Häromdagen publicerade jag en inbjudan till Svenska Mästerskapen i Sportkastning. Ett evenemang som ägde rum i helgen i Arboga. En stad jag för övrigt inte varit i tidigare. Eller nu heller för den delen. I ärlighetens namn såg jag inget av de historiska delarna av centrum som staden är känd för. Vi såg mest en fin gräsmatta och rödmålade måltavlor vid idrottsplatsen som ligger nära "Meken". Av det och flera andra goda skäl finns det anledning att återvända inom en snar framtid.
Men vi börjar från andra änden, bakifrån. Hemfärden var fantastisk. Förvisso hade jag och min sambo gärna stannat en dag till då det stod tomahawk-kastning och avslutning inkluderande prisutdelning på programmet dag två av tillställningen. Av olika orsaker kunde vi dock inte förlänga vistelsen. På vägen hem bjöds på gles trafik vilket var skönt då vi hade närmare fyrtio mil hem. Men framförallt bjöds på en underbar solnedgång över Vättern där vi stannade för en kvällsfika. Därefter ett lika färgsprakande scenario med en gigantisk apelsinfärgad måne att njuta av på väg söderut mot Växjö. Därutöver var stämningen i bilen fantastiskt god även om vi var nästan utmattade båda två. Jag körde på ren glädjeeufori.
 |
| Dagen avslutades lika fint som den började. Solnedgång över Vättern och Visingsö |
Vi var trötta på grund av alla intryck som skulle processas. Främst från alla genomsympatiska människor som träffats, ja inte med kniv då, men ni förstår. Sedan hade solen tagit sin tribut. Det var en strålande sensommardag med sol och lätta vindar hela dagen. Varmt men ändå inte hett. Idealt för knivkastning skulle man också kunna uttrycka det. Väderansvarig på arrangörsklubben hade skött sin del av jobbet med andra ord. Men att vara ute i solen i över nio timmar kräver sitt.
 |
| Både väder och banor såg mycket inbjudande ut redan på håll |
Vi körde upp på fredagen för att ha lite tid innan evenemanget skulle gå av stapeln. Ett enklare hotellrum väntade på incheckning och sedan ett besök på kastarenan för att bland annat säga hej till ASKs ordförande Marcus Pehart. Vid den tidpunkten var vädret inte fullt lika medgörligt då det hade regnat tidigare även om de våldsamma åskskurar vi kört igenom i trakterna av Skänninge hade upphört.
Jag behövde även bekanta mig med banorna av flera skäl. Jag är nog vad man kan kalla "vildkastare" annars. Det är i skogen jag tränar mest sedan några månader tillbaks. En bärbar tavla forslas ut till lämplig plats och där kastar jag kniv. Bland annat medför det att jag aldrig kastat på ett sådan fint och slätt underlag som bjöds på. Gräsmatta har jag förvisso hemma på tomten också, men där går enbart att kasta på tre meter sedan tar utrymmet slut. Inte heller tavlorna är desamma. Riktiga tavlor är inte bara större än de jag är van vid de är också tre till antalet. Mina knivar ser för jäkliga ut jämfört med många andras då jag bara haft tillgång till en tavla åt gången. Det gör att knivarna ofta träffar varandra. Särskilt när siktet infinner sig och jag ibland kastar med fler knivar än tre.
 |
| Det berömda "felsnöret". Min avståndsmätare som ställde till det |
Det visade sig även att de avstånd jag är van vid inte längre stämde. Ett allvarligare fel och den detalj som stressade mig mest. Ni förstår, jag utgår från en "mätlina" som jag konstruerat. Den har färgglada träpärlor som markerar avstånd från två till sju meter. Men på något jäkla vis har jag lyckats bygga in ett litet fel i framförallt de kortare distanserna. Därför är mina tre meter längre än resten av världens. Jag kan föregå alla genom att tillägga att jag äger en billig men utmärkt talmeter som kunde ha korrigerat detta. Ni som kastar kniv vet att några decimeter fel är förödande vid rotationskastning. Så jag fick raskt försöka ställa om vilket inte var helt lätt. Det var ett problem jag drogs med hela tävlingsdagen. Vid No Spin och Instinctive-kastning ger det inte upphov till några bekymmer men som sagt är det desto mer besvärligt om man skall låta kniven snurra exakt. När man är lite stressad finns även en tendens att återgå till det man tränat och det blev i det här fallet fel. Därför blev också träffprocenten mycket lägre än vad jag är van vid. Det kändes en smula pinsamt till en början. Inte för att någon annan brydde sig men för att jag gjorde det.
 |
| Splitter nya tävlingstavlor i väntan på de första knivarna |
En del av det skall dock tillskrivas tävlingssituationen. Även den var ny för mig. Av någon anledning stressade den mig mycket mindre än förväntat. Åtminstone när jag väl var uppe på tävlingsbanorna. I vanliga fall brukar jag skicka knivar åt både höger och vänster när någon tittar på. Oftast kastas det för hårt och inte så avslappnat som man skall när man spänner sig med känt resultat. Det var det jag hoppades öva på och träna bort inför kommande år. Därför blev det mååånga träningskast. Jag skickade säkert iväg ett par tusen under dagens lopp. Trots det fick jag aldrig till det som jag önskade. Det var för stor osäkerhet med för låg träffprocent. Irriterande när man vet att man egentligen kan.
 |
| Jag döpte bilden till "You could do better". Som tur var lät Marcus bli att tala om det innan |
Nu vet jag att en stor del av förklaringen till det är hur jag kastar. De grepp jag använt mig av fungerar uppenbarligen men framförallt till mer instinktiv kastning. De är inte helt lämpade för att konsekvent upprepa samma resultat om och om igen med den precision som krävs. Där behöver jag lära om för att bli bättre i bemärkelsen säkrare. Därutöver begår jag samma kardinalfel som alltid. Alla som tränar vet att man blir bättre om man använder samma teknik, samma uppsättning knivar och sedan repeterar rörelserna strävandes mot perfektion. Det har jag inte fattat. Jag kunde till exempel inte bestämma mig för vilken uppsättning av de fyra jag hade med mig jag skulle använda för 3m Rotational. Det valet fattades några minuter innan det var dags. Det blev till slut en uppsättning knivar jag har en del negativt att säga om men som är bra till just det. Mer om det i del två av den här följetongen.
 |
| Timmen före tävlingsdags och deltagarna började droppa in för några provkast |
Men allt blev ändå bättre av att det fanns människor som var villiga att dela med sig av sina kunskaper och ge goda råd. Sedan kan den välmenta kommentaren "jag skall visa dig lite när du tävlat klart, jag vill inte ställa till det för dig" lämna en del utrymme för tolkning. Det antyder att man verkligen borde göra på annat vis. Vilket jag i och för sig visste. Det har sina nackdelar med att vara helt autodidakt.
Apropå folk så kändes det omedelbart väldigt familjärt och välkomnande. Då bör påpekas att det var människor jag aldrig träffat förut och med något enstaka undantag inte ens kommunicerat med. En tävlingsnerv eller två blev lugnad av den atmossfären. Fast med det sagt blev mina första tre kast på fredagen totalmissar. Inte ens nära kan jag tillägga. Men arrangörerna, ASK - Arboga Sportkastningsklubb gjorde ett strålande jobb både vad det gäller det praktiska och inte minst det sociala.
Det var det för idag, nästa del av historien inkluderar själva tävlingen och kommer inom kort! Nu måste jag förbereda en ny kasttavla för trädgården då radio kommer förbi för en instruktion och intervju imorgon förmiddag.
/ J - kastomanen från Växjö
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar