Fredags-EDC LXIX

Fredag igen, kolfiberfredag vad det verkar. Benen är gjorda av allt annat än kolfiber kan noteras. Jag försöker komma igång med att röra på mig lite igen. Transformationen har varit total och åt fel håll. Från motionscyklist med 11000 km per år plus löpning och gym till absolut ingenting och en jäkla massa mat. En förödande kombination visade det sig. Jag är förvisso i form nu också. En form som närmar sig det perfekta päronet eller något. 

Men nu cykelpendlas det igen. Det är inga sträckor det handlar om men det blir i alla fall av. Därtill har jag lagt på "vardagsmotion". Det vill säga att gå eller cykla för att uträtta alla de där småärendena som förvisso är färre i Coronatider men som ändå finns. Sedan har jag börjat gå igen. Raskt och tre kilometer per dag är vad jag börjat med. Det imponerar inte på mitt gamla jag.  Man får börja gräva där man står som det heter. 

ZTs

Gräver man istället i fickan hittas knivar. Knivar med kolfiberhandtag från Zero Tolerance i det här fallet. En av dem bärs frekvent och det är den mindre slip-jointen 0230. En relativt ny modell designad av allas vår Ansø. 

Det var dock länge sedan jag bar 0770CF, en kniv som var min första ZT för övrigt. Men nu kom jag på varför. Handtaget är inte alls anpassat för mina händer. Kniven är lätt och smidig och är underbar i en ficka men inte alls bekväm i hand. Att handtaget är lite halt har jag inte så mycket emot. Men när de kombineras med en form som smalnar av bakåt blir det värre. Lägger man sen till en flipperfena blir resultatet inte alls bra! Faktum är att den mindre av knivarna har mer utrymme för handen än den större. Det är ett av skälen till att jag inte är lika förtjust i flippermanövrerade knivar som många andra. Det är inte bara den här modellen som lider av det problemet nämligen. 

Med det sagt om knivar vill jag tillönska alla en bra "Highway to Helg"

/ J - fredagsmarodören


#knivesandbikes  #knivigtvarre

Knivrecension ZT 0230

-  när det enkla blir det sköna

Zero Tolerance är ett märke som hamnat lite i onåd hos delar av sin supporterskara vad det verkar. Med det menar jag att några av deras senaste knivar fått utstå mycket kritik varefter de släppts.

Först fick de kritik för att de inte släppte "riktiga" ZT-modeller längre, det vill säga knivarna var för små och slanka. Därefter för att de släppt för få nyheter under en tid. När knivar sedan började droppa in var många inte nöjda ändå. Modell 0223 påstods likna en "bensinstationskniv" och kapades längs fotknölarna av ett högljutt internet. Den efterföljande 0308 var stor och biffig nog för att räknas som en "riktig" ZT men hade ett hål rakt igenom handtaget som formgivningsdetalj och fick kritik för det. Modell 0357 som är en av de senaste var för lik en Kershaw fast till högre pris och så vidare.

Mitt i allt det här går de dessutom och släpper en kniv som inte alls lever upp till företagets motto "Proudly Overbuilt in the USA". Tvärtom är den liten och lätt, byggd utan ram och därtill saknas lås. Det är ZTs första slipjoint. Till skillnad från belackarna blev jag därför mycket intresserad. Kniven jag talar om är förstås den här, modell 0230.

Zero Tolerance 0230 

Den här ytterst stilsäkra kniven är resultatet av det andra samarbetet mellan Jesper Ansø och ZT. Kniven är en tämligen direkt översättning av hans custommodell Monte Carlo med allt vad det innebär. På Zero Tolerance-språk blev beteckningen det anonyma 0230. Ett namngivningssystem jag har en del att invända emot som bekant.

Kniven däremot är synnerligen sympatisk. De enkla klassiska linjerna döljer en riktigt kompetent liten fickkniv med ett distinkt formspråk gjord i förstklassiska material och med hög precision.  

Ett andra samarbete mellan Jens Ansø och ZT

Twitterversion: Zero Tolerance ger sig i slang med Jens Ansø och prövar något nytt, 
en tämligen framgångsrik utflykt i landet låsfri

Blad

Bladet på den här kniven följer förlagan närmast slaviskt. Det innebär ett sheepsfoot-blad som mäter 6,6 cm. Bladlängden är delvis vald för att vara praktisk men även för att passa diverse knivlagar världen över som stipulerar blad på under tre tum. Godstjockleken är tre millimeter och höjden på bladet är 1,95 centimeter.

Bladformen ger en effektiv rak egg att arbeta med. Det kompletteras med en spets som faktiskt går att använda även om den givet bladtypen inte är särskilt uttalad. Men vinkeln med vilken den är gjord att den är skarp nog för till exempel paketöppning och liknande.

Ett sheepsfoot-blad, varken mer eller mindre

Materialet är ett stål som ZT tämligen ofta använder sig av. Det är amerikanska Crucibles CPM 20CV. Den kemiska kompositionen för det ligger ytterst nära europeiska M390. I praktiken är det mycket svårt att skilja de två stålen åt om man inte är extremt kunnig inom området. För användaren innebär det att du får ett knivstål som är bra till extremt bra på de flesta parametrar. Knivstål blir helt enkelt inte så mycket bättre och särskilt gäller det uthålligheten hos eggen. Medaljens baksida är att dylika stål inte helt lätta att slipa om du inte har rätt utrustning. I det här fallet underlättas det dock av att kniven är liten och eggen rak. Det är således inte så mycket egg som skall bearbetas.

Finishen på bladet är en stentumlad grå ton. Personligen hade jag föredragit den satinfinish som är den vanligaste på customförlagan. Jag tycker att den här grå ser något billig ut och passar därmed inte knivens i övrigt lyxiga utförande. Med det sagt är utförandet mycket jämnt och ytan hjälper faktiskt till att dölja repor om sådana skulle uppstå.

Märkningen är tämligen diskret även om ZT envisas med sin sedvanliga novell med både modellnummer, serienummer, tillverkningsland, KAI-logga och designer på baksidan av bladet. Däremot har man förpassat Zero Tolerance-logotypen till bladryggen vilket är en elegant lösning. 

Stålet är Crucibles pulverstål 20CV. Ett stål som är tacksamt att skärpa 
med hjälp av en strigel

Fabrikseggen får godkänt, fast knappt. Den var dugligt vass utan att vara någon skalpell. Skrapade hår snarare än rakade. Det positiva är att stålet svarar mycket bra på strigling. Några få svep på ett gammalt läderbälte med autosol på och eggen blev mycket bra. Eggen är dock jämn och centrerad, fattas bara annat då ett sliparbete inte blir mycket enklare än så här.

Hela bladet hade tjänat på att vara aningen tunnare bakom primäreggen. Men kniven skär trots det  väl. Förklaringen hittas i att det tämligen tunna bladet är helt flatslipat. Fördelen som jag ser det med den här eggen i kombination med bladformen är att man faktiskt kan ta i lite. Eller ja, åtminstone skära i trä vilket var vad jag hade i åtanke. Jag hade inte valt ZT0230 för att tälja etthundra trägubbar men för grillpinnen i skogen är den utmärkt.

Det fina 20CV-stålet klarade även "rabarbertestet" utmärkt. Det vill säga man skär 

några små stjälkar och låter därefter oxalsyran verka en stund för att se om fläckar uppstår

I och med att det är en sheepsfoot följer att eggen är helt rak det är inte alltid optimalt. Men på så  här små knivar föredrar jag det av det enkla skälet att en buk gör att det man skär ibland vill släppa eller "halka av" mycket korta blad. Här biter det istället allt hårdare ju närmare spetsen du kommer.

0230 är en kniv som fungerar bra till de flesta vardagsuppgifter men jag kan ibland komma på mig att sakna kombinationen av en god spets och ett lås. Förvisso hör det knivtypen till men det gör att man exempelvis inte kan sticka kniven genom ett tygstycke eller kartong för att påbörja ett snitt utan behöver tänka om.  

Handtag

Sättet ZT 0230 är konstruerad på gör att den hamnar i kategorin "modern traditionals". Den klassiska bladformen tillsammans med avsaknad av lås samt en enkel handtagsform har sin grund i en äldre tradition medan material och sammansättning gör den ytterst modern. 

0230 är en kniv byggd utan ram, istället består sidorna av massiv kolfiber

Kniven består av två sidor högkvalitativ kolfiber som sedan skruvats ihop i tre fästpunkter via en back spacer i aluminium. Både den justerbara pivot-skruven och övriga skruvar har svarteloxerats för att matcha handtaget. I backspacern hittas även fånglinehålet för den som vill förlänga handtaget med en snodd eller bara fästa en sådan för att lättare fiska upp kniven ur fickors djup. Nu är jag ingen expert på dylika snoddar då jag föredrar mina knivar utan dem men placeringen av hålet är inte optimal. En lina på ovansidan med tillhörande knut kan nog kännas i handen misstänker jag.

Den korta backspacern gör att ryggen är delvis öppen på den här kniven, något som annars är ovanligt för slipjoints. För att man inte skall missa att den är där har den eloxerats till vad de benämner "navy blue". Vad den än kallas syns färgen i alla fall. 

Tack vare detent-systemet kan handtaget lämnas delvis öppet i ryggen

Någon ram i egentlig mening har inte den här kniven utan de stålbitar som hittas på insidan och ser ut som en ram sträcker sig  bara delar av kolfibersidornas längd. De finns enbart där för få detentkulorna som sköter bladet att fjädra och ger inget övrigt stöd till konstruktionen. Det behövs å andra sidan inte då den här kniven är stadig nog så det räcker.

Trots sin bedrägliga enkelhet är det här ett bra handtag

Handtagsformen är som synes mycket enkel. Men Ansö är mästare på de små detaljerna och ZT har valt att följa dem väl. Det innebär till exempel en svag krökning av ryggen på handtaget, en antydan till fördjupningar för fingrarna och proportioner som gör det kniven lätt att greppa. Sedan är byggkvaliteten på topp vilket bland annat medför att alla kanter och hörn utan undantag är rundade och mjuka.

Sedan är greppet långt nog för att alla fingrar skall få plats. Men det får erkännas att det är med ett nödrop i mitt fall. Men eftersom handtaget är så enkelt designat utan fingerskydd och liknande så går det. Bäst fungerar kniven med en tumme eller ett pekfinger på bladet. Alla grepp fungerar emellertid som det så ofta gör med så här raka former. 

Öppning och lås

ZT 0230 är en slipjoint och det innebär i all enkelhet att den här kniven öppnas med två händer. För att underlätta det förfarandet finns en nagelskåra i bladet på presentationssidan. Den är för övrigt helt överflödig då det sticker ut så mycket blad att man lätt kan nypa om det istället vilket är tacknämligt eftersom det är både en enklare och bekvämare metod för att fälla ut blad. Särskilt som nagelskåran är något felplacerad. Skall den fungera effektivt borde den flyttas någon centimeter mot spetsen till för ökad hävstångskraft.

En traditionell men något överflödig nagelskåra underlättar öppnandet av kniven

Sedan kan tilläggas att den här kniven inte är någon traditionell slipjoint vilket redan konstruktionen skvallrade om. En dylik tarvar nämligen en hel rygg för att härbärgera den fjäder som håller bladet på plats i öppet respektive stängt läge.

På den här kniven sköts den detaljen istället om av ett system med dubbla detent-kulor. Systemet är inte obekant då bland andra Viper Knives har en patenterad version de kallar Blade Stopper och även Spyderco har utvecklat någon varian av den idén.

I det här fallet tycker jag den lösningen fungerar sisådär. Visst, öppningen blir mycket enkel eftersom motståndet är svagt. Samtidigt föreligger ingen risk att bladet kan skakas ut men på en tiogradig skala skulle jag vilja placera "pull" som man brukar säga om slipjoints på låga 2 till 3. 

Det som blänker på insidan är metallplattan som får detent-kulan att fjädra

Gången däremot är extremt mjuk så "walk"-delen får mer än godkänt på den här kniven. På vägen ut passeras dessutom ett halvvägsstopp. På slipjoints finns det egentligen där av säkerhetsskäl. Syftet är  att förhindra att kraften i fjädern gör att bladet snäpper igen över fingrarna på väg in.

Den här kniven behöver verkligen inte den funktionen. Kulan som ersatt ryggfjädern "suger" inte in bladet mer än de sista millimetrarna och då är eggen redan i höjd med kanten på handtaget. Det känns mer som detaljen med halvägsstoppet finns där för att det "hör till knivtypen".

Dessvärre tycker jag även att kulan är för klen för att hålla bladet stabilt i öppet läge. En litet försynt snäpp markerar att bladet hamnat på plats. "Talk" är inget att skryta om med andra ord.

Om bladet rör sig ligger fingrarna löst till. En fördel är 

emellertid att kniven är lätt att stänga med en hand

Det minsta lilla tryck på baksidan av bladet får det att vilja stänga sig. Och eftersom 0230 saknar ansats/ricasso så nyper bladet fingret rätt kvickt om så sker. Försiktighet är således på sin plats. Här skulle Zero Tolerance snegla på mästarna på området, Victorinox. De har många modeller i den här storleken med mycket väl avstämd fjäderkraft. 

Att bära

Den här kniven är tänkt att bäras löst i en ficka. Den saknar clip och levereras inte heller med något fodral eller liknande. Det behövs inte heller då det här är en extremt lätt kniv. Den väger in på 51 gram vilket placerar den i knivarnas bantamvikt. Yttermåtten avskräcker inte heller då kniven mäter 94 millimeter hopfälld.

Men det som tillsammans med den låga vikten sticker ut lite extra är hur tunn den här kniven är. Den mäter 10 millimeter över ryggen och då den saknar clip är det även den faktiska tjockleken. 

Lätt och smidig i fickan. Men färgen på skruvarna gneds av rätt fort som synes

Materialet bidrar också till att den huserar väl i en ficka. Den glatta kolfibern ger inget särkilt motstånd. Den enda risken som jag ser det är att man med tiden repar ytan eftersom kniven saknar fodral. Själv bär jag därför kniven solokvist i vänster byxficka. Där ligger den i allmänhet bra men ibland försvinner den lite i fickan om de är djupa. Något som en fånglina kanske kan avhjälpa. På samma vis kan den även hamna på tvären som lösa knivar utan clip tenderar att göra om utrymmet tillåter.

Sammanfattningsvis

Hur gick det med ZTs första utflykt i det låsfria landet? I allmänhet mycket väl är det övergripande intrycket. En stjärna till och med. Materialen skäms inte för sig utan är i toppklass, byggkvaliteten är genomgående hög och framförallt är det en skönhet rent designmässigt. Sen är bladformen tilltalande. Den ger tillsammans med geometrin och slipningen en kniv som är praktisk och skär bra. Inte bäst på området, men bra. Den spets som finns fungerar och är mycket stark så någon risk att bryta den finns inte. Tilläggas kan att det till synes enkla men väl formgivna handtaget är riktigt sympatiskt.

Men även stjärnor har sina fläckar heter det. Det stämmer även i det här fallet. Det finns detaljer och områden som det märks att ZT inte behärskar fullt ut. 

En riktigt het liten fickkniv, ZT 230

För att fortsätta med liknelserna kan sägas att allt som glimmar inte är guld dessvärre. Skruvar kan göra det också. Den smakfulla svarta beläggningen på muttrarna skavdes av tämligen omgående. För närvarande är därför skruvhuvudena fortfarande mörka medan den motsatta sidan ståtar med halvpolerade detaljer. Det ser inte helt bra ut. Patina i all ära men om den är begränsad till tre skruvar och inte hela kniven ser det lite sjabbigt ut. 

Sedan finns en liten mer allvarlig invändning från min sida och det rör kraften eller snarare avsaknaden av sådan i fjädern som håller bladet i utfällt läge.

Fjädermotståndet är faktiskt alldeles för klent. Jag vet att den här kniven saknar lås men motståndet kunde fått vara åtminstone dubbelt så starkt för att matcha andra riktigt bra knivar inom samma kategori.* Slipjoints behöver inte kännas osäkra. En skönhetsfläck på en annars mycket elegant kniv.

Därför blir Walk and Talk mer av en viskning än talk. Med det sagt så är det inte någon större fara rent praktiskt. Det märktes inte minst när man täljer en stund. Det går inte att borra med spetsen men i gengäld lämpar sig inte bladformen för det i alla fall. 

ZT 0230, en äkta högteknologisk "lommekniv" om det nu är en kategori

När det enkla blir det vackra var underrubriken till den här texten. Av det skälet gillar jag inte efterföljaren som släppts precis i dagarna, modell 0235. Den är inte alls vacker. Samma kniv fast med ett droppoint-blad istället. Ett blad som ser ut som den efterkontruktion det är. I alla fall i mina ögon.

ZT modell 0230 däremot är en kniv för den som uppskattar Jens Ansøs formspråk och design men inte riktigt känner för eller har möjlighet att köpa hans customknivar**. Eller för den delen som gillade Bökermodellen Haddock men tycker att den är för stor och tung. Här får du en produktionsvariant tämligen trogen förlagan Monte Carlo fast i en något mer plånboksvänlig version. På köpet får du en ultralätt fickkniv i utsökta material. En elegant fusion mellan stil och funktion.

Specifikation:

Längd utfälld: 157 mm

Längd hopfälld: 94 mm

Vikt: 51 g (vägd av mig)

Bladlängd: 66 mm

Godstjocklek: 3 mm

Bladstål: CPM 20CV

Handtag: kolfiber

Lås: inget, slipjoint

Producerad av: Zero Tolerance, tillverkad i USA

/ J - betygsäter dansk/amerikaner

* Exemplen är många men inom modern traditionals hittas allt från EKA Swede 86 till Viper Key och Lionsteel Gitano bara för att nämna några få. 
** Dessvärre är inte heller den här kniven helt billig. I skrivande stund kostar den runt 2200 SEK i Europa. 

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Eh, "Bronc"?

- om amerikaners oförmåga att uttala någonting som inte är engelska

Titta en ny modell från Two Sun. Men....vad heter den, "Bronc"!? Jo, den gör visst det. Men varför i hela fridens namn den gör det är kanske mer av intresse. 

Historien bakom namnet är lite intressant och en smula sorglig eller kanske lustig beroende på hur det hela betraktas. Grundtanken var inte så dum. Den grundar sig i att ett flertal konsumenter inklusive recensenter, däribland jag, ibland tröttnar på dessa eviga sifferbeteckingar som får passera som namn för knivmodeller. 

Jo, jag förstår varför man gör så också. Historien bakom "Honda Jazz" har varit upp här på bloggen tidigare som avskräckande exempel. Men det blir onekligen lite anonymt med enbart sifferkombinationer. Ni vet på det viset Zero Tolerance gör. Fans av det märket och dessvärre jag själv, kanske vet vad gamla 0200 och 0350 är för något. Vi känner även igen klassiska 0562 och lättviktaren 0770CF, slanka 0450, mulliga 0900 och senast den välddesignade 0230. Men vad skiljer 0200, 0220 och 0022 åt? Extremt mycket faktiskt då de inte har med varandra att göra alls!

Ni inser problematiken. 

En Bronc

På samma vis var Two Sun Knives mycket anonyma i början. Deras knivar "döptes" helt enkelt till TS följt av ett ordningsnummer. Inte blev det förfarandet bättre av att det inte står någonting alls på deras kartonger. Om ZT är anonyma är det närmast hemlig agentstatus på det här tillvägagångssättet. Något som förstärktes av deras höga produktionstakt och det att de ofta efter ett tag lägger ned modeller för att sedan låta dem poppa upp i ett annat utförande. 

Ibland ryckte man till från Two Suns sida och lade till ett namn och därför finns några relativt tidiga knivar med tilläggsnamn som Zenith, Tusk, Firefly och så vidare. Problemet är att det systemet inte var konsekvent och därför snarare förvillar än förenklar.

Men så har något nytt smugit sig in i knivvärlden på sistone och det är att tillverkare utlyser tävlingar och låter fans och köpare föreslå ett passande namn till sin produkt. Vanligen får vinnaren äran och ett exemplar av kniven. 

Kanske gick det till så när Youtubern We Love Them Knives fick döpa den här kniven. Jag vet inte. Men det som fick mig att inledningsvis säga att det känns en smula tragiskt är för att han är amerikan. Och som många amerikaner kan han inte uttala någonting som inte är på engelska och har därför i ett flertal videos klagat i olika tonarter på att knivar har namn som inte kan uttalas. Det gäller för övrigt inte bara honom. 

Det sorgliga är att det har rört knivar med allt från latinska och japanska till italienska namn. Men inte heller klarar amerikaner av franska, tyska eller ryska namn. Ibland klarar några av dem av spanska men oftast inte. De flesta av dem har helt enkelt erbarmligt dåligt språköra. Eller snarare är allt på TV och film dubbat så att de aldrig eller sällan hör andra språk, alla talar engelska med dem varpå de sällan övar och de läser inte mycket andraspråk i undervisningssystemet heller.

Som jämförelse kan sägas att det är i allmänhet inga större problem för de flesta andra recensenter med annan bakgrund att uttala knivnamn. Personer som klarar det utmärkt är t ex DBK, SpartanJohns och Stefan Schmalhaus. Men de har alla det gemensamt att de är europeer. 

Men hur som haver, av det skälet fick den här kniven ett namn som är "lätt att uttala". Själv tycker jag det låter som något besläktat med en halsinfektion.

Men kniven är jäkligt fin!

/ J - språkfascisten

Ny kniv - ZT 0230

Monte Carlo är ett namn som har en air av elegans kring sig vare sig man varit där eller ej. Inte minst efter alla Bond-filmer. En kniv som definitivt hade passat i fickan på en smoking är kniven med samma namn från Jens Ansø. Jag förmodar att det var så tankegångarna gick när han namngav den för övrigt.

Tyvärr spelar jag inte på casinon eller tyvärr och tyvärr, tack och lov snarare. Men hur som haver är kassan ofta är skral och de finansiella musklerna räcker inte för att bryta arm med customtillverkade danskar så någon handgjord Monte Carlo är långt ifrån aktuellt.

Därför blev jag rätt glad när Jens och Zero Tolerance beslutade sig för att inleda ett samarbete och göra en serietillverkad version av den kniven.  

Zero Tolerance ZT 0230

Modellen fick "namnet" 0230. Det vill säga ZT gör inga avsteg från sin namngivningsprincip den här gången heller och ger kniven ett sexigt nummer istället. Ett som vi entusiaster förväntas komma ihåg.

Sexigare än namnet är formerna. Faktiskt tämligen trogna förlagan. Elegant var bara förnamnet och linjerna matchas av materialen som är kolfiber i handtaget, aluminium i back spacern och CPM 20CV i sheeps foot-bladet. 

Kniven är en slipjoint för övrigt och saknar därtill clip. Det gör att den mer eller mindre kan sorteras i facket modern traditionals som jag talat om en del här tidigare. 

/ J - casinotestare

#knivesandbikes  #knivigtvarre

Knivpresentation ZT 0022

-  berättelsen om skomakaren som inte blev vid sin läst

I begynnelsen var grova knivar. Stora fällknivar med mycket tyngd. Devisen var "prodly overbuilt in the USA" och den levde man upp till. Så småningom breddades programmet till att även inkludera någon medelstor kniv och till slut kom även ett par mindre modeller. Puritanerna förfasades men den potentiella kundkretsen vidgades. Sen kom den här kniven, modell 0022 från Zero Tolerance och plötsligt gick diskussionens vågor höga igen. Vad håller de på med undrade delar av fan-basen. Hur kan de göra något så dyrt som är så litet undrade andra? Är det en bra kniv undrar jag. 

Zero Tolerance 0022

Namnet skall förresten vara härlätt från något annat smått, nämligen en gevärskaliber. En klassisk 22a helt enkelt även kallat "salongsgevär" på de här breddgraderna. De patronerna är små och det är även dagens kniv från ZT eller Zero Tolerance som de egentligen heter. Den är designad av customknivmakaren Tim Galyean. 

0022- en riktig best om man får tro förpackningen


Twitterversion: ZT 0022, liten men naggande god! 

Blad

ZT 0022 ståtar med en bladtyp som inte är den vanligaste. Det är en clippoint med inspiration av ett persiskt blad då spetsen tack vare vinkeln på bladet nästan strävar uppåt. I det här fallet ger det en egg som faktiskt är längre än bladet i sig och som i sin helhet utgör en lång svepande buk. Ett val som inte är fel till riktigt små knivar. Det eller motsatsen, helt raka eggar. Estetiken påminner annars en del om en Bowie-knivspets eller kanske en CS-47 eller liknande fast krympt till mikroformat. Formen understryks av en uttalad falskegg som löper längs större delen av ryggen. Den avslutas med en svag ramp för tummen.

Längden är under 2" vilket översatt blir 49 mm och på höjden mäter bladet 22 mm. Tjockleken på bladgodset är 3,1 mm. 

En liten clip point med en touch av orientalisk influens

Stålvalet föll på den amerikanska motsvarigheten till M390 det vill säga CPM 20CV från Crucible. Hur det är hanterat på just den här kniven kan jag inte uttala mig om men det är ett av de finare knivstålen som står att finna om man ser till generella egenskaper. Det har med andra ord inte snålats på materialen. Möjligen med mängden av dem enligt kritikerna.

Dessvärre har man inte snålat med mängden stål bakom just primäreggen. Där är det tämligen tjockt och likt materialvalet påminner där 0022an om större knivar i ZTs sortiment. Något som jag anser är helt onödigt. Blad kortare än fem centimeter tillhörande knivar med tvåfingersgrepp kommer knappast att användas så hårt att en så robust egg är nödvändig. Fabrikseggen var för övrigt inte särskilt vass.  

ZT gillar text på sina blad. Det och mycket stål bakom eggen

Finishen är ZTs sedvanliga stentumlade. Bladet är lika sedvanligt nedklottrat. ZT gillar att skriva ut det mesta och här kan utöver logotypen och stålsort även hittas modellbeteckning, koncern, ursprungsland samt serienummer. Även om de krympt storleken på texten är det i mitt tycke alldeles för mycket särskilt på ett litet blad.

Spetsen är kapabel, både vass och stark och det är något jag verkligen uppskattar hos små knivar. Det är mycket därför jag bär dem. Det är inte för de långa svepande skären man har mikroknivar. Med det sagt så är den här kniven inte helt oäven givet begränsningarna som formatet medför. Men det finns konkurrenter som skär åttor kring den. För att vara optimal är det här knivbladet alldeles för tjockt bakom eggen och i övrigt för grovt. Med det sagt är den inte helt oäven och små vardagssysslor är inga problem. Så sett är det här en bra liten EDC-kniv. Bara inte den bästa skärmaskinen.  

Handtag

Handtaget framstår liksom hela kniven som en krympt version av något stort och robust. Det innebär att kniven faktiskt känns stadig och att det grepp som finns är bra. I mitt fall innebär det två fingrar i därför avsedda fördjupningar. Företrädesvis hålls kniven i ett sabelgrepp med tummen ovanpå bladet vilandes mot räfflorna där. Kniven kan även greppas i ett hammargrepp, ett halvt sådant om ni förstår vad jag menar. Men det är lite meningslöst då det greppet vanligen syftar till att få mer kraft och det får man inte i det här fallet. Så i princip finns det bara ett sätt att greppa kniven. 

Kolfiber och titan i skön harmoni



Ett två och en halvt fingers grepp med lite god vilja



Egentligen finns det bara ett sätt att hålla 0022an på. 
Två om man fattar den i nypan

Byggkvalitet och material är genomgående av högsta kvalitet. På låssidan återfinns titan som fått samma stentumlade finish som bladet. Presentationssidan är gjord i högklassig kolfiber. Kniven är sammansatt i två punkter, pivotskruven och en från två håll förankrad distans i den öppna ryggen. Den senare är även den av titan och har fått sig en anodisering. En utseendedetalj som även går igen i kragen som hittas runt pivotskruven. 

ZT 0022 är enkelt konstruerad och välbyggd vilket ger en stabil känsla trots formatet

Det märks att man vet vad man sysslar med på ZTs produktionsanläggning i USA. Den här lilla kniven ger ett mycket solitt intryck och sett till hur den är sammansatt finns inget att invända. Bladet är perfekt centrerat, alla kanter och hörn är fasade, rundande och slipade. Kolfibern är helt utan märken och alla skruvar utom de till clipet är försänkta och av god kvalité. Jag letar fel men den jakten är förgäves.  

Öppning och lås

Att den här kniven är en flipper är svårt att missa. Det är dessutom en tämligen bra sådan vilket inte är lätt att få till i det här formatet. Dels finns inte mycket massa i bladet att jobba med och dels måste du kunna hålla kniven på något sätt när kniven skall öppnas. Öppningsrörelsen underlättas av att bladet löper på KVT-kullager. De ger en extremt mjuk gång och det enda motståndet står detent-kulan för. Den är för övrigt väl intrimmad och ger bra snärt i öppningen. 

Flippers får gärna som här smälta ihop med fronten på handtaget

Till att det här är en kvick liten rackare bidrar även flipperns utformning. Den är nära perfektion. Den fyrtiofemgradiga främre vinkeln som sammanfaller med handtagets form ger bra attackvinkel och räfflorna ger fäste. Den enda invändningen är att eftersom kniven är så liten krävs aningen övning, det finns en risk att man lägger pekfingret på framsidan av handtaget istället och då händer förstås inget. 

Ett för knivens storlek överdimensionerat ramlås i titan

Låser gör 0022 med ett utmärkt ramlås. Låsarmens grovlek står för mer säkerhet än vad den här lilla krabaten någonsin kan behöva. Funktionen är utmärkt då den är stabil utan spel åt något håll, låser hundraprocentigt varje gång och har de vanliga finesserna. Det betyder i klartext låsarmsförstärkning och översträckningsskydd. Det är även någorlunda lätt att släppa. Det enda som hindrar att det skall få toppbetyg även där är den fysiska storleken parat med att motståndet från låsarmen är starkt. Däremot är kolfibersidan försänkt och själva låsarmen snyggt fasad för att vara snällare mot tummen. 

Att bära

Att kniven briljerar på det här området kommer knappast som någon överraskning. Ungefär sju och en halv centimeter hopfälld och en vikt på 50 gram är verkligen närmast obemärkt i fickan. Tjockleken är förvisso något mer tilltagen men en centimeter på den ledden skrämmer inte någon det heller. Dessutom är allt väl rundat och den lilla flippern sticker förvisso ut men inte över hövan. 

Ett enkelt men välfungerande stålclip, tyvärr med text på

Clipet är inte lika lyxigt som resten av utförandet men det är ett val jag inte har några problem med. Det innebär nämligen att det fungerar istället. Det är ett stålclip som inte krympts särskilt mycket för att passa kniven. Tvärtom är det i relation rätt stort vilket är bra i det här fallet. Det har inga problem med att passa de flesta fickor inklusive de på jeans. Sen finns ytterligare en fördel och det är att det fungerar som förankringspunkt när kniven skall hanteras. Det är fippligare att fälla ut bladet när clipet inte är där. 

022 på plats i en ficka

Sammantaget är kniven utmärkt i fickan och så liten att den faktiskt går lika bra att bära löst, med eller utan clip. Dessutom går det att flytta från vänster till höger sida efter behov.

Sammanfattningsvis

Den här modellen har fått tämligen mycket stryk på forum och av en del recensenter. Kritiken har mest handlat om det jag nämnde inledningsvis, att den är för liten och att den är dyr. Jag önskar därför nyansera det hela något.

Jag tror nämligen att det har mycket med förväntningar att göra. För många är ZT entusiastmärket som är eller kanske var beroende på hur man uppfattar saken "proudly overbuilt in the USA" som det själva uttryckte det på kartongerna.* Det manifesterades med kända knivmodeller som 0200, 0350 och 0560 till exempel.

Liten kaffe, liten kniv - Espressosnabb kniv måhända?

Sen kom efterfrågan på mindre knivar från allt fler. Dels för att det är svårt att bära bojsänken dels för att behov och även lagar på vissa håll tarvar mindre knivblad. Svaret blev modellerna 0450 och den lilla buffeln 0900 som platsade i klassen "LBK - Little Big Knives". Men ingen av dem är i  närheten av att vara så liten som 0022. I den här klassen återfinns snarare konkurrenter som Kershaw Chive och Spyderco Manbug. Fast det gäller enbart format. Skall man hitta något liknande även i material är det knivar som Rike Hummingbird som är aktuella även om den kniven faktiskt är ännu mindre och därmed närmast en kuriositet. Mer adekvat som jämförelseobjekt är till exempel Two Sun Firefly som väl matchar ZT 0022 både i material, storlek och byggkvalitet.

Så det första man skall ha klart för sig är att det här är en mycket liten kniv. Den greppas med två fingrar om du inte har väldigt små händer för då kan det möjligen bli en trefingerskniv. I gengäld kan du inte hålla den alls om du har grövre fingrar än jag.

Det andra man skall ha med sig är att det här är en kniv tillverkad med högsta precision i toppmaterial. Med andra ord är det en kniv i premiumklassen, en som återfinns i toppen bland produktionsknivar. Det medför vanligen en högre prisnivå. Något jag skämtsamt påpekade när jag räknade ut kilopriset vilket landade runt 48 TKR vilket är mer än för en Sebenza till exempel. Men så kan man förstås inte räkna. Det som kostar när det gäller produktion av knivar är nästan allt annat än material. Det är allt från design och produkttestande via produktionstid till marknadsföring. Och där skiljer sig den här kniven inget från en större Zero Tolerance. Det är bara lite mindre av lyxmaterialen i den helt enkelt.** 

Det finns konkurrenter i likvärdiga material men med en lägre prislapp

Så nu när vi vet vad den inte är, det vill säga stor och billig, återstår frågan om den är en god representant för vad den faktiskt är?

Jo, kniven har alla de ingredienser som kan förväntas av en premiumkniv. Material som CPM 20CV, högklassig kolfiber och titan. Bladet löper på kullager och den har fått lyxdetaljer som en pivotkrage och distans i ryggen av anodiserad titan. Finishen är god och byggkvaliteten genomgående hög möjligen undantaget eggen.

Sammantaget utstrålar den här kniven självförtroende. En tämligen djärv design matchas av gott genomförande. I mitt tycke är det här också en snygg kniv trots att bladformen inte tillhör mina personliga favoriter. Färgskalan är sober med kolfiber, tumlad titan, svarta skruvar och en detaljer i gråanodiserat titan. Ses kniven dessutom utan jämförelseobjekt är det nästan svårt att säga något om storleken vilket tyder på goda proportioner. Sen är flera linjer värda att framhålla som exempel på gott hantverk. Betrakta hur ricassons vinkel återspeglas i flipperfenan som i sin tur glider över i fördjupningen för pekfingret när kniven är öppen. Det är skickligt gjort!

ZT 0022 - en snygg liten rackare

Skomakaren blev därmed inte vid sin läst utan vidgade sin horisont och lyckades trots det åstadkomma en kvalitetsprodukt. Zero Tolerance lyckades göra en miniatyrkniv som är något extra. Nu återstår att se om de kan göra en kniv som bara är liten och inte "mikro" som matchar både den här och deras större knivar. De hemfaller en smula åt ytterligheter tycks det. Jag vill gärna se en "lagomkniv" från dem helt enkelt.  

Avslutningsvis vill jag säga att 0022 inte är en kniv för alla. Den är dock definitivt något för den som uppskattar sina exklusiva material, en massivt god byggkvalitét och en estetik från stora brutala knivar krympt till mikronivå. Men den kommer förstås med en prislapp.***

Här hittar du en länk till tillverkarens produktsida. 

Specifikation:

Längd utfälld: 122 mm

Längd hopfälld: 76 mm

Vikt: 50 g

Bladlängd: 49 mm

Godstjocklek: 3,1 mm

Bladstål: CPM 20CV

Handtag: Kolfiber/Titan

Lås: Ramlås med översträckningsskydd 

Producerad av: Zero Tolerance, tillverkad i USA

/ J -

* På den här står det dock "A real Beast" vilket i sammanhanget blir tämligen komiskt. 
** Det är inte förrän vi närmar oss riktigt exklusiva material som vissa mönstervällda stål, Timascus, fossiliserad mammutbete, svartek och så vidare som materialkostnaden i sig kan sticka iväg.
*** När det här skrevs kostar den i runda slängar 2450 kr i Europa. MSRP i USA är 250$ och den brukar kosta kring 200$ "street price" där. 

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Dagens bild nr 182 "Dyrast?"

Pris på saker och ting kan som bekant mätas på olika vis. Vanligen tillskrivs föremål ett värde som sedan är angivet i absoluta tal. Det gäller det mesta från kalsonger till knivar. 

Men inte sällan kan det vara av visst intresse att jämföra priser. Även mellan produkter som inte är exakt lika stora eller tunga. Då brukar vi till exempel ange löpmeter eller kilopris. Ett rolig tankelek är att överföra den tanken till knivar. 

Låt oss applicera det på den här lilla gynnaren designad av Tim Galyean. På sant Zero Tolerance manér vill man inte namnge något så den har fått det sexiga "namnet" 0022. 

Zero Tolerance 0022, liten och dyr

Sett till absoluta tal kostar den här kniven kring 2400 kr att köpa här på hemmaplan (MSRP i USA är 250$, "street price" där ca 200$). ZT 0022 väger in på 50 gram (vägd av mig). Lite snabb räkning ger vid handen att kilopriset därmed landar på: 48 000 kr.* Räknat i löpmeter kostar den här kniven istället cirka: 19 670 kr.

Betraktat ur det perspektivet är den här bland de dyraste produktionsknivar jag hanterat!

Kniven innehåller annars allt en större kniv gör förstås. Ett "superstål" i CPM 20CV, kullager i keramik, ramlås i titan med översträckningsskydd och låsarmsförstärkning samt presentationssida i fin kolfiber. Den har till och med fått sig en anodiserad krage i titan kring pivotskruven som dekorationselement. 

Allt det driver förstås upp priset. Alla moment i tillverkningen finns där och tid är pengar när det handlar om produktion. Det är bara formatet som luras en aning och gör att den känns, ja tämligen dyr helt enkelt.

Presentation/recension utlovas inom kort!

/ J - ingen räknenisse

* Som en rolig jämförelse kan påpekas att en CRK Sebenza 21 large kostar ca 43 600 kr/ kg baserat på dagspris från Lamnia vid textens skrivande. 

#knivesandbikes  #knivigtvarre

Knivrecension Zero Tolerance 0200, "Ansö flipper"

-  den civiliserade besten

Ett kungarike för ett namn skanderade jag häromdagen. En av knivarna jag då hade i åtanke var den här, Zero Tolerance 0220. Den heter faktiskt bara så! Ibland lägger man till Jens Ansö Flipper för att förtydliga men det är inte det officiella namnet. Det är inte enbart namnet som är anonymt utan skall man döma utifrån antalet bilder på exempelvis Instagram och vad folk tycker om bilder jag lägger upp där så är den lite förbisedd. Inte en av ZTs mest omtalade eller populära knivar helt enkelt.  

Zero Tolerance 0220, "Jens Ansö Flipper"

Uttrycksmässigt känns konceptet igen och jag har berört även det temat tidigare här på bloggen. Konstruktionen består huvudsakligen av ett bar bastanta bitar titan ur vilket ett ramlås mejslats. Det senare har försetts med såväl översträckningskydd som stålförstärkning i slitytan. Bladet i "superstål" löper på lager och öppnas med den halvt obligatoriska hajfenan. Färgsättningen är huvudsakligen grå på både handtag och blad även om ett par färgklickar finns. Kniven har ett clip som kan byta sida och ett fånglinehål. 

Därmed tror jag att samtliga rutor i formuläret för en modern fällkniv är ikryssade. Något som både kan verkar lockande och avskräckande beroende på preferenser.

En fullvuxen kniv som till råga på allt växer efter hand...

Allt det ovan nämnda skulle kunna utläsas "tråkigt" men det är det inte i det här fallet. Istället skall vi idag tala om kvalitet och små detaljer som höjer ett föremål över mängden samt hur man bygger god kniv efter gängse beskrivning. Det är här Jens Ansö kommer in i bilden. En herre med sinne för detaljer.

Mitt absolut första intryck var att kniven var TUNG och stabil. Extra mycket så eftersom den anlände samtidigt som Spyderco Nirvana vilken i grova drag är lika stor sett till yttermått men väger betydligt mindre. Kruxet var att vid en direkt jämförelse så briljerade ZT-kniven på de områden där Spydercon brast såsom greppkomfort och balans. Men det är att gå händelserna lite i förväg. Vi börjar som vanligt i motsatt ände.

Blad

Vilket kom nu först, hönan eller ägget? I det här fallet klurar jag på om Jens bestämde sig för ett visst mått på ett bekvämt handtag och därefter fläskade på med ett grovt blad eller om han utgick från bladet och drog till med mer titan för att balansera det. Det må vara som det vill med den saken men det resulterade i ett mycket bastant blad.

Modifierad droppoint med en svag recurve. Allt utfört i S35VN

Formen är som så ofta en modifierad droppoint. Modifierad på så vis att ryggen sluttar rätt tidigt men framförallt för att eggen fått sig en sväng. Den har en lätt s-kurva, en recurve. Det är en detalj jag generellt inte är helt vän med och som känns onödig här. Visuellt gör det förvisso bladet något mer intressant och bidrar till att kniven får ett bättre flöde i linjerna. Praktiskt krånglar det till saker då den i kombination med det grova godset gör att det troligen blir svårare att slipa kniven ända in till ricasson. Sen finns det de som hävdar att det är bättre när det skall kapas saker som t ex rep. Jag är böjd att hålla med men då krävs kraftigare svängar än så här, tänk "hawkbill". Den är troligen tillräckligt svag för att inte ställa till det för fasta slipsystem emellertid. Som ni märker svävar jag på målet och det beror på att jag inte behövt närma mig bladet med några slipsystem än. 

Finishen är stentumlad och som sådan mycket väl utförd. Som allt annat på den här kniven kan väl tilläggas. De kan det här med finish på ZT-fabriken i USA. Det trevliga med den ytbehandlingen är att den döljer repor bra och det uppskattas då kniven inbjuder till att ta i med. Jag uppskattar också att bladet är tämligen diskret märkt. På presentationssidan är bladet helt rent och på baksidan återfinns det "vanliga" när det kommer till knivar från ZT och KAI. 

Den rena presentationssidan balanseras av mer text på låssidan

Det som bidrar till tyngden är att bladet mäter in strax under nio centimeter och att det hår under fyra millimeter grovt. Lägg därtill en höjd på tre centimeter och du har rätt mycket stål att hantera. 

Bladet har tacknämligt försetts med en nästan full flatslipning vilket i viss mån tunnar ut den grova nacken. Men det är fortfarande mycket stål som återstår bakom eggen. Starkt ja, effektivast för att skära med, nej. Här har man premierat styrka och det är väl en tanke i sig. Tyvärr görs det mer på slentrian än med eftertanke nuförtiden. En del av den utvecklingen kan spåras till Youtube och alla de "tortyrtester" av knivar som sprider sig. Om en dyrare kniv inte håller för allsköns misshandel kan den snabbt bli misskrediterad och tappa i anseende och därmed försäljning. Det lär inte hända med den här. 

Som allt annat som har med byggkvalitet att göra är eggen mycket bra. Kniven anlände vass och slipningen är jämn och centrerad. Inget att anmärka på där. Stålet är utmärkta CPM S35VN vilket inte skäms för sig på någon punkt. Möjligen att det liksom många hårda pulverstål är bra tunga att reprofilera om man känner för det. Bra slipsystem eller mycket hårt arbete krävs. 

Som synes är det inget fel på centreringen heller

Väl i hand och med eggen i arbete känns kniven exakt som väntat faktiskt. Som ett bra blad som fått lite för mycket stål i sig av bara farten. Ta bort en millimeter på bredden och du hade fortfarande haft en bastant och hållbar kniv men med mer trimmade egenskaper. 

Men den klarar det mesta utan att skämmas för sig. Som vanligt fick den vara med i köket trots att den verkligen inte är byggd för det. Allt för att få lite mer tid i hand. Den briljerar förstås inte men en vass egg gör att den klarar sig något mindre dåligt än förväntat.

Positivt överraskar den däremot när det bjuds på lite tyngre arbete. Det är inte alltid som egenskaperna matchar utseendet hos knivar men här gör det så. De något hämmande dimensionerna kompenseras av att det är lätt att ta i med 0220. Går det inte med finess går det med styrka och en vass primäregg. Det märks när man ger sig på papp och kartong som den formligen äter till frukost eller snarare förvandlar till fruktostflingor. Det flatslipade bladet underlättar.

Vad som förvånade mig mer var hur pass bra den hanterar trä, både torrt virke och färskt. Eller nåja, så färskt som det blir i februari/mars. Den gnager virke som en bäver. Det större och jämfört med genomsnittet lite grövre handtaget gör att det går ta i mer innan det gör ont och något med eggvinkeln gör att den biter.

På samma vis är buntband och nylonrep lätta att skära av. Spetsen är inte nåluddsvass men den är stark och är lätt att penetrera förpackningar och plast med. 

ZT 0220 är en bra kniv att skära och arbeta med. Det är bara det att den kunde varit bättre. Trots det imponerar den tillräckligt för att jag skall vilja behålla den. 

Handtag

På handtagsfronten intet nytt skulle det kunna heta i bokform. Det rör sig om vad som på engelska kan benämnas en "slabsided titanium framelock", det vill säga man tager två kraftiga bitar kvalitetstitan, fasar dem något och sätter ihop dem på enklast vis. I det här fallet med en tämligen iögonfallande färgklick för den annars rätt grå kniven - en backspacer i lysande orange aluminium. Hålls ihop görs kniven med två fästpunkter utöver pivotskruven. 

Handtaget i kraftig titan smalnar av bakåt och bjuder på gott om utrymme

Det som utmärker 0220 är därmed inte konstruktionen i sig utan precisionen med vilken den är utförd. Kniven är helt enkelt oerhört välbyggd, något som jag tenderar att återkomma till. Det är det ena som talar till handtagets fördel. Det andra är att det kretsar kring ett närmast perfekt format urtag för pekfingret/choil och är uppbyggt kring det.

Det är helt rätt utformat för att ett finger och det finns heller inga skumma kanter, hörn eller annat som stör harmonin. Därtill är övergången till flippern som i utfällt läge agerar fingerskydd mjukt format. Ett viktigt område som det syndas emot alltför ofta bland knivtillverkare även långt upp i prisklasserna bland avancerade knivar. Ett bevis på att Jens vet vad han ägnar sig åt är att kniven fungerar utmärkt om man vänder på den för att t ex kapa rep, flippern skär då inte in i mjukdelarna i handen vilket dessvärre inte är helt ovanligt annars. 

Eftersom det är djupt och har rätt båge behövs heller inga "jimpings" eller andra dumheter för att hålla kniven på plats i handen. Det bakåt avsmalnande handtaget med lätt pistolgrepp och fingerurtaget ger utmärkt fäste och inte minst komfort. 

Balanspunkten. Ett mycket bra utfört "choil", inget som skaver eller stör funktionen

Handtaget är format så att alla fattningar jag kan komma på (mina sju "basgrepp") fungerar synnerligen väl. Det går till och med att hålla kniven sidledes i nypan även om flippern då förstås är något i vägen. Men för att vara en sådan är den tämligen liten och diskret. 

Den goda formgivningen gör att den här kniven faktiskt går att arbeta med nästan lika mycket som det robusta formatet antyder. Det är en konsekvent tänkande som uppskattas. Sen är handtaget väl tilltaget med sina tolv centimeters längd vilket gör att även den med stora händer eller handskar på kan använda kniven. 

Ytan har fått sig en blästrad finish som ger lite kontrast mot bladet även om den är subtil. Annars har kniven som sagt fått sig en rejäl färgklick i form av en orange backspacer i aluminium. I den är inbyggt ett hål för fånglina. Vad man tycker om färgklickar är olika men jag är av åsikten att de oftast livar upp tillställningen, i alla fall här.  KAI var tidigt ute på den fronten och började med "Kershaw Ruby" och lät även ZT 0450 får färgklickar på samma vis. För den som inte uppskattar det finns det numera svarta detaljer att köpa till.

Prålig och smaklös eller en glad färgklick? Omdömena om ZTs logotyp på den här kniven varierar

Något mer kontroversiell har den andra färgklicken på den här kniven varit - nämligen sättet på vilket ZT-loggan utformats. Den har förvandlats till en blå medaljong nedsänkt i presentationssidans grå titanöken. Några tycker den ser billig eller "blingig" ut, andra som jag själv, störs inte så mycket av den. Troligtvis för att jag gillar traditionella mönster och där har nästan alla knivar en medaljong eller sköld av något slag infälld i skollorna. Tydligen avslöjar den ett hål i sidan om den avlägsnas läste jag någonstans. Det är inget jag prövat själv. 

Öppning och lås

Eftersom jag tidigare nämnde "koncept" så är inte heller öppningen någon överraskning - en flipper. Det är för övrigt det enda sättet att öppna kniven och det har jag mina personliga invändningar emot eftersom jag upplever det som en begränsning. Men som sådan är det en förbaskat bra flipper även om den inte är perfekt. 

Det som företrädesvis är bra är att den är diskret vad gäller mått. Lagom stor för att fungera och att vara lättåtkomlig, lagom liten för att inte bredda en redan stor kniv ytterligare och hacka sönder andra saker i fickan. Ytan har fått sig några skåror för bättre friktion och de fungerar. Återigen en liten detalj gjord helt rätt. 

Som nästan alla detaljer på den här kniven är flippern väldesignad

Eftersom bladet löper på kullager, "KVT-bearings"* och motståndet är väl avvägt så händer det saker när man aktiverar flippern. Det sker även med säkerhet, den här kniven går inte att missa en öppning med. Kniven fälls ut med verklig auktoritet och ett synnerligen tillfredsställande ljud. Av samma skäl är det dock inte den snabbaste flippern på marknaden. Det är mycket massa som skall accelereras med liten hävstång. Bra är även att "landningsplatsen" för fingret inte har försetts med skåror och skit. Det är ett otyg somliga tillverkare ägnar sig åt och det gör att man får ont i fingrarna. 

En nackdel med flipperns utformning är att den i princip enbart fungerar som "light switch" det vill säga att den dras bestämt bakåt. Försöker man öppna kniven genom att trycka nedåt händer inget. Det gör handhavandet något mindre instinktivt och man måste tänka på hur man gör. 

Låset tillhör de bättre. Exakt så här gör man bra ramlås i titan!

Väl öppen aktiveras ett av de mest bestämda ramlås jag stött på. Det är i alla fall med på topp tio. Det är starkt, det låser helt utan anmärkningar och är trots det mycket lätt att släppa. Mina redan högt ställda förväntningar infriades med råge. Se där ytterligare en detalj gjord helt rätt!

Saker som glapp eller spel existerar inte vilket knappt behövs sägas. Känslan av mercedesdörr från sjuttiotalet är påtaglig. 

Att bära

De flesta knivar har sina akilleshälar och här har du den här knivens svaga punkt. Visst, den släta ytan gör att kniven glider dit den skall utan protester. Väl där hålls den på plats utan åthävor. Men det går inte att bortse från att en kniv som förutom att vara över tolv centimeter lång och mäta 1,3 centimeter över ryggen och närmar sig två hekto med stormsteg är påtaglig. Den jäkeln går inte att nonchalera i fickan. Det här är inte en de knivarna om vilken det brukar sägas "att den bara försvinner i fickan till du behöver den". Det här är snarare en kniv för människor som behöver kännas sin kniv. Den är ett veritabelt bojsänke! Men det kan man alltid stå ut med om man får något i gengäld. 

Ett av ZT standardclip. Svartmålat, "Deep carry" i fjäderstål och har som synes redan börjat få patina

Clipet är inte mycket att orda om - eller så är det det. Det är ett av ZTs standardvarianter och jag tror att det är samma clip som återfinns på t ex min ZT0770CF. Kruxet är att det passar bättre på den kniven. Det är en mycket mindre kniv än 0220 och jag tycker kanske att det känns lite underdimensionerat här. Men framförallt är det svart vilket jag kunde varit utan. Inte färgen då eftesom den är matchad mot skruvarna men finishen. Den är målad så det kommer att synas repor och skav efterhand. Det är ofrånkomligt. 

Till dess försvar skall sägas att det fungerar mycket väl och kniven är därför inte riktigt lika besvärlig som vikten antyder. Clipet kan flyttas från höger till vänster sida. Kniven sitter djupt i fickan och lagom fast. Det är lätt att båda dra kniven och stoppa undan den. Sen har det ytterligare en markant fördel. Det känns inte i handen när man håller kniven. Det är väldigt många clip som antingen på grund av utformning eller placering fallerar på den punkten.  

Sammanfattningsvis

Jag inledde med att säga att ZT0220 i jämförelse med Nirvana kändes tung, nästan massiv. Men då kan också tilläggas att nästan allt den kniven saknade i greppkomfort och ergonomi men framförallt balans återfinns här. Ansö flippern kändes en aning "grå" för mig men den växer efterhand. Eller snarare i hand. Ergonomi och kvalitet är det som utmärker den här skapelsen. 

Det går att köpa Ansöflippern för att den matchar solglasögonen också...

Orsaken till det står att finna inom ett par områden. Ett av de viktigare är balans. Den är förstås alltid betydelsefull men särskilt när man har med en så här pass tung kniv att göra. De närmare 180 grammen lär kännas annars. Det kan göra att en kniv känns klumpig och långsam i handen och det är bland det värsta jag vet.  

Det är även viktigt att en kniv är välbalanserad på alla håll. Och med det menar jag inte enbart i längsled där de flesta knivtillverkare trots allt får ihop det. Utan även i höjdled och inte minst i sidled. Jag har hanterat ett flertal knivar där folk skryter över god balans och det visar sig att kniven vill lägga sig ned och dö på sidan om den greppas löst. Det är ibland fallet med knivar som har olika material i sidorna t ex en kolfibersida och en titansida vilket är ett populärt byggsätt.**  

Här ligger balansen i urtaget för fingret som sig bör. Det gör kniven mer lättmanövrerad än vad både vikt och format antyder. Kniven känns trots väl tilltagna yttermått livlig i handen. 

ZT 0220 gör sig rätt bra i skogen. Här i sällskap med en mindre men lika bastant kniv

Det andra området där den briljerar är tillverkningskvalitet vilket ger en gedigen känsla. Det märks att du håller något välbyggt i handen. Det blir inte bättre när det kommer till produktionsknivar helt enkelt. Den är stabil och allt bara fungerar. Om en kniv kan utstråla lugn så gör den det. 

Utseendemässigt är den måhända en smula anonym men färgklickarna livar upp och även här går omsorgen om detaljerna igen då alla skruvar och inte bara några få är svarta.

Vad gäller pris är tyvärr ZT/KAI en av de tillverkare som gått i bräschen för "MAP-pricing" vilket konkret innebär att den inte går att hitta billigare än rekommenderat pris någonstans. De finns inte på rea och priserna är närmast desamma vart du än söker. Den kostar i USA 228$ vilket med nuvarande dollarkurs blir runt 2050 kr. Det gör att Knivshop.se pris på 2699 är mycket förmånligt och blir svårslaget ens med privatimport! Lägg därtill snabbare leverans och närmare kundservice. 

ZT "0220" är en civiliserad best som jag verkligen rekommenderar för den som söker en ytterst välgjord kniv med Jens Ansös formspråk som duger även till tungt arbete.  Kanske bör du undvika den om du enbart vill ha en liten fickkniv att peta naglarna och skala en apelsin med även om den klarar det med.  

Här återfinns tillverkarens information: Zero Tolerance 0220



Specifikation:

Längd utfälld: 213 mm
Längd hopfälld: 124 mm
Vikt: 178.5 g
Bladlängd: 89 mm
Godstjocklek: 3,96 mm
Bladstål: Crucible CPM S35VN
Handtag: titan
Lås: ramlås i titan stålförstärning och översträckningsskydd

Producerad av: Zero Tolerance/KAI, tillverkad i USA


/ J - låter sig charmas

* KVT - "Kershaw Velocity Technology"
** Eller än värre en G10 sida och en stålsida som exempelvis Kershasw Emerson CQC-6K vilken tillhör de knivar som genast vill kantra i handen. 

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre