra men jag nöjer mig med att säga att historiens dom därvidlag är hård. Korkskruvar är inte bra vapen och har aldrig varit det för då hade de förekommit på den tiden när blankvapen verkligen användes. Som jag brukar säga, intet är nytt under solen. Det var inte Microtech som uppfann flereggade spiraler även om många tycks tro det. Idén har återupptäckts sporadiskt inte minst inom fantasygenren men är att betrakta som en död gren i eggvapnens evolutionsträd. 

Jagdkommando är ett samlarföremål. Ett tämligen dyrt sådant för att vara massproducerat men det behöver inte motiveras mer än så. Men det blir lätt fånigt när det argumenteras för något annat. Så vänligen sluta med det, hitta inte på användningsområden som inte finns. Var stolt samlare! Folk gillar guld också och har alltid gjort även om det länge var en tämligen värdelös mjuk metall till man kom på att den leder ström. 

Studieobjekt

Sen får jag väl tillägga att det finns ytterligare ett användningsområde för knivar numera. Vi kan kalla det "knivar som studieobjekt" tills vidare. Jag och alla andra som ägnar sig åt att recensera och skriva om knivar kan tjäna som goda exempel på det. I ett vidare perspektiv kan även alla som äger ett Instagramkonto med vass inriktning eller ett Youtubekanal räknas dit. Det vill säga man ägnar sig åt fotografering, jämförelser och skrivande eller inspelande av filmer av våra kära eggföremål och närbesläktade "EDC-prylar". Det har nästan blivit ett nytt skott på intresseträdet möjliggjort av diverse sociala medier.

Det gäller i alla fall mig. För stunden ägnar jag mer tid åt att testa, jämföra, fotografera och skriva om knivar än att använda dem dagligdags. Den här texten är ett bevis på det!

/ J - stolt knivsvamlare


* Jag låter med flit bli att närma mig ämnet "äkta" customknivar. Det är ett begrepp som inte är okomplicerat det heller idag. När är en kniv handbyggd och när är det en "mid tech"?


#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Varför samlar man inte på knivar?

För ett tag sen fick jag den här i sammanhanget mycket märkliga kommentaren på en bild på Instagram:

"Where the Fuck r u going with all those knives. Camon be 
serious. 

Get a Swiss army knife and call.it the day."

Jag vet inte vilken åkomma personen led av men något måste det vara. Annars har jag svårt att se varför vederbörande aktivt letar upp ett konto på Instagram döpt till "Knivesandbikes", vilket åtminstone jag tycker är rätt tydligt för att sedan även lyckas missa att kontot uppenbart både sett till text och bild främst är dedikerat till cyklar samt knivar och sen välja att kommentera det hela på det viset.

Men lite granskning av den egna personen har aldrig varit fel så det är klart att frågan kan ställas även om jag personligen inte valt ordet "fuck".

Problemformuleringen borde egentligen vara: 

Varför samla på något överhuvudtaget?

Därefter kan underfrågan "varför knivar" debatteras.

Några föremål som ingår i min hög. De har en gemensam nämnare

Egentligen ämnar jag inte diskutera frågan som ställs i rubriken utan mer röra mig i utkanten av fenomenet.

Det har gjorts otaliga försök att definiera samlande men det lämnar jag därhän då ämnet är för omfattande för att behandla här. Element som brukar ingå är dock att man själv skall betrakta det som en samling och att man har fler än vad man behöver. Mina knivar brukar jag beskriva som en

"hög med en inriktning"

Behöver är emellertid ett intressant nyckelord i sammanhanget. Enligt vem då? Formuleringen går förstås att ställa på sin spets. Det är skillnad på vad man KAN klara sig med till nöds och vad som sträcker sig utöver det. Behöver en bilmekaniker verkligen alla sina fasta nycklar? Räcker det inte med en halvtaskig skiftnyckel för att ersätta de flesta av dem? Att det inte fungerar lika bra är väl uppenbart för de flesta men det hindrar inte att den reaktionen uttrycks när det gäller knivar. Det är klart att du kan karva Sushi med en Morakniv, den är bara inte bra till det.

Lika lite som jag "behöver" fler knivar än ett fåtal, hur många är alltid en diskussionsfråga, kan konstateras att det gäller för de flesta andra samlarmanier också. Högst troligen planerar inte de som samlar på bilar att  sponsra mängder av bilpooler, lika lite som filatelisten ämnar skicka tusentals brev i brådrasket eller har ett så dyrt paket att det behöver frankeras med ett gult tre skilling banco.

I slutet av ett sådant resonemang väntar till Maslows behovspyramid. Samlarföremål återfinns sällan där även om behovet av att samla tycks vara nästan universellt. Det är inte många individer på vår planet som inte håller några föremål extra kära. 

Och varför på knivar?

Det tycks vi knivgalningar inte ens vara ense om sinsemellan. För inte länge sedan dök på FB-gruppen "Knivsamlaren" upp diverse tankar om ämnet efter det att vi som kollektiv genom omröstning beslutat att stävja hantering och bildvisning av kopior och förfalskningar av allehanda slag. Det visade sig inte vara ett helt okontroversiellt förslag då röster höjdes för att vi var för flata i vår bedömning av vad som var äkta eller ej. I samband med detta framfördes några för mig ytterst märkliga, fast teoretiskt intressanta åsikter. En person hade nämligen egna kriterier för vad en samlare är, möjligen en smula disparata från resten av omvärlden, men ändå*. Hans uttalande finns att ta del av i en not till den här texten. 

Jag skall inte gå in på alla stolligheter som vederbörande skrev där och i efterföljande inlägg. Men jag skall vederlägga ALLT han skriver genom att påpeka att han gör sig skyldig till en logisk frivolt.

Skribenten missar nämligen att även om man köper hans snäva och endast för honom själv giltiga kriterier så är de applicerbara även på förfalskningar varpå alla försökt till argumentation från hans sida faller. För i all enkelhet jag välja att samla på säg falska Mona Lisa eller för den delen kloner av knivar från Chris Reeve Knives. I den processen kan jag lära mig mycket om originalet för att kunna särskilja dem från just kopior. Jag kan lära mig om vilka kopiorna är, vad de görs, av vilka och vad som skiljer en dålig från god och så vidare. Vidare kan det finnas "graal-förfalskningar", helt enkelt kopior som är svåra att få tag på av en eller annan anledning.

Sen blir han lite lätt komisk när han sätter upp gränser för vad som utgör en "äkta" samlare. Det innebär i konsekvensens namn att det även finns oäkta dito. Ett i mina öron mycket komiskt uttryck. Troligen är jag en sådan själv. 

Därefter vill han göra en poäng, fast felstavad, särskriven och med felaktig kommatering, då han säger:

 "Jag samlar på Samuraj Svärd, men har bara ett"

Sen argumenterar han vidare på temat varför det är mer "äkta" samlande än annat. 

Möjligen mina damer och herrar, möjligen om man intar ett väldigt filosofiskt och något Zen-inriktat förhållningssätt kan ETT föremål betraktas som en samling. Vi stöter på patrull annars. För om antal objekt som konstituerar en samling begränsas till ETT så samlar vi människor på det mesta inklusive bilar, cyklar och inte minst knivar. Alla är knivsamlare, hela Sveriges befolkning faktiskt. Jag känner nog ingen som inte har en kniv i hushållet. 

Skall resonemanget hålla får vi helt bortse från vad de flesta skulle betrakta som en "samling" eftersom det bryter mot regeln "fler än vi behöver", ja bortsett då från att ytterst få i ett modernt samhälle "behöver" ett svärd överhuvudtaget. 

Istället får vi konstatera att samlande i den bemärkelsen är ett förhållningssätt och på intet sätt är knutet till de eftertraktade objektens antal. Det är i och för sig ett befriande sätt att betrakta fenomenet.

För om samlande endast är en ståndpunkt eller ett sinnestillstånd  behövs faktiskt inga föremål alls för att kalla sig samlare. 

Därför samlar jag på minnen och erfarenheter. De är många, de är dyrbara och de är mina!  

Motfråga till dem som inte är som jag: Varför samlar du inte på knivar?


/ J - ordsamlare

* Citatet återgivet i sin helhet: "tt samla är att bilda sig, att samla är att förstå, att skapa band mellan sig å det man samlar genom dialog med skapare och andra producenter. Att köpa kopior, kloner eller vad fan du vill är i ren samlings bemärkelse fördummande och att stappla sånna saker på hög och kalla sig samlare är fan en ren travesti och ignorant. Något man självklart inte fattar om redan inte besitter förstålse för det. Det handlar inte om vad som är "dyrt" eller "fint". En äkta samlare har något att berätta om sin samling, det i det och allt som finns att veta runt. En samlare finner intresse i vad andra samlare av annat har att berätta. För att de delar passionen av att samla! Om det är tändstiksaskar eller Picasso skisser, spelar ingen roll så länge man vet, lär sig och vördar ursprunget till det man samlar. Vi lever i informations åldern, man måste inte åka på vinst och förlust världen runt för att skaka hand med knivmakare, idag kan man chatta, mejla och tom lära känna de som gör sin produkt. Utveckla en förstålse i form, mtrl och tanken bakom. Att då välja att stapla billiga plagiat med diverse dumma argument istället är INTE något som gör en till samlare, man kan ha en enda grej som samlare, vet man ALLT om den grejen så är man "äkta". Att bara konsumera och lägga på hög, det är inte att samla, det är maniskt konsumerande, bara! Jag samlar på Samuraj Svärd, men hag har bara ett. Men det är från 1682 å jag har i 30år lärt mig så mkt jag kan om det och andra japanska svärd, är man mer samlare för att man har allt Paul Chen gjort(å hans svärd är inte dåliga) å inte vet ett skit mer än det man lärt sig på youtube? Inte i min bok! Jag trodde i min enfald att det skulle finnas ett djupare engamang i den här gruppen med ett det namn den har, mitt misstag." 

FB: 2016-11-03 kl 12:22