En rapport från UKAT VM 2026, del fyra

Så begynte den sista dagen. Oj, vad det lät allvarligt och det kanske det var på sätt och vis. Om några timmar skulle det här äventyret ta slut minns jag att jag tänkte. Det kändes en smula vemodigt och lite märkligt då jag gått och sett fram emot det här världsmästerskapet så länge.

Snart var det över, 2026 års VM i italienska Carpi

På programmet hittades den här lördagen företrädesvis längdkastning i de olika disciplinerna. Något jag är notoriskt dålig på. Dels har jag inte tekniken men till mitt försvar skall tilläggas att jag aldrig övat särskilt mycket på det. Dock har det förekommit träning på momentet inför VM men problemet är att eftersom jag kastar på vanliga ändträtavlor och inte ett plank så är träffytan där hemma kring 60 cm i diameter. Det skall jämföras med de 100 cm som reglerna stipulerar. Det betyder i klartext att när jag tränar så handlar det nästan lika mycket om att sikta som att hålla koll på rotationen och kasta långt.

Ordningen var densamma som tidigare. Först ut var kniv. Till skillnad från SM så fanns i Carpi en övningsbana bredvid själva tävlingstavlan. Det var dock ett plankmål till skillnad från den andra som bestod av en gigantisk skiva att för mig okänt träslag. Först blev det en kvick inkastning på ordinarie uppvärmningsbana borta i allén då jag byter knivset till den här grenen. Här är det mina Nobu från Bullseye Blades som gäller. De har en  mycket sympatisk flykt och är långa nog för att jag skall tycka att rotationen är relativt lätt att beräkna. Borta på åkern gick sedan den fortsatta inkastningen bra. Efter ett par tre vändor lyckades jag sätta en kniv från ca 15,80. Det är där någonstans mitt personbästa ligger. Så mycket mer var nog inte att hoppas på. Kunde jag upprepa det skulle det här bli en bra dag. 

Dags för uppvärmning eller snarare inkastning igen

Sedan var det dags att tävla. Jag liksom de flesta fick vänta i en rejäl kö eftersom det bara fanns ett tävlingsmål och grenen kan ta lite tid då man måste fundera lite mellan kasten. Dessutom tar mätningen längre tid än det tar att räkna poäng vid precisonskastning. 

Kniv

Som vanligt brukar jag sätta ett "säkerhetskast" från minsta tillåtna avstånd. På VM är det sju meter och på SM fyra meter.* Mitt första kast satt. Nu var jag i alla fall igång och kvalificerad för nästa zon. Vanligen brukar nio meter vara en transportsträcka med de här knivarna då kastet skall vara exakt som på sju meter för att lyckas. Men på något vis lyckades jag missa två kast. Troligtvis handlade det om nerver men faktum är att jag inte minns varför. I gengäld drog jag till med en träff i första försöket från 7-10 meter, det mätte 11,27. Allt enligt plan, jag väljer alltid det avståndet (11,30-11,40 m) för att kunna kasta från handtaget. Nästa zon, 13-16 meter, var säkrad. Nu var det läge för att bättra på resultatet med de två sista kasten i nuvarande zon. Först en miss och sedan ett stick från 12,75 m. Det något udda avståndet kräver att man klurar lite på hur fort man roterar kniven.

Mitt resultat i långdistans kniv

Nu var jag emellertid framme vid de längder där jag brukar missa även på träning. Ofta tar det slut kring 13,50m. Det gjorde det även den här gången. Efter att i andra kastet uppnått 13,29 meter var det stopp. Förvisso klar för 16-19 meter men tre misslyckade försök från 17,5 m avrundade min insats. Lite surt att jag kastade längre på uppvärmningen men å andra sidan var det inte ett dåligt resultat med mina mått mätt. Det räckte till en något överraskande 8: e plats vilket jag är nöjd med.

No Spin

Nu kan man tro att eftersom jag främst är No Spin-kastare så är det här en favoritgren. Men jag kan avslöja att så inte är fallet. Mitt personbästa på träning är blygsamma 11,30 meter och ännu kortare på tävling. Här har jag inget att hämta. Turligt nog börjar No Spin på från kortare distanser än kniv så första zon är 4-7m. Där drog jag in ett kast på 4,48 för att vara på den säkra sidan, det vill säga klar för nästa zon. 

Men det var nu det stora debaclet började. Jag kastade snabbt ett kast som missade. Inget konstigt i det förutom att någon borta vid domarbordet hade invändningar. Jag förstod inte varför men efter att ha lyssnat på italienska ett tag framgick att de menade att jag kastat för många kast. HELT obegripligt. Tvärtom hade jag ett kast kvar inom zonen. UKAT-reglerna är enkla, du har tre kast inom varje zon och det längsta av dem räknas. Missar du alla tre är du ute, sätter du ett är du vidare till nästa zon. Dessa regler hade dessutom upprepats vid genomgång av tävlingsledaren på torsdag morgon innan tävlingarna startade. Men tydligen hade de UNDER tävlingens gång bestämt sig för att ändra reglerna, troligen för att arrangörerna låg långt efter tidsschemat och ville skynda på tävlingarna. Det började mörkna vid det här laget. Nu skulle man automatiskt flyttas till nästa zon så fort man satte en kniv. 

Till slut fick det kastas i mörker i ljus av bilstrålkastare

Det är komplett vansinne av två skäl. För det första så blir avståndsskillnaderna enorma. Tänk att du sätter en kniv från 7,05 meter och sedan får du inga mer kast förrän på 10 meter. Det är som om höjdhopp skulle höja med trettio centimeter i taget. Det andra är att man ändrar fan inte regler under pågående tävling!! Jag blev alltmer högljudd och irriterad, folk diskuterade på italienska, jag försökte få fram någon som kunde engelska då de pratade över huvudet på mig. När någon kom och översatte vad jag sade men funktionärerna såg de fortfarande ut som frågetecken. Den biten var uselt skött! Särskilt som jag fick vänta i nästan tjugo minuter innan jag fick fortsätta. 

Då var jag arg och det är aldrig bra. Emellertid lyckades jag få in det andra kastet från 7 m. På ren ilska kastade jag ett "power-kast", lite som att du kastar en baseball och lyckades dra in den sista kniven från 7,81. Sedan kastade jag ut mig på 10 meter, som jag i princip alltid gör. Jag kan verkligen inte kasta långt med No Spin. Resultatet räckte till en 16e plats kan väl nämnas i förbifarten. 

Yxa

Om yxkastningen är inte mycket att orda. Den gick ungefär så bra som den kan. Det anmärkningsvärda är att jag kastar ungefär lika långt med yxa som med kniv för tillfället. Efter fem kast slutade jag här på 13,67 m och en 22a plats. Placeringen är jag faktiskt nöjd med. Tävlingen formligen kryllar av duktiga yxkastare från många länder och dem kan jag inte slå. Men jag kastade ungefär så bra som jag kan för närvarande vilket var målet. 

Vid sidan om allt hade jag under de här tre dagarna hunnit spela några matcher Coutanque inklusive en premiär i det helt nya dubbelformatet där jag parade ihop mig med Flora från Julitta. Vi lyckades vinna en match och bjuda bra motstånd i två som vi dock förlorade vilket gjorde att vi inte avancerade efter gruppspelet. Men kul hade vi och då skall väl sägas att vi knappast har det här spelet som första val när det tränas. 

Några sista tankar

Det blev ett märkligt VM för min del. Kastningen gick sämre än förväntat. Med det menar jag i relation till hur mycket tid jag faktiskt lagt på träning och de resultat jag brukar prestera där. Även med avdrag för tävlingssituationen och nerverna så borde jag kastat bättre. På tre meter visade jag ju att det faktiskt går! Det var också den guldmedaljen som räddade mitt mästerskap. 

Glad guldmedaljör med tufft motstånd

Det har inget med någon annan att göra och inte heller med medaljer. Men det var ett av få resultat som var i paritet med vad jag kan. Jag kastar vanligen strax över 100 poäng i No Spin och med vanligt "tävlingsavdrag" borde jag legat något högre men det förstördes av en obegriplig "drop". Men när jag kastade som jag kan kom även en god placering.

Skall hela min insats sammanfattas ser den ut som följer. Först kan sägas att man får poäng på alla delmoment, även de man inte kastar i eller tränar.** Det är något man får ta i beaktande. Men för närvarande är jag nr 21 på UKATs rankinglista.

Medaljen och knivarna som användes för att bärga den, Throwingzone Pathfinder

I de individuella grenarna blev mina bästa placeringar:

• 1a, 3m No Spin
• 8a, Hunter 
• 8a, långdistans kniv
• 11a, 3m kniv
• 12a, Walk Back No Spin

Därtill kan nämnas en 21a plats i Speed Throwing trots att jag enbart kastar det på VM och SM eftersom jag saknar möjlighet att träna. Ett personbästa sattes även i en annan gren som jag heller inte tränar och det är Duel. Jag förbättrade min kvaliceringstid till 1.32 s vilket gav en 17e plats. De 16 bästa gick vidare till själva duellerna. 

Efter hemkomst

Väl hemkommen efter semester och ett par intensiva veckor med en ny utbildning och slutförande av min idrottsledarkurs så är det nu dags att börja kasta igen. Eller det gör jag lite då och då utöver träningen med VXO Sportkastning. 

Sedan höll jag på att glömma, det var även ett SM någon månad efter hemkomsten från Italien. Det gick rätt bra och jag lyckades bli svensk mästare i både No Spin och kniv i år. Det var också ett tag sedan men kanske skulle jag skriva något om det också.  

/ J - over and out 

*Anledningen är att alla ska kunna vara med. 

** Det är lite som det faktum att jag inte blev "bästa kastare" i årets SM trots att jag vann både Walk Back No Spin och Walk Back kniv vilket gör att jag är svensk mästaere i både kniv och no spin i år. Då kan man tro att man även är bästa knivkastare i SM men icke då. Varför kan man undra, jo jag kastar exempelvis inte Double Bit vilket av någon märklig anledning ingår i det här mästerskapet. Yxorna är svindyra och få kastar idag men ändå räknas grenen in i totalpoängen. 

En rapport från UKAT VM 20236, del tre

Så begynte då tävlingsdag nummer två. Fredagsfrukosten blev en repris på gårdagen. Således avrundades den med en rejäl dubbel espresso. Förhoppningen var väl att min kastning den kommande dagen skulle bli lika stark som kaffet och lämna en god eftersmak i munnen. 

En förhoppning som även innebar att gårdagen skulle glömmas. Blev det så? Nja, det vete tusan. Med tanke på att det trots allt blev en medalj till slut skall jag väl inte vara helt missnöjd. Det är inte alla som kommer hem med en sådan. Men vägen dit och hur det gick till gör att jag inte är helt tillfredsställd ändå. Det fanns så mycket mer att hämta, särskilt givet hur mycket jag tränat. Generellt var min insats usel. Kastningen gick upp och ned som den värsta åktur på en nöjespark.

Vald utrustning: Throwingzone Pathfinder för No Spin, Zitoon Le primitif rotation för Walk Back och Bullseye Blades Nobu för långdistanskastning. För Duel valdes Zitoon Dague commemorative. 

Men det är att gå händelserna i förväg. Redan på morgonen innan frukost hade jag skickat iväg några kast på en närmast tom uppvärmningsarena. Känslan var långt från perfektion men ändå duglig. Det var mest för att få igång musklerna och kastarmen. Den riktiga inkastningen gjordes senare inför varje moment som krävde en ny disciplin. Det är trots allt skillnad på att kasta kniv, kniv från fodral, No Spin och yxa. Varmt var det och någon uppvärmning av musklerna behövdes knappast, det är mer för att få tankarna på rätt plats och fundera lite kring detaljer. 

Min ordning hade jag bestämt i förväg. Det skulle börjas med precisionsdistanserna i kniv för att sedan glida över till walk back. Den turordningen skulle därefter upprepas med no spin och yxa var det tänkt. 

Lugnet före stormen, en tom tävlingsarena

Snabbt gick det att konstatera att värmen var påtaglig och att det fanns de som inte mådde bra av den. Jag hade som nämnts i tidigare inlägg övat på liknande förhållanden så det bekom mig inte så illa. Men som för alla andra sög det ändå musten ur mig och tröttheten infann sig till slut. Men inledningsvis var jag snarare övertaggad utan att märka det.

Rotationskastning

Första delmoment, rotation 3m finns inte så mycket att säga om. Jag kastade några poäng under vad jag brukar på träning vilket resulterade i 98 poäng. Men inte ens mina bästa träningsresultat räcker till guld på den här nivån. Jag har inte svårt att träffa på det avståndet men väl att bibehålla koncentrationen den tid det tar vilket brukar ge mig mellan 101-103 p. Resultatet räckte till en elfte plats.

Från nästa distans, 5 m sattes 69 poäng, vilket är ett resultat bäst att glömma. Det är inte gångbart helt enkelt. Bullseye-femmor blandades med någon etta och tvåa och inte mindre än tre nollor. Skitdåligt resultat för mig då jag borde legat kring nittio poäng. Därmed blev jag därför inte bättre än 29a i grenen

Något bättre placering blev det på 7m där jag slutade på en 15e plats. Det trots fyra rejäla plumpar i protokollet i form av drops. Vanligen brukar jag inte ha någon även om träffarna ibland spretar från den här distansen. Det värsta var att det allra första kastet var en av dem. Det satte tonen för humöret och därmed resten av kastningen.

Min plan var att en solid insats från 3,5 och 7 meter skulle lägga en god grund för kommande Walk Back. Eftersom jag redan börjat med drops från fem meter fanns rejäla sprickor i den grunden.

Det avspeglade sig genast och framförallt första halvan gick åt skogen. Exempelvis satte jag serien 3 5 1 från tre meter i andra omgången och TVÅ poäng från sju meter i samma vända! Anmärkningsvärt uselt för att vara mig. Från tre meter skall det vara 5 5 5 och inget annat. Därefter skärpte jag mig något men då hade det redan satt sig på psyket. Jag ville mest bli klar, glädjen var som bortblåst. Slutpängen blev 175 att jämföra med de 240-250 jag brukar kasta på träning och personbästa är högre än så. 

Väntans tider, snart dags för min tur

Därefter återstod två discipliner. En jag knappt behärskar och är helt novis i vilket innebär väldigt låga förväntningar och en där jag är flerfaldig svensk mästare samt hade två VM-medaljer sedan tidigare. Det vill säga yxa respektive No Spin. En avslappnad del och en som faktiskt innebär en del prestige.

No Spin

Först ut av de två var No Spin. Dock ändrades kastordningen. Mest för att jag nu kände mig osäker och ville ha fler kast på tävlingstavlorna innan det var dags för 3m där jag skulle försvara förra årets insats. 

Men allt blev till en mardröm. Det började inte så illa, 5 4 4 i de tre första kasten från 3m. Inte perfekt men heller inte helt ovanligt när nerverna spelar in. Det går att förbättra i senare omgångar. Sedan 4 4 4 vilket är något lägre från 4m än vad jag ska. Det är dock fortfarande ett helt godkänt resultat. Sedan gick det snabbt utför. Någon mental kollaps gjorde att jag verkligen inte kunde kasta från de längre distanserna den här dagen. Allt låste sig, snittet från sju meter slutade på 1,1 poäng! 

Under hela tävlingen höll jag ihop de korta distanserna och misslyckades på de längre. Till slut kom jag knappt fram till tavlan. All teknik var som bortblåst, all träning ogjord och jag kunde inte lösa problemet där jag stod. Jag kände mig verkligen uppgiven. 

Besviken var jag men försökte ta fasta på att jag trots allt fick en del poäng från 3 och 4 meter. Det var det jag kunde fokusera på när det nu var dags för den stora insatsen. Jag skulle försvara min guldmedalj från Tjeckien 2025. Med andra ord fanns mer att förlora än att vinna. 

På träning brukar jag sätta kring 100-102 poäng, förra året blev det 95 p på VM. Här blev det några färre. Exakt vad det beror på vet jag inte. Men att jag var spänd i kombination med att tavlorna som egentligen var mycket bra, blev riktigt hårda när solen sken på dem en hel dag. Det som sänkte resultet var en "trea" samt, det hemska, en droppad kniv! Trots det får man väl säga, blev det 93 poäng. 

Ett visst lugn infann sig. Jag visste inte då vad de poängen skulle räcka till men jag kunde åtminstone säga att jag gjort ett dugligt resultat. Vad alla andra gör kan jag inte påverka.

Om jag hoppats att det skulle smitta av sig på de två andra distanserna så blev jag besviken. Ynka 53 p och en 15e plats från fem meter är inget jag ämnar skryta om. Sju meter blev rena farsen. Efter en stund var jag så uppgiven att jag i princip slutade kasta. Resultatet blev skrattretande lågt med 13(!) poäng och en 34e plats. Känner någon en bra sportpsykolog?

Yxa

Insatserna på det här området är mer av ett konstaterande. Jag har inte kastat särskilt mycket yxa i mitt liv, läs ett drygt år och har inte haft de bästa förutsättningarna för att träna yxa heller. Poängen i precisionsmomentet blev 68 p från 3m, 58 p från 5m, respektive 25 p från 7m poäng vilket belönades med platserna 70, 57 och 65. I Walk Back blev det 184 poäng vilket var en liten miss då jag hoppats slå mitt eget blygsamma tävlingsrekord på  213 p. Ett mål som var fullt rimligt men missades.

På kvällen var det dags för VM-middag

Efter kastningen var jag först lite moloken. Det kändes som jag verkligen missat min chans. Den här våren och sommaren hade jag verkligen haft alla möjligheter att träna mycket och tämligen stor del av det hade gått väl. Särskilt hade jag tränat på ett par saker som nu fallerat, distans No Spin.

Samtidigt hade jag försvarat mitt guld i samma disciplin. För andra året i rad var jag guldmedaljör vilket innebär att jag i min bästa stunder troligen kan kasta No Spin med viss precision. 

Det som återstod inför lördagen var dels Coutanque och långdistans i samtliga discipliner. Det och lite samlade tankar kommer i den sista delen.

/ J - i berg och dalbanan

June

- So, the summer is here!

If you live in Sweden, you live partly for June, July and August. It's been around for a long time. But with the climate development that is, the question is whether it will last any longer. Especially not as the whole of May offered almost summer heat here down in the south and sun most of the time.

But it's nice, all in all, for me. Partly, I like being out in the forest, and it's so much more comfortable if the weather is nice. Partly, there's a lot of knife throwing for the moment.

There is a lot that attracts in that way. Not least because I am a coach for VXO Sportkastning, the sports association VAIS's newest section. It gives a lot to see others learn and develop. It goes at a furious pace, it can be said. I also train as much as I can for upcoming competitions.

First up is an international competition on home soil. Home soil and home soil, of course, it's about 400 km to Arboga or so. But pretty close anyway. It's time for the Soulthrower Open at the end of the month. Next month it's time for the really big event. Then some other people and I will hold the Swedish flag high in the U.K.A.T. World Championships in Carpi, Italy. Then my competition season will be rounded off with the Swedish Championships in August. But I'll come back to the subject, you can be sure of that.

Al Mar SERE Operator

In other words, some of the content on this blog will be driven by knife throwing. Not least because it takes so much time that the rest of life has to be squeezed in where it fits.

But as usual, there will be some reviews of mainly folding knives, including from brands like QSP and Al Mar.

Above all, however, it will be the month when I present news from a brand that I previously only owned a single knife from, the Spanish Joker. The knife I have is a classic Navaja. But the knives that are included are significantly more modern. Or at least partially. You'll see! But it should be fun anyway. Especially as it relates to what I started by talking about, the weather. Or rather, what you can do outdoors if the weather is nice.

Those who live in warmer latitudes don't understand that the focus is on the weather. They look out and nine times out of ten the weather is, as usual, sunny. Sometimes it's windy, sometimes not and only rarely does it rain. Up in the cold north, it's a different story.

But now the sun is shining, so soon it's time to go out and throw again!

Goodbye for now, good friends!

/ J - is found a knife's throw away


#knivesandbikes #knivigtvarre

Knife Throwing April 2026

 

- What a month!

Now it's time to talk about knife throwing again. A growing interest can be observed. Last month went completely crazy! I was spurred on, of course and maybe even a little stressed by the fact that we had a real Fimbul winter here, and I saw my throwing friends and also competitors training and documenting everything on social media. Either because they can throw indoors or live in such a climate that it is possible anyway.

But then spring finally arrived here, too. March arrived, and the throwing finally began. As I wrote in my last summary, it led to 63 hours of throwing and about 28,000 throws. Those numbers are now crushed!

The latest addition to the throwing knife collection, Merlin Kiridashi from Acejet

The almost constant nice weather, combined with the fact that I am looking for work while waiting for my studies, has provided good conditions for knife throwing. Especially when combined with a great motivation based both on the desire to train and the fact that I am now a coach for a group of happy knife throwers in Växjö Sportkastning. The latter is very fun and stimulating. So much so that I have now started a sports coach course.

So last month's efforts resulted in*: 

• 27 training sessions
• which gave about 90 hours
• and resulted in about 40,000 throws

The number of throws per training session varies greatly, of course, depending on what is mainly being trained. Basic training at short distances with 6-9 knives gives many throws. Long-distance throwing with one or a couple of knives at a time, of course, gives significantly fewer throws. The same applies to competition training, as all results must be noted between each round.

Part two of my presentation on the AceJet Merlin Kiridashi. Probably the first in the world. It can be found on my very primitive YouTube channel.

    The top list in terms of used knives looks like this:

1. Throwingzone Pathfinder: 11 163
2. Zitoon Le primitif Rotation: 6 654
3. Zitoon No Reload: 3435
4. Zitoon Le primitif NS: 3048
5. Zitoon Le Rafale: 3015
6. Zitoon Philippe: 2290
7. Bullseye Blades Nobu: 2133
8. Zitoon Commemorative Dagger: 1595
9. Acejet Excalibur: 1490

The distribution is not so strange as the Pathfinder is my competition knife in No Spin, and Le Primitif is the choice for rotational throwing. The next three knife models are thrown a lot and together as I use them for "volume training". My current choice for long throwing and 7m precision is Bullseyeblades Nobu. Although they have competition from 7m by Lanceur de L'âmes Dague de Compétition. It can be pointed out that all throws with Philippe are thrown from the sheath to the target. 

This month was mostly basic training for two reasons. Partly because it is needed, but also to not wear out too many targets. The target in the picture above was a points target a few weeks ago, and we will soon be through it.

Therefore, I have neither achieved nor improved many results ahead of the upcoming U.K.A.T. World Championships in Carpi, Italy, this summer.

But there was one increase and one refinement. My current PB in distance throwing (training) is now 17.25 m with rotational technique. Then I also improved the result in my main discipline, No Spin, and that was in the heaviest part, Walk Back. My training PB is now improved from 235 p to 237 p.

More competition training with a focus on Walk Back, Precision 3/5/7 m and various "Games" will be in a month or so. I will also be adding Axe to the mix. But first, I have to fix the shafts for both my Norse Hawks and my custom Ceratops from Throwingzone.

Next up, in addition to basic techniques and training others, there will also be some "review throwing" of knives that will be discussed here on the blog, but also AIM Games K24 Flying Car Madness. More about that another time!

/ J - happy

* More precisely, it was 89 hours and 45 minutes and 39179 throws.

U.K.A.T. World Championships, part 2

 - the road to the Czech Republic

The preparations were complete. Both in terms of training and the trip itself. I was responsible for the former, and my dear wife for the rest, something I am deeply grateful for. All that remained was the packing. It was quite a lot of work, to put it mildly.

It tends to be like that if you are going to be away for a few weeks and engaging in various activities. Everything from visiting restaurants to training and competing. Then you never know with the weather. Some rain gear and a rain jacket must be brought with you; otherwise, you can expect it to rain for three days. The latter would turn out to be completely pointless. But we didn't know that at the time. 

The most important packing item, of course, was competition equipment in the form of axes and knives. Both mine and Mrs. C's, and also sets for rotation, no spin, and some extra sets. It was heavy but very legal as it turned out. My planning-savvy wife had, of course, checked in advance if/where/and how permits were needed to cross borders with such items in our luggage.

The Swedish police were very nice, could not answer this somewhat odd request right away, but gave the direct number to the weapons department, who mostly wished us good luck in the competition. It felt good to have them on our side.

We didn't have to hurry. When we arrived, the trucks were lined up.

The first stop was Trelleborg, and we got there quickly. Completely unnecessary, as the ferry to Rostock was three hours late. This was due to strong winds. There was a straight headwind of 36 knots, which, together with the ferry's speed, gave a relative wind speed of 57 knots, a board in the foyer showed. A wind speed that also increased in the bow, where the superstructure was leaning. An awesome experience was trying to stand there, which of course I did. Strangely enough, there were no waves to speak of and the sun was shining.

It's barely visible, but the wind combined with the ferry's movement produced winds of over 100 km/h or 57 knots.

It wasn't on the autobahn, waves that is. That was the main experience on day two. Or rather, it was the heat we remember. The traffic was moderately intense. After a night in a hotel down in the harbor, we would travel around eight hundred km to the Czech Republic and the destination Hradec Králové, so we just had to get going. Not exactly easy as it was the first day of the heat wave in this part of Europe, and thus 35 degrees in the shade. This meant that the car reached well over forty degrees because the AC is broken and you can't roll down the windows at 140km/h on the autobahn. A bit of a nightmare experience. We were sweating in layers, I can say.

But we only arrived after driving into Poland and not least passing about a hundred roadworks in the Czech Republic and learning what "Pozor" means. It is written on warning triangles about every hundred meters and everywhere. God knows what they warn about, but something was that draws attention a lot and often, and requires a sign or two.

The hotel was centrally located and was relatively cozy, although quite cramped. Especially with all that packing. It would turn out that we were not the only competitors in the hotel, even though it was small with few rooms.

The square in Radek Kralove

So it was Thursday, and it was time to head out to the competition site, which consisted of a combination of camping and outdoor recreation area located about five kilometers from the center. A large one, and of course, we parked at the wrong end on the first day and had to walk a long way. The competitions were to take place in a fenced-off part of the area. There were plenty of both competition targets and a good-sized warm-up area, which, however, became crowded in the first half of the first day. Then it thinned out during the competitions due to the very noticeable heat.

Closest to the camera are the competition area and, in the background, the warm-up section.

The first step in a competition is always weighing and measuring the equipment. Everything went well until it came to my brand-new axes. The Rinaldi axes customized by Throwingzone. Since they are hand-ground, one of the edges was apparently about three millimeters too long. Something that first caused a bit of panic, then a while of hysterical filing with the tools I had. It felt a bit crazy to have to start modding them right away. Even more so when I later saw an older man throwing with double-edged axes, which is directly against the rules.

Time for the first point of the competition, weighing in and measuring the competition equipment.

After all the equipment had received a red dot marking it as approved, it was time to soak up the atmosphere and greet everyone and everything. Those you know, those you should know, and those you want to get to know. There was, of course, the Swedish representation, but also gentlemen and ladies you had met before at the Soul Thrower Open and others you had either not seen at all or only on YouTube.

Opening and welcoming speech by Radim Drtílek

In total, there were around 150 competitors from no less than 21 nations. A respectable number that could have even included a few more, as it turned out later. The most distant ones were from Australia, South Korea (although the country is represented by an American), the USA, and Trinidad and Tobago.

Overall, everything felt good for me, although of course, there was a certain amount of tension. I was actually more excited than nervous. I didn't have any specific goals right away, except that I wanted to perform well. I possibly harbored a hope that my bad competition nerves would somehow miraculously give way. On that front, I can reveal, things went both well and badly.

I have to praise the arrangement of starting day one with "Games," it made it possible to relax a bit and get into the throwing. At least I hoped it would be that way.

On the first day's program were disciplines such as Silhouette, Moving Target, Speed Throwing, Plank, and the brand new Hunter, as well as qualifications for duel throwing and Couteanque.

In the next part of the story, I intend to dive a little deeper into how it all developed. Both day one with games and days two and three with the main disciplines, Walk Back, Precision, and distance.

/ J - finally in place