Recension QSP Ripley Glyde Lock

 

-  en robust lättviktare 

Då jag haft Ripley Glyde Lock i mer än ett halvår vid det här laget har jag hunnit testa den ordentligt. Mycket beroende på att det är en rätt stabil kniv för att komma från QSP. Nu betyder det inte att kniven är "Cold Steel-stor" men att den är rejäl och lockar därmed till användning. 

Frågan som återstår att redogöra för är om huruvida det här bara är ännu en budgetkniv med "cross bar lås" eller om det finns mer att säga om den?

QSP Ripley Glyde Lock

Ripley som dessutom fått tillägget Glyde Lock för att riktigt understryka vilken form av lås som används är designad av en herre vid namn Keanu Alfaro. En designer jag inte var bekant med sedan tidigare men nu har jag två knivar som bär hans namn. 

Först ut för recension är den här men den kommer att följas av ytterligare en modell jag tidigare presenterat här på bloggen kallad Turtle Punk. 

En kniv designad av Keanu Alfaro

Kortversion: QSP Ripley Glyde Lock, en kniv för den som söker en robust EDC-kniv i det  något större formatet som ändå inte spränger plånboken

Blad

Eftersom det här är en rätt enkelt designat kniv så avspeglar det sig i bladformen. En drop point utan vidare krusiduller. Det är ett tämligen brett blad med en höjd 28 mm och en längd på 88 mm. Rejält tilltaget med andra ord. Tjockleken är 3,5 mm.  

Bladets form med en svagt sluttande rygg gör att det har en rätt rejäl buk. Inget för den som föredrar en Wharncliffe med andra ord. Men det medför även att spetsen är både bra för detaljarbete men ändå relativt stark. 

Så mycket enklare blir knappt ett fällknivsblad

Stålet känns igen både för oss svenskar och för den som är van vid QSP då de använder det frekvent i sina enklare knivar. Det är ett 14C2N. Ett stål som är känt för att vara rätt rosttrögt, mycket lätt att underhålla och håller skärpan dugligt bra. Därtill är det för att vara rostfritt även rätt segt vilket gör det till en av mina "budget"-favoriter. Särskilt om kniven skall användas till friluftsliv vilket kan innebära en del bändande när kniven skall lossas ur trä och liknande situationer. 

Vid det här laget behärskar QSP dessutom härdningen av det här stålet mycket väl och hårdheten är optimal i det här fallet för att få ut det mesta av materialet. 

Finishen är i det här fallet stentumlad men kniven finns även att få med PVC-beläggning i vissa utföranden. Förutom att göra bladet svart bidrar det med ännu mer rostskydd. 

Stålet som används i det här drop point-bladet är 14C28N

En så här enkel bladform väl utförd blir lika allround som man kan misstänka. Kanske inte bäst på något men istället användbar i största allmänhet. Det gäller vare sig det är handlar om naturliga material som trä, både torrt och färskt eller människotillverkade diton som kartong, rep, plast etc. En sak som bidrar till det är förstås att bladet är flatslipat. 

Ripley har fått agera EDC-kniv en hel del  eftersom den är lätt att ta med sig och bära vilket jag kommer till senare samtidigt som den är just så flexibel som jag hoppades på sett till användningsområde. 

På jobbet innebär det förpackningsöppning, huvudsakligen plast av olika tjocklekar. Allt från att punktera dunkar till att öppna 10 kg påsar med pasta osv. På hemmaplan blir det mer kartong men även en del täljande och inte sällan handlar det om att skära till repstumpar, kapa en pinne till att fästa måttbandet vid knivkastning och liknande småuppgifter. Det som utmärker dem är att jag sällan jobbar någon längre tid med kniven. När så skall ske övergår jag nästan alltid till en fastbladare med fylligare grepp. 

Ripley känns också kvick och livlig i handen. Det beror dels på att den är lätt men även på att balansen är utmärkt och hittas precis bakom pivotskruven. 

Handtag

Handtaget på den här kniven är uppbyggt kring en partiell ram som innehåller låset. I övrigt är kniven öppen i ryggen sånär som på två distanser som håller ihop handtagssidorna. De är skruvade från två håll med T6-skruvar. I den justerbara pivotskruven hittas storlek T8. Om det vill jag bara säga, dumpa T6-orna. De är så små att minsta lilla glapp om du skall spänna dem eller plocka isär kniven riskerar att strippa dem. 

Presentationssidan av pivotskrufen visar QSP triangellogo som återkommer på en del av sortimentet. Den sidan är också D-formad vilket gör att den inte roterar om du vill demontera kniven. Något jag rekommenderar att du inte gör om du inte är erfaren. Den här typen av lås är lite knepigare att pilla tillbaks än säg ett ramlås. 

Det rymliga handtaget är gjort av G10

Formen på handtaget är generöst på det viset att trots att det finns ett enkelt fingerskydd och en näbb baktill så kan man använda hela ytan att hålla kring. Det gör att även större händer har lätt att hitta ett gott grepp. Längden är 115 mm och tjockleken är 13,5 mm. Höjden är cirka 26 mm beroende på var du mäter.

Sidorna är flata men rejält fasade i både över och underkant så det känns nästan som de är 3D-formade. De är dessutom tjocka nog att göra att kniven till skillnad från en del andra med samma typ av byggteknik inte flexar något om du försöker pressa ihop dem. 

Kniven är öppen i ryggen och handtagssidorna är självbärande utan ram

Materialet som används är G10 och ytan har ett finmaskigt rutmönster som inte ger så mycket friktion. Det kompletteras dock av mönstret med de tre skårorna som får åtminstone mig att tänka på klomärken á la Jurassic Park. De kombinerat  med de räfflor som finns både på ryggsidan och undersidan ger tillräckligt med fäste för de flesta uppgifter. 

Handtaget rymmer de flesta händer och är mycket flexibelt vad gäller grepp

Ripley har ett övervägande bra grepp. Kramar man handtaget riktigt hårt kan det bli lite problem med de ovan nämnda räfflorna och clipet som kan kännas lite mot handen men inte mycket. Sedan kan den främre fördjupningen för fingrarna vara mer eller mindre bra beroende på handstorlek. För mig blir det nämligen lite av en "en och ett halvt fingersfördjupning" vilket gör att långfingret har en tendens att hamna uppe på den lilla knöl som bildas. Men det är mest i ett hårt hammargrepp det upplevs så. I ett sagbelgrepp hjälper snarare den detaljen till med något för handen att ta spjärn emot på ett positivt vis. Så det beror på fattningen. 

Generellt fungerar dock alla grepp bra. 

Öppning och lås

Ripley öppnas med dubbelsidiga tumknoppar av traditionellt snitt med i det här fallet utmärkt funktion. Knopparna hittas förvisso nära handtaget men då de sticker ut en bit på grund av den fasade kanten på handtagsidan är åtkomsten enkel. 

Sedan märks det att jag är hemmablind. Jag höll på att glömma det som för mig är uppenbart, nämligen att man förstås kan både öppna och stänga kniven minst lika snabbt med hjälp av låset.  

Bladet kan antingen fällas ut med hjälp av tumknoppar eller själva låsfunktionen

Gången får mycket väl godkänt. Delar av det kan förstås tillskrivas de keramiska kullagren. Men även till sjäolva konstruktionen. På knivar med den här typen av lås saknas detent-kula. Istället är det "omegafjädrarna" som håller låsbulten på plats som står för motståndet. Här är det så starkt att det ger en bra snärt när bladet skall fällas ut. Vad bättre är att fjäderspänsten även gör att knivbladet inte på något vis kan skakas ur handtaget. 

Vid ankomst fanns en liten tendens till lock stick, att låset kändes lite segt när det skulle släppas. Det släppte dock tämligen omgående efter en tids användning. 

QSPs Glyde Lock är en mycket bastant version av ett cross bar lock

QSP är uppenbarligen så stolta över sin variant på cross bar lock kallad Glyde lock att det i det här fallet till och med fick vara med i namnet på kniven. 

De skall vara stolta över den. God spänst i fjädrarna har jag redan nämnt och till det skall läggas utmärkt funktion. Bladet rör sig ingenstans, tvärtom sitter det hårdare än en del knivar med originalformen av det här låset kan jag avslöja. Dessutom är det lätt att släppa med både ett eller två fingrar. 

Att bära

För att vara en såhär pass robust fällkniv med ett blad på närmare nio centimeter är den mycket lättburen. Handtaget är för det första rätt fyrkantigt i profil, fast tunt. Tjockleken är som sagt endast 1,3 cm. Den fyrkantiga formen gör att det inte heller finns något som sticker ut, läs flipperfena som kan fastna när kniven skall ned i en ficka. 

Clipet känns igen från andra QSP-modeller

Sedan är Ripley godkänt lätt. Eftersom den inte har någon hel ram och materialet är G10 så hamnar vikten på ganska exakt ett hekto. Det är sannerligen inte mycket för storleken på kniv. 

Materialet i sidorna är inte extremt strävt men de inlagda räfflorna, de som jag antar givit  kniven dess namn, gör förfarandet något knöligare. 

Spänsten är godkänd men stålclipet kan böjas ur läge om man fastnar och det är rätt lätt hänt när det utgör en relativt stor krok

Clipet är ett av QSP generiska clip och som sådant fungerar det väl om det kanske inte gör någon upphetsad heller. Ett litet problem jag haft är att jag fastnade i något och det böjde sig aningen utåt. Annars är spänsten bra och såväl ramp som utrymme under räcker till de flesta tygtjocklekar. Mina arbetsbyxor är inte de bästa att döma efter då de är tunna. 

Det är inte mycket som syns av kniven när den bärs

Clipet är monterat med två små T6-skruvar som sitter i tandem. En bra sak är att clipfästet är försänkt i handtagssidan vilket gör det mer stabilt. Ännu bättre är att den sida som inte använts har fått en täckbricka. Det bättrar på komforten då det hålet inte känns mot handen. 

I övrigt kan sägas att det är ett deep ride-clip så kniven är knappt synlig när den bärs. 

Sammanfattningsvis

Frågan jag ställde inledningvis var om det här är ännu en kniv med den här typen av lås i mängden. Jag skulle svara både ja och nej. För det är det ju, fast det är en riktigt bra sådan.  QSP anses vara bra i det här segmentet och jag är en av dem som bidragit till den åsikten och Ripley Glyde Lock är ett utmärkt exempel på varför de fått det ryktet. 

Ripley är en relativt stor men lätt att bära och därför en utmärkt EDC-kniv

Möjligen hade jag  föredragit att kniven varit utrustad med glidlager i brons istället för kullager. Varför kanske någon undrar. Jo, av det enkla skälet att det är mindre känsligt för damm, grus och vatten än vad glidlager är. Åtmistone på ett teoretiskt plan. Ingen fällkniv mår bra av att släppas på en sandstrand eller  i en lerpöl å andra sidan.  

Ripley är nämligen så pass robust och därtill lätt så förutom att vara en frekvent återkommande kniv på jobbet så tycker jag att den utgör en utmärkt fällbar friluftskniv. Ett fullt flatslipat men ändå inte för tjockt blad i dugligt stål och ett komfortabelt men inte halt handtag utgör en utmärkt grund för det. 

Nu räcker inte närvaron av kullager för att diskvalificera kniven för utomhusbruk. Det här är en bra fällbar friluftskniv. 

Den är också utmärkt som en större EDC-kniv i alla de små arbetsuppgifter som kan dyka upp där. Gemensamt för dem är att man vill ha en kniv som är enkel att dra, fälla ut bladet på för att sedan uträtta vad man nu vill göra och låta kniven försvinna igen. På det området är Ripley utmärkt. 

QSP Ripley Glyde Lock är även gott sällskap i skogen

Av de skälen kan jag verkligen rekommendera Ripley Glyde Lock till den som söker en robust kniv  med god design som för den skull inte kostar skjortan. Det gäller vare sig du önskar ha den till arbete eller fritid eller om du är nykomling i världen av finare fällknivar. Det här kan vara en god inkörsport. Priset i Europa är från 700-1000 kr.*

QSP Knife

Specifikation:

Längd utfälld: 203 mm

Längd hopfälld: 115 mm

Vikt: 102 g (vägd av mig, uppgiven 102g)

Bladlängd: 88 mm

Godstjocklek: 3,5 mm

Bladstål: 14C28N, HRC 59-61

Handtag: G10

Lås: Glyde Lock

Producerad av: QSP, tillverkad i Kina

/ J - säger "let it Rip(ley)"

* Där kan jag direkt säga att tusen kronor är för mycket!

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

SM-helgen i Arboga

- Några reflektioner

Nu har det gått några dagar sedan avslutat SM i sportkastning. En tävling som vid det här laget närmast traditionsenligt går av stapeln i Arboga. Lika traditionsenligt var den eminent genomförd av arrangerande klubb ASK - Arboga sportkastningsklubb. Ingen nämnd och ingen glömd som det heter men jag vet att det kräver en rejäl insats för att ro dylika saker iland. Ni skall veta att jag är tacksam för ert arbete!

Efter en halv vecka börjar intryck och händelser formera sig i mitt förvirrade huvud. Det behöver skakas om ibland för att sortera saker i rätt ordning. Det behövs sannerligen den här gången då det blev ett bitvis annorlunda SM. 

För det första var det något mindre än vanligt. En del personer som brukar vara närvarande var av olika orsaker inte det. Sedan hade livet inte varit helt snällt mot de som faktiskt var på plats. Det fanns exempel på både fysik och psyken som fått sina smällar under året som passerat, mina inkluderat. 

En tävlingsbana i väntan på sina kastare. Meken i Arboga strax innan yxkastningen startas

Men tävling blev det och konkurrensen är som vanligt, ska vi säga "koncentrerad". Det vill säga det finns innehavare av många VM-medaljer representerade. Om någon trodde att man åker till Arboga och hämtar medaljer skall vederbörande tänka om. 

Det andra som gjorde årets tillställning lite udda, åtminstone i mina ögon, är att poängskörden generellt var lägre än vanligt. Nu vet jag att man egentligen inte skall jämföra tävlingar. Det är trots allt en utomhussport vi ägnar oss åt och saker som exempelvis väder och vind har stor inverkan på utfallet. 

Men det som var speciellt var att till skillnad från föregående år var det soligt och fint hela helgen. Förutom en del vindbyar så hade vädret med andra ord inte med saken att göra. Däremot kan måltavlorna ha spelat in. De var både mindre och hårdare än vanligt och därtill var det någon knagg i några av dem. Faktum är att de var så små att den extra zonen utanför, noll poäng samt ettan var bortplockade. Tavlorna var istället markerade från fem till två poäng. Nu borde det inte påverka mig så mycket eftersom jag vid flertalet tillfällen har liknande förhållanden på hemmaplan. Kvalitén på dem medförde också att det roterades mellan tavlorna under Walk Back i syfte att jämna ut skillnaderna.

Uppvärmningstavlorna var väsentligt mycket mjukare än tävlingstavlorna. Det ställde till det något för flera kastare

Den vanliga tågordningen på kastningen är att rotationskastning är det som klaras av först på lördag förmiddag följt av No Spin på eftermiddagen. Parallellt med det sker kastning i de "Games" som ingår. På söndagen sker främst yxkastning, komplettering av Games samt Coutanque.

Tävlingarna

Walk Back rotation

Uppvärmningen inför Walk Back-rotation kändes riktigt bra. De berömda tävlingsnerverna lyste faktiskt till största delen med sin frånvaro. Till och med sex och sju meter kändes riktigt sympatiska. Distanser som annars kan spöka. 

Det höll dessvärre inte i sig  när det var dags att tävla. Det är märkligt hur långt det kan vara från övningsbanan de tjugo metrarna till vänster och tävlingstavlorna. Tyvärr kände jag mig rätt lugn. Med det menar jag att den specifika delen inte gick att förbättra särskilt mycket. Men poängen var extremt svajiga. Jag blandade och gav och värst var att nu satt inte vissa distanser alls. Precisionen var inte god och det blev TIO no stick. Det måste vara något av ett personligt rekord. En eller två för sextio kast på 3-7 m är mer normalt för mig. Klara femmor blandades med knivar på marken och det är något som inte håller i längden. 

Men uppenbarligen var det fler som hade samma problem för mitt resultat räckte längre än jag trodde. Det visste jag dock inte vid tillfället. Vissa placeringar hade jag ett hum om men de flesta kom som en överraskning. 

Walk Back No Spin

Någon gång efter lunch var det så dags för vad som förväntas vara min paradgren, No Spin. Samma uppvärmningskänsla som för rotation. Det vill säga mycket god. Det mesta fungerade ungefär så väl som kunde önskas. Tiden som stod till förfogande var tillräcklig även för mig och inget störde. Inte ens vädret som sagt. 

"No Spin Time" Uppvärmningen gick riktigt bra, bättre än resten faktiskt

Men tävlingen blev liksom tidigare ytterst ojämn. Fina träffar blandades återigen med missar. Vid något tillfälle kände jag mig uppgiven och undrade vad tusan som hände. Särskilt som jag tränat extra inför SM på att exempelvis ta det lugnare mellan och under kasten. Det är ett måste för att särskilt min teknik på längre distanser skall fungera. Något som jag glatt struntade i under tävlingen. Även nybörjarmisstag som att släppa blicken från tavlan och luta sig framåt gjordes. Det ledde till många missar inte minst på sex och sju meter. Dessutom lägger jag mig till med ovanan att ta steg framåt när jag stressar. Något jag aldrig gör på träning. Även tre meter gick sisådär men kastningen på fyra meter och delvis på fem lade en grund för poängskörd ändå. Men målet 200 p på tävling var avlägset den här gången. 

Säker på medalj kände jag mig inte alls efter den insatsen. 

Walk Back Yxa

På söndagen var det dags för yxkastning. För tredje gången i rad kändes uppvärmningen tillfredsställande. Väldigt få yxor hamnade på marken och de flesta ungefär där jag tänkt mig i tavlan. Dock är mitt sikte med yxor inte särskilt imponerande. Det kommer med den träning jag fortfarande saknar.  

Det lugn jag hoppats på infann sig. Visst, det blev väsentligt fler missar under själva tävlingen men i sak fungerande kastandet som det skulle. Några krav hade jag inte på mig själv. Mest att få en poäng som går att förbättra vid senare tillfälle. 

Den approachen var gångbar. Jag missade faktiskt inte mer än någon annan skulle det visa sig.

Games

Det känns logiskt att gå från uppvärmning i rotation följt av Walk Back till Siluett i samma gren. Förra året fick jag ett silver i kniv. För att sammanfatta det hela var jag extremt långt ifrån det den här dagen. Jag fortsatte att blanda och ge och det går inte i en gren som innebär femton kast. Något av ett personligt fiasko med andra ord. Ett par träffar i siluetten gav saftiga minuspoäng och någon kniv gled ur tavlan. Resultat blev blott 5 poäng. Bara att glömma och gå vidare. 

Med samma idé som ovan gick jag vidare till Speed Throw. Det innebär nämligen också rotationskast från tre meter. Det gick exakt som vanligt vilket innebär 11 godkända knivar i tavlan på de tjugo sekunder som står till förfogande. Märkligt det där. Det är tredje SM i rad med samma resultat. Inte heller det är gångbart. Förmiddagen hade inte utvecklat sig som jag hoppats. 

"Marcus Pehart duellerar mot sig själv" Ett försök att besegra Siluetten med No Spin

På eftermiddagen var det dags för de grenar som kunde klaras av med No Spin-teknik. En var förstås siluett i just den disciplinen. Här hade jag ett guld att försvara plus att jag faktiskt har en VM-medalj från tre meter precision varpå viss prestige var inblandad. Det gick sådär rent poängmässigt. Först inledde jag rätt dåligt med ett par "mycketnäramissar". Men som uttrycket lyder, nära skjuter ingen hare. Det följdes upp med ett par snygga träffar och som vanligt någon miss som kan tillskrivas planket. Det trots att jag vässat knivarna extra för tillfället. Det är nämligen lite svårt att sätta knivar och yxor i plank i allmänhet och No Spin-knivar i synnerhet. Träfibrerna är inte lika förlåtande som i en ändträtavla. Särskilt gäller det om man "skruvar" kast så träffen blir lite sned mot fiberriktningen. Jag slutade på endast 25 p men det var som sagt bud på kring 40-50p vilket varit godkänt. Nu var det mer "vänta och se"-läge.

När temat ändå var No Spin så gjordes ett försök på "Plankan" eller Nine Target som den också kallas. Det är vad det låter som. Nio kast mot en lutande planka. Mycket svårare än man kan tro. Den här hade jag faktiskt tränat på vid två tillfällen hemma. Dessutom mot en väsentligt mycket smalare planka med gott resultat. Jag gjord dock en "John" igen vilket innebar goda resultat på de tre uppvärmningskasten för att sedan klanta mig. Det innebar två rejäla missar på inledningskasten på samma fält jag satte en minut tidigare. Noll poäng så långt vilket inte är helt lyckat då man endast har nio kast på sig. Sedan skärpte jag mig och drog in ett par i rad vilket gjorde att slutpoängen kunde skrivas till 18.

Mountain Man klarade jag inte av förrän på söndagen då jag ville ha några yxkast innanför västen innan jag skred till verket. Det räckte inte i det fallet. Jag tror att jag slutade på något i stil med 9 poäng vilket är ungefär hälften av vad de bästa är kapabla till. Inte mycket att säga om det mer än att det sannerligen inte räcker till någon medalj.  

Detsamma kan konstateras om insatsen i Siluett yxa. Ingen minns en fegis och jag slutade på 0 poäng. Det betyder nu inte att jag missade alla mina kast, tvärtom. Men ett par av dem satt i själva siluetten vilket ger minus tio poäng vardera och sedan får man kämpa sig tillbaks därifrån. 

Det finns de som kastar bättre än jag. Den här fullträffen från Simon Wall räckte till särkastning om guld

Double Bit är inget för mig. Dels äger jag ingen yxa, dels tycker jag faktiskt inte att det är roligt. Allt kan inte passa alla och att stå och nöta ett kast från en distans med ett redskap är inte min stil. Men sex övningskast och sex tävlingskast senare skrevs poängen till 8a i år. Det är är andra gången jag testat grenen, förra gången var på SM förra året. Så nu har jag totalt kastat 24 kast i mitt liv med det här redskapet. 

Långdistans

Den här grenen kastas i alla tre discipliner och jag tog dem i den ordning jag kastat Walk Back vilket innebar rotationskastning först. Här är mitt problem att jag inte kan öva korrekt hemma vilket medför att jag sällan gör det. På SM sker det mot plank och jag har endast ändträtavlor som dessutom är mycket mindre än den stipulerade tävlingsytan vilket gör att jag måste sikta lika mycket som jag koncentrerar mig på att kasta långt. Trots det är jag  relativt säker från nio och elva meter med de här knivarna har det visat sig. Det är dock inte särskilt mycket i sammanhanget. 

Nu på SM blev det strax över nio meter. Det fungerande inte på elva helt enkelt och längre än 13,40 har jag aldrig kastat ens på träning. Här krävs övning för att någon förbättring skall ske. 

No Spin långdistans är ännu svårare just på grund av planket. Det är inte bara att skicka iväg kniven utan det måste göras med viss kraft. Här saknas ju det momentum kniven får av rotationen annars. Även här gäller att bara kastet är distinkt, utan för mycket lobb och med spetsen rak och utan "bullet spin" så brukar det gå bra. Men det var just de detaljerna som måste sitta. Risken är uppenbar att kastaren tar i för mycket på bekostnad av tekniken varpå missen är ett faktum. 

Själv tog jag något säkerhetskast från fem meter för att kvalificera mig till nästa sektor. Därefter gjorde jag detsamma från sju meter. För att öka på längden något tog jag därefter ett steg tillbaks då jag hade ytterligare ett kast i samma ruta. Där satte jag ett kast från 7,61 meter. Det var vad som förmåddes den dagen. Mina försök från nästa distans, 11-14 m lyckades inte. Kanske inte så konstigt då mitt personliga rekord slagit veckan innan ligger på  11,10 m och det mot en mjukare tavla. 

Det var faktiskt en snygg träff. Nytt personbästa som räckte till ett silver i långdistans yxa

Långdistans yxa är mycket nytt för mig. Det här var första gången jag skulle kasta grenen med egna yxor. Dessutom yxor jag precis skaftat om. Men det visade sig vara en god medicin. Avslappnad och utan krav på mig själv satte jag några solida kast från de kortare avstånden. Om jag minns rätt valde jag att kasta något säkerhetskast från fyra meter för att kunna gå vidare och sedan ytterligare något från strax innan sju. Alltså två i första sektorn. Därefter ett rätt stabilt kast från sju meter. Men så uppstod problemet. Eftersom jag är nybörjare så har jag ingen riktig koll på antalet rotationer när det blir längre och eftersom jag inte kastar med exakt samma fattning som de flesta så kunde jag inte heller få råd trots att det stod några experter vid sidan om. Det blev dags  att  tänka. Ett säkert kort är strax över nio meter tyckte jag och det satt. Därmed var nästa omgång garanterad. Tre försök på distanserna mellan 11-14 m. Där lyckades jag faktiskt slå till med personligt rekord, vilket i och för sig är lätt då jag inte har så många sedan tidigare. Men längden blev 13,67 meter. Därtill var träffen ursnygg, nästan i mitten och med perfekt vinkel. 

Jag blev faktiskt så glad så jag studsade och kände mig tvungen att fota resultatet. 

Skörden

När jag ändå talar om resultat så kan avslöjas att  det blev en god skörd av medaljer för min del. Klart över förväntan faktiskt. Hur det gick för alla andra vet jag inte i skrivande stund. Det är för många för att jag skall komma ihåg direkt ur minnet. 

Vad beträffar medaljer var SM en stor framgång för mig

Till att börja med räckte det där personliga rekordet i långdistans yxa hela vägen till ett silver. Det var riktigt överraskande. Dessutom hade jag inte tjuvkikat på resultaten på något vis. Det gjorde medaljceremonin desto roligare. 

Den största överraskningen, två medaljer i yxa varav ett brons i Walk Back!

Ännu mer överraskande var dock att mina poäng i Walk Back Yxa gav mig ett brons! Trea i Sverige för tillfället i en gren jag knappt övat på och med nya yxor. Det är inte helt rimligt men så blev det. Vad det gav är mycket motivation och mersmak. Det kommer att tränas yxa från stund till annan, var så säkra!

Kniven som gjorde det, Throwingzone Pathfinder

Något mer väntat var medaljer i No Spin. Jag var trots allt regerande mästare i disciplinen. Men säker på valören var jag inte med tanke på hur det kändes. Dock fick jag behålla min titel och den kompletterades med guld i långdistans No Spin samt Siluett No Spin och ett litet silver i Plankan med samma teknik. 

Ett silver i Walk  Back kniv var ett snäpp upp från förra gången det begav sig

Rotationskastningen hamnade i mitten, bokstavligen. Det innebar ett silver i Walk Back. Där insåg jag senare att om jag bara satt ett fåtal av alla de tappade knivarna hade det gett mig guld. Å andra sidan gällde det troligen fler än jag. Det ingår liksom. Det silvret kompletterades med ytterligare ett silver i långdistans kniv. 

Så inalles blev det åtta medaljer. Svensk mästare i No Spin, tvåa i rotationskastning och trea i yxa. Det gav mig även äran av att bli årets bästa kastare sammanlagt. En framgång som jag inte är så säker på att jag kan upprepa. För att uttrycka det milt så finns det mer än en person som aspirerar på den titeln. Inga namn nämnda men de är alla bättre än mig på särskilt yxkastning.

  

Fortsättningen

I vilket fall som helst gav årets evenamang en god känsla och överlag är jag ändå nöjd. Utfallet blev en succé även om inte resultaten var det. Nu väntar en del mer avslappnad kastning utan direkta mål. Jag har lite nya kastknivar att pröva, några som skall recenseras och kanske dyker det upp någon Aim Game-tävling att delta i. 

Sedan ämnar jag försöka ge mig på lite mer yxkastning samt försöka kasta lite längre. Men för att komma dit behövs nya tavlor. De jag har är katastrof. Ett par stenhårda gamla björkkubbar och ett par trasiga gran-munkar med hål i mitten. 

/ J - kastaren från Småland