Dagens bild nr 198 Hommage

Den här bilden komponerades för att hylla en knivig vän. De som häckar i Facebookgruppen "Knivsamlaren" och har gjort det ett tag kanske kan lista ut vem det handlar om? Det finns ett antal ledtrådar i bilden. Ni andra förstår nog inte vad jag talar om alls. 

"Homage"

Kniven är för övrigt en Spyderco PPT som jag köpt av vederbörande. En kniv jag gillar mer än jag borde. Den har sina fel och brister men också sin charm. Vem vet, det kanske gäller såväl nuvarande som den forne ägaren.  

/ J - i hyllningstagen

#knivesandbikes  #knivigtvarre

Knivrecension QSP Worker

-  fårfotens återkomst

Även 2020 är det modernt att blanda nytt och gammalt. Trenden sedan några år tillbaks lever i högsta välmåga. Det har allt fler knivtillverkare insett och det gäller QSP också. Fast skall man vara ärlig kan det mesta på den här kniven tillföras den nyare skolan. Det som andas äldre tider är nog mest det yttre och då främst den karaktäristiska bladformen. Kniven som den återfinns på kallas Worker som släpptes under senare delen av förra året.

QSP 128-C Worker

Kniven är designad av en tysk Youtube-profil och friluftsentusiast vid namn Arthur Brehm. Vid en första anblick påminner den här kniven om en modern tolkning av en "Anker messer" från Otter messer. Blad- och handtagsform har drag därifrån även om Worker inte på något vis är en kopia. Frågan är då om det här är en sjömanskniv med clip eller om det döljer sig mer under ytan?

Blad

Det är inte varje dag man får presentera en äkta Sheeps foot på en modern kniv. En mer vanlig kusin till den här bladformen är Wharncliffes som i många tolkningar är vanliga idag. Det vill säga blad som har en rygg som sluttar ned mot eggen till. Det har förvisso fårfoten också men i en betydligt brantare vinkel och med mjukare kurva efter det att rygg och egg först varit parallella. Det ger ett blad med lång rak egg men som i princip saknar spets. Det som finns är snarare ett nittiograders hörn som är vasst. Men det var just för att inte av misstag sticka djur som bladtypen utvecklades en gång i tiden.

En klassisk Sheeps foot. En bladform vanligare på sjömans- och räddningsknivar

Det här utförandet är 8,8 cm långt och 2,2 cm högt. Grovleken på bladet är 3,5 mm. Finishen är en blank satin och materialet som använts är Böhlers N690. Utseendet är mycket harmoniskt då det speglas i handtagets form vilket ger övergripande eleganta linjer. En nagelskåra finns för att öppna bladet även om den är en smula överflödig då bladet är extremt mjukt i gången eftersom det löper på kullager.

Märkningen har QSP vid något tillfälle fått kritik för och den verkar man ha tagit till sig för här är loggan minimal och återfinns på ricasson. På motstående sida hittas Brehms signatur och bladstål. Bladet är för övrigt helt rent från text. Gott så!

Närmare nio centimeter av Böhlers N690 i full flatslipning

Generellt är den här bladtypen bra till alla uppgifter som kräver en blad som skär bra men som inte penetrerar. Det är också därför många sjömansknivar traditionellt sett ut så här. Så att de kunde skära av tåtar och tampar utan att av misstag sticka kniven genom ett segel. Idag hittas de vanligen på knivar som riktar sig mot räddningspersonal och dylikt. Ännu vanligare är de i köket eftersom Santokus är en variant på samma tema. Och så finns de på den här kniven.

Om det tycker jag lite olika saker. Jag brukar inte vara sen att framhålla att jag uppskattar en god spets på mina EDC-knivar och det gör att jag faktiskt inte anser att den här kniven är optimerad för det användningsområdet. Men i gengäld får du mycket egg att arbeta med utan att behöva vara lika noggrann med vart du har änden på bladet. Det är således en trygghetsaspekt som adderas till funktionen. Det är dock inte en egenskap jag känner att jag personligen behöver.

Men vad formen också ger är att det som återstår av "spetsen" är otroligt stark. Det gör att du verkligen kan använda hela eggen utan att vara rädd att skada en tunn spets. Du kan också använda dig av sågande rörelser utan att riskera att sticka hål på något. Den finessen uppskattas ännu mer på sågtandade blad.

Och att bladet är starkt är något att ta fasta på. Tre och halv millimeter godstjocklek på ett blad som inte är mer än två centimeter högt och flatslipat ger inte det tunnaste bladet. Faktiskt är det ungefär samma proportioner som på en Mora Bushcraft. Det bidrar till att det här inte heller är den optimala äppelkniven. Det vill säga inte för något hanterande av föda egentligen. Bladet är vasst men något för kilformat för det. I förbifarten kan sägas att fabrikseggen inte är mycket att orda om. En godkänd sådan.

Om man istället tar fasta på knivens namn "Worker" så hittas även dess styrkor. Kniven är bra när man behöver ta i lite. Jag testade att strimla några överblivna bitar heltäckningsmatta och ett par gummibitar för att ge kniven lite motstånd. Uppgifter som den här kniven tar på allvar och klarar av med glans. Ännu bättre blir det när man börjar skära i trä. Då sprider sig ett leende över anletet. Handtaget är bekvämt och eggen biter bra. Hela kniven känns smidig och eggen är lätt att orientera. Även snöre, rep och tamp fungerar den här kniven på. Värre blir det med plastförpackningar och flaskor. Att skära i materialen går bra men återigen saknar jag en riktig spets. 

Handtag

En sak som får Worker att avvika från genomsnittet är att den är tämligen solid. Det innebär konkret att ramen för ovanlighets skull inte är lättad. Det ger en stark kniv men påverkar förstås även balansen. Men den är inte så tokig trots det. Balanspunkten återfinns strax bakom bolstret.

Bolstret är förresten av stål då de utgörs av en integrerad del av sidorna. Där återfinns skollor som i det här fallet är av trä men även kan fås i klassisk jigged bone, grönfärgat ben. Annars finns kniven även att få i mer robusta och moderna material som G10 och G10/kolfiber. 

Ram och bolster av borstat stål och skruvade sidor av trä

Träslaget är Snake wood som på svenska kallas Bokstavsträd/Tigerträd och tillhör familjen mullbärsväxter och är annars vanligt förekommande i t ex stråkar. Det är ett mycket hårt trädslag som växer i delar av centralamerika. Det kännetecknas av sin djupt röda färg och sitt drastiska mönster. Snyggt som tusan är det i alla fall. I det här fallet är dessutom passningen mellan bolstren och de skruvade sidorna utmärkt på gränsen till perfekt.

Bra men inte lika högklassig är passningen mellan ram och lås i ryggen. Det får godkänt men inte mer då lite sken faktiskt kan ses igenom kniven om den hålls mot en ljuskälla. Ett klassiskt test för en lockback. Ett minus får QSP den här gången för att insidorna på ramen var närmast vassa. Jag kände mig nödd och tvungen att gå över dem med sandpapper. Det borde ha gjorts från fabrik.  

Eftersom kniven har en back lock är ryggen sluten. Det 
medför en stor fördel som stavas ökad anläggningsyta

Annars är både sidor och bolster elegant välvda. Kniven är hopsatt med skruvar för dem som gillar att demontera sina eggredskap. Men en varning är på sin plats. Det här är en lock back och därtill en med kullager så insatsen som krävs för att få ihop kniven igen är något större än vanligt.

Komforten är god när kniven greppas. Även ergonomin när man jobbar med kniven får fullt godkänt. Brehm har med flit valt att hålla sig till enklast möjliga form. Fördelen med det är att det är mindre som kan gå fel. Av det skälet fungerar alla grepp och den svaga böjen på undersidan av handtaget och att det sväller aldrig så lite mot slutet gör att kniven inte vill glida ur handen. Trä är en aning halt i det här polerade utförandet och skall man ta ordentligt rekommenderar jag G10 versionen istället.

Skall jag komma med någon negativ kritik eller snarare input så är det att bolstret kunde vara ännu mer rundat eller fasat på ovansidan. Men det är å andra sidan svårt när handtaget inte är bredare än så här. Och appropå bredd så kan det vara på sin plats att påpeka att alla knivar som säger sig riktas mot tyngre uppgifter bör undvika öppna konstruktioner. Det ger nämligen mindre anläggningsyta för handen. Här har man med fördel valt att ha en sluten rygg istället. 

Öppning och lås

Worker är något så ovanligt som en tvåhandsöppnad kniv som kan öppnas med en hand. Nagelskåran och avsaknaden av flippers/tumknoppar/diskar är förstås en ledtråd till hur den är tänkt att hanteras. Men eftersom bladet är så mjukt att rulla ut och det sticker ut en bit blad från handtaget så kan tummen placeras mot nagelskåran och sedan kan man stilla och lugnt öppna sin kniv med hjälp av den.

Sen går det följaktligen att öppna kniven med två händer också. Då upptäcks att på den vanliga skalan över "walk and talk" så får den här kniven 9/10. Mjukare blir det knappt på en back lock. Även draget kallat "pull" är så lätt att det får någonstans mellan 2 och 3. Faktum är att med en rejäl handledssnärt kan bladet gravitationsöppnas också. 

Nagelskåran bidrar mest till att kniven även kan enhandsöppnas

Kullagers vara eller icke vara kan diskuteras, särskilt på en kniv som döpts till "Worker". Men i det här fallet ger det som sagt ett alternativt sätt att öppna kniven. Men ur praktiskt hänseende hade ett par väl tilltagna glidlager i brons varit att föredra. Det ger mindre chans för smuts att ställa till det. Med det sagt så är toleranserna så fina i dagens kullager att du nästan får släppa kniven i sand för att det skall börja knastra i den. Och gör du så börjar vilken fällkniv som helst att protestera, lager eller inte. 

En back lock med lång hävstång och lågt fjädermotstånd

Låset är en välgjord back lock som kännetecknas av ett ganska lågt fjädermotstånd. Det gör att det är lätt att frigöra låset. Det är något som är bra att känna till eftersom det gör kniven en smula aggressiv. Ligger inte låsarmen emot bladtangen så faller bladet fritt och mycket fort. Har du bladet riktat nedåt kommer kniven att bita dig. Det gör att man måste vara medveten om hur man fäller ihop sin kniv. Det går att klanta sig med blodvite som följd. 

Att bära

Valfrihet premieras när det kommer till hur den här kniven kan bäras. Worker kommer med ett clip monterat men som komplement skickas även ett enkelt med välsytt läderfodral med för dem som önskar att bära sin kniv på det viset. Det passar för all del stilen på kniven men är inte vad jag föredrar. 

Ett enkelt men fungerande fjäderclip i stål som låter kniven sitta djupt i fickan

Sen är kniven inte så tung med sina 121 g att den inte kan bäras löst i en ficka heller. I förbifarten kan noteras att kniven väger exakt vad fabriken uppger. De runda formerna gör också att den inte är för mycket i vägen. 

Clipet är av fjäderstål och har väl avvägd spänst. Det låter också kniven sitta djupt i en ficka vilket förutom att det är diskret också minskar risken för att kniven skall tappas. Något som är särskilt viktigt för en kniv som skall brukas i skog och mark.

Clipet kan inte flyttas utan sitter monterat för höger sida med spets uppåt på kniven. Men vänsterhänta, frukta inte! Som med alla tvåhandsöppnade knivar spelar det ingen egentlig roll då det enda som händer om du byter sida på kniven är att den sitter i fickan med bladryggen vänd framåt istället för bakåt. Du kan naturligtvis fortfarande dra kniven och fälla ut den med andra handen. Och låset är helt ambidextriöst det med. 

Sammanfattningsvis

Engentligen kanske jag valde "fel" material på mitt exemplar då jag satsade på versionen med träskollor. Det gjordes på rent estetiska grunder och jag tycker fortfarande det är snyggt som tusan. Och till viss del flörtar det med historiska knivar som hade handtagssidor av naturmaterial som trä, horn eller ben.

Men vad det gör är att lura ögat lite eller snarare leka med uppfattningen om vilken typ av kniv det här är. För ovanlighets skull är det nämligen en kniv som lever upp till namnet. Det här är en Worker. 

En snygg kniv som lever upp till sitt namn, Worker

Det första som skvallrar om det är att det inte gjorts några eftergifter för att den skall bli mer "lekvänlig". Vad, kanske vän av ordning undrar. Jo, tragiskt nog tas rätt mycket hänsyn till den faktorn på väldigt många fällknivar idag. Tillverkarna styrs i det fallet av "de högljudda få"*.

Här har designern Brehm istället satsat på en kombination av funktion och laglighet. Det vill säga han har försökt tillmötesgå de länder där man inte får ha knivar som både har lås och enhandsöppning. Något som gäller i hans hemland Tyskland exempelvis. Resultatet blev en tvåhandsöppnad kniv och en stabil back lock. Inte det senaste i låsväg men väl beprövad och fungerande.

Nästa detalj som skvallrar om att det här främst inte är tänkt som en EDC-kniv, i alla fall inte enligt min tolkning, är formatet. Den är lite för stor med sitt nästan nio centimeter långa blad som även är aning för grovt för t ex att skära frukt med. Men framförallt saknar kniven spets vilket gör att man får addera en liten SAK eller liknande för att sköta de små detaljerna i tillvaron.

Men istället har vi en arbetsmyra. Desto tyngre, desto bättre så länge det handlar om att skära och inte att bända förstås. Det är trots allt en fällkniv. Men det gör att Worker växer i takt med att snitten blir tyngre. Extra glad blev jag åt att det gick bra att tälja med kniven. 

QSP Worker en kniv för svampskogen och övrigt friluftsliv. Obs, svampen endast som illustration!

Sammantaget anser jag att Arthur Brehm och QSP lyckats väl med sin föresats att skapa en "Worker". Den här kniven har lite personlighet i en tid då mycket är strömlinjeformat och inte minst titangrått. På flera punkter avviker den från den rådande normen. Det som lånats från moderna trender är de keramiska kullagren som ger en mjuk gång och förstås clipet som idag av många anses vara en nödvändighet.

Formen är en flirt med sjömansknivar från äldre tid och med det följer som sagt både för- och nackdelar.

För mig är det här av ovan angivna skäl inte den optimala EDC-kniven. Istället ser jag det som en god kompanjon i friluftslivet eller varför inte för den som har sitt arbete förlagt utomhus? För den som känner att den är värd att införskaffa kostar den i skrivande stund runt 85€.

Här hittar du tillverkarens produktsida!

Specifikation:

Längd utfälld: 196 mm

Längd hopfälld: 108 mm

Vikt: 121 g (vägd av mig)

Bladlängd: 88 mm

Godstjocklek: 3,5 mm

Bladstål: Böhler/Uddeholm N690

Handtag: Bokstavsträd/Tigerträd (Snakewood)

Lås: Back lock

Producerad av: QSP, tillverkad i Kina

/ J - jobbar på

* En term jag använder om en liten, sett till hela marknaden av knivköpare, högljudd befolkning som förr hittades mest på forum men idag främst på sociala medier som YouTube, Instagram och Facebook. Vad de bestämmer sig för att propagera för är det många knivtillverkar hör och tror därför att alla är köpare är konforma. Det är därför knivar med flipperfenor, kullager gjorda i titan och försedda med ramlås dominerar fällknivsutbudet. 

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Knife Review Bestech Fanga

-  a rather sophisticated beast

For various reasons, it took a while before I got in touch with my first knife from Bestech. They are one of those relatively young Chinese brands that have emerged recently. Even if recently are a couple of years by now. The impression I got is that they belong to the better ones. Part of that may be attributed to the fact that they started collaborations with many knife makers and designers from the get-go.

It was through one of them that I came in contact with the brand by the way. After having contact with Kombou via Instagram I got hold of this model called Fanga.

Bestech BG18E Fanga

Kombou's real name is Grzegorz Grabarski and he is a knife designer and photographer from Poland.
He has made no less than five different models for Bestech and his knives can also be found at Brr-Knives and well known Russian CKF.

Bestech is a company that, before investing in its own collection, has been an OEM manufacturer for a long time. A not very unusual background for Chinese brands. This means that there is a lot of know-how already in place when they start to produce under own label.

What is sometimes missing are well-designed models to work with. But in this case, it can be noted that Bestech started at the right end since they have already presented several exciting knives.

Fanga, for those who appreciate a distinct clip point blade

Twitter version: Fanga, "fang" - the name describes this knife well! Long, lean with a real bite.

Blade

Clip points are one of those classic blade shapes that will never go out of fashion. This particular variant is one of the more significant ones I've seen in a while. There is something about the angles of the clipped part in conjunction with the blade's general proportions that catches the eye. That and the shiny satin finish, the long blood (fuller) and the hole in the blade.

Then, of course, the sheer size increases the interest. The blade measures over 100 millimeters in length. The height is around 24 millimeters and blade thickness 3,7 mm. It is thus not a small blade we are talking about. 

A very distinct drop point blade with a fuller and an opening hole

The steel is the now so cherished D2. This is a Chinese version that makes the composition a bit unknown as "D2" is not exactly specified. It is a more generic term for a tool steel category that is semi-stainless. I prefer other budget steels like 14C28N myself, to be honest. It is possible that on a theoretical level D2 is harder and even tougher. But for me, corrosion resistance is a more important quality in a pocket knife that is carried on your person where it might be warm and humid.


That said, no stains on the blade occurred during the test period. I think the semi-polished satin helps to prevent pitting and staining. 

The material is D2 and the blade is rather discretely marked. On this side with Kombou's logotype

The high flat grind on the blade helps to thin out the 3,7 mm of blade stock before the secondary edge relieves the primary. As you can tell by the pictures it is rather thin. By the way, the factory edge was more than decent at arrival. It shaved hair with ease.  

In action, the blade mostly behaves the way it looks. This means that the tip penetrates exceptionally well, which of course is an asset in these plastic times. Death to plastic! When you poke things with the pointy end the finger guard that the flipper constitutes together with a proper finger groove are details that feel reassuring.

Cardboard is another common material these days. It is effectively dealt with as well. The comfortable and above all the long handle is easy to get a good grip on.

But the handle could be less round. It was something I discovered while cutting materials that offered more resistance. By now I've learned that the pieces of dried lilac that are leftovers from trimming the hedge are rock hard. Cutting them tells you something about ergonomy and the blade geometry. The blade bites well even if it's for sure no carving knife as you understand.

Handle

Two things, in particular, are interesting to note about this handle. The first is size. The knife has a long blade for sure, but the handle is actually slightly longer than needed. It measures a whopping 137 mm. Contributing to this is that the entire length of the handle is not used. There are 3-4 millimeters of empty space at the end of the handle when the knife is closed.

Then the pivot screw is placed fairly far into the handle. Why I do not know but on knives without bearings, it is a way to increase the contact surface between the blade and the handle. It gives a more solid construction laterally. On a knife such as this with ball bearings, this argument is not valid.

One thought is that it has something to do with the geometry and placement of the flipper tab. 

A long handle made of an unusual combination of carbon fiber and G10

The other part that is exciting about this handle is the material itself. It is a genuine carbon fiber / G10 laminate. Meaning it is not the more common veneer-like construction with a thin slab of carbon fiber glued to a thicker piece of G10. The composite is very comfortable to hold as it feels warm at the same time as it gives some traction. A kind of slightly rough feeling.

From a visual point of view, it is also interesting with a certain luster and in this case a blue color that contrasts the glittering carbon fiber. If you don't like blue, the knife is available in other colors too.

The handle is rather wide with a partial backspacer in G10

The construction is uncomplicated and is based on a solid but weight relieved steel frame. On the outside, you find the laminate scales and a backspacer in G10. Besides the adjustable pivot screw, the knife is held together with two screws. The pivot has a decorative collar of anodized titanium which matches both the clip and the blue tones in the handle.  

In practice, there are no grips that don't work with Fanga. The balance is neutral

In hand, the slightly curved sculpted almost organic handle is very comfortable. The length accommodates all types of hands including gloved ones. The generous width increases the contact area between the hand and knife handle which feels good when you apply some pressure. At the top, you find a large depression for your thumb to rest comfortably when holding the knife in a saber grip.

Another positive thing is that the knife is very neutral balanced. Something extra important with a slightly larger knife like this. Good balance can make wonders with knives and make them feel smaller than they actually are. 

Opening and Lock

Fanga can actually be opened in a couple of ways. Of course, it is first and foremost a flipper knife. But the fact is that the small hole in the blade works and the knife can be opened using it. A third is achieved by the long "fuller" acting as a giant nail nick. Thus, the knife can also be opened with two hands if desired. Some options are always nice to have. 

A very well placed flipper tab gives a real kick to the blade

But the flipper is, of course, the favored method. And what an action this knife has! A combination of the placement of the flipper tab, the bearings, and the heavy blade not only gives speed but a great sound. I strongly suspect the latter has something to do with the handle material. The blade locks with a muffled sound. Anyway, it's a treat for all who like a high fidget factor on their knives. 

Then it can easily be stated that the different opening systems work very well. Reliable in all situations I've encountered and with a flipper tab that is easy to find and that is hard to slip from. 

A lock as solid as the opening



The lock bar is chamfered and easy to reach when disengaging the lock

Equally reliable is the lock, a sturdy liner lock made out of 1,8 mm thick steel. The fairly wide space inside the frame due to the thickness of the blade as well as a chamfered locking arm and a recess in the handle side make the lock easy to access and disengage. In fact, the function is close to perfection.

Using such big worlds, of course, leaves no room for blade play in any direction and there is none on this specimen. Another good thing is that the lock bar strength is well dialed in so that it is not overly strong and therefore easy to release.

One big advantage of liner locks as I see it is that the knife can be made more symmetrical. The so popular frame locks almost always give rise to a presentation side and a lock or backside. Fanga doesn't suffer from that disharmony.

A small negative detail I noted was that the end of the lock arm was, sharp is not the right word, but it was too pronounced for my taste. However, a brief contact with some sandpaper took care of that problem.

Another contribution to the "fidget factor" is how smooth and elegantly the blade glides into place again after a soft shake or two. A very satisfying feeling, even though I do not think it should be a knife's foremost talent.

To Carry

You can't deny that Fanga is quite a knife to hide in a pocket. But the profile is not a deterrent, the back and sides are soft and the total weight relatively low. All in all, this means that the knife is actually quite good in the pocket. At least for its size. In the same way, as for example a Spyderco Police which Fanga matches in dimensions.

Unlike it, however, Fanga has a much broader handle. It measures 16 mm which is not thin. 

The flipper tab is out of the way when the knife is stored away. Also, the back is rounded which makes for a slightly more civilized beast in the pocket. However, the dimensions cannot be completely ignored

The clip on this knife is quite large and visible. It is obvious that it's part of the design. The material is milled titanium and thus it's no spring clip. The blue anodization matches the rest of the knives' color scheme. The clip is fastened with only one screw, but it holds it in place without lateral movement.

Two things that make this clip work - a chamfered back and that
it is thin enough to be springy

Even better is that besides looking good it works great.

This is because, despite its type and construction, it offers the right amount of tension. This makes it easy to pull the knife and, above all, put it away again without having to use your other hand. The low profile and rounded end also make it almost invisible in hand when using the knife.

An added bonus is that very little is visible when the knife is sitting in a pocket. 

To Conclude

I can say as much that my first contact with Bestech's product line will definitely not be the last. If Fanga is the slightest representative of the rest of the range, they offer very well built knives in good materials. This model does not belong to Bestechs top of the line knives with its composite handle and D2-steel. But there certainly are knives made in more exclusive materials for the ones who so prefer.

Fanga is the result of a collaboration between Polish knife designer Kombou and Bestech

However, Fanga is an interesting knife both visually and as far as materials go. It has a very striking blade shape and together with the length it results in a notable knife. Fortunately, it is backed with a handle that is really comfortable to hold and work with. Part of it can be attributed to the material which is a mixture of carbon fiber and G10 that I have not encountered before. Another part is about plenty of space, proper machining, and good design.

The blade steel is a bit less exciting. Personally, I hope the D2-trend ends soon. It is a vicious circle where a few loud voices on Youtube, in particular, make themselves the spokesmen for an entire group and the manufacturers are jumping the bandwagon to satisfy what they think is the entire market.

Bestech Fanga, an elegant beast 

What this knife does offer on the other hand are some treats that can not be seen in pictures or viewed in film clips. One is the excellent balance and another is the sound it makes when opened. For those who like this kind of stuff, this knife is a gem. This knife is a joy to both open and close.

Fanga also has details such as clip and pivot-collar in titanium that are anodized to match. What is more important is that the handle provides good ergonomics and that the knife has a blade that cuts well. As icing on the cake, you get a sculpted titanium clip that actually works. It's not every day you see one of those.

Overall, my experience with this knife was overwhelmingly positive. So if you like the looks, and don't mind D2 it's a solid buy. However, it is not for anyone who is shy and likes to carry small discreet pocket knives.

Specification:

Length, overall: 238 mm

Length, folded: 137 mm

Weight: 135 g

Blade length: 102 mm

Blade thickness: mm

Blade steel: D2

Handle material: Carbon fiber/G10 laminate

Lock: Liner lock

Produced by: Bestech, made in China

/ J - impressed

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Att namnge knivmodeller

Det är inte lätt att döpa saker och ting i en global värld. Ni känner säkert alla till skräckexemplen från bilvärlden. I Sverige är nog Hondas modell Jazz mest känd, inte för att den är musikalisk utan för att den från början hette F***a. Vilket om man slår upp det i en ordbok som bekant enbart betyder blöt mad eller våtmark på lite ålderdomlig svenska. Den döptes dock om innan den släpptes.

Fler exempel på misslyckande finns och många biltillverkare väljer därför siffror istället. Det är relativt säkert så länge man inte nuddar vid heliga tal eller kombinationer som "666" med symbolisk innebörd. 740 är därför ett tryggt val. Ja förutom då att det finns flera modeller som delar på den beteckningen. Förutom Volvo kan jag direkt komma på BMW. Redan där kan det trassla till sig. 

" Wir waren namenlos" som Rammstein sjöng. 92, 8, 0770, 710 och 943

Den naturliga länken mellan bilar och knivar. X5 - en modell från BMW och Hogue!

Samma problematik finns förstås i knivvärlden. Å ena sidan vill man vara säker på att inte förolämpa någon på ett språk man glömt att kontrollera. Å andra sidan efterfrågar alla namn. Inte minst gör några kända recensenter det. Mest för att de  hävdar att man inte kan hålla isär alla knivar annars. Jag tror att det är ett lyxproblem i grund och botten. De flesta har inte så många knivar eller brett intresse att de inte klarar det ändå. Men det är klart, härförleden recenserade jag en kniv från Ruike med "namnet" P671CB. Någon som kan komma ihåg det?

Sen kan man faktiskt göra en sifferkombination så känd att den blir smått ikonisk. I tidigare nämnda bilvärld har vi "911" som de flesta initierade vet vad det står för och i knivvärlden är talet "940" tämligen känt. Det är då inte en bil utan en modell från Benchmade. På hemmaplan har vi modeller som 38, 88 och 92 och då torde de flesta veta vad jag talar om. Det är förstås knivar från Eskilstuna. EKA har valt den vägen precis som amerikanska ZT gjort. De har bara sifferbeteckningar. Eller ja, EKAs modeller heter även "Swede" men eftersom alla tre gör det hjälper det inte. Anonymt sa Bull. 

Djur

Med det sagt har de högljudda recensenterna trots allt en poäng. Namn är lättare att komma ihåg än beteckningar. Då återstår bara att komma på dem och inspiration kan hämtas från många källor.

Djur är mycket populära och särskilt fåglar får frekvent låna ut sina namn till knivar. Utan att tänka allt för länge kan jag ur min egen samling erinra mig modeller som heter saker som Parrot, Pelican, Eagle, Seahawk, Puffin, Raven, Falcon och Songbird. Det var bara några få från mina hyllor. Sedan finns förstås Falken från Brusletto, Kiwi från Spyderco, Harpy och Woodpecker från QSP, Osprey från Artisan, Eagle från Al Mar och så vidare. Listan kan göras lång.  

Det ultimata fågelnamnet måste dock vara Spyderhawk där man för säkerhets skull kombinerat både märke och modell i samma namn. Spyderco vinner till slut ornitologikampen på knockout genom att deras budgetmärke heter just Byrd och att deras modeller utgör en helt egen flock.  

För ornitologen

Vissa namn är lättare att komma ihåg än andra. Ladybug finns det bara en av såvitt jag vet. Men på samma vis som bilar kan ha samma namn kan knivar ha det. Både Spyderco och Two Sun har varsin "Firefly" till exempel trots att de djuren knappast är särskilt macho.

Tvärtom förhåller det sig med Roach från Kizer. Förvisso bara en kniv men två betydelser. I alla fall om man vågar sig på en översättning. Kackerlacka eller mört det är frågan?

Spyderco måste förstås ha minst en spindel i modellprogrammet och den hittas i Kapara. De gillar förstås insekter som ni redan märkt och till listan kan adderas knivar som Bug, Grasshopper, Dragonfly, Honeybee och Cricket. Men insekter gillar även Artisan Cutlery som hakar på tåget med en Hornet, Muela och Manly har varsin Wasp, ESEE både Avispa och Zancudo, Nova Blades en Termite och QSP erbjuder en Locust. 

De tuffare djuren har långt fler knivmodeller uppkallade efter sig. Frågan är hur många "Shark" det finns egentligen? Åtminstone Linton Cutlery, MAC, Artisan Cutlery, QSP och Dozier ståtar med varsin. Då har vi inte ens närmat oss Fantasy-genren där man hittar fler mångtandade fiskar. Syftet med att välja ett namn istället för en beteckning känns plötsligt en aning förfelat. Vilken haj menade du? Case hjälper oss lite med att åtminstone precisera med Hammerhead och Massdrop gör detsamma med Thresher. 

Även noshörningar får sin del av kakan. De är minst lika häftiga de om man går efter hur många knivar de inspirerat. "Rhino" kan fås från Southern Grind, Peña Knives, Kizer, Fox, Valkyrie Knives, Spyderco, Viper, Boker USA, Muela, Bestech och så vidare. Och med tanke på att det finns färre arter noshörning än det finns haj blir det knepigt att hålla isär dem. TOPS försöker med Black Rhino men i gengäld hade Cold Steel en sådan också en gång i tiden.   

Järvar är också rätt tuffa. En sådan kommer från Karesuandokniven och en annan från Kellam. Det finns fler exempel och just det namnet tycks jämnt fördelat mellan kateorierna bensinmacksknivar och seriösa jaktknivar. Exemplen ovan tillhör den senare kategorin.

Från Kizer bjuds vi på en hel flock fårhundar, Sheep Dog i olika varianter. Hundar erbjuder också Emerson, Maserin och Case i och med varsin Bulldogg. Någorlunda lik en hund i ansiktet är Sea Lion som Kizer erbjuder. Ett annat vattenlevande däggdjur är det något tamare Sea Otter från Linton. Sen har vi förstås Dolphins från Maserin, Bestech och Kizlyar. 

Men katter är mer populära än hundar när det handlar om att tjäna som inspirationskälla för knivnamn. Förutom att vi har märken som Puma, Loewenmesser, Lionsteel och Katz så finns även enskilda modeller som Emerson Tiger, Cold Steel Tiger Claw, CRKT Civet, Spyderco Cat, Marttiini King Lion, Böker Plus Wildcat och Ocelot. En Ocelot hade förresten även Spyderco på programmet en gång i tiden. TOPS och Schrade ger oss Mountain Lion. Knives of Alaska producerar en Bob Cat och så gjorde även Ka-Bar.

Katter jagar bland annat möss. Om de inte är enorma som Giant Mouse förstås. Mer normala möss hittas däremot från Spyderco, Blade Tech, Linder, Muela och Slysz. 

Sen får vi inte glömma andra musjägare som ormar. Mares har en Snake. TOPS erbjuder en Anaconda, Medford en Viper vilket för övrigt även är namnet på ett märke från Italien - Viper Knives by Tecnocut. Artisan Cutlery har en Cobra i katalogen och vilken fan av Stallone kan glömma Gil Hibbens Cobra? Spyderco är som vanligt inblandade och ger oss Hundred Pacer. QSP vill inte vara sämre med både en Copperhead och en Mamba. Mambor är förresten extra populära. Gillar du dylika kan du även få dem från Extrema Ratio, Black Jack, Spyderco, Two Sun, Böker, XDive och så vidare.

Inte lika tuff är nog "Blue Sheep" från Real Steel. Det krävs mod att döpa en kniv efter ett får. Låt vara ett mycket kraftfullt djur från Himalaya och inte en liten ulltott från England. 

Tuffingarna på Cold Steel döpte å andra sidan sin Okapi-kopia till Kudu som är en antilop och Alliance Designs ger oss Anchovy som betyder ansjovis helt enkelt. En annan snäll fisk, Beluga, kommer från Bestech. Fisk kanske det inte är men CRKT har förstås sin kända Squid och Fox sin Octopus Vulgaris. CRKT går på djupet med Shrimp och på samma tema återfinns Prawn från EOS.   

Ett mycket ovanligt djur bjuder Real Steel på som har en "Takin" på modellprogrammet. Det namnet var jag tvungen att en gång slå upp och lärde mig något nytt. Takinen som för övrigt kan beskådas på Skansen påminner om en ko, fast är närmare släkt med får. Den har horn som en gnu, nos som en älg och rygg som en bison. Den hittas även den i Himalaya. 

Ännu mer ovanligt blir det när vi närmar oss utdöda djur som T-Rex från Homer Zhu, Triceratops från Linton, Trodoon från Mictrotech och Megalodon från Real Steel som dessutom förtydligat i en senare version kallad "Megalodon Fossil". När jag tänker efter  kan T-Rex även hittas hos Wander Tactical, Magnum, TTK, Warren Thomas och Puma. Mer vaga är CRKT som nöjer sig med Fossil så där i största allmänhet. 

Nästa steg är rena sagodjur som en Griffin från Real Steel eller populära Dragon som kan fås från Artisan Cutlery, Condor och CRKT för att nämna några. Annars är drakar mest förbehållna skräpknivar.

Beskrivande

Andra knivar har fått mer beskrivande namn där endera utseende, bladtyp eller funktion ingår i namnet. Några exempel:

• Arrow är förstås en dolkliknande sak (OKC)
• Daghetta drar åt samma håll (Lionsteel)
• Stinger är liten och spetsig (Protech)
• Splinter är lång och smal som en speta faktiskt (Kizer)
• Gourmet är en "steak knife" (Maserin)
• Waistline har timglasformat handtag (Artisan Cutlery)
• Griptilian har gott fäste i handtaget (Benchmade)
• Pruner från Victorinox är försedd med ett beskärningsblad
• Kiridashi från Cold Steel har inte så överraskande ett kiridashiblad
• Prolite är en lätt kniv
• Colossus från samma tillverkare, Cold Steel är det inte
• Piko däremot är en yttepytteliten kniv (Böker Plus)
• Nano är något större fast fortfarande liten, även den från Böker Plus
• Utilitac, ambivalent skapelse från OKC, praktisk eller taktisk?

Bushcraft är ett populärt begrepp nuförtiden. Knivar med den komponenten i namnet hittas från Morakniv, Benchmade, Real Steel, Condor, Spyderco, TOPS, Brother, Bark River, Lionsteel och Karesuandokniven och säkerligen många fler.   

Både Bushcraft och Black från Mora

Rescue finns det gott om av samma enkla skäl. Det är inbakat i namnet på knivar från bland andra Benchmade, Walther, Fox, ESEE, Emerson, Spyderco, Beretta, Ontario, TOPS, Böker och Victorinox. 

Otaliga knivar heter naturligtvis "Hunter". Så många att de knappt går att räkna. Men Buck har en känd fällkniv på temat. Men knivar med det namnet kan fås även från Puma, Fox,  Karesuandokniven, Linder, Brusletto, Cold Steel, Maserin, Victorinox, Kizlyar, Fällkniven, Muela, A.G. Russel, Joker, Queen, Benchmade, Casström, Kurosaki, Case, Böker,  m fl. Ibland preciseras typen av byte vilket är fallet med Eikhorns Boar Hunter, Muela Ibex Hunter, Puma Deer Hunter, Kershaw Moose Hunter, Järvenpää Elk Hunter. 

Mest beskrivande och därmed innehavare av ett mycket långt namn är kanske Fox modell "Tranciafuni multiuso aeronautica militare"

Kategorin kan avrundas med Mora Bushcraft Black där både funktion och utseende fått vara med. 

Yrken och arbete

Cold Steel gillar den här genren. De bjuder oss på favoriter som American Lawman och nyare Working Man. 

De är emellertid inte ensamma. En av de äldsta exemplen jag kommer på är Spydercos Worker som var den första kniv de gjorde. De har förstås även sin ikoniska Police och sen velade de lite genom att släppa en Rookie.

QSP släppte även de en Worker förra året och Kershaw har tidigare varit inne på samma tema med Needs Work. Andre Villiers har en Butcher och sen har vi förstås Chris Reeves kända flaggskepp Sebenza. Ordet betyder just "arbete" på Zulu. 

Traditionella knivmönster drar inte sällan åt det hållet och bjuder på "Physicians knife", "Trapper", "Whittler" och "Cotton Sampler", "Lemon Tester" och så vidare.

Spyderco har även den mer ovanliga Shaman som kanske kan diskuteras om huruvida det är ett yrke eller ej.

Akronymer och andra förkortningar

Förkortningar finns det gott om och akronoymer, alltså förkortningar som går att läsa ut är extra populära. Åtmistone på andra sidan pölen. Här ett axplock av båda typer:

• SERE - Survival, Evasion, Resistance, Extraction. Knivserie från Al Mar
• CQC - Close Quarter Combat. Flera exempel finns men kanske mest känd från Emerson
• AFCK står för "Advanced Folding Combat Knife" och kommer från Benchmade
• SLT eller "Slim Line Tactical" kommer från Kizer
• CF är kortare och namnet på Gerbers kända kniv skall helt enkelt utläsas "Combat Folder" 
• H.E.S.T - Hostile Environment Survival Tool, från DPX Gear. 
• B.E.S.T - Black Eagle Strike Team, från TOPS
• C.U.T - Combat Utility Tool, återigen från tops. 
• I.C.E - In Case of Emergency, tredje exemplet av mästarna på området TOPS och ett fjärde
• C.A.T - Covert Anti Terrorism

Inte alla förkortningar antyder militär, krig och död. En del är mer civila som:

• RAT - Randall Adventure Training. 
• BOB - Brothers Of Bushcraft
• PPT är en förkortning som inkluderar upphovsmännens namn Perrin, Perotti och Thiel
• ATR - At The Ready
• SLB - står för Stout Little Back up eller Bastard som någon sade
• GSD - Get Shit Done ibland hävdas det mjukare Get Stuff Done
• KUF - Kitchen Utility Folder
• T.R.E - Three Rapid Exchange 

Egennamn och geografiska namn

Sen finns namn på knivar som består av just det, namn. Centofante med ett ordningsummer efter kommer från Spyderco som också har Brouwer, Des Horn, Lum och Bradley gånger två, Casström har sin Lars Fält och CRKT en Carson. 

En ovanlig kombination bjuder Böker Plus på med Exskelibur. Namnet är en ordlek med känt mytiskt svärd och de två upphovsmännen som ingredienser, Skellern och Burgess. 

Mer ståtliga namn bjuds på från A.G.A Campolin med Diana. Det är jaktens gudinna som fått låna namn åt den kniven. Flera gudanamn finns som exempelvis Idun, Tor och Njord från Fällkniven. Rike ger oss även de en smula nordisk mytologi med Thor och Bestech sneglar åt Egypten med Horus.

Diana, Exskelibur och Des Horn

Platser kan fungera. Åtminstone tycker Benchmade det då de ger oss Crooked River. Karesuandokniven är döpt efter en plats och de har även knivar som Singi och Nallo på programmet. Brusletto vill inte vara sämre med Rondane. Hungarian ger inte utrymme för tvekan om inspiratonskällan. Från Spyderco kommer inte bara den utan även Pattada som är en ort på Sicilien. Båda de här knivarna ingår i deras Ethnic-serie så det känns logiskt. De vill också få oss att tänka på värme med modellen Caribbean. Varmt är det även hos Cold Steel som ger oss Luzon vilket är Filippinernas största ö.

En ö är också Vrango från Spyderco även om det ursprungliga namnet är Vrångö då desigern är svensk. Även Morakniv sätter Sverige på kartan, bokstavligen, med Garberg och Eldris.

Kizers Tangram-serie har både Amarillo och Santa Fe och CJRB ger oss såväl kargare miljöer med Taiga och Gobi samt blötare med Mangrove. Ännu kallare är det i Yukon och det heter en kniv från Böker Plus. Även Bark River vill placera oss på en Tundra.  

Enbart märkliga

Drunken kanske inte är så märkligt egentligen, mer långsökt i mitt tycke. Tydligen skall man känna sig så om man studerar mönstret på handtaget närmare. Ännu suddigare blir det med Kershaws Blur för att inte tala om CRKTs Mirage.

Mini Diesel tycker jag är en smula underligt, jag hänger med på prefixet "mini" men diesel? En kniv från Peña är det i alla fall.

Bedlam, visst kniven är galet stor men dårhus kanske är att gå för långt? Men det tycker i alla fall inte Benchmade. 

Camber, är hjulvinkeln på tävlingsbilar i relation till karossen. Hm, Kershaw hur tänkte ni där?

En ny skapelse från Real Steel är döpt till Chatbot. Förklaring till det önskas. 

Spyderco är en av få som satsat på tandfyllning eller vad sägs om Amalgam? Ja, jag vet att det även kan betyda blandning på engelska.

Nästan så de är värda en egen kategori är de som ger märkliga och ofta våldsamma associationer. Den typen som du inte vill bli förknippad med om det händer något dramatiskt. Särskilt inte i USA där sådant kan ställa till det om du hamnar i domstol. 

Broken Skull från Cold Steel. Jo, jag vet att det är namnet på en ranch ägd av den påstådde designern tillika wrestlaren Steve Austin. Det märkliga är att den tidigare Lone Star Hunter ser exakt likadan ut. I vilket fall är namnet uselt och andas finnar och tonårshormoner när det hittas på bladet på en kniv.

Superbad från Kizer har samma fadda smak i munnen. Är det kniven som är skitdålig eller är det slanguttrycket stentuff som avses? Men det blir värre, från Kizer kommer nämligen "Flip Shank". Shank är för den som inte vet ett primitivt fängelsetillverkat huggredskap vanligen nyttjat för att försöka ha ihjäl sina medmänniskor med. Men Kizer bara fortsätter på temat eller vad sägs om "Assassin"?

Tämligen aggressiva är också Emerson med Vindicator som betyder hämnare, Bastinelli med Assaucalypse och Cressi Sub med Killer. Men den sistnämnda är å andra sidan en dykarkniv och det som skall dö är nog mest fisk. 

Löjligast av alla i hela universum är emellertid TOPS. Åtminstone när det kommer till mängden fåniga namn. Vi har redan nosat på några av deras alster. Här några till som HKT - Hunter Killer Tracker, Baghdad Boxcutter och Cockpit Commander. Den sista av dem insinuerar både det ena och det andra även om det troligen inte var medvetet. Men de toppar med en Taliban Take Down. Kommentarer överflödiga. Mall-ninja var bara förnamnet.

Men de hade hård konkurrens av Microtechs D.O.C Killswitch eller Death on Contact. Killswitch står för att det är den automatiska versionen. Med i töntleken vill även Medford vara med Slender Utility Knife och Fixed Utility Knife. De namnen skrivs nämligen också som akronymer och blir då S.U.K och F.U.K.

Apropå att läsa måste Busses Nuclear Meldown Special Forces Natural Outlaw få ett hedersomnämnande. 

Sen finns de som egentligen skulle hamna under djur men är så besynnerliga att de hamnar här istället. Eller vad sägs om Pangolin (myrkott) från Artisan Cutlery. Ordet måste ha valts för att någon på kontoret som uppenbarligen saknade ordbok tyckte det lät coolt. Utseendet har inget med den lilla bepansrade svansförsedda myrätaren att göra. Det hela är enbart märkligt. 

Låt mig avrunda kategorin med Candiru som egentlien är en liten aggressiv parasitisk fisk från Sydamerika. Mest känd för att den kan krypa upp i urinröret på en man och bita sig fast där vilket lär ha hänt i något fall. Tack för den synen ESEE!

Underfundiga

Ordvitsar finns förstås. Mest kända är nog en handfull Kershawknivar designade av Ken Onion. Och eftesom hans efternamn betyder lök så designade han förstås Leek (purjolök), Chive (gräslök), Shallot (schalottenlök) och Scallion (också schalottenlök). Fantasin tröt mot slutet tycks det. 

Natrix från Kershaw är en, inte så liten pik mot Microtech och deras modell Matrix efter ett upphovsrättsbråk. Microtech stal helt enkelt en design från ZT (modell 777) och gjorde en "Matrix. KAI som äger både Kershaw och ZT svarade då med den här modellen. Natrix är för övrigt ett ormsläkte och namnet syftar till något som slingrar i gräset. Mycket symboliskt och uttrycker exakt vad KAI anser om MT. 

En del knivnamn döljer budskap. Code 4, DAN och K55K

Något mer kluriga är de som förvisso är egennamn men som ändå kräver lite tankearbete för att förstås helt ut. CRKTs Voxnaes design Pilar kräver en förklaring till exempel. Det var namnet på Hemmingways båt! 

Cold Steel har en kniv som heter "Code 4". Det är en kod som amerikanska poliser använder när de inte behöver back up. Månne är kniven en omskrivning av det gamla svenska ordspråket själv är bäste dräng?

Mest komplicerad av alla är troligtvis förklaringen till den Svarta katten, Mercators "K55K". Namnet är faktiskt en slags rebus. Märket, Mercator, är latin för köpman och grundaren för märket hette just Kauffmann som är tyska för samma sak. De är idag en divison av Otter messer för övrigt. Modellnamnet K55K med den sista bokstaven bakvänd skall utläsas: K för Kauffmann, 55 för adressen där de en gång gjordes - Hochstrasse 55 och det sista K:et står för "Katz" alltså katt på tyska. Enkelt eller hur?

Riktigt klurig är även "DAN" från Viper och Tommaso Rumici. Den har nämligen dubbel betydelse. Dels är det en hyllning till en vän till Tommaso som gick bort för tidigt. Han hette som ni kan lista ut Dan. Sen är det en akronym som står för "Daily Assorted Needs". Vilket är passande för en EDC-inriktad kniv. 

Med det avrundar jag dagens namnsdag. Eller eh...

/ J - vilse i namnträsket

Fredags-EDC LV

Retro. Det är inne att vara retro. Framför allt om man inte preciserar eller definierar begreppet. Det passar bra för hela jag är obsolet, något som är ute och tillhör det förgångna. Åtminstone är det en känsla som allt som oftast smyger sig på. 

Och apropå att var ute har jag varit det för sällan hittills i år. Innesittande på grund av skittråkigt väder har varit ett konstant tillstånd. Kallt hade jag haft fördrag med men det här? Grått är bara förnamnet. Mörkt, blött och trist och är vad man får vänja sig med här omkring. De säger vi går mot ljusare tider, fan tro't. 

"T1 and No 5"

Knivarna jag bär idag är lite "ute" de också. Kizers T1a är en aning förbisedd tycker jag. En ruskigt bra kniv. Möjligen med undantag för att clipet kunde varit lite bekvämare i alla grepp. Men i övrigt är den genomsympatisk. Ännu mer omodern är troligen EKA No 5, en liten backlock i stål. Ett annat mer positivt laddat ord för "omodern" i sammanhanget är kanske "klassisk"?

Det kanske är det jag är med, klassisk? Fast det vete f-n. Hur som haver, glad fredag på er go' vänner!!

/ J - obsolet

Knivrecension Bestech Fanga

-  en tämligen sofistikerad best

Av olika anledningar tog det lång tid innan jag fick min första kniv från Bestech i hand. De är ett av de där relativt unga kinesiska märkena som dykt upp på senare tid. Även om senare tid hunnit bli ett par år vid det här laget. Intrycket jag fått är att de tillhör de bättre. Något som grundar sig på olika omdömen jag hört och läst. En del av det får nog tillskrivas att de tämligen omgående inledde samarbeten med ett flertal knivmakare och designers från skilda håll.

Det var via en av dem jag kom i kontakt med märket för övrigt. Efter att haft kontakt med Kombou som hans alter ego är via Instagram fick jag tag i den här modellen kallad Fanga. 

Bestech BG18E Fanga

Kombou heter egentligen en Grzegorz Grabarski och är en polsk knivdesigner och fotograf. Han har gjort inte mindre än fem olika modeller för Bestech och hans knivar kan hittas även hos Brr-Knives och ryska CKF.

Bestech är ett företag som innan de satsade på en egen kollektion varit OEM-tillverkare under en längre tid. En inte helt ovanlig bakgrund för kinesiska märken. Vad det medför är att tillverkningskunnandet redan finns där när man väl sätter igång att producera egna knivar. Vad som ibland saknas är väldesignade modeller att jobba med. Men i det här fallet kan konstateras att Bestech börjat i rätt ända vad beträffar de bitarna då de redan presenterat ett flertal spännande knivar. 

Fanga, för den som uppskattar en god clip point

Twitterversion: Fanga, "fang" - huggtand, namnet beskriver den här besten väl! Lång, elegant med bra bett. 

Blad

Clip points är en av de där klassiska bladformerna som aldrig kommer gå ur tiden. Just den här varianten är en av de mer signifikanta jag sett på ett tag. Det är något med vinklarna på den klippta delen i samverkan med bladets proportioner som drar blickarna till sig. Det och den blanka satinfinishen, den långa blodskåran (fullern) och hålet i bladet.

Sen gör förstås storleken att intresset ökar. Bladet mäter hela 10 cm på längden. Höjden är 2,5 cm och grovleken på godset 3,7 mm. Det är således inget litet blad vi talar om. 

Ett mycket distinkt droppoint-blad försett med en blodskåra och ett öppningshål

Stålet är det nu så omhuldade D2. Det här i kinesisk tappning vilket gör kompositionen en smula okänd eftersom "D2" inte är exakt specificerat. Det är en mer generisk term för en kategori verktygsstål som är semi-rostfria. Själv föredrar jag andra budgetstål och då främst 14C28N måste jag framhålla. Det är möjligt att D2 på ett teoretiskt plan är hårdare och kanske även segare men jag uppskattar när mina fickknivar är mer rostsäkrade.

Med det sagt har det inte uppstått några fläckar på bladet under testperioden. 

Materialet i bladet är D2-stål och det är tämligen disktret märkt. På den här sidan med Kombous
logotyp

Den höga flatslipningen som Fanga försetts med gör att de 3,7 mm som den mäter över ryggen tunnats ut en del innan primäreggen tar vid. Den var för övrigt riktigt bra när kniven anlände. 

Bladet uppträder en aning som det ser ut. Det innebär att spetsen penetrerar utmärkt vilket förstås är en tillgång i dessa plastiga tider. Död åt plasten! När man sticker i saker och ting är fingerskyddet som flippfenan utgör samt fördjupningen för pekfingret detaljer som känns betryggande.

Kartong är ett annat vanligt material som i genomsnitt är något bättre för miljön än plast men som det också kunde få finnas mindre av. Det avhandlas effektivt när det närmar sig den här kniven. Det bekväma och framförallt långa handtaget är lätt att få ett bra grepp om.

Men att det kunde vara något mindre runt upptäcks när man skär i material med lite mer motstånd. Vid det här laget har jag lärt mig att mina bitar syrenstam som blev över när jag trimmade häcken är stenhårda. De ger en fingervisning, bokstavligen, åt ergonomin och bladets geometri. Det biter bra även om det är förstås inte är något att slöjda Dalahästar med som ni förstår. 

Handtag

Två saker är intressanta att notera rörande handtaget på den här kniven. Det första är storleken. Kniven är förvisso utrustad med ett långt blad men här är faktiskt handtaget något längre än det behövt vara. Det mäter närmare 14 cm. Det som bidrar till längden är att man inte har nyttjat hela utrymmet. Det finns ett tre fyra millimeter mot änden på handtaget som är tomma när kniven är hopfälld. Sedan befinner sig pivotskruven tämligen långt in på handtaget. Varför vet jag inte men på knivar av äldre typ är det ett sätt att öka kontaktytan mellan bladet och handtaget vilket ger en stadigare konstruktion lateralt. På en kniv med kullager tjänar det förfarandet inget till.

En spekulation är att det kan ha med flipperfenans placering att göra. 

Ett långt handtag av ett en udda kombination av kolfiber och G10

Den andra detaljen som är spännande med det här handtaget är materialet. Det rör sig om ett äkta kolfiber/G10-laminat. Alltså inte den på marknaden mer vanligt fanér-liknande konstruktionen med en tunn skiva kolfiber limmad på en tjockare bit G10. Kompositen är mycket skön att hålla i då den känns varm samtidigt som den ger rätt bra fäste. En slags lätt sträv känsla.

Rent visuellt är den också intressant med liv och lyster och i det här fallet en blå färg som konstrasterar den glittrande kolfibern. Gillar man inte den finns kniven att tillgå i andra färgställningar också.

Handtaget är tämligen brett med en partiell backspacer i G10

Konstruktionen av kniven är okomplicerad och utgår från en stabil men lättad stålram. Utanpå den de skruvade laminatsidorna och i ryggen återfinns en spacer i G10. Kniven är skruvad i två punkter utöver den justerbara pivotskruven. Den har för övrigt fått sig en dekorativ krage av titan som matchar såväl clipet som de blå tonerna i handtaget. 

Det finns i praktiken inget grepp som inte fungerar med Fanga. Balansen är helt neutral

I hand är det lätt krökta skulpterade nästan organiska handtaget bekvämt. Längden gör att alla typer av händer får plats och den generösa bredden ger stor anläggningsyta mot handen vilket minskar skav när man tar i. För tummen finns på ovansidan en rejäl fördjupning att använda vid sabelgrepp. Positivt är också att kniven är mycket neutralt balancerad. Något som är extra viktigt med lite större knivar. Det kan trolla en del med formatet och göra att de känns något mindre än vad de faktiskt är. 

Öppning och lås

Fanga kan faktiskt öppnas på ett par olika vis. Det är naturligtvis först och främst en flipperkniv. Men faktum är att det lilla hålet i bladet fungerar och kniven kan tumöppnas med hjälp av det. Ett tredje sätt att fälla ut av bladet åstadkoms genom att den långa "fullern" fungerar som nagelskåra. därmed kan kniven även fällas ut med två händer om så önskas. Valfrihet är aldrig fel. 

En mycket välplacerad flipperfena ger bra skjuts i bladet när den används

Men flipperfenan är förstås det som är premierat. Och vilken öppning den ger sen! Kombinationen av hur fenan är placerad, kullagren och det tunga bladet ger inte bara en rejäl fart utan ett maffigt ljud. Det senare har även något med handtagsmaterialet att göra misstänker jag. Bladet faller på plats med ett dovt klack-ljud. Hursom helst är det mumma för den som gillar hög lekfaktor på sin kniv.

Sen kan i all enkelhet konstateras att öppningssystemen fungerar mycket bra. Pålitligt i alla lägen och med en flipperfena som är lätt att hitta och som fingret inte halkar av i brådrasket. 

Ett lås lika stabilt som öppningsfunktionen



Låsarmen är fasad och lätt att nå när låset skall släppas

Lika pålitligt är låset som utgörs av en stabil liner lock. På grund av den starka ramen är låsarmen hela 1,8 mm grov. Rätt brett utrymme inuti kniven på grund av tjockleken på bladet samt en fasad låsarm och en försänkning i handtagssidan gör låset lätt att komma åt att släppa. Faktum är att funktionen är nära perfektion. Något glapp är det förstås inte tal om när jag använder de orden och motståndet när bladet skall släppas är väl avvägt. En fördel med liner locks som jag ser det är att kniven kan göras mer symmetrisk. De idag så populära ramlåsen ger nästan alltid upphov till en presentationssida och en låssida. Den problematiken lider inte Fanga av.

En liten negativ detalj hos låset var att baksidan av den yttersta delen av låsarmen var, vass är för mycket sagt men för skarp för min smak. Lite sandpapper ordnade dock den detaljen.

Ytterligare ett bidrag till "lekfaktorn" kommer i och med hur bladet elegant glider in igen efter ett lätt skak eller två. En mycket tillfredställande känsla trots att jag inte anser att det bör nämnas som en knivs främsta talang.

Att bära

Det går inte att förneka att Fanga är mycket kniv att gömma i en ficka. Men profilen är inte avskräckande, ryggen och sidorna mjuka och vikten låg. Sammantaget gör det att kniven faktiskt är rätt bra i fickan. På samma vis som t ex en Spyderco Police vilken den matchar i mått.

Till skillnad från den är Fanga emellertid grövre över ryggen med sina 16 mm. Det gör att det är en del volym som skall förvaras. 

Flipperfenan är ur vägen när kniven är undanstuvad. Likaså är ryggen rundad vilket bidrar till att besten blir något mer 
civiliserad i fickan. Måtten går dock inte att helt bortse ifrån

Clipet på den här kniven är rätt stort och synligt. Det är uppenbart att det ingår som en del av designen. Materialet är titan och clipet är fräst ur ett massivt stycke och är således inte något fjäderclip. Färgen är en till resten av handtaget matchande blåanodisering. Det är fäst med endast en skruv som dock håller det på plats utan rörelse i sidled.

Två saker som gör att clipet fungerar väl - fasad bakkant och 
att det är tunt nog för att fjädra

Mer tacknämligt än utseendet är att det fungerar utmärkt! Det eftersom det trots typ och konstruktion fjädrar rejält. Det gör att det är lätt att dra sin kniv och framförallt stoppa undan den igen utan att behöva ta den andra handen till hjälp. Den låga profilen och fasade bakkanten gör dessutom att det inte känns nämnvärt när kniven brukas.

En extra bonus är att mycket lite sticker upp ur fickan när kniven förvaras där. 

Sammanfattningsvis

Min första kontakt med Bestechs produkter lär definitivt inte bli den sista kan jag avslöja. Om Fanga är det minsta representativ för övriga sortimentet så handlar det om mycket välbyggda knivar i klart godkända material. I det här fallet tillhör kniven inte den mest exklusiva klassen med sin komposit  i handtaget och D2 i bladet men det finns ett par snäpp upp i modellprogrammet även vad det gäller den biten för den som önskar mer flärd.

Fanga är ett resultat av ett samarbete mellan Kombou och Bestech

Fanga är emellertid en intressant kniv, både visuellt och materialmässigt. Den har ett mycket slående blad och tillsammans med storleken ger det en kniv som syns. Som tur var backas det upp av ett handtag som är riktigt bekvämt att hålla i och arbeta med. En del av det kan tillskrivas materialet som är en blandning av kolfiber och G10 som jag inte stött på tidigare. En annan del handlar om gott om utrymme, arbetade former och god design.

Något mindre spännande är bladstålet. Personligen hoppas jag att D2-trenden ebbar ut snart. Det är en ond cirkel där några få högljudda röster på framförallt Youtube gör sig till talesmän för hela gruppen knivköpare varpå tillverkarna hakar på för att tillfredsställa vad de tror är hela marknaden. 

Bestech Fanga en elegant best i ovanlig kostym

Den här kniven bjuder däremot på en rad godbitar som inte går att utläsa av bilder och filmklipp. En är den förträffliga balansen och en annan är ljudet den åstadkommer när den öppnas. För den som gillar sånt är den här kniven en pärla. Kniven är nämligen en fröjd att både öppna och stänga.

Fanga har även detaljer som clip och pivotkrage i titan som anodiserats för att matcha färgtemat. Vad viktare är att handtaget ger god ergonomi och att kniven har ett blad som skär bra. Som grädde på moset fås ett skulpterat titanclip som faktiskt fungerar. Det är inte var dag man ser det.

Sammantaget blev mötet med den här kniven mycket positivt. Den är dock inget för den som är blyg och gillar små diskreta fickknivar.  

Specifikation:

Längd utfälld: 245 mm

Längd hopfälld: 137 mm

Vikt: 135 g

Bladlängd: 108 mm

Godstjocklek: 3,7 mm

Bladstål: D2

Handtag: Kolfiber/G10-laminat

Lås: Liner lock

Producerad av: Bestech, tillverkad i Kina

/ J - vässar gadden

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre