Dagens bild nr 204 Inte torkat

Jag gillar chili av olika slag. Framförallt i matlagning men sen tycker jag de råkar göra sig bra på bild också varpå jag tagit några serier bilder som jag mer eller mindre fyndigt döpt till "The Chili Sessions". Den första av dem tog jag för ett par år sedan när jag var helt novis på Instagram. Den sista häromdagen så temat hänger i. 

Just de här exemplaren har sett bättre dagar. De ingick i ett försök att torka några utan att använda ugnen. Några är vanlig "Dutch" som köpts på närmsta snabbköp medan de mindre är egenodlade. Men det var lite för mycket fukt kvar så några av dem möglade. Återgår till att torka dem på annat vis. 

"Not dried"

Intresset för kniven har däremot inte torkat alls. Det är Spydercos Lil' Native. En kniv jag testade för Spyderco Sverige. Jag måste säga att det är en av mina favoriter överhuvudtaget bland mindre knivar. Den fungerar så väl i min hand trots det ringa formatet och den går faktiskt använda även till lite tyngre sysslor vilket breddar användningsområdet väsentligt. En riktig pärla helt enkelt. Finns även med compression-lås för den som inte gillar back locks. 

/ J - gillar hetta

#knivesandbikes  #knivigtvarre

Fredags-EDC LV

Retro. Det är inne att vara retro. Framför allt om man inte preciserar eller definierar begreppet. Det passar bra för hela jag är obsolet, något som är ute och tillhör det förgångna. Åtminstone är det en känsla som allt som oftast smyger sig på. 

Och apropå att var ute har jag varit det för sällan hittills i år. Innesittande på grund av skittråkigt väder har varit ett konstant tillstånd. Kallt hade jag haft fördrag med men det här? Grått är bara förnamnet. Mörkt, blött och trist och är vad man får vänja sig med här omkring. De säger vi går mot ljusare tider, fan tro't. 

"T1 and No 5"

Knivarna jag bär idag är lite "ute" de också. Kizers T1a är en aning förbisedd tycker jag. En ruskigt bra kniv. Möjligen med undantag för att clipet kunde varit lite bekvämare i alla grepp. Men i övrigt är den genomsympatisk. Ännu mer omodern är troligen EKA No 5, en liten backlock i stål. Ett annat mer positivt laddat ord för "omodern" i sammanhanget är kanske "klassisk"?

Det kanske är det jag är med, klassisk? Fast det vete f-n. Hur som haver, glad fredag på er go' vänner!!

/ J - obsolet

Knivrecension Manly Peak

-  när det enkla blir briljant

Hur många knivmärken känner du till från Bulgarien? Min gissning är att det inte är särskilt många och det gör inte jag heller vilket gjorde mig nyfiken på den här kniven. Men det var utseendet som fick mig att fastna direkt. Jag hade tidigare sett en av deras tolkningar av en modern slipjoint kallad "Comrade". Den var lika enkel och rättfram den. När det sedan fanns en modell med öppningshål och ett bra lås så var saken klar. Manly Peak var tvungen att införskaffas!

Manly 040 "Peak"

Bara för att reda ut saken direkt så är inte hålet i bladet ett intrång på Spydercos marker mer än att det starkt påminner om deras trademark. Men de har inte patent på hål även om de försökt och otaliga är de märken som genom åren har använt och använder varianter på den öppningsmetoden. I det här fallet är hålet ovalt och inte runt.

En frisk fläkt i den moderna knivfloran trots att den blickar bakåt

Twitterversion: Gammaldags charm i modern förpackning

Blad

Stålet i den här specifika kniven är D2. Eller för att var mer exakt så är det enligt DIN-standard ett 1.2379-stål. Hur som haver ett verktygsstål som har vissa positiva egenskaper som att det tar en ruskig skärpa samtidigt som det är hårt. Särskilt när det som här är härdat i trakterna av 60 HRC. Det ackompanjeras av egenskapen att det inte är rostfritt så viss omtanke krävs om det inte skall få fläckar. 

Sen finns ett par alternativ att välja på för den inre "stålsnobben". Egentligen hade jag föredragit 154CM då jag föredrar mer rostfritt stål men tyckte inte att de extra 25€ det kostar var värt det. Toppalternativet är pulverstålet CPM S90V som är ett av de så kallade superstålen. Det kalaset kostar nästan lika mycket extra som kniven i nuvarande konfiguration, plus trettiofem euro för att vara exakt.

Nästan nio och en halv centimeter D2 med förtjänstfullt diskret märkning

Av stålet har man gjort en klassisk drop point som tack vare öppningshålet i bladet har fått en sluttande rygg ned från den puckel som bildas. Bladet är sedan helt flatslipat från en godstjocklek från endast tre millimeter. Jag önskar verkligen att fler tillverkare gjorde likadant. Det räcker mer än väl. Att gå upp till både fyra och fem millimeter är för det mesta helt onödigt och havererar en knivs geometri om den avses att skära något med. Här blir eggen istället tunn och extremt vass. Se hur tunn primäreggen är på bilden ovan. Kniven anlände riktigt jäkla skarp. Eggen är centrerad men inte hundra procent jämn. Den verkar vara slipad av en högerhänt person då den är aldrig så lite högre på vänster sida.

På sant europeiskt manér är eggen dragen nästan hela vägen in till handtaget med endast en mycket liten ricasso. Det gör att det går att lägga kraften där den behövs. Det vill säga nära handtaget. För den som inte förstår handlar det om enkel hävstångsprincip. Om det är långt mellan handen och eggen blir utväxlingen sämre något många formgivare av "forward choils" missar.  Ett litet jack för att underlätta slipning har gjorts på Peak.  

Studerar ni den geometrin närmare förstår ni varför den skär som en laser

Ytbehandlingen är en enkel satin. Inget lyxutförande här heller men det fungerar. I övrigt är bladet som resten av kniven välbyggt sett till funktion men inte med den yppersta finishen. Ryggen på bladet är tämligen skarp men det för det goda med sig att du kan skrapa saker och ting med den samt använda ett tändstål om så önskas. Detsamma gäller för öppningshålet som inte heller det är fasat. Men jag föredrar det på det viset för att få bra fäste*. 

Det är en sann fröjd att skära saker med den här kniven. Efter att ha testat och recenserat ett antal konceptuellt väldigt moderna knivar med allt som därtill hör är det en befriande känsla att använda Peak. Den SKÄR saker och ting istället för att pressa sig igenom som en kil. Den upplevelsen gäller allt den närmar sig. Redan från början rakar kniven hår med lätthet och glider genom papper med ett svagt väsande. 

Sen kan man börja jobba sig igenom tyngre material i stigande ordning. Kartong, tyg, krymp- och hårdplast, buntband, trä, virke och gamla mattstumpar. Efter hand växer leendet. Peak är ett redskap. Den bara fungerar!

Handtag

Manly Peak är byggd kring en stålram som inte lättats. I ryggen återfinns en backlock vilket medför en sluten konstruktion. Sidorna är av G10 som i det här fallet är tämligen sträv och ger mycket fäste vilket behövs på det raka handtaget. Kniven har inget fingerskydd men istället finns effektiva räfflor för extra grepp precis där pekfingret kröker sig runt handtaget. Ett något udda ställe att sätta dem på då de oftast placeras på ovansidan av handtaget. Där återfinns istället en rejäl ramp för tummen som bildas av öppningshålet. Sammantaget ger det mer än adekvat grepp även när handtaget är vått. 

Ett mycket enkelt men därför väl fungerande handtag

Ergonomin kan vi tala om eller inte. Den är endera lysande eller inte särskilt anmärkningsvärd beroende på hur man ser på det. En lätt krökt rektangel med rundade hörn och lätt fasade kanter är inte mycket att orda om. Den känns som den ser ut. Men det innebär även att handtaget inte begränsar hur du håller din kniv överhuvudtaget. Längden säkerställer även att den med stora händer får rum och att det går att använda kniven med handskar på. 

Sen har en eftergift gjorts för att förbättra Peaks egenskaper som fickkniv. Den är inte särskilt grov utan mäter 14,5 mm över ryggen. Inte extremt tunt men heller inte någon Morakniv i grepphänseende. Det gör kniven mer lättburen men även att det känns om man skär trä och liknande en stund. Kniven har inga "hotspots" för övrigt. 

Peak är en tunn kniv i fickan. Finishen är utan tvekan inriktad på att fungera mer än att se ut

I övrigt kan sägas att finishen är bruksorienterad. Det vill säga inget extra men det som behöver vara välgjort är det. Skruvarna är försänkta, ramen slipad och kanter fasade. Men övergångar mellan material som till exempel mellan distansen i ryggen och sidorna är inte alls jämn och detsamma gäller snittet mellan blad och låsarm. Det är långt ifrån den Seki-precision du kan hitta hos Al Mar till exempel. Men funktionsmässigt står inte Peak någon efter. 

Öppning och lås

Även solen har sina fläckar heter det ju. Det gäller Peak också och i det här fallet är det hur den är att öppna. Den är tungjobbad även om den blivit en smula smidigare efter en tids användning. Det är nackdelen med backlocks i allmänhet och i synnerhet hos det här exemplaret eftersom det är starkt med en rejäl fjäder som håller bladet på plats. 

Däremot fungerar öppningshålet bra. Tummen följer bara den fördjupning som gjorts handtagssidan och sen hittar den naturligt hålet med sina kanter som ger bra bett och fäste. Men sen gäller det att behålla trycket under hela rörelsen annars går det faktiskt att slinta! Så kraftfullt är motståndet hos fjädern. Den här kniven snärtas således inte upp vare sig med tumme eller en så kallad "Spyderflick". Här är det en lugn kontrollerad rörelse som är aktuell. 

Hålet i bladet är lätt och intuitivt att komma åt

Låset kan vara det kraftigaste backlock jag stött på sen Tri-Ad och dess varianter. Låsarmen faller på plats med ett ljudligt "klack" och sen sitter bladet som gjutet. Skulle glapp i sidled uppstå kan pivotskruven justeras. Upp och ned finns inte en tillstymmelse till rörelse vilket är mycket ovanligt hos den här typen av lås. 

Den mest stabila varianten av det här låset sen Tri-Ad lock

Sen var det biten med att släppa låset. Fjädermotstånd var nyckelordet här. Det kombinerat med att låsarmen är kantig gör att det känns. Återigen markeras att det här är en kniv du fäller ut, gör ditt jobb med och sen stoppar undan. Det här är ingen leksak i det avseendet heller.

Att bära

Först kan sägas att Manly Peak har försetts med ett suveränt clip. Det sitter djupt i fickan vilket tillsammans med spänsten gör att kniven hålls säkert på plats. Det förstärks av den sträva ytan från G10-sidorna. Det är fortfarande möjligt att dra kniven men de bjuder på lite motstånd. Här hade jag gärna sett att man slipat ned ytan något eller försett sidan med lite annan struktur just där clipet slutar. Som det är nu nöter det rejält på tyg och jag kommer att åtgärda den detaljen vad det lider.  

Ett clip som kan flyttas från höger till vänster sida. Märkningen är diskret tack och lov

Sen är clipet snyggt då formatet anpassats efter knivens storlek och färgen är sobert grå istället för att vara högblank. Skall det förekomma text på ett clip är det dessutom så här det skall se ut i mitt tycke. En annan egenskap värd att framhålla är att det känns mycket lite i handen men som alla "deepride"-clip så kan själva kröken kännas en smula mot handflatan i vissa grepp. Clipet kunde förbättras genom att förses med försänkt fästskruv vilket gett mer utrymme åt tyg. Funktionen är dock utmärkt även nu. Det är flyttbart mellan höger och vänster sida med bladspets uppåt. Peak har en liten täckbricka som täcker det hål som för närvarande inte används. En snygg detalj jag uppskattar. 

Ett riktigt bra clip som håller kniven på plats

I övrigt är Peak tämligen diskret i fickan. Trots en längd på över tolv centimeter hopfälld så väger den inte på magra 115 gram. Sen gömmer "spetsuppåt" clipet en av kniven styggelse, den stora utstickande bladtangen. Det är inte en detalj som är elegant men är en konsekvens av kombinationen backlock och rakt handtag. Det finns ingen plats att gömma den helt enkelt. 

Sammanfattningsvis

Gammaldags charm i modern förpackning talade jag om inledningsvis och det är vad Peak erbjuder i mängder. Det är en rättfram och enkel kniv som vet vad den vill. Den är inte insmickrande och "soffsittar-flippar-vänlig". Istället får du för användningsområdet väl valda material som D2 alternativt 154CM eller S90V som bladstål och sträv G10 på en stark stålram. Paketet kommer även med en extremt stadig version av en klassisk backlock. Lika klassisk är bladformen så när som på hålet och geometrin är faktiskt designad för att skära saker! Det känns lite märkligt att behöva framhålla det hos en kniv men sådana är tiderna där vässade spett är mer regel än undantag. 

De moderna tilläggen är förstås enhandsöppningen och clipet som känns som en nödvändighet på en så här pass stor kniv. 

Antitesen till hypermoderna vässade spett. En kniv som faktiskt skär saker!

Lite förvirrande är att märket knoppat av sig och finns som "Manly USA" också. Det är det namnet som ofta dyker upp vid sökningar på nätet och som är mest aktivt på exempelvis Instagram. Den nordamerikanska marknaden är möjligen större än Europa och med det tillägget till namnet kanske de säljer bättre på andra sidan vattnet vad vet jag. Knivarna görs dock i Bulgarien och det var även därifrån jag köpte mitt exemplar, direkt från fabriken. Jag gav strax över fyrahundra kronor för kniven. Önskas de finare stålalternativen blir kniven dyrare. 

För dina investerade medel får du en stabil kniv som är välbyggd där det behövs men där det inte slösats på finesser och utsmycknad. Lite samma tänkande du kan hitta hos till exempel Emersons knivar. 

Peak, en kniv för nästan allt utom att skära kokosnötter med

Om det inte redan framgått så är jag synnerligen förtjust i den här kniven. Manly Peak är vad jag ibland skämtsamt kallar en "knivig kniv", en som är till för att användas till att skära saker. Med det följer en stilren estetik som jag faktiskt uppskattar. I mina ögon är de enkla funktionella linjerna snygga på samma vis som säg en Spyderco Bradley. För den som verkligen inte gillar hål i bladet finns modellen för övrigt i en tvåhandsöppnad version med nagelskåra istället. 

Den här kniven kan därmed i mångt och mycket sägas vara antitesen till "TFFs - Titanium Framelock Flippers".

Det här är istället kompanjonen för den som vill ha ett redskap att bruka till allt som tarvar en bra kniv. Det relativt tunna bladet och den suveräna geometrin gör den olämplig till mer bräckande rörelser och hugga igenom plåt och liknande. Men som en stor och stadig fickkniv är den utmärkt. 

Mitt råd är att om du gillar den här typen av knivar - köp den!

Länk till tillverkarens produkthemsida.


Specifikation:

Längd utfälld: 220 mm
Längd hopfälld: 124 mm
Vikt: 115 g
Bladlängd: 94 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: 1.2379 (D2), 59-61 HRC
Handtag: G10 på stålram
Lås: Backlock

Producerad av: Manly, tillverkad i Bulgarien


/ J - manlig

* Motsatsen torde vara hålet på Benchmade AFCK som är rejält rundat, slipat och därmed "mjukt". Följaktligen är det helt hopplöst att få grepp om särskilt om det skulle gå fort. Extra anmärkningsvärt på den kniven då namnet utläst står för "Advanced Folding Combat Knife".

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Knivrecension EKA Swede 8

-  en modern EKA förankrad i historien

Hade det inte varit för ett par mer än lovligt generösa gåvor hade jag inte haft så många "Ekor" eller knivar från EKA i samlingen. Sedan länge finns ett par klassiker som mina militärknivar Swede 38 och Swede 60 samt en fällbar filékniv som agerade fältkökskniv förr. Men häromsistens kom ett paket från en givare som önskar vara anonym och bland de knivar som ingick där var den här, en Swede 8. En kniv som nu burits och testats relativt grundligt. 

EKA Swede 8

Den här kniven tillhör de mindre modellerna från Eskilstuna och lämpar sig därför väl som EDC-kniv till skillnad från exempelvis de större Swede-kusinerna 10 och 92 som är en aning mer volumiösa. 

Det här specifika exemplaret har trähandtag men kniven kan även fås i utförande med gummi i greppet för den som önskar mer fäste. Den som vet med sig att kniven kommer bäras mycket i skog och mark när det är regnar och är blött bör kanske överväga den versionen.  

Ett svenskt alternativ i EDC-klassen

Twitterversion: En modern svensk i traditionell klädedräkt

Blad

Namnet på kniven är knutet till bladlängden som följaktligen mäter 8 cm på längden. Formen är en svag droppoint som dock närmar sig ett "rakt" blad i utseende. Det är en av punkterna i vilken kniven är förankrad i historien eftersom ett blad inte blir mycket enklare än så här. Inga krusiduller eller särskild utsmycknad. Det ger ett knivblad med stark spets  en mjukt rundad buk och rätt mycket rak egg att arbeta med. Gott så, jag uppskattar bladformen som för övrigt får mig att associera till ett förvuxet skalpellblad. En bra bruksform helt enkelt.

Så mycket renare blir inte en bladform. Åtta centimeter bruksblad

Ett modernare tillägg är de skåror som bladryggen försetts med för ökat fäste. Utseendemässigt är linjerna på bladet harmoniska och den enkla satinfinishen understryker det. 

Tidiga exemplar av den här kniven hade AUS8 i bladet. Stålet är nu det i EKAs sortiment helt dominerande 12C27 från Sandvik.  Av det stålet har man valt 2,8 millimeters godstjocklek som sedan fått en låg sabelslipning. Något jag för övrigt inte är vän med på den här kniven. Förvisso är stålet adekvat tunt bakom eggen och den är vass. Men en låg sabelslipning övertygar inte undertecknad i alla situationer.

Men vad hände med slipningen? Sandvik 12C27 i en vinkel som passar en stor huggare

På något ställe har jag sett uppgifter på att Swede 8 skulle ha en skandinavisk slipning fast med avlösningsegg. Det gäller i så fall för andra årgångar än det här exemplaret. Ett fenomen som jag dock sett på andra knivar från EKA som exempelvis "88an" där utförande och slipning varierar med årsmodell. Det hänger troligen ihop med de moderna tiderna där ett svenskt märke görs i Portugal och Kina. Med en så här bred primäregg hävdar jag att det här inte är en skandinavisk slipning som endera skall ha nollvinkel, alltså endast en slipfas eller en mycket liten avlösningsegg. 

Swede 8 är lite speciell att jobba med. Mycket beroende på att den har så uppenbara styrkor och svagheter. Exempelvis känns motståndet ungefär lika mycket när man skär i torrt virke som i kartong! Det eftersom den i kartong och andra mer fibrösa material är usel. Kniven är där riktigt tung att skära med och bladet upplevs som betydligt tjockare än vad det är. Här är det slipningen som spökar. Dels är den tvär och dels är ryggen vid övergången till den flata sidan av bladet rätt brant. Sammantaget gör det kniven rent ut sagt dålig i den här typen av material. 

Annat blir det i trä där vinkeln plötsligt känns rätt och bladet biter riktigt bra. Handtaget fungerar även det väl vid den sortens arbete. Följaktligen är inte heller hårdplast något större problem. även penetrationsförmågan får godkänt. Spetsen är kraftig och därmed tålig. En av styrkorna när man slipar knivar på det här viset. 

Jag kan tänka mig att bladet lämpar sig tämligen väl för småvilt men det är inget jag kan uttala mig om med säkerhet eftersom jag inte är jägare. Men bladformen inbjuder till att flå något. Sen är det en fällkniv och därtill en fällkniv med sluten konstruktion vilket ger gott om utrymmen för smuts och organiskt material att ansamlas så jag hade personligen valt något annat.

Men kött har jag förstås prövat kniven på och kalvhögrev var det som fanns till hands. Det blir utmärkta hamburgare för övrigt. Som väntat fungerade bladet rätt bra där eftersom det inte kniper kring bladet. Av precis det skälet är Swede 8 inte alls något att hänga i granen när det kommer till frukt och grönt. 

Den här dubbelheten är genomgående och personligen tycker jag att den här typen av blad hör hemma på större knivar. Mindre knivar bör skära bättre eftersom fickknivar rimligen inte används till lika krävande uppgifter som sina större kusiner. 

Handtag

Som nämndes i inledningen finns den här kniven att få med ett par olika material i handtagen. För den som önskar mer grepp finns utförande med konstmaterial. Även där har specifikationen ändrats över tid. Gamla exemplar sägs vara tillverkade med kraton i greppet men hemsidan uppger nu "Proflex" som material.

Den här kniven har däremot fått träsidor som endera är bubinga eller rosenträ (palisander/dalbergia) beroende på vad man läser någonstans. Sidorna har fått en nätskärning som mest är dekorativ men som även ger en smula bättre fäste. De är också välvda och överlag får ergonomin godkänd. Fästet är adekvat i och med fördjupningen för pekfingret och det rudimentära fingerskydd som finns.

Ett nästan bekvämt handtag med träskollor

Skollorna är fästa på en för storleken på kniv tämligen stabil stålram vilket ger ett robust intryck. Här återfinns ytterligare en detalj som avslöjar att det här är en modernare kniv. Den går att demontera och pivotskruven är justerbar. En finess som EKA i och för sig haft på de flesta av sina knivar under mycket lång tid. Istället för de idag vanligare torx-skruvarna hittar man här huvuden för spårmejsel eller möjligen valfritt mynt. 

Ja hur tänkte man här? "Vi tar ett bra handtag och kör upp ett järnspett i häcken på det?"

Swede 8 finns eller snarare har funnits i två utföranden varav ett har fånglinehål. Om jag inte är felunderrättad är det den senare versionen som fått det tillägget. Inledningsvis tyckte jag inte att det störde greppet för mycket då kanterna på stålstycket som utgör den här detaljen är mjukt rundade. Däremot inverkar det menligt på det visuella intrycket och det irriterade mig redan från början då handtaget varit snyggt utan den detaljen. Men efter att ha använt kniven ett tag inser jag att den även är obekväm särskilt när kniven greppas med tummen på ovansidan av bladet. Då pressar den mot bakre delen av handflatan i åtminstone min hand på ett obehagligt vis. 

Öppning och lås

En annan detalj som är förankrat i historien är öppningen som tarvar två händer. Inga moderna påfund som tumknoppar, flippers eller dylikt. Sympatiskt för dem som har lagar som förbjuder enhandsöppnade knivar. Något vi glatt kan strunta i här i Sverige. Här är ju knivar endera totalförbjudna eller tämligen tillåtna beroende på sammanhang och miljö. 

För att underlätta förfarandet har Swede 8 en nagelskåra som är så pass stor och djup att den erbjuder gott fäste. En detalj jag uppskattar ur öppningssynpunkt särskilt som jag är nagelbitare. Men det sticker ut så pass mycket blad ur handtaget att nypa kring att skåran faktiskt kunde undvarats helt särskilt som det här djupa utförandet förfular bladet i mitt tycke. Därutöver är det sällan en god idé att ha fördjupningar, hål, skåror eller liknande i blad som skall vara rent praktiska. Det samlas skräp där. 

Nagelskåra i nedslagskraterformat 

Om kniven öppnas på gammaldags manér så låser den med en lika klassisk backlock. I det här fallet bjuds på en stadig konstruktion. Låset stänger med en auktoritet som imponerar givet det lilla formatet. Det är även tacknämligt lätt att komma åt och släppa. Lika imponerande är emellertid inte låset när kniven är hopfälld. Både slipjoints och lockbacks är beroende på ett visst fjädertryck när kniven är hopfälld för att hålla bladet på plats. Här är den kraften för liten. Om spetsen fastnar i något eller om det uppstår friktion mot bladet öppnas kniven delvis. Har du otur kan det leda till tråkiga olyckor när du stoppar handen i fickan.  

Att bära

Swede 8 bäres löst i fickan och är därmed en fickkniv i ordets sanna bemärkelse. Mjuka former och vikt på runt hektot gör den samarbetsvillig. 

En rejäl miss eller snarare har man nonchalerat detaljen, den kanten är rent ut sagt vass

En trist detalj i sammanhanget och något som aldrig uppskattas på fällknivar är när man är så här lat och helt struntar i att försöka dölja bladryggen i stängt läge. Här sticker den fram vilket samlar smuts men framförallt är den rent av vass. Inte alls behaglig att skrapa handen emot när man stoppar handen i fickan. Sen kan det även med lockbacks bli så att lite fickludd i utrymmet mellan bladet och låsarmen gör att låset fallerar.  

Sammanfattningsvis

Jag är glad över att EKA inte vandrat iväg för mycket åt det moderna hållet med den här modellen. Skall jag vara helt ärlig tycker jag inte de är särskilt bra på det. Deras "tactical" som de kallar modell T9 ser anskrämlig ut och matchar dessvärre lågbudgetknivar från märken som M-tech och liknande utseendemässigt. En skräckdetalj är hur tumknoppen är placerad halvvägs ut på bladet till exempel. Garanterat i vägen för allt.  

Här har skomakaren istället blivit vid sin läst och gjort en mindre mer "EDC-anpassad" version av en klassisk stabil allround-fällkniv. Resultatet är sympatiskt även om utrymme för förbättringar finns. 

Trots ett par mindre bra detaljer har Swede 8 viss klass i mina ögon

Ett område som har förbättringspotential är hur kniven är slipad. Här har man valt att blanda tekniker på något vis. Först har man slipat bladet från rätt tunt bladgods vilket kunde varit grunden för en kniv som skär riktigt bra. Men sen tycks man ha ändrat sig vad det gäller den inslagna linjen och istället betonat släktskapet med storebror Swede 10. Det innebär låg sabelslipning och den fyrtio graders eggvinkel (totalt) som EKA har som standard. Hållbart javisst men det ger inte de optimala egenskaperna för en mindre fickkniv. Här blir det uppenbart att Swede 8 just är en krympt version av Swede 10. Kanske borde man ändrat några detaljer när man ändå krympte formatet och främst satsat på en djärvare eggvinkel. 

Sammantaget vill jag tycka om den här kniven mer än jag gör. Den ger ett hederligt och rejält intryck på något vis och storleken fungerar till det mesta. En klassisk fickkniv där trägreppet, tvåhandsöppningen, lockbacken och de övergripande linjerna förankrar den i äldre knivtradition samtidigt som detaljer i form av "jimpings", skruvade sidor, fånglinehålskonstruktion och stålval skänker en modernare touch.

Men sen slarvar EKA bort något som skulle kunna bli en riktigt bra EDC-kniv genom ett par ogenomtänkta val. Slipningen är den främsta orsaken till kritik men även fånglinehålet känns som en efterkonstruktion. Som om någon kom på att "javisst ja, dylika är populära" och slängde dit en stålbit i rumpan på kniven. Sen är finishen medioker. Inte katastrofal men absolut inte bra. Det finns markanta glipor mellan materialen och passningen i ryggen är inte särskilt väl utförd. Vad jag hört är den tillverkad i Portugal men det är ingen ursäkt. Snarare tvärtom då jag har SanRenMu knivar för hundralappen som är mer välbyggda. Outsorcar man produktion får man ha hög kvalitetskontroll helt enkelt. Sen uppskattar jag inte hur slapp fjädern är när bladet är i stängt läge. Det är inte långt ifrån att bladet kan fälla ut sig själv. Fastnar spetsen i den minsta tygbit eller tråd så är det ett faktum. En mindre men irriterande detalj är det vassa avslutet på bladryggen. Om kniven vänder sig i fickan kan du skrapa handen rätt rejält på den. 

En passus är att EKAs hemsida är komplett usel. Under produktinformation finns i princip inget att hämta alls och skall man få tag i olika uppgifter krävs att man navigerar runt på sidan samt söker information på annat håll. Till exempel talar man inte om vart knivarna är gjorda.

Kan man bortse från nämnda områden för kritik eller tycker att de är mindre viktiga får man en överlag stabil fickkniv med harmoniska linjer, ja om man bortser från fånglinehålet då. Svenskt stål biter fortfarande bra 

Specifikation:

Längd utfälld: 185 mm
Längd hopfälld: mm
Vikt: 102 g
Bladlängd: 80 mm
Godstjocklek: 2,8 mm
Bladstål: Sandvik 12C27, HRC 57-59
Handtag: träsidor på stålram
Lås: Lockback

Producerad av: EKA, tillverkad i Portugal (?)



/ J - blott Sverige svenska knivar har (?)

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Police VS Police

- evolutionen hos en kniv

Spydercos "Police" är inte bara en av företagets mest signifikanta knivar utan även en modell som var en av anfäderna till den idag så dominanta och inflytelserika genren "tactical folders". Det är också en av dem som funnits med i katalogen längst tillsammans med andra moderna klassiker från det Colorado-baserade företaget som Delica och Endura. 

Under tids gång har kniven hunnit komma ut i fyra olika versioner. Allt i enlighet med Spydercos tanke om CQI "Constant Quality Improvement". 

Tanken är med andra ord att varje ny modell skall vara något bättre än den förra på ett eller flera sätt. Tämligen naturlig tanke då jag tror alla strävar mot det. Men som grundprincip tror jag det fungerar. 

Spyderc Police Model 4 vs Police SS

Frågan är då om just den här modellen ens är samma kniv längre efter den stegvisa utvecklingen? Delar de olika versionerna några egenskaper utöver själva namnet? Jag har inte tillgång till den absolut första utgåvan utan den äldre av de två på bilden tillhör generation två om jag inte missminner mig.

En närmare fyrtio år gammal modell som gjort ett flertal skönhetsoperation på sant amerikanskt vis

Här följer några tankar om skillnader och eventuella likheter mellan orginal stålutförande och Police Model 4. 

Blad mot blad

Bladformen är kanske den aspekt som fått se sig mest förändrad över tid åtminstone när det kommer till det yttre. Enkelt beskrivet har bladet blivit något längre och bredare men även tunnare och mindre spetsigt än hos anfadern. Den kniven sneglade nästan åt dolk-formatet när det gäller bladets utformning, det vill säga långt och spetsigt med mycket stål i mitten. För den som inte sett kniven i egen hög person bör påpekas att den är väl tilltagen med ett blad som mäter över en decimeter på längden. 

Ett något mindre extremt blad på Model 4, klart influerat av andra framgångsrika Spydercomodeller

Tydliga influenser kan spåras till Endura eller kanske ännu mer Military i hur det nya bladet utformats. Rent krasst är det mer praktiskt nu. Kanske även mindre hållbart då det rent konkret är mer stål i de gamla bladen särskilt mot spetsen till även om den är rätt nålartad även på originalet. Penetrationsförmågan har alltid varit exceptionellt god hos de här knivarna. 

Den mer allroundbetonade inriktningen går igen även i hur bladet är slipat. På Police 4 är  det fullt flatslipat till skillnad från den ursprungliga tämligen låga sabelslipningen med en distinkt falskegg mot spetsen till. 

Stålet är också ett helt annat även om det är lurigt att uttala sig om den detaljen när det kommer just till Spyderco som märke. De är troligen det företag som experimenterar mest med olika ståltyper och kvaliteter i sina knivar och det finns ofta många varianter att tillgå. Särskilt när "sprintrun"-utgåvor och serier gjorda exklusivt för vissa återförsäljare och liknande adderas till knivfloran. 

VG10 och K390, japanskt mot svensk/österrikiskt

Police-modellens era började med stål som ATS-34, Gin-1 och ATS-55. Nästa generation fick VG-10 som de flesta knivar som likt de här är gjorda för Spyderco i Seki-City i Japan. Version 4 fick dock en rejäl överhalning på det här området. Ett mycket intressant stål i K390. Ett stål som skiljer sig rätt mycket från VG-10 för att uttrycka det milt. Exempelvis håller det en egg betydligt längre men drar åt sig korrosion som det hade betalt för det. VG-10 är lite känt för att ha ungefär motsatta egenskaper grovt förenklat. 

I hand

Om formen på bladet har stöpts om över tid så gäller det inte handtaget i samma utsträckning. Grundformen känns igen. Däremot är material och därmed även konstruktion kraftigt förändrade. Fast även här gäller att det det blivit något större som i längre, grövre samt något högre. Även urtagen för fingrarna har fått sig en ansiktslyftning. 

I och med att ett fingerurtag adderats så har nyttjandet av bladlängden effektiviserats

Från början var Police en enkel helstålskniv. En klassisk backlock i nitat utförande helt enkelt.  Den var i princip konstruerad som en Buck 110. Innovationerna för tiden kretsade inte kring grundkonstruktionen utan tillkomsten av clip, enhandsöppning via hålet i bladet och möjligheten att få kniven med en "Spyderedge". Det var de faktorerna tillsammans med att den var lättburen trots det tilltagna formatet som gjorde Police till en succé när det begav sig. Något måste ha varit rätt för kniven finns ju som sagt kvar. Något som inte kan sägas om många andra moderna fällknivsmodeller på marknaden, SAKs undantagna. 

Nu är konstruktionen betydligt mer modern. Police 4 är byggd kring en stålram som för att minska vikten samt bibehålla god balans är rejält lättad. Utanpå det återfinns skollor i G10 vilket ger gott grepp och skänker ytterligare styrka. Kniven är som sig bör nuförtiden skruvad och kan därmed enkelt, nåja, demonteras och pivotskruven justeras enligt önskemål.

Annan konstruktion och andra material. Model 4 ligger ännu bättre i hand även om C07 var bra även den

Men materialen har även förändrat hur kniven känns i hand. Den sista utgåvan väger betydligt mindre trots att dimensionerna tilltagit. Vidare bidrar G10-sidorna med högre friktion än det hala stålhandtaget gör. Därutöver har en markant förändring gjorts i greppet. Den "döda" och något bortkastade ytan som utgjordes av en ricasso på den äldre kniven är nu borta och har istället ersatts av ett modernt "finger choil". Det möjliggör fler grepp och att man kan smyga närmare bladet när det skall pillas med småsaker. Det långa handtaget har alltid erbjudit flera greppvarianter och det har man byggt vidare på. Sen har version fyra fått ett tillskott av "jimpings" på baksidan av Spydercopuckeln för ökat fäste. 

Mot fickan det bär

Clipet kan flyttas och placeras i alla fyra "hörn" av handtaget på Police 4. Det gäller även de senare helstålsversionerna som finns att tillgå. Tyvärr gör det att handtagen ser ut att lida av husbocksangrepp enligt mig. På de äldre knivarna sitter clipen där de gör. Det vill säga på höger sida med spetsen nedåt. Funktionen hos de båda clipen är annars likvärdig. De har alltid varit bra. Det nya är mer diskret med sin svarta färg istället för det äldre högblanka utförandet. 

Från början sparades det på borrhålen och clipet kunde inte flyttas. Funktionen var dock god redan från start

Skillnaden i fickan mellan knivarna är inte anmärkningsvärd. Det finns för- och nackdelar med båda modellerna och överlag tar de nog ut varandra. Helstålskniven glider naturligtvis på plats lättare både på väg upp och ned i fickor tack vare mindre friktion och ett något slankare, framför allt tunnare yttre. Police 4 är däremot lättare och clipet kan som sagt flyttas vilket gör att man slipper snurra kniven innan den skall fällas ut. En manöver som jag i och för sig inte tycker är särskilt betungande. Jag tillhör inte dem som är helt "allergisk" mot att bära knivar med spets uppåt även om jag föredrar det motsatta. 

Ut och in igen

Kniven öppnas förstås med det för märket utmärkande hålet i bladet. Även det har fått sig en ansiktslyftning i form av ökad diameter. Det blir då lättare att öppna med handskar, kalla fingrar eller när det är bråttom. Rent utseendemässigt matchar det också bladets ökade storlek bättre. 

Låset är en av de detaljer som knappt ändrats alls. 
En stadig backlock i mycket gott utförande

Även låskonstruktionen har förblivit densamma. En klassisk backlock utan särskilda åthävor. En mindre detalj är att den "Boye Dent", fördjupning i låsarmen som fanns har avlägsnats. I förbifarten kan sägas att jag aldrig förstått den finessen från början. Teorin är att den genom sin utformning skall förhindra att låset släpps oavsiktligt om man greppar kniven hårt. Något jag aldrig varit med om på någon lockback förutom hos en komplett värdelös kniv från Benchmade, Ascent. 

Några tankar

Här gäller tydligen sentensen "Bigger is Better". Det är i alla fall vad som har hänt över tid. Nu var inte Police någon miniatyrfällkniv från början så det slutar med att "Model 4" bara ser sig slagen av monstret Tatanka i Spydercokatalogen. Den är faktiskt är en av Spydercos större knivar. Fullt i klass med exempelvis Military och Resiliance. 

Gammal kärlek rostar aldrig. Av olika skäl gillade jag helstålskniven och den känslan kvarstår för Model 4

Sen har konstruktionen moderniserats nästan enligt mall 1A. Dock har den fått behålla sin backlock och slutna rygg så helt har inte trender fått dominera. Då hade låset kanske varit ett annat och ryggen varit öppen försedd med distanser istället. 

Den äldre versionen är faktiskt lättare att stoppa undan och dra tack vare de glatta stålsidorna. Den är också tunnare och slankare och tar därmed mindre plats i fickan. Men den är även tyngre och kan bara bäras med spetsen nedåt. Så trots allt föredrar version fyra i det fallet.

Jag måste säga att jag gillar både knivarna riktigt mycket. När det gäller helstålskniven har jag skrivit rätt mycket om i tidigare inlägg om varför jag uppskattar den på det vis jag gör. Det var en av de första knivarna utan för Moraknivssfären som lockade i de första knivkataloger och tidningar jag fick tag i på den tiden det begav sig. Den var vad idag ofta beskrivs som en "Graal" och var på den tiden närmast ouppnåelig.

Med fyran förhåller det sig så att intresset vilar på samma grund fast en något mer prosaisk sådan. Det gäller även kniven som är mer praktisk. En bättre kniv i mitt tycke. Betrakta den som avkomman mellan en Military och en Police. 

En klassiker med möjlighet att leva länge än. I klassen större EDC-knivar är den en riktigt bra kniv.



/ J - i jämförelsetagen


Här hittar ni Spydercos sifor för C07 och C07G4f.

Knivrecension Lionsteel Opera

-  en fullvuxen italienare

På något vis känns det passande att en kniv från Maniago och Italien är döpt till "Opera". Mer exakt har den här Lionsteelmodellen fått namnet "Big Opera USA". Originalversionen är en italiensk tolkning av en klassisk lockback vilket innebär ett mer diskret format och exkluderar material som G10 och funktioner som clip och enhandsöppning. Istället är kniven nättare och har sidor i olika träslag samt levereras i ett skinnfodral.

Väsentligt elegantare men inte lika praktiskt enligt mig. Det var det som tippade över vågen i favör för "USA"-tillägget den här gången. Det hindrar mig dock inte från att vilja ha en av ursprungsmodellerna. Det hindrar mig dock inte från att vilja ha en av ursprungsmodellerna. 

Lionsteel Big Opera USA

Det här är som sagt storebror i familjen och det märks. Den var vid första anblick större än jag trodde. Det är märkligt det där, att storlek kan förvåna trots att man tagit del av måtten. Vad jag tycker om färgen vet jag egentligen inte. Ibland vill man ha något annat än svart så jag valde "brown". Den beskrevs på något ställe som jordfärgad vilket lockade men vill man vara elak kan det även sägas att den påminner om något som åstadkoms av en hund som är dålig i magen. 

Kniven påminner mig annars mycket både i känsla och form om en lyxig tolkning av en Dozier folding Hunter från Ka-Bar. Bakom Opera står annars "Max" eller Massimo Salice Sanna som han heter. Han har designat ett antal knivar åt Lionsteel vid det här laget men den här serien lär ha varit den första. 

Blad

Bladet är så praktiskt utformat att man nästan får huvudvärk. Det är inte utsmyckat eller fullt med krusiduller. Istället bjuds vi på ett enkelt droppointblad som har en hög nästan full flatslipning. Endast en liten plan yta finns på sidan men den tas tacksamt emot då den underlättar slipning med diverse system som tarvar att bladet förankras.  

Ett enkelt, fullvuxet blad i D2

Även material och dimensioner känns genomtänkta. Stålet är ett D2-verktygsstål försett med en satinfinish vilket motverkar något av korrosionsproblemen som ett icke rostfritt stål kan föra med sig. D2 är ett stål som ofta återkommer i Lionsteels katalog har jag noterat.

Tjockleken på godset är tre millimeter vilket ger styrka samtidigt som det är tunt nog för att göra den här kniven till en riktig skärmaskin. På längden mäter bladet nio centimeter och det är två och en halv centimeter högt. 

Tumknoppen hade kunnat placeras längre in mot handtaget enligt mig men den får ändå godkänt därvidlag. Den är i vägen men inte alltför mycket. Även detaljen med hur basen på kniven är slipad och den "sharpening notch" som återfinns är väl formade. Inte mycket bladlängd går förlorad här.

Synnerligen diskret märkning, knappt läsbar

Lionsteel vet hur man märker knivblad. Texten "Lionsteel, Italy, D2" är knappt läsbar så liten är den. Helt i min smak. Diskret är snyggt i det här fallet. 

Opera fick under en period sjunga ut i diverse omgivningar. Första scenen utspelade sig i ett kök. Det blev rena arian, ett flatslipat blad med duglig skärpa gör inte alls bort sig. Tomater och annat mjukt glider stålet igenom. Men det blir ett minus för tumknoppen som helt enkelt är i vägen vid långa genomgående skär. Nu är bladet tämligen tilltaget på längden så det går att kompensera för det även om jag föredrar att inte behöva tänka på saken. När det sen skall sjungas duett med en lök eller två så går det bra. Men då skall "bra" inte jämföras med en dedikerad kockkniv. Trots allt är det så att 3 mm fördelat på 2,5 cm höjd måhända kan betraktas som slankt i fällknivsvärlden men för en kockkniv är det horribla siffror. Särskilt när Big Opera inte är särskilt tunn bakom eggen. 

Kniven kom vass även om den inte får toppbetyg på det området. Det var emellertid klart skarpare än min andra kniv från Lionsteel "Daghetta" vars originalegg inte var bra. Opera har mer av en arbetsegg. Papper hanterar den inget vidare, den rakar hår med lite vinkel och tryck men umgås desto bättre med kartong. Ett bekvämt handtag och bra geometri möjliggör långa kraftfulla skär. Även snöre, rep och en bit tamp tuggar den sig igenom med ackuratess. 

Andra akten utspelar sig i mer rural miljö. När det kommer till trä och virke saknar Opera något av magstödet. Den sjunger mer med halsen och är inte riktigt på hemmaplan. Om det är flatslipningen eller bara eggvinkeln som spelar in har jag svårt att avgöra. Men den "biter" inte på det vis jag önskar om det skall täljas. Särskilt tydligt blir det i torrt virke. Färska grenar går naturligtvis enklare och där underlättar att bladet inte är för tjockt. Något säger mig att den skulle tjäna på en lätt omprofilering vid slipandet. 

Handtag

Lionsteel bjuder inte på några överraskningar här heller. Opera är på många vis en klassisk lockbackkniv vilket avspeglar sig i handtagets konstruktion. Kniven är uppbyggd kring en kraftig ram i stål som är rejält urborrad i syfte att få ned vikten. Trots det är kniven en relativt stadig pjäs som väger in på 135 gram.

Brun G10 kanske inte är en framtida favorit. Emellertid mycket sträv för den som prioriterar fäste

Den här versionen har skollor i G10. De finns i färgerna svart, grön och brun och "Classic"-modellerna bjuder på trä istället. I det här fallet är materialet tämligen strävt och bjuder på rätt rejält med friktion. Jag kommer nog att gå över den med lite sandpapper för att tona ned den egenskapen något. Om man däremot hanterar kniven mycket i väta och kyla är det bra. På modernt manér är kniven demonterbar och pivotskruven justerbar.

Formen är enkel, briljant samt mycket bekant. Opera påminner om flera knivar men några av Doziers modeller ligger nära till hands som jämförelseobjekt. Det finns ett gott skäl till att så är fallet. Handtaget är en pinne. Dock en lätt krökt och oerhört välformad pinne. Sådana som mänskliga händer gillar att greppa.

En svagt böjd och slipad pinne - aldrig dumt som handtagsform

Det gör kniven bekväm i alla fattningar. Det finns inget som talar om för användaren hur kniven skall greppas. Enkelheten i det uppskattar jag i det här fallet. Sen är alla kanter mjukt rundade och det finns inga hörn att irritera sig på. Möjligen är bakänden något spetsig men eftersom handtaget är såpass långt är det ingen risk att det sticker in i handflatan. Man har med clipets placering också undanröjt risken för att det skall orsaka onödigt tryck mot handen vilket ytterligare bidrar till den allmänt goda komforten.

Längden på hela tolv centimeter gör även att den med större labbar och korvfingrar får plats. I änden har man även fällt in en metallögla som agerar fånglinehål.  

Öppning och lås

I den här versionen bjuds på en tumknopp för enhandsöppning. Standardutförandet har annars nagelskåra och tarvar därmed två händer för att manövrera bladet på mer klassiskt vis. Knoppens placering gör kniven lätt och effektiv att använda. Den hittas där den förväntas och bladet löper så pass lätt att du kan snärta ut bladet om så önskas. En liten sak jag inte gillar är att tumknoppen sitter något löst i bladet. Såpass att det ibland känns. 

Tumpinnnar som sitter för långt ut och sticker för långt ut. Låset är dock mycket välgjort

Låset kan framhållas som ett gott exempel på en välgjord klassiker. Det låser faktiskt bättre än många andra då precisionen i tillverkningen gör att den inte har något spel upp och ned vilket annars kan vara fallet med lockbacks på även finare knivar. Här är kniven helt solid och det finns ingen rörelse i bladet alls. Inte ens om bladet greppas nära spetsen och kniven provoceras. En mycket välbyggd kniv på så vis. Sen får tiden utvisa hur den står sig i längden. 

Funktionen understryks av det förtroendeingivande snäpp med vilket låset faller på plats när kniven öppnas. Låset är trots det relativt lätt att släppa och med lite fipplande kan även det skötas med en hand.

En detalj värd att notera är att bladet inte går emot insidan på ramen när det smäller igen men att det fjädrar lite i stängt läge. Det innebär att om du pressar ned bladet i handtaget kan eggen komma åt stålet i ryggen på kniven och därmed bli slö. Det är något man bör vara medveten om. 

Att bära

Clipet går igen från den av mig tidigare recenserade Daghetta. Det fungerar emellertid bättre på den här kniven. Det av den enkla anledningen att det bärs på andra hållet och att handtagsmaterialet inte är detsamma. Clipet är diskret, håller kniven på plats och framförallt känns det inte särskilt mycket när man arbetar med kniven. Men det är fortfarande inte bra. Jag sade då om clipet att Lionsteel inte verkar kunna den biten särskilt väl och det står jag fast vid.

Clipet fungerar någorlunda men lär aldrig bli någon favorit

Det finns nämligen ett par saker jag verkligen inte uppskattar med det. En sådan är att mycket av kniven syns när den befinner sig i fickan. Vad spelar det för roll att clipet är diskret när två centimeter kniv sticker upp? Sen är hålen i själva clipet större än skruvarna som håller det på plats vilket gör att om de inte är mycket hårt åtdragna så kan clipet röra sig i sidled och även lossna, det hände mig.

Något jag heller inte uppskattar är att tumknopparna som förvisso är lätta att komma åt vid användning helt enkelt sticker ut för mycket. Det gör att de gärna vill haka i fickkanten på väg upp. 

Det sämsta med att bära den här kniven är emellertid den jäkla utstickande bladtangen. Den är närmast vass och orsaken därtill är inte svår att spåra. Man vill uppnå god finish i övergången mellan blad och låsarm. Det lyckas man med men det sker på bekostnad av bärkomfort. Kanten som dessutom sitter högt på grund av clipet är lätt att skrapa i och det är inte skönt alls.

Lost in translation. En detalj som gick fel i översättningen mellan italiensk gentleman i skinnfodral och 

amerikansk grovjobbare med clip. Sådana kanter borde bannlysas!

Clipet går heller inte att flytta. Kniven bärs med med spets nedåt på höger sida vare sig du vill eller ej. Jag vet att många skriker "nej" när det gäller den biten. Varför förstår jag faktiskt inte. Vad jag själv föredrar beror på såväl handtagets som clipets utformning och vad som fungerar bäst för respektive modell. Oftast är det "tip up" även för mig men jag besitter ingen religiös övertygelse därvidlag.

Sammanfattningsvis

Opera är generellt en mycket välgjord kniv. Passning och byggkvalitet är riktigt goda. Hörn och kanter är fasade, rundade och slipade. Passning mellan sidor och ram samt låsets fjäder är god. Bladet är centrerat och kniven anlände anständigt vass.

Den är också praktisk som en rejäl EDC-betonad kniv. Ett okomplicerat effektivt blad i bra material parat med ett lika enkelt handtag bildar en harmonisk enhet. Lås och öppning fungerar som det skall och utan anmärkning. Sen vet jag inte om brun är färgen jag skulle välja igen, kanske då hellre svart eller grön. 

Jodå, Big Opera är rätt elegant. Den gör sig med en kopp kaffe

Om jag i allmänhet är positiv varför inte inkludera den i min serie "Jakten på den perfekta fickkniven"? Till det tycker jag den är aningen för stor helt enkelt. Det är nog snarare en utmaning för lillebror. Big Opera betraktar jag snarare som en mer allroundbetonad fällkniv som klarar det mesta men kanske inte är expert på ett område.

Solen har sina fläckar och även Opera har sina brister. På något vis märks det att den här kniven egentligen är designad som en "gentlemans knife" och att moderniseringen är en eftertanke.

Det är ett par punkter som spökar och alla är faktiskt knutna till anpassningen som ger tillägget "USA" till namnet. Clipet är en sådan och en annan är precisionen i tumknopparna, deras placering långt ut på bladet samt hur de sticker ut utanför handtaget. Det är onödigt helt enkelt. Det sistnämnda är för övrigt en av mina kära käpphästar liksom en vass kant på bladbasen. Lionsteel syndar på båda områden i det här fallet. Problemet med den vassa tangen uppstår förstås inte om kniven bärs utan clip i ett läderfodral som kniven ursprungligen utformades för. 

Men det övergripande intrycket är gott och jag kan rekommendera den här kniven för den som söker en klassisk och rejäl fällkniv som lämpar sig för det mesta. Utom för ren träbearbetning kan tilläggas. 

Sen kan jag inte låta bli att tycka att formen på något vis ändå strävar mot träskollor och bort från clip och tumknoppar. Då undviks också de flesta av de små problem kniven dras med.

Jag tror det får bli en mindre "Opera Classic" i olivträ eller cocobolo någon gång. 

Specifikation:

Längd utfälld: 210 mm
Längd hopfälld: 120 mm
Vikt: 135 g
Bladlängd: 90 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: D2
Handtag: G10 över stålram
Lås: backlock

Producerad av: Lionsteel, tillverkad i Italien



/ J - gnolar med men sjunger inte för full hals

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

1,2...5

- jag kan uppenbarligen inte räkna!

I begynnelsen var nummer ett. Därefter följde tämligen naturligt nummer två. Sen blev det fel! Nummer tre och fyra uteblev innan  det var dags för fem.

Vad i hela friden talar jag om? Det handlar förstås om "Sage-serien". En serie knivar som jag skrivit om tidigare där Spyderco hyllar olika låskonstruktioner, dess skapare och deras betydelse för den moderna fällknivens utveckling.

"My Sages" - Sage 1, Sage 2 och Sage 5

Själva grundpoängen är därmed att de är tämligen lika sett till mått och utseende men att låsen skiljer dem åt. Det medför emellertid att även att handtagen inte är helt identiska för att kunna härbärgera de olika konstruktionerna. 

Som de flesta vet var nummer ett en hommage till Michael Walker och hans tolkning av en linerlock. Och nej, han uppfann det inte, han lade till en "detent" till själva grundkonstruktionen som existerade sedan lång tid tillbaks. En dock inte oviktig förbättring väl värd att framhållas.

Nummer två i serien hyllade "R.I.L", Reeve Integral Lock mer känt som "framelock"/ramlås idag. Det i sin tur var en variant av linerlocktanken utvecklad av Chris Reeve.  

Med nummer tre tog sig Spyderco an Blackie Collins och hans "Bolt Lock" och i nummer fyra framhölls Al Mars variant av en "backlock". Även det en gammal lösning som fick en knorr i och med hur den placerades för att underlätta hantering och döptes därför om till "front lock". 

Sen blev det tyst ett tag. Varpå "trean" kom ut i en nyutgåva med annat handtagsmaterial än det ursprungliga vilket gör att det egentligen finns en "3b" också till glädje för många samlare. 

Förutom låsen och de små detaljerna i handtagens utseende de medför så finns det även skillnader i materialen som använts från början. Sage 1 har Spydercos laminerade kolfiber i sidorna. Nummer två följer troget den Sebenza den hyllar och är därför tillverkad i titan. Nummer tre var ursprungligen gjord i lysande blå G10 medan 3b fick kolfiber i ytan. Mönstret var dock inte detsamma som Sage 1. Sen kom fyran och den blev den första i serien som försågs med bolster. Materialet i skollorna var trä, "ironwood". 

"1, 2...eh 5" döptes bilden till på IG

Därefter dröjde det rätt länge och många trogna Spydercofans väntade otåligt. Det spekulerades i vad nummer fem skulle bjuda på. Till slut blev det tillkännagivet och det blev Spydercos eget "compressionlock" som framhölls. Den laminerade kolfibern återkom som material men i annan form. Mönster och textur är inte densamma som på vare sig 1 eller 3b.

För ovanlighets skull hängde jag på låset och var tidigt ute med att köpa en kniv. Men redan när den presenterades visste jag att jag ville ha den vilket gjorde valet enklare än vanligt. 

Jag ber att få återkomma med en recension eller snarare genomgång av den kniven vid senare tillfälle. Men jag kan avslöja att fast jag gillar dem alla så är kanske nummer fem bäst. 

/ J - räknar fel, fast det blev rätt

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Om lås

Inspiration till blogginlägg kan komma från olika håll och i det här fallet kom det från en tråd i en FB-grupp jag är medlem i kallad "Echo Charlie Delta Network". Tråden handlade om en gammal video som ingår i en serie som Cold Steel producerat och som säger sig testa lås på fällknivar. I dessa ställer de ett antal konkurrenter mot valda knivar ur eget sortiment och låter motståndarna besegras. 

Som vanligt när de är i farten är det förstås "styrka" som är på tapeten. De är smått besatta av det. Av alla aspekter man kan ha på en fällkniv som t ex förmåga att skära och sticka, ergonomi, att ta och behålla en egg, hur lätt den är att slipa, hur den känns i fickan, estetik etc så väljer de låsstyrka som främsta argument och jobbar därifrån. Jag kan tycka att det är en märklig utgångspunkt för att bygga en kniv.

De har under åren gjort sig kända eller snarare ökända för att deras anställda med VD Lynn Thompson i täten hugger och hackar sig genom tillvaron. Är det inte plåt och motorhuvar så är det kängor, kläder, dockor och tonvis med blandade delar från döda djur som är målet. Till deras försvar kan sägas att klassiker som hängande hamprep och klassisk japansk "tameshigiri" - konsten att skära tatamimattor, tunt stål och dylikt i bitar på ett elegant vis också avverkas. 

Alla varianter ingår i deras "Proof"-serie för den som känner att bli underhållen. 

Världens starkaste fällknivslås?

Mycket av förvåningen som kan uppstå tillskriver jag en kulturkrock då vi i Sverige i första hand inte betraktar knivar som vapen utan som bruksföremål och redskap. Det gäller säkert för många amerikaner också men det går inte att komma ifrån att även annars lugna och sansade recensenter ofta känner sig manade att nämna eventuella "self defence applications" när de går igenom fällknivar. Det kommer ofta mot slutet som om det är tvunget att nämnas. Eftersom ytterst få människor slåss med kniv professionellt så blir det hela ofta krystat och mycket teoretiskt. Hur många av er har nödgats skära upp medmänniskor? Ingen hoppas jag. 

Men då tar man till den slutgiltiga trumfen i diskussionen om man är amerikan. Man säger "Military" som om det vore slutet på samtalet. I förbifarten kan nämnas att jag råkade ut för det på Instagram igår gällande Extrema Ratios knivar. Jag log lite för mig själv och replikerade att det inte betyder ett skit då militärer i genomsnitt inte vet ett dugg mer om knivar än någon annan. Det beror nog mest på vad sagda militär gör på fritiden. De använder främst skjutvapen, fordon och missiler i sina yrkesroller. Slaktare, styckare, kockar, fiskrensare, fiskare, jägare, frilufsare, vandrarare och en del hantverkare är de som de facto använder kniv ofta och mycket, inte militärer med få undantag. Det finns säkert några specialnissar som tränar med kniv. De tillhör inte majoriteten. Annat var det tidigare i historien då det funnits knivfäktningsskolor, särskilt i Spanien men det är ämnet för en annan text.  

Det var ett sidospår men ändå inte då FB-tråden handlade om låsstyrka och knivikonen Sebenzas tillkortakommande i testet. 

Anledningen till att jag gick in på "vapenaspekten" av knivar är nämligen att de är en av få applikationer då testet kan vara av minsta intresse. Det är konstruerat för att se hur mycket stryk en kniv eller snarare ett fällknivslås tål från fel håll det vill säga belastning på bladets ovansida. Enda gången det är aktuellt är om man hugger våldsamt med kniven och samtidigt träffar på något hårt i fel vinkel. Okontrollerade stress- och paniksituationer, våld med andra ord. Möjligen, möjligen skulle man långsökt kunna hävda att den situationen skulle kunna vara aktuell om du var ute i skogen, träffade på en ilsken björn och bara har din lilla fällkniv i fickan att försvara dig med. Då är det ändå kört. 

Följaktligen anser jag testet i princip är meningslöst annat än som kuriosa. Det är underhållning för stunden och jag har sett nästan alla videos av det slaget som finns kan väl tilläggas. Sen kan sägas att även ryssar är förtjust i våldsamma test och gärna kvaddar även dyra knivar i diverse klipp på Youtube. Sök och du skall finna. 

Ett mycket bra ramlås - det som återfinns på Spydercos Sage 2

Men hur gick det då för CRKs "Sebenza"? Åt skogen förstås, testet är ju designat för att framhäva hur förträffligt Andrew Demkos "Tri-Ad lock" är. Bara för att förtydliga, det ÄR ett bra lås och jag har ett flertal knivar med det. Vad gäller ren hållbarhet är det troligen det starkaste som finns. Ytterligare en fördel det har är att det slits in, inte ut. 

MEN, det finns ett eller snarare flera men. Till Tri-Ad låsets baksidor hör att det inte är lika smidigt att hantera med en hand som exempelvis en "linerlock" då det är en "backlock"-konstruktion. Kraften och hur långt låsfjädern måste färdas gör också att det är betydligt svårare att släppa än många alternativa "backlocks". Det i sin tur medför även att knivar med det här låset är tyngre att öppna än genomsnittet. Sen begränsar förstås valet av lås utseendet på en kniv. 

Alla låskonstruktioner har sina egenheter, sina för- och nackdelar. Traditionella "backlocks" till exempel är stabila om än inte lika starka som ett "Tri-Ad" med dras ofta med ett litet spel upp och ned. Med små toleranser och god kvalitetskontroll är det knappt märkbart men det finns ofta där. Även på mina älskade Spydercos. Detsamma gäller ursprunget till dem "clasplocks/Carraca/piñones" som på spanska klassiska "Navajas".

Framelocks i stål är mycket enkla att få till även på billigare knivar. Här på en CRKT Swindle.

Nackdel - det är ett tungt material

Det aktuella låset "framelock/ramlås" är en i sin nuvarande form ofta tillskrivet just Chris Reeve som uppfinnare. Det är en sanning med modifikation men han var först med det på moderna fällknivar.* Därmed är hans modell "Sebenza" förebilden för alla andra knivar med lås av den typen. Hyllningar till dem har gjorts av bland andra Spyderco med sin "Sage 2". De är för övrigt exempel på två av de bästa varianterna som finns av detta lås i sin nakna form. För att ramlås skall fungera problemfritt krävs små toleranser och väldigt exakta vinklar på knivtang och låsarm. Något som många tillverkare bevisligen inte klarar.  

Men det jag skrev i tråden var kanske lite känsligt för somliga då jag hävdade att:

 "framelocks från början egentligen är en rätt dålig konstruktion". 

Det är något drastiskt uttryckt och naturligtvis var det för att spetsa till det hela som jag skrev så. Men det kommer sig av att det finns en hel flora med uttryck på nätet som nästan enbart används för att beskriva de problem som kan uppkomma i samband med den här låstypen och hur man bäst löser dem. 

Exempel på vad jag avser är att det även på mycket dyra knivar förutsätts att de måste "nötas in" för att ens fungera. Men inte för mycket då "early lockup" är att föredra eftersom man även förutsätter att låsarmen slits så hårt att den med tiden börjar vandra. Det får heller inte vara så tidigt att det släpper vid minsta belastning vilket ibland händer. Mer eller mindre normalt anses "lockstick" vara, det vill säga att låsarmen fastnar mot knivbladet i utfällt läge. Det senaste exemplet på det är Spydercos flaggskepp "Nirvana". De som gjorde allt rätt på Sage 2 lyckades inte den här gången trots massor av erfarenhet och en väl tilltagen utvecklingsbudget samt prislapp. Flera av Bökers dyrare modeller har dragits med problemet under åren och tidiga Strider är ökända på området. 

Problemen löses ofta med diverse hemsnickrade metoder som sprids på nätet. Man målar på bladen med märkpennor, gnider in dem med blyerts och så vidare. 

Mycket kan emellertid tillskrivas kombinationen titan och ramlås. Egentligen är det materialet inte särskilt lyckat i ett lås då stål helt enkelt är bättre ur hållbarhetssynpunkt. För att komma till rätta med problemen har ad hoc-lösningar tillkommit som "overtravelstops" som hindrar översträckning av låsarmen, "steel inserts" vilket är stålförstärkningar i själva mötespunkten mellan blad och låsarm. En annan variant är att förse ytorna med karbider för att nötas mindre. Allt detta är helt onödigt om man bara undviker titan i själva låset. 

Det finns förstås fördelar också. Dit brukar enkelhet i både konstruktion och handhavande räknas. Mot det skall ställas att låset "känns" mer än t ex en "linerlock" då handtaget ändrar form när låset aktiveras. Knivar med ramlås får också en tydlig fram- respektive baksida. 

Med det vill jag ha sagt att alla låskonstruktioner trots allt inte förvandlar fällknivar till "fastbladare" hur gärna man än vill det. De är fortfarande ledade och den lösningen kommer alltid vara svagare än om de inte är det. 

Om man känner sig nödgad därtill förser man sin fällkniv med någon form av lås. Vilket man väljer är en smaksak och det finns väldigt många att välja på numera även om de ofta är varianter på ett par grundteman. Lämpligt är om man ser till knivens användningsområde för att avgöra vad som är bäst i sammanhanget. Kniven kanske mest skall vara snygg och varför då inte välja något som inte syns? Eller kanske man just vill visa upp sin produktionsskicklighet i en industriell look och kanske då tvärtom väljer en väl synlig framelock. Är rå styrka det man eftersträvar är inte "Tri-Ad" ett dåligt alternativ. Möjligheterna är många. Men ett lås är inte bäst på allt vad än Cold Steel säger. 

/ J - försöker att inte låsa sig


* Ungefär som Michael Walker tillskrivs "linerlocks" fast de fanns flera hundra år innan han föddes. Det han tillförde var en modern "detent", kulan som håller bladet i stängt läge. 

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre