Från botten av högen - Kershaw

Knivar har jag några stycken vid här laget som några av er måhända noterat. Det har hunnit bli en hög eller möjligen samling beroende på hur man betraktar det hela. Men mitt anskaffande kännetecknas av att det är tämligen eklektiskt. Det går i vågor helt enkelt. Ett tag är jag intresserad av en typ av knivar och lite senare är det något helt annat som lockar. 

Sen har jag dessutom svårt att göra mig av med knivar. Därför påminner knivhögen lite om skivamlingen (ja, jag är tillräckligt gammal för att inneha både CD och LP-skivor). I den finns exempelvis "skämsskivor". De som man av någon idag outgrundlig anledning fann lockande när det begav sig men ändå inte gör sig av med för att de representerar något annt. Som en tid i livet eller en händelse. Sen finns förstås de där man aldrig tröttnar på men det är en annan femma. 

Bland mina knivar återfinns liknande fenomen. Just den här är inte en direkt "skämskniv". Men den är verkligen inte bra. 

Kershaw Black Out

Kniven är en Kershaw 1550 Black Out. Egentligen skaffade jag den, om jag nu minns rätt, för att jag egentligen ville ha den med G10-handtag utrustade systermodellen Avalanche istället. Den hade jag dock inte råd med på den tiden. Men det är så finurligt att den här kniven har exakt samma bladform! Så jag tänkte väl att den här var det nästa bästa alternativet. Men se det var det inte!

Handtaget är en smärre katastrof och gör att kniven är ett slöseri med ett fint blad. Som kan ses på bilden är den i nära "mint condition" trots att den är över tjugo år gammal. Handtaget är trots att det formgetts av Ken Onion en ren härdsmälta. Dels är det bara nästan rätt och nära skjuter ingen hare när det kommer till anatomiska försök att forma knivhandtag. Det är för tunt där det inte skall vara det och sitter i en konstig vinkel. 

Men värre är materialet. Det är så tunt, klent och plastigt att det får en Griptilian att kännas som ett solitt betongblock i hand.

Lägg därtill en jättestort kantigt clip som bara tillåter spets nedåt samt en väldigt vek variant av Speedsafe. Skall man göra knivar assisterade skall det vara stuns i dem. Något som Kershaw annars vet, de uppfann trots allt systemet. 

Nä, inte var det någon Avalanche inte. Men som namnet antyder, den är väldigt svart. Ett svart får i det här fallet!

/ J - botaniserar i botten

Knifereview Two Sun Stargazer

-  a really clever cleaver!

Two Sun is a brand going from clarity to clarity. They work very smart and base their range of knives on a pair of basic combinations of materials and a fixed set of hardware, bearings, and other accessories. The concept is therefore easily recognized and when you get a new knife from them in hand the feeling is therefore often familiar. But on that basis, they are experimenting wildly with design instead. That focus has been emphasized as of late with a steadily increasing number of collaborations with different designers. The result of such a collaboration is this knife called Stargazer. 

Two Sun TS137 Stargazer

The man behind the bold lines of the Stargazer is Mazwan Mokhtar. This was one of his first knives to be produced by Twon Sun Knives but not the last. During the completion of this review, another of his designs called the Bowhead has been released. Named after the whale one can assume. It's a really complex knife which by the way is one of the nowadays so popular integrals. 

Stargazer offers harmonic lines, for being a knife with this type of blade

This knife is also named after a creature from the deep. Perhaps one of the ugliest fishes in existence. This model, on the other hand, isn't ugly but elegant in a quirky sort of way. The knife is a bit odd in my realm since it's the first folding knife with a so-called "cleaver blade" that I even bothered to take a second look at. That is an accomplishment on behalf of the designer one must say!

Twitter version: Two Sun Stargazer, the knife that made me reevaluate certain aesthetics

Blade

The blade of the Stargazer is 68 mm long, 3,9 mm thick and as high as 35 mm. Add to that the highest point of this little mountain is found close to the tip and you can understand that this is not an entirely normal blade shape for a small folding knife. We are talking about a meat-cleaver inspired blade. The blade has a pronounced swedge towards the front and a crowned spine. A detail that feels luxurious.

A small but well-finished blade. Note the chamfered edges of the hole for instance

The finish is Two Suns most used which means a rather polished satin. An overall appealing surface treatment that is practical while looking good. The branding is steadily getting more discreet from Two Suns side which I'm thankful for. In this case, that means their logo on one side and Mokhtars makers mark on the opposite. There you can also read steel type and here it is one associated with the basic configurations I mentioned earlier. That means D2 steel. I really don't know what to say about this trendy budget steel. In general, it takes a keen edge for sure and holds it well. But it is a tool steel and even if it's often referred to as "semi-stainless" my experience is that is rather prone to rust. I have had several knives from Two Suns that have developed stains by now. Spots that are hard to get rid of. That especially goes for other finishes than polished ones. Therefore I'm not that worried about this particular knife and so far no stains.

The factory edge was more than decent. The knife was sharp without any negative remarks straight out of the box. Foremost Two sun have facilitated future sharpening by doing a proper sharpening choil that clears the plunge line.

On the lock side, you find Mokhtars makers mark and steel type, D2 to be specific

As stated earlier this is not normally a type of blade that tickles my interest. That's for one simple reason, I don't see any practical implications with this blade shape in this format whatsoever. That is on smaller folding knives. They exist solely for the looks. But from now on I would like to nuance my view somewhat and say that they can work on small folding knives. If the scale is increased they become clumsy again which excludes larger folding knives. So there I haven't changed opinion.

This specific blade also has a couple of forgiving features. First of all, it has a tip that not only looks like one but also works for penetrating plastic, cardboard and other packaging materials for instance. Secondly, it actually cuts rather well. That despite a thickness of close to four millimeters which really is too thick for such a little blade. But cutting performance is saved by two things. The grind is broad given the height of the blade and there is not that much steel behind the edge. Two parts of blade geometry that is equally important as stock thickness.

These two properties save this knife and make this blade a decent EDC-user. The upswept back also acts like a good place for the thumb to rest on. A grip that is also facilitated by the shape of the handle. Once the thumb is in place you also discover that it is directly in line with the tip. That makes the blade easy to control and you can use some downward force if needed.

Overall the Stargazer surprised me in a positive way regarding usage. Mostly concerning penetrating. It is after all one common way of using a knife blade but not taken for granted when it comes to these kinds of blade shapes.

Handle

Stargazer is like most things coming from Two Sun, very well built. That can be seen in some small details worth highlighting. One is the overall construction and how elegant it is put together. Besides the pivot, there is only one screw holding both the sides and the backspacer. It, the lock side and the clip, is made out of TC4-titanium. The presentation side is made of carbon fiber. The CF is of excellent quality and very well machined with a decorative recess in the middle stretching the length of the handle. 

The rather slender handle is quite neutral and doesn't upset anyone

That recession is mirrored in the titanium lock side that has been given the same look. The gray titanium has two different finishes. Smooth and matt in the middle and milled grooves on the chamfered edges. Both sides of the handle are gently vaulted to fit the hand better. No slab-sided titanium on this knife. 

The Stargazer is very well built

In hand the Stargazer is likable. I appreciate this kind of basic handle shape. There are no protruding parts like finger guards or flippers. Nor are there any finger grooves to be found or other customizations to fit a hand. Such features are often a miss since hands are so individual and different in size and shape. This handle is instead all about simple lines, like an "advanced stick". For that reason, most grips work and work well. Especially if you put a thumb on the spine of the blade or if you use a pinch grip with the thumb on the broad side of the blade. The latter is made easier by not having any thumb studs or flippers in the way.

If you really put some pressure on the blade you will notice that there are parts of the handle that is not optimal. One is a little miss often found on frame locks. That is the corner at the front of the handle that protrudes when the lock bar is engaged. Then it is the little area where your pinky is supposed to go. It is simply to thin and gives you a bite if you push hard when cutting, like in cutting wood. You can tell that this knife is aiming at lighter use, read quicker EDC-tasks. You draw your knife, cut whatever you need and put your knife away again. In such usage, there are no big ergonomic misses. 

Opening and Lock

For all detractors of front flippers, I recommend taking a look at this knife. It is extremely easy to open even if the flipper enthusiasts have to get used to exercising the thumb instead of the index finger. You also have to lean the knife slightly sideways while doing this.

But the way the protruding part of the blade that acts like a flipper is shaped in combination with the overall geometry gives excellent result. The area you push down on is situated quite a bit in front of the pivot and is rather large and proud. Simply put, it gives good momentum. Traction is provided by a couple of well placed and necessary grooves.

The blade opens with authority. The quick action is favored by a blade that is less massive than it looks because it's short. It also runs on KVT-ball bearings. They, like the detent ball, are like always on Two Sun Knives made of ceramic.

By the way, the blade can also be slow-rolled by using the hole in the blade if one prefers a slightly less aggressive way of opening the knife.  

One of the better front flippers I've ever handled. The hole can, in addition, be used to slow roll the blade

The construction of the lock also follows Two Suns own template 1A. That means a frame lock in titanium with the mandatory additions of overtravel stop and lock bar reinforcement. It also means that the function is impeccable. This blade doesn't move at all in any direction when open and the lock bar will not slip under negative pressure on the blade spine. Not even slight spine whacking have any effect. The lock is also very nicely shaped with a very thin cut out between the titanium side and the lock bar. Besides that, it accentuates the shape of the clip very well.

A good lock that does what it's supposed to

To disengage the lock isn't quite as nice. To achieve a totally symmetric and consistent look, they have chosen not to do any cut out at all in the opposite scale. Now, that is not completely true, there is a small chamfering on the inside of the carbon fiber side to increase accessibility for the thumb.

In the same fashion, the lock bar isn't chamfered but only slightly rounded off not to be sharp. The latter is consistent since without it you wouldn't catch the lock bar with the softer parts of your thumb. It has to be inserted in a 45-degree angle to release the lock. Once you nestled your thumb in there the action is rather smooth. To be honest this is just a problem if you use your knife as a fidget toy while watching TV. For normal use, once again, it works.

To Carry

Stargazer is partly nice to carry, so to speak. What I mean is that the parts where you put the knife in the pocket, draw it and carry it around is rather unproblematic. Under a 100 grams in weight distributed on around 10 centimeters in length and with a thickness of 1,3 centimeters aren't figures that scare. The back is also quite well rounded and slightly curved which makes it easier for a hand to sneak by. But, you have to get that far first and there you find a problem.

Because one thing is far from optimal I'm afraid and it is a result of the distinct look of the knife. Both the back end of the clip and the corners of the handle are quite pointy. They are felt for sure if you are going to fetch something from the depths of your front pocket or just accidentally happen to dangle with your hand and pass by. This is the result of the choice between being totally practical or a bit less so to get the lines you want when designing a knife.

When it comes to the back end of the handle form definitely goes before function on this knife.

Not only good looking but also a functional clip. Note how it follows the rest of the lines

Something that surprised me was how well this good looking clip works. It is actually good! One contributing factor to that is the choice of letting the cut-out on the lock bar be on the inside of the handle. As a consequence, there is nothing for the fabric to snag on. The rather slick titanium surface on the contrary aids in drawing and putting away the knife. The lip of the clip looks a bit tiny at first glance but a good spring tension makes it glide into a jeans pocket with ease. 

The blasted finish on the clip isn't the most resilient so you can expect some snail trails rather promptly. That is rather common on titan handled knives and nothing that worries me. This knife is hardly a safe queen anyway.

To Conclude

Stargazer is in my estimation a very interesting knife with several noteworthy details that are revealed first uppon closer inspection. The construction is, in lack of other words, elegant. The build is a display of simplicity and precision. Something that is normally found first on substantially much more expensive knives. Details like hidden clip screw, lock bar cut out on the inside and the fact that the groves on the blade spine exactly match them on the back of the handle when the knife is open are examples of this.

The design is really good with a few but effective decorative elements. A pivot collar, vaulted sides, and symmetry between the show- and lock sides despite different materials. Worth mentioning is the shape of the clip that mimics the blade shape and also perfectly follows the grooves cut out in the side of the knife. That is a smart design! Especially since the clip actually functions as well. 

Two Sun And Mokthar is a reliable combination

This knife was a bit special to test for me since it has a blade shape that normally isn't my number one choice, to put it mildly. Especially not in this size category. After all, it isn't before they are considerably bigger and lack joint in the middle they can be used for what they are designed for. To be inspired by meat cleavers or Chinese Dao-blade shapes when designing small pocket knives is a strict aesthetical choice. On bigger folding knives it becomes heavy and clumsy I think. But on this smaller size, it feels more like a side-step than a complete train wreck when it comes to usability if I put it that way. That saved this experience for me. Especially since Stargazer has a very neutral balance found at the pivot. That gives a lively knife that feels nimble in hand.

Stargazer - a candidate for all the ones who like their mini cleavers

I've been repeating myself a couple of times now and said that I'm surprised. That is because I like being wrong! Well, within reason of course. Or rather it is fun when one's prejudices get a little push in the right direction. Without being ashamed I can, therefore, say that I like this little thing and that I can recommend it to all who dare to listen or rather read. Not totally without reservations though. A small overly broad blade has its limitations even if they turned out to be fewer than I first thought.

The materials, on the other hand, doesn't surprise at all. They are some of Two Suns staples. But they don't make a fool of themselves with D2-steel, TC4-titanium, ceramics and carbon fiber as components.

But most of all it is the appearance that has grown in my eyes. The tasteful lines that repeat themselves in the details really elevate this knife. So, if small cleaver-bladed folding knives are your thing, what are you waiting for?

Specification:

Length Overall: 175 mm

Length Folded: 104 mm

Weight: 95 g

Blade Length: 68 mm

Blade Thickness: 3,9 mm

Blade Steel: D2

Handle: Carbon fiber, TC4-titanium

Lock: Frame lock with over-travel stop and lock bar insert

Produced by: Two Sun, made in China

/ J - the astronomer

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Dagens bild nr 183 "Rindi"

Rindi är det lokala namnet för murgröna på Gotland. Det är också mönstret på den moderna variant av gotlandsring jag köpte när jag var där för ett tag sedan. 

I samma veva införskaffades även den riktigt vackra skärbrädan som använts som bakgrund här. Den är i olivträ från norra Italien men handgjord i Tyskland. Ådringen på båda sidor är fantastisk och det enda som hindrade mig från att köpa en som var riktigt stor var priset. Det fanns en som var över en meter lång och bred därtill men eftersom de är gjorda av hela plankor betyder det att sådana kommer från riktigt gamla träd. Plånboken sade att vi inte fick en sådan utan fick nöja oss med den här mindre varianten. 

"Rindi"

Kniven på bilden är en liten charmig sak från Two Sun kallad Firefly (modell TS58FS). Trots formatet återfinns en hel del teknik och några finesser i kniven. En av dem är ett s k "superstål" i M390*. 

I övrigt fungerar kniven som en mindre variant av en Spyderco Techno. En knubbig liten kniv som trots formatet skär dugligt. Som en passus kan nämnas att "fidget"-faktorn på den här kniven är hög med sin minimala flipper och kullager i keramik. 

/ J - skärbrädesamlaren

#knivesandbikes  #knivigtvarre

* Det är testat som riktigt M390, inte av mig personligen men av andra kniventusiaster

Knivrecension Two Sun TS137 Stargazer

-  mindre ful än vad namnet antyder

Two Sun är märket som går från klarhet till klarhet. De arbetar smart där de baserar sitt sortiment på ett par grundläggande materialkombinationer och ett par fasta uppsättningar skruvar, lager och andra tillbehör. Grundkonceptet känns därför oftast igen när man får en ny kniv från dem. Men utifrån den grunden experimenteras det friskt med formgivning istället. Det har betonats ytterligare på sistone då antalet designers som det samarbetas med stadigt ökar. Resultatet av ett sådant samarbete är den här kniven kallad Stargazer. 

Two Sun TS137 Stargazer

Mannen bakom de djärva linjerna på Stargazer heter Mazwan Mokhtar. Det här var en av hans första knivar att produceras av Two Sun Knives men inte den sista. Under tiden den här recensionen skrevs släpptes en modell kallad Bowhead, efter valen får man anta, som är en riktigt avancerad historia som tillika är en av de nu så populära integralerna. 

Stargazer bjuder på harmoniska linjer, för att vara en kniv med den här bladtypen

Dagens kniv är för övrigt också den döpt efter en havslevande varelse. Kanske en av de fulaste fiskar som existerar kallad Stargazer på engelska. Den här modellen är däremot inte ful utan tämligen elegant på ett något avigt vis. Kniven är udda i min värld då den är den första fällkniv med s k "cleaver"-blad eller köttyxeblad på svenska som jag ens brytt mig om att kika på. Det är ändå en bedrift av formgivaren får man säga!

"Twitterversion" Two Sun Stargazer, kniven som fick mig att (delvis) omvärdera viss estetik

Blad

Knivbladet på Stargazer är 68 mm långt, 3,9 mm tjockt och hela 35 mm högt. Lägg därtill att den högsta punkten på det lilla berget ligger nära spetsen så förstår ni att det här inte är ett helt vanligt fällknivsblad. Vi talar om ett köttyxeinspirerat blad även känt som "cleavers" i den moderna knivnomenklaturen. Det har sedan försetts med en falskegg mot framänden till och inte minst en rundad bladrygg, en detalj som känns lyxig för övrigt. 

Det lilla men väl arbetade bladet på TS137

Finishen är Two Suns mest frekvent använda vilket innebär en högblank satin. En överlag tilltalande yta som både fungerar rent praktiskt samtidigt som den är snygg. Märkningen har i Two Suns fall stadigt blivit mer diskret och i det här fallet innebär det deras logotyp på en sida och Mokthars på den andra. Där återfinns även ståltyp vilket i det här fallet följer en av de grundkonfigurationer jag nämnde inledningsvis. Det innebär ett D2-stål. Jag vet egentligen inte vad jag skall tycka om det här trendriktiga stålet. Det tar förvisso en bra egg och håller den väl. Men det är ett verktygsstål och även om det ofta kallas "semi-stainless" så är det tämligen benäget att rosta. Jag har fått fläckar på mer än en kniv från Two Sun vid det här laget. Fläckar som sedan är svåra att bli av med. Särskilt gäller det om andra ytbehandlingar än polerade använts. Därför är jag inte lika orolig för den här kniven och än så länge är den fläckfri.

Fabriksslipningen får mer än godkänt. Kniven var vass utan anmärkning även som ny. Framförallt har man underlättat framtida slipande genom att se till att fördjupningen vid bladbasen sträcker sig utanför "plunge line". 

På den här sidan återfinns Mokhtars logga samt ståltyp, D2 i det här fallet

Det här är vanligen inte en bladtyp jag är särskilt förtjust i som sagt. Det av den enkla anledningen att jag inte ser det minsta praktisk fördel med formen. I det här formatet i alla fall, det vill säga på fällknivar. Kombinationen existerar endast för syns skull. Men nu vill jag nyansera min syn något och gå med på att de kan fungera på små fällknivar. Det blir inte så klumpigt som om skalan ökas.

Sedan har det här specifika bladet ett par förlåtande drag. För det första har det en spets som inte bara ser ut som en sådan utan även fungerar till penetration av plast, kartong och andra förpackningsmaterial till exempel. För det andra skär det faktiskt helt ok. Det trots ett grovlek på nära fyra millimeter vilket egentligen är alldeles för mycket för ett så här litet blad. Men Stargazer räddas av två saker. Slipfasen är givet det höga bladet rätt bred och bladet är faktiskt inte särskilt grovt bakom själva eggen. Två delar av en bladgeometri som är lika viktiga som hur tjockt godset är.

De två egenskaperna räddar kniven och gör att det här bladet utgör ett riktigt bra EDC-blad. Den uppåtsvängda ryggen fungerar dessutom som ett utmärkt stöd för tummen om så önskas. Ett förfarande som också görs lättare av handtagsformen. När tummen väl är på plats upptäcks också att den ligger rakt i linje med vart spetsen befinner sig. Det gör bladet lätt att kontrollera och det går att ta i ordentligt om man så behöver.

Överlag så överraskade Stargazer positivt när det kommer till generell användning. Framförallt när det skall penetreras. Det är trots allt en del av att använda en kniv. Geometrin är sedan faktiskt inte oäven heller i de mest frekventa materialen som hårdplast, kartong och trä. 

Handtag

Stargazer är liksom det mesta från Two Sun väldigt välbyggd. Det märks inte minst på en rad små detaljer värda att framhäva. En av dessa är hur elegant den är ihopsatt. Förutom pivotskruven finns endast en skruv till som håller samman sidorna och ryggen. Den liksom låssida samt clipet är av TC4-titan. Presenterationssidan är av kolfiber. Kolfibern är av utmärkt kvalitet och välarbetad med ett dekorationselement i form av en fördjupning som följer sidan i sin helhet. 

Det något spolformade handtaget gör ingen upprörd

Den fördjupningen speglas i titansidan som fått samma utseende. Sedan har titanet försetts med två olika ytbehandlingar, en i mitten och en annan med små linjer för de fasade kanterna. Båda sidor av kniven är mjukt välvda för att passa handen bättre. Långt ifrån platta titansidor med andra ord. 

Stargazer är mycket välkonstruerad

I hand är Stargazer sympatisk. Jag uppskattar den här enkla typen av knivhandtag. Det finns inga utstickande delar som fingerskydd och flipperfenor. Inte heller finns det några fördjupningar för fingrar eller andra artificiella anpassningar för en hand. Sådana blir allt för ofta förfelade eftersom händer är så olika i form och storlek. Här är det istället rena linjer som gäller. Av den orsaken fungerar alla grepp som tänkas kan. Extra bra går det om man vill smyga fram med en tumme mot bladryggen eller hålla kniven i nypan med tummen mot sidan av bladet. Det sista gagnas av att det vare sig finns en flipperfena eller tumknoppar som är i vägen. 

Om man faktiskt tar i med kniven finns det delar som inte är optimala. Ett sådant är att det som så ofta på knivar med ramlås bildas ett vasst hörn när låsarmen är aktiverad framme vid pivotskruven. Sedan är området där lillfingret huserar är helt enkelt för tunt och det ger upphov till skav om man pressar hårt nedåt, säg mot en bit trä. Det märks att det här är en kniv som är inriktad mot enklare, läs kvickare, EDC-sysslor. Du tar fram din kniv, skär vad du nu vill skära och stoppar undan kniven igen. Vid sådan arbete uppstår inga problem. 

Öppning och lås

För alla belackare av "front flippers" rekommenderar jag att ta en titt på den här kniven. Den är extremt lättöppnad även om vissa entusiaster får vänja sig av med att använda pekfingret och sätta tummen i arbete istället och luta kniven på sidan när bladet fälls ut. Men sättet på vilken den del av bladet som agerar flipperfena sticker ut i kombination med geometrin ger utmärkt resultat. I det här fallet är det hur långt framför pivotskruven kontaktytan befinner sig och att "flipppern" är rätt stor samt hög. Det ger bra moment helt enkelt. Fäste ges i form av några välplacerade och nödvändiga räfflor.

Sen underlättas den kvicka rörelsen av att bladet inte är fullt lika massivt som det ser ut eftersom det är kort och inte minst av att bladet löper på KVT-kullager. De liksom detentkulan är som alltid på Two Suns knivar av keramiskt material. 

En av de bättre frontflippers jag stött på. Hålet kan därtill användas för smyga ut bladet

Låset följer även det Two Suns egen standardmall 1A. Det innebär ramlås i titan med de obligatoriska tilläggen översträckningsskydd och låsarmsförstärkning. Det innebär också att funktionen är oklanderlig. Det här bladet rör sig inte alls i öppet läge och låsarmen vandrar inte under negativ belastning eller ens efter lätta slag mot baksidan av bladet. Låset är snyggt utformat då skarven mellan låsarm och sida hållts smal och clipet samt mönstret följer den väl.

Ett bra lås som gör vad som förväntas

Att släppa låset är inte riktigt lika sympatiskt. För att göra utseendet på kniven helt symmetriskt och konsekvent har man valt att inte försänka motstående sida alls. Eller det är inte hundra procent sant då en avfasning har gjorts på insidan för att öka utrymmet mellan sidorna för lättare åtkomst med tummen.

På samma vis är låsarmen inte avfasad utan enbart lätt rundad för att inte vara för vass. Det sistnämnda är konsekvent då man annars inte hade fått fäste med mjukdelarna på tummen som måste grävas in i fyrtiofem graders vinkel för att få fäste mot låsarmen när den skall släppas. Väl där går det rätt väl. Det hela är egentligen inte ett bekymmer om du inte vet med dig att du använder kniven som stresskulor framför TVn. 

Att bära

Stargazer är delvis sympatisk i fickan. Kan man säga så? Vad jag menar är att få dit kniven, att dra den och att bära omkring på den är promblemfritt. Under hektot i vikt fördelat på en dryg decimeter i längd och med en tjocklek på 1,3 centimeter är bra. Själva ryggen på handtaget är därtill mjuk och svagt svängd vilket underlättar för en hand att smyga förbi i fickan. Men du skall komma så långt med handen också.

En egenskap är nämligen långt ifrån optimal och den kommer sig av det distinkta utseendet. Både bakkanten på clipet och hörnen på bakre delen av handtaget är rejält kantiga. De känns när man slår handen i dem som till exempel om man skall hämta upp något ur fickan eller alternativt bara dinglar med handen och den råkar passera. Det handlar lite om valet mellan att vara helt praktisk eller värdera distinkta linjer högre. Beträffande de här detaljerna har form fått gå före funktion.

Ett snyggt samt fungerande clip. Lägg märke till hur det följer övriga linjer på kniven

Något som överraskade mig positivt var hur det här snygga clipet uppträder. Det är faktiskt bra! En stor del av förtjänsten till att clipet fungerar så väl som det gör står att finna i att man valt att lägga låsarmens fjädrande del på insidan. Därmed finns ingen grop för tyget att fastna i som annars lätt kan bli fallet. Den släta titanytan ger tvärtom bra glid när kniven skall dras eller stoppas undan. Läppen förefaller vid första anblick vara snålt tilltagen men god spänst i materialet gör att den trots det glider över även en jeansficka med lätthet.  

Den blästrade finishen på clipet är inte den tåligaste utan får likt många titanclip spår efter användning tämligen omgående. Det är inget som bekommer mig. Den här kniven är knappast något utställningsobjekt ändå. 

Sammanfattningsvis

Stargazer är en mycket intressant kniv med ett flertal detaljer som upptäcks först när den studeras närmare. Konstruktionen är i brist på bättre ord, elegant. Sammansättningen är en god uppvisning i enkelhet och precison. Något som vanligen återfinns först på väsentligt mycket dyrare knivar. Finesser som dold infästning av clipet, invändig fjädring på låsarmen och det faktum att de skåror som finns på bladryggen exakt matchar motsvarigheterna på handtaget när kniven är utfälld är exempel på detta.  

Designen är brilliant då dekorationselementen är få men effektiva. En krage runt pivotskruven, välvda sidor och en symmetri mellan fram- och baksida trots de olika materialen. Värt att framhålla är clipet som dels imiterar bladformen dels exakt följer de linjer som utgörs av fördjupningen i titanet respektive skåran som gjorts för låsarmen. Det är smart formgivning! Inte minst som clipet faktiskt fungerar praktiskt också. 

Two Sun och Mokhtar har visat sig vara en gångbar kombination

Den här kniven var lite speciell att testa eftersom det egentligen inte är en bladform som jag ser några större fördelar med. Det är ju inte förrän de växer till sig och saknar led på mitten de kan användas till det som de formgavs för. Att inspireras av köttyxor alternativt kinesiska Dao-blad beroende på hur man vill se på saken är därför när det kommer till fällknivar ett rent estetiskt ställningstagande. På större fällknivar blir det rent av klumpigt men i det här formatet är det mer en sidosteg än ett urspårande när det gäller det praktiska. Det räddade upplevelsen för mig! Särskilt som Stargazer är helt neutralt balancerad. Det ger en smidig kniv som känns kvick att hantera. 

Stargazer - en kandidat för alla som gillar sina köttyxor i miniformat

Jag har upprepat mig ett par gånger vid det här laget och sagt att jag är överraskad. Det beror på att jag gillar att ha fel! Ja, inom rimlighetens gräns då förstås. Eller snarare är det roligt när ens fördomar kan få sig i alla fall en liten törn i rätt riktning. Utan att skämmas kan jag därför säga att jag gillar den här lilla rackaren och att jag därför kan rekommendera den till alla som hör på eller snarare läser. Inte helt utan förbehåll förstås. Ett litet, överdrivet brett blad har sina begränsningar även om de visat sig vara färre än jag trodde. 

Materialen överraskade däremot inte alls utan de ingår i en av Two Suns grundformat. Men de är inget att skämmas för med D2-stål, TC4-titan, keramik och kolfiber som ingredienser.

Mest är det nog utseendet som efter hand vuxit till sig i mina ögon. De stilrena linjerna som går igen i detaljerna höjer den här kniven. Så gillar ni små köttyxeinspirerade blad är det bara att slå till.*

Specifikation:

Längd utfälld: 175 mm

Längd hopfälld: 104 mm

Vikt: 95 g

Bladlängd: 68 mm

Godstjocklek: 3,9 mm

Bladstål: D2

Handtag: Kolfiber, TC4-titan

Lås: Frame lock med låsarmsförstärkning

Producerad av: Two Sun, tillverkad i Kina

/ J - astronom

* På auktion då förstås eller möjligen från Amazon eller liknande då Two Sun dessvärre inte är helt lättillgängliga. Av samma skäl kan det vara svårt att ange pris men jag gav runt en femhundring för den här på eBay. Fastpris ligger vanligen lite högre. 

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Dagens bild nr 182 "Dyrast?"

Pris på saker och ting kan som bekant mätas på olika vis. Vanligen tillskrivs föremål ett värde som sedan är angivet i absoluta tal. Det gäller det mesta från kalsonger till knivar. 

Men inte sällan kan det vara av visst intresse att jämföra priser. Även mellan produkter som inte är exakt lika stora eller tunga. Då brukar vi till exempel ange löpmeter eller kilopris. Ett rolig tankelek är att överföra den tanken till knivar. 

Låt oss applicera det på den här lilla gynnaren designad av Tim Galyean. På sant Zero Tolerance manér vill man inte namnge något så den har fått det sexiga "namnet" 0022. 

Zero Tolerance 0022, liten och dyr

Sett till absoluta tal kostar den här kniven kring 2400 kr att köpa här på hemmaplan (MSRP i USA är 250$, "street price" där ca 200$). ZT 0022 väger in på 50 gram (vägd av mig). Lite snabb räkning ger vid handen att kilopriset därmed landar på: 48 000 kr.* Räknat i löpmeter kostar den här kniven istället cirka: 19 670 kr.

Betraktat ur det perspektivet är den här bland de dyraste produktionsknivar jag hanterat!

Kniven innehåller annars allt en större kniv gör förstås. Ett "superstål" i CPM 20CV, kullager i keramik, ramlås i titan med översträckningsskydd och låsarmsförstärkning samt presentationssida i fin kolfiber. Den har till och med fått sig en anodiserad krage i titan kring pivotskruven som dekorationselement. 

Allt det driver förstås upp priset. Alla moment i tillverkningen finns där och tid är pengar när det handlar om produktion. Det är bara formatet som luras en aning och gör att den känns, ja tämligen dyr helt enkelt.

Presentation/recension utlovas inom kort!

/ J - ingen räknenisse

* Som en rolig jämförelse kan påpekas att en CRK Sebenza 21 large kostar ca 43 600 kr/ kg baserat på dagspris från Lamnia vid textens skrivande. 

#knivesandbikes  #knivigtvarre

Fredags-EDC XLVI

Livet sker parallellt. Det händer massor av saker hela tiden och samtidigt. Här, där och överallt. Den moderna människan skall "multitaska" för att passa in. Ett uttryck som jag innerligen avskyr! Det finns ingen som kan det. Man kan koncentrera sig mer eller mindre på en sak däremot. Skall optimalt utfall uppnås så måste fokus vara riktat åt ett håll i taget. Det är min bestämda uppfattning i alla fall. 

Alla de jag känner eller har känt som säger sig vara bra på just att "multi...nä nu skiter jag i det uttrycket" är mer eller mindre ofokuserade eller har gått in i väggen vid det här laget. 

Men det är min erfarenhet och känsla så den är högst troligen inte delad av alla. Fast, viss förmåga att "hålla många bollar i luften" -ett annat floskeluttryck jag får kramper av, är bra att ha. I alla fall om man testar knivar. Ibland hopar det sig lite vilket är extremt positivt. Nyligen presenterade jag det här multiverktyget i ord och bild och inom kort följer avbildad kniv. Liksom en rad andra av varierande typ kan väl tilläggas. Kön är lång!

"Reviewed"

Knivarna på bilden täcker de flesta behov som kan tänkas dyka upp en fredag. Ruikes stadiga multiverktyg LD41 är en typisk bra att ha sak i väskan. Spyderco Native 5 LW är lättviktsgrovarbetaren som gör sig bra i en vardagsficka. Det är för övrigt den som snart skall betygssättas. Allt kompletterat med en Victorinox Classic i aloxutförande. Ibland behövs inte mer och den är just "classic". 

Glad fredag på er go' vänner! Hoppas ni alla må få en god AW och att helgen bjuder på både planerade och överraskande nöjen!

/ J - trippelgarderad

Ny kniv - rekylen

Det här var kniven som studsade. Den hann bara mellanlanda hos den förre ägaren som tog sig en grundlig titt på den och konstaterade att "det var en fin kniv men alldeles för stor för mig" eller något i den stilen. 

Varpå undertecknad blev tillfrågad om jag ville köpa den. Det ville jag uppenbarligen eftersom den hamnat här. Jag måste säga att jag inledningsvis är mycket nöjd med både med transaktion och kniv. Den här är inte långt bort från "EDC-perfektion" i mina ögon.  

En studsboll? Civivi Elementum

Märket är Civivi och modellen Elementum. En kniv jag tycker är riktigt elegant. Enkla linjer, sparsmakat med detaljer och ett tydligt formspråk. 

Sen har Civivi snabbt skaffat sig gott rykte om för prisklassen enastående kvalitet. Det kanske inte är så konstigt i och för sig då det är ett systermärke till WE Knives. De har helt enkelt följt i fotspåren av märken som exempelvis Spyderco och Kizer före dem. Det vill säga att utveckla ett eget budgetmärke. I det här fallet har man valt att förenkla främst materialen men behålla mycket av precisionen i tillverkningen samt designen. Ett mycket lyckat fokus enligt mig. 

Det skall bli spännande att lära känna den här kniven liten närmare. Första intrycken är enastående goda. 

/ J - nyknivsglad

Dagens bild nr 181 "Vid havet"

Problemet eller snarare realiteten som följer på att man en gång börjat ta bilder på knivar är att man till slut ser det mesta i "bildformat". Skulle det här göra sig bra som bakgrund tänker man om nästan allt. Vid havet är det lätt att hitta sådana kompositioner. Därför togs det en del bilder vid en utflykt österut härförleden. Här på en bit grönt sjögräs parat med gul blåstång mot vit sand. Bilden tog sig själv.

"Native Seaside"

Kniven är den för stunden allestädes närvarande Spyderco Native 5 i lättviktsutförande. En kniv jag testar i samarbete med Spyderco Sverige. Klassiskt lövformat blad i ett för Spyderco lika klassiskt stål i S30V. Handtaget är gjort i FRN och låset en back lock eller kanske snarare mid-lock i det här utförandet.

Mina funderingar kring den här kända modellen kommer framledes.


/ J - bildar och har sig

#knivesandbikes  #knivigtvarre

Presentation - Mini Diesel

-  eleganten med doft av traktorbränsle

Mini Diesel, det låter väldigt smått inte sant? Och kanske doftar det en smula traktor? Det skall man nu inte förledas att tro. Även om inte riktigt allt är relativt så är knivstorlekar sannerligen det. "Mini" i det här fallet innebär en kniv med ett närmare 8,5 centimeter långt blad. Handtaget är dessutom stort nog för de flesta. Mer slående än storleken är emellertid utseendet. En kniv med handtag i flera nyanser av svart med blå detaljer och ett blad med avancerad slipning som glittrar förföriskt i ljus och gör sig bra både att se på och att använda. Inte mycket diesel över det heller. 

Peña Mini Diesel, Liner lock X series

Den här kniven grundas på en större customkniv kallad Diesel. Fadern till den är en texasbo vid namn Enrique Peña. Han är välkänd för sina customknivar och för inte allt för länge sedan inleddes ett samarbete med kinesiska Reate med syfte att serieproducera ett antal modeller under beteckningen "X series". Att han valde just Reate är inte konstigt alls. De tillsammans med WE ligger bakom de flesta samarbeten av den här typen som sjösätts för närvarande. Det borgar för hög och inte minst jämn kvalitet. Något som bekräftas av den här kniven. 

Bakom den fina fasaden döljer sig en hel del kompetens

Twitterversion: Mini Diesel - En elegant best med doft av traktorbränsle

Blad

Formen på det här bladet är i grund och botten okomplicerad. Det är en drop point. Men det konceptet går som bekant att utveckla. I det här fallet är det bland annat slipningen som gör att det ser mer intrikat ut. Bladet har en "compound grind" bestående av en skålad längre portion av eggen och en flatslipad spets. Eggen är dessutom svagt s-formad och den kombineras med en markerad falskegg längs två tredjedelar av bladets rygg. Den avslutas med en ramp för tummen. Rampen har fått sig ett par räfflor för ökad friktion. De liksom de flesta detaljer på den här kniven är oerhört väl utförda.

Bladfinishen är en utmärkt satin där man låtit slipränderna följa eggarnas vinklar  och på de flata delarna är de horiontella. De förstärker utseendet på kombinationsslipningen och gör att den på vissa bilder kan se mer extrem ut än vad den är. Märkningen är smakfull med texten "Peña X series" på en sida och stålbeteckning på motstående sida.

Sedan har bladet fått en rejäl fördjupning för att underlätta slipning. Den är tillräckligt stor för att smita in ett finger i om man använder sig av fingerspetsen. Det gör att det går att smyga ännu närmare bladet vid behov. 

En droppoint med extra allt - superstål, falskegg, recurve, flera slipfaser och tumramp

Fördelarna med att slipa en kniv på det här viset är att du teoretiskt får en starkare spets. Här har de stickande egenskaperna hos den förstärkts med en markerad falskegg. Nu har jag inte testat kniven extensivt men trots en stabil spets så penetrar den väl. Sen har vi själva huvudportionen av bladet vars egg fått en markant skålslipning till ungefär 2/3 av bladets höjd och man har valt att hålla godset tunt bakom eggen. Det tillsammans med en godstjocklek på 3,8 mm gör att den här kniven skär riktigt bra. Det kan tilläggas att fabrikseggen får godkänt. Inte den vassaste jag känt på men jämn och centrerad. 

Så skall en slipsten dras! Ett riktigt väl utfört arbete som trots flera slipfaser ger ett blad som går att skära med. 
Stålet är utmärkta M390

Stålet är som övriga material på den här kniven av högsta kvalitet. Man har använt sig av det mest trendriktiga superstålet för stunden Böhler Uddeholms M390. Egenskaperna hos det stålet är extremt bra på de flesta parametrar förutsatt att det härdats och värmebehandlats rätt. Det gäller förvisso alla stål men särskilt de mer avancerade sorterna kräver det för att man verkligen skall få ut det där lilla sista som konsumenten betalar extra för. Enkelt uttryckt, skall man slarva med stål kan man göra det med enklare sorter. 

Hur väl Peña genom Reate lyckats förvalta sitt M390 kan jag inte riktigt uttala mig om. Det här är en lånekniv så den har använts sparsamt och försiktigt så några omslipningar har det inte varit tal om. Men ligger den i linje med Reates övriga produktion hyser jag inga farhågor.  

Handtag

Mini Diesel är byggd kring en ram i titan som försetts med en PVD-beläggning som gör den svartare än synd. Ramsidorna har sedan frästs på utsidan för att rymma ett par skollor i kolfiber. Det gör att det ser ut som kniven försetts med bolster. En elegant lösning enligt mig. Ryggen är sluten och har en distans i titan som försetts med ett klassiskt kugghjulsmönster och anodiserats i samma blå färg som återfinns på samtliga skruvar. De är av storlek T6 för skollor, clip och översträckningsskydd samt T10 för den dubbla pivotskruven. Den är för övrigt dekorativ men fortfarande justerbar med vanliga verktyg vilket är ett stort plus. 

Mini Diesel erbjuder ett välformat handtag med välvda sidor i titan och kolfiber

Grovleken på handtaget är 14 mm som bredast. Men det känns slankare då sidorna är lätt välvda. Skollorna är som sagt av kolfiber och av en typ som ibland benämns "shredded". Utmärkande för den här är av att den är av absolut högsta standard. Bland det bästa jag sett i den vägen. Lägg därtill att passningen mellan materialen är synnerligen väl utfört. Andra tecken på hög byggkvalitet är de försänkta skruvarna och alla mjukt rundade hörn och kanter. Reate kan det här med att bygga knivar och Mini Diesel är en god representant. 

Ryggen är inte öppen vilket ger mer kontakt mot handen och här göms även fånglinehålet

Formen på handtaget är tämligen enkel och riktigt bra. En fördjupning för pekfingret, en något krökt rygg och en "näbb" som stöd för lillfingret är ett bra recept på ett väl fungerande handtag. Stödet för just lillfingret är extra viktigt om man faktiskt nyttjar sin kniv. Det är där tillsammans med utrymmet mellan tumme och pekfinger som mycket av kraften hamnar när kniven vill vrida sig i handen när man skär. På Mini Diesel är de här ytorna breda nog för att ge stöd och rundade och mjuka för att inte orsaka obehag.

På längden mäter handtaget 114 mm varav själva greppytan är 85 mm. Det passar min hand även om fingrarna trycks ihop något. För den med rejält stora händer eller grova fingrar kan det vara för litet. Så aningen större hade inte gjort något.

Ett fånglinehål finns men det är finurligt gömt i mellanlägget i ryggen. Där återfinns en pinne om vilken en 550-paracord kan tråcklas om situationen tarvar det eller lusten faller på. Något säger mig att anhängare av det här utseendet gärna hänger på någon pärla, eller förlåt "beads" måste man säga.  

Öppning och lås

Mini Diesel finns i ett par olika utföranden och kan även fås med flipperöppning. Det här exemplaret råkar som synes vara försedd med tumknoppar istället. Ett system jag faktiskt föredrar och särskilt på en sådan här kniv som trots de fina materialen är tämligen praktisk. Med det menar jag att det alltför ofta händer att flipperfenor är i vägen när man skall skära saker som inte befinner sig i luften. De sticker ut helt enkelt. På samma vis som det kan det vara nackdel att ha stora parerskydd på fastbladsknivar. De är enbart bra om man skall sticka i något.

De blåanodiserade tumknopparna är snygga men egentligen för vassa för min smak. Det kan vara det faktum att de är gjorda av titan som spökar. I gengäld ger de bra fäste så man inte missar när bladet skall fällas ut. Placeringen är väl anpassat för öppningsrörelsen men kunde varit aningen närmare handtaget i utfällt läge om man skall vara petig. De är inte direkt i vägen men här finns förbättringspotential. 

Extra lyx erbjuds genom tumknoppar som liksom alla skruvar är av anodiserad titan

Sen var det handhavandet av kniven. Om det säger jag att det inte blir mycket bättre än så här. Bladet kan fällas ut stilla och lugnt, snärtas ut med tummen eller pekfingret och ovavsett hur man gör är rörelsen silkeslen. Lagren fungerar bättre här än på många andra knivar. Väl ute möts bladet av ett stabilt lås. Inget glapp eller spel förstås men allt annat hade varit skandal i det här fallet. Låset har kallats bolster lock på något ställe men det håller jag inte med om. Det här är en liner lock som fått sig lite extra material mot spetsen av låsarmen till för att matcha grovleken på sidorna. Materialet är titan men låsarmen har försetts med en stålförstärkning och det behövs vid dylika lösningar. Tilläggas kan att låset tar mycket tidigt och är okej att släppa. Faktiskt inte mästerligt på det området. Jag skall inte säga att det är svårt för det är det sannerligen inte. Låsarmen bjuder på svagt motstånd och området är väl fasat för tummen. Men det är inte gott om utrymme och det finns inga räfflor för att underlätta fäste. Trots det sker rörelsen tämligen intuitivt.

När låset är på plats upptäcks kanske det enda vassa hörnet på hela kniven. Det nedre på skollan mot låsarmen till. Det är å andra sidan ett måste för att få till de distinkta linjerna. 

Låset har liksom bladet "trimmats". Linerlocken har fått sig en låsarmsförstärkning
och är tjockare mot änden till för att bilda en slät yta mot bolsterdelen av sidan

Om kniven är sympatisk att öppna är den en ren fröjd att stänga. Bladet faller igen av egen tyngd efter ett lätt skak  med precis lagom mycket motstånd från låsarmen för att inte klippa fingrarna på vägen in. Snarare glider det majestätiskt på plats. Rörelsen avslutas med ett mjukt men bestämt klick. Precis så vill jag ha det om jag får bestämma. Jag undanbeder mig fingergiljotiner. 

Att bära

Den här kniven är faktiskt trevlig att bära på också. Vikten avskräcker inte alltför mycket då kniven väger in på 139 gram. Ingen extrem lättviktare men heller inte överdrivet tung.  Balanspunkten för de grammen ligger för övrigt mitt i fördjupningen för pekfingret när kniven är öppen och helt på mitten i stängt läge.

Övriga mått är även de hanterbara - 11.4 cm lång, 1,4 cm bred och 3,8 cm där den är som högst och allt förutom tumknopparnas spetsar är mycket mjukt rundat. En detalj jag är petig med är att bladbasen är helt dold i handtaget när kniven är hopfälld och det är den här. 

Ett fräst titanclip som fungerar väl. En av orsakerna kan ses vid skruvfästet där det är kraftigt avfasat

Mini Diesel är utrustad med ett titanclip som är bra. Mycket bra till och med. Tiden när man inte kunde säga det om skulpterade clip utan att rodna är (delvis) förbi. Clipet är rakt och kompletterar knivens utseende. Den svarta ytan matchar reseten av knivens färgställning i svart med blå detaljer.  Spetsen pekar inte utåt men har ändå en ramp stor nog för att tillåta en byxkant att passera. Spänsten i metallen är lagom avvägd och kniven sitter därför tryggt på plats. Något som känns extra viktigt med tanke på prislappen. 

Man skall vara stolt över sin fina kniv och därför visas en del av den upp
Men de anodiserande skruvarna matchar ett par jeans 

Sen är clipets inverkan på greppet föredömligt diskret. Framför allt låg profil kombinerat med en rundad bakre del och försänkta skruvar gör att det känns mycket lite när man använder kniven. Det ger bonuspoäng hos mig. 

Sammanfattningsvis

Ibland talas om kärlek vid första ögonkastet. Riktigt så långt vill jag kanske inte sträcka mig men inte långt därifrån. Den här kniven överraskade mig positivt och det rejält. I dubbel mening då jag inte hade en aning om att jag skulle få testa den. Nu vill jag förtydliga att den här texten mer är att betrakta som en presentation och genomgång än en regelrätt recension. Jag har inte burit eller använt den här kniven tillräckligt för att uttala mig på djupet. Inget oxbenshuggande á la "Forged in Fire" så här långt.

Men det inledande intrycket är överväldigande positivt. Visst finns det detaljer som kunde förbättrats, det finns det alltid. Det är emellertid inte särskilt mycket jag valt att göra annorlunda. Kanske hade jag velat se handtaget aningen längre trots allt. Tumknopparna kunde rundats en smula och flyttats ett par millimeter närmare handtaget.   

Elegant nog för att posera, robust nog för att hänga med ut i skogen

Resterande kommentarer rör mer utseende och sådant är alltid rent subjektivt. Nyttan av en s-formad egg (recurve) kan förvisso alltid diskuteras men är typisk för Peñjas formgivning. Faktum är att en enligt mig ännu snyggare kniv från honom, hans tolkning av en Lanny's Clip är betydligt mer extrem inom det området och likt förbaskat skulle jag vilja ha en dylik.  

Mini Diesel för den som söker 

Annars har jag mest gott att säga om den här kniven. Den är välbyggd på gränsen till det perfekta. Det gäller såväl handhavandet, att öppna och stänga kniven som materialval. "Fippelfaktorn" på den här kniven är mycket hög då den är har extremt mjuk gång och är lätt att fälla ut och ihop. Vad gäller komponenter och material så är stålvalet M390 och så mycket bättre blir det inte i teorin även om det finns mer exotiska stål förstås.

Till det adderas kolfiber av extremt god kvalitet och titan med PVD-beläggning. Kvalitén går sedan igen i detaljer som customskruvar i titan och lager och detentkula i keramik. Passningen mellan material och övrig finish är även den helt utan anmärkningar. Ramen är rundad och slipad även på insidan och vart man än letar faktiskt.

Men mest av allt överraskades jag av bladet. Förutom att det har slipfaser som glittrar som  facetterna i en diamant så är det praktiskt. En stadig spets som gör vad den skall och en egg som skär mycket väl. Så mycket mer kan man inte önska sig, både snyggt och funktionellt. Möjligen med undantag för när den s-formade eggen i hårt superstål skall skärpas. Den detaljen överlåter jag åt ägaren.

Det enda som hindrar mig från att anskaffa ett eget exemplar eller två är kostnaden. Jag tycker emellertid inte att priset är överdrivet för vad som erhålls men svider för hårt i min plånbok. Priset ligger för närvarande en bit över 4000 kronor*.

Förresten vet jag inte om det är enbart det som avskräcker. Det kan vara så att en X series Lanny's clip lockar än mer. Jäklar i min låda vad snygg den kniven är! Han kan designa knivar den där Peña.

Specifikation:

Längd utfälld: 197 mm

Längd hopfälld: 114 mm

Vikt: 139 g (vägd av mig)

Bladlängd: 83 mm

Godstjocklek: 3,8 mm

Bladstål: Böhler Uddeholm M390

Handtag: Titan och kolfiber

Lås: Bolster/liner lock

Producerad av: Peña Knives, tillverkad i Kina av Reate

/ J - med diesel på händerna

* Priser kan förstås variera och i USA kostar den i skrivande stund 299$ + tull och moms. 

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre