Recension Shieldon Knives Bazoucan

-  ett hastverk!

De första intrycken av Bazoucan från Shieldon Knives var inte helt positiva. Dessvärre har den inställningen inte ändrats över tid. Tvärtom har mina fördomar mot Pokémonknivar fördjupats. I presententationen av den här kniven skrevs att jag hoppades att den skulle överraska mig. Det gjorde den inte. Den är precis som den ser ut, märklig. Låt mig förklara vad som avses med det. 

Shieldon Bazoucan

Bazoucan är en kniv från Shieldons enklaste segment kallat "Bard". Det innebär att materialen hittas ett snäpp ned på stegen jämfört med de finare modellerna. Konkret innebär det D2-stål i bladet samt G10 i handtaget. Avancerat formad G10 kan dock tilläggas och kullagren från de dyrare kusinerna kvarstår vilket är ett plus. 

Bakom den här för mig något märkliga skapelsen står en formgivare med smeknamnet "Django". Oklart vad vederbörande heter egentligen. Ännu mer oklart vad som var syftet med den här kniven är förutom att kryssa ytterligare en ruta i raden av Pokémons som jag vid det här laget förstått fått ge namn åt knivarna. Designen känns nämligen i mitt tycke ofärdig eller i värsta fall slarvig. Som om någon velat avsluta projektet innan lunch. 

Linjerna på den här kniven tilltalar inte mitt öga

Kortversion: Bazoucan, ett projekt från Shieldon Knives som känns som det behövde avslutas fort och vars existensberättigande därför är oklart.

Blad

Bazoucan har en något märklig form på bladet som får mig att tänka på käften på en indisk gavial. Särskilt om knölen längst fram varit aningen större. Rent formmässigt är den också diffus. Då ryggen sluttar borde det vara en Wharncliffe men den väldigt rundade spetsen för tankarna till en Sheepsfoot. I vilket fall  som helst ger det en nästan rak egg och i stort obefintlig spets. För att få ut det mesta av en sådan egg krävs vissa förutsättningar. De är dock inte uppfyllda här. 

Ett blad med något udda mått vilket matchar dess något udda utseende

Längden är precis som allt annat på den här kniven udda. Mitt skjutmått säger 81 mm vilket blir ojämnt i tum också vilket gör det hela märkligt. Tjockleken är enklare med 3 mm och höjden återfinns mellan 24 och 18,8 mm. 

Materialet är D2 vilket inte är mycket att orda om i den här prisklassen. Ett helt ok stål med det i åtanke givet att det härdats och värmebehandlats korrekt vilket är intrycket jag får här. Hårdhetsgrad är angiven till 58-60 HRC och det finn ingen anledning att betvivla det då Bazoucan har hållt skärpan dugligt. Men så var eggen inte imponerande från början å andra sidan. 

D2 är inte helt rostfritt och ett material jag därför inte är helt förtjust i. Men i det här fallet har man undvikt den problematiken genom att förse bladet med någon form av Ti-Ni-beläggning. 

Ett blad i D2-stål med en TiNi-finish

Bladet har sedan fått en flat sabelslipning till en höjd av 15 mm. Bakom eggen mäter Bazoucan 0,5-0,6 mm. En geometri som matchar vilken fastbladad överlevnadskniv som helst. Hållbart så förbaskat men skär särskilt bra gör den inte. Det var det jag avsåg med förutsättningar som saknas.

Att kniven inte skär bra gäller oavsett material kan tilläggas. Kartong till exempel går förstås att skära, konstigt vore annars, det är trots allt en kniv men det går trögt. Den tvära geometrin bjuder på oväntat stort motstånd och ergonomin är inte god. Eftersom eggen är tvär och fabrikseggen förvisso var hyfsat jämn men endast halvskarp så skär inte Bazoucan bra i papper och tunnare material heller. 

Spets saknar den i stort sett så den detaljen är inte mycket att orda om. Det här är inte en kniv du väljer om du skall punktera något. Inte heller är det en kniv som man täljer med så vad bladet skall användas till är lite oklart. Vänder du kniven upp- och ned och skär emot dig så kan den duga till att skära av rep med. Men det är väl allt. 

Handtag

Hela kniven mäter udda 202 mm i strumplästen. Av det står handtaget för 115 mm. Tillgänglig yta för handen skrivs till 96 mm då flipperfenan stjäl utrymme. 

Ett handtag i flerfärgad G10

Konstruktionen är beprövad. En stålram, som är 1,5 mm tjock, som är blygsamt lättad med några borrhål samt öppen i ryggen. Där hittas en timglasformad distans. 

Här syns de många lagren i G10-materialet samt den öppna ryggen

I handtagssidorna hittas G10 som i det här fallet färgats i något som de på hemsidan kallas "white, yellow, and black" men det vete tusan om jag håller med om. Annars kan kniven fås i helsvart om du föredrar det. Förutom färgkombinationen är det mest slående med skollorna att de är formade. Dels är sidorna välvda och dels har de ett mönster av åsar som sträcker sig längs ytan. Det är uppenbarligen här bearbetningstid och därmed pengar lagts. Som extra dekoration har Bazoucan även fått en krage kring den justerbara pivotskruven. Storlek på skruven är T8 och för övriga skruvar gäller T6. 

En kniv som känns i handen som den ser ut, knölig. Men den är rätt bekväm om den vänds upp- och ned

I hand känns Bazoucan som den ser ut, knölig. Det vill säga i sabelgrepp gillar jag den inte alls. Tumme och pekfinger faller naturligt på plats men sedan blir det sämre då undersidan buktar utåt som på en swayback. Men sämst är den vassa bakänden på handtaget som tillsammans  med det lätt utstickande clipet skär in i handen på ett trist vis. 

Något bekvämare blir kniven i ett hammargrepp då åtminstone bakänden på clipet hamnar utanför handen och man slipper det obehaget. Bekvämast är dock kniven att hålla i omvänt grepp eftersom clipet då hamnar mot fingrarna istället och den kurviga undersidan på handtaget fyller ut handen. Varför man designar en kniv som inte är en pikal på det viset övergår mitt förstånd. 

Sedan gör "bananformen" på kniven kombinerat med en nästan rak egg att det nästan är omöjligt att använda främre delen av bladet mot en platt yta. Det går nämligen knappt att vrida handleden så mycket som krävs. 

Öppning och lås

Eftersom Bazoucan fått ett bladhål som mest är till för dekoration även om det misslyckas som det också så får man förlita sig på en flipperfena. Och vilken flipperfena sedan! Den är stor och djärv och en riktig "pocket pecker" som Nick Shabazz skulle ha sagt på den tiden han höll på som värst. 

Bazoucan har en stor men rätt effektiv flipperfena

Enkelt uttryckt så är den både för stor och för spetsig. Funktionen är emellertid mycket god. Anledningen till att jag skrev att bladhålet mest är till för dekoration kommer sig av att det är mycket lite av det som syns. När så tummen stoppas in i det som återstår och påbörjar öppningsrörelsen så tar det strax stopp mot den del av handtaget som utgör fingerskydd. Det är slarvig formgivning. Har ingen provöppnat prototypen?

Bladhålet är mest för syns skull, funktionen är undermålig

Den stora hävstången och kullagren ärvt från de lite finare modellerna ger tämligen god skjuts åt bladet. Flipperfenan kan dessutom både pressas nedåt samt dras bakåt, allt efter preferens. Funktionen är därmed mycket god.

Låset är riktigt bra utfört

Förtuom det kan tilläggas att kniven har ett solitt lås. Det fungerar till hundra procent och låser stabilt utan glapp eller spel. Det trots att Liner locks ibland inte betraktas som de starkaste. Här är det dock välgjort. 

Det är även relativt enkelt att släppa. Så totalt sett ett utmärkt lås. 

Att bära

I fickan skulle Bazoucan kunnat vara åtminstone i mitten av klassen om det inte vore för ett par detaljer. Längden är som sagt elva och en halv centimter vilket inte är extremt åt något håll även om det inte är lite. Men så var det tjockleken. Den här kniven är tack vare de formade skollorna nästan 15 mm tjock vilket är rätt mycket. 

Ett tämligen generiskt clip som sitter där det sitter

Ännu värre är dock höjden som tack vare den rejäla flipperfenan uppgår till nästan fyra centimeter. Vikten är inte alltför illa då vågen stannar på 116 g. 

Clipet är av deep carry-typ vilket tyvärr även gör att det känns mot handen när kniven används

Bazoucan har ett enkelt stålclip som inte är flyttbart. Det är fäst med två stycken skruvar i storlek T6. Spänsten får godkänt och trots mycket liten ramp och snålt med utrymme under själva clipet fungerar det relativt bra. Det är av "deep carry"-typ vilket är det som ställer till det när kommer till ergonomi men gör att kniven är närmast osynlig när den befinner sig i en byxficka. 

Av någon anledning som jag liksom mycket annat på den här kniven inte förstår så följer det med ett stort och otympligt fodral gjort i sladdrig nylon. Det passar inte kniven särskilt väl och är uppenbarligen inte gjort för den här modellen specifikt. Men visst, vill någon hellre bära sin kniv på det viset så finns det i alla fall ett sådant. 

Sammanfattningsvis

Bazoucan är en kniv jag inte blir klok på. Det gällde vid första anblick och jag kliar mig fortfarande i huvudet och försöker förstå. Till exempel varför i princip alla linjer på den här kniven är brutna. Titta på kniven i profil så förstår ni vad jag menar. Det enda som är logiskt är att främre delen av bladryggen liksom främre delen av handtaget sluttar i ungefär samma vinkel. Sedan slutar all harmoni. 

En kniv med ett något diffust över sig, den smälter in i bakgrunden på något vis

Bladformen vet jag inte vad jag skall tycka om. Eller jo det vet jag, proportionerna är fula med en sluttande rygg som nästan går upp mot spetsen som i sin tur är så rundad att den är icke-befintlig. Bladtypen får väl bli en "Wharn-Foot" då den är ett mischmasch av lite av varje. Särskilt som Django försett bladet med ett hål som inte är bra för något förutom att samla skräp. 

Enligt reklamtexten är formen vald för att den skänker en "/../ strong and sturdy build /../" samt ger "/../incredible performance/../". Det får stå för dem. Jag hävdar att skall man ha ett blad med den här formen måste det vara riktigt tunt bakom eggen med en geometri som verkligen skär väl. Det är egenskaper som inte hittas här!

Därtill är flipperfenan en styggelse. Django eller möjligen Shieldon Knives verkar ha missat memot som sade att vi lämnat 2010 och att knivbranchen numera övergått till mer diskreta flipperfunktioner vare sig de återfinns i framänden eller på ryggen av handtaget. Den här är inte snäll mot ögat, ännu elakare mot fingret och hemsk i fickan. Men till dess försvar kan sägas att den fungerar väl för att få fram bladet. Konstigt vore annat med den hävstången. 

Väl ute har du rätt mycket trubbig egg att arbeta med men ingen spets som sagt. Redan det ett handikapp. Sedan var det ergonomin. Enligt Shieldon själva säger de att G10 är det som ger "/../ a comfortable grip/../". Jag tror att de missat att det är formgivningen som avgör det och inte materialet i sig. I det här fallet är den inte bra. Det räcker så, flera kommentarer behövs inte. 

Shieldon Bazoucan blev aldrig någon personlig favorit, kanske du uppskattar den mer?

Bazoucan tillhör som ni förstått vid det här laget ingen av mina favoriter. Jag tycker att den är ful och då menar jag inte på ett charmigt vis vilket ibland kan vara fallet, utan bara oattraktiv. Sedan finns det flera detaljer som jag inte uppskattar varav den usla bladgeometrin är den främsta tätt följd av den stora flipperfenan och ett obekvämt handtag. Eller åtminstone ett grepp som verkligen inte passar mina händer.

Men bortser man från mina personliga preferenser så är Bazoucan en välbyggd kniv med fullt godkänt handhavande och ett solitt lås. Materialen är även de gångbara och priset inte avskräckande så har du en fablesse för Pokémons och saknar en Bazoucan i samlingen så kan du slå till. 

Shieldon Knives

Specifikation:

Längd utfälld: 202 mm

Längd hopfälld: 115 mm

Vikt:116 g

Bladlängd: 81 mm

Godstjocklek: 3 mm

Bladstål: D2

Handtag: G10

Lås: Liner lock

Producerad av: Shieldon Knives, tillverkad i Kina

/ J - inte övertygad

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Recension HX Outdoors Rock Sapphire

 

- En liten kniv med inslag av titan 

Det är aldrig bra när en marknadsföringsavdelning får löpa linan ut vad gäller säljtexter. Då kan resultatet bli som i det här fallet eller vad sägs om formuleringar som "ROCK SAPPHIRE pocket knife embodies the perfect blend of groundbreaking materials and ingenious design".

Det sätter oneklingen ribban högt från start. Vi får se om den här kniven från kinesiska HX Outdoors kan leva upp till de löftena. Är designen så fantastisk som hävdas och är materialen verkligen banbrytande? Det sista är ett rätt starkt påstående. 

HX Outdoors Rock Sapphire

Som det inte räckte med vad som citeras ovan så hävdas även att "This titanium masterpiece ensures that your everyday carry not only evolves but also remains at the forefront of fashion and functionality". Det tycker jag nog är att gå lite långt. Särskilt som det faktiskt inte är riktigt sant. "Fashion" visst, för det handlar mer om tycke och smak och jag tycker faktiskt att delar av den här kniven ser riktigt bra ut. Någon annan kanske till och med anser att den är fantastisk. 

Men att den skulle "utveckla" min EDC-utrustning är tomma ord och "functionality" är även det upp till bevis. Men vi börjar där!

Rock Sapphire bjuder tämligen attraktiva linjer

Kortversion: HX Outdoors Rock Sapphire, troligen den billigaste kniv du kan hitta som innhåller spår av titan. Men i övrigt en godkänd liten kniv som dock säljs med dravel

Blad

Det första jag brukar tala om är bladet men det måste i det här fallet ställas i relation till vad som skrivs om kniven. Det har redan hävdats att materialen är banbrytande och i rubriken angående bladet hävdas på hemsidan att stålet är ett "Superior Blade Material". Alltså, överlägset. Oklart vad men i alla fall i en klass för sig. 

Det är det inte hävdar jag. Det är vanligt D2 eller i det här fallet kanske ett kinesiskt derivat därav. Det betyder ett stål som håller skärpan dugligt, är någorlunda segt och rostar om du inte håller det torrt. Ett typiskt verktygsstål som hittas på en hel del fällknivar. Numera i lite lägre prisklasser kan tilläggas. Det finns nämligen bättre stål för ändamålet. Till och med den här modellen kan fås i ett av dem, nämligen 14C28N som åtminstone är mer rosttrögt. 

I det här fallet uppges hårheten till 58-60HRC vilket kan stämma utifrån hur det håller skärpan.

Drop point-bladet är gjort av D2

Stålet har använts till att göra ett drop point-blad som är 73 mm långt, 3,2 mm tjockt och tämligen högt ställt i relation till längden, 27 mm. 

Bladet har en mycket liten tumramp och en tämligen kraftig falskegg som tunnar ut bladet fram till en mycket effektiv spets. Men mest typiska elementet är den rätt tilltagna  fördjupning som återfinns för att placera ett pekfinger i. 

Finishen är en blank satin och märkningen föredömligt liten. HX Outdoors logotyp hittas på presentationssidan där även ståltyp kan utläsas. På motstående ricasso återfinns vad jag tror är designerns logga. Hur som haver är det några mikroskopiska kinesiska tecken. Sedan har man även plitat ned modellbeteckningen på bladet vilket är helt onödigt. 

Överlag är det ett tilltalande blad att se på. 

Längden på bladet är 73-84 mm beroende på hur det mäts. Eggen är dock endast 60 mm

Vad bättre är att man låtit en rätt hög flatslipning (22mm) tunna ut bladet till 0,3 mm bakom eggen. Det ger en geometri som skär väl i det de flesta material. Det som begränsar det här bladet är inte den biten, tvärtom den här kniven skär väl. Det gäller vare sig du kapar tunnare rep, skär av buntband eller strimlar kartong. Det senare beskriver textförfattaren som "this knife can handle tough tasks like cutting ropes or slicing through cardboard." Intressant med tanke på att det är en av de lättaste uppgifterna en kniv med duglig geometri kan ställas inför så vad "tough" har med saken att göra vet jag inte. 

Värre är det med rep som faktiskt kan vara en utmaning. Särskilt om det är tjockt och kanske lite smutsigt från att ha legat ute ett tag. Det sliter rätt rejält på en egg. 

Men så långt vill jag inte gå med den här kniven av främst ett skäl. Den är för liten! Egglängden är nämligen inte mer än strax över 60 mm. Det ger inte mycket att arbeta med och definitivt inte mycket för att hantera tuffare uppgifter. Snarare är det här bladet en duglig kartongöppnare och en edc-kniv för allehanda små uppgifter som kan vara aktuella. 

Sedan har den en annan rätt kraftig begränsing till knutet till storleken. 

Handtag

Ett "Titanium Masterpiece" utlovades redan från början. Det är kanske att ta i då jag har knivar som kan beskrivas som det där allt utom bladet är gjort i det materialet. Här är det snarast så att det mesta är i stål. Det gäller clip, skruvar, förstås lås och dessutom ramen! Den är dessutom inte lättad utöver de små fönster som gjorts av designskäl. Det är den en millimeter tjocka stålramen som står för det mesta av vikten. 

Handtaget är välformat men i mitt fall för litet

Det som faktiskt är i titan är skollorna. Förutom nämnda urfräsningar så har de fått två olika mönster där ett antyder ett bolster och det andra mönstret utöver det visuella även ger lite fäste. Handtagssidorna är skruvade i en enda fästpunkt i bakdelen av handtaget tillsammans med den justerbara pivotskruven. Den bakre skruven utgör dessutom den tredje skruven som håller clipet på plats. De skruvarna är T6or och pivotskruven T8. Den senare är D-formad vilket är bra då det förhindrar att skruven spinner när den skall spännas. 

Ramen är av stål och utanpå den hittas handagssidor i titan

Det bör påpekas att skall du ta isär kniven så hoppar den mycket lilla fjäder som håller låsbulten på plats ur. Det gäller nästan alla knivar med den här typen av lås kan tilläggas. 

För mig är det här en trefingers-kniv förutom om man använder den fördjupning som finns i bladet

Handtaget följer en rätt konsekvent designlinje med en främre del som tillsammans med flipperfenan utgör ett fingerskydd, en mindre fördjupning för pekfingret och sedan är handtaget tämligen rakt sånär som på en liten utbuktning baktill. Ett på pappret välformat handtag om det nu inte vore för litet!

För mig är det här en trefingerskniv, i bästa fall tre och ett halvt finger i hammargrepp. På så här små knivar är det inte en brilliant idé att ha en så svängd främre del av handtaget och en flipperfena. Det stjäl utrymme. Det som återstår att greppa kring på den här kniven är ca 75 mm. Det räcker inte till de flesta händer om de inte är mycket små. 

Det gör att det inte går att ta i alls med Rock Sapphire. Det var det jag antydde ovan när jag skrev att det fanns en kraftig begränsning till följd av storleken. För skall jag få plats måste jag använda det choil som finns men då i ett sabelgrepp varpå det mesta av kraften försvinner ändå. Därtill hamnar mitt pefinger i nästan direkt kontakt med eggen vilket aldrig känns helt bekvämt. För någon med små händer kan jag dock tänka mig att det greppet kan fungera bra. 

Bekvämast är Rock Sapphire i ett vanligt sabelgrepp då den mjukt rundade bakänden smiter in i handflatan och lillfingret hamnar bakom kniven och de tre övriga får ett bra grepp samtidigt som tummen hittar sin plats på ovansidan på bladet. Där finns några få räfflor för bättre fäste med de är mer av indexerande karaktär än effektiva. Dessutom smiter clipet undan och därför är det är mitt favoritgrepp med den här kniven. 

Öppning och lås

Rock Sapphire är främst en flipperöppnad kniv. Som sådan fungerar den väl. Flipperfenan är för knivens storlek relativt hög vilket ger god hävstång. Sedan har man smugit in en fin detalj i designen, ett litet landningsområde för pekfingret. Något som alltid är uppskattat. 

Flipperfenan är relativt hög givet storleken på kniven och den fungerar mycket bra

Flipperfenan går både att dra bakåt och trycka nedåt beroende på preferens. Den är också försedd med mönster så man inte halkar av så lätt. Farten som åstadkoms är fullt godkänd. HX Outdoors har med hjälp av låset åstadkommit ett tämligen vältrimmat motstånd. Något som inte är helt lätt att göra med den här typen av lås. Fullt godkänt på den punkten med andra ord. 

Låset är ett button lock och inget annat och därtill ett rätt bra sådant

Vilket osökt för oss in på den största blundern i hela presentationstexten på hemsidan. Där hävdas i skrivande stund att den här kniven har en liner lock och sedan följer en text om hur förträffliga sådana är.*

Som alla initierade kan se och som jag kan försäkra har Rock Sapphire ett button lock ibland även kallat plunge lock och inget annat. Det består av en knapp som förflyttar en assymetrisk låsbult i sidled. Den hålls på plats av ovan nämnda lilla spiralfjäder som döljs inuti knappen.  

Just det här exemplaret är väl utfört. Det är lätt att komma åt och släppa samtidigt som knappen inte sticker ut för mycket. Det senare är viktigt för att kniven inte skall öppnas ofrivilligt i fickan. Därutöver hålls bladet på plats utan glapp.

Dock knakar den lilla fjädern ibland. Troligen för att den ligger an direkt  mot insidan på titanskollan. Lite fett och användning tog bort det mesta av ljudet. 

    

Att bära

Rock Sapphire är en liten kniv så den borde vara smidig i en ficka. Det är den, fast bara nästan. Yttermåtten skvallrar inte om en kniv som orsakar problem även om höjden på 35 mm inklusive flipperfena är rätt mycket för en kniv som bara har 60 mm tillgänglig egg. 

Kniven är också rätt knubbig, på hemsidan skriver de att den är 11 mm bred i verkligheten är den 12,2 mm. 

Clipet tillhör inte en av mina favoriter. Dessutom är det placerat så att det förstör det dekorelement som de frästa hålen utgör

Sedan känns den här kniven tung för sin storlek. Det var bland det första jag tänkte på. Särskilt som ordet "titan" används som mantra och därför dröjde sig kvar i bakhuvudet. På pappret väger den in under den magiska 100 grams-gränsen med sina 98 g. 

Eller gör den det? Jag vägde den förstås och de facto vikten är 117 g vilket i procent är förbaskat mycket mer. Men det förklarade min känsla. 

Rampen är på tok för liten för att fungera smidigt

Sedan förstörs bärupplevelsen av ett rent ut sagt dåligt clip. Det är ett enkelt böjt stålclip och spänsten är god, kanske lite för god. Det vill säga den är mycket svår att få över en byxkant. Särskilt som rampen är på tok för liten och utrymmet under är snålt tilltaget. Men lyckas man få den lilla rampen över kanten på fickan glider den lätt på plats tack vare den släta ytan under. 

Rock Sapphire är rätt knubbig i fickan och en hel del av handtaget är synligt

Clipet kan avlägsnas men inte flyttas på då det troligen av kostnadsskäl inte gjorts några hål på andra sidan. 

Sammanfattningsvis

Tyvärr kan jag inte bortse från allt kvalificerat skitsnack som återfinns på hemsidan. Jag är recensent och inte försäljare även om jag vid något tillfälle i livet jobbat som sådan. Det gör att jag enkelt kan se igenom en dimridå av tomma floskler. 

Jag kan bara konstatera att man skall akta sig för att hävda "genialisk" design när man valt ett clip som inte ens passar modellen utan tvärtom förstör delar av de linjer formgivaren försökt få fram. Jag tänker på hur hålet i clipet inte alls matchar de i handtaget. Men för all del, knivens grundform är inte oäven. 

Om det vore det enda som inte var bra skulle jag låtit det passera. 

Rock Sapphire är en rätt duglig EDC-kniv givet prisbilden

Om D2 som stål kan man hävda mycket men i vilket fall som helst är det allt annat än extraordinärt. Det är tvärtom helt ordinärt vilket betyder dugligt och geometrin får till och med ett plus. Här skymmer bara säljtexten verkligheten. Istället för guld och gröna skogar får du faktiskt ett bra blad. Gott så!   

Sedan finns en del tecken på att det här är en budgetkniv. Det mest uppenbara är förstås att man skanderar "titan" när det endast utgör en liten del av kniven. Andra tecken är att passningen inte är den bästa, det är höjdskillnad på ram och sidor exempelvis. Dessutom är innerkanten på ramen inte slipade och den  högra sidan på mitt exemplar är närmast vass. 

Värre är att man inte talar sanning om bladlängden på hemsidan. Den uppges där till 60 mm (även om man även uppger 2,8" vilket är 71 mm) både under specifikationer och i löptext vilket gör att det inte bara är ett misstag på ett ställe. Men det är under tre tum vilket är en begränsning många jurisdiktioner har runt om i världen vilket troligen är skälet till att det uppgetts. Men bladet är i verkligheten 73-87 mm långt beroende på hur man mäter. Längst fram på handtaget eller  i underkant av handtaget till spetsen av bladet. Det är inte det enda som är fel dessvärre. 

Kniven är tjockare än vad som uppges och vikten stämmer inte heller då de 117 grammen mina två hushållsvågar uppger är rätt långt från uppgivna 98 g. Tyvärr är det inte ett räknefel då HX Outdoors även uppger vikten till 3,46oz vilket blir 97g. Det hade varit bra men den faktiska vikten imponerar inte för en så här liten kniv.  

Allra mest komiskt blir det emellertid när säljtextförfattaren glatt ger sig in i förklarar hur fantastiskt ett liner lock är då kniven inte är utrustad med ett sådant. Det avslöjar att den eller de som faktiskt ritat den här kniven inte har med resten att göra. 

HX Outdoors Rock Sapphire på en tidig vårutflykt

Så slutsatsen blir att man får bortse från allt som skrivs om kniven på hemsidan då det inte stämmer. Där finns allt från överdrifter, via fel mått och vikt till rena faktafel. Det ger ett smått komiskt intryck och ter sig inte särskilt seriöst. Har ingen korrekturläst det man faktiskt skriver?

Struntar man i allt som står skrivet så återstår en liten med betoning på liten EDC-kniv som är tämligen användbar med ett godkänt lås, en kvick och bra flipperfena och ett i mitt tycke rätt tilltalande yttre. Dessutom är bladgeometrin god vilket gör att Rock Sapphire skär bra. Till det kommer att den faktiskt kan vara en av de billigaste på marknaden med en handtag som i alla fall delvis är gjort i titan. Riktpriset på hemsidan är 287 kr. 

HX Outdoors

Specifikation:

Längd utfälld: 170 mm

Längd hopfälld: 98 mm

Vikt: 117 g (vägd av mig, uppgiven vikt 98g)

Bladlängd: 73 mm

Godstjocklek: 3,2 mm

Bladstål: D2

Handtag: Titansidor på stålram

Lås: Button lock

Producerad av: HX Outdoorsco, tillverkad i Kina

/ J - funderar på att bli textgranskare

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

* "Reliable Liner Lock Mechanism

A liner lock system provides secure blade deployment and easy closing when not in use. This feature makes the knife safer and more convenient compared to traditional folding knives. Because of its simplicity and effectiveness, the liner lock has become a favorite among outdoor enthusiasts. But remember, always store your Pocket Knife in a safe place to protect others from accidental injury."

Ny kniv - Shieldon Empoleon

Jag förutspådde att den första kniven från Shieldon skulle få sällskap inom en inte alltför avlägsen framtid och jag fick rätt. Nu är det dags för nummer två. Den första modellen jag presenterade var den stora, tämligen djärva Bulbasaur. Den var dessutom från Shieldons mellansegment som i deras fall döpts till "high-end" och kallat "Crusader". Utöver det har de ett premiumsegment de kallar "Alchemist". Det känns aningen förvirrande men så förhåller det sig. 

Den här kniven är däremot från deras budget-serie med namnet "Bard". Det avspeglar sig i bland annat något enklare material. Men i övrigt känns Empoleon som den heter synnerligen välkonstruerad. 

En kniv från Shieldon

Enklare material i det här fallet betyder D2-stål i bladet och G10 i handtaget. Rätt använt och behandlat är det dock absolut ingen dålig utgångspunkt. Stålet är angivet till 58-60 HRC i hårdhet och G10 sidorna är till synes av god kvalitet och därtill rätt ordentligt arbetade. Sidorna är båda tredimensionellt slipade och försedda med två mönster. 

På samma vis är ramen både lättad och väl slipad utan vassa kanter. Bladet är centrerat och inte minst har kniven en riktigt effektiv och snabb flipperöppning. Det beror delvis på fina keramiska kullager. 

Med andra ord är det inte så  mycket som ger sken av en "budgetkniv".  Möjligen skulle det vara designern "Django" som inte är bekant för de flesta samt små detaljer som att clipet inte går att flytta som avslöjar ett något enklare ursprung. 

Shieldon Empoleon

Empoleon tillhör den där typiska gruppen slanka mellanklassknivar när det kommer till storlek. Den mäter strax över tjugo centimeter utfälld, 204 mm och av det står bladet för 83 mm. Vikten hamnar under hundra gram vilket gör det till lättviktare. Det helt flatslipade bladet är 3 mm tjockt.

Överlag känns kniven synnerligen gedigen och därför ser jag fram emot att testa den ordentligt. 

Shieldon Knives

/ J 

#knivesandbikes #knivigtvarre

Recension Tekto Knives F3 Charlie

 

-  ny, stor och djärv

Dags för ett test av ett för mig nytt märke. Det handlar om amerikanska Tekto Knives som spänner musklerna med sin senaste och mest maffiga fällkniv kallad F3 Charlie. 

Tekto F3 Charlie

Att jag inte kommit i kontakt med dem tidigare beror inte på att de är helt nya, företaget bildades 2016 och har således några år på nacken. Det är bara att de flygit under radarn i det här fallet. Möjligen kan det bero på att de viss utsträckning fokuserat på tillverkning av "OTFs", automatiska knivar. Med snårig amerikansk lagstiftning får de inte säljas hur som helst utomlands då de delvis sorterar under lagstiftning som rör vapenexport. Det gör att de kan säljas men inte överallt vilket gör dem mer svårtillgängliga i Europa. Svenska butiker får exempelvis inte sälja sådana alls. 

Men här har vi en representant för resten av sortimentet som för närvarande består av tre knivmodeller. Den här valdes för att den är störst, fast inte för storlekens skull utan för att den uppenbart är mer ämnad mot friluftsliv och liknande till skillnad från de övriga som har ett klart EDC-fokus. 

Jag skriver "och liknande" då Tekto själva trycker på formuleringar som "Designed for professional use by law enforcement and military personnel, Tekto's collection of folding knives are battle tested and enduring".* Möjligen kan jag invända att detsamma kan sägas om en vanlig Morakniv också. Men det är jargong som hör till. Nu återstår att se vad jag tycker om kniven. 

Ett brett blad som används som försäljningsargument 

Kortversion: Tekto Knives F3 Charlie, "the Gentle Giant"

Blad

Bladet på den här kniven är själva försäljningsargumentet och Tekto skriver att bladet är "oversized" och med det antar jag att de avser höjden som är hela 3,6 cm vilket matchas av en längd på  10,5 cm. Sammantaget ett tämligen maffigt blad med andra ord. I relation till det är bladet tämligen tunt med sina tre millimeter. 

Ryggsidan av bladet har fått sig en falskegg ovanför en fördjupning i bladet. Falskeggen är lite svår att se mot det svarta. Den långa skåran fyller faktiskt en funktion. Vilken återkommer jag till senare. 

Det bjuds på ett svärtat blad i form av en decimeterlång drop point

Stålet är inget extraordinärt. Här används D2 som fått någon form av svart ytbehandling. Det gäller alla utföranden av kniven förutom om du vill ha ett damaskblad. Idet här fallet med ett uttalat mål att skapa en stor rejäl fällkniv för friluftsliv med mera så ser jag inget fel i valet av stål. Det tar och håller skärpa väl och är relativt slagtåligt. Även om den sistnämnda egenskapen är mindre viktig hos en fällkniv. Benägenheten att rosta är här delvis eliminerad av beläggningen. 

Stålet är som synes D2

Grundförutsättningarna för ett blad som skär bra finns här som jag brukar säga. Ett blad som inte är tjockare än så här med en mycket hög flat slipning bådar gott. Slipfasen är som högst tre centimeter vilket är mer än många blad som helhet. Men sedan faller Tekto som många andra på målsnöret. Bakom eggen är bladet 0,5 mm tjockt vilket förvisso är starkt men också gör att kniven skär sämre. Det kan dock ursäktas något med tanke på knivens inriktning. Fabrikseggen var inte mycket att skriva hem om dessvärre. Inte helt jämn och endast halvt vass får jag väl uttrycka det. 

Trots flatslipningen är inte det här F3s främsta styrka

Appropå stark, det är en egenskap som kan uppnås på två vis. Antingen genom att göra bladet tjockare eller vilket jag generellt föredrar, att göra det högre. Det bör påpekas att bladet förstås inte blir lika starkt lateralt i det senare fallet. Men det är heller inte nödvändigt i en fällkniv som man förhoppningsvis inte bänder med. Men  här blev det kanske lite väl högt. Det jag avser är att det breda bladet binder i en del material. Det är inte till sin fördel när man skär i trä och direkt negativt när man skär i kartong till exempel. Det senare blev väldigt tydligt då jag jämförde den här kniven sida vid sida med en annan kniv jag recenserar för tillfället. Det fanns mycket kartong hemma efter leverans av soffa från IKEA nämligen. 

Fördelen med så här breda blad är emellertid att de blir lättare att styra i mjukare material som exempelvis vissa födoämnen. Det finns alltid för- och nackdelar med olika bladformer. Men med den här formen och den generösa buken är det närmast ett flåblad. 

Handtag

F3 Charlie är en stor kniv och med det följer ett rymligt handtag. Konkret innebär det mer än tretton centimeter på längden med en tillgänglig greppyta på ca 11,5 cm. Det både räcker till och blir över för även den med mycket stora händer. Men eftersom handtaget inte är särskilt högt, 24-26 mm beroende på vart man mäter, så fungerar det även för den med något mindre labbar. 

Själva formen gör att framdelen tillsammans med flipperfenan bildar ett fingerskydd och bakom det hittas ett frikostigt urtag som rymmer två fingrar. De två resterande följer naturligt efter och hittar sin plats. 

Ett rymligt handtag som sväljer de flesta händer inklusive de med handskar på

Kniven är inte bara stor den är lätt också. Det har uppnåtts genom två saker. Dels är kniven inte tjockare än 13 mm. För att komma dit har man valt att försänka ramen i handtagssidorna. Ramen är därtill mycket kraftigt lättad och liknar mer ett fackverk än en solid ram. Det är både starkt och lätt. 

Kniven finns i några olika färgställningar. Halv- eller helsvart kan det väl uttryckas då bladet alltid är mörkt. Handtaget kan vara OD-green som här alternativt svart eller grått. Sidorna består av G10 som inte är extremt greppig. Snarare åt det "milda" hållet vad gäller fäste. Sedan har det bättrats på med några små räfflor vid bladbasen och mer frikostigt av dem de bakersta fem centrimetrarna av handtaget på undersidan. Därtill har man av någon anledning försett hela främre delen av ramen med "jimpings" vid fingerurtaget. Varför är något oklart då man delvis kan känna det mot fingrarna men det fyller knappast någon funktion. Det känns mer som om det pliktskyldigast skall vara där. 

Ryggen är helt öppen, något som inte alltid är av godo i kombination med ett "plunge lock"

Här är exempel på ytor som inte bara var grova utan närmast vasssa

Här återkommer vi till en av de detaljer som jag redan i presentationen av den här kniven gärna sett förbättrade. Det handlar om insidorna av G10-sidorna. De är vassa både på ryggsidan och inte minst där lillfingret landar när man använder kniven. Det ger vare sig bättre fäste eller något annat. Som vanligt när jag stöter på dylika detaljer åker sandpappret fram och några minuter senare är kniven genast mer sympatisk att hantera utan handskar. Bär du sådana är det naturligtvis inget du ens noterar. Men personligen är jag utan sådana 90 gånger av 100 när jag jobbar med en kniv. 

F3 Charlie har en form på handtaget som är användarvänligt

I övrigt är det här ett enkelt handtag och tämligen ergonomiskt för att vara så tunt som det är. Ytterligare plus är att längden gör att clipet aldrig stör när man jobbar med kniven. Därtill är det lätt att komma nära det man skär vilket eliminerar behovet av "forward choils". En detalj jag mest tycker är i vägen på knivar. 

Vår vän Charlie kan greppas hur användaren känner för och alla grepp fungerar. Det är ett bra betyg för ett handtag. 

Öppning och lås

Alla knivar har sina styrkor och under den här rubriken hittas några av dem som tillhör F3 Charlie. Inte bara kan den öppnas snabbt och stängas ännu kvickare, själva gången är exceptionellt mjuk samtidigt som den gör ett häftigt litet ljud varje gång man gör det. 

Kullager är förstås en del av förklaringen den andra är ett tungt blad. De två samarbetar med bra resultat. 

Flipperfenan liksom låsmekanismen fungerar utmärkt för att få ut bladet på den här kniven. Har du inte bråttom går det även med två händer eller med hjälp av skåran i bladet

På en kniv utrustad med den är typen av låskonstruktion är det själva låset som utgör detent-kula om ni förstår vad jag menar. Det är låsbulten med sin lilla fjäder som utgör motståndet som håller bladet på plats i infällt läge. Här har man inte lyckats till hundra procent med den detaljen. Det gör att det finns en, förvisso mycket liten, tendens till att bladet kan röra sig när kniven är stängd. Det gör att själva släppet när kniven skall öppnas inte är den krispigaste. Det i sin tur gör kniven något långsammare än den kunde vara. Det gör även att det går att misslyckas med öppningen. 

Men det skall sägas tydligt att trots det är det här en snappöppnad kniv. Särskilt med tanke på det stora bladet. Eller stora och stora, det är högt och långt men tunt. För vet man om att det går att missa och tar i lite blir resultatet mycket tillfredsställande. 

Sedan går det att öppna den här kniven på fler vis. Med två händer förstås, en stor del av bladet är synligt och går att greppa. Det går även att ta spjärn mot fullern/blodskåran  varpå du kan öppna kniven endera med tummen eller med en pekfingersnärt på baksidan av bladet om du är lite fingerfärdig.

Låstypen gör också att den förstås kan användas till att både öppna och stänga kniven. Bara tryck in låsknappen och låt gravitation eller en liten snärt göra jobbet. Liten får betonas då risken är stor att bladet flyger ut så fort att det studsar tillbaks annars. 

Låset är av typen Plunge/Button lock

Den lilla lilla rörelsen i låset jag nämnde tidigare återkommer när kniven är öppnad. Nästan mer en känsla än rörelse men den finns där. I sidled är bladet emellertid helt stumt. Det bör påpekas att det är inget som påverkar knivens funktion och det är heller inte så mycket rörelse att det finns anledning att irritera sig. Men det visar att det inte är helt enkelt att få till den perfekta "button lock"-lösningen. Det kräver mycket hög precision och är därmed svårare än exempelvis liner locks. 

I övrigt är det ett bra lås. Lätt att hantera och släppa. Knappen sticker ut lite men placeringen på handtaget gör det mycket svårt att komma åt av misstag. En nackdel finns med den här typen av lås om de kombineras med öppen rygg upptäckte jag när jag var ute i skogen. Det kan fastna skräp, bark i det här fallet, i låset varpå det inte fungerar. Lätt åtgärdat men risken finns. 

Att bära

Stor brukar betyda sämre när det gäller bärkomfort. Och det är förvisso en sanning men i det här fallet har man trollat lite med knäna. Genom att göra kniven såpass tunn som den är så är den förvånansvärt bekväm i fickan. Särskilt som F3 Charlie för storleken är lätt. 

För att vara fällkniv är Charlie stor vilket märks i en ficka

Utrymmet under clipet är bra men spetsen pekar uppkäftigt utåt

Men det går inte helt att bortse från tretton centimeter kniv som därtill är fyra centimeter hög plus en flipperfena som sticker upp ytterligare en bit. Sedan gör clipets placering att en bit kniv sticker upp ur fickan. Det sistnämnda ser jag dock inte som ett problem, det här är inte främst en EDC-kniv även om det fungerar väl som det också. 

Dock är clipet rätt långt och därmed synligt och spetsen är vinklad utåt vilket gjort att jag skrapat i ett par dörrkarmar vid det här laget.  

Så här ser F3 Charlie ut i en ficka

Clipet är ett vanligt fjäderstålsclip som är svärtat för att matcha bladet och knivens övriga färgställning. Spänsten är god och fördelen med den felvinklade änden är att den är lätt att föra över tygkanter. Utrymmet under är väl tilltaget och eftersom fästet befinner sig på utsidan av clipet så inkräktar det inte på utrymmet. Clipet är försänkt i handtagssidan och sitter med en liten T6-skruv till skillnad från de T8 skruvar som hittas i både sida och pivotskruv. Det kan inte flyttas så vänsterhänta göre sig icke besvär med den här kniven. 

Sammanfattningsvis

Med F3 Charlie har Tekto enligt mig lyckats med sin föresats, att göra en stor och rejäl fällkniv riktad mot de användningsområden där en sådan behövs. Den är som sagt försedd med ett stadigt blad och en stark konstruktion samtidigt som den är relativt lättburen. Så långt en mycket bra kniv. 

Däremot finns en liten elefant i rummet, åtminstone om man är från USA. Konsumenter där är ibland extra känsliga för knivars ursprung. Om den här kan sägas att den är gjord i USA men frågan är vad det innebär.* Ursprunget till företaget är enligt dem själva en mer eller mindre lyckad utflykt i Maine som senare ledde till skapandet av Tekto 2016. Men vad produktionen beträffar är företaget öppna med hur det förhåller sig då det tydligt anges på hemsidan, de säger: 

Designed, tested & assembled in the USA from imported and local parts. 

Även om början av meningen skrivs i fetstil och den senare är både tunnare och mindre på hemsidan. Men om det vill jag säga två saker. Det ena är att jag inte är lika känslig för ursprung då jag är Europe och svensk. För mig är de flesta knivar jag kommer i kontakt producerad någonannanstans än på hemmaplan. Det gäller även de flesta "svenska" knivar. Det andra är att Tekto ingenstans försökt dölja hur det förhållet sig vilket andra gjort och misslyckats med. Ärlighet är en dygd sägs det. 

En smula stor för EDC men det fungerar det också beroende på dina preferenser

Inget av detta inverkar förstås på den generella kvalitén. Det handlar om andra värden som kan vara mer eller mindre viktiga för olika individer. Det får var och en ta ställning till. 

Fit & Finish är bra i det här fallet med några få detaljer som kunde vara snäppet bättre. Valet av material är inte oävna om man i ekvationen även lägger till prisläge. Fast de är inte billigast på något vis. I europa kostar kniven från €129. 

Vinter som vår, Tekto F3 Charlie är en bra kniv för utomhusbruk

Tekto Knives F3 Charlie är en kniv som på sätt och vis känns bekant då jag nyligen recenserade en kniv från ett annat märke med liknande proportioner. Samtidigt bjuder den på några personliga egenskaper som gör den värd att titta extra på. 

Vi har här är en fällkniv som jag anser är utmärkt främst allehanda friluftsbruk eller som EDC-kniv för den som verkligen vill ha en stor kniv. Särskilt som valet av en Button lock gör kniven exceptionellt lätt att hantera i olika situationer vare sig du har bråttom eller ej. 

Tekto Knives

Specifikation:

Längd utfälld: 231 mm

Längd hopfälld: 133 mm

Vikt: 127 g

Bladlängd: 2,9 mm

Godstjocklek: 3 mm

Bladstål: D2, 60-62HRC

Handtag: G10

Lås: Liner lock

Producerad av: Tekto Knives, tillverkad i USA

/ J 

* Såsom varandes svensk och därmed med en militarutbildning i bagaget (underbefäl i flottan som hundförare under tidigt nittiotal) är jag inte lika imponerad av det argumentet. Jag kan inte se att jag använde knivar mer eller på annat vis där en jag gör i övrigt. Däremot när jag jobbade som styckare eller som nu, kock. Eller när jag ämnar mig åt intressen som friluftsliv eller mer direkt, knivkastning. Men det är ämnet för ett annat inlägg. Det kan dock tilläggas att både EKAs mindre fällknivar och Moraknivar används av svenska försvaret så de är också "Battle tested".  

* På samma vis som Shirogorov är ett ryskt märke som görs i Ryssland men av kinesiskt producerade komponenter. 

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre