Knivrecension Spyderco C101BK2 Manix 2 LW

-  En mycket bra kniv men kanske inte bäst

Nu är det dags för en anakronism igen. Det här är nämligen raka motsatsen till en recension av det senaste på marknaden. Kniven är synnerligen väletablerad men i min ägo hamnade den inte förrän relativt nyligen.

Som framgår av titeln är det en storsäljare från Spyderco som är aktuell för att läggas under luppen - Manix 2. I det här fallet lättviktsutgåvan med svart handtag och CTS BD1-stål. Som vanligt när det gäller det här märket finns många varianter att tillgå.

Spyderco C101BK2 Manix 2 LW

När det kommer till "EDC"-knivar är ofta lättare helt enkelt bättre. Men inte alltid och personliga preferenser skall aldrig föraktas. Hur förhåller sig det med den här kniven? Lever den upp till epitetet "LW" som i "Light Weight" utan att förlora för mycket på andra parametrar? Det skall jag försöka svara på.

Kniven vann för övrigt  "innovative knife of the year" på Blade Show när den kom 2010 vilket inte alltid säger så mycket i och för sig eftersom det priset ofta tilldelas knivar som förvisso ofta är innovativa men inte sällan usla i praktiskt hänseende. Det gäller inte den här kniven emellertid.  

Blad

Mer typiskt Spyderco än så här blir inte ett blad! Det innebär ett förstås ett lövformat blad vilket tenderar att polarisera knivanvändare i två läger - en grupp som gillar dem och en som avskyr formen. Själv gillar jag dem för att man får en lätt buk och kapabel spets på köpet.

"Superleaf" och Manix XL är för övrigt de enda större löven än det här jag jag känner till. Således har vi framför oss en bastant organisk droppoint. Längden ligger på runt åtta och en halv centimeter och godstjockleken något över tre millimeter. Det är således ett substantiellt blad det handlar om.

Bladformen är delvis ett resultatet av hålet vilket även bildar en i det här fallet diskret ramp för tummen. Kännetecknande för bladet är också den fulla flatslipningen från rygg till egg. Inga konstiga vinklar eller designelement. Enkelt, funktionellt och därmed inte mycket att orda om. Den enda invändningen som är värd att beakta är begränsningen som breda blad har i manöverbarhet jämfört med smalare diton. Vad man föredrar är en smaksak och avhängigt vad man oftast skär och hur mycket. 

Mer lövformat än så här blir det inte

Stålet är CTS BD1 från Carpenter. Ett amerikanskt stål som ibland sägs vara en variant på 440C och ibland på japanska Gin1 eller möjligen ATS-34 beroende på vem som tillfrågas. En snabb sökning ger flera spännande trådar att ta del av för den hågade.*

Min uppfattning är att det är ett tämligen dugligt allroundstål som dock inte är i närheten av de dyrare "superstålen". I det här fallet betyder det att skärpan inte hålls tillnärmelsevis så bra som säg M4 eller S35VN. Däremot är det avsevärt mycket lättare att bryna upp igen. Något som jag fick göra tämligen frekvent när jag gick loss på kartong och trä. Särskilt virke slet på eggen visade det sig.

Under ett par blöta skogspromenader fick bladet åtminstone bekänna lite färg då jag lämnade det utan att torka av det. Inga fläckar alls vilket är ett gott betyg. Så jämfört med andra enklare stål känns rosttrögheten som en uppgradering. 

Som vanligt när det gäller Spyderco så kom Manix 2 LW riktigt riktigt vass direkt från produktionslinjen. Inte många andra tillverkare sköter den detaljen lika bra som dem kan konstateras.

Bladet är som vanligt en fröjd att använda. Ett fullt flatslipat blad i dugligt stål som inte är för tjockt bakom eggen gör processen kort med det mesta som skall skäras igenom. Papper, papp, kartong, petflaskor, krympplast, snöre, rep och annat vardagligt. Det är framförallt här som kniven briljerar. För att användas mycket i trä som att ägna sig åt "bushcraft" och slöjdande vill jag ha en mjukare handtag och en kraftigare spets.

Även om som nödkniv i köket fungerar Manix 2. Det kanske inte är så konstigt då bladet i princip utgör spetsen på en kockkniv med sin form och slipning.

Handtag

Materialet i handtaget är FRCP som är en av många fiberförstärkta plaster. Jag upplever den här varianten som något styvare än den i Spydercosammanhang mer vanliga FRN-varianten. Det blir stabilare men jag tycker även att det känns mer "plastigt". Konstruktionen är inte öppen i ryggen och de två sidorna är nitade så kniven kan inte demonteras. Däremot kan pivotskruven på den här senare upplagan justeras.

Formen är bra med ett effektivt urtag för pekfingret som gör kniven lätt att kontrollera och ger ett säkert grepp. Ergonomin som sådan är riktigt bra. Jag har läst om de som tycker att handtaget är för "fyrkantigt" men det håller jag inte riktigt med om. Det finns två sätt att göra handtag på fällknivar större och här har man valt att göra det "högt" eller brett beroende på hur man nu vill betrakta det. Det ger tämligen stor omkrets och därmed plats även för större händer. Det andra alternativet är förstås att göra handtag bredare över ryggen vilket å andra sidan känns mer i en ficka. Det är en evig balansgång för tillverkare av fällknivar. 

Spydercos egna "Bi directional" mönster ger mycket bra grepp om det nu eftesrsträvas

Balansen är mycket neutral och återfinns exakt över fingeruttaget men höjden gör att det ibland känns som kniven vill tippa lite i handen när man byter grepp. Mest beroende på att kniven är så lätt. Den ringa vikten uppnås mycket tack vare avsaknaden av ram. Här får handtagssidorna tillsammans med ett ilägg i ryggen stå för stabiliteten. Det klarar den med den äran om den inte provoceras riktigt hårt för då flexar den något. 

Handtaget formligen smälter in i handen och det uppskattar jag mycket. Det främre "urtaget/choil" är bra vid detaljarbete och det bakre greppet fungerar väl vid snitt där man drar kniven mot sig eller trycker nedåt. Handtaget är utmärkt för större händer och det finns gott om plats för alla fingrar. Det fungerar även i alla tänkbara fattningar. 

Annars gillar jag inte hur rivig Manix känns i handen. Är alla amerikanska knivar gjorda för att användas med handskar på eller vad är det frågan om? Det finns de som menar att det är för lite grepp i handtaget. För dem rekommenderar jag att klistra på sandpapper för det är nästa steg på skalan. Personligen kan jag utan tvekan vara utan de räfflor som finns vid nacken på handtaget och undersidan. Så mycket att jag valt att slipa ned dem vilket gör kniven betydligt mjukare i hand. 

Öppning och lås

Kniven öppnas på klassiskt Spydercovis med ett tumhål. I en värld av "flippers" är det den metod jag föredrar. Mycket för att det är nästan lika lätt att snärta upp kniven om du känner för det samtidigt som det erbjuder alternativet att mjukt och stilla smyga fram bladet. Personligen har jag inte alltid bråttom med att få fram en kniv. 

I det här fallet har bladet försetts med ett hål med fjorton millimeters diameter. Det vill säga ett av de större som annars återfinns på modeller som exempelvis Military. Förutom storleken är det även lättåtkomligt både med och utan handskar vilket gör kniven lättöppnad. Det såg lite fånigt ut när jag prövade att öppna kniven med vinterhandskar på mitt i juli. Men det fungerade. 

Öppning sker med extra stort hål och låser gör ett Ball Bearing Lock

Har man bråttom kan Manix 2 LW öppnas med samma teknik som ett Axislås från BM. Det vill säga man släpper låset och snärtar upp bladet. Låset är för övrigt något som Spyderco döpt till "CBBL" eller "Caged Ball Bearing Lock". Det påminner till viss del om Benchmades Axis-lås och SOGs "ARC -lock" både i utseende och på så sätt att de är möjliga att använda med båda händerna utan att ha fingrarna i vägen för bladet. Av de tre har Spydercos lösning den fördelen att motståndet i stängt läge, "detent", är bättre än på Axislåset. Det har också bara en och kraftigare fjäder vilket i teorin borde vara mer driftsäkert. 

Låset är mycket stadigt och det finns definitivt inget glapp eller spel i bladet. Men det har en rejäl nackdel som gör att det inte tillhör en av mina favoriter. Det är tungt att släppa. Fjädern är riktigt stark. Jag prioriterar handhavande framför extrem styrka då jag sällan använder mina knivar som spett. 

En fördel är att lösningen är helt användbar med både höger och vänster hand. Eftersom även clipet är flyttbart är således den här kniven ett bra val för den vänsterhänte. 

Att bära

Det finns inte mycket konkurrens i den här storleksklassen när det kommer till hur kniven känns i fickan. Eller snarare inte känns i fickan. Den är lätt till och med mycket lätt, har ett bra clip och rundade former. Vi talar om en kniv som inte väger in på mer än 85 gram trots ett blad på 86 millimeter.

På den här kniven har Spyderco valt att använda sitt wireclip av naturliga skäl då det passar väl in i lättviktsprofilen. Själv är jag en varm anhängare av funktion när det gäller clip och gillar därför den här typen. Andra föredrar clip som inte alls fungerar men ser bra ut, läs "de flesta skulpterade clip i titan". Wireclipet är lätt, diskret och håller kniven på plats. Särskilt med de här riviga sidorna sitter kniven extra säkert för den som fäster vikt vid det. Clipet är av den stadigare varianten av wireclip som annars finns i lite olika grovlekar. Därtill är det längre än vanligt.

En kraftig variant av Spydercos wireclip

Handtaget har rundade former och är tunt och tar därför inte upp hela fickan. Men en nackdel finns det går inte att komma undan. Det relativt stora bladet och det väl tilltagna hålet på den här modellen gör att Manix 2 är en bred kniv i hopfällt läge. 

Sammanfattningsvis

Spyderco uppger att den här modellen är 42 procent lättare än G10-versionen. Är den 42 procent bättre också? Njae, säger jag. Det beror som vanligt på vad som prioriteras - styrka eller vikt. Nu skall väl tilläggas att det mest är upplevd styrka då jag betvivlar att du under normalt användande kan få den här kniven att fallera. Och så var den ack så viktiga detaljen med känslan i greppet, G10 mot FRCP. Där vinner G10 när jag är domare.

Sen tycker jag personligen inte att Manix 2 LW är värd det MRCP-pris som Spyderco anger på sin hemsida vilket är $136 i USA. Sen dras ett antal dollar av varefter handlarna får ett "MAP-pris" att förhålla sig till som de har svårt att frångå. Den prissättningsmodellen innebär tyvärr att flera stora märken i princip lyckats avskaffa priskonkurrens. Det gäller förutom Spyderco även ZT och Benchmade som var först ut med ottyget. Prisvärd är Manix 2 om du kan få tag i den billigare. 

Jo, greppet i Spydercos "bi directional pattern" räcker till

Svaret på frågan jag ställde i inledningen "Lever den upp till epitetet "LW" som i "Light Weight"? är JA!

För mig är den här kniven en favorit när det handlar om format men inte helt när det kommer till utförande. Den är urbota praktisk men den känns trots allt något plastig även om den är oerhört stabil. Tar man i riktigt hårt flexar handtaget en smula. Inte tillräckligt för att störa mig men det är baksidan av den låga vikten. 

Men framförallt är den i originalutförande för "rivig" för min smak . Tur att det finns sandpapper. Är alla, framför allt amerikaner, fiskrensare till professionen? Det enda jag personligen har erfarenhet av som är så halt att det här och andra handtag behövs är när man skär mycket i ledvätska. Som när man skär grisbog och avlägsnar lägg till exempel. Det blir snorhalt efter ett tag. Men då används knappast fällknivar men det var en passus. 

Några konkurrenter från de egna leden. Överst PM2 och underst Byrd Raven 2

Några av de främsta konkurrenterna till den här kniven kommer även de från Spyderco. Storleksmässigt kan den jämföras med den kända Paramilitary 2. Det är förstås en smaksak vilken man föredrar då de är tämligen olika i konstruktion men Manix 2 LW är vid jämförelse både lättare och inte minst billigare. Sen finns alltid klassikern Endura 4 förstås. Vill man ha mycket blad i relation till vikt är Cold Steels "Broken Skull" ett alternativ men det sker i bekostnad av ergonomi och storlek på grepp och är därmed inte alls lika allroundbetonad som de andra knivarna.

Om vikt däremot inte är högst på prioriteringslistan kan man dels ta sig en närmare titt på den stadigare originalManix och söker man därtill lägre pris skall man definitivt titta närmare på Byrdmodellen "Raven 2". Den har för övrigt samma stål som den här Manixkniven och faktiskt ännu bättre ergonomi. 

Överlag finner jag dock den här kniven sympatisk och väl värd att titta närmare på i klassen något större, praktiska fällknivar. Den väger extremt lite för sin storlek och är stark i relation till sin vikt. Därför ser jag den som en utmärkt kompanjon på skogspromenaden eller vandringen eller som en "EDC" för den som föredrar större knivar. Är man "stålsnobb" finns den att tillgå med mer exklusiva stål som t ex CPM S110V. 

Twittersammanfattningen blir: En riktigt duglig fällkniv i det större formatet för den som jagar vikt.




Specifikation:

Längd utfälld: 204 mm
Längd hopfälld: 118 mm
Vikt: 85 g
Bladlängd: 86 mm
Godstjocklek: 3,2 mm
Bladstål: CTS BD1
Handtag: FRCP
Lås: Ball Beraring Lock


Producerad av: Spyderco, tillverkad i USA

* Här en länk till mer information om stålet ifråga - CTS BD1


/ J - inte så lätt själv

#aliaspostmortem #knivigtvarre