Dagens bild nr 186 "Den kommer att skära"

Det är inte alltid givet att knivar som är lite mer exklusiva behöver kunna skära något. På något vis tycks det antas att de skall överleva på andra meriter. Fina material staplade på varandra eller gränsutmanande formgivning. Ja, eller ibland rör det sig om ren hype förstås. Knivvärlden kan understundom vara lite speciell på det viset.  

Men jag blir alltid lika glad när det inte stämmer. Jag gillar att ha fel ibland! Ni vet när ens fördomar får sig en törn åt det positiva hållet som jag skrev i en recension härförleden. 

Det var fallet med den här kniven. Eller det är inte riktigt sant, jag hade inga förutfattade meningar alls eftersom jag inte visste att jag skulle få känna på den. I vilket fall är det en av de de där knivarna som kan ståta med ett känt namn i form av Enrique Peña, lyxiga material och en avancerad slipning och trots det är den gjort för att skära. Knivlycka säger jag!

"It will cut"

Modellen är en av de som släppts i samarbete med Reate för att få ut fler av Peñas modeller till folket. Eller nåja, de kostar fortfarande en försvarlig slant dessvärre så det får allt vara tämligen välsituerat folk. Knivarna hittas under beteckningen "X Series" och där ingår knivar som Bronco, Lanny's Clip och så den här kallad Mini Diesel. Inte helt långsökt grundas den på en customkniv kallad just Diesel. 

Och då det inte är så förbaskat mycket mini över den här versionen kan man undra lite över formatet på förlagan. Men herr Peña är från delstaten där allt sägs vara större, Texas. Det kanske förklarar en del? 

/ J - skärande glad

#knivesandbikes  #knivigtvarre

New Knife - Lionsteel ROK

Damned, what a beauty! That was my first impression when I unpacked this knife. It came, by the way, very nicely presented. What else to expect from Italians?

I have, of course, seen this knife both once and twice on the Internet before, but never in person. It became well-known already when it was released and the reason is that Lionsteel, who is behind this knife, has a habit of winning rewards at shows like "Blade". And they did so with this model called ROK. This time it was the "Manufacture quality award".  

Lionsteel ROK 

The reason being that his knife is a playground for technical solutions with one standing out and it's called "H.WAYL".  

Behind that acronym, you find a patented detail regarding the clip. A subject I will, of course, return to in the upcoming review of this knife. Besides that this knife offers IKBS-ball bearings, an integral construction, Rotoblock safety, and removable flipper. The material isn't anything to be ashamed of either with an advanced aluminum handle and a blade of M390-steel. 

And then, as it happens, the blade shape is versatile and competent and the handle really comfortable. So it's not just technology for its own sake. Behind it, you'll find a good knife. Did I mention it looks pretty as well?

/ J - somewhat lyrical

Presentation Homer Zhu T Rex

-  en charmig klumpeduns

Att vidga sina vyer lär vara nyttigt. Om det uttalandet gäller intresset för knivar låter jag vara osagt men om så är fallet så har jag gjort det i och med det här äventyret. Med det avses att den här kniven tillhör en kategori jag aldrig eller sällan undersöker närmare. Den här kniven kallad T-Rex är en customkniv från den kinesiske knivmakaren Homer Zhu. Det som utmärker den är att den tillhör kategorin "Little Big Knives" och är massivt grov, på engelska ofta populärt kallat "Overbuilt". 

Homer Zhu T-Rex

Herr Zhu säger dock på hemsidan i presentationen av sig själv "/../ Later, I began to design knives for many brands. With my understanding in-depth with knives, in addition to the appearance of knife , high performance is extremely attract me." (sic!) Så enligt honom själv ligger betoningen på hur knivar uppträder snarare än hur de ser ut. Jag vet inte riktigt om jag håller med om att det var där fokus låg när den här kniven formgavs. Det är bland annat det jag ämnar tala om här. 

T-Rex kan räknas till kategorin "Little Big Knives"

Blad

T-Rex var ett djur känt för att se otäckt ut och ha ett oerhört tryck i käkarna. Det gäller dess namne i den här reinkarnationen också. Formen på bladet är väl troligen vad som givit kniven dess namn då det möjligen kan sägas likna nämnda urtidsdjur i profil.

Själva bladtypen är annars en knubbig droppoint med avrundad nos vars utseende framhävs av en liten falskegg. Ryggen höjer sig sedan till en tumramp mot handtaget till och på undersidan hittar man en ricasso som även agerar "forward choil"/pekfingerfördjupning. 

Bladmaterialet är VG10 och av det får man endast sex centimeter på längden men desto mer på höjden

Men det som ger bladet dess distinkta form är inte typen utan proportionerna. Lite beroende på hur man mäter är bladet endast 6 cm långt men hela 4 cm högt. Slipfasen är så låg som 2 cm och godstjockleken väl tilltagna 4 mm. Sammantaget ett synnerligen bastant litet blad. Det var det där med kraft i käkarna.

Stålvalet är japanskt i form av VG10. Finishen är en väl utförd tvåtonad variant. En snygg och jämn stentumlad yta på de platta bladsidorna och en satin på de slipade delarna. 

Övergångarna mellan de två ytorna på bladet är snygga men vad hände med spetsen?

Det är proportionerna på bladet som gör att jag inte riktigt håller med herr Zhu som jag antydde tidigare. Han säger att "prestanda" eller hur kniven uppträder inte bara är centralt utan extremt viktigt för honom. Om så vore fallet skulle han inte valt att utgå från så grovt bladgods parat med en låg flat sabelslipning på en liten kniv.

Det ger nämligen inte särskilt bra grund för att åstadkomma en kniv som skär bra. Det går att komma undan med grovt gods genom att trolla lite. Se till exempel på ett flertal s k överlevnadsknivar där man inte sällan väljer en konvex egg för att både åstadkomma styrka och en kniv som skär dugligt. I grövre fällknivar kan t ex en kraftig skålslipning bättra på prestandan om bladet är tjockt.

I det här fallet blir eggen mest, väldigt tålig kan man väl säga om man vill vara vänlig. Lägg därtill att ursprungseggen inte var särsilt imponerande. Inte helt jämn på båda sidor men framförallt inte särskilt vass. Den här kniven behöver en omedelbar omslipning men eftersom det är en lånekniv är det inget jag ger mig på.

Eggens kurvatur och förhållande till handen är däremot bra. Mindre bra är däremot spetsen. Eller det som skulle varit en spets. Det finns nämligen ingen. Det går vare sig att sticka sig eller skära sig på den ens om man pressar den mot fingret. Det gör den här kniven mindre lämplig till EDC-uppgifter i mina ögon. 

Handtag

Materialet i den här utgåvan av T-Rex avviker något från gängse då modellen oftast syns i titandräkt. Här är grunden istället en laminerad G10 som är hela 5 mm grov. Sidorna är sedan ihopsatta med två skruvar och en fånglinetub utöver pivotskruven. Ryggen är öppen och där återfinns sammantaget tre distanser. De liksom clipet och alla skruvar är customtillverkade i titan vilket inte är helt vanligt. 

De två sidorna av G10 är hopsatta med customskrivar i titan som anodiserats för att matcha resten av utseendet

Utseendet på handtaget är speciellt då sidorna är tonade från en beige/sand-ton till närmast svart. För att matcha det så har skruvar och clip anodiserats i samma nyanser. Den delen är väl utfört och förhöjer helhetsintrycket av kniven. 

De grova sidorna bygger på bredden. 
Här i jämförelse med en Spyderco Technno

Finishen på sidorna är polerad vilket gör dem hala. De är också helt flata. Kanterna är fasade men inte mycket. Sammantaget gör det att handtaget ger ett mycket fyrkantigt intryck.

T-Rex är förvånansvärt bekväm i standargreppen trots sitt kantiga yttre

Det som därför överraskar är att kniven känns rätt bra i hand. Det breda handtaget i kombination med rampen för tummen och det extra utrymmet för pekfingret gör att hela handen får plats trots att kniven inte är särskilt stor. Anläggningsytan mot handen är hela 1,5 cm bred dessutom, clipet undantaget. Om det räknas in i ekvationen får ytterligare 5 mm läggas till. Det gör att handtaget fyller handen väl. Handen hamnar dessutom väl positionerad i relation till bladet. Nära eggen med god kontroll i samtliga grepp. 

Öppning och lås

T-Rex öppnas genom att man pillar in ett finger i ögat på dinosaurien. Förlåt, jag kunde inte låta bli. Men sanning att säga så är öppningshålet på den här kniven riktigt bra. Det är välplacerat, lätt att komma åt eftersom det är stort och kanterna är lagom avrundande för att kännas mjuka men ändå ge bra fäste så fingrarna inte halkar. Det gör att kniven kan öppnas både lugnt och stilla eller med en snärt av tummen eller till och med en så kallad "spyderflick", alltså att man snärtar upp bladet med pekfingret.

Öppningshålet fungerar mycket bra och är väl utfört med rundande kanter

Gången i bladet är mjuk och jämn vilket skänker en känsla av kvalitet. Motståndet från låsarmen via detent-kulan är dock påtaglig så helt lätt i gången är den inte. Väl ute sitter bladet stabilt och säkert. Något spel är det inte tala om och låset faller på plats med en imponerande och förtroendeingivande ljudeffekt. Ett ljudligt "klack" som förstärks av handtagsmaterialet.    

Låset är ett slags hybrid mellan ram- och liner lås

Låset är vanligen ett ramlås eftersom de flesta knivar som gjorts av den här modellen har titanhandtag som sagt. Men då det här exemplaret är baserat på sidor av G10 så krävs en annan lösning. Den kan väl närmast beskrivas som en hybrid mellan ett ramlås och en liner-lock. Den främre delen av låsarmen är av titan med stålförstärkning. Den biten ser därmed ut som ett traditionellt ramlås, särskilt som den är grov. Men sedan är låsarmen fäst på insidan av G10-materialet och där har det både utseende och funktion som en liner-lock. Ibland kallas den här typen av lås för "nested liner" när de dyker upp i olika varianter.

Att stänga låset är en tvåstegsraket på grund av hur detentkulan sitter i låsarmen. Först glider bladet en bit, sedan kommer motståndet från kulan och därefter kan bladet stängas helt. Fjädermotståndet i låsarmen är påtaglig och kräver visst kraft för att övervinnas. Men det är lätt att nå armen eftersom det grova bladet ger stort utrymmet inuti handtaget. Därtill har lagts en fasad kant på själva låsarmen. Låset är överlag mycket väl utfört. 

Att bära

Alla knivar har sina för- och nackdelar. De kan också vara mer eller mindre uttalade. Om styrkan hos den här kniven återfinns i handtaget och låset så är akilleshälen hur den känns i fickan. Det finns inget vänligt sätt att säga det på. Den är usel i det avseendet! OM man får dit kniven så är den precis lika blockig och grov som den ser ut. Om den överraskade genom att vara bekvämare i hand än vad utseendet skvallrade om så är det tvärtom här.

Vikten är inte särskilt påtaglig och inte heller hur djupt ned kniven når. Den är rätt kort med sina 9 centimeter och det blir inte mindre påtagligt eftersom en stor del av den sticker upp ur fickan. 

Clipet är stort, djärvt och passar kniven väl. Finishen är dock inte på topp och tyvärr är funktionen inte i paritet med utseendet. 

Men det som förstör allt är knappast yttermåtten. De kommer med på köpet så att säga. Väljer man en kniv med det här utseendet får det vissa konsekvenser. Det gäller dock inte clip. De kan fungera ändå, trots att de är designade. Det gör inte det här. Det här är av modell "metallkrok" och inte ett fjäderclip. Det är en uppvisning av det sämsta hos skulpterade titanclip. Det fjädrar i princip inte alls vilket gör det hart när omöjligt att föra det över ens tyg i tunnare byxor. Jeans är uteslutna om du inte kämpar för kung och fosterland vill säga. Det är definitivt inget du gör med en hand i vilket fall. 

När du väl baxat kniven på plats syns en hel del av den. 
Så mycket att endast 7,5 cm kniv återstår i fickan

Därtill är läppen för låg för att underlätta förfarandet. När kniven sen väl skall dras så riktigt river clipet mot tyget i byxorna och hakar fast på vägen upp både för att spetsen på läppen är för skarp och för att clipet är för styvt. Så det är vare sig någon fröjd att dölja kniven eller försöka få fram den för att visa upp den.

Clipet är anodiserat för att matcha knivens färgtema och det har dold fästskruv för att se bra ut. Där upphör det positiva. Det fungerar inte som clip och det har för skarpa kanter som rundats för lite.

Sammanfattningsvis

Om någon trodde att trenden med "overbuilt" och allmänt grova dimensioner var över så bevisar den här kniven motsatsen. Den är inte värst på området men estetiken är tydligt uttalad. Och just utseendet är orsaken till varför man köper den här kniven. Det och att den faktiskt är rätt bekväm att hålla i. Så får den bara en egg också går det nog att komma någonstans.

Men T-Rex var inte kniven som omvände mig till att uppskatta den här typen av knivar, den  heller. Spydercos Techno fick mig att göra en utflykt i området men där upphör intresset märker jag. Formatet erbjuder inte tillräckligt för att locka mig. I det här fallet är det dessutom ett par områden som markant drar ned betyget för min del. 

Egensinnig design som bjuder på relativt god komfort och ett knubbigt blad

För det första saknar kniven spets helt och hållet. Med det här utseendet går det inte ens att slipa fram en sådan vilket som sagt diskvalificerar kniven för EDC-bruk i mina ögon. Den skär heller inte särskilt bra i nuvarande utförande men det går åtminstone att ändra på.

Vad som däremot inte går att göra något åt är clipet. Det är ibland de sämre jag stött på helt enkelt. Det är en metallkrok vilken man efter visst nyttjande av våld kan använda till att hänga kniven på byxkanten med. Där hänger den sedan extremt synlig tills man försöker förstöra benklädnaden genom att dra kniven. Återigen genom att nyttja styrka och några svordomar.

Utformningen av clipet behöver helt enkelt en rejäl överhalning. Först skall basen göras tunnare så att clipet flexar mer i sig själv. Sedan behöver läppen få en mindre aggressiv utformning som nyper mindre hårt mot underlaget. Den behöver även en mjukare ramp för att underlätta mötet med textil. Till sist behöver utsidan rundas mer och bättre.

T-Rex, en kniv för den som söker en customkniv till fyndpris

På pluskontot hamnar däremot några andra aspekter. Gillar man den här typen av knivar så tror jag att man tycker att den är snygg och inte minst personlig. Utseendet är konsekvent och den tonade färgskalan med sina matchande anodiserade titandetaljer i skruvar, clip och distanser bidrar med något extra. Sen känns det onekligen  lyxigt att det här är en handgjord numrerad kniv. Det finns således ingen som ser exakt likadan ut vilket kan vara värt att notera.

En annan mycket snygg detalj är bladfinishen som väl motsvarar epitetet "customkniv". Den är tvåtonad med snygga övergångar mellan de olika ytorna.

Sen måste sägas att vid sidan av utseendet var handtaget knivens största behållning. Betydligt bekvämare än vad en första anblick antydde.

Av de anledningarna tycker jag nog att T-Rex är något av en charmig avighet. Den har sina förtjänster men även brister. Några av dem är stora nog för att jag skall avstå från att slå till men låt inte det avskräcka er. Homer Zhu har med den här kniven åstadkommit en personlig design som sticker ut från mängden och som med lite finjusteringar kan bli riktigt bra i sin klass.

Sedan finns ett sista försäljningsargument som är svårslaget. Det här är en customkniv som kan köpas från 1800 kr hos Knivshop.

Specifikation:

Längd utfälld: 152 mm

Längd hopfälld: 90 mm

Vikt: 104 g

Bladlängd: 60 mm

Godstjocklek: 4 mm

Bladstål: VG10, HRC60-61

Handtag: G10

Lås: Liner lock

Tillverkad av Homer Zhu, handgjord i Kina

/ J - vidgar sina vyer

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Knife Review QSP Locust

-  mixed impressions

It's time to introduce another knife from QSP. A brand that I discovered by accident and that quickly grown to be one of my favorites when it comes to Chinese newcomers on the cutlery scene. They offer a good mix of fine materials and quality to reasonable prices. 

This particular model is named Locust. A closer inspection of the handle reveals the inspiration behind that name. This is a big and sturdy knife that offers a slim Wharncliffe blade and a spacious handle. An EDC-knife that can do a little bit more. Despite the positives, the first time spent with this knife wasn't totally uncomplicated for me as you are going to find out. 

QSP 117-A Locust

I guess this model can be positioned somewhere in the middle of QSP's steadily growing catalog. The Locust isn't among the simplest of models but is not one of their most advanced knives either. They are normally upgraded with a notch better steel for instance. But Locust still offers more than able materials in combination with a functional blade that can be opened via a couple of different methods. To satisfy different tastes this knife kan be had in two color themes which both are equipped with milled titanium clips. This version has the designation "A" which means a brownish handle with a golden colored clip.

A knife with quite a striking appearance

Twitter version: QSP Locust, first it jumped in the wrong direction and thereafter flew straight in the knife collection and stayed!

Blade

One of the things that definitely sell this knife is the blade shape. That is if you are a fan of slim, slightly modified Wharncliffe blades that is. The modified part, in this case, is the edge that has a slight curve to it instead of being completely straight which the basic form dictates. The curve is too small to be called a belly but it's there.

Otherwise, the blade is characterized by being quite large. It measures almost a decimeter in length, more precise 98 millimeters. As said it's pretty slim with a height of three centimeters at its highest point but soon tapers to under two and a half centimeters in front of the "hump" and down towards the distinct tip. The stock thickness is 3,5 millimeters.

Almost a 100 millimeter slightly modified Wharncliffe blade at your service

Another striking feature is, of course, the two-toned finish. Toned is, by the way, an understatement, the blade actually has two colors with the flat parts being black and the grinds being satin. You can have opinions about that look and I have. That is, I like the contrast but at the same time, I'm not totally hooked on the black parts that can look a bit cheap in my eyes. But your taste may of course vary. 

The steel is VG10 and the finish a striking two-tone

The blade is made out of Japanese VG10 steel. A capable middle of the road steel that I personally appreciate because it usually is easy to sharpen and takes a keen edge. It is especially good in kitchen knives where it often is hardened to around 60HRC or even slightly higher for optimal performance. In folding knives, it is often kept way softer which reduces edge holding. Probably that is done to achieve greater toughness but it doesn't maximize the performance of this steel. What hardness this particular blade has I'm not aware of. Somewhere around 57-59, I would guess by how it feels to strop and hone.

The blade is almost full-flat ground and the shoulders between the grind and flat sides are kind of diffuse so the blades behave like an FFG blade. The tip is pronounced and good. Sharp without being too thin.

As a user knife, the Locust is really likable. The tip does what it's supposed to, that is, penetrate stuff. It is also sturdy enough to not break. The almost straight edge gives a lot of cutting ability. As per usual it could have been slightly thinner behind the edge but at the same time, the blade feels robust. Something I exploited by attacking poor innocent pieces of wood. And in wood, the Locust actually works alright given the format of the blade. The handle is wide enough to support the hand when you put some force behind the cuts. That is especially true for the area around your little finger.

Consequently, other less tough materials such as plastic and cardboard, constitute no problems. All in all the knife gets a pass from me regarding the practical aspects.  

Handle

Locust has a big and hearty handle. It easily accommodates my hand and then some. That means that even the ones with gorilla hands or gloved ditto have enough space. The length of the gripping surface behind the flipper/finger guard is eleven centimeters and of course even more on the back of the handle. The width is 1,5 centimeters which makes the knife more comfortable in use. The more area of contact the better from this point of view.

The overall lines are, as can be seen rather simplistic with an almost straight back with a slight downward slope at the end accompanied by a finger choil and back that swells a bit to fill the hand better. The shape is enhanced with a pattern that also contributed to the name of the knife I guess. 

Rounded corners make for a comfortable handle

The sides made out of "Flax" is vaulted and as can be seen, 
the knife has an open back construction

Like most of the knives I handled coming from QSP the Locust is well made. The foundation is a weight relieved steel frame. The liners are screwed together from both sides via standoffs which gives an open-back construction.

I might add that removing material from folding knife frames isn't all about weight. It also affects balance and thereby how the knife feels in hand which is perhaps more important than the exact number in ounces or grams. The point of balance can be found a tad behind the pivot just at the finger choil.

The frame is well rounded off and sanded as it should be and there are no signs of machining marks or other negligence in production. The knife was easy enough to dismantle and put together again. The screw heads could be one size bigger in my opinion. You find T6 for the clip and sides and T8 for the pivot. But the quality of them is good enough not to cause any problems, at least not thus far. 

The frame is heavily milled out which not only lightens the knife but 
also improves balance

Locust has a special handle material. Or rather it has a unique name, it is called Flax. If I'm not mistaken it's a variety of linen Micarta. But since Micarta is trademarked manufacturers of similar materials have to chose other names for their products. But Flax feels and behaves the same way Micarta does. That is soft to the touch and it changes temperature rather quickly. That is a big plus if you live on the latitude I do. Flax doesn't feel as cold as a metal for instance. The material has pores like wood and therefore it gets patina and ages. Moisture and oils from hands and surroundings darken it and the color changes after a while.

The surface also contributes to some friction even if it's nowhere close to something like course G10. But the friction is increased by adding some vertical cut-outs in the sides. Some support is also coming from the grooves on the discreet thumb ramp.

Overall it can be said that I like this handle. The length makes it easy to grip. When holding the knife in saber grip as an example the divot at the back of the handle nicely follows the contour of the hand.

The handle is spacious enough to accommodate most hand sizes

And in the hammer grip, the handle is long enough that the end is sticking out on the other end and not poking the palm of your hand while working. There is a slight pressure from the flipper if you grip the handle close to the blade. A rather common problem associated with flipper knives. But the length of the handle makes it easy to adjust the grip and thereby avoid that problem altogether.

Opening and lock

Locust is mainly a flipper knife which the small shark fin at the back reveals. The flipper tab is quite unobtrusive, it's small and painted black. The knife can be opened both by using a push-button or a light switch motion.

And now this part of the review is going to be very much of a BEFORE and AFTER sort of affair. This particular specimen of the Locust, unfortunately, suffered from the same problem as the first run of this model and that was a weak lock bar pressure. It causes a couple of issues.

First of all the knife wasn't the fastest to open. That is the result of a combination of a large blade, a small flipper tab, and a rather weak detent. That actually made it possible to entirely miss the opening of the blade if you weren't careful and "preloaded" your finger. To be honest the detent was so weak that it gave this knife a third opening method. A faster way to open the knife than the flipper actually. Just a quick flick of the wrist and the blade came flying out.

So it became a gravity knife by accident. Besides safety issues that feature can cause problems in some jurisdictions. I happen to know that such knives are forbidden in Australia for instance.

The positive about the weak detent was that the knife easily could be open using the hole in the blade. I must say though that the resistance wasn't so weak that there was a risk of the knife opening in the pocket. Therefore I was never afraid of being bitten by the Locust.

The flipper tab is discreet, both small and painted black

The knife is equipped with a liner lock in steel. And that presents problem number two. The first generation of this model had some issues with very early lock-up on some knives. So early that there was a significant risk of lock slip. The problem was addressed in version two but unfortunately not entirely solved. The lock does engage and better than the first one but still not sufficient. A lighter smack with the palm of the hand at the blade spine closes the knife. We are not talking "spine whacking" here where you torture a folding knife by repeatedly beat the blade from the wrong direction against a hard surface. No, the knife could be closed without releasing the lock bar. To put it mildly, the lock slip problem was still present.

The somewhat notorious lock after adjustment

Well, what to do? For me, the plan was simple. Firstly I took the knife apart, bent the lock bar to increase the tension and put it back together again. The procedure is rather straight forward and since the lock bar is made out of steel and not titanium you can bend and rebend if necessary without causing andy complications. By the way, the knife is easy to disassemble and reassemble.

Step two was to contact the company and tell them about the problems. But more of that later. I can reveal as much that the response was very good and the whole deal became a positive experience in the end.

But this "surgery" on the small creature solved all the aforementioned problems, at least for this specimen. So far so good.

The knife now opens more reliable due to the snappier detent. The lock-up is secure and not even mild spine whacking causes the lock bar to slip even the slightest. The lock suddenly feels secure and I haven't experienced any problems after tweaking the knife.

The only drawback that remains is that this lock isn't the easiest to release from the beginning and that is slightly less so now with the increased lock bar tension. The space for getting to the lock bar isn't huge. There is a chamfer on the lock-bar itself but no cut out in the handle.

And there is no way you can wrist flick this knife open anymore. That is mostly a positive thing. 

To Carry

This knife is quite large in a pocket. If you are going to carry an almost four-inch long blade stuffed in a somewhat comfortable handle you have to pay something in return. In this case, the slightly odd currency is called "pocket estate". Locust demands its space and at the bottom awaits a little but small "pocket terrorist" in the shape of a shark fin at the back. But that is the "VAT" for the price of using flipper knives if I put it that way. You have to deal with what Mr. Shabazz refers to as "pocket peckers".

The clip is good looking and matches the knife, however...

Locust has a good looking milled titanium clip that matches the handle in color tone. The other version of this knife has a blue anodized clip and here it some sort of gold/champagne-like nuance. Both clips work decently. But they are certainly no masterpieces. The low ramp demands some real pushing before getting the knife in place. Especially if you wear thicker pants like jeans. The space beneath the clip is minuscule too. To pull the knife is easier since there is quite a lot of handle to grab on to**. Flax isn't as coarse as G10 either som the knife glides smoothly out of pocket.

...the function leaves some things to be desired. Space underneath
and the lip is a bit too tight

This clip shows plenty of knife sticking up when in place. The reason can be found in the distinct shape of the handle in conjunction with the need for somewhere to anchor the clip. I have difficulties to see that it could have been solved in another way with this particular design. For the same reason, QSP has skipped the lanyard hole in this model. Something I thankful for and that could have caused even more problems with the placement of the clip. 

To Conclude

This became the knife that was tested several times. Or shall  I say in turns rather? Firstly there was the original version that had those unfortunate problems described above. Besides having av crazy early lock-up the clip wasn't entirely fixed but moved a bit sideways despite the screws being tightened to the max. The latter is not present at all in the second knife by the way. On that version, the lock also engaged later and a bit more secure but the problem with lock slip remained. So the second run of testings had its ups and downs as well.  

Locust is a good larger size EDC-knife

To deal with that problem I tweaked the knife myself by bending the lock bar. That makes for a snappier action by increasing the pressure from the detent ball but most of all the lock bar engages way more secure. The operation was a success, to say the least. None of the aforementioned problems remains and my knives work as they should. QSP took the problems seriously and temporarily stopped the sales of this model and another. I, therefore, have full confidence in saying that I think that the new knives coming out late in November will be free of these kinds of problems. Especially since all other QSP knives I have are problem-free regarding locks and action. It goes for knives in as different price categories as the Parrot and the Mamba for instance. Both have excellent representations of a liner lock in steel.  

It's the blade shape that sells the Locust. A knife for the ones who like slender Wharncliffes

What can be said about the tweaked version of the Locust then? Well, the basic design is really good. Personally, I prefer a somewhat more stout blade when it comes to Wharncliffes but that can be found on other QSP knives and that is, therefore, something I will discuss on another occasion. As it happens I'm testing such a knife for the moment. But for those who like a more slender look, this knife is a competitor.

The action is after treatment not only decent but actually quite good. Some well-placed grooves on the flipper give traction and the blade opens with authority for being as substantial as it is. And that is something you should be aware of. Locust is a rather big knife and nothing for the ones looking for a small knife to cut apples with. More a knife for those who like eating watermelons during there lunch break at work.

On the positive side, the knife is besides having very harmonic lines, quite practical. The slightly curved edge cuts better against flat surfaces than completely straight ones even if the flipper, of course, gets a bit in the way. The pointy appearance of the blade is also both very useful and adds to the overall appearance.

Another thing this knife has going for it is the handle. It is both comfortable and stands out in a crowd by looking a bit unique. The knife justifies its name! It is a locust and it jumped into my collection where it stays for now.

Specification:

Length Open: 8.75" (222 mm)

Length Folded: 4.875" (124 mm)

Weight: 4.1 oz (115 g)

Blade Length: 3.875" (98 mm)

Blade Thickness: 3,5 mm

Blade Steel: VG10

Handle: FLAX on a steel frame

Lock: Liner lock

Produced by: QSP, made in China.

/ J - the hobby entomologist

* I was in contact with the company and they let me know that sales of this model and the Pelican are stopped until further notice. They also said that there will be a new and improved version in November.   

** Even if I personally do think that is a non-issue with the right technique. You don't need a lot of knife sticking out to pull it. You just stick your thumb in the pocket instead, problems solved with ALL knives.

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Fredags-EDC XLIX

Ibland bara måste man skratta åt sig själv. Särskilt när man missuppfattar saker och ting. Jag presenterade en ny kniv vid namn "Puffin" från QSP igår. Det skall erkännas att jag haft den i några dagar innan den hamnade här på bloggen. Under den tiden har jag misslyckats med att förstå hur den fungerar! Imponerande va!? Särskilt med tanke på hur enkel den är. 

"Eureka Moment"

Jodå, det går att missuppfatta det mesta om bara viljan finns

Vad menar jag med det? Jo, förstår ni, kniven ser ut som en "tumöppnare", en enhandsöppnad kniv med sitt hål i bladet. I alla fall tyckte jag det. Den GÅR dessutom att snärta upp med en "spydieflick" alltså en snärt med långfingret om man ger sig den på det. Men lätt är det inte. 

Varför det är så har nu fått sin förklaring. Den är inte gjord för det! Kniven är designad för att enbart vara en tvåhandsöppnad kniv. Det av legala skäl. Däremot finns den i två utföranden, ett med ett "helt" blad och en med det här hålet. Men egentligen är det bara till för att ge bättre grepp när kniven öppnas. 

Där ser man. Däremot är en äkta enhandsöppnad version av den här modellen på väg meddelar QSP. Den kommer dock för tydlighets skull vara försedd med tumknoppar istället. 

Ha nu en god fredag på er go' vänner!


/ J - trög

Ny kniv - QSP Puffin

When it rains, it pours skrev jag häromdagen och det tycks gälla än. Det är faktiskt inte vädret jag avser utan antalet nya knivar som fortsätter att droppa in. Det kan bli så när vissa leveranser tar tid och andra är auktionsvinster som löper över veckor. Det var i alla fall dags igen! 

Så ser den ut, QSP Puffin i utförande med hål i bladet

Om den förra kniven med ursprung QSP var en kniv med vissa traditionalla vibbar så är det här tvärtom. Material, utförande och utseende är alltigenom moderna. Här bjuds på en kompott av S35VN-stål, titan och kolfiber. Ramlåset har översträckningsskydd och låsarmsförstärkning som sig bör. Bladet löper lätt och ledigt på kullager. Både de och detent-kulan är av keramik. Så alla moderna finesser finns där, inklusive enhandsöppning. Eller nåja, den saken kan diskuteras men det får ni läsa mer om i kommande recension.

Modellen har fått namnet "Puffin" och är en kniv som kan placeras i "gentlemannafacket" eller som mindre EDC-knif.

/ J - kategoriserar

Knivrecension QSP Locust

-  kniven som gav blandade intryck

Dags för mig att presentera ytterligare en kniv från QSP. Ett märke som jag upptäckte av en slump och som snabbt blivit en favorit bland de kinesiska nykomlingarna på marknaden. De erbjuder en bra mix av material och kvalitet till överkomliga priser. Den här modellen är döpt till Locust. En närmare titt på handtaget avslöjar inspirationen bakom namnet. Det här är en stor och stadig kniv som erbjuder ett slankt wharncliffeblad och ett rymligt handtag. En EDC-kniv som ger mersmak. Men helt okomplicerat blev mitt först möte med den här modellen inte och om det ämnar jag förtälja. 

QSP 117-A Locust

Den här kniven får nog placeras i mittenfåran av QSPs växande utbud. Den tillhör inte de enklaste modellerna men heller inte toppsegmentet där framförallt bladstålen är ett snäpp mer exklusiva. I Locust bjuds annars på mer än dugliga material i kombination med ett funktionellt blad som kan öppnas på flera sätt. För att tillfredsställa olika smaker finns den i två färgställningar och båda kommer med anodiseade titanclip. Den här varianten har beteckningen "A" vilket innebär ett bruntonat handtag och ett clip som drar åt det guldaktiga hållet. Alternativ "B" har grått handtag och blått clip. 

En kniv med ett tämligen slående utseende

Twitterversion: QSP Locust, gräshoppan som först hoppade snett och därefter rakt in i knivsamlingen och stannade där! 

Blad

En av de saker som säljer den här kniven är bladformen. Om man är en anhängare av slanka lätt modifierade wharncliffeblad vill säga. Det som är modifierat i det här fallet är eggen som är svagt svängd istället för att vara helt rak vilket grundformen bjuder. Krökningen är för liten för att kallas buk men den finns där.

Annars kännetecknas bladet av att det är rätt stort då det mäter nästan en decimeter, närmare bestämt 98 mm på längden. Som sagt är det rätt slankt med en högsta höjd av tre centimer som dock raskt smalnar av till under två och en halv centimer framför knölen och vidare nedåt mot den distinkta spetsen. Grovleken på godset mätte jag till 3,5 mm.

Ett decimeterlångt lätt modifierat wharncliffe-blad till er tjänst

En annan slående detalj är förstås den tvåtonade finishen. Tonade är förresten en underdrift, bladet är faktiskt tvåfärgat med de flata delarna svarta och satin på slipfaserna. Om det kan man tycka lite olika och det gör jag. Det vill säga jag gillar kontrasten men samtidigt är jag inte heller förtjust i det svarta som kan se aningen billigt ut i mina ögon. Men därvidlag kan smaken skilja sig. Till dess försvar kan sägas att beläggningen inte verkar repas allt för lätt.

Stålet är VG10 och finishen markant tvåfärgad

Stålet i Locustbladet är japanskt VG10. Ett dugligt stål i mellanklassen som jag personligen uppskattar för att det i allmänhet är lättslipat smat tar en god egg. Särskilt bra är det i köksknivar där hårdheten i det ofta skräms upp till strax över 60HRC för att uppnå bästa resultat. I fällknivar hålls det ofta mjukare vilket gör att uthålligheten i eggen inte är den bästa. Vad QSP har för hårdhetsgrad i det här bladet vet jag faktiskt inte. Någonstans i mellanmjölksland, det vill säga 58-59 skulle jag gissa på med tanke på hur kniven känns att bryna och strigla.

Bladet är flatslipat till större delen av höjden och skuldran mellan övergången från slipyta till plan yta är så pass diffus att kniven uppträder som ett flatslipat blad. Spetsen är uttalad och bra.

I praktiskt bruk är Locust riktigt sympatisk. Spetsen gör det spetsar skall, det vill säga penetrerar bra. Den är heller inte så klen att den riskerar att gå av. Den nästan raka eggen ger mycket skär att arbeta med. Som vanligt kunde den varit tunnare bakom eggen men samtidigt känns den stark. Något som jag utnyttjat genom att sedvanligt ge mig på alldeles oskylda träklabbar. Och i trä är Locust bra för att ha den formen den har. Handtaget är brett nog för att ge stöd när man tar i lite och det gäller särskilt ytan kring lillfingret.

Följaktligen går mindre tuffa material som plast och kartong utmärkt att hantera. Överlag får kniven godkänt på det praktiska planet. 

Handtag

Locust har fått ett stort och rejält handtag. Det rymmer med lätthet min hand och lite till. Det innebär att även den med stora händer eller handskförsedda diton har tillräckligt med utrymme. Längden på greppytan är hela elva centimeter bakom flipperfenan/fingerskyddet och förstås mer på ovansidan. Bredden på 1,5 centimeter bidrar till att göra kniven bekväm i bruk med mer anlägggningsyta mot handen.

Konturerna är som synes tämligen tämligen enkla med en nästan rak rygg som viker av en smula nedåt mot slutet och en främre fördjupning för pekfingret samt en bakdel som sväller för att fylla handen bättre. Formen har förstärkts med ett mönster som också bidragit till namnet på kniven.

Mjuka former ger bekvämt grepp



Sidorna i Flax är välvda och kniven som synes öppen i ryggen

Liksom andra knivar jag hanterat från QSP är Locust välbyggd. Grunden är en stålram som lättats på båda sidor. De två sidorna är sedan skruvade från två håll in i formade distanser. Det ger ett handtag som är öppet i ryggen. Att man lättar ramar har förresten inte enbart med vikt att göra utan förbättrar även balansen och därmed handhavandet. Här återfinns balanspunkten strax bakom pivotskruven vid fördjupningen för pekfingret. Ramen är även rundad och polerad som sig bör. Inga grova spår efter maskinbearbetningen eller annat slarv.

Kniven var lätt att demontera och sätta ihop igen. Skruvarna är något snålt tilltagna med T6-storlek för clip och sidor samt T8 för pivotskruven men kvaliteten gör att inga problem har uppstått så här långt efter två isärtagningar.  

Ramen är kraftigt lättad vilket inte bara minskar vikten utan
förbättrar även balansen

Kniven har ett speciellt handtagsmaterial. Eller snarare har det ett unikt namn, Flax. Egentligen rör det sig om en variant av linnemicarta men eftersom micarta är ett skyddat namn så får andra tillverkare välja andra namn för liknande produkter. Men det uppträder och känns likadant. Det betyder mjukt och tilltalande mot handen och att det relativt snabbt byter temperatur vilket är en fördel i vårt klimat. Det upplevs inte lika kallt som metall till exempel. Sen har materialet porer, likt trä vilket gör att det åldras och får patina. Fukt från händer och omgivning gör att det mörknar och byter färg en smula med användning.

Ytan bidrar även med en del friktion även om det inte är i närheten av säg en grov G10. Men greppet har förstärkts med frästa vertikala spår. Mer friktion ges även av räfflorna på den rätt diskreta tumrampen.

Överlag kan sägas att jag gillar det här handtaget. Längden gör att det ligger bra i handen och i exempelvis sabelgrepp matchar därför fördjupningen som gjorts på ovansidan mot mjukdelarna i handen. På samma vis sticker det långa handtaget ut en smula när kniven fattas i hammargrepp vilket gör att bakänden på handtaget inte pressar mot handen när man jobbar med kniven. Till komforten bidar även att sidorna är välvda.

Handtaget är långt nog för att ge utrymme för alla händer

Möjligen trycker fingerskyddet får hårt mot pekfingret om man kryper riktigt långt fram på handtaget. Ett ganska vanligt problem på knivar som öppnas med en flipper. Men längden på handtaget gör att det går att justera greppet och därmed undvika problemet. 

Öppning och lås

Locust är främst en flipper-kniv vilket hajfenan på ryggen skvallrar om även om den är tämligen diskret. Diskret därför att den är liten och därtill svartmålad. Den kan användas för att fälla ut bladet både genom att trycka rakt nedåt (push button) eller att dra bakåt (light switch).

Går vi vidare i granskningen är det under den här rubriken som intrycken av den här kniven kan delas in i ett markant före och efter*.

Det här exemplaret led nämligen delvis av samma problem som förstautgåvan och det var för lite kraft i låsarmen vilket medförde ett par svagheter.

För det första var kniven inte världens kvickaste att öppna. Det blir konsekvensen av relativt mycket stål i det långa bladet, liten flipperfena och klent motstånd från "detentkulan". Det gjorde att det faktiskt gick att missa att fälla ut bladet om man inte var bestämd. Faktum är att motståndet var så pass svagt att kniven hade ytterligare ett öppningssätt. Det gick att snärta fram bladet med en knyck på handleden. Något som å andra sidan gick jäkligt kvickt. Locust blev något ofrivilligt en så kallad "gravity knife". Förutom ur ren säkerhetsaspekt kan det utgöra problem i vissa jurisdiktioner. Jag råkar veta att dylika är förbjuda i Australien till exempel.

Det positiva med det nedtonade motståndet från detentkulan var att kniven även med lätthet kunde öppnas stilla med tummen via hålet i bladet Det bör påpekas att motståndet för bladet inte var så klent att den riskerade att öppnas i fickan. Därför var jag aldrig rädd att skära mig på kniven.

Flipperfenan är diskret, både liten och svart

Låser gör kniven med en liner-lock i stål och i den återfanns svaghet nummer två som förstås är intimt förknippad med problem nummer ett. Den första generationen av den här kniven hade i några fall problem med att låsarmen tog alldeles för tidigt med risk för "lock slip" som följd. Problemet är delvis åtgärdat på version två men tyvärr inte helt löst. Låset tar, förvisso mer än tidigare men är fortfarande inte tillräckligt stabilt. En lättare smäll med handflatan på baksidan av bladet fick faktiskt bladet att stänga sig. Vi talar inte om "spine whacking" här, alltså att tortera kniven genom att kraftfullt slå på bladet från fel håll mot hårt underlag, utan att kniven gick att stänga utan att släppa låset. Fortfarande lock slip med andra ord och det var inte bra. 

Det något ökända låset efter justering

Vad gör man då åt det hela? I mitt fall var det en enkel tvåstegsraket. Först demonterade jag kniven, böjde till låsarmen för att öka kraften i den och skruvade därefter ihop kniven igen. Proceduren är inte så komplicerad tack vare att låsarmen är av stål och inte titan. Missar du och böjer för mycket alternativt inte tillräckligt kan du göra om det hela utan risk för haveri. För övrigt kan sägas att kniven var lätt att att plocka isär och sätta ihop.

Steg två var att kontakta tillverkaren och påtala bristerna. Mer om det vid senare tillfälle och inlägg här på bloggen. Jag kan dock avslöja att responsen var mycket god och det hela blev en positiv erfarenhet.

Men operationen löste lyckligtvis alla ovan nämnda problem för det aktuella exemplaret! Kniven öppnar nu mer distinkt på grund av det ökade motståndet från "detent-kulan". Den låser även stabilt och inte ens svagare "spine whack" får den att vandra det minsta numera. Låset känns plötsligt mycket tryggt och jag har inte erfarit några problem efter dissektionen.

De enda nackdelarna som kvarstår är att låset inte är det lättaste att släppa och att den är en aning tyngre att öppna med tummen efter justeringen. Utrymmet för att komma åt låsarmen är inte enormt stort. En fasning har gjorts på själva låsarmen men ingen fördjupning i handtaget för övrigt. Friktionen är inte stor och det ökade trycket från låsamen bjuder mer motstånd än tidigare.

Ja och så går den inte längre att snärta ut hur du än bär dig åt. Det är emellertid positivt. 

Att bära

Den här kniven är rätt stor i fickan. Skall man bära omkring en decimeter knivblad förpackat i ett någorlunda bekvämt handtag får man betala något i gengäld. I det här fallet heter den udda valutan "fickutrymme". Locust kräver sin plats helt enkelt och längst ned väntar en liten men bestämd fickterrorist i form av en hajfena. Det sistnämnda är momsen att betala för flipperknivar om man uttrycker det så. 

Clipet är snyggt och matchar kniven väl men...

Locust har ett snyggt titanclip som matchar handtaget i färgton. Versionen med grått handtag har fått blåanodiserat clip och här har det en champagnenyans. Båda fungerar dugligt. De är emellertid inga mästerverk. Den låga rampen gör att man får pressa lite för att få dem över tjockare tyg och utrymmet under är inte stort. Att dra kniven går smidigare tack vare en hel del att greppa om** och att flax inte är det strävaste materialet. 

...funktionen lämnar en del övrigt att önska. Utrymmet under
samt läppen är för snålt tilltagna

Det här clipet visar rätt mycket kniv när den vilar i fickan. Orsaken hittas i handtagets bestämda form i kombination med att clipet behöver fästas någonstans. På den här modellen har jag svårt att se att det kunnat lösas på annat vis. Av samma orsak har man från QSPs håll avstått från att förse den här kniven med fånglinehål vilket hade ställt till placeringen än mer så jag är tacksam för att man lät bli. 

Sammanfattningsvis

Det här blev kniven jag testade flera gånger. Först ut var ursprungsversionen som dessvärre led av de barnsjukdomar jag beskrivit. Förutom att låset tog för tidigt så var clipet inte heller helt fixerat utan rörde sig en smula i sidled. Det senare var dock åtgärdat på generation två av kniven. På den tog också låset bättre men problemen med att låsarmen gled under negativ belastning kvarstod. Så den andra testrundan hade sina problematiska områden den också. 

Locust gör sig bra som en större EDC-kniv

Sen tweakade jag kniven själv genom att böja till låsarmen i syfte att öka kraften hos detentkulan som återfinns där men framförallt för att göra låset säkrare. Operationen blev en succé. Nu kvarstår inga av de tidigare nämnda problemen. Från QSPs håll ser man allvarligt på saken och stoppade därför försäljningen av den här modellen och ytterligare en för en tid framåt. Jag har därför fullt förtroende för att de knivar som kommer ut i november kommer att vara fria från den här sortens problem. Särskilt som andra knivar från dem varit felfria på området. Det gäller knivar i så skilda prisklasser som Parrot och Mamba till exempel. Båda har utmärkta liner-lås. 

Det är bladformen som säljer Locust, en kniv för den som gillar slanka wharncliffe-blad

Vad kan då sägas om Locust i trimmat utförande? Jo att modellen är riktigt sympatisk. Själv föredrar jag av ett par skäl ett kraftigare blad hos en wharncliffe men det finns på andra modeller från QSP och det kommer jag därför att återkomma till. Jag har nämligen testat en sådan kniv också. Men för dem som gillar den här slankare formen är det här en klar kandidat värd att kika på.

Själva handhavandet är efter behandling mer än dugligt och till och med bra. Räfflor på flippern ger fäste och bladet öppnas med bra snärt för att vara så substantiellt som det ändå är. Och det är något man bör vara medveten om. Locust är en rätt stor kniv och därför inget för den som vill ha en liten fickkniv att skära äpple med. Mer en kniv för den som gillar att äta vattenmelon på lunchrasten.

På plussidan återfinns förutom att kniven har tämligen harmoniska linjer även att bladet är funktionellt. Den lätta svängda eggen skär faktiskt bättre mot plana ytor än helt raka eggar gör även om flippern förstås är i vägen. Den spetsiga formen är en klar tillgång även på det praktiska planet utöver att det ser bra ut. 

För kniven talar även ett handtag som inte bara är bekvämt utan även sticker ut en smula i mängden utseendemässigt. Kniven gör fog för sitt namn! Det är en gräshoppa och den hoppade in i samlingen för att stanna för ett tag.   

Specifikation:

Längd utfälld: 222 mm

Längd hopfälld: 124 mm

Vikt: 115 g

Bladlängd: 98 mm

Godstjocklek:3,5 mm

Bladstål: VG10

Handtag: FLAX (micarta-variant)

Lås: Linerlock

Producerad av: QSP, tillverkad i Kina

/ J - hobbyentomologen

* Jag var i kontakt med företaget som omgående svarade att de stoppar försäljningen av den här modellen samt Pelican tills vidare och utkommer med en ny och förbättrad version under november månad.  

** Även om jag personligen hävdar att det är helt meningslöst med rätt teknik. Man behöver inte massa kniv som sticker ut för att kunna hala fram den. 

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Ny kniv - Lionsteel ROK

Herrejäklar, vilken kniv! Det var min första reaktion när jag packade upp den här kniven. Den kom för övrigt väldigt snyggt presenterad. Vad annat är att vänta från italienare?

Jag har förstås sett den här kniven på nätet både en och två gånger. Den blev omtalad redan när den kom och orsaken är att Lionsteel som ligger bakom den brukar ro hem olika "best of"-priser på Bladeshow vilket de för övrigt gjorde även med ROK som den kallas. I det fallet var det "Manufacture quality award". 

Lionsteel ROK 

Orsaken till det är att den är kniven är en veritabel tummelplats för tekniska lösningar varav en är mer omtalad än de andra och kallas "H.WAYL".

Tekniken med det namnet rör clipet kan jag avslöja och jag ämnar återkomma till det i senare recension av den här kniven. Förutom det bjuds på en IKBS-kullager, integralkonstruktion, Rotoblock samt demonterbar flipper. Materialen skäms sannerligen inte för sig de heller med aluminiumhandtag och M390-stål i bladet.

Sen råkar bladformen vara mångsidig och kompetent och handtaget riktigt bekvämt. Så det är inte bara teknik för dess egen skull. Det döljer sig en bra kniv bakom också. Sen var den ju snygg!

/ J - lätt lyrisk