Recension Shieldon Knives Bazoucan

-  ett hastverk!

De första intrycken av Bazoucan från Shieldon Knives var inte helt positiva. Dessvärre har den inställningen inte ändrats över tid. Tvärtom har mina fördomar mot Pokémonknivar fördjupats. I presententationen av den här kniven skrevs att jag hoppades att den skulle överraska mig. Det gjorde den inte. Den är precis som den ser ut, märklig. Låt mig förklara vad som avses med det. 

Shieldon Bazoucan

Bazoucan är en kniv från Shieldons enklaste segment kallat "Bard". Det innebär att materialen hittas ett snäpp ned på stegen jämfört med de finare modellerna. Konkret innebär det D2-stål i bladet samt G10 i handtaget. Avancerat formad G10 kan dock tilläggas och kullagren från de dyrare kusinerna kvarstår vilket är ett plus. 

Bakom den här för mig något märkliga skapelsen står en formgivare med smeknamnet "Django". Oklart vad vederbörande heter egentligen. Ännu mer oklart vad som var syftet med den här kniven är förutom att kryssa ytterligare en ruta i raden av Pokémons som jag vid det här laget förstått fått ge namn åt knivarna. Designen känns nämligen i mitt tycke ofärdig eller i värsta fall slarvig. Som om någon velat avsluta projektet innan lunch. 

Linjerna på den här kniven tilltalar inte mitt öga

Kortversion: Bazoucan, ett projekt från Shieldon Knives som känns som det behövde avslutas fort och vars existensberättigande därför är oklart.

Blad

Bazoucan har en något märklig form på bladet som får mig att tänka på käften på en indisk gavial. Särskilt om knölen längst fram varit aningen större. Rent formmässigt är den också diffus. Då ryggen sluttar borde det vara en Wharncliffe men den väldigt rundade spetsen för tankarna till en Sheepsfoot. I vilket fall  som helst ger det en nästan rak egg och i stort obefintlig spets. För att få ut det mesta av en sådan egg krävs vissa förutsättningar. De är dock inte uppfyllda här. 

Ett blad med något udda mått vilket matchar dess något udda utseende

Längden är precis som allt annat på den här kniven udda. Mitt skjutmått säger 81 mm vilket blir ojämnt i tum också vilket gör det hela märkligt. Tjockleken är enklare med 3 mm och höjden återfinns mellan 24 och 18,8 mm. 

Materialet är D2 vilket inte är mycket att orda om i den här prisklassen. Ett helt ok stål med det i åtanke givet att det härdats och värmebehandlats korrekt vilket är intrycket jag får här. Hårdhetsgrad är angiven till 58-60 HRC och det finn ingen anledning att betvivla det då Bazoucan har hållt skärpan dugligt. Men så var eggen inte imponerande från början å andra sidan. 

D2 är inte helt rostfritt och ett material jag därför inte är helt förtjust i. Men i det här fallet har man undvikt den problematiken genom att förse bladet med någon form av Ti-Ni-beläggning. 

Ett blad i D2-stål med en TiNi-finish

Bladet har sedan fått en flat sabelslipning till en höjd av 15 mm. Bakom eggen mäter Bazoucan 0,5-0,6 mm. En geometri som matchar vilken fastbladad överlevnadskniv som helst. Hållbart så förbaskat men skär särskilt bra gör den inte. Det var det jag avsåg med förutsättningar som saknas.

Att kniven inte skär bra gäller oavsett material kan tilläggas. Kartong till exempel går förstås att skära, konstigt vore annars, det är trots allt en kniv men det går trögt. Den tvära geometrin bjuder på oväntat stort motstånd och ergonomin är inte god. Eftersom eggen är tvär och fabrikseggen förvisso var hyfsat jämn men endast halvskarp så skär inte Bazoucan bra i papper och tunnare material heller. 

Spets saknar den i stort sett så den detaljen är inte mycket att orda om. Det här är inte en kniv du väljer om du skall punktera något. Inte heller är det en kniv som man täljer med så vad bladet skall användas till är lite oklart. Vänder du kniven upp- och ned och skär emot dig så kan den duga till att skära av rep med. Men det är väl allt. 

Handtag

Hela kniven mäter udda 202 mm i strumplästen. Av det står handtaget för 115 mm. Tillgänglig yta för handen skrivs till 96 mm då flipperfenan stjäl utrymme. 

Ett handtag i flerfärgad G10

Konstruktionen är beprövad. En stålram, som är 1,5 mm tjock, som är blygsamt lättad med några borrhål samt öppen i ryggen. Där hittas en timglasformad distans. 

Här syns de många lagren i G10-materialet samt den öppna ryggen

I handtagssidorna hittas G10 som i det här fallet färgats i något som de på hemsidan kallas "white, yellow, and black" men det vete tusan om jag håller med om. Annars kan kniven fås i helsvart om du föredrar det. Förutom färgkombinationen är det mest slående med skollorna att de är formade. Dels är sidorna välvda och dels har de ett mönster av åsar som sträcker sig längs ytan. Det är uppenbarligen här bearbetningstid och därmed pengar lagts. Som extra dekoration har Bazoucan även fått en krage kring den justerbara pivotskruven. Storlek på skruven är T8 och för övriga skruvar gäller T6. 

En kniv som känns i handen som den ser ut, knölig. Men den är rätt bekväm om den vänds upp- och ned

I hand känns Bazoucan som den ser ut, knölig. Det vill säga i sabelgrepp gillar jag den inte alls. Tumme och pekfinger faller naturligt på plats men sedan blir det sämre då undersidan buktar utåt som på en swayback. Men sämst är den vassa bakänden på handtaget som tillsammans  med det lätt utstickande clipet skär in i handen på ett trist vis. 

Något bekvämare blir kniven i ett hammargrepp då åtminstone bakänden på clipet hamnar utanför handen och man slipper det obehaget. Bekvämast är dock kniven att hålla i omvänt grepp eftersom clipet då hamnar mot fingrarna istället och den kurviga undersidan på handtaget fyller ut handen. Varför man designar en kniv som inte är en pikal på det viset övergår mitt förstånd. 

Sedan gör "bananformen" på kniven kombinerat med en nästan rak egg att det nästan är omöjligt att använda främre delen av bladet mot en platt yta. Det går nämligen knappt att vrida handleden så mycket som krävs. 

Öppning och lås

Eftersom Bazoucan fått ett bladhål som mest är till för dekoration även om det misslyckas som det också så får man förlita sig på en flipperfena. Och vilken flipperfena sedan! Den är stor och djärv och en riktig "pocket pecker" som Nick Shabazz skulle ha sagt på den tiden han höll på som värst. 

Bazoucan har en stor men rätt effektiv flipperfena

Enkelt uttryckt så är den både för stor och för spetsig. Funktionen är emellertid mycket god. Anledningen till att jag skrev att bladhålet mest är till för dekoration kommer sig av att det är mycket lite av det som syns. När så tummen stoppas in i det som återstår och påbörjar öppningsrörelsen så tar det strax stopp mot den del av handtaget som utgör fingerskydd. Det är slarvig formgivning. Har ingen provöppnat prototypen?

Bladhålet är mest för syns skull, funktionen är undermålig

Den stora hävstången och kullagren ärvt från de lite finare modellerna ger tämligen god skjuts åt bladet. Flipperfenan kan dessutom både pressas nedåt samt dras bakåt, allt efter preferens. Funktionen är därmed mycket god.

Låset är riktigt bra utfört

Förtuom det kan tilläggas att kniven har ett solitt lås. Det fungerar till hundra procent och låser stabilt utan glapp eller spel. Det trots att Liner locks ibland inte betraktas som de starkaste. Här är det dock välgjort. 

Det är även relativt enkelt att släppa. Så totalt sett ett utmärkt lås. 

Att bära

I fickan skulle Bazoucan kunnat vara åtminstone i mitten av klassen om det inte vore för ett par detaljer. Längden är som sagt elva och en halv centimter vilket inte är extremt åt något håll även om det inte är lite. Men så var det tjockleken. Den här kniven är tack vare de formade skollorna nästan 15 mm tjock vilket är rätt mycket. 

Ett tämligen generiskt clip som sitter där det sitter

Ännu värre är dock höjden som tack vare den rejäla flipperfenan uppgår till nästan fyra centimeter. Vikten är inte alltför illa då vågen stannar på 116 g. 

Clipet är av deep carry-typ vilket tyvärr även gör att det känns mot handen när kniven används

Bazoucan har ett enkelt stålclip som inte är flyttbart. Det är fäst med två stycken skruvar i storlek T6. Spänsten får godkänt och trots mycket liten ramp och snålt med utrymme under själva clipet fungerar det relativt bra. Det är av "deep carry"-typ vilket är det som ställer till det när kommer till ergonomi men gör att kniven är närmast osynlig när den befinner sig i en byxficka. 

Av någon anledning som jag liksom mycket annat på den här kniven inte förstår så följer det med ett stort och otympligt fodral gjort i sladdrig nylon. Det passar inte kniven särskilt väl och är uppenbarligen inte gjort för den här modellen specifikt. Men visst, vill någon hellre bära sin kniv på det viset så finns det i alla fall ett sådant. 

Sammanfattningsvis

Bazoucan är en kniv jag inte blir klok på. Det gällde vid första anblick och jag kliar mig fortfarande i huvudet och försöker förstå. Till exempel varför i princip alla linjer på den här kniven är brutna. Titta på kniven i profil så förstår ni vad jag menar. Det enda som är logiskt är att främre delen av bladryggen liksom främre delen av handtaget sluttar i ungefär samma vinkel. Sedan slutar all harmoni. 

En kniv med ett något diffust över sig, den smälter in i bakgrunden på något vis

Bladformen vet jag inte vad jag skall tycka om. Eller jo det vet jag, proportionerna är fula med en sluttande rygg som nästan går upp mot spetsen som i sin tur är så rundad att den är icke-befintlig. Bladtypen får väl bli en "Wharn-Foot" då den är ett mischmasch av lite av varje. Särskilt som Django försett bladet med ett hål som inte är bra för något förutom att samla skräp. 

Enligt reklamtexten är formen vald för att den skänker en "/../ strong and sturdy build /../" samt ger "/../incredible performance/../". Det får stå för dem. Jag hävdar att skall man ha ett blad med den här formen måste det vara riktigt tunt bakom eggen med en geometri som verkligen skär väl. Det är egenskaper som inte hittas här!

Därtill är flipperfenan en styggelse. Django eller möjligen Shieldon Knives verkar ha missat memot som sade att vi lämnat 2010 och att knivbranchen numera övergått till mer diskreta flipperfunktioner vare sig de återfinns i framänden eller på ryggen av handtaget. Den här är inte snäll mot ögat, ännu elakare mot fingret och hemsk i fickan. Men till dess försvar kan sägas att den fungerar väl för att få fram bladet. Konstigt vore annat med den hävstången. 

Väl ute har du rätt mycket trubbig egg att arbeta med men ingen spets som sagt. Redan det ett handikapp. Sedan var det ergonomin. Enligt Shieldon själva säger de att G10 är det som ger "/../ a comfortable grip/../". Jag tror att de missat att det är formgivningen som avgör det och inte materialet i sig. I det här fallet är den inte bra. Det räcker så, flera kommentarer behövs inte. 

Shieldon Bazoucan blev aldrig någon personlig favorit, kanske du uppskattar den mer?

Bazoucan tillhör som ni förstått vid det här laget ingen av mina favoriter. Jag tycker att den är ful och då menar jag inte på ett charmigt vis vilket ibland kan vara fallet, utan bara oattraktiv. Sedan finns det flera detaljer som jag inte uppskattar varav den usla bladgeometrin är den främsta tätt följd av den stora flipperfenan och ett obekvämt handtag. Eller åtminstone ett grepp som verkligen inte passar mina händer.

Men bortser man från mina personliga preferenser så är Bazoucan en välbyggd kniv med fullt godkänt handhavande och ett solitt lås. Materialen är även de gångbara och priset inte avskräckande så har du en fablesse för Pokémons och saknar en Bazoucan i samlingen så kan du slå till. 

Shieldon Knives

Specifikation:

Längd utfälld: 202 mm

Längd hopfälld: 115 mm

Vikt:116 g

Bladlängd: 81 mm

Godstjocklek: 3 mm

Bladstål: D2

Handtag: G10

Lås: Liner lock

Producerad av: Shieldon Knives, tillverkad i Kina

/ J - inte övertygad

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Recension Shieldon Empoleon

- en sympatisk EDC-kniv

Jag fortsätter på den inslagna vägen här på bloggen. Den med att recensera knivar som är kring två år gamla vid det här laget. Ingen kan väl anklaga mig för att alltid vara först med det sista. Och förutom att vara omodern på det viset kände jag mig ännu mer gammal efter att fått den här kniven i handen kallad Empoleon. 

Namnet kändes för mig som någon smält ihop "Napoleon" med "Emperor" eller något i den stilen. Förmodligen är det väl nära sanningen. Hur som haver är även det återigen namnet på en förbaskad Pokémon visade det sig när jag Googlade namnet.

Det fick mig att fatta misstanke. Jodå, märket på kniven "Shieldon" är också en fantasifigur från samma spel visar det sig. Till och med min fru visste det men inte undertecknad. 

Shieldon Empoleon

Om vi bortser från spelaspekterna och koncentrerar oss på kniven så är den likt den förra jag recenserade från samma företag en in-house-design av något bakom smeknamnet Django. Om det föregående recensionsobjektet var stor, grön och djärv med ett blankt lövformat blad så är Empoleon en mycket mer återhållen design. Särskilt som de två färgalternativ som finns båda inkluderar svarta handtag och mörka blad. 

Empoleon tillhör vad Shieldon kallar "Bard-segmentet" vilket är deras enklaste knivar. Frågan är hur mycket det påverkar kniven i stort. Det och annat smått och gott är vad jag ämnar utröna här. 

En relativt lång och slank kniv döljer sig bakom Pokémon-namnet

Kortversion: Shieldon Empoleon, en riktigt bra EDC-kniv i mörka toner och med ett för mig märkligt namn

Blad

Ibland kan "budgettänkande" leda till förenkling och renodling. Något som inte alltid behöver vara av ondo då onödiga detaljer kanske skalas av. Det gäller exempelvis det här bladet. Det är en mycket slank drop point, vare sig mer eller mindre. Det enda som avviker det allra  minsta är att bladryggen kröker sig något innan den viker av nedåt mot spetsen. 

Bladet är något längre än man kanske tror då hela kniven är slank vilket kan lura ögat något. Längden är 83 mm vilket gör att Empoleon inte är en helt liten kniv. Höjden på bladet är kring 19 mm och tjockleken är väl valda 3 mm. 

Empoleon bjuder på en essentiell drop point gjord i D2-stål

Vidare kan sägas om bladet att det har någon form av titanbeläggning vilket i det här utförandet ger en antracitgrå ton. På knivens presentationssida hittas märket Shieldon utskrivet jämte logotyp samt bladstål på ricasson. På andra sidan hittas modellnamn, designer och någon form av serienummer närmast handtaget.  

Materialet är D2 med en uppgiven hårdhet av 58-60HRC. Bladet är helt flatslipat ned till en egg som börjar med en tjocklek på 0,5 mm. Vad man skall med så  mycket stål till på en slank kniv uppenbart inriktad på EDC-bruk förstår jag faktiskt inte. Hållbart ja men i övrigt inget att hänga i granen. 

Situationen förbättras av att den egg som finns är vass och dugligt slipad. Däremot måste jag säga att den inte höll fullt lika länge som jag kommit att förvänta mig av åtminstone lite hårdare stål av den här sorten. Några rejäla lådor på jobbet senare och det mesta av skärpan var borta. Särskilt mot spetsen till. 

Det positiva var att eggen reagerade snabbt på att bli striglad. Därmed var det inga problem med att få tillbaks skärpan igen. Om underhåll kan också sägas att den här typen av blad och stål väljer jag att bryna och skärpa frekvent. Det blir mer jobb om man låter dem bil så slöa att de måste slipas om helt. 

Namnet undgår ingen

Det är inget överdrivet hårt skärande jag var inne på ovan utan ett på mitt arbete ofta förekommande arbetsmoment. Det är kartongöppnande, att dela sagda kartonger i aningen mindre bitar, att skära av nylonband kring förpackningar o dyl. Därtill har kniven använts till en del grovgöra i köket bara för att få mer användningstid. Sådant som att skära bort det yttre på rotselleri och annat man inte använder finknivar till. Det sker mot plastskärbrädor och det borde D2 klara. 

Sedan har jag för sakens skull ägnat mig att tälja lite och till det är Empoleon faktiskt inte så illa som man kan tro. Det är en kniv, den är vass och handtaget är okomplicerat. Sen hade jag inte valt den här slipningen för att användas vid generellt camping och friluftsliv. Men det kanske trots allt var det som man hade i åtanke när man lät bladet vara så tjockt bakom eggen? 

Det gör för övrigt att den här bladet har lite större motstånd i material som plast och papper än vad som borde vara fallet med ett flatslipat blad så tunt som tre millimeter. Men å andra sidan är det nyanser det handlar om. Empoleon klarar av det mesta den ställs inför. Den är bara inte bäst på något. 

En sak som bladbeläggningen tar hand om är de rostproblem som annars kan uppstå på D2-stål då de ibland benämns "semi-rostfria". Men inga fläckar på blad eller ens egg under testperioden kunde iakttagas. 

Handtag

En pinne, det är vad vi har framför oss. Ett mycket rakt handtag med en tilltagen längd på 116 mm, en höjd på 20 mm och en tjocklek på 12,6 mm. Det är dock en mycket bekväm pinne. Den tjockleken hittas nämligen endast mitt på handtagssidorna som är snyggt formade. Detsamma kan sägas om både bak- och framände. Det ger ett komfortabelt handtag utan besvärande hörn. 

Handtaget är en mjukt rundad pinne med G10 sidor

Materialet i handtagssidorna är svart G10 som har ett naturligt, nästan träåderaktigt utseende när det är slipat på det här viset. För att öka den visuella spänningen finns ytterligare ett mönster fräst i sidornas kanter, en kraterliknande yta. 

Sidorna är fastsatta med två (för) små T6-skruvar i en lättad stålram. Ramen är dessutom klädd i samma PVD som hittas bådde på blad och clip. Det ger kniven en sammanhängande färgskala. En färgskala som accentueras i den svarta back-spacern som fått lite mönster. Lite för bättre fäste men mest för syns skull. 

Kniven är halvt öppen i ryggen

Pivotskruven får både ris och ros. Bra är att den har ett huvud i storlek T8. Mycket mindre bra är att det finns två av dem och att de spinner! Det betyder att om du vill ta isär kniven eller bara trimma själva spänningen i bladet så måste du ha tillgång till två torx-nycklar i rätt storlek. 

På pluskontot hamnar även den grå krage man av dekorativa skäl försett skruven med. Det ger en lyxig touch. 

Det raka, enkla handtaget gör det lätt att skifta mellan olika grepp. Det är dessutom bekvämt

Om kniven i hand  finns inte överdrivet mycket att säga. Det är ett rakt handtag som i all sin enkelhet fungerar. Det är långt nog för att de flesta handstorlekar skall kunna hitta en behaglig position. Det gäller oavsett hur kniven hålls. Det lilla mönster som finns hjälper inte till mycket vad gäller fäste utan snarare är det formen som ger ett dugligt grepp. Sedan finns fördjupningar i sidorna vilket bildar ett bra ställe för pekfingret att befinna sig. Flipperfenan utgör förstås ett fingerskydd när kniven är utfälld.

Eftersom handtaget är så enkelt fungerar även omvända grepp utmärkt. 

Jo, en sak till kan sägas och det är att clipets placering, som i övrigt inte är bra, gör att det inte skaver mot insidan av handen. Sedan har jag tur med min handstorlek så att spetsen på clipet hamnar mellan fingrarna och inte mot dem vid sabelgrepp. Det här är nämligen ett relatvit långt clip. I hammargrepp hamnar det precis i vecket mellan fingrarna och resten av handen så inte heller då är det i vägen. Jag tror tyvärr inte det gäller alla handstorlekar. 

Öppning och lås

Alla knivar skall vara bra på något. Empoleons främsta styrka hittas här. Trots att den här modellen tillhör Shieldons budgetsortiment så är det inget som märks då bladet skall fram. Den här kniven kan i princip bara öppnas på ett vis och det är via en flipper. 

Men vilket flipper, hur du än närmar dig den så blixtrar bladet ut. Den här kniven eller möjligen bara det här exemplaret är extremt lätt att fälla ut. Dels har man från Django/Shieldons sida fått till själva geometrin så att flippfenan hittas på rätt ställe och dels har man kullager i keramik som hjälper till. 

Flipperfenan är effektiv samt mycket påtaglig

När jag tänker efter finns ett par orsaker till. En är förstås att bladet är lätt. Det är både tunt, slankt och flatslipat så det blir inte mycket stål kvar som skall accelereras. En annan orsak är en vältrimmad detent-kula med precis rätt motstånd som släpper när den skall och gör det distinkt. Gott så!

Den sista punkten är inte riktigt lika positiv och det är att man frångått moderna trender som gått mot mindre och mer diskreta flipperfenor. Här ståtar Empoleon med något som skulle kunna ha tillhört en späckhuggare. Det är kanske att överdriva men den mäter mellan 6-7 mm vilket är en höjd som skall sättas i relation till hela handtagets höjd som är 22 mm när den är hopfälld.

Den hävstången ger både extra fart till bladet och känns när kniven skall bäras. En positiv sak är dock att höjden, formen och det faktum att där finns ett par små räfflor gör den svår att missa med fingret. Ut kommer bladet alltid.

Ett väl fungerande liner-lås

Lika lätt som Empoleon är att öppna, lika lätt är den att stänga. Kullagren gör att bladet trots sin ringa vikt faller av sig själv lär låset släpps. Låset är för övrigt mycket lätt att komma åt tack vare en fördjupning i motstående handtagssida. Trots att räfflor saknas är låsarmen både enkel och bekväm att släppa. 

Däremellan gör låset vad det skall, håller bladet på plats utan glapp eller spel.

Att bära

Empoleon kunde ha varit en fröjd i fickan. Men det finns moln på den annars klara horisonten. Ljuset kommer från en låg vikt på under 100 gram, ett spolformigt mjukt format handtag och sidor som inte är sträva eller på annat vis bjuder motstånd. 

Det långa tunna clipet på Empoleon tillhör inte mina favoriter

Med kniven följer förresten ett både rejält och överdimensionerat fodral i nylon tänkt för att bäras i ett bälte eller liknande. Mest liknande tror jag då en tryckknapp gör det lätt att ta av och fästa vid en bärrem på en ryggsäck till exempel. Men varför skicka med ett till den här kniven? Kniven är inte så tung att det krävs, den har ett clip och inriktningen är verkligen inte friluftsliv. 

Kring två och en halv centimeter av handtaget sticker upp ur fickan

Ser man till enbart mått och vikt borde Shieldon Empoleon vara utmärkt att bära. Det är den, fast bara delvis. En sak jag inte gillar är nämligen nyss diskuterade valfena. Den går att undvika kontakt med men endast om höger framficka på mina byxor är helt vigd åt kniven och inget annat. Något som känns lite tråkigt med en annars mycket slank kniv.

Sedan var det clipet. Jag har nämnt att det är långt, 6 cm närmare bestämt. Det är emellertid inte främst det utan placeringen som är dåligt. Visserligen gör den att clipet känns mindre mot handen men det gör även att mer än två centimeter av kniven sticker upp ur fickan. Varför då? Några säger att det är lättare att greppa kniven om så är fallet. Då undrar jag hur tusen ni halar fram en kniv. Det kan vi emellertid diskutera en annan gång. 

Clipet går inte att skifta från höger till vänster sida vilket inte irriterar mig personligen men alla som råkar vara vänsterhänta. Det positiva med clipet är att spänsten är duglig och att färgen gör att det är tämligen diskret. Fast det sistnämnda är ju meningslöst då halva kniven tittar fram ur fickan ändå. 

Rampen är ok även om spetsen gärna vill fastna i saker. Även fästet duger, de två skruvarna sittandes i tandem och därtill i en fördjupning i handtagssidan gör att clipet inte rör sig i sidled trots att det är rätt tunt. 

Sammanfattningsvis

Mitt andra möte med Shieldon Knives and Tools var lite lugnare än det första. Åtminstone vad gäller utseende. Empoleon tillhör inte de där knivarna som sticker ut nämnvärt vad gäller formgivning. Det är dock heller inte alltid vare sig önskvärt eller nödvändigt. Ibland räcker det med att man snickrar ihop en enkel och duglig produkt och det tycker jag Shieldon lyckats med.  

Empoleon tillhör de där tämligen långa slanka fällknivarna där bladet nästan försvinner i handtaget när den är hopfälld. Det ger ett elegant intryck. 

Empoleon ser rätt elegant ut måste medges

Något som definitvit spär på den känslan är den mycket fina gången. Den här kniven har en blixtrande öppning och ett både stabilt och lättsläppt lås. Det visar att det finns kapacitet hos tillverkaren. 

Det finns även ett par detaljer som höjer det generella intrycket. Ett är att kniven är väl ihopsatt och en annan att färgschemat är konsekvent på blad, pivotkrage, ram samt clip. Ännu bättre hade det varit om även skruvarna som håller ihop kniven fått samma behandling. De är av billigt slag och ett typexempel på vad som avslöjar att det här är en enklare kniv.

När jag ändå är inne på förslag så vill jag påpeka att nylonfodralet är helt överflödigt för den här typen av kniv och kan skippas. Möjligen kan jag förstå det ur reklamsynpunkt då namnet "Shieldon" står skrivet med stora ljusblå bokstäver tvärs över. Kanske det går det att använda till andra saker än till knivar för till Empoleon passar det inte alls. 

Snarare kostar det pengar att tillverka, pengar som kunde lagts på andra saker. Bättre skruvar till exempel. En pivotskruv med D-formad bult hade varit bättre än de dubbla frispinnande skruvar som nu sitter där. 

Shieldon Empoleon är en sympatisk kniv för den gillar slanka knivar med relativt långt blad

Generellt är dock Empoleon en klart godkänd kniv som fungerar utmärkt som "EDC". Den klarar vardagens alla små bestyr där en kniv kan vara praktisk att ha tillhanda. Materialen är för prisklassen väl valda och kniven är som sagt välbyggd. Därtill ser den inte oäven ut. 

Att införskaffa en Shieldon Empoleon kostar för närvarande från 57€ kr i Europa.

Shieldon Knives

Specifikation:

Längd utfälld: 204 mm

Längd hopfälld: 116 mm

Vikt: 95 g (vägd av mig, uppgiven 95 g)

Bladlängd: 83 mm

Godstjocklek: 3 mm

Bladstål: D2, HRC 58-60

Handtag: G10

Lås: Liner Lock

Producerad av: Shieldon, tillverkad i Kina

/ J - fortsätter sin något udda Pokémonjakt

* Ibland ställer tullar och annat till det. Prisnivån på den här kniven blir lite märklig då MSRP från tillverkaren vanligtvis är 42$ och just nu 19.90$! På amerikanska Amazon får du kniven för kring 23$ just nu. Till det priset är den ett fynd!!

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre