Knivrecension C134CFP2 Spyderco Bradley Folder 2

-  pick-upen som förvandlades till en SUV?

Det kan tyckas något märkligt att det var utseendet jag föll för hos en kniv som är mer av en uttalad arbetshäst snarare än ett elegant fullblod. Men det är något hos linjerna hos Spydercos Bradley Folder 2 som får mig att associera till sportbilar. Det är nog kolfiberglittret i kombination med knölen över hålet som i mina ögon påminner om ett tak. Hur som haver tycker jag att den här kniven är en av Spydercos snyggare men det är inte för de estetiska meriterna den är känd. 

Spyderco C134CFP2 Bradley Folder 2

Redan den första utgåvan av den här kniven från Spyderco var en lyckad konstruktion men den var ännu mer specialiserad än sin uppföljare Bradley 2. På vad undrar vän av ordning? Jo, att vara ett arbetsredskap och för att skära bra. Det gjorde att den inte föll alla i smaken. Den hade till exempel inget som skyddade fingrarna mot att glida framåt. Något som gör framförallt amerikaner nervösa. Det för att göra kniven mer lättkontrollerad men se det går inte hem i dessa flippertider där folk har vant sig vid gigantiska fingerskydd även på fällknivar. Armen på liner-låset var dessutom dold för att skydda mot att den aktiverades oavsiktligt vilket gjorde kniven mindre bra att leka med. Det kanske är märkligt att nämna det men på dagens marknad kan den egenskapen väga lika tungt som hur en kniv faktiskt skär. Den var även stabilt byggd och därmed tämligen tung.

Sammantaget så var den kniven ingen smilfink och tilltalade trots att den var väl genomtänkt inga enorma volymer köpare. Den var knivarnas motsvarighet till en Nissan King Cab för att göra en analogi. Den gjorde det den förväntades men var kanske inte så häftig att se på.  

Nummer två i samarbetet mellan Gayle Bradley och Spyderco. Lite mindre rustik men fortfarande rejäl

På Gayle Bradley 2 har man gjort vissa eftergifter för att göra kniven något mer "tillgänglig" samtidigt som både upphovsmannen och Spyderco önskade förbättra några detaljer i linje med deras tanke om "CQI - Constant Quality Improvement". Därför är version två tänkt att skänka mindre känsla av stridsvagn och mer intryck av sportbil då den är något lättare, slankare och försedd med tunnare egg än sin föregångare. 

Har man lyckats? Det kan jag inte svara på fullt ut då jag inte har tillgång till "ettan" men jag har vid det här laget goda erfarenheter av den här versionen och tänkte förmedla några av mina intryck här.  

Blad

Innan jag säger något om bladet kan det vara på sin plats att nämna att upphovsmannen Mr Bradley förutom att vara knivmakare är flitigt tävlande i "Blade Sports", det vill säga tävlingar som går ut på att skära och hugga i allehanda saker med kniv på tid. Det är nämligen något som avspeglar sig i både handtagets utformning och naturligtvis i hur bladet är designat.  

Det första spåret det sätter är valet av material. I det här fallet är bladstålet inte helt rostfritt. Här ha man istället valt Crucibles CPM M4. Det är ett verktygsstål som är extremt segt och tål därmed en hel del stryk utan att flisa sig. Det tar också en ruggig skärpa och håller en egg länge. Ett bra val för en kniv som är tänkt att brukas hårt med andra ord. Det kräver dock löpande underhåll eftersom det som sagt kan få lite fläckar och i värsta fall rosta. M4 är inte heller helt okomplicerat att slipa när kniven väl är slö.    

Nästan nio och en halv centimeter blad i M4-stål

Formen på bladet är en droppoint med lång rak egg, en liten buk och stark spets. Slipningen är en skålad sådan och utmärks av att man vågat låta kniven vara tunn bakom eggen. Om man därtill lägger att bladet inte är mer än tre millimeter tjockt från början så förstår ni att den här kniven skär bra. Finishen är en halvblank satin. Märkningen är smakfull med Spydercos spindel på en sida och Bradleys logotyp på den andra.

Skålslipningen lämnar inte alltför mycket stål bakom eggen vilket resulterar i en tunn primäregg

"Bladesportbladet" är bra, riktigt bra till och med men inte till allt får erkännas. Med ett riktigt kvalitetsstål och en vass egg kommer man långt och särskilt om det paras med en skålslipning från en modest godstjocklek. Det märks när man närmar sig material som rep, kartong, tyg och plast. Bra bett och kraft i skären gör snitten lätta och det märks att det är på de här områdena kniven briljerar.

Men så var det här med trä. Vi nordbor är förtjusta i att karva i hårda saker av tradition misstänker jag, det finns en orsak till att "scandigrinds" heter som de gör och går igen i allt från Moraknivar till handgjorda knivar från de här breddgraderna. Missförstå mig rätt, Bradley 2 gör inte bort sig på något vis det är bara det att den inte kan mäta sig med de bästa på området hur gärna den än vill. Dels så är eggvinkeln inte optimal och dels är handtaget en aning för tunt. Det bör dock tilläggas att det är något som först framkommer om man börjar tälja med kniven. Allt arbete kring en campingplats som att skära till en extra tältpinne, skiva en lök och en tomat, karva en grillpinne och spänta ved till brasan går dock utmärkt. Bradley 2 är en riktig allroundkniv. 

Handtag

Handtaget följer inte helt de gängse mallarna för moderna fällknivar och kännetecknas av ett par väl genomtänkta val. Först är det ramen. Den gjord av stål istället för titan och är 1,5 millimeter grov vilket gör kniven stabil. För att hålla ned totalvikten och balansera det relativt tunna bladet är ramen kraftigt lättad. 

Ett tämligen enkelt handtag som inte begränsar några grepp

Den synliga biten består i att man valt att låta ramen höja sig över bolstren. Det är inte ett misstag på designstadiet utan gör det lättare att orientera kniven i handen samtidigt som det rundar profilen vilket gör handtaget mindre fyrkantigt och därmed mer komfortabelt. Jag gillar inte handtag som har en "lådig" fyrkantig känsla i handen så den tanken uppskattas av mig. Sen tycker jag ändå inte att det lyckas fullt ut och hade föredragit välvda sidor istället. 

Materialet i bolstren är det ibland kritiserade kompositmaterialet som Spyderco brukar använda sig av. Ytan är kolfiber som sedan laminerats med en skiva G10. Resultatet är både snyggt och extremt starkt, praktiskt toppat med en gnutta flärd med andra ord. Samma lyster som massiv kolfiber ger det kanske inte men det tror jag mer är ett teoretiskt resonemang. De som ondgör sig över detta får gärna förklara för mig varför det skulle vara ett sämre material. Kanske känner de sig lurade på rätt mängd kolfiber för någon praktisk skillnad blir det inte. 

Ramen som höjer sig över laminatsidorna är rejält urborrad och kniven är som synes öppen i ryggen

I hand är kniven mycket bra. Inte perfekt och det har med formatet att göra. Fickknivar skall gå att bära på och kan därför inte vara lika grova i skaftet som fastbladare eller ens bältesburna fällknivar. Därmed fyller de inte handen lika bra och ger inte samma stödyta när man tar i. Det gäller även den här kniven som på bredden mäter runt tolv millimeter.

Med det sagt kan sägas att Bradley 2 är mycket mycket bra för att vara just en fickkniv. Den når dock inte upp till knivar som säg EKA Swede 92 eller någon annan kniv med grövre grepp. Det blir särskilt påtagligt när man ger sig på att tälja med den här kniven. Längre tider tillsammans med trästycken är inte vare sig handtagets eller bladets största styrka som tidigare nämnts.

Alla grepp fungerar på Bradley 2 inkluderande omvända fattningar. När kniven hålls i sabelgrepp får tummen gott stöd mot puckeln på bladet. Något som gäller för många Spydercomodeller. Det förstärks av de tvärgående räfflor som finns där. Inte lika mycket och excellenta som på t ex PM2 men fullt dugliga.

Öppning och lås

Spydercohålet på Bradley 2 är inte det största och dessutom något skymt av handtaget när kniven är hopfälld. Något som den här kniven fått en del kritik för. Personligen upplever jag inte det som problematiskt med ett undantag. Bladet är inte det lättaste att trolla fram med handskar på. Å andra sidan kan den inte stängas överhuvudtaget med något på händerna så det kanske jämnar ut sig. En egenhet den delar med många liner- och ramlås för övrigt. Det är därför hederliga lockbacks fortfarande är gångbara.

Spydercohålet fungerar men är inte det mest lättöppnade som åstadkommits eftersom det delvis är skymt

Låset är ett väl utfört linerlås. Det finns inte många tillverkare som slår Spydercos Taichung-fabrik på fingrarna när det kommer till precision i tillverkningen och det avspeglar sig även här. Funktionen är utmärkt. Men sen var det biten med att släppa låset. Den är som den är och hade det varit någon annan kniv hade jag varit betydligt hårdare i mitt omdöme då armen är smått besvärligt att komma åt. Det finns en minimal fasad kant på motstående liner för att underlätta åtkomst och ett par räfflor på själva låsarmen för att ge fäste. Men att släppa låset kräver fortfarande att du pressar in mjukdelarna på tummen i ramen för att lirka upp låset. Inte optimalt men och det är ett stort men, det är gjort med flit. Frågan är varför kniven utformats på det viset?

Inte heller låset är helt enkelt att komma åt även om den detaljen motiverats

Förklaringen är enkel och man har valt att göra så för att undkomma en av linerlockens svagheter. Nämligen risken att det deaktiveras när man utför starka vridande rörelser med kniven. Här har man av praktiska skäl valt att "gömma" låset för minimera det problemet. Även på den här punkten har brukandebiten fått dominera vid formgivningen av Bradley 2. Frågan som kanske kan ställas är om man inte borde valt ett annat lås helt och hållet? Spyderco själva förfogar över bland annat sitt "compression lock" fast det hade varit i vägen på en kniv man skall ta i med. I det här fallet är nog gamla lockbacks att föredra faktiskt.

Att bära

I fickan är Bradley 2 en stor kniv. Inte monstruös och sannerligen inte särskilt tung relativt sett. Men påtaglig och det hänger förstås ihop med att det är över tolv centimeter handtag som skall ned där. Men i gengäld får du också med dig över nio centimeter blad. Ett avvägande som alltid måste göras. 

Ett av Spydercos klassiska skedclip. Här målat vilket med tiden blir slitet

Vikten har jag mätt till 128 gram och det är inte för tokigt för en relativt stor fällkniv. Formen är rundad och mjuk och texturen på kolfiber/G10-laminatet är inte särskilt strävt så kniven är lätt att dra stoppa undan. Det är förstås viktigt om man nu skall ha en enhandsopererad fickvänlig kniv med clip. De mjuka formerna gör även att den inte terroriserar sin omgivning med att skava i onödan på andra fickocupanter eller händer på besök.

Det sticker upp en bit kniv ur fickan. 
Inte helt optimalt i mina ögon

Clipet är en klassisk Spydercovairant med tillhörande excellenta funktion. Det gäller delarna som omfattar att hålla kniven på plats och åtkomst. Mindre bra är att ungefär en tum, två och en halv centimeter kniv sticker upp ur fickan. Därtill har ytan på Spydercos svärtade clip en tendens till att bli luggslitna efter hand. Eller så kan man vara positiv och säga att de får patina. Clipet kan på sant Spydercomanér flyttas till alla fyra "hörn" på handtaget. Allt efter tycke och smak vilket även är en välsignelse för den vänsterhänte. 

Sammanfattningsvis

Gayle Bradley 2 är en av de där knivarna som på ett stillsamt sätt exploderar. Kontrollerat om man kan säga så. Den utstrålar energi och växer efterhand. Kraften kommer från en kombination av ett blad med kompetent stål som är slipat tunt bakom eggen och ett handtag som på flera sätt är utmärkt att arbeta med. Handtaget är tillräckligt högt för att möjliggöra vridande rörelser samtidigt som den utstickande ramen gör profilen något mer oval och därmed ergonomisk.

En kniv som gärna får följa med ut på dagstripper och pick-nickar

Blev det då en tam SUV av pick-upen? Nej, snarare skulle jag säga att det blev en Range Rover i relation till en Land Rover för att fortsätta biljämförelsen. Förvisso mer bekväm och inte lika rustik som sin föregångare men fortfarande fullt möjlig att ge sig ut i terrängen med om andan faller på. 

Den här kniven må inte vara den mest extrema kniven på marknaden när det kommer till utseende. Den är inte ens den mest flashiga bland Spydercos modeller. Men det är en riktigt kompetent fällkniv som går att använda till det mesta.

Spyderco Bradley Folder 2 en robust EDC-kniv 

För den som söker en liten fickkniv är Bradley 2 inte optimal. Den är inte överdrivet tung men relativt stor som sagt och därför inte omärklig i fickan. Särskilt inte som det sticker upp en bra bit kniv när den bärs på det viset. Men som större EDC-kniv eller för utomhusbruk kan den bli en trofast följeslagare. Det gäller så länge den inte lämnas dränkt i havsvatten förstås. Den är trots allt inte rostfri. 

Specifikation:

Längd utfälld: 215 mm
Längd hopfälld: 122 mm
Vikt: 128 g
Bladlängd: 93 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: CPM M4
Handtag: kolfiberlaminat på stålram
Lås: linerlock

Producerad av: Spyderco, tillverkad i Taichung, Taiwan


/ J 

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre