Recension Lionsteel Skinny

 

-  Slank och elegant kniv med italiensk finess

Lionsteel Skinny som modellen passande nog döpts till släpptes under 2024. Jag har haft den ett bra tag vid det här laget och kan avslöja att den snabbt blev och fortfarande är en favoritkniv. Formatet är riktigt väl anpassat för dagligt bruk, en EDC-kniv och som sådan är den utmärkt.

Sedan skadar det inte att den är snygg att se på och att den i sedvanlig ordning med knivar från det här märket är full av tekniskt avancerade lösningar. Allt kryddat med förnämliga material. Ingredienser som är ett gott fundament för en smaklig anrättning. Nu återstår att se om det stämmer. 

Lionsteel Skinny

Skinny är ytterligare ett exempel på ett framgångsrikt samarbete mellan designern Pensato även känd som Molletta och italienska Lionsteel. Det finns två saker som pekar mot att den nått viss succé. Den ena är att den är kvar i katalogen och den andra är att den finns att få i inte mindre än elva olika utföranden vid det här laget.  

De yttre måtten är förstås desamma för alla knivarna och likaså det förnämliga bladstålet. Men handtagen kan fås i antingen tre varianter av titan eller aluminium. En vanligt förfarande från Lionsteel vad gäller deras integral-knivar. Därtill kan bladen fås med eller utan svart ytbehandling i vissa fall vilket ökar på antalet kombinationer. 

Skall man nu ha ett svart blad så är svart och rött en tämligen slående kombination

Kortversion: Lionsteel Skinny är resultatet av ytterligare ett samarbete mellan det italienska märket och en av deras mest anlitade formgivare, Molletta. Ett mycket lyckat sådant!

Blad

Bladformen på Skinny är enkel och rättfram men ändå försedd med några intresseväckande detaljer. Det är en drop point som är 84 mm lång och 20 mm hög. Tämligen traditionella proportioner som ger ett harmoniskt blad. Tjockleken uppgår till 3,5 mm. Inget uppseendeväckande så långt.

Detaljerna jag nämnde är tre. Först finns ett distinkt swedge/falskegg som dock är mindre synlig på det här svärtade bladet. Sedan har du två avlånga fördjupningar, en på var sida. De dock inte enbart kosmetiska utan fyller även en praktisk funktion. Mer om det senare. Den tredje detaljen är förstås att bladet är svärtat. Lionsteel kallar den här tonen "oldblack". Märkningen är liten och diskret. På presentqationssidan kan läsas Lionsteel/Italy/Magnacut och på andra sidan står det Molletta.

Det svärtade bladet är gjort av Magnacut

Svärtan döljer ett excellent bladstål som dessutom blivit lite av det sista skriket i fällknivsvärlden. Det är förstås CPM Magnacut jag talar om. 

Stålet har flera eminenta egenskaper och framförallt är det kombinationen av dem som gör det bra. Det är synnerligen rosttrögt samtidigt som det håller skärpan mycket väl och det är även dugligt segt. Här förstärks dessutom den rostfria egenskapen av den svarta ytbeläggningen. Men det är mest känt för  det håller en god egg extremt lång tid. Men det är föresatt att man har härdat det rätt, i det här fallet till mycket höga HRC-grader. Det förefallet Lionsteel har lyckats med då den här kniven bara fortsätter att skära. Det ryktas om 63 HRC i det här fallet. 

Märkningen är diskret men avslöjar vem som formgivit kniven

Väl satt i arbete är det ett kompetent blad. Spetsen är både stark och sticker hål där den skall. Det är också lätt att ta i med Skinny då kniven trots att den är lätt känns stark och stabil. 

Men så var det att hantera allt annat som inte är plastdunkar, träbitar och kartong. Och där blir betyget blandat. Den starka, läs rätt tvära eggen, är förvisso hållbar men den är verkligen inte optimal till allt. 

Skinny är inte i sitt esse i köket men kan till nöds användas där ändå. 

. 

Att skära i trä, hårdplast och liknande är trevligt. Att närma sig tunnare tyger och annat mer detaljarbete känns inte lika frejdigt. Detsamma kan sägas om saker som frukt, grönsaker och andra födoämnen, inte minst rotsaker som potatis och morötter. Nu är det här för all del ingen kökskniv men det händer att man campar eller att Skinny råkar bli back-up kniven man har med sig när verksamheten på jobbet är utflyttad till ett torp över sommaren. Eller det blev så för mig vid några tillfällen. 

Generellt fungerar bladet bra. Det märks inte minst när jag gav mig på en större mängd rätt skitiga rep som skulle processas. Nylonrep med inslag av sandpartiklar sliter på en egg. Men där håller Magnacut-bladet rätt väl. Även kartong går enkelt att skära ned. 

Handtag

Givet namnet är handtaget på den här kniven mycket slankt. I rena siffror innebär det en längd på 111 mm, en tjocklek på kring 12 mm och en höjd på 20 mm som mest då handtaget är format. 

Materialet som används är aluminium och det finns en intarsia av Micarta på presentationssidan. Möjligen ska du välja titanversionen om du inte gillar att det blir små märken i aluminiumhandtaget. Det får patina över tid helt enkelt. 

Handtaget har intarsia av Micarta

Men det som utmärker det här handtaget mest är förstås att det är en "integral", det vill säga att handtaget är skuret ur ett stycke material, aluminium i det här fallet. Det finns förstås både för- och nackdelar med det förfarandet. Teoretiskt bör det bli starkare men framförallt är det ett snyggt sätt att lösa det på. Nackdelen är förstås att det uppstår en del tillverkningstekniska detaljer att lösa. Som hur man pillar in kullager och lås i en laserskuren metallklump till exempel. Oftast bidrar det till prisbilden. 

Det här är vad Lionsteel åstadkommer med sin SOLID-teknik, ett handtag gjort av ett enda stycke material, aluminium i det här fallet

I hand känns kniven rätt mycket som den ser ut. Smäcker och smidig men även en smula tunn och hal. Det är inget jag använder som friluftskniv precis. Men namnet avslöjar de egenskaperna rätt tydligt. Av det skälet behöver man heller inte extremt fäste. Det är bra tänkt. Jag avskyr när man kombinerar fäste från kommandoknivar med små fickknivar. De blir ofta hopplöst svåra att få in och ut ur fickor.

Där är inte Skinny. Den är lättburen men i hand är den ändå tämligen bekväm och fingerskyddet samt den näbb som finns mot bakänden ger tillräckligt med stöd. Trots sitt slanka format är Skinny också stor nog för att även min hand i storlek large skall få plats. 

För att vara tunn är Skinny bekväm i hand. Särskilt gäller det sabelgrepp

Den enkla formen gör att alla grepp fungerar. Men bäst tycker jag om att använda Skinny med ett klassiskt sabelgrepp. Tummen på ovansidan och alla fingrar runt handtaget. I det greppet hamnar även mitt lillfinger mot fördjupningen där fånglinehålet hittas. Det förankrar kniven bättre. 

I hamargrepp känns kniven något för tunn för min smak men det kompenseras av att den med ett styrande pekfinger på baksidan upplevs som ett precisionsinstrument. Så effekten av att ha en så här slank kniv blir att vissa egenskaper framhävs på bekostnad av andra. Positivt är dock att det lilla clipet för det mesta håller sig ur vägen och inte orsakar några obehag. 

Öppning och lås

Skinny tillhör de där knivarna som kan öppnas på ett par olika vis. Mest uppenbart är den tämligen diskreta flipperfenan. Sedan går det förstås att öppna kniven med två händer då en del av bladet är synligt och går att greppa kring. Särskilt enkelt blir det förfarandet då de fördjupningar på bladet jag nämnt ovan hjälper till att förbättra greppet. 

Så mycket att du faktiskt kan fälla ut bladet även genom att pressa tummen mot dem om så önskas. 

Här syns den lilla flipperfenan som dessutom kan avlägsnas

För att göra Skinny gångbar även i de delar av världen där snabböppning inte får kombineras med lås (läs Tyskland) så kan man demontera själva flipperfenan. Tekniken kallar Lionsteel för REF - Removable Flippertab. Du tar helt enkelt en T6-nyckel och avlägsnar den om du så önskar. Förutom att kniven blir laglig i fler jurisdiktioner så gör det kniven både mer strömlinjeformad i fickan och i mitt tycke även lite snyggare!

När den är på plats är det för att vara Lionsteel en ganska bra flipperfunktion. Det är sällan deras bästa gren annars. Men här får du rätt snärtig action men bara om fenan dras bakåt. Att trycka på den hjälper inte alls. Att bladet får tämligen god fart får tillskrivas använandet av IKBS-kullager. 

Låsarmen är rätt grovt tillskuren samt försedd med låsarmsförstärkning och översträckningsskydd

Låsfunktionen är exemplarisk

Att kombinera Solid-teknik/integralhandtag med material som aluminium innebär utmaningar som måste lösas. En är förstås densamma som med frame locks i titan och det är att kontaktytan mellan blad och låsarm nöts. Det fixas förstås med en kombinerad låsarmsförstärkning och översträckningsskydd. Det senare behövs nämligen också för att inte av misstag förstöra låset. 

För där kommer ytterligare en finess in i bilden. Det fungerar nämligen inte riktigt med vilken typ av aluminium som helst. Du behöver förstås en legering som flexar så mycket att låset fungerar utan att drabbas av metallutmattning. En teknik som Lionsteel vid det här laget behärskar. 

Låsfunktionen är utmärkt. Låset tar varje gång kniven öppnas, oavsett hur det sker. Något glapp eller spel finns inte och det är relativt lätt att släppa. Jag skriver relativt eftersom det är tunn kniv vilket medför att trots att det finns en fördjupning på motstående sida för att nå låsarmen så kan man slinta lite ändå ibland. 

Att bära

Konsekvenserna av designvalen gjorda för den här kniven är att den är eminent i fickan. Det blir inte så mycket bättre än Skinny i det avseendet helt enkelt. Särskilt inte om flipperfenan avlägsnas. 

Förklaringarna till det återfinns förstås på flera plan. 

Clipet är litet men välfungerande. Skruven gör att det går att skifta sida om så önskas

I grund och botten har man en slank och tunn kniv som tar liten plats rent fysiskt. Sedan är den gjord med en teknik och en form som gör att den inte sticker ut mycket som kan vara ivägen. Eftersom kniven dessutom saknar tumknoppar och annat som kan fastna är även sådana störningsmoment avlägsnade.

Därtill kan adderas att tillverkningstekniken i kombination med de materialval som följer på det ger mycket låg vikt. Skinny väger inte mer än 73 gram! En siffra som för övrigt var ytterligare något gram mindre på min våg. 

Så här mycket eller snarare lite av Skinny syns närden bärs i en ficka

När de här egenskaperna kombineras med ett litet, enklelt och väl fungerande deep ride clip så är succén ett faktum. Det är dessutom flyttbart med hjälp av medföljande verktyg. 

Storleken på rampen och en väl avvägd spänst i clipet kombinerat med den släta ytan under det gör att det är mycket enkelt att båda dra och stoppa undan Skinny. 

Sammanfattningsvis

Som ofta med Lionsteels fällknivar eller åtminstone de som ingår i "Solid"-serien så hittas mycket hi-tech och kunnande inbakat i kniven. I Skinny hittas just den tekniken vilket är Lionsteels metod för att tillverka integralhandtag i titan och aluminium. Det sistnämnda är de dessutom tämligen ensamma om. Vidare finns REF vilket står för deras demonterbara flipperfena. Utöver det hittas IKBS-kullager och materialen i bladet och handtaget skäms inte för sig de heller. Ett gediget litet paket med andra ord. 

Lionsteel Skinny är en utmärkt EDC-kniv, här i sällskap med en annan favorit från samma företag och designer, TM1. Även det en integral fast gjord i Micarta

Formgivningen vill jag också slå ett slag för. Mollettas design känns igen med mjuka kurvor och svepande rejäla bukar på bladet. Även om den sista detaljen förstås är mindre på ett så här pass slankt blad. 

Appropå blad så har Lionsteel återgått något till en gammal synd. De har glömt hur man får till en kniv som skär riktigt bra. Alla förutsättningarna finns där men de har slarvar bort dem. Bladet kunde ha varit tre millimeter istället för 3,5 med tanke på hur liten kniven är. Det här är inte en jakt- eller friluftskniv. Sedan är slipfasen endast sjutton millimeter men det som verkligen ställer till det är att den slutar med 0,6 mm material bakom den rätt tvära eggen. Så även om kniven kom vass och är lätt att underhålla skärpan på så skär den inte så bra som den skulle kunna. 

Frågan är om det är materialet tillverkaren inte vågar lita på eller om det är slutanvändaren? Magnacut skulle nog kunna klara sig med hälften av den tjockleken och ändå vara starkt nog. På köpet skulle man få en flackare eggvinkel et voilá, en kniv som skär som en laser. 

Av det skälet är Skinny trots sitt namn snarare en EDC-kniv som passar bättre för att skära tamp och rep än att skiva morötter eller pilla ut en speta ur handen med. Det är god vardagskompanjon men är inriktad mot lite mer robusta sysslor kan konstateras. 

En utmärkt  partner i alla väder. Här under en tidig vårdag i mars

Med det sagt vill jag dock verkligen rekommendera Lionsteel Skinny som en riktigt bra EDC-kniv. Den gör allt du förväntar dig av en sådan med bravur. Därtill är den snygg att se på och på köpet får du en massor av rolig teknik om du uppskattar sådant. Priset för den här versionen ligger på kring 200 Euro för tillfället. 

Lionsteel 

Specifikation:

Längd utfälld: 200 mm

Längd hopfälld: 111 mm

Vikt: 72 g (enligt min våg, uppgiven 73g)

Bladlängd: 84 mm

Godstjocklek: 3,5 mm

Bladstål: CPM Magnacut

Handtag: Aluminium, integral

Lås: ramlås

Producerad av: Lionsteel, tillverkad i Italien

/ J - inte lika Skinny som sin kniv

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Ny kniv - Lionsteel L.E. One

Den här kniven kallad L.E. One från italienska Lionsteel är speciell på mer än ett vis. Ett tämligen uppenbart område är utseendet då det för den knivintresserade uppenbarligen är en Karambit. För alla andra ser den mest märklig ut. Det är deras första utflykt inom det området. Knivtypen i sig är en smula ovanlig då det egentligen är en sorts kniv som härstammar från Sumatra. En kniv för strid och självförsvar inom kamparter som exempelvis Pentjak Silat. Ursprunget kan förenklat sägas vara en risskära som fick ett mer distinkt utseende för att bli ett bättre vapen. 

Lionsteel LE One

Men steget därifrån till en fällkniv från Italien är rätt långt. Ibland kallas den här typen av fällbar variant för "västerländsk karambit". Vi talar då om mycket mindre knivar än originalen samt att de ofta är fällknivar för att vara lättare att bära. 

Lika ovanlig som typen av kniv är för Lionsteel lika ovanligt är det tänkta användningsområdet då den sägs vara en EDC-kniv, alltså en fickkniv tänkt för dagligt bruk. Huruvida det är sant eller om det är sagt för att blidka potentiella lagstiftare låter jag vara osagt. Men i sak är det ju inget annat än en kniv med ett hawkbill-blad. Ja och en ring i ena änden förstås. Så visst borde den fungera till det också. 

En karambit för EDC-bruk?

Därutöver är den här kniven originell på ytterligare en rad områden. Den är för övrigt designad av Ernest Emerson och därmed följer "Wave-funktionen" med på köpet. Den är inte unik för knivvärlden men har inte använts av Lionsteel förut såvitt jag vet. 

Det ovanliga är att den här kniven kan öppnas på en rad olika vis däribland en flipperfena. Det är här som all teknik från Lionsteel kommer in i bilden. Själva fenen kan nämligen avlägsnas om man känner för det. En detalj som återfinns på några av deras modeller. 

Vidare är kniven gjord med deras SOLID-teknik vilket konkret innebär att LE One är en integral, dvs hela handtaget är fräst ur ett enda stycke metall, aluminium i det här fallet. Med det följer även att kniven är en frame lock fast inte i titan. 

Paketet avrundas med att hysa ett mycket intressant stålval i Magnacut. Så sammantaget är det här en helt unik och synnerligen intressant kniv. En recension följer, var så säkra!!

Lionsteel.it

/ J - nyfiken

#knivesandbikes #knivigtvarre

Dagens bild nr 266 "Evergreen?"

Evergreen? De här tomaterna var inte menade att vara gröna. De mognade helt enkelt inte. Mycket beroende på vädret eller kanske till och med klimatet. Det som fortfarande är totalt åt h-e! Det är inte mycket med det som är lätt att sia om. Förutom att det i framtiden, både den omedelbara och den på sikt, kommer att bli ännu knepigare att förutse. Det kan man lista ut. 

Just nu är det grönt med blandade temperaturer runt nollan här i Småland. Någon grad plus och sedan någon minusgrad. Det betyder ingen snö och svart som fan. Å andra sidan är jag ingen anhängere av snö i vilket fall som helst. Särskilt inte nu, jag längtar efter våren. 

Skall det nu vara snöfritt vill jag å andra sidan gärna ha uppehåll och att temperaturen stannar vid några plus i alla fall. Då skulle jag nämligen kunna börja min knivkastarsäsong. Jag är förbaskat sugen. Men att kasta i mörker och regn är inget kul och med frysta tavlor går det inte. Så än så länge är antalet kast i år noll. 

Evergreen?

Något annat som fick mig att döpa bilden till "Evergreen" var kniven på bilden. Den är nämligen bra nog för att förtjäna att bli en sådan. Alltid lika aktuell helt enkelt. 

Kniven kommer från Lionsteel och är deras TM1. Kniven finns i några varianter och har precis släppts i ytterligare någon. Det som skiljer dem åt är materialet i handtaget. Den här gjord i Micarta. Det som är speciellt är att det är en integral! I knivarnas värld betyder det för den som inte vet att handtaget är skuret ur ett enda stycke. Sålunda finns inga skarvar någonstans. 

TM1 ståtar förutom det med en av de bästa back locks jag känt på. Låset är kraftfullt med mycket bra passning samtidigt som det är lätt att släppa. Man får dock se upp eftersom kullagren i kniven gör att det tunga bladet faller som en giljotin när låset släppts. Den är även en av de mest ergonomiska fällknivar jag stött på. Så det är en modell från Lionsteel som har alla förutsättningar för att bli en klassiker. 

Nu skall jag försöka ha en bra fredag. Trots att jag redan insett att jag glömde plånboken hemma och skall handla i eftermiddag. Så förutsättningarna började inte på topp. 

Men....go' fredag på er allihop!

/ J - glömsk

#knivesandbikes #knivigtvarre

Fredags-EDC LXXXIV Stor och liten

Här sitter jag som en gammal gubbe med en varm ullfilt över knäna och knattrar på tangentbordet med en stor kopp hett te inom räckhåll. Ute stökar vår vän Evert omkring. Han kom som ett yrväder skulle man kunna säga. Det gjorde han faktiskt. När jag tittade ut genom fönstret igår morse var snöade det på tvären, bokstavligen!   

Idag är det väl något bättre men han verkar fortfarande vara på ett jäkla humör den där herr E. Undrar om han är en av Kung Bores hejdukar? 

"Stor och liten" 

När man inte känner för att gå ut och längtar efter den riktiga våren kan man pyssla lite med kniveri istället. Fast ett tag måste jag trots allt tillbringa utom husets fyra väggar och då får det här vara dagens fickskrot. Titan i form av min Thrunite TiHi i en udda julutgåva som kom för några år sedan. Och så min favoritpenna från Fenix Lights, inte för att jag har så många men den brukar sitta i innerfickan på den jacka som bärs för stunden.  

Knivarna är två, båda från Lionsteel. Den biffiga TM1 som råkar vara den mest ergonomiska och bekväma fällkniven jag stött på. Sedan den mindre och mer "publikvänliga" TRE. Båda är designade av Molletta för övrigt. Två exempel på utmärkt hantverk eller kanske snarare produktion från Maniago. Båda är avancerade knivar där TM1 bland annat ståtar med ett blad av Sleipner-stål och den bästa back lock konstruktion jag stött på. Lägg därtill att det är en integral. Det vill säga hela handtaget är fräst ur ett stycke Micarta. TRE i sin tur kontrar med titan och G10 samt M390 i bladet. Två utmärkta knivar helt enkelt. Den senare har jag dock inte recenserat än måste medges. 

Men trots väder som säger annat så har det förflutit ytterligare en vecka och vi är lite närmare värmen än förut. Så därför vill jag tillönska eder alla en förbaskat bra fredag go' vänner!

/ J - frusen

#knivesandbikes #knivigtvarre

Dagens bild nr 227 Jag föredrar hårda paket

Ni minns när man var riktigt liten och det var jul och man tjuvklämde och skakade lite på paketen under granen. Eller om man lyckades hitta några väl gömda födelsedagspresenter någon dag i förväg.  Minns ni även den lätta känslan av besvikelse när paketen var mjuka? När misstanken om att det kunde vara ett par stickade raggsockor från någon äldre släkting i paketet infann sig? 

Idag uppskattar jag verkligen ett par handstickade sockor skall väl tilläggas. Ett tecken på åldrande så gott som något. Men det är fortfarande något visst med hårda paket. Särskilt när de kommer från känd avsändare och kan tänkas innehålla ett vasst verktyg. 

"I like hard parcels the most"

Paketen i bakgrunden har dykt upp förr i mina bildar och är "statyetter" eller vad de kan tänkas sorteras under gjorda av skulptören och tillika min f d svärfar Staffan G:son Lind. De kallas just "hårda paket", gjorda i småländsk granit och järn. 

Kniven är ungefär lika tuff, det är Lionsteels TM1. En elegant best som jag tidigare recenserat här på bloggen. En kniv som är lätt och välbalanserad trots sitt brutala yttre. Den råkar också vara den mest ergonomiska fällkniv jag äger. 

/ J - letar paket

#knivesandbikes  #knivigtvarre

Fredags-EDC LXV Italienska godsaker

Solen och värmen är här för att stanna till midsommar. I alla fall om vi får tro en rubrik från igår på Aftonbladets hemsida. Väderleksgudarna verkar inte ha hört det för här är än så längen mulet och mycket friska vindar där jag befinner mig.

Så mycket "midsomrigt" känns det inte heller. Men det är nog mest för att min tidsuppfattning är som den är. Det har dock ätits jordgubbar och badats och eftersom de rutorna kan kryssas i måste det vara sommar i alla fall. Sen har de yngre medlemmarna i familjen sommarlov och även det får räknas som en ledtråd. 

"Italian Treats"

Mer somrigt är det i fickorna idag. De tyngs ned av en mycket sympatisk kniv från Lionsteel vid namn TM1. En intressant skapelse gjord med deras SOLID® -teknik. Det innebär konkret att det är en så kallad "integral", en kniv med ett handtag gjort i ett stycke. I det här fallte är materialet Micarta. Det råkar också vara en av, kanske den första, niven som gjordes med en kombination av en back lock och kullager. Designern bakom kniven är Michele Pensato mer känd som Molletta.

Den mindre kniven är även designad av en annan namnkunnig herre. En av Danmarks stoltheter, Jesper Voxnaes. Modellen är hans Lille och kommer förstås från Viper knives. 

Båda modellerna görs förstås i Italiens främsta knivcentra Maniago, därav namnet på bilden.

/ J - är sugen på pasta

#knivesandbikes  #knivigtvarre

Ny kniv - Lionsteel TM1

Jag köper inte den enorma hype som finns eller kanske snarare fanns kring så kallade "integraler", det vill säga fällknivar vars handtag är gjorda i ett stycke. I alla fall inte rakt av. Orsaken till mitt uttalande är inte att det är något fel på idén, tvärtom den har vissa tilltalande drag. Enkelhet är nyckelordet. Det jag inte köper är pris i relation till vilka förbättringar som erbjuds i jämförelse med andra sätt att snickra ihop en fällkniv. Men även det förhållandet håller kanske på att förändras.

Egentligen har de funnits länge. Ett utmärkt exempel är EKA Swede 88. Den är gjord av ett stycke komprimerat och stabiliserat trä och är således en "integral". Men eftersom det var trä räknas det tydligen inte utan det först när diverse företag och några customtillverkare med Peter Rassenti i spetsen lyckades prångla ut några i metall som det blev omtalat. Ett par av hans modeller blev produktionsknivar i Spydercos namn och tekniken var för dem så svår att det tog flera år att realisera Nirvana som den första modellen hette. Under tiden sprang flera andra företag åttor kring dem. Reate började men även mer okända Two Sun hade tidigt den här typen av knivar bara för att nämna några.

Men sedan har vi Lionsteel. De har tagit det hela ett steg längre. För det första var de tidigt ute men därutöver har de många modeller bygda på det här viset i sin katalog. I deras fall går tekniken under namnet "Solid". Det som är utmärkande för de här italienska tillverkarna är att de gör sina integraler i flera olika material som titan, aluminium, kolfiber och Micarta. 

Lionsteel TM1 MS

Det är i det materialet den här kniven är gjord. Den heter TM1* och får tillägget "MS" när det handlar om Micarta i handtaget och ett blad med satinfinish. Alternativet är ett svart blad och samma två kombinationer kan även fås med kolfiberhandtag. Materialet i bladet är svenskt, Sleipner från Uddeholm.

Kniven är inte helt ny på marknaden men när den kom var den först med att kombinera en back lock med kullager. Det ger en "action" för en kniv med den låstypen som är få förunnat. Sen är det här låset tillverkat med en precision jag aldrig tidigare stött på.

Men framförallt är den här kniven en best. Den är smått brutal i handen eftersom så väl handtag som blad är tämligen grova. Men den är även perfekt balanserad och har ett ruskigt bekvämt handtag.

Sammantaget nästan bara goda första intryck. Det finns anledning att återkomma såväl till dem som ordet "nästan". 

/ J - med nyknivskänsla

#knivesandbikes  #knivigtvarre

* Och apropå teknik så var det den här modellen som utgjorde grund för TiDust. Den första kniv i världen gjord med DMLS-teknik, Direct Metal Laser Sintering. Man byggde helt enkelt, eller inte så enkelt, ett handtag av titandamm. 

Knivrecension Lionsteel ROK

-  ett tekniskt monster 

Först ett påpekande. Följande text är tämligen detaljerad och därmed lång. Den hågade rekommenderas därför att slå upp en god kopp te eller kaffe innan läsandet vidtar. Nu när ni är vederbörligen varnade skall jag presentera Lionsteel ROK för er. Orsaken till att recensionen blir mer utförlig än vanligt är helt enkelt att det finns mycket att undersöka, presentera och diskutera.

Italienare är kända för sin goda formgivning men här har de även valt att komplettera den med att proppa skalet fullt med teknik. Det är något som blir uppenbart redan när man packar upp härligheten. Om man för sin mobil nära lådan så talar den om allt du behöver veta om kniven inklusive skötselråd. Ja, förutsatt att du har en NFC-app installerad förstås. Det känns en smula märkligt men modernt.  

Lionsteel ROK A OS

ROK är formgiven av Molletta och bakom det smeknamnet återfinns en herre vid namn Michele Pensato. En man med gedigen erfarenhet inom området. Han är mycket produktiv och ligger bakom flera andra kända Lionsteelprodukter som TRE, KUR, SR-serien och inte minst den fastbladade M-serien.

I det här fallet har han tillsammans med Lionsteel snickrat ihop en kniv som erbjuder finesser dolda bakom namn och akronymer som NFC-chip, SOLID-teknik, Rotoblock och H.WAYL. Lägg därtill material i högsta klass toppat med M390 i bladet och keramiska kullager.  

En tämligen elegant best formgiven av Molletta

Twitterversion: Lionsteel ROK, form och teknik i skön harmoni. 

Blad

Bladet på ROK är förmodligen den del som är minst högteknologisk. Men i gengäld är det väl arbetat och i toppmaterial. Formen är emellertid en relativt okomplicerad droppoint som drar lite åt clip-point hållet. Den har piffats till med en falskegg som originellt nog inte sträcker sig hela vägen till spetsen. Dessutom har Lionsteel valt att förlägga logotyp och övrig text här. Det är ovanligt men snyggt och smakfullt utfört och inte något som jag sett på en kniv förut. Finishen är en satin som är värd att framhållas. Jämn och bra utförd där man valt att lämna ett rätt grovt mönster i botten som kan skönjas i vissa vinklar. Bladet har sedan polerats till en tilltalande halvblank yta.

En lyxig detalj är hur väl bladryggen är rundad. Där återfinns för övrigt ett par skåror för tummen vilket ger indexering och möjligen lite bättre grepp. 

Ett stadigt, relativt traditionellt format blad i M390-stål från Böhler/Uddeholm

Stålet är det exceptionellt bra pulverstålet M390 från Böhler/Uddeholm med en angiven hårdhet på 59-60 HRC. Själv har jag ingen möjlighet att kontrollera det och ärlight talat finner jag det inte nödvändigt heller.* Av stålet får man rätt mycket. Kanske lite för mycket till och med. Längden på bladet är inte överdriven med 83 mm men det har kompenserats med en massiv godstjocklek på hela 4,5 mm. Det är mer än en millimeter tjockare än vad jag tycker den här kniven behöver ur prestandasynpunkt.

Men jag har en gnagande misstanke om att det finns en logisk förklaring bakom det valet. Handtaget är som sagt fräst ur ett stycke metall vilket ökar vikten jämfört med traditionellt konstruerade diton som kan lättas enklare. Det i kombination med clip-tekniken som ökar totalbredden gör att handtagets massa behöver balanseras med något. Hade ROC försetts med ett tunt skålslipat blad istället hade kniven blivit extremt baktung, särskilt i titanutförande. Så är inte fallet nu. 

Fabrikseggen får godkänt men det är mycket stål bakom eggen

Slipningen är en hög flatslipning som sträcker sig till cirka 3/4 av bladets höjd. Fabriksslipningen på det här specifika kniven var riktigt bra. Vass nog att raka hår med lätthet utan vidare åtgärder från min sida och papperstest klarade den med glans. Den var även snyggt utförd. Som brukligt är med knivar från Lionsteel är den tjockare bakom eggen än vad jag finner nödvändigt. Visst åstadkoms en hållbar egg men det finns mer att hämta ur stålet med tunnare slipfas.

Godset är kraftigt och spetsen mycket robust

Vad vi har framför oss är således ett mycket robust blad. Det gäller även spetsen som dock penetrerar mycket väl. De tilltagna dimensionerna gör att man inte heller är rädd att bända när det behövs för att exempelvis lossa spetsen ur en hård träbit. Något som jag testade vid upprepade tillfällen.

ROK är nämligen mer hemma när det kommer till rejäla arbetsuppgifter än finlir. Eller rättare sagt det går så bra så länge behovet stannar vid en vass egg. Så att skära av snören, ta bort klädetiketter, skala ett äpple, skära tejp och öppna paket går förstås utmärkt. Men skall man skära igenom saker är bladet något för tjockt som jag misstänkte. Det gäller exempelvis i köket där man visserligen kan skära lök och morötter men resultatet blir sådär. Kniven räddas dock av att slipningen är så hög.

Men sen var det saker som trä, rep, tygtrasor och mattstumpar. Där är den här kniven faktiskt riktigt bra! I trä är vinkeln på eggen lätt att hanskas med på det viset att bladet blir lättstyrt. Den robusta eggen och stadiga spetsen inger dessutom förtroende vilket gör att man vågar ta i lite hårdare. Det underlättas dessutom av nästa punkt, handtagets utformning. 

Handtag

Det finns mycket att säga om handtaget på den här kniven. Först och främst att det är riktigt bekvämt. Båda att hålla i som hastigast och för att arbeta med. Det är helt enkelt väldigt ergonomiskt. Fritt från allt vad "hotspots" heter. Här finns inget som skaver och ställer till obehag. Den största förklaringen återfinns förstås i formgivningen. Herr Molletta vet vad han pysslar med därvidlag. Men här finns även teknik som använts för att hjälpa den på traven. 

Handtagsmaterialet är aluminium och formen enkel samt bekväm

Den största och mest uppenbara detaljen är att det här handtaget helt saknar skarvar. Det är vad som brukar kallas ett "integral"-handtag. Det vill säga att det är fräst ur ett enda stycke metall. Lionsteel kallar sin teknik för SOLID. I det här fallet är materialet aluminium. ROK finns även att få i titanutförande men skall jag vara ärlig ser jag inga som helst fördelar med det materialet i den här kniven. Framför allt är det tyngre än aluminium vilket påverkar balansen hos kniven. Det är nämligen en av konstruktionsmetodens baksidor. Det är svårare än vanligt att fräsa ur sidorna på insidan vilket gör dem mer massiva och därmed generellt tyngre.**

Med konstruktionssättet följer även vissa tekniska problem som måste lösas. Ett av dem är vad man gör av bladstoppet. Andra kända tillverkare av integraler som customknivmakaren P Rassenti samt Spydercos tolkningar av hans verk gör helt enkelt hål i handtaget, pressar in stålpinnen där den brukar återfinnas och slipar över hålet så gott det går. I vissa vinklar syns emellertid den detaljen. Det gör det inte på den här kniven. Så vart har man gömt bladstoppet? Jo, det har gömts under det assymetriska huvudet som utför mothåll till pivotskruven. Det är en finurlig lösning som såvitt jag vet är unik för den här kniven. 

Handtaget på ROK är fräst ur ett stycke metall och saknar således skarvar eller ram

Som material i den här versionen har man valt en högkvalitativ aluminiumlegering istället för titan. För att ytterligare få ned vikten har man valt att göra ROK halvt öppen i ryggen. Det kräver mer bearbetningstid vid tillverkningen men jag anser att det är värt mödan då den minskade vikten gör kniven välbalanserad. Här återfinns balanspunkten precis bakom pivotskruven vilket är utmärkt. Totalvikten känns i handen men fördelningen av den gör att kniven trots det känns kvick och lättmanövrerad.

ROK finns att få i ett par olika färger. Förutom orange erbjuds även rött och svart. Du kan också välja mellan svärtade eller satin-blad efter tycke och smak.

Handtaget har fått en rätt avancerad ytbehandling med inte mindre än tre olika frästa mönster. De både ser snygga ut och ger bättre fäste. Aluminium helt utan mönster eller beläggning kan vara halt. Här har Lionsteel åstadkommmit ett godkänt grepp som även klarar lite regnfuktiga händer. Jag hörde om någon som hävdade att det var så halt att han tappade kniven vid upprepade tillfällen när han försökte dra den. Om det säger jag att den inte är halare än vilken titanhandtagskniv som helst på marknaden.

Handtagsformen fungerar oavsett fattning och ROK är bekväm att arbeta med även längre stunder

Ett annat förhållande som gör kniven bekväm i handen är att handtaget är relativt grovt. Det mäter hela 13 mm över ryggen. Sidorna är välvda kan tilläggas. Det kan diskuteras om tjockleken enbart är ett val av formgivaren Molletta eller om det finns någon annan orsak som ligger till grund? En sak som bidrar till ergonomin hos den här kniven är nämligen hur clipet är utformat och kopplat till det finns viss teknik som jag tror kräver sintt utrymme varpå ett riktigt tunt handtag troligen var uteslutet redan på konstruktionsstadiet.

Sedan har man inte valt att göra sidorna och särskilt undersidan på dem så förbaskat tunna som t ex Spyderco gjorde på sin integral Nirvana vilket spolierade den kniven för mig. På ROK är kanterna istället tjockare och mjukt rundade vilket är betydligt mer komfortabelt. 

Öppning och lås

Flipperfenan på den här kniven är rätt stor och tämligen oblyg där den sticker ut. Jag är inte helt vän med det utseendet måste erkännas. Men det fiffiga är att om man inte gillar formen på den eller fenomenet som innebär en liten ilsk hackspett i fickan så kan man slippa det. ROK har nämligen en demonterbar flipperfena! En teknik som Lionsteel introducerade på sin modell TRE (Three Rapid Exchange) där man kan skifta mellan flipper, tumplatta eller tvåhandsöppning beroende på preferenser.

På ROK finns dock inte alternativet tumöppning. Förutom att frånvaron av enhandsöppning gör kniven laglig på fler ställen, läs Tyskland, så medför det ytterligare en fördel. Vill man vara extrempraktisk är kniven faktiskt bättre att arbeta med utan flipperfena. Dylika är ofta i vägen när man jobbar med knivar i allmänhet. Ja, sen ger det snyggare linjer förstås. För att lyckas med operationen medföljer för övrigt ett litet verktyg anpassat för uppgiften. 

Finns det någon hake? Man får en tvåhandsöppnad kniv som inte är helt lätt att få upp. Det krävs en viss teknik eftersom detentkulan är anpassad för att flippa kniven öppen. Det lilla som syns av bladet är dessutom vinklat samt tämligen blankt. Knepet är att greppa så långt ut som möjligt för att få bättre hävstång. Med lite kraft i nypan och övning går det bra det med men det kan sägas att ROK inte är världens bästa tvåhandsöppnade kniv.

Flipperfenan kan avlägsnas om så önskas


Utan flipperfena är kniven i mitt tycke mer elegant och något mer praktisk. Men svåröppnad

Hur är ROK att öppna annars? Det går att konstatera att det inte är en kniv för den som gillar att använda kniven som jojo. "Lekfaktorn" är låg. Trots kullager jobbar fysiken mot den här kniven. Den är för att vara ärlig rätt slö. Anledningen är inte svår att luska ut. Flipperfenan är inte den bästa vad gäller placering men den största boven är det i sammanhanget rätt korta och massiva bladet. Det är mycket massa som skall accelereras helt enkelt. Inte heller utformningen av flipperfenan är helt optimal. Trots väl fasade hörn och kanter är den rätt fyrkantig. 

ROK har dubbla lås. Ett ramlås med stålskodd låsarm samt översträckningsskydd. Inbyggt i det senare
hittas även ett extralås kallat Rotoblock

ROK har något så ovanligt som ett ramlås i aluminium. Det tarvar förstås de sedvanliga tilläggen som även lås i titan kräver, nämligen låsarmsförstärkning i stål samt översträckningsskydd. Det senaste är extra viktigt eftersom det här är en integralkniv. Skulle du böja låsarmen för långt ut är det inte lätt åtgärdat med den här typen av handtag.

Här är det dock omöjligt att böja något för långt eftersom det sitter en skiva liknande den på en Strider ivägen. Det här är dock något helt annat och ytterligare ett exempel på teknik utvecklad av Lionsteel. Det är ett översträckningsskydd kombinerat med ett extralås kallat Rotoblock. Nu är jag ingen anhängare av den sortens lösningar i allmänhet men skall man ha extralås så är det här ett av de bästa. Det är någorlunda lätt att aktivera samt släppa och det håller låsarmen på plats. Den främsta fördelen är emellertid att man till skillnad från flera andra liknande konstruktioner inte kan aktivera Rotoblock av misstag. Vill man inte använda det så behöver man inte.

Själva ramlåset är mycket kraftigt. Det finns ingen risk att det skall fallera under ens hårda påfrestningar. Så länge du nyttjar kniven som kniv kanske skall tilläggas. Funktionen är utmärkt och det finns ingen tillstymmelse till rörelse i bladet. Kniven känns lika stabil som den ser ut.

Men låset har en akilleshäl. Det är tungt att släppa. Kraften i låsarmen bjuder på rejält motstånd. Det är därför tur att den är rundad och att motstående sida är försänkt för att underlätta åtkomst. Men det är orsak nummer två till varför det här inte är en "lekvänlig" kniv.

Dessutom har ROK ingen ramp för detentkulan vilket ger en tvåstegsraket där man först måste övervinna kraften i låsarmen för att frigöra bladet och sedan kraften i detentkulan för att bladet skall kunna stängas. Möjligen kan det betraktas som en säkerhetsaspekt. Men det förstör definitivt det lilla som fanns kvar av "lekvänlighet". Orsaken till placeringen av detent-kulan långt in på bladet har även den med placerinen av stoppinnen att göra misstänker jag. Bladet har efter en tids användning och lite ny olja blivit så mjukt att det går att skaka igen efter det att detentkulan släppt sitt grepp. 

Att bära

Den här kniven är bärvänlig med sina väl rundade kanter och hörn samt släta yta. För en bladlängd på strax över åtta centimeter väger kniven relativt mycket med sina 126 gram. Men som totalvikt betraktat är det inte extremt. Mindre sympatisk i fickan är flipperfenan som jag tidigare nämnde. Den både syns och känns och utformningen av densamma tillhör därmed inte mina favoriter.

H.WAYL, den här knivens stora partytrick - ett infällbart clip

Men sen kommer vi till den här knivens partytrick. Något som än så länge är helt unikt för ROK. Den teknik som kallas H.WAYL och innebär ett försvinnande clip! I korthet kan sägas att clipet är helt infällt i sidan på handtaget när det inte används. Det är fjäderbelastat och när den grå knappen på motstående sida pressas in uppenbarar sig clipet.

Det intressanta är förstås hur den här uppfinningen fungerar för att hålla kniven på plats. Jodå, tämligen väl. Helt problemfri är lösningen emellertid inte. Det kräver något mer fipplande eller snarare omskolning för att använda. Rent handhavandemässigt gör jag så att en bit av kniven stoppas ned i fickan varpå nypan sedan nyttjas för att pressa in knappen och fälla ut clipet. Det är därefter lätt att föra över de flesta tygkanter.

Spänsten är tillräcklig för att hålla kniven på plats för det mesta men inte om t ex byxor vänds upp och ned eller liknande. Det har inte samma kraft som ett bra fjäderclip och eftersom ytan under är slät kan kniven tappas under dylika manövrer har jag noterat. 

Och så här ser det ut i utfällt läge. Som synes är det tunt nog för
 att fjädra

Att dra kniven är emellertid lätt och nej, du riskerar inte att tappa den som påståtts. Inte mer än andra knivar med metallhandtag skall tilläggas. Det är inte G10 det handlar om så lite halt är greppet.

Själva poängen med clipet är emellertid att vara obemärkt när det inte används. Om det kan jag bara säga att det verkligen fungerar! Det finns nämligen inte i infällt läge och så var den diskussionen över. Ur ergonomisk synvinkel kan ett clip inte bli bättre än så här.  

Sammanfattningsvis

Det första intrycket av den här kniven var att den var betydligt mer solid än vad jag trott. Både vikt och framför grovlek överraskade. Det andra intrycket var att den är synnerligen välbyggd. Finishen på handtag och blad är extremt bra och ROK inger en känsla av kvalitet när den greppas. Först därför började jag upptäcka all teknik. Med undantag för den som återfinns i kartongen då. Den gjorde sig påmind direkt vid öppnandet.

Tekniken som hittas i ROK kan delas in några olika kategorier. Den första är mer grundläggande och handlar om väl valda material:

• aluminiumlegering av högsta kvalitet 
• pulverstål i form av M390 från Böhler/Uddeholm
• keramiska kullager.

Sedan återfinns mer ovanliga detaljer och teknik som:

• integralhandtag
• assymetrisk pivotbaksida med dold stoppinne
• ramlås i aluminium
• NFC-chip i lådan 

Samt för Lionsteel specifika lösningar såsom:

• Rotoblock
• demonterbar flipper

Och sist men inte minst det unika:

• H.WAYL, infällbart clip

ROKs mer tekniska sida, integralhandtag, H.WAYL, Rotoblock och assymetrisk pivotskruv

Frågan är då om all teknik hjälper till att göra ROK till en bättre kniv? Jag skulle nog vilja hävda att den gör det med vissa reservationer. NFC-chip är en roande liten nyhet men tillför mest en känsla av lyx än något praktiskt. Detsamma gäller integral-handtag. Jag vet att det finns de som sjunger deras lov för den ökade styrkan samt enkelheten sett till antal komponenter. Men jag vill nog hävda att styrkan är mer av teoretiskt slag och att enkelheten ryker all världens väg när den kombineras med all övrig teknik. Det gäller förresten även om man stannar vid att stoppa kullager i en integralkniv.

Flipperfenan och kullager gör kniven lättöppnad även om den inte är den snabbaste på marknaden. Möjligheten att avlägsna den ökar lagligheten i vissa områden och gör att kniven kan göras mer praktisk. Det assymetriska skruvhuvudet på clipsidan fungerar dels som mothåll för pivotskruven men döljer även stoppinnen vilket mig veterligen är unikt. Låset fungerar utmärkt och stålskoning på låsarmen samt översträckningsskydd ökar livslängden på kniven. Rotoblock gör användandet säkrare för den som önskar det. H.WAYL gör precis det som utlovats men bidrar till att kniven är något krångligare att handha.

Men till syvende og sidst är det formgivningen som gör en bra kniv och på det området är ROK nästan briljant. Först tycker jag att proportionerna är harmoniska och att kniven därmed är snygg. Men det är förstås subjektivt. Handtaget är mycket bekvämt och ergonomiskt och där har Molletta lyckats över hövan. Detsamma gäller bladformen som är riktigt bra. Möjligen skulle handtaget behövt aningen djupare och skarpare mönster av den sort som redan finns för att öka friktionen ett litet snäpp.

Sedan var det elefanten i rummet och det är den överdrivna tjockleken på bladgodset. Den gör faktiskt kniven mindre duglig! Visst ser det maffigt ut, särskilt med den rundande ryggen men praktiskt är det inte. Vad jag kan komma på är det bara balansen hos kniven som kan motivera den. Och ja, kniven är välbalanserad så därvidlag lyckas Lionsteel. Och god balans är trots allt mer betydelsefullt än vikt.

Nyfiken är jag också på hur H.WAYL-systemet står sig i långa loppet. Det sitter trots allt en liten fjäder i clipet. Hur den håller spänsten återstår att se och detsamma vad som händer om det råkar komma grus i maskineriet, bokstavligt talat. Under testperioden har emellertid inga problem noterats. 

 ROKs praktiska sida, en gångbar kombination av ett bra blad och bekvämt handtag

Och så var det färgen på den här versionen. Den gillar jag skarpt! Det är nu inte ett giligt argument för att en kniv är bra men ändå. Är man mer konservativt lagd väljer man svart istället. I vilket fall som helst får man en attraktiv kniv som borde tilltala den som gillar tekniska innovationer och framsteg. Här får du det mesta av dem samlade i ett  paket.

Vad kostar då kalaset? Aluminiumversionen betingar i runda slängar 250€ i både Sverige och resten av Europa. För det får du mycket i både material och teknikväg. Det är dessutom snyggt förpackat. För titanversionen får du hosta upp något mer och ytterligare lite till om du vill ha ett damaskblad på kniven vilket är ett alternativ. Ställt i relation till det gör det den här versionen, inte billig men prisvärd vill jag hävda. Titanversionen är jag mer skeptisk till ur det perspektivet.

Gillar du Mollettas formspråk och teknik är Lionsteel ROK kniven för dig. Med på köpet får du en stabil kniv som är riktigt skön att arbeta med och som är solitt byggd.

Specifikation:

Längd utfälld: 198 mm

Längd hopfälld: mm

Vikt: 126 g

Bladlängd: 83 mm

Godstjocklek: 4,5 mm

Bladstål: M390, HRC 59-60

Handtag: Aluminium, Integral

Lås: Ramlås i aluminium, Rotoblock

Producerad av: Lionsteel, tillverkad i Italien

/ J - kattälskare

* Kommentaren föranleds med tanke på att det i sociala medier har förekommit diskussioner om hårdheten hos stål i serietillverkade knivar. I de sammanhangen har bland andra några av Lionsteels produkter figurerat. 
** I det här specifika fallet väger titanversionen 28 gram mer samt kostar runt 130$ extra.

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre