Släpp käpphästarna fria, del 2

Nu har det passerat ett tag sedan sist och vi närmar oss därmed våren så sakteliga. Någon besvärlig vintervecka ämnar säkert ära oss med sin närvaro även här nere i södern men ändå. Jag såg en halvtrasig hårdrockgitarr i skyn, "Flying V" igår. Det visade sig vara gäss på ingång. 

Annars märks det i knivstallet där otåligheten växer och det finns naturligtvis fler ystra fålar än de som presenterades i den första delen av den här miniserien. Ibland återfinns en och samma egenskap till och med i samma ök och långvarig korsavel har gjort att det inte alltid är lätt att se skillnad på de olika individerna. Men om ni spanar noga kanske ni kan urskilja några av era personliga favoriter!

Bilden döpt till "It's only a Mirage". Tänk att så många fel kan klämmas in i en och samma kniv!

Här nedan introduceras några fler karaktärer som döljer sig därinne i stallets dunkel och idag skall vi ägna oss lite mer åt själva framförandet. Hur det känns att sitta upp i sadeln och greppa tyglarna. Dagens tema med variationer rör ergonomi.

• Handdödaren - biter utan tvekan den hand som föder den. Hungriga clip igen, i det här fallet de som enträget skär in i handen. När knivar används skall clip inte påverka ergonomin mer än nödvändigt och framförallt inte gräva sig in mjukdelarna i handen. Det handlar om grundläggande formgivning och inte raketforskning. Bland missdådarna återfinna såväl stora som små märken, dyra som billiga knivar om vart annat. Ännu märkligare är att det finns exempel på tillverkare som i en stund gör rätt för att i nästa synda grovt trots att kompetensen borde dröja kvar. 

• Vandalen - har en ytterst avog inställning till resten av världen. Clipet som förstör sin omgivning är ett fenomen närbesläktat med den ovan nämnda Handdödaren men tar vid där den ger upp. Spetsen är helt enkelt något vinklad utåt. Redan någon grad och några millimeter för mycket räcker. Bildörrar, dörrkarmar, stolar, soffor eller vad som råkar komma i vägen ligger då risigt till liksom bärarens humör och i förlängning plånbok. 

• The Jimpmaster - är en exotisk art som hittat hit från andra breddgrader och är taggigare än ett piggsvin. Det handlar om överdriven "jimping", för mycket och/eller för grov. Av någon märklig anledning tror hälften av alla tillverkare av moderna knivar att de främst skall användas av folk iklädda boxhandskar som jobbar med vaselinframställning. Det må vara hänt på stora och buffliga knivar som rymmer en handskbeklädd hand. Men på en normal fickkniv är det bara fånigt. Se även "Tallkotte".

• Vågen - är mjuk, elegant samt - fel. Det handlar om "Choils" som skjuter handen bakåt på handtaget vilket är en styggelse. Fördjupningar bör formas efter fingrar samt underlätta grepp. Det sker oftast bäst i halvcirkelform. Ser de ut som en våg riktad bakåt på handtaget tvingar de handen att migrera på ett oönskat vis. Vanligt misstag av formgivare som inte kan något om ergonomi eller bara totalt glömt sig i ivern att åstadkomma vackra former.

• Höken - ger dig ett tjuvnyp. Av någon för mig outgrundlig anledning uppstod simultant på ett par ställen idén om att kroka en "flippertab" framåt i stängt läge vilket bildar en näbb. De som hittade på det glömde då åt vilket håll den pekar när kniven är öppen samt hur det känns om man faktiskt använder kniven alternativt byter grepp på kniven till omvänd fattning. Den gnager då pekfinger eller äter tumveck som den hungrigaste rovfågel.

• Nittiogradaren - tvärilsk individ på kant med alla. Den här typen är ofta till åren kommen vilket avspeglar sig i vissa klassiska mönster. Det är knivar med utstickande bladtang som gör illa handen redan när kniven är i fickan. Ibland påkallar handtagsformen den här nödlösningen men för det mesta är det lathet hos den som ritat kniven. Det är i allmänhet inte svårt att se till att det inte finns vassa hörn på en kniv i hopfällt läge. Kan man inte undvika att det sticker ut kan man vanligtvis runda av den. Eller så skiter man i alltihop och låter en vass kant orsaka blodvite på händer och döda fickor. 

• Hackspetten - arbetar hårt i det fördolda. Medan "Nittiogradaren" inte sällan är ett problem på klassiska knivar är det här en modernare företeelse. Det handlar om stora "flippertabs" som likt ryggfenorna på späckhuggare stolt sträcker sig mot himlen. De tar man till när man inte kan geometri och behöver mycket hävstång för att kompensera det och alltför tunga blad. I fickan kräver de "lebensraum" eljest avlivar de det mesta som kommer för nära, må det vara telefoner, plånböcker eller nycklar.  

• Rymdskeppet - hälsar dig välkommen till Star Trek. Skapelser där upphovsmannen möjligen kvinnan eller nej, förlåt aldrig kvinnan, försöker få in så många vinklar som möjligt i syfte att få sitt verk att framstå som futuristiskt. Målet tycks vara att det inte skall finnas en enda harmonisk linje i kniven eller en kurva som har något med en mänsklig hand att göra. Understundom lyckas man i sitt uppsåt och då döps raskt skapelsen efter valfri figur i pastelldoftande tv-serie från åttiotalet. 

• Igelkotten - bör endast strykas medhårs. Handtag så sträva att de tarvar handbeklädnad för att användas längre än några få minuter. Eftersom det är ett känt faktum att alla handtag omedelbart förvandlas till blöta tvålar i händer som ser ut som sällabbar måste de göras oerhört sträva. Därför förses hela ytan med små taggar strävare än en kotunga.

• Svampbob fyrkant - är kantigare än man kan tro. Figuren överraskar genom att inte alls vara så mjuk i kanten som första intrycket ger vid handen. Det handlar om handtag som till stora delar är ergonomiska men som plötsligt avslöjas och visar sig ha vassare kanter än vad som kunde anas från första början.

/ J - ryktar vidare

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre