Knivrecension Benchmade Griptilian

- Vad ett tillägg som "1" kan göra med en kniv

Jag har aldrig varit hundra förtjust i min Benchmade Minigrip av ett antal anledningar. Jag älskar bladet och hur den känns att öppna och stänga. Men handtaget, det som många tycker är bra, föll mig aldrig på läppen eftersom jag upplever det för kort. Sen jag skrev den ursprungliga recensionen har jag upptäckt att jag inte bär den så ofta som jag tänkt mig.

Därför har jag alltid velat ha den större versionen men den dras med ett par nackdelar enligt mig. En av dem är det ökända skallriga handtaget. De ihåliga plast- förlåt Noryl/Grivory-skollorna låter och känns som maraccas. Dessutom tyckte jag redan den mindre var alldeles för rivig i plasten, särskilt under clipet. Något som åtgärdats medelst sandpapper. Dessutom är jag inte vän med originalclipet som visar för mycket kniv.

Benchmade Griptilian 551-1

Nu visade det sig att det var inte bara jag i hela universum som hade de invändningarna. Benchmade lyssnade till slut på sina kunder och därefter kom den här versionen "551-1" där "1an" är betydelsefull i sammanhanget. Den står för en delvis ny kniv. Borta är plasten i handtaget och på köpet fick man en öppen istället för sluten konstruktion. Nytt är även knivstålet som uppgraderats ett par snäpp och att clipet har förfinats.

Den bästa BM Griptilian någonsin?

Blev resultatet så bra som tänkt? Det finns i alla fall de som hävdar det eller till och med går så långt som att säga att de är de bästa Griptilians som gjorts!

Frågan är vad jag tycker om saken?

Blad

Bladet har alltid varit en av Griptilians främsta styrkor enligt mig. Egentligen skall erkännas att jag föredrar den Sheepfotvariant jag har på min Mini. Men för omväxlings skull gick jag på den mer klassiska konfigurationen den här gången.

Det är ett rejält droppointblad vi talar om som mäter strax under 9 cm på längden, är 3 cm brett vid basen och 3 mm tjockt över ryggen. En tämligen väl dimensionerad godstjocklek. 

Stålet är Crucibles 20CV vilket enligt uppgift skall vara en amerikansk tolkning av Böhler/Uddeholms M390. Det medför höga halter krom och därmed hög rosttröghet. Något som verkar fungera då jag inte än fått några fläckar eller någon patina på bladet trots några svettiga vår- och sommardagar. 

Synnerligen känd bladprofil

Direkt från fabrik var bladet godkänt vasst även om det inte briljerade. Något som annars varit notoriskt ojämnt från BM enligt mina tidigare erfarenheter. Några knivar har varit närmast slöa som t ex 943 och AFCK samtidigt som MinGriptilian var en av de vassaste fabriksnya knivar jag känt på.

Stålet är Crucibles tolkning av M390 kallat CPM-20CV

Under testperioden visade det sig dock vara ett riktigt uthålligt stål och höll skärpan väl. Jag testade att efter diverse skogspromenader och täljande där gå loss på kartong och papp och virke för att sedan (efter rengöring) gå över till lite kökshandräckning. Rakbladsvass var den inte men ändå fullt funktionsduglig trots att jag med vilje låtit bli att bryna upp eggen. 

Kniven klarade mogen tomat även efter en rejäl kartongsejour

Handtag

Handtaget är nästan själva poängen med den här kniven. Åtminstone är det på den punkten som den här versionen skiljer sig mest från den ursprungliga. 

Kvar är uppbyggnaden kring en ram med delvis integrerade liners. Annars har sidorna bytts ut till G10 istället för plast och konstruktionen är numera öppen med distanser i ryggen. 

Det klassiska Griptilian-handtaget i ny kostym

Kniven har för syns skull fått ett blått lager G10 för att matcha färgklicken som de anodiserade aluminiumdistanserna utgör. Det har diskuterats huruvida det enbart är pålagd färg eller om det rör sig om flera lager. Det verkar som flera lager av vad jag kan utröna. Någon på nätet som tappade sin kniv i golvet och fick ett jack i handtaget bekräftar det.

Kniven har fått lite "bling" i och med ett lager blå G10 för att matcha de anodiserade distanserna

Är det någon skillnad mellan de här två generationerna? Oh ja - lyder svaret. Den här kniven har inte alls den ihåliga och lite billiga känsla som originalet drogs med trots en frimodig prislapp. Framförallt så är G10 sidorna mycket mjukare mot både hand och textilier. De har samma  mönster som tidigare men inte samma vassa toppar. Mycket uppskattat från min sida kan tilläggas. 

I hand har kniven den fördelen att det inte finns några ställen som orsakar skav eller irritation. Den relativt väl tilltagna bredden och de mjuka formerna gör att det går bra att ta i med den här kniven. Något som den kraftiga konstruktionen och den högklassiga bladet även inbjuder till. Nu vill jag noggrant poängtera att det gäller "mediumtunga" sysslor. 

När man kommer till de riktigt tunga som att processa virke så håller den inte hela vägen. Men det skall sägas att det är Mora Robust jag jämför med. Eggprofilen biter någorlunda även om den inte är optimerad för ändamålet och framförallt är stålet uthålligt. Kniven håller skärpan länge vilket för mig är ett stort plus på en fickkniv. Den skall vara vass när den tas fram och jag släpar sällan omkring på ett knivstål i fickan. 

En stunds tyngre arbete, torrt virke

När man tar i mer under en längre tid framgår det uppenbara lite tydligare. Det är en fällkniv! med det följer att det blir lite tryck mot tumvecket och att clipet som inte känns annars tenderar att trycka mot insidan på lillfingret när kniven greppas riktigt hårt. Det är en av de sakerna som är svåra att lösa på en fickkniv om den samtidigt skall vara smidig i fickan. Ett tjockare mer rundat handtag hade löst det första problemet men förvärrat det senare. En delikat balansgång helt enkelt.  

Att bryta ned kartonger och papp, ge sig på plast av olika slag och skära av allehanda ting är kniven däremot utmärkt till. 

Bara roligt de första hundra snitten

Som vanligt testar jag hur kniven uppträder som köksbiträde bara för att få en känsla för hur balansen är och hur sofistikerad kniven känns. I det här fallet - sådär. På modernt manér har kniven för hållbarhets skull för mycket stål bakom eggen och det i kombination med den relativt låga flata sabelslipningen gör att den generellt känns lite grov. Detta trots att själva godstjockleken inte på något vis är överdriven. 

Griptilian går att använda som köksbiträde men briljerar inte

Öppning och lås

Som så ofta är fallet med knivar utrustade med Axis-lås är den här kniven extremt lätt att öppna. Det går att snärta fram bladet med tummen, släppa låset och låta gravitationen ta över eller bara stilla smyga fram sin egg. Allt efter humör, gott så. Öppningen sker med en dubbelsidig tumknopp och det kombinerat med det flyttbara clipet och låsets konstruktion gör kniven helt ambidextriös så även vänsterhänta göre sig besvär. 

Toleranserna i åtminstone det här exemplaret är mycket bra och kniven faller lätt igen av sin egen vikt om låset släpps. Även omegafjädern i låskolven är lätt och smidig och bjuder på lagom motstånd. 

Väl fungerande tumknoppar och ett mycket känt lås - Axis

Själva låset är förstås det av Benchmade patenterade Axislåset. Ett lås som jag tidigare inte varit lika förtjust i som alla andra verkar vara. Jag tycker det är lite fippligt att hantera och jag gillar inte helt tanken på att det innehåller små rörliga saker som fjädrar, Men i det här fallet fungerar det ytterst smidigt. 

Den här kniven har inget som helst glapp eller spel i bladet och känns bergfast. Det till skillnad från min BM943 som är mer smäcker och därmed känns vek runt pivotskruven och har ett blad som flexar i sidled. Det gäller i viss mån även Minigrip. En känsla som jag inte alls uppskattar.

Benchmade 551-1 däremot är betydligt mer robust och bladet går inte ens att provocera till rörelse. Möjligen har de minskat toleranserna eller är det bara bättre byggkvalité men hur som haver är resultatet mycket tillfredsställande.

Att bära

Även på den här punkten är kniven klart förbättrad jämfört med tidigare. Förvisso är den aningen tyngre än originalet med det är försumbart då den inte väger in på mer än 120 g vilket är bra för storleken. De något mindre sandpapperslika sidorna bidrar även till ökad komfort i fickan. 

Ett riktigt bra clip på de flesta parametrar

Clipet är helt i min smak. Det bär djupt, håller kniven på plats och är lagom spänstigt. Det är lätt att dra kniven och stoppa undan den. Nästan perfekt funktion men ytbehandlingen är som vanligt 

Utseendet får väl godkänt men passar ändå knivens övriga utseende. Förutom ändrad form på själva clipet och att kniven sitter djupare är det lite annorlunda positionerat än tidigare. Det i kombination med de mjukare skollorna gör att den inte sliter lika hårt på fickornas kanter.

Att bära kan därmed sammanfattas: För att vara en relativt stor kniv är den förhållandevis diskret i fickan. 

Sammanfattningsvis

Hur skall intrycken av den här nyutgåvan av en klassiker summeras? Tja, "LyxGriptilian" är väl det jag närmast kommer att tänka på. Utseendemässigt har Benchmade valt att gå på musgrått med en liten färgklick för att liva upp det hela. Vad man tycker om det är förstås en smaksak men mig störde det inte så mycket då jag inte äger så många grå knivar sedan tidigare. Annars kan det vara lite trist. 

Utförandet med färgklickar är dock helt klart trendriktigt då det återfinns på ganska många knivar nuförtiden som t ex modeller från Kershaw och ZT. Tror förresten att "Ruby" var bland de första produktionsknivar som fanns med den detaljen.

Vilken är då konkurrenterna till den här kniven? I ärlighetens namn finns det ganska många. Benchmade har genomgående valt att lägga sig tämligen högt i pris på sina produkter och tillämpar "MAP-Pricing"* så några reor lär inte dyka upp. Från t ex Spyderco kommer alternativ som den kända PM2 som för övrigt är billigare än 551-1 samt den superba Gayle Bradley 2. Kan man tänka sig kinesiska alternativ så finns exempelvis ett flertal modeller ur Kizers Bladesmith-serie som utmanar, varför inte en "Intrepid" för att nämna någon. 

Ja, det är den bästa Griptilian som gjorts

Tycker jag att du skall köpa en Griptilian om du inte redan äger en? JA, med tillägget att du bör uppskatta handtagsformen. Tycker jag att uppgraderingen från en standard Griptilian är värd det extra priset? Återigen JA, det gör jag faktiskt! Många har annars valt lösningen att skaffa sig en Griptilian och därefter utrusta den med customsidor. Ett gångbart alternativ som dock blir dyrare än det här. 

Vad Benchmade gjort med den här kniven är att de tagit det som är bra med Griptilian-serien som redan är deras största försäljningssucce och åtgärdat några av bristerna som trots allt fanns. 

Borta är den plastiga känslan och den något klena känslan i låset. Utöver det har det tillkommit några bonusar som ett bättre stål och en öppen handtagskonstruktion samt ett förbättrat clip. I övrigt kan även sägas att passform och tillverkningskvalité är suverän på den här kniven.

Här en länk till tillverkarens sida för Benchmade Griptilian 551-1.


Specifikation:

Längd utfälld: 205 mm
Längd hopfälld: 120 mm
Vikt: 120 g, vägd av mig
Bladlängd: 87 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: CPM 20CV, 59-61 HRC
Handtag: G10 över stålram
Lås: Axislock


Producerad av: Benchmade, tillverkad i USA

* MAP står för "Minimum Adverticed Pricing" och är ett otyg som numera tillämpas av ett flertal knivmärken som Benchmade, ZT och Spyderco. 


/ J - Greppar kniven

#aliaspostmortem #knivigtvarre