U.K.A.T världsmästerskap, del 4

- Tävlingarna fortsätter

Det har gått en tid sedan de där extremt varma tävlingsdagarna i Hradek Kralove. Världsmästerskapen varade i dagarna tre från 26e till 28e juni. Därmed är minnena inte helt så klara som jag önskat. Det märker jag nu när jag skall sätta några av dem på pränt.

Men vissa saker minns jag med all önskvärd tydlighet. Till exempel nyss nämnda värme. Den är dessutom en bidragande orsak till min framgång i alla fall en gren. Sedan var det den där medaljen. Den minns jag!

Världsmästerskap i Hradec Kralove

Trots att det är svårt att lära gamla hundar sitta eller i det här fallet få den här gubben att ta på sig en keps och lite solskyddsfaktor så fick jag med mig någonting från dagen innan. Den som ägnats åt games. Det var att knivarna är mycket svårhanterade när värmen är som värst. Särskilt gäller det No Spin har jag noterat. Tyvärr fick det stort genomslag på resultaten även den de här två dagarna. Nu var det nämligen dags för den riktiga kraftmätningen. 

Walk Back

Yxa

De viktigaste grenarna under hela VM är trots allt Walk Back i de tre disciplinerna, yxa, kniv och No Spin. Det var också de jag satsade på fast med synnerligen olika ambitionsnivåer. Först kan sägas att jag bryr mig mycket lite om vad andra åstadkommer för resultat. Det är inget jag kan påverka. Men min egen insats är desto viktigare och jag blir riktigt besviken när jag inte lever upp till mina egna förväntningar.  

Yxorna jag kastar med är Rinaldi Ceratops i custom-version från Throwingzone. Därifrån kommer även mina No Spin-knivar

Målet i yxa var helt enkelt att slå mig själv. Inte särskilt svårt eftersom jag bara har ett eller två resultat totalt och knappt något från träning heller. Det fanns definitivt inget nedplitat med de nya yxorna eftersom de anlänt några veckor innan tävling. 

Men det som skulle slås var 213 poäng som personbästa eller åtminstone resultatet från tidigare SM. Det som kastats med lånade yxor. Det var tyvärr jag inte i närheten av den här dagen. Nerverna gjorde sig påminda och poängen blev därefter. Jag fick låga 157 p vilket placerade mig på 66e plats i startfältet. Anledningen var att någon yxa hamnade på marken. Hemma har jag noterat att "no stick" med yxa är tämligen svårt. Normalt är problemet för mig som nybörjare "finliret", att kasta med hög precision, inte att sätta yxan i tavlan. 

Kniv

I Walk Back kniv hade jag större förväntningar på mig själv. Mitt personbästa på träning är 260p.  Att slå pers på mitt första VM var förstås inte att räkna med. Det hade för övrigt räckt till guld i så fall då vinnaren slutade på 252 p i år. Sedan är alltid poäng på tävling något som påverkas av de rådande omständigheterna. Det är trots allt en utomhussport vi ägnar oss åt. 

Men målet var klart, en bit över 200p ville jag uppnå. Så blev det inte utan resultatet blev 191 p vilket förvisso gjorde mig till näst bäste svensk i grenen och gav mig en 35e plats. Det som jag fann irriterande var att jag kastade om än inte bra så åtminstone dugligt på de kortare distanserna men uselt på de längre. Något som gnager eftersom jag vet varför. Jag återgår till ovanor och nybörjarfasoner när jag blir stressad. Små tics läggs till tekniken, sådana jag vet är fel. 

Även om jag nu faktiskt inte kände mig stressad måste tilläggas. Det har nämligen tränats en del extra från sex och sju meter inför VM med viss framgång. Det fanns i bakhuvudet. Nästa steg är att lyckas ta fram det när det verkligen gäller!

No Spin

Det här är grenen jag tränat för. Den jag på pappret är mest känd för. Nu återstod bara att göra det bästa av situationen. Men så blev det inte riktigt. Faktum är att det blev fiasko. Poängen skrevs till 155 och det gav en 16e plats. Orsaken var att allt sket sig under kastningen. 

Solen hade gjort sig. Som alla andra blev jag nämligen svettig. Det i sig utgjorde inte något enormt problem. Bara att torka sig och byta tröja. Men ett par kast in i omgången upptäckte jag att knivarna inte släppte från händerna! Det gick bara inte att få dem i rätt riktning. De satt liksom kvar och kasten började dyka nedåt och åt vänster som när man släpper för sent fast jag försökte tänka på den detaljen. Ett par kast gick åt skogen. Visst var jag svettig men inte så överjäkligt.

Uppvärmning från 6m. Lite spretiga vinklar men annars ok

Goda råd var dyra men en snabb lösning fanns. Marken där vi befann oss var extremt sandig och det var mycket fin och extremt torr sand. Så den gick att torka händerna på. Något som fler än jag kommit på. Tyvärr hjälpte inte det fullt ut. Jag bad domaren om tillstånd att lämna banan för att tvätta av händerna vilket jag fick men inte heller det fungerade. Kanske beroende på att jag inte hade vatten i närheten utan citronsaft. Förvisso utan socker men ändå. 

Paniken var nära och kastningen blev därefter. Särskilt gick det åt skogen på de längre distanserna. Jag har svårt för dem ibland ändå och nu gick det inte alls. Då blir man spänd och litar inte på sin teknik varpå en ond nedåtgående spiral inletts. 

Efteråt skulle det visa sig att det blivit ytrost på knivarna och närmast en kletig beläggning bestående av fukt och damm. En kombination som inte var bra alls. Något jag verkligen skall ta med mig till nästa tävling, oavsett väder. Det är extremt svårt att kasta när inte "släppet" kommer när det skall.

Precisionskastning från tre, fem och sju meter

Yxa

Precisionsmomentet i yxa gick ungefär som väntat. Det vill säga utfallet var omöjligt att förutsäga i och med att jag egentligen inte kastar yxa. "Än" skall väl tilläggas då jag har börjat. Men poängen 89, 64 och 62 från respektive distans placerade mig 46a, 64a och 62a. Inte mycket att orda om då de flesta andra faktiskt tränar den här disciplinen. Jag var  nöjd med att få resultat som sedan kan förbättras. Det kan tilläggas för att få guld på exempelvis tre meter krävdes inte bara perfekt resultat, 105 poäng, utan dessutom särkastning mellan tre deltagare som alla lyckades med den bedriften. Det säger något om klassen på motståndet. Det är inte bara att hämta medaljer om nu någon trodde det. 

Kniv

Sedan var det samma gren och avstånd fast med en kniv i handen. Även här krävdes full pott för att vara med i gulddiskussion från 3 meter. Således var inte jag inblandad, det är nivåer jag inte ens nått på träning så det var knappast en besvikelse. Det närmaste jag kommit är 104p vid ett antal tillfällen.

Även i år har jag nya tävlingsknivar och det kanske inte heller är det bästa receptet för framgång eftersom framgångsformeln lyder något i stil med "använd en sorts knivar, kasta en disciplin och bemästra den först". Det är nu inte riktigt min grej som kastar allt som inte sitter väggmonterat. 

Årets tävlingsknivar kommer från franska Zitoon och heter Le primitife rotation

Grundkänslan när jag klev in på banan efter att ha gett domaren mitt score-kort var dock god. Men precisionen och därmed lugnet infann sig inte. Resultatet blev mediokra 83 p vilket är riktigt dåligt för min del. Jag kastar alltid mellan 95-103 på träning. Så runt de hundra är normalt för mig. Därmed borde åtminstone 90-95 vara görbart även i dylika sammanhang. Men så fungerar inte tävlingslogik. Det skall göras där och då!

No Spin

Nu har jag med flit valt att inte berätta allt i kronologisk ordning den här gången. Anledningen till det var att jag faktiskt fick en smart idé även om den inte höll hela vägen ut. Debaklet med de svettiga knivarna som jag berättade om ovan utspelade sig på förmiddagen. 

Men redan på morgonen efter en relativt kvick uppvärmning på det halvtomma övningsfältet rev jag av precisionsmomentet i No Spin. Anledningen var enkel. Jag ville undvika att kasta för många moment när det var som varmast. Därtill tyckte jag att det var en bra uppvärmning inför kommande Walk Back. 

Vinnarna fick en graverad kniv av huvudsponsorn AceJet

Det gjorde att 3m precision i No Spin faktiskt lyckades bättre än i rotation. För alla som inte vet kan jag meddela att vanligtvis betraktas som väsentligt mycket svårare attt kasta utan rotation än med. Att få högre poäng där är ovanligt. 

Fortfarande var resultatet inte enligt plan då det var att sätta minst 100 p. Vanligen ligger jag kring det när jag tränar hemma. Men faktum var att jag efter ett par halvdana träffar med någon fyra och någon femma lyckades komma in i en godkänd rytm. Efter de tjugoen kasten hade det skrapats ihop 95 p. Vid det tillfället hade jag ingen aning om vad det kunde räcka till placeringsmässigt. Morgonstund gjorde att många kastare av olika kaliber återstod. Flera av dem har väsentligt mycket tyngre meriter än jag. Därmed antog jag att par namnkunniga personer skulle passera mig i resultatlistan.

En bitvis nervös och mycket lång väntan vidtog. Dagen förflöt, resultat strömmande in och offentliggjordes på en stor skärm varefter de registrerats. 

Det kändes onekligen bra, mitt första VM-GULD!

Det visade sig till slut att ingen lyckades kasta fler poäng än jag, ingen alls faktiskt. Precis som med Hunter trodde jag först inte på resultatet och vis av erfarenheten väntade jag med glädjeyttringar. Men ett guld var ett faktum och det kom i mitt första VM! Jag blev faktiskt inte tokglad först, det var nämligen lite svårt att ta in för mig. Det tog ett par dagar innan det sjönk in. 

Distanskastning

Att kasta långt är en konst i sig. Dessutom något som jag inte behärskar alls. Mina blygsamma peronliga rekord i alla discipliner vittnar om den saken.  Därför hade jag modesta ambitioner som mest sträckte sig till att åstadkomma resultat i de tre disciplinerna. 

Resultatet i yxa var cirka halva avståndet jämfört med vinnaren. Mina 10,43 m i yxa gav en 46e plats. 

Det följdes upp med 22a plats i No Spin med 7,15 m eller vanligt tävlingsavstånd om man så vill. Dags att börja öva mer på den detaljen. Men man hinner inte träna på allt lika mycket och just det här har jag heller inte tavlor till. Det gör att när jag tränar hemma måste jag sikta lika mycket som jag fokuserar på att kasta långt. Det är inte optimalt. Därtill finns lite sten och elände bakom tavlorna så missar jag riskerar yxor och knivar att tappa såväl eggar som spetsar. 

Bäst gick det faktiskt i långdistans kniv där jag satte en kniv från 11,35 vilket är ungefär vad jag gör på träning och därmed var jag nöjd med insatsen. Resultatet blev en 13e plats. Vinnaren kastade kring 19 meter och för medalj behövdes kring 17 meter. Därmed mycket långt över min förmåga. Mitt personbästa på träning är endast 13,40m. 

Återstoden

Det som var kvar var två rätt spektakulära grenar. En duell och ett spel. I duellkastningen försvann jag redan i kvalet. Att dra från fodral är jag tvärsäker på då jag brukar leka med det på  hemmaplan. Men snabbheten har aldrig övat på vare sig med eller utan signal/mätutrustning. Om jag minns rätt fick jag kring 1,5s i tid och den som slog ut mig låg kring 1,2s. För att ta sig vidare tror jag man var tvungen att ligga kring sekunden blankt. Tiderna skiljer sig lite åt mellan vilka regler man utgår ifrån. I U.K.A.T.-sammanhang skall tummen ligga mot halsgropen i redoposition. Av det skälet är de inte lika extrema som en del som kan ses on-line. 

Det är dock en rolig och publikfriande gren att kolla på och jag skulle kunna tänka mig att öva lite om möjlighet fanns. I resultatlistan är jag uppskriven på plats 69. 

Duellkastning på tid. Här står Marcus Pehart redo

I Coutanque avancerade jag faktiskt då jag på något förunderligt sätt vann mina första tre matcher. Någon form av kval till åttondelsfinal eller något sådant ledde det till. Där åkte jag ut men fick trots allt inte storstryk, tvärtom var den matchen så jämn att herren jag förlorade mot undrade om jag brukade spela. Sanningen är att jag gjort det i två turneringar förut på de svenska mästerskapen. Där slutar erfarenheterna. 

Finalmatchen i Coutanque var inte lika spännande som vägen dit 

Så ser en världsmästare ut! Simon Wall från Sverige

Det roligaste som återstod på den fronten var annars att följa en annan svensk, Simon Wall som gick fram som en bulldozer även mot de mest namnkunniga konkurrenterna. Någon match var mycket jämn, andra var det inte. Väl i finalen var det faktiskt aldrig något snack om saken. Simon kopplade greppet rätt tidigt och höll ledningen till slutet. Där kom Sveriges andra guld! 

Mot nästa VM

Det är lätt att konstatera att den här upplevelsen gav mersmak på flera plan. Den gav lust att fortsätta träna och för stunden är det helgens svenska mästerskap som väntar. Men bortom det hägrar nästa års VM som går av stapeln någonstans i norra Italien om ryktena stämmer. Det är inte helt officiellt än såvitt jag vet. Men det gav även bränsle åt den glöd som ligger bakom viljan att bli bättre. Jag vill bli en bättre kastare helt enkelt. Det finns så mycket att träna på!

Två VM-medaljer gav mersmak. Det motiverar till mycket mer träning. Jag ämnar försöka försvara medaljen och aspirera på mer!

Att ta två medaljer varav ett guld kändes knappast görbart innan jag åkte till Tjeckien. Det gör det knappt nu heller kan jag tillägga. Sportkastning eller knivkastning om man så vill är beskaffad som alla andra små sporter. Det kanske inte finns tiotusentals utövare i varje land. Men täten/eliten/de bästa, de är på plats i alla sporter, var så säkra. Att få förmånen att tävla med och emot alla dem är en ära. 

Men lusten är väckt och mycket vill ha mer. Så jag har alla planer att vara på plats även nästa år. Då tänker jag vara en mycket bättre version av mig själv. Jag är trots allt nybörjare på att träna sporten även om jag delvis har ägnat mig åt den halva livet. 

/ J - guldmedaljören

U.K.A.T. World Championships, part 3

  - The competitions begin

It was finally time. Time for theories to be put into practice and training to be transformed into competition at the highest level. A pretty big step for me, as I had only competed in the Swedish Championship and the Soulthrower Open before. But the latter is certainly a small but still an international competition that attracts good throwers.

Since at the World Championships you can compete in almost any order you want, the thrower can choose what suits them best. I thought I would start with something relatively simple to get a feel for the situation and the courses. It can be added that it was very hot these days. The temperature was between thirty and thirty-five degrees, and around ten hours a day would be spent outdoors. This resulted in more than one sunburn and a few cases of sunstroke among the competitors. 

Day One - Games

These ever-present competition nerves. Yes, I know it applies to others, too. But in my case, they can be almost paralyzing. I can simply more or less forget what technique I am using, or rather, should be using. It happened, for example, at the Swedish Championships a year ago when I missed the first throw from 3m in rotational. I don't mean in miss as in a three instead of a five, but in as in "knife-on-the-ground miss". Something almost impossible to achieve. Such incidents can make anyone nervous!

To deal with it, I tried to think about what my wise brother told me when we spoke before I left. He said, "Have fun"! Then he added that I have nothing to prove. Anything that goes well is a bonus. Completely correct idea, but harder to implement. It was there in the back of my mind, though.

But now it was time to get started. Games were a good start, and my idea was to open with rotational disciplines because they are both easier and not quite as close to my heart as no spin. 

Moving Target

I opened with "Moving Target" for the simple reason that I had never seen the discipline live before and therefore had no demands on myself at all. There were some hits and some misses. Nothing to write home about, but nothing to cry about either. A fifty-eighth place was the result in the end. A lot of room for improvement, in other words.

The first competition for me was Moving Target

Richard Karlsson from Sweden threw better; he managed to win a bronze medal, which was a really great moral boost! As in other sports, the atmosphere is contagious when teammates are doing well. Now the bar was kind of set. Although I didn't know that at the time, I might add. The competition day had just started. 

The first medal for Sweden, a bronze, was won by Richard Karlsson in Moving Target.

Silhouette

The next event for me was Silhouette, as it three-meter rotational is actually the easiest to throw. But add competition nerves and the fact that this heraldic griffin that formed the target was one of the more difficult in a long time. Some of the rings/bullseyes were more or less inside the wings, which meant that a "negative" hit was constantly threatening. The thrower gets five points for each ring and minus ten if the knives even touch the silhouette. 

I didn't do well with a couple of quick hits followed by a series of misses that were all very close. But that doesn't help, and above all, it doesn't improve the score. The precision wasn't there, and only when I relaxed towards the end did the technique work. The last three throws were pounded into the target in quick succession and in the right place, but by then it was too late.

The result was a twentieth place in this event. Up to the podium, it was twenty-five points or five more hits. Absolutely not impossible, especially not as I threw forty-five at the last Swedish Championships, but it didn't work out this day.

Trick shots after the competitions, but here you can see the difficult silhouette target

Then it can be added that the silhouette is also thrown with axes. I did compete, but that was all. I had the axes for two weeks before the competition, and I had never thrown silhouette with axes before. Since, as I said, you can get negative scores in this discipline and the target was tricky, I ended up with minus thirty points, which led to 84th place out of 131 competitors in the discipline. The good thing about that is that I, no doubt, will improve next time.

Sure, I could have gotten higher points by being tactical and not throwing at all, or rather, making sure to miss on the more difficult bullseyes, but how much fun is that?

Speed throwing

In speed throwing, I actually had a goal, namely to beat myself. I don't have any knives to practice with at home, so I've never done that, but I've competed in this event at a couple of Swedish Championships in a row. Always with the same result, 11 knives. This time it went relatively well and I managed to put 16 in the target, but three were outside the scoring area, so the final result was 13. 

Which was still a personal best, so the result had to be considered decent albeit modest. It was enough for a 36th place. The best in the sport are grinding, and that's actually not something I'll ever do. I don't think it's that fun. But it's impressive to see the speed they get up to.

The Plank

The next game on the program was the much-feared "Plank". It consists of a plank that slopes away from the thrower, and on it, there are nine sectors to be hit. One point closest to the thrower and up to nine at most. The closest sector is three meters away, and then it increases to about seven meters. The difficulty lies in the fact that the distances are not exactly marked, but mainly in the fact that the surface slopes significantly. If you throw rotational, the risk of over-rotation and thus a miss is imminent. That's why I chose No Spin.

The feared Plank

After a couple of good initial throws with hits in the middle sectors, the feeling was good, and the points were acceptable. Unfortunately, this was followed by a couple of misses, some of which could have been avoided. Here, too, practice is lacking, and I will probably arrange a plank at home to practice. My 18 points were enough for 20th place.

Acejet Master

In addition to the more usual disciplines, there was a special one because Acejet was the main sponsor of the event. In this case, you would throw "Bo Shuriken", straight throwing needles from three and five meters. I have never done that before, and I am not entirely a fan of how light they are in general. But my effort was enough for a ninth place overall. Up to a medal place, there were four points, so with a little practice, it is within reach, although I do not think this specific discipline will return.

Hunter

So there was one more game I had never seen called "Hunter". It turned out to be a pretty tricky discipline. The thrower stands in a ring and has to hit eight different targets with three knives each. The targets are both at an unknown distance and are designed differently. Size, shape, and, not least, inclination vary. Especially those where the surface is tilted away from the thrower were difficult. You can't see the target you are going to hit!

Added to the difficulty was that there was quite a crowd at this course. There were many who were curious about the competition format. But by this point, I was both tired and hot. In addition, things had not gone so well before, and the expectations that an, to me, unknown game would make a difference were not there. But since the key to good throwing is to relax, it went beyond expectations.

For me, the situation was not very different from the times I throw out in the forest at various objects. I managed to pick up forty points. The annoying thing was that I hit the farthest ones and had a close miss on one of the easier targets. Something that would later prove decisive. At first, I didn't know if my result was good or bad, even though I took the lead at the moment.

Waiting for the first awards ceremony, the one that became an anticlimax for me

Later, I learned that my result would be enough to earn a first place after the deadline at six o'clock had passed. One of the other Swedes informed me about this. However, I didn't really dare to believe it because it would give me gold! 

And sure enough, when the prize-giving ceremony later took place, Hunter was saved to last, and it was found that so many people said that they hadn't "managed" to finish that particular one of all the games that it was declared open the next day as well. That's how the potential gold slipped out of my hand. Especially since I had no idea who was left to compete or how good they were. 

The second Swedish medal. A silver for me in Hunter

But it would turn out that only one person threw better and got ONE damn point more than me. But a silver medal was at home! So my first World Championships was already well above expectations, also in terms of results.

Waiting for the next day

The first day of competition was over. It had been very hot, hectic, wonderful, and full of impressions that needed to be sorted out. I already realized that there would be no problem falling asleep that night. Or so I thought. Hradec Králové had a few surprises for the visitors this particular weekend, as it turned out.

Now there was only the rest left. Day two involved the "heavy" disciplines such as Walk Back in both axe, knife, and No Spin, as well as precision and distance in these disciplines. At the same time, qualifications had begun for both "Duel Throwing" and Coutanque. 

In the first one, I didn't get anywhere for the same reason as in some others; I've never tried them. Throwing from the sheath is something I'm good at and I very rarely miss, but it's never been done with a timer before. My time was about thirty percent worse than my opponent and I was out in the first inning. But in Coutanque, I somehow managed to win the first matches and move on in the tournament.

But more about that in the next post!

/ J - the silver medalist

U.K.A.T. världsmästerskap, del 3

 - tävlingarna börjar

Det var äntligen dags. Dags för teorier att omsättas i praktik och träning att förvandlas till tävling på högsta nivå. Ett rätt stort steg för mig då jag endast tävlat i SM och Soulthrower Open tidigare. Men den senare är förvisso en liten men ändå en internationell tävling som lockar goda kastare. 

Eftersom man på VM får tävla i nästan vilken ordning man vill får kastaren själv välja vad som passar bäst. Jag tänkte mig att starta med något relativt enkelt för att få en känsla för situationen och banorna. Det kan tilläggas att det var mycket varmt de här dagarna. Temperaturen låg mellan tretttio och trettiofem grader och det skulle tillbringas kring tio timmar om dagen utomhus. Det resulterade i mer än en solbränna och något fall av solsting bland de tävlande. 

Dag ett - Games

Dessa ständigt närvarande tävlingsnerver. Jo, jag vet att det gäller även för andra. Men i mitt fall kan de vara närmast förlamande. Jag kan helt enkelt mer eller mindre glömma bort vilken teknik jag använder eller snarare borde använda. Det hände exempelvis på SM för något år sedan då jag missade första kastet från 3m i rotationskastning. Jag menar inte i miss som i en trea istället för en femma utan i som "knivenliggerpåmarkenmiss". Något som nästan inte går att lyckas med. Sådana incidenter kan få vem som helst nervös!

För att hantera det försökte jag tänka på vad min kloka bror sade till mig när vi talades vid innan jag åkte, han sade "ha kul"! Sedan lade han till att jag inte har något att bevisa. Allt som går bra är en bonus. Helt korrekt tänkt men svårare att implementera. Det fanns dock i bakhuvudet.

Men nu var det dags att dra igång. Games var en god inledning och min tanke var att öppna med rotationsgrenar för att de både är enklare och inte ligger mig fullt lika varmt om hjärtat som no spin. Men det gick ändå som det gick. 

Rörligt mål

Öppnade gjorde jag med rörligt mål av det enkla skälet att jag aldrig sett grenen tidigare och således inte hade några krav på mig sjävl överhuvudtaget. Det blev någon träff och någon miss. Inget att skriva hem om men inte heller något att gråta över. En femtioåttonde plats blev det till slut. Mycket utrymme för förbättring med andra ord. 

Den första grenen för mig blev Moving Target

Bättre gick det för Richard Karlsson från Sverige som lyckades erövra en bronsmedalj vilket var riktigt roligt! Liksom i andra sporter smittar stämningen av sig när det går väl för teamkamrater. Nu var ribban liksom lagd. Fast det visste jag inte vid det laget kan väl tilläggas. Tävlingsdagen hade precis dragit igång. 

Den första medaljen till Sverige, ett brons, bärgades av Richard Karlsson i Moving Target

Siluettkastning

Uppföljningen blev Siluett då tremeterskastning egentligen är lätt. Men så var det tävling och det faktum att den här heraldiska gripen som utgjorde tavlan var en av de svårare målen på länge skulle det visa sig. Några av de runda ringarna befann sig mer eller mindre inuti vingarna vilket medförde att minusträffande ständigt hotade. Jag gjorde inget vidare ifrån mig med ett par snabba träffar följt av en serie missar som dock alla var mycket nära. Men nära skjuter ingen hare och det bättrar framförallt inte på poängställningen. Precisionen var inte där och först när jag mot slutet slappnade av satt tekniken. De tre sista kasten dunkades i rask följd in i tavlan och på rätt ställe men då var det så dags. 

Resultatet blev en tjugonde plats i den här grenen. Upp till medaljplats var det tjugofem poäng eller ytterligare fem träffar. Absolut ingen omöjlighet, särskilt inte som jag kastade fyrtiofem på förra SM men det gick inte den här dagen. 

Trick-kastning efter tävlingarna men här syns den knepiga siluetttavlan

Sedan kan tilläggas att siluett även kastas med yxa. Ställde upp gjorde jag men kastade hellre än bra. Yxorna hade jag haft i två veckor och siluett med yxa har jag aldrig kastat. Eftersom man som sagt kan få minuspoäng i den här grenen och målet var avancerat så slutade jag på minus trettio poäng vilket ledde till 84e plats av 131 tävlande i grenen. Fördelen med det är att jag lär förbättra mig till nästa gång. 

Visst jag kunde fått högre poäng genom att vara taktisk och inte kasta alls eller snarare se till att missa på de svårare cirklarna men hur roligt är det?

Speedthrowing

I speedthrowing hade jag faktiskt ett mål, nämligen att slå mig själv. Jag har inga knivar att träna med på hemmaplan så det har jag aldrig gjort men jag har tävlat i grenen på ett par SM i rad. Alltid med resultatet 11 godkända knivar. Den här gången gick det relativt bra och jag lyckades sätta 16 i tavlan men dock var tre utanför träffytan så resultatet blev 13. Vilket fortfarande var ett personbästa så resultatet fick betraktas som godkänt om än blygsamt. Det räckte till en 36e plats. De som är bäst i grenen står och nöter och det är faktiskt inget jag någonsin kommer att göra. Så roligt tycker jag inte att det är. Men det är imponerande att se vilken hastighet de kommer upp i. 

Plankan

Nästa gren på programmet var den av många fruktade "Plankan". Den består av just en planka som lutar bort från kastaren och på den finns nio sektorer som skall träffas. Ett poäng närmast kastaren och upp till nio som mest. Närmaste sektorn befinner sig på tre meters avstånd och sedan ökar det till cirka sju meter. Svårigheten består i att avstånden inte är exakt utmärkta men främst i att träffytan lutar markant. Kastar man rotationskastning är risken för överrotation och därmed miss överhängande. Därför valde jag No Spin. 

Den fruktade plankan

Efter ett par inledande bra kast med träffar på mittensektorerna var känslan god och poängen godkända. Tyvärr följdes det upp med ett par missar varav någon kanske kunde ha undvikts. Även här saknas övning och jag kommer nog att ordna en planka på hemmaplan för att kunna träna. Mina 18 poäng räckte även i den här grenen till en 20e plats.

Acejet Master

Utöver de mer sedvanliga grenarna fanns en specialare eftersom Acejet var huvudsponsor av evenemanget. I det här fallet skulle man kasta "Bo Shuriken", alltså raka kaststjärnor från tre och fem meter. Det har jag aldrig gjort förut och jag är inte helt vän med hur lätta de är rent generellt. Men min insats räckte till en nionde plats totalt. Upp till medaljplats var det fyra poäng så med lite övning är det inom räckhåll även om jag inte tror att den här specifika grenen lär återkomma. 

Hunter

Så återstod då ytterligaren en gren jag aldrig sett kallad "Hunter". Det var en rätt knepig gren skulle det visa sig. Kastaren befinner sig i en ring och skall med tre knivar träffa åtta olika mål som dels befinner sig på okänt avstånd och dels är olika utformade. Storlek, form och inte minst lutning varierar. Särskilt de där träffytan lutade bort från kastaren var svåra. Du ser alltså inte målet du skall träffa!

Till svårigheten tillkom att det var rätt mycket publik vid den här banan. Det var många som var nyfikna på tävlingsformen. Men vid det här laget var jag både trött och varm. Dessutom hade det inte gått så vidare värst bra tidigare och förväntningarna på att en för mig okänd gren skulle göra skillnad fanns inte. Men eftersom som nyckeln till bra kastning är att slappna av gick det över förväntan. 

För mig var inte situationen särskilt olik från de gånger jag kastar ute i skogen mot diverse objekt. Jag lyckades skrapa ihop fyrtio poäng. Det retliga var att jag prickade dem längst bort och fick någon snöplig miss på en av de enklare tavlorna. Något som senare skulle visa sig avgörande. Först visste jag inte om mitt resultat var bra eller dåligt även om jag tog ledningen för stunden.  

I väntan på den första prisceremonin, den som blev ett antiklimax för mig

Senare fick jag veta att det skulle räcka till första plats efter det att dead-line vid klockan sex hade passerats. Det upplyste mig en av de andra svenskarna om. Jag vågade emellertid inte riktigt tro på det eftersom det skulle ge mig ett guld! Och mycket riktigt, när prisutdelningen senare gick av stapeln sparades Hunter till sist och det konstaterades att så det var så många som sade att de inte "hunnit" kasta just den av alla grenar varpå den förklarades öppen även dagen efter. Så gick det med det potentiella guldet. Särskilt som jag inte hade en aning om vilka som återstod eller hur bra de var. 

Den andra svenska medaljen bärgad. Ett silver till mig i Hunter

Men det skulle visa sig att endast en person kunde kasta bättre och fick ETT jäkla poäng mer än  mig. Men ett silver var bärgat! Därmed var mitt VM redan mycket över förväntan även resultatmässigt.  

I väntan på nästa dag

Första tävlingsdagen var således till ända. Den hade varit mycket varm, hektisk, underbar och full med intryck som skulle sorteras. Redan nu insåg jag att det inte skulle bli något problem med att somna på kvällen. Eller det var vad jag trodde. Hradek Kralove hade lite överraskningar för besökarna just den här helgen skulle det visa sig. 

Nu var det bara resten kvar. Dag två innebar de "tunga" grenarna som Walk Back  i både yxa, kniv och No Spin samt precision och distans i dessa discipliner. Samtidigt hade det börjats med kvalificeringar för både "Duellkastning" och Coutanque. I det första gick det inget vidare för mig av samma skäl som i en del andra, jag har aldrig testat dem. Kasta från fodral är jag bra på och jag missar mycket sällan men det aldrig gjorts med timer förut. Min tid var ungefär trettio procent sämre än de snabbaste. Men i Coutanque lyckades jag på något märkligt vis vinna de första matcherna och gick vidare i turneringen. 

Men mer om det i nästa inlägg!

/ J - silvermedaljören

U.K.A.T. World Championships, part 2

 - the road to the Czech Republic

The preparations were complete. Both in terms of training and the trip itself. I was responsible for the former, and my dear wife for the rest, something I am deeply grateful for. All that remained was the packing. It was quite a lot of work, to put it mildly.

It tends to be like that if you are going to be away for a few weeks and engaging in various activities. Everything from visiting restaurants to training and competing. Then you never know with the weather. Some rain gear and a rain jacket must be brought with you; otherwise, you can expect it to rain for three days. The latter would turn out to be completely pointless. But we didn't know that at the time. 

The most important packing item, of course, was competition equipment in the form of axes and knives. Both mine and Mrs. C's, and also sets for rotation, no spin, and some extra sets. It was heavy but very legal as it turned out. My planning-savvy wife had, of course, checked in advance if/where/and how permits were needed to cross borders with such items in our luggage.

The Swedish police were very nice, could not answer this somewhat odd request right away, but gave the direct number to the weapons department, who mostly wished us good luck in the competition. It felt good to have them on our side.

We didn't have to hurry. When we arrived, the trucks were lined up.

The first stop was Trelleborg, and we got there quickly. Completely unnecessary, as the ferry to Rostock was three hours late. This was due to strong winds. There was a straight headwind of 36 knots, which, together with the ferry's speed, gave a relative wind speed of 57 knots, a board in the foyer showed. A wind speed that also increased in the bow, where the superstructure was leaning. An awesome experience was trying to stand there, which of course I did. Strangely enough, there were no waves to speak of and the sun was shining.

It's barely visible, but the wind combined with the ferry's movement produced winds of over 100 km/h or 57 knots.

It wasn't on the autobahn, waves that is. That was the main experience on day two. Or rather, it was the heat we remember. The traffic was moderately intense. After a night in a hotel down in the harbor, we would travel around eight hundred km to the Czech Republic and the destination Hradec Králové, so we just had to get going. Not exactly easy as it was the first day of the heat wave in this part of Europe, and thus 35 degrees in the shade. This meant that the car reached well over forty degrees because the AC is broken and you can't roll down the windows at 140km/h on the autobahn. A bit of a nightmare experience. We were sweating in layers, I can say.

But we only arrived after driving into Poland and not least passing about a hundred roadworks in the Czech Republic and learning what "Pozor" means. It is written on warning triangles about every hundred meters and everywhere. God knows what they warn about, but something was that draws attention a lot and often, and requires a sign or two.

The hotel was centrally located and was relatively cozy, although quite cramped. Especially with all that packing. It would turn out that we were not the only competitors in the hotel, even though it was small with few rooms.

The square in Radek Kralove

So it was Thursday, and it was time to head out to the competition site, which consisted of a combination of camping and outdoor recreation area located about five kilometers from the center. A large one, and of course, we parked at the wrong end on the first day and had to walk a long way. The competitions were to take place in a fenced-off part of the area. There were plenty of both competition targets and a good-sized warm-up area, which, however, became crowded in the first half of the first day. Then it thinned out during the competitions due to the very noticeable heat.

Closest to the camera are the competition area and, in the background, the warm-up section.

The first step in a competition is always weighing and measuring the equipment. Everything went well until it came to my brand-new axes. The Rinaldi axes customized by Throwingzone. Since they are hand-ground, one of the edges was apparently about three millimeters too long. Something that first caused a bit of panic, then a while of hysterical filing with the tools I had. It felt a bit crazy to have to start modding them right away. Even more so when I later saw an older man throwing with double-edged axes, which is directly against the rules.

Time for the first point of the competition, weighing in and measuring the competition equipment.

After all the equipment had received a red dot marking it as approved, it was time to soak up the atmosphere and greet everyone and everything. Those you know, those you should know, and those you want to get to know. There was, of course, the Swedish representation, but also gentlemen and ladies you had met before at the Soul Thrower Open and others you had either not seen at all or only on YouTube.

Opening and welcoming speech by Radim Drtílek

In total, there were around 150 competitors from no less than 21 nations. A respectable number that could have even included a few more, as it turned out later. The most distant ones were from Australia, South Korea (although the country is represented by an American), the USA, and Trinidad and Tobago.

Overall, everything felt good for me, although of course, there was a certain amount of tension. I was actually more excited than nervous. I didn't have any specific goals right away, except that I wanted to perform well. I possibly harbored a hope that my bad competition nerves would somehow miraculously give way. On that front, I can reveal, things went both well and badly.

I have to praise the arrangement of starting day one with "Games," it made it possible to relax a bit and get into the throwing. At least I hoped it would be that way.

On the first day's program were disciplines such as Silhouette, Moving Target, Speed Throwing, Plank, and the brand new Hunter, as well as qualifications for duel throwing and Couteanque.

In the next part of the story, I intend to dive a little deeper into how it all developed. Both day one with games and days two and three with the main disciplines, Walk Back, Precision, and distance.

/ J - finally in place