En rapport från UKAT VM 2026, del fyra

Så begynte den sista dagen. Oj, vad det lät allvarligt och det kanske det var på sätt och vis. Om några timmar skulle det här äventyret ta slut minns jag att jag tänkte. Det kändes en smula vemodigt och lite märkligt då jag gått och sett fram emot det här världsmästerskapet så länge.

Snart var det över, 2026 års VM i italienska Carpi

På programmet hittades den här lördagen företrädesvis längdkastning i de olika disciplinerna. Något jag är notoriskt dålig på. Dels har jag inte tekniken men till mitt försvar skall tilläggas att jag aldrig övat särskilt mycket på det. Dock har det förekommit träning på momentet inför VM men problemet är att eftersom jag kastar på vanliga ändträtavlor och inte ett plank så är träffytan där hemma kring 60 cm i diameter. Det skall jämföras med de 100 cm som reglerna stipulerar. Det betyder i klartext att när jag tränar så handlar det nästan lika mycket om att sikta som att hålla koll på rotationen och kasta långt.

Ordningen var densamma som tidigare. Först ut var kniv. Till skillnad från SM så fanns i Carpi en övningsbana bredvid själva tävlingstavlan. Det var dock ett plankmål till skillnad från den andra som bestod av en gigantisk skiva att för mig okänt träslag. Först blev det en kvick inkastning på ordinarie uppvärmningsbana borta i allén då jag byter knivset till den här grenen. Här är det mina Nobu från Bullseye Blades som gäller. De har en  mycket sympatisk flykt och är långa nog för att jag skall tycka att rotationen är relativt lätt att beräkna. Borta på åkern gick sedan den fortsatta inkastningen bra. Efter ett par tre vändor lyckades jag sätta en kniv från ca 15,80. Det är där någonstans mitt personbästa ligger. Så mycket mer var nog inte att hoppas på. Kunde jag upprepa det skulle det här bli en bra dag. 

Dags för uppvärmning eller snarare inkastning igen

Sedan var det dags att tävla. Jag liksom de flesta fick vänta i en rejäl kö eftersom det bara fanns ett tävlingsmål och grenen kan ta lite tid då man måste fundera lite mellan kasten. Dessutom tar mätningen längre tid än det tar att räkna poäng vid precisonskastning. 

Kniv

Som vanligt brukar jag sätta ett "säkerhetskast" från minsta tillåtna avstånd. På VM är det sju meter och på SM fyra meter.* Mitt första kast satt. Nu var jag i alla fall igång och kvalificerad för nästa zon. Vanligen brukar nio meter vara en transportsträcka med de här knivarna då kastet skall vara exakt som på sju meter för att lyckas. Men på något vis lyckades jag missa två kast. Troligtvis handlade det om nerver men faktum är att jag inte minns varför. I gengäld drog jag till med en träff i första försöket från 7-10 meter, det mätte 11,27. Allt enligt plan, jag väljer alltid det avståndet (11,30-11,40 m) för att kunna kasta från handtaget. Nästa zon, 13-16 meter, var säkrad. Nu var det läge för att bättra på resultatet med de två sista kasten i nuvarande zon. Först en miss och sedan ett stick från 12,75 m. Det något udda avståndet kräver att man klurar lite på hur fort man roterar kniven.

Mitt resultat i långdistans kniv

Nu var jag emellertid framme vid de längder där jag brukar missa även på träning. Ofta tar det slut kring 13,50m. Det gjorde det även den här gången. Efter att i andra kastet uppnått 13,29 meter var det stopp. Förvisso klar för 16-19 meter men tre misslyckade försök från 17,5 m avrundade min insats. Lite surt att jag kastade längre på uppvärmningen men å andra sidan var det inte ett dåligt resultat med mina mått mätt. Det räckte till en något överraskande 8: e plats vilket jag är nöjd med.

No Spin

Nu kan man tro att eftersom jag främst är No Spin-kastare så är det här en favoritgren. Men jag kan avslöja att så inte är fallet. Mitt personbästa på träning är blygsamma 11,30 meter och ännu kortare på tävling. Här har jag inget att hämta. Turligt nog börjar No Spin på från kortare distanser än kniv så första zon är 4-7m. Där drog jag in ett kast på 4,48 för att vara på den säkra sidan, det vill säga klar för nästa zon. 

Men det var nu det stora debaclet började. Jag kastade snabbt ett kast som missade. Inget konstigt i det förutom att någon borta vid domarbordet hade invändningar. Jag förstod inte varför men efter att ha lyssnat på italienska ett tag framgick att de menade att jag kastat för många kast. HELT obegripligt. Tvärtom hade jag ett kast kvar inom zonen. UKAT-reglerna är enkla, du har tre kast inom varje zon och det längsta av dem räknas. Missar du alla tre är du ute, sätter du ett är du vidare till nästa zon. Dessa regler hade dessutom upprepats vid genomgång av tävlingsledaren på torsdag morgon innan tävlingarna startade. Men tydligen hade de UNDER tävlingens gång bestämt sig för att ändra reglerna, troligen för att arrangörerna låg långt efter tidsschemat och ville skynda på tävlingarna. Det började mörkna vid det här laget. Nu skulle man automatiskt flyttas till nästa zon så fort man satte en kniv. 

Till slut fick det kastas i mörker i ljus av bilstrålkastare

Det är komplett vansinne av två skäl. För det första så blir avståndsskillnaderna enorma. Tänk att du sätter en kniv från 7,05 meter och sedan får du inga mer kast förrän på 10 meter. Det är som om höjdhopp skulle höja med trettio centimeter i taget. Det andra är att man ändrar fan inte regler under pågående tävling!! Jag blev alltmer högljudd och irriterad, folk diskuterade på italienska, jag försökte få fram någon som kunde engelska då de pratade över huvudet på mig. När någon kom och översatte vad jag sade men funktionärerna såg de fortfarande ut som frågetecken. Den biten var uselt skött! Särskilt som jag fick vänta i nästan tjugo minuter innan jag fick fortsätta. 

Då var jag arg och det är aldrig bra. Emellertid lyckades jag få in det andra kastet från 7 m. På ren ilska kastade jag ett "power-kast", lite som att du kastar en baseball och lyckades dra in den sista kniven från 7,81. Sedan kastade jag ut mig på 10 meter, som jag i princip alltid gör. Jag kan verkligen inte kasta långt med No Spin. Resultatet räckte till en 16e plats kan väl nämnas i förbifarten. 

Yxa

Om yxkastningen är inte mycket att orda. Den gick ungefär så bra som den kan. Det anmärkningsvärda är att jag kastar ungefär lika långt med yxa som med kniv för tillfället. Efter fem kast slutade jag här på 13,67 m och en 22a plats. Placeringen är jag faktiskt nöjd med. Tävlingen formligen kryllar av duktiga yxkastare från många länder och dem kan jag inte slå. Men jag kastade ungefär så bra som jag kan för närvarande vilket var målet. 

Vid sidan om allt hade jag under de här tre dagarna hunnit spela några matcher Coutanque inklusive en premiär i det helt nya dubbelformatet där jag parade ihop mig med Flora från Julitta. Vi lyckades vinna en match och bjuda bra motstånd i två som vi dock förlorade vilket gjorde att vi inte avancerade efter gruppspelet. Men kul hade vi och då skall väl sägas att vi knappast har det här spelet som första val när det tränas. 

Några sista tankar

Det blev ett märkligt VM för min del. Kastningen gick sämre än förväntat. Med det menar jag i relation till hur mycket tid jag faktiskt lagt på träning och de resultat jag brukar prestera där. Även med avdrag för tävlingssituationen och nerverna så borde jag kastat bättre. På tre meter visade jag ju att det faktiskt går! Det var också den guldmedaljen som räddade mitt mästerskap. 

Glad guldmedaljör med tufft motstånd

Det har inget med någon annan att göra och inte heller med medaljer. Men det var ett av få resultat som var i paritet med vad jag kan. Jag kastar vanligen strax över 100 poäng i No Spin och med vanligt "tävlingsavdrag" borde jag legat något högre men det förstördes av en obegriplig "drop". Men när jag kastade som jag kan kom även en god placering.

Skall hela min insats sammanfattas ser den ut som följer. Först kan sägas att man får poäng på alla delmoment, även de man inte kastar i eller tränar.** Det är något man får ta i beaktande. Men för närvarande är jag nr 21 på UKATs rankinglista.

Medaljen och knivarna som användes för att bärga den, Throwingzone Pathfinder

I de individuella grenarna blev mina bästa placeringar:

• 1a, 3m No Spin
• 8a, Hunter 
• 8a, långdistans kniv
• 11a, 3m kniv
• 12a, Walk Back No Spin

Därtill kan nämnas en 21a plats i Speed Throwing trots att jag enbart kastar det på VM och SM eftersom jag saknar möjlighet att träna. Ett personbästa sattes även i en annan gren som jag heller inte tränar och det är Duel. Jag förbättrade min kvaliceringstid till 1.32 s vilket gav en 17e plats. De 16 bästa gick vidare till själva duellerna. 

Efter hemkomst

Väl hemkommen efter semester och ett par intensiva veckor med en ny utbildning och slutförande av min idrottsledarkurs så är det nu dags att börja kasta igen. Eller det gör jag lite då och då utöver träningen med VXO Sportkastning. 

Sedan höll jag på att glömma, det var även ett SM någon månad efter hemkomsten från Italien. Det gick rätt bra och jag lyckades bli svensk mästare i både No Spin och kniv i år. Det var också ett tag sedan men kanske skulle jag skriva något om det också.  

/ J - over and out 

*Anledningen är att alla ska kunna vara med. 

** Det är lite som det faktum att jag inte blev "bästa kastare" i årets SM trots att jag vann både Walk Back No Spin och Walk Back kniv vilket gör att jag är svensk mästaere i både kniv och no spin i år. Då kan man tro att man även är bästa knivkastare i SM men icke då. Varför kan man undra, jo jag kastar exempelvis inte Double Bit vilket av någon märklig anledning ingår i det här mästerskapet. Yxorna är svindyra och få kastar idag men ändå räknas grenen in i totalpoängen. 

U.K.A.T världsmästerskap, del 4

- Tävlingarna fortsätter

Det har gått en tid sedan de där extremt varma tävlingsdagarna i Hradek Kralove. Världsmästerskapen varade i dagarna tre från 26e till 28e juni. Därmed är minnena inte helt så klara som jag önskat. Det märker jag nu när jag skall sätta några av dem på pränt.

Men vissa saker minns jag med all önskvärd tydlighet. Till exempel nyss nämnda värme. Den är dessutom en bidragande orsak till min framgång i alla fall en gren. Sedan var det den där medaljen. Den minns jag!

Världsmästerskap i Hradec Kralove

Trots att det är svårt att lära gamla hundar sitta eller i det här fallet få den här gubben att ta på sig en keps och lite solskyddsfaktor så fick jag med mig någonting från dagen innan. Den som ägnats åt games. Det var att knivarna är mycket svårhanterade när värmen är som värst. Särskilt gäller det No Spin har jag noterat. Tyvärr fick det stort genomslag på resultaten även den de här två dagarna. Nu var det nämligen dags för den riktiga kraftmätningen. 

Walk Back

Yxa

De viktigaste grenarna under hela VM är trots allt Walk Back i de tre disciplinerna, yxa, kniv och No Spin. Det var också de jag satsade på fast med synnerligen olika ambitionsnivåer. Först kan sägas att jag bryr mig mycket lite om vad andra åstadkommer för resultat. Det är inget jag kan påverka. Men min egen insats är desto viktigare och jag blir riktigt besviken när jag inte lever upp till mina egna förväntningar.  

Yxorna jag kastar med är Rinaldi Ceratops i custom-version från Throwingzone. Därifrån kommer även mina No Spin-knivar

Målet i yxa var helt enkelt att slå mig själv. Inte särskilt svårt eftersom jag bara har ett eller två resultat totalt och knappt något från träning heller. Det fanns definitivt inget nedplitat med de nya yxorna eftersom de anlänt några veckor innan tävling. 

Men det som skulle slås var 213 poäng som personbästa eller åtminstone resultatet från tidigare SM. Det som kastats med lånade yxor. Det var tyvärr jag inte i närheten av den här dagen. Nerverna gjorde sig påminda och poängen blev därefter. Jag fick låga 157 p vilket placerade mig på 66e plats i startfältet. Anledningen var att någon yxa hamnade på marken. Hemma har jag noterat att "no stick" med yxa är tämligen svårt. Normalt är problemet för mig som nybörjare "finliret", att kasta med hög precision, inte att sätta yxan i tavlan. 

Kniv

I Walk Back kniv hade jag större förväntningar på mig själv. Mitt personbästa på träning är 260p.  Att slå pers på mitt första VM var förstås inte att räkna med. Det hade för övrigt räckt till guld i så fall då vinnaren slutade på 252 p i år. Sedan är alltid poäng på tävling något som påverkas av de rådande omständigheterna. Det är trots allt en utomhussport vi ägnar oss åt. 

Men målet var klart, en bit över 200p ville jag uppnå. Så blev det inte utan resultatet blev 191 p vilket förvisso gjorde mig till näst bäste svensk i grenen och gav mig en 35e plats. Det som jag fann irriterande var att jag kastade om än inte bra så åtminstone dugligt på de kortare distanserna men uselt på de längre. Något som gnager eftersom jag vet varför. Jag återgår till ovanor och nybörjarfasoner när jag blir stressad. Små tics läggs till tekniken, sådana jag vet är fel. 

Även om jag nu faktiskt inte kände mig stressad måste tilläggas. Det har nämligen tränats en del extra från sex och sju meter inför VM med viss framgång. Det fanns i bakhuvudet. Nästa steg är att lyckas ta fram det när det verkligen gäller!

No Spin

Det här är grenen jag tränat för. Den jag på pappret är mest känd för. Nu återstod bara att göra det bästa av situationen. Men så blev det inte riktigt. Faktum är att det blev fiasko. Poängen skrevs till 155 och det gav en 16e plats. Orsaken var att allt sket sig under kastningen. 

Solen hade gjort sig. Som alla andra blev jag nämligen svettig. Det i sig utgjorde inte något enormt problem. Bara att torka sig och byta tröja. Men ett par kast in i omgången upptäckte jag att knivarna inte släppte från händerna! Det gick bara inte att få dem i rätt riktning. De satt liksom kvar och kasten började dyka nedåt och åt vänster som när man släpper för sent fast jag försökte tänka på den detaljen. Ett par kast gick åt skogen. Visst var jag svettig men inte så överjäkligt.

Uppvärmning från 6m. Lite spretiga vinklar men annars ok

Goda råd var dyra men en snabb lösning fanns. Marken där vi befann oss var extremt sandig och det var mycket fin och extremt torr sand. Så den gick att torka händerna på. Något som fler än jag kommit på. Tyvärr hjälpte inte det fullt ut. Jag bad domaren om tillstånd att lämna banan för att tvätta av händerna vilket jag fick men inte heller det fungerade. Kanske beroende på att jag inte hade vatten i närheten utan citronsaft. Förvisso utan socker men ändå. 

Paniken var nära och kastningen blev därefter. Särskilt gick det åt skogen på de längre distanserna. Jag har svårt för dem ibland ändå och nu gick det inte alls. Då blir man spänd och litar inte på sin teknik varpå en ond nedåtgående spiral inletts. 

Efteråt skulle det visa sig att det blivit ytrost på knivarna och närmast en kletig beläggning bestående av fukt och damm. En kombination som inte var bra alls. Något jag verkligen skall ta med mig till nästa tävling, oavsett väder. Det är extremt svårt att kasta när inte "släppet" kommer när det skall.

Precisionskastning från tre, fem och sju meter

Yxa

Precisionsmomentet i yxa gick ungefär som väntat. Det vill säga utfallet var omöjligt att förutsäga i och med att jag egentligen inte kastar yxa. "Än" skall väl tilläggas då jag har börjat. Men poängen 89, 64 och 62 från respektive distans placerade mig 46a, 64a och 62a. Inte mycket att orda om då de flesta andra faktiskt tränar den här disciplinen. Jag var  nöjd med att få resultat som sedan kan förbättras. Det kan tilläggas för att få guld på exempelvis tre meter krävdes inte bara perfekt resultat, 105 poäng, utan dessutom särkastning mellan tre deltagare som alla lyckades med den bedriften. Det säger något om klassen på motståndet. Det är inte bara att hämta medaljer om nu någon trodde det. 

Kniv

Sedan var det samma gren och avstånd fast med en kniv i handen. Även här krävdes full pott för att vara med i gulddiskussion från 3 meter. Således var inte jag inblandad, det är nivåer jag inte ens nått på träning så det var knappast en besvikelse. Det närmaste jag kommit är 104p vid ett antal tillfällen.

Även i år har jag nya tävlingsknivar och det kanske inte heller är det bästa receptet för framgång eftersom framgångsformeln lyder något i stil med "använd en sorts knivar, kasta en disciplin och bemästra den först". Det är nu inte riktigt min grej som kastar allt som inte sitter väggmonterat. 

Årets tävlingsknivar kommer från franska Zitoon och heter Le primitife rotation

Grundkänslan när jag klev in på banan efter att ha gett domaren mitt score-kort var dock god. Men precisionen och därmed lugnet infann sig inte. Resultatet blev mediokra 83 p vilket är riktigt dåligt för min del. Jag kastar alltid mellan 95-103 på träning. Så runt de hundra är normalt för mig. Därmed borde åtminstone 90-95 vara görbart även i dylika sammanhang. Men så fungerar inte tävlingslogik. Det skall göras där och då!

No Spin

Nu har jag med flit valt att inte berätta allt i kronologisk ordning den här gången. Anledningen till det var att jag faktiskt fick en smart idé även om den inte höll hela vägen ut. Debaklet med de svettiga knivarna som jag berättade om ovan utspelade sig på förmiddagen. 

Men redan på morgonen efter en relativt kvick uppvärmning på det halvtomma övningsfältet rev jag av precisionsmomentet i No Spin. Anledningen var enkel. Jag ville undvika att kasta för många moment när det var som varmast. Därtill tyckte jag att det var en bra uppvärmning inför kommande Walk Back. 

Vinnarna fick en graverad kniv av huvudsponsorn AceJet

Det gjorde att 3m precision i No Spin faktiskt lyckades bättre än i rotation. För alla som inte vet kan jag meddela att vanligtvis betraktas som väsentligt mycket svårare attt kasta utan rotation än med. Att få högre poäng där är ovanligt. 

Fortfarande var resultatet inte enligt plan då det var att sätta minst 100 p. Vanligen ligger jag kring det när jag tränar hemma. Men faktum var att jag efter ett par halvdana träffar med någon fyra och någon femma lyckades komma in i en godkänd rytm. Efter de tjugoen kasten hade det skrapats ihop 95 p. Vid det tillfället hade jag ingen aning om vad det kunde räcka till placeringsmässigt. Morgonstund gjorde att många kastare av olika kaliber återstod. Flera av dem har väsentligt mycket tyngre meriter än jag. Därmed antog jag att par namnkunniga personer skulle passera mig i resultatlistan.

En bitvis nervös och mycket lång väntan vidtog. Dagen förflöt, resultat strömmande in och offentliggjordes på en stor skärm varefter de registrerats. 

Det kändes onekligen bra, mitt första VM-GULD!

Det visade sig till slut att ingen lyckades kasta fler poäng än jag, ingen alls faktiskt. Precis som med Hunter trodde jag först inte på resultatet och vis av erfarenheten väntade jag med glädjeyttringar. Men ett guld var ett faktum och det kom i mitt första VM! Jag blev faktiskt inte tokglad först, det var nämligen lite svårt att ta in för mig. Det tog ett par dagar innan det sjönk in. 

Distanskastning

Att kasta långt är en konst i sig. Dessutom något som jag inte behärskar alls. Mina blygsamma peronliga rekord i alla discipliner vittnar om den saken.  Därför hade jag modesta ambitioner som mest sträckte sig till att åstadkomma resultat i de tre disciplinerna. 

Resultatet i yxa var cirka halva avståndet jämfört med vinnaren. Mina 10,43 m i yxa gav en 46e plats. 

Det följdes upp med 22a plats i No Spin med 7,15 m eller vanligt tävlingsavstånd om man så vill. Dags att börja öva mer på den detaljen. Men man hinner inte träna på allt lika mycket och just det här har jag heller inte tavlor till. Det gör att när jag tränar hemma måste jag sikta lika mycket som jag fokuserar på att kasta långt. Det är inte optimalt. Därtill finns lite sten och elände bakom tavlorna så missar jag riskerar yxor och knivar att tappa såväl eggar som spetsar. 

Bäst gick det faktiskt i långdistans kniv där jag satte en kniv från 11,35 vilket är ungefär vad jag gör på träning och därmed var jag nöjd med insatsen. Resultatet blev en 13e plats. Vinnaren kastade kring 19 meter och för medalj behövdes kring 17 meter. Därmed mycket långt över min förmåga. Mitt personbästa på träning är endast 13,40m. 

Återstoden

Det som var kvar var två rätt spektakulära grenar. En duell och ett spel. I duellkastningen försvann jag redan i kvalet. Att dra från fodral är jag tvärsäker på då jag brukar leka med det på  hemmaplan. Men snabbheten har aldrig övat på vare sig med eller utan signal/mätutrustning. Om jag minns rätt fick jag kring 1,5s i tid och den som slog ut mig låg kring 1,2s. För att ta sig vidare tror jag man var tvungen att ligga kring sekunden blankt. Tiderna skiljer sig lite åt mellan vilka regler man utgår ifrån. I U.K.A.T.-sammanhang skall tummen ligga mot halsgropen i redoposition. Av det skälet är de inte lika extrema som en del som kan ses on-line. 

Det är dock en rolig och publikfriande gren att kolla på och jag skulle kunna tänka mig att öva lite om möjlighet fanns. I resultatlistan är jag uppskriven på plats 69. 

Duellkastning på tid. Här står Marcus Pehart redo

I Coutanque avancerade jag faktiskt då jag på något förunderligt sätt vann mina första tre matcher. Någon form av kval till åttondelsfinal eller något sådant ledde det till. Där åkte jag ut men fick trots allt inte storstryk, tvärtom var den matchen så jämn att herren jag förlorade mot undrade om jag brukade spela. Sanningen är att jag gjort det i två turneringar förut på de svenska mästerskapen. Där slutar erfarenheterna. 

Finalmatchen i Coutanque var inte lika spännande som vägen dit 

Så ser en världsmästare ut! Simon Wall från Sverige

Det roligaste som återstod på den fronten var annars att följa en annan svensk, Simon Wall som gick fram som en bulldozer även mot de mest namnkunniga konkurrenterna. Någon match var mycket jämn, andra var det inte. Väl i finalen var det faktiskt aldrig något snack om saken. Simon kopplade greppet rätt tidigt och höll ledningen till slutet. Där kom Sveriges andra guld! 

Mot nästa VM

Det är lätt att konstatera att den här upplevelsen gav mersmak på flera plan. Den gav lust att fortsätta träna och för stunden är det helgens svenska mästerskap som väntar. Men bortom det hägrar nästa års VM som går av stapeln någonstans i norra Italien om ryktena stämmer. Det är inte helt officiellt än såvitt jag vet. Men det gav även bränsle åt den glöd som ligger bakom viljan att bli bättre. Jag vill bli en bättre kastare helt enkelt. Det finns så mycket att träna på!

Två VM-medaljer gav mersmak. Det motiverar till mycket mer träning. Jag ämnar försöka försvara medaljen och aspirera på mer!

Att ta två medaljer varav ett guld kändes knappast görbart innan jag åkte till Tjeckien. Det gör det knappt nu heller kan jag tillägga. Sportkastning eller knivkastning om man så vill är beskaffad som alla andra små sporter. Det kanske inte finns tiotusentals utövare i varje land. Men täten/eliten/de bästa, de är på plats i alla sporter, var så säkra. Att få förmånen att tävla med och emot alla dem är en ära. 

Men lusten är väckt och mycket vill ha mer. Så jag har alla planer att vara på plats även nästa år. Då tänker jag vara en mycket bättre version av mig själv. Jag är trots allt nybörjare på att träna sporten även om jag delvis har ägnat mig åt den halva livet. 

/ J - guldmedaljören