En alternativ rubrik vore "sen gick det som det gick". Jo, det blev fler fodral efter mitt första försök på slöjdfronten. Faktum är att ett par av dem påbörjades parallellt med det första projektet som jag skrivit en hel serie om tidigare.
Problemet, om det nu är ett sådant, med dem är att de hittills varit av olika typ och i de fall de inte är det har jag experimenterat med nya tekniker att göra dem. Det gäller mallar, tillskärning, slipning, håltagning och liknande. Det finns oändligt mycket att lära sig. Resultatet är att finishen inte är särskilt hög eller åtminstone inte på den nivå jag vill ha den. Något jag ämnar förbättra i framtiden. Särskilt är det vissa moment jag inte hittat någon bra lösning på än.
De nästföljande fodralen fick som sagt lite olika karaktär och jag ämnar kort beskriva dem här.
Nummer två
Fodral nummer två gjordes av det läder som fanns tillgängligt efter det första projektet. Det innebär t ex att bälteshällan fick bli i en annan färg vilket inte är snyggt även om det fungerar. Ja, färgen spelar förstås ingen roll för funktionen men tjockleken gör det och den är gjord av relativt tunt läder (2,4 mm). Annars är resten gjort i 3 mm läder. Idén här var att testa ett enkelt fodral med ett fack som var stort nog att rymma ett komplett set med tre knivar. Typen är av vik-variant (fold over) fast med ett mellanlägg något tunnare än en enskild kniv. Därefter är fodralet en smula våtformat för att kunna härbergera tre knivar på bredden.
 |
| Ett fodral för tre stycken Bug Osetr TZ |
Funktionen blev medelgod. Knivarna sitter där de sitter och det går faktiskt utmärkt att kasta direkt från fodralet givet att man kastar no-spin eftersom man då greppar knivarna längre bak på handtaget än annars. Men det är vad knivarna är tänkta för och det fanns i bakhuvudet när jag designade fodralet.
Men eftersom det bara finns ett lager läder mellan bak- och framsida är jag rädd att fodralet kommer att slitas i förtid då spetsarna eller snarare ytterkanten på slipfasen på de två yttre knivarna kommer i kontakt med lädret i sidorna. Det bidrar dessutom till att man måste lyfta knivarna någon centimeter när de är i fodralet för att de skall sitta snyggt på plats med handtagen i samma höjd. Kanske lite luddigt förklarat men bilderna nedan illustrerar det hela.
 |
| Om man stoppar ned knivarna utan att tänka på hur kan de hamna i olika höjd. Ett snabbt lyft på någon centimeter löser det hela |
Sedan konstaterades snabbt att någon form av stadigare bälte måste införskaffas. Bara det här lilla setet väger in på 780 g plus vikten för fodralet. Det är inte många fastbladade knivar ens av Bowie-typ som matchar den vikten! Det gör också att nästa fodral av den här typen kommer få kraftigare hälla.
Det kan sägas att skulle jag åstadkomma ett fodral för mina Woodpecker-knivar så måste det klara av 1,4 kg ren knivvikt. Till det får sedan läggas själva vikten för fodralet i sig själv.
Nummer tre
Nästa projekt inriktades mot vad jag egentligen var ute efter från början. Ett fodral för snabbdrag. Det kan skönjas i en av mina tidigaste kartongmodeller där jag prövade den här sortens vinklade hänge. Men det här fodralet är nu mer eller mindre kasserat då det blev totalt misslyckat. De första momenten fram till sömnad gick väl men därefter gick det utför. Designen var nämligen bara nästan rätt. Fodralet var för smalt för min ide att fästa hällan med kopparnitar istället för tråd. Jag hade förstås mätt så att både nit och nithuvud skulle få plats rent teoretiskt men var inte beredd på hur mycket de klämmer åt materialet. I efterhand kan sägas att konstruktionen troligen fungerat utmärkt om jag istället sytt fast hällan.
Vad som hände nu var en trefaldig katastrof. Den första delen handlar om den ädla konsten att göra hål i saker. Vid det här laget fanns inga huggpipor att tillgå och håltången hade varit underdimensionerad i vilket fall då den redan gått sönder i tunnare läder. Därför fick jag arbeta mig igenom läderlagren med en blandning av en enkel handhållen "skruv"-pipa från mitt billiga verktygsset från eBay-set och en syl. Ett förfarande som inte rekommenderas alls. Det som hände var att hålen inte hamnade där de skulle samt i fel vinkel genom lädret. Detta lyckades jag med flera gånger i rad dessutom. Det är märkligt hur snett något kan bli inuti en centimeter läder. Ytan började nu se ut som ett månlandskap med kratrar varpå jag försökte laga det hela så gott som möjligt.
Det första försöket gjorde dessutom att niten tittade in i fodralet och skavde mot kniven vilket förstås är uselt. Vid det här laget hade jag gett upp på det här fodralet och använde det som teknikträning. Till slut åstadkom jag några hål som verkade ok i relation till varandra, hänget och den vinkel som var påtänkt.
 |
| Det första fodralet av snabbdragstyp blev inte helt lyckat. Nitarna är dock inte original, jag har bytt ut dem så de på bilden är helt ok |
Då kom nästa miss. Jag hade vare sig erfarenhet av den här sortens nitar eller ägde någon kulhammare. Så när jag försökte få nitarna på plats med en snickarhammare vek de sig både vid huvud och själva niten i sig. Det både förstörde utseendet, vred hällan i fel vinkel och gjorde fodralet för trångt. Vid det här laget passade fodralet intel längre modellen det var tänkt för, Graf B1 Classical Bowie. I gengäld passade mina Woodpeckers istället då de är smalare i bladet. Men med sådana här fodral är det viktigt att balanspunkten är exakt rätt. Annars tvingar de tunga knivarna fodralet att hänga snett på bältet i och med att hällan är vinklad.
Och eftersom utseendet ändå är kört är jag inte intresserad av att lägga ned mer tid för att försöka fixa till det. Tiden som gick åt och läderkostnaden blev ytterligare lärpengar rakt in på erfarenhetskontot. Momsat och klart!
Nummer fyra
Redan vid tillverkningen av det första fodralet insåg jag att den tunnare läderkvaliteten inte dög generellt. Men det blev en bit över och av den tillverkade jag någon form av "pannkaksfodral" i syfte att testa tekniken. Även det här fodralet är ämnat för snabbdrag med kniven vinklad för att antingen bäras i korsryggen med drag på höger sida eller på vänster höft. Den biten fungerar väl, designen är det inget fel på men genomförandet och materialen var inte på topp.
Därtill är bland annat lädret för tunt vilket gör fodralet en smula sladdrigt. Särskilt märks det när kniven skall tillbaks på plats igen. Mynningen är inte så styv som önskat och tarvar någon form av förstärkning och sedan måste man vara försiktig så kniven hamnar i rätt vinkel när den skall ned i fodralet. Då går det emellertid lätt. Passformen för själva kniven är utmärkt.
 |
| Ett pannkaksfodral för Graf Knives Corsica |
Sedan gjorde jag flera nybörjarmisstag när jag prövade att skära ut hålen för bältet. Det är till exempel för lite läder kring springorna på ovan- och undersida vilket gör att de slits fort. Eftersom kniven den är gjord för, Corsica från Graf Knives, är extremt spetsig var jag tvungen att förstärka fodralet invändigt. Men lösningen blev inte snygg även om funktionen är god. Förstärkningen i kombination med en misslyckad söm gör att fodralet ser ut att ha en lite tapirsnabel mot änden till.
Det fanns flera lärdomar att dra från det här projektet också med andra ord. Det börjar strömma in medel på lärdomsbanken.
Nummer fem
Med lite mer råg i ryggen och ett par erfarenheter rikare gav jag mig på att göra ett nytt fodral på samma tema och för samma knivtyp som mitt tredje försök, det vill säga ett snabbdragsfodral för mina Bowies från Graf Knives. Fast besluten att inte upprepa åtminstone några av misstagen införskaffades t ex hålpipor för att lättare åstadkomma snygga hål och en liten kulhammare för att kunna hamra till nitarna med mer finess. Även skiss och mallar fick sig en överhalning med mer tilltagna marginaler för nitar och en annan, brantare vinkel på hällan bland annat.
Det här försöket gick väsentligt mycket bättre! Det enda jag inte löst är hur i helskotta jag skall få till snygga hål för sömnad. Slår jag igenom mina gaffeljärn genom de två lager de klarar av så sitter de som berget. Istället gjorde jag så att jag markerade med järnen för att sedan tvinga en syl igenom de tre lagren. Problemet förutom att det är tungt arbete med en liten lädersyl är att det är riktigt svårt för en nybörjare att få hålet rakt. Den minsta avvikelse vid ingången mot lädret i längsgående riktning gör att stygnlängden inte blir jämn trots markeringarna. Missas det med samma marginal i sidled så ser det ut som spåret efter en orm som brutit ryggen på andra sidan. Det är inga stora vinklar vi talar om kan jag säga.
 |
| Försök nummer två för ett fodral till B1 Classic Bowie blev bättre |
Men ett fodral blev det och inte bara det, det fungerar skitbra! Visst kan det finputsas på vinklar och liknande men det gör vad som förväntas. Och det går att dra kniven kvickt från fodralet oavsett hur man bär det. Finishen däremot kunde vara bättre främst med tanke på sömmen samt att sidorna på lädret inte är så jämna som jag önskar. Det tenderar att bli "bucklor" när jag slipar, färgar och behandlar kanterna.
Men nitarna ser snyggare ut och finishen är högre än på det första misslyckandet och funktionen är god. Så långt är jag nöjd.
Nummer sex
Nu var det dags för ett andra fodral för Patriot Dagger, samma knivmodell som projekt ett var avsett för. Det behövs förstås tre om knivarna skall bäras samtidigt även om jag med den här typen av fodral inte siktar mot det. Det räcker med ett som är bätttre och snyggare än det ursprungliga.
Utgångspunkten var samma skiss som i det tidigare försöket då jag var nöjd med själva formgivningen. Den här gången valdes dock att utgå från tjockare material med 3,5 mm läder i alla delar. Det första fodralet hade som sagt tunnare läder på framsidan på grund av materialbrist. Dessutom skulle en annan och förhoppningsvis bättre hålslagningsteknik inför sömnaden testas.
 |
| Ytterligare ett fodral till Patriot Dagger förfärdigat |
Några av de gamla misstagen undveks, det går att lära gamla hundar sitta! Tyvärr gjorde jag nya misstag istället. Av någon anledning som jag inte analyserat färdigt än blev inte de utskurna delarna alls särskilt bra. Vare sig i själva tillskärningsstadiet eller när de limmats. I båda de faserna gjordes stora misstag som varit svåra att försöka slipa till i efterhand. Resultet av de missarna är kanter som inte är jämna alls. Dessutom bråkade lädret genom att vara av dålig kvalitet på något ställe där kanten liksom blev "svampig" när den slipats. Det är glest mellan fibrerna helt enkelt. Lite som att jämföra ett hårt träslag med en billig spånplatta om ni förstår vad jag menar.
Sedan blev håltagningsprocessen för sömmen ett kapitel för sig. Efter tips från en slöjdlärare jag känner gjordes hålen i ett lager i taget medelst gaffeljärn. Idén är sedan att man markerar med en syl genom de befintliga hålen över till nästa lager och därefter upprepar proceduren. Rent teoretiskt skall hålen då hamna i linje med varandra.
 |
| Bälteshällan kan användas både vertikalt och horisontellt |
Men trots att jag kämpade som f-n och använde mig av både nålar och spik för att se till att hålen var i linje med varandra så blev det fel. När limningen som genomfördes med dyckert som riktmärken var klar så var hålen likt förbaskat inte på rätt ställe. Jag fick därför gå över hela fodralet med syl från båda håll ändå. Dessutom fanns det ju bitvis kanaler som nu var sneda efter de entusiastiska försöken vilket styrde sylen fel vid flera tillfällen varpå nya felaktigheter smög sig in. Det slutade med att sömmen ser någorlunda ut på framsidan och är för jävlig på baksidan. Krokig som bara den.
Det här fodralet kunde inte slutföras förrän dess att nya skruvnitar införskaffats och mer läder till bälteshällan. Så det blev en paus i tillverkningen. Men det kan sägas att det aldrig kommer att se bra ut. Det är snett och vint med krokig söm. Funktionellt men inte snyggt!
Nummer sju?
Nu har jag några bitar läder av bättre kvalitet och annan färg kvar innan förrådet tagit slut för den här gången. Det är bland annat en avlång bit på 15 cm gånger 60 cm i rödbrunt. Frågan är vilken variant det skall nyttjas till. Det finns flera typer av knivar som ännu inte har några fodral. Det vore kul att åstadkomma något till antingen mina Wulflund Vengeance eller AceJet Stingers. Alltså spikformade no spin-knivar. Till dem vore det även intressant att pröva ytterligare en teknik, att helt våtforma lädret kring knivarna för att sedan baka det i ugn för att få ett nästan hårt fodral.
Men samtidigt fick jag en bild i huvudet av ett vikfodral med ett fack men som ändå håller knivarna i olika höjd för kast direkt från fodral. Lite som modell nummer två fast med bredare mellanlägg samt annorlunda insida.
Ett tredje alternativ som jag vill pröva framledes är att göra ett fodral med knivarna i ett set sittande i rad, tandem-style.
Som ni märker saknas inte idéer. Sen vill jag ju återvända och göra någon av de redan befintliga fodralen i snyggare utförande. Vi får se vad det slutligen blir!
/ J - slöjdar vidare i/på tillvaron
