Marknaden är död, länge leve marknaden!

Hur mår begagnatmarknaden för knivar i Sverige?

Det är något som kan funderas över. Det är emellertid inte min egen frågeställning skall jag vara tydlig med. Snarare var det så att den dök upp i en tråd i en Facebook-grupp för ett bra tag sedan vid det här laget och i samband med det formulerade Mattias Sandberg frågan:

"Hur det kommer sig att begagnatmarknaden för knivar i stort sett har dött?"

En liten brasklapp vill jag kasta in redan inledningsvis. Egentligen är jag fel person att svara på den frågan av främst två skäl. För det första handlar jag trots mitt engagemang i ämnet inte särskilt mycket med knivar och dels äger jag få customknivar och ännu färre som kan betraktas som dyra, lite beroende på hur det definieras förstås. Av det skälet utelämnar jag helt knivar i den övre prisstratossfären från diskussionen. 

Men fundera kan jag förstås göra och det resulterade snarare i fler frågor än svar är jag rädd och där behöver jag ta hjälp av er för att söka förklaringar. 

Gäller det alla sorters knivar?

En första fundering som dök upp helt osökt och kanske måste benas ut handlar om hur själva marknaden för "begagnade knivar" ser ut eller snarare dess beståndsdelar. Om det är så att den bromsat in och eller kanske till och med "dött" i någon mån, gäller det alla knivtyper?

Den frågan knoppar i sin tur av sig. Är fällknivsmarknaden annorlunda än den för andra typer av knivar? Gäller det bara produktionsknivar och i så fall vilken prisklass? Om vi säger att vi gör en grov indelning av produktionsfällknivar i "billiga" (under 700 kr), "medeldyra" (700-3000 kr) och exklusiva/midtech (3000 kr och uppåt), skiljer det något dem emellan i det här hänseendet? 

Är i sin tur custom- och handgjorda knivar mer, mindre eller lika känsliga? Pratar vi om riktiga prestigeobjekt från knivmakare som Moro, Loerchner, Embretsen, Lake, Fisk etc så handlar det om helt andra summor och troligen andra hänsynstaganden.  

För den som är lagd åt det hållet är det här ett gyllene tillfället att rita en matris. 

Möjliga förklaringar

Bruksföremål kontra samlarföremål

Först får man nog dela upp knivar i två grova kategorier oavsett vilken typ de tillhör. Vilken av dem de räknas till påvarkar naturligtvis värdet i senare försäljningsled. 

De som används som bruksföremål och de som inte används alls eller mycket lite. Det vill säga rena samlarobjekt. De behöver för övrigt inte vara extremt dyra. Det kan vara så att någon bara vill ha en Benchmade Griptilian i varje tillgänglig färg som gjorts eller samtliga utgåvor av Victorinox årsknivar för att komplettera samlingen. De blir då typiska samlarobjekt även om de sistnämnda enbart kostar några hundralappar. Motsatsen blir att även en tämligen exklusiv kniv sett till pris kan vara någons brukskniv. En Hinderer eller Sebenza kostar som bekant betydligt mer än en Victorinox men är trots det tänkta att användas och är för många EDC-knivar vilka som helst.  

Typexempel på knivar i olika prisklasser som alla är gjorda i begränsade upplagor 
(modellerna är Viper Maremmano, Brous Blades Exo Blacked Out och Victorinox Pioneer)

När det kommer till bruksföremål är det enklare på så vis att skicket spelar stor roll för marknadsvärdet. Det spelar ingen roll om kniven en gång kostade femtusen kronor och heter Sebenza om spetsen är avbruten och den är illa omslipad samt repig. Då får säljaren ändå nöja sig med en bråkdel av inköpsvärdet.  

Spyderco Drunken, samlar- eller bruksföremål? Det är frågan. Men den kan räknas till kategorin dyrare produktionsknivar

Här kan jag se en möjlig konflikt mellan vad som är vad kopplat till prisnivå. 

Det kan vara så att några tror att de skall få igen sina pengar för att kniven kostade en viss summa i inköp. Här ligger nog en bilanalogi nära till hands, ett område som jag dock måste medge att jag inte behärskar särskilt väl det heller men i alla fall. Bilar är nämligen goda exempel då de är notoriskt kända för att ha uselt andrahandsvärde. En Volvo XC90 får då representera en "midtech" i knivvärlden såsom varandes den dyraste modell Volvo tillverkar*. Prisbildsfrågor är ett helt forskningsområde i sig och de enkla efterfråge/pris-diagrammen kompliceras av många faktorer varav ett antal är knutna till psykologi. Det kan handla om saker som vad man upplever att man får för sina pengar och inte minst hur andra uppfattar vad du har, dvs någon form av prestige. Det senare har stort inflytande på dyrare konsumtionsvaror inklusive knivar.  

Är det något en XC90 inte är, i alla fall inte för närvarande, så är det en modell för samlare och entusiaster. I det fallet får Volvo istället representeras av modell P1800, mest för att jag råkar ha en vän som har en sådan. Det är en billigare bil sett till kronor och ören men har andra värden istället. Till det kan prisutveckling knytas. Samlarobjekt går sällan ned utan tenderar att öka i värde över tid även om om det naturligtvis är omvärldsberoende även det. 

Jag har bättre koll på den begagnade cykelmarknaden och den ligger närmare bilar än knivar i det att cyklar med mycket få undantag är bruksföremål. Det vi talar om är mer avancerade landsvägsycklar och MTBs. De som kostar från 25-35KKR upp till 100KKR. De kan du ofta inte räkna med att få mycket mer än halva priset för oavsett hur bra skick de är i. 

Det är kanske sådana dyrare produktionsknivar skall jämföras med? Det kanske handlar om felaktiga förväntningar? Kan det vara så att man tror att en kniv per automatik är eftersökt för att den kostar relativt mycket i inköp?

Problemet med det svaret är att det möjligen gäller vissa individer och vid en specifik tidpunkt men det förklarar inte en eventuell förändring över tid eller på aggregerad nivå.  

Omvärlden

När det gäller dyrare föremål, inklusive knivar är en närliggande förklaring uppenbar och det är framtidsosäkerhet kopplat till hur världen ser ut och förändras. I skrivande stund kanske främst Corona-epidemin och vad det för med sig men även fenomen som Brexit, handelskrig  mellan USA och Kina etc. Inte för att det omedelbart avspeglar sig på en liten privat knivmarknad i Sverige utan för att det påverkar hela samhällsklimatet och tron på framtiden och därmed i förlängningen den egna privatekonomin.

Invändningen här är dels att några sade sig se den här utvecklingen redan för några år sedan och dels att dyrare knivar enligt uppgift verkar ligga mer stabilt. 

Begränsad marknad

Nu är jag som sagt inte väl bevandrad i köp- och säljverksamhet och har själv bara ett par internationella transaktioner bakom mig. Men en fråga som inställer sig är om det här är ett internationellt fenomen eller om enbart eller huvudsakligen gäller Sverige? Kan det i så fall handla om att vår begränsade marknad till slut är mättad av en viss kategori knivar? Någon jag talade med trodde det och uttryckte det så här 

"En stor efterfrågan på ett visst objekt i USA - med tusentals hugade spekulanter - kanske kan översättas till en knapp handfull rätt svala intressenter här hemma."

Givet befolkningunderlaget är den svenska marknaden för begagnade knivar väsentligt mindre än säg den i Tyskland, Frankrike för att inte tala om USA. Även om den förhoppningsvis för oss entusiaster är stadd i tillväxt. Sen tror jag mig veta att en stor del av dem som är intresserade av knivar i vårt land främst är fokuserade på traditionella skandinaviska typer, handgjorda knivar, frilufts- samt jakt- och fiskeknivar. Marknaden för just fällknivar/EDC-knivar utgör en mindre del. 

Men å andra sidan borde den inte minska utan om något öka efter hand givet internet med sina forum, Facebookgrupper, Reddit och Instagram med flera mötesplatser.   

Men den begränsade marknaden skulle kunna vara en förklaring till att en viss typ av knivar tappat i andrahandsvärde. Särskilt som jag tycker mig se att det ofta handlar om några få märken som det fokuseras kring, särskilt när det kommer till Facebookgrupper. Ofta är det amerikanska prestigemärken som CRK, Hinderer och Microtech det handlar om. De är bara exempel och notera att jag inte uttalar mig om de specifika märkenas kvalitet, tillgänglighet och värde. Men de kostar i runda slängar från 5000 kr och uppåt nya vilket gör att antalet individer som kan tänka sig en begagnad pjäs från de här tillverkarna inte är så många. 

Men det förklarar likt förbaskat inte en förändring över tid. Eller jo, om marknaden eller snarare vissa nischer är mättade gör det faktiskt det. Det kanske inte finns fler som vill ha en Microtech OTF-kniv helt enkelt. I alla fall inte till de priser de betingar kan väl tilläggas. 

Andra kanalar

Sedan kan vara så att det är enklare att hitta alternativa inköpskanaler från t ex USA nu än vad det var för några år sedan. Kanaler som gör det möjligt för några att kringgå systemet och därmed slippa kostnaderna förknippade med legal privatimport. Det skulle i så fall bidra än mer till att mätta marknaden i Sverige. Men min högst privata erfarenhet säger att det snarast är tvärtom. Tullen är mer alert än någonsin även om det huvudsakligen handlar om nyinköp i det fallet.  

Det torde i vilket fall som helst inte gälla det stora flertalet. Så den förklaringen tror jag inte håller fullt ut. Men å andra sidan är det lättare att jämföra priser även om det ibland handlar om att jämföra äpplen och päron. Det vill säga det görs jämförelser mellan vad en begagnad kniv kostar på Blade Forums kontra på hemmaplan i Sverige trots att det inte är helt rättvist att göra så. 

Trendkänslighet

När jag talade om bruks- kontra samlarföremål nuddades det vid ämnet "prestige". Det är ett snårigt ämne som inte är helt lätt att täcka oavsett vilket område det handlar om men det gäller definitivt knivar. Mycket beroende på att "knivvärlden" som vi får kalla den i brist på ett bättre uttryck likt många andra fenomen består av löst sammanhållna grupper. De bildar en sorts övergripande kultur som dessutom kan delas in i subkulterer. Gränsdragningen kan exempelvis handla om relationen till knivar. Det finns de som främst samlar, de som brukar och de som tillverkar knivar. Sedan finns det förstås inga vattentäta skott däremellan och alla möjliga kombinatioiner är tänkbara. 

Det kan även som tidigare nämnts, handla om typer eller subgenrer. En samlare kanske enbart är fokuserad på militaria och kanske till och med har avgränsat sig till en epok eller ett land eller bara en typ av knivar som dolkar eller Bowie-knivar och så vidare. 

Den senare kategorin av knivar inbillar jag mig är mycket mindre trendkänslig. Samlar man på den typen av föremål så gör man. Det oavsett vad som är nytt eller hett på marknaden eller om priserna går upp eller ned. Man letar, köper, säljer och byter samt investerar bäst man förmår. 

Sedan har somliga märken helt enkelt sina anhängare och vad de betraktar som kronan på verket i en samling kan skilja sig åt från andra grupper. Det kan handla om märken som "de tre stora" inom fällknivar, amerikanska CRK, Hinderer och Strider. Men även Emerson, Medford och Microtech kan räknas dit liksom Benchmade, Spyderco och Fällkniven. Exemplen är många och även prismässigt enklare märken har sina trogna följare vare sig det handlar om EKA eller Victorinox. 

Medford är en av de märken som har sin trogna följarskara liksom Spyderco

Det som på engelska kallas "brand loyalty", det vill säga en hyfsat trogen följarskara borde emellertid borga för viss stabilitet när det gäller prisbilden på begagnade knivar. En Sebenza är en Sebenza så att säga. 

En designer som har gott renommé men kniven är OEM-tillverkad i Kina. Peña Knives X-series

Men det gäller förstås inte alla märken och modeller. På senare år har ett fenomen etablerat sig och vuxit snabbt och det är "midtech"-scenen. Det vill säga knivar som suddar ut gränsen mellan det som en gång var handgjort i unika exemplar eller mycket begränsade serier och det som är serieproducerat. Ny teknik eller snarare breddandet av tillgången på teknik som exempelvis vattenjet, laserskärning och avancerad CNC-bearbetning har förändrat marknaden. Inte minst som det redan från början luddiga begreppet "midtech" vidgats då allt fler märken väljer kinesiska OEM-tillverkare för sina produkter** i det här segmentet.

Frågan är om det främst är den här typen av knivar som dels blivit vanligare och dels fluktuerar eller snarare tappar i pris beroende på vad som är soup de jour. Oavsett kvalitet på produkten har de ännu inte hunnit bygga upp den märkestrogenhet som krävs och torde därmed vara mer trendkänsliga än äldre märken är en tanke som slog mig. 

Slutsats

Efter att ha funderat kring ämnet måste jag säga att jag inte blev så mycket klokare. Eller snarare så infanns sig inga tydliga svar. Istället väcktes fler frågor. Den allra enklaste förklaringen till frågeställningen skulle kunna vara att det faktiskt inte hänt ett dugg med marknaden utan att det är en känsla några personer har. Kan det till och med vara så att de personerna har orealistiska förväntningar på vilka priser deras klenoder kan tänkas betinga? Ett annat alternativ är att det faktiskt hänt något men att det är knutet till en fluktuerande omvärld mer än till knivarna som sådana. Att knivar i det fallet skulle följa någon form av konsumentprisindex. 

Men det kan möjligen även bero på att det finns delförklaringar beroende på vilken typ av kniv vi talar om. Marknaden förändras ständigt genom att produktionsmetoder effektiviseras, försäljningskanaler tillkommer och ökad internationell handel. OEM-tillverkning blir allt vanligt även för "finare" märken*** och det är inte heller ovanligt att det lanseras hela serier av knivar i lägre prissegment via något systermärke. Ett framgångsrikt exempel under senare tid är WE Knives då de sjösatte "Civivi" som märke. Sen har tillgången till direktförsäljning via plattformar som t ex eBay och Aliexpress ökat möjligheterna till privatimport. Vid sidan om skräpet som återfinns där finns även flera webbutiker drivna av framförallt kinesiska märken som säljer direkt till kund utan mellanhänder. Andra kanaler som tillkommit är alternativ som Drop (tidigare MassDrop) vilka med sina förhandsbeställda och intressekontrollerade produkter bidrar till att pressa priser på vissa produktområden. 

Sedan kan bristen på slutsatser förstås bero på att min förstahandserfarenhet av ämnet är begränsad. Jag handlar inte med knivar och särskilt då inte med dyra diton då det ligger utanför mina budgetramar helt enkelt. Där skulle jag gärna vilja höra vad ni kära läsare tycker i frågan!

/ J - i spekulationstagen

* Lite Google-fu gav vid handen att den kan fås från 502 000kr även om de med lite utrustning etc sticker iväg betydligt mer norrut än så. 

** Ett typiskt exempel är Peña Knives "X-series" som görs av Reate Knives i små serier och ligger i prisklass runt 5000kr i Sverige. Reate är tillsammans med WE Knives för övrigt mycket flitigt anlitade inom området. 

*** Något som emellertid inte är nytt då t ex märken som Al Mar och Cold Steel alltid gjort så. På samma vis tillverkades många klassiska SOG och Gerber i Seki, Japan. Det gäller även svenska Fällkniven och finska Brisa för övrigt.