Knivrecension Fällkniven Erna

- Den mobila kockkniven

Det här blir något av en premiär för min del. Här på bloggen/bloggarna har köksknivar inte avhandlats tidigare annat än i förbifarten även om det funnit på min "att göra lista" ända sedan jag startade det här projektet. Där står tydligt nedplitat "Presentation/recensioner, köksknivar".

Att ämnet ligger nära till hands är inte så konstigt då den sortens knivar de facto är de jag använder mest i tid räknat. Något jag tror att många som inte hanterar knivar yrkesmässigt känner igen sig i. Möjligen kanske en och annan inbiten jägare eller fiskare opponerar sig mot resonemanget men för det flesta förhåller det sig nog på det viset. Jag har naturligtvis lämnat otaliga muntliga omdömen till alla som orkat höra på eller frågat.  

Kniven som får äran att vara först ut är den här skönheten från Fällkniven:

Fällkniven SK18 Erna

Modellen har döpts till "Erna" vilket följer deras linje att döpa sina knivar efter figurer i nordisk mytologi och den ingår som första kökskniv i deras "SK"-serie vilket bland annat innebär lyxiga handtag i trä.

Recensionsexmplaret kommer förstås från Knivshop.se och lånades ut just för den här recensionen.

För den som inte orkar läsa så lyder Twitterversionen av recensionen:

En jäkla snygg kniv som är precis vad den utger sig för att vara!

Tilläggas kan att man bör veta vad det är man köper!

Första intryck

När kniven anlände fick jag nöja mig med en kvick okulärbesiktning och att snabbt känna på balansen då jag stod i begrepp att resa bort för några dagar och bokstavligen stod med ena foten i dörren på väg ut. 

Men det första intrycket var ändå distinkt då det var en - doft! Det är inte det vanligaste när det handlar om knivar. Men en doft av läder spred sig i rummet när lådan öppnats eftersom kniven levereras i ett påkostat, vadderat fodral i just detta material. Kniven är även försedd med en läderslida för bättre motsvara epitetet "den mobila kockkniven". Jag hann känna på eggen som hastigast och den fick mer än godkänt. Den var riktigt vass direkt från fabrik men mer om det senare.

Erna levereras med både fodral och som på bild, bladskydd

Sen får jag tillägga att utseendet är tämligen slående och därför lämnade ett bestående intryck. Det är en i mitt tycke mycket snygg kniv! Eleganta linjer med ett blad som fått en tilltalande satinfinish och ett handtag som utmärker sig och höjer kniven över mängden. Materialet är stabiliserad oljad karelsk masurbjörk.

Vid första anblicken framstår Erna som en traditionell kockkniv men jag vill hävda att den är en modern fusion med ett par distinkt urskiljbara element.

Bladlängden 180 mm placerar den i kategorin "mindre kockknivar" och så långt inget avvikande men kombinationen av bladform och godstjocklek gör den till en fransk/japansk hybrid. Formen är mer fransk än tysk med sin lite mindre buk och spetsigare utseende men valet att göra den lättare genom att hålla ned godstjockleken gör att den upplevs mer som en japansk Gyoto i hand, vilket för övrigt just är en österländsk tolkning av västerländska kockknivar.

Nu är det resonemanget inte så långsökt då Fällknivens produkter tillverkas i Japan och närmare bestämt Seki City. 

Sen är slipningen på Erna konvex vilket inte är det vanligaste på köksknivar. Lägg därtill det urnordiska materialet masurbjörk vilket adderar ytterligare en dimension och du har en intressant kniv. Frågan är om den lever upp till sitt epitet? 

Att jobba med

Innan jag gav mig i kast med bruka kniven gjorde jag några av mina vanliga test. Däribland mitt "tomattest" vilket mest är på skoj. Det går till så att man från några decimeters höjd  släpper en tomat ned på bladet som hålls lätt vinklat och tomaten skall då elegant dela sig av sin egen vikt. Sättet den gör det på avslöjar något om hur geometrin på kniven ser ut. På en kniv med grovt blad och trubbig eggvinkel fastnar grönsaken även om kniven i sig är vass.

Därefter gav jag mig i kast med att testa kniven på riktigt. För ändamålet hade införskaffats lite extra grönsaker och däribland ett par kilo lök. Ratatouille och Wokat fick det bli på matsedeln. 

Erna är lättarbetad och smiter lätt och ledigt igenom blandade grönsaker. Det är framförallt den initiala skärpan som underlättar och gör kniven mycket effektiv. Men tämligen omgående blir även begränsningarna som följer med formatet påtagliga.

Kniven är vass och skär bra men formatet har sina begränsningar

En passus i sammanhanget: Personligen är jag inte helt förtjust i den här storleken på kniv trots att den har sina fördelar. De är smidiga på mindre skärbrädor, de är generellt lätta och de är utmärkta till t ex tomater, paprika, lök och liknande.

Men trots det föredrar jag ofta en Santoku framför ett traditionellt kockknivsblad om bladlängden ligger på 160-190 mm. Varför det? Jo, det bredare bladet gör att det finns mer utrymme för fingrarna. Det kan tilläggas att Fällkniven har flera Santokus i sitt program. På en modell som Erna får inte mina fingrar riktigt plats vilket gör att jag endera får ha handen utanför skärbrädan eller bara använda "drawcuts", alltså dra kniven mot mig. "Rocking cuts" och "Pushcuts" gör att jag slår knogarna i skärbrädan helt enkelt eller får nöja med mig att greppa kniven i nypan vilket känns begränsande även om det förstås går.

Som jämförelseobjekt tjänade för dagen en större Santoku med samma godstjocklek som Erna, 2,5mm

Det skall det ställas mot att kniven blir mer allroundbetonad och betydligt smidigare vid arbete med kött och inte minst fisk då det är lättare att ändra riktning med ett smalare blad. Jämför hur en "Steak knife"/Sujihike uppträder gentemot en bred tysk kockkniv eller än mer extremt, en kinesisk klyvare. Sen skall inte glömmas att för mindre händer och personer som föredrar lättare knivar är 180 mm knivar att föredra framför 210 mm knivar. Av det skälet finns i hushållet båda storlekarna. 

I det här fallet skall dessutom vägas in att den skall vara just "mobil". Då ser jag framför mig att det kanske inte alltid finns stora skärbrädor och ytor att tillgå och då är det kortare formatet att föredra.

Så länge spetsen används och man drar kniven mot sig är den ruskigt effektiv

Efter att ha skurit rotsaker som potatis, kålrot, rotselleri och morot lade jag märke till en egenhet hos kniven. Den skar inte fullt så lätt som mått och material antyder att den skall. Jag undrade först om jag misstagit mig eftersom den varit så galant vid hanterandet av grönsaker. Därför jämfördes en gång till med referensen för dagen vilket var just en japansk Santoku* varpå jag vände tillbaks till Erna. Men det stod klart att på det här området och särskilt på "push-cuts" fick den se sig slagen.

Jag började fundera över varför och kom efter att ha jämfört eggar och geometri fram till att det har med slipningen att göra. Faktum är att min egen kniv var vid jämförelsen slöare än Erna men gled ändå lättare genom hårda material. Min tanke är att det beror på att den har mycket flackare sekundäregg än Erna som dels är konvext slipad och dels har ett smalare blad. Det gör att Erna bibehåller större delen av sin fulla tjocklek på bladet närmare eggen och bladet får helt enkelt en något mer kilformad profil även om bladet inte är grövre än 2,5 millimeter.

Att skära kött och stycka kyckling med Erna är en fröjd. Det märks att det är på det här området knivens främsta styrka återfinns. Det slanka bladet och slipningen som var ett litet minus vid rotsakshantering är nu istället en tillgång. När man putsar kött från hinnor och dylikt känns kniven som en något större allkniv - lätt och smidig. Att bena ur och skiva karré är exempel på sysslor där kniven briljerar. Den siktar klart mot nästa grillfest som tillägget till namnet antyder.

Dessvärre åts ingen fisk under den här tiden så hur Erna umgås med havets läckerheter vet jag inte. 

Ytterligare intryck efter användning

Efter att ha brukat kniven till förberedelser inför både lunch och middagar samt hackat upp frukt till en fruktsallad samt avverkat ett nät lök bara för sakens skull började jag bilda mig en mer grundad uppfattning om Erna.

En detalj som jag inte är helt tillfreds med är faktiskt balansen. Den är nämligen inte helt neutral utan något förskjuten framåt. Jag ser helst att balanspunkten återfinns precis vid bladbasen på kockknivar om det skall vara optimalt. Men sättet Erna är slipad på, konvex istället för flat från ryggen, gör att det är mer stål i bladet än vanligt. Det är inga stora skillnader det handlar om men när det kombineras med endast en partiell tånge så blir kniven aningen framtung. Det gör att kniven känns lite långsammare i handen än vad den kunnat göra särskilt för att vara så lätt. Mitt råd till Fällkniven är att förse den med hel tånge inte för hållbarhets skull vilket är helt onödigt men för balansen. Den som inte är fullt lika insnöad som undertecknad lär nog inte ens märka det. 

Förutom att vara snyggt är handtaget ergonomiskt och fungerar även efter en stunds arbete

Ergonomin är för övrigt utmärkt. Bredden på handtaget är väl avvägd och det mjukt rundade träet är behagligt mot handen även efter en stunds användning. Något jag uppskattar är att bladryggen är arbetad och en smula rundad eftersom jag ofta kryper framåt på handtaget när jag jobbar i köket och en vass kant där ger snart upphov till skav.  

Stål

Kniven är som sagt konvext slipad och den mäter 2,5 mm över nacken. Den initiala skärpan var utmärkt. Jag vill placera den bland de skarpaste fabrikseggar jag stött på enbart slagen av några få med mitt "kökssvärd", Hattori HD8 i täten. Enda nackdelen med så vassa knivar är att man måste ha skärbrädor av hög kvalité. De skär helt enkelt ned i träet annars och blir nästan tungjobbade på köpet. Det är dock ett lyxproblem som brukar lösa sig själv. 

Jag kan inte uttala mig specifikt om uthålligheten hos Fällknivens "Kobolt-specialstål". Ett uttryck jag värjer mig emot när tillverkare använder eftersom det inte säger något. För att kunna säga något om slitstyrkan hade jag behövt ha kniven en längre period. Men under testperioden höll den skärpan föredömligt. Jag underhöll enbart eggen med några lätta drag på ett keramiskt bryne även det från Fällkniven för övrigt.

Men generellt kan jag säga att till skillnad från fällknivar där slitstyrka och uthållighet är att föredra så är det bra om bruksknivar som den här kan ta en egg relativt snabbt. När man arbetar med en kniv kommer den nämligen tappa skärpan oavsett vilket mirakelmaterial som återfinns i bladet. Att då försöka ståla/bryna upp någonting härdat över 60HRC är inte roligt. Därför hoppas jag att trenden att stoppa "superstål" i allting upphör vid tröskeln till köket. 

Den här kniven är på gränsen men klarar sig därvidlag. Sen är fördelen förstås att det kan gå mycket långt mellan omslipningarna. Det förutsatt att man inte träffar på något hårt på vägen som förstör skärpan som ben eller hagel. Men generellt känns det som en godkänd prioritering när kniven skall vara "mobil". 

Sammanfattning

Om Erna kan slutligen sägas att det är en kniv med den sedvanliga höga byggkvalité och passform man kommit att förvänta sig av Fällkniven. Något som särskilt gäller "SK"-serien med sina lite mer påkostade handtag och därmed högre prislappar. Därför finns inget negativt att anmärka på det området utan tvärtom är den attraktiv och välgjord in i minsta detalj vilket även omfattar de i sammanhanget exklusiva fodralen. 

Sen kan man diskutera vad som menas med "mobil"? Här hakar Fällkniven på om inte en trend så åtminstone ett fenomen som faktiskt funnits rätt länge. Fällbara köksknivar som Bökers "Cuisine" och fasta mindre knivar som "SanYouGo" är exempel på det där konceptet dragits ytterligare ett steg längre.

Fodral och eggskydd et Voilá - "the mobile BBQ Knife"!

Erna är helt enkelt en mindre kockkniv som försetts med fodral och bladskydd samt ett epitet. Fördelarna som jag ser det är att du får en "riktig" kniv med dig och nackdelarna är att den inte blir lika liten som en fällbar dito eller ännu mer specialiserad kniv.

Jag har själv gjort på samma vis i många år, särskilt under återkommande bilsemestrar i Norge. Vid camping med bil, båt, husvagn, husbil och liknande finns ju utrymme för att släpa med sig prylar och där ser jag en roll för den här kniven. 

Sen går det ju inte komma ifrån att äkta läderfodral slår mina improviserade varianter av kartongpapp och eltejp även om de fungerat för stunden. Mitt val, en Sabatier i samma storlek, med betydligt mjukare stål och enklare finish är dock betydligt lättare att underhålla. 

Vad du får i Erna är en riktigt vacker kniv gjord i ett modernt stål med ett mer traditionellt utfört handtag. Formatet är "mindre kockkniv" med de för- respektive nackdelar det medför. Men med det tänkta användningsområdet i åtanke överväger fördelarna i mitt tycke. Jag kan se hur den här kniven följer med på grillfester eller ovan nämnda campingturer. Tyvärr hanns det inte med under testperioden. 

Det finns några detaljer jag hade valt att ändra på och en av dem är faktiskt slipningen men det är en personlig preferens. Den är emellertid Fällknivens signum och inget de lär frångå och visst har den sina fördelar. Det märks inte minst vid kötthantering då Erna kommer till sin rätt. 

Tillägget "den mobila kockkniven" kan ses som lite av en gimmick samtidigt som jag tycker att Erna uppfyller kraven för att kallas så. Den är liten och smidig, väger inte mycket och har försetts med ett välgjort bladskydd och ett exklusivt fodral som gör kniven lättare att transportera. En invändning jag har är att den här typen av kniv med tunt blad och hårt härdat stål är ömtåliga. Det är inget man tappar i backen om man säger så.

Fällknivens Erna skäms inte för sig

Sammantaget gör det att jag kan rekommendera Fällknivens Erna SK18 som en "mobil" kockkniv. med tillägget att du bör veta vad du ger dig in på. Kniven är av japansk typ även om eggen är något mer robust men det innebär att  halvfrysta fiskblock eller ananasskalning bör undvikas. Då ryker den fina eggen.

Annars skäms den inte för sig i vilket kök som helst. Eftersom presentationen är påkostad gör den sig även bra som gåva. Varför inte ge bort en i 40-årspresent?

Känner ni er sugna så köpes här Erna här: Knivshop.se



Specifikationer: Fällkniven Erna SK18

Totallängd (mm): 290
Bladlängd (mm): 180
Godstjocklek (mm): 2,5
Stål: laminerat CoS
Handtag: masurbjörk, nitat trä över halv tånge



/ J - kockar loss


* En Santoku från Hiros "Shiki-serie" med 190 mm blad. Vald för att den har samma godstjocklek som Fällkniven Erna. Annars har jag Santokus med tunnare blad från exempelvis Satake och Hiromoto.

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre