Dagens bild nr 200 Tärningar

Balans. Det är ett begrepp som är viktigt att förhålla sig till. Det gäller i livet såväl som när knivar undersöks. Just knivar bör vara välbalanserade av flera olika skäl. Men nu var det faktiskt en annan balans jag funderade kring. Den mellan olika material. Och det är det som dagens bild illustrerar. Ja, det och en massa tärningar förstås men det var mest för att jag tyckte de gjorde sig bra på bild. 

"Dices"

Balansen det handlar om är den mellan blad och handtag. En knivs främsta tillgång är ett bra blad, men det som på datorspråk skulle bli "gränssnitt" eller själva kontakten med våra extremiteter, handtaget, är nog så betydelsefullt det med. 

Nuförtiden gäller dock att typ av stål är viktigast i universum. I alla fall i knivuniversum. Därför finns det en uppgraderad version av den här modellen eller snarare dess oassisterade släkting RAT1. Den  har fått D2 i bladet istället för originalets AUS8. Men handtagsmaterialet är detsamma, kallat "Nylon 6". Det är ett tämligen hållbart men snorhalt plastmaterial. Eller ja, nylon, det hörs liksom på namnet. 

Hur som haver. Versionen på bilden heter "1A" och kommer med ett fjäderbelastat blad och har därför en liten säkring på bladet. Även den här versionen har AUS8 i bladet men betydligt greppigare G10 i handtaget. Ett rejält steg upp alltså. Särskilt för en kniv som säger sig rikta sig mot uteliv och arbete. Det vill säga tyngre uppgifter. Något som avspeglar sig i såväl format som konstruktion för övrigt.

Så vad är viktigast i det här fallet. Ett stål som är mer rosttrögt och mjukare men med sträv G10 i handtaget eller ett mer rostbenäget stål som är hårdare och håller skärpan längre parat med ett halt nylongrepp? 

Det är en fråga om balans. Den egna smaken får avgöra. 

/ J - balanserar på en egg

#knivesandbikes  #knivigtvarre

J stirrar närsynt på "RAT1"

- eller hur man dissekerar gnagare

Fågeljakten häromsistens var lyckad så nu vänder jag blicken mot ett vanligt förekommande skadedjur istället. Dags att ta en gnagare av daga. 

Just det här exemplaret är tämligen ljus i pälsen. Jag vet att variationer kan förekomma i det vilda och att de kan hittas i mörkare nyanser som sträcker sig från brunt ända till svart. Den här ljusa varianten är inte särskild eftertraktad på pälsmarknader då den är av enklare kvalitet.  Den är klassad som Nylon 6. 

En ovanligt ljushyllt gnagare, RAT1

Utan päls

Pälsen sitter ovanligt hårt på det här djuret. Inte mindre än fem fästpunkter utöver pivotskruven måste hanteras innan RAT kan flås. Under skyddande lager vinterskrud återfinns ett massivt skelett. 

Revbensfästena är D-formade

Intrycket man får när man lyfter upp kreaturet, att det här är en stadig bit, förstärks när man styckar det. Förutom en stadig ram och många fästpunkter så är distanserna skruvade från två håll, försedda med skuldror och har D-formade fästen vilket ytterligare stärker konstruktionen. 

Här i alla sina beståndsdelar, notera de dubbla glidlagren i nylon och brons 

I nacken återfinns förklaringen till den rörliga nosen. Diskarna där är dubbla och av både av brons och mycket tunn nylon. Det ger en kvick och alert liten rackare men viss risk för diskbråck föreligger. 

Det är ett starkt och motståndskraftigt kreatur vilket gör det svårutrotat har det visat sig

Den stadiga kroppskonstitutionen förklarar varför det här är ett djur som är svårt att ta kål på. Det och förökningstakten. Utvecklingen för populationen har närmast varit explosionsartad. 

Till en början fanns bara den här arten men det kom snabbt en dvärgvariant. Ursprungligen hade de alla mjukare gnagartänder i AUS8 men evolutionen har lett till hårdare gaddar i D2. En mer sällsynt variant är den kvickare svartråttan som fått en fjäder i ryggen och har styvare päls även kallad G10. 

  

Jag rekommenderar att ni tar en titt i knivlådan för att se om det inte gömmer sig en RAT hos er också! Agerar ni inte kvickt nog finns risk att de förökar sig. 

/ J - råttutrotaren

Knivrecension OKC Dozier Arrow

- Sade någon dolk?

Dozier Arrow är en kniv som fick mig att studsa till när jag först såg den. Varför då undrar vän av ordning? Jo, till det yttre påminner den utan tvekan om en äldre Benchmademodell jag gärna velat ha på den tiden det begav sig, den Pardue-designade "350". Lägg därtill att Arrow döljer bladet på samma vis som en gammal Gerber CF och att den bär Doziers signum - ett enkelt välformat och inte minst funktionellt handtag.

Om du sedan adderar OKCs kvalitetskontroll, tänk "RAT" till soppan och sedan kryddar med ett dugligt stål och ett tilltalande pris så har du förhoppningsvis en välsmakande anrättning även om förpackningen inte tilltalar alla.

OKC 9100 "Dozier Arrow"

Första intryck är alltid intressanta och det gäller inte bara knivar utan prylar i allmänhet. Herrejäklar var den första tanken som kom för mig när den här lådan öppnades. Kniven var något mindre än jag trott men det var inte det som föranledde reaktionen. Det kom sig av två andra egenskaper. Det ena var hur oerhört sträva G10-sidorna var. Det finns grovt sandpapper som tar betydligt mindre. Det andra var vikten. Kniven väger inte mycket i relation till sin storlek och är därtill helt neutralt balanserad vilket gör den riktigt kvick i handen. Endast positiva första intryck med andra ord. 

Blad

Bladet bidrar starkt till helhetsintrycket och hela poängen är att den skall se snabb och dolkig ut och det gör den. Annars är fallet detsamma med Dozier Arrow som med Lionsteels Daghetta - en lek med linjerna. Det är egentligen en spearpoint det handlar om och slipningen är inte helt symmetrisk även om bladet är det. Det gör kniven mer praktiskt orienterad än vad första anblicken avslöjar. 

Eftersom bladet i det här fallet är helt dolt i handtaget i stängt läge så finns möjligheterna att slipa båda eggarna som så önskas.

Det finns inte så många fällknivar som gömmer hela bladet i handtaget när de är hopfällda,

Dozier Arrow i sällskap med Gerber CF

D2 verktygsstål och här syns hur man trollat med slipningen för att göra kniven mer praktisk

Annars bjuder kniven på ett flatslipat blad som mäter strax över nio centimeter på längden och som försetts med en tilltalande halvpolerad satin som ytbehandling. Godstjockleken är modesta 2,8 millimeter vilket förklarar varför kniven skär någorlunda trots relativt låg slipfas.

För min smak är det något för mycket text på bladet. Mycket av det beror på att OKC likt många andra tillverkare har en  förtjusning i att tala om att det är en "first produktion run". Något som möjligen kan ha visst intresse för några få samlare men på en enkel  produktionskniv som den här känns det bortkastat. Den är på intet sätt unik. 

Ett attraktivt blad som dock vore mycket snyggare utan text

Stålet är D2 vilket är ett i knivsammanhang rätt vanligt vertygsstål och något som Dozier använder frekvent även på sina customknivar. Det är ett val som jag kan tycka är något udda men inte helt uppåt väggarna för en fickkniv. Fördelarna är bland andra att det är mycket uthålligt vilket därmed bjuder på en vass egg när man behöver det även om kniven inte underhålls frekvent.

Här har man emellertid valt att inte härda det hårdare än 57-59 HRC vilket är lågt för D2 så det återstår att se hur väl stålets inneboende positiva egenskaper förvaltats. 

Mot uthålligheten skall nämligen ställas att D2 inte är "rostfritt". Förvisso är det mer rosttrögt än de flesta andra verktygsstål men det är ändå något av en nackdel att ha dessa i fickknivar, åtminstone teoretiskt. Allt av det enkla skälet att fickknivar bärs nära kroppen vilket framgår av namnet. De är därmed också utsatta för en del fukt och svett. För att undvika fläckar behöver man därför se över sitt blad ibland och kanske skänka det lite omtanke och en smula olja. 

Kunde inte låta bli att driva lite med alla tuffa "hard-use"-test på nätet där man hugger knivar genom motorhuvar. 
Jo, Dozier Arrow klarade mogen frukt galant. Men det hade gått att mosa nektarinen med en gaffel också

Direkt i ur låda till hand är kniven "mediumskarp". Den rakar hår, men visst motstånd och det krävs lite vinkel på eggen om ni vet vad jag menar. Papper tar den men det är inget man skär schabloner ur tidningspapper med. När man sedan arbetar i kartong bekräftas det jag tidigare trodde. 

Handtaget duger gott och bladet glider förtjänstfullt igenom materialet så länge tumknoppen undviks vilket är lättare än befarat för övrigt. Däremot är inte uthålligheten riktigt i topp jämfört med vad jag förväntar mig av D2. Men å andra sidan är det kanske inte en kniv tänkt för mattläggaren. 

En direkt jämförelse med  Lionsteels "Daghetta" kan göras eftersom den har ett snarlikt blad, endast något smalare och med samma stål. Italienaren skär dock sämre i t ex grönsaker eftersom geometrin på Dozier Arrow är bättre. Den är tunnare bakom eggen helt enkelt.  

Penetrerar saker gör Arrow som en....eh, dolk! Det vill säga bra. Nu har jag inte slaktat vår lilla Hyundai för att ta reda på låsets begränsningar utan mer stött kniven mot kartong och några träd. Det går bra om man är måttligt arg på växtlighet

Handtag

Handtaget på Dozier Arrow kännetecknas av långt driven symmetri vilket tilltalar åtminstone mitt öga i det här fallet. Det enda som avviker från detta är skruven som håller ihop handtaget samt själva tumknoppen som måste placeras någonstans. Här infälld i handtaget. 

Så symmetriskt som det går och försedd med en fräst dekoration i form av Doziers pil

Konstruktionen är ett under av enkelhet med tillhörande rena utseende. Kniven saknar ram och handtaget består av två bitar G10 som hålls samman med en enda skruv utöver pivotskruven. Därtill har själva stoppbulten fästs i bladet och därmed är även den dold. Det ger en öppen konstruktion som är lätt att hålla ren från t ex fickludd och som ser bra ut. 

Eftersom bladet är tunt och G10-sidorna inte är alltför kraftiga de heller så är kniven inte mer än en centimeter tjock. Det ger en kniv om väger in på svältfödda 82 gram! På något forum läste jag nyligen ett inlägg av en skribent som genast skulle skicka tillbaks kniven då den av det skälet inte "gick att lita på" samt att den flexade under användning. Jag kan lugna alla på den punkten och säga att det gör den inte under normalt bruk.  Arrow är inte tänkt som campingkniv.  Du kan få sidorna att nästan mötas om du placerar fingrarna mitt på kniven och tar i tills knogarna vitnar. Men det är ungefär som att säga att ett fiskespö är opålitligt för att det flexar. 

Den som oroar sig över friktionen i handtaget på sina knivar kan i det här fallet sova tryggt om natten. Det här är den strävaste G10 jag överhuvudtaget stött på. Cold Steel - släng er i väggen. Den här varianten kändes som sandpapper storlek femtio när den hölls i första gången. Fördelen är uppenbar - i kombination med det för handtagsformen naturliga fingerskyddet ger det utmärkt grepp och därmed ingen risk för att slinta ens med våta händer. Nackdelen är lika tydlig den. Det går inte att ha kniven i en byxficka utan att materialet, särskilt under clipet totalt massakrerar textilier. Det här är i ursprungsskick en shortsdödare noterade jag i förbifarten.

Fram med sandpapper och finlira till önskad textur "et voila" - ett fungerande handtag. Naturligtvis går det att ordna med slitage också men det tar tid och lär kosta pengar i form av nya kläder. 

Attans vilket rivjärn. Funkar bra i handen men även att riva parmesanost på

Formen som sådan är mycket enkel vilket innebär att handtaget också fungerar i så gott som alla grepp. Undantaget är när kniven fattas i nypan. Fingerskyddet och tumknoppen är då helt enkelt i vägen. Det följer så att säga med formen och kan upplevas något begränsande vid "småpill".

Öppning och lås

Kniven öppnas med en tumknopp. På några ställen på nätet har jag sett att det står att den är dubbelsidig. Det är den inte! Det här kan snarare vara en av de mest "högerhänta" knivar jag stött på. Enkelsidig tumknopp, lås som definitivt inte lämpar sig för vänster hand och ett clip som inte är flyttbart gör att vänsterhänta personer som inte är fingergymnaster bör se sig om efter andra alternativ.

Tumknoppen är något svår att komma åt till en början då den i princip är helt i nivå med handtaget. Men med lite motoriskt minne så fungerar den riktigt bra. Bladet löper mycket lätt och har en tendens att vilja flyga fram tack vare en väl avvägd "detent". Däremot framgår det med all önskvärd tydlighet att den här kniven är riktad mot "EDC"-bruk och inte är någon form av självförsvarskniv, vilket jag är tacksam för, därtill är den alltför fipplig att fälla ut. Särskilt om det skall försökas med våta och kalla händer eller med handskar på. Under de förutsättningarna hade jag inte valt den här kniven alls. 

Tumknoppen är nästan dold där den sitter. Men den går att nå och då flyger bladet upp

Vanligtvis är jag smått allergisk mot tumknoppar som återfinns långt ut på bladet när kniven är utfälld. Dels är det fult men framförallt tenderar de till att vara i vägen vid vissa typer av skär, läs "genomgående". Men det här är ett av få fall då placeringen är befogad. Tumknoppen sitter så långt in mot skaftet som överhuvudtaget är möjligt för att den skall gå fri från handtagets fingerskydd under öppningsrörelsen.

Tajtare än så här kan inte det inte bli, tumknoppen går precis fritt

Väl ute hålls bladet på plats av en linerlock i stål. Samma smidiga excellenta funktion som jag hoppats på efter tidigare kontakter med OKCs knivar. Konstruktionen är lite speciell då låsarmen är "nested" det vill säga sammanfogad med själva handtagssidan på samma vis som t ex Spyderco Military. Det låser stabilt, inget flex, inget glapp eller spel och är lätt att släppa. Så vill jag ha ett lås. Finns det "starkare" varianter? Oh ja! Behöver jag det? Oh nej, inte på den här typen av kniv i alla fall då jag sällan eller aldrig känner mig nödgad att hugga hårt i saker och ting med fickknivar.

OKCs variant på en "nested linerlock"

 Vill jag göra hål i något brukar jag snarare göra en borrande rörelse med spetsen. Det som är viktigt då är att det inte finns tendenser till "lockslip", det vill säga att låsarmen börjar vandra under belastning. Det är ett problem som kan förekomma om linerlocks inte är välkonstruerade. I det här fallet håller både spets och lås för en del arbete. Det testades genom att kniven användes för att borra och bräcka mig igenom en hög med nedkapad syrén jag fått över i trädgården.

Att bära

Dozier Arrow är synnerligen komfortabel att ha på sin person. Återigen, knivrackaren väger in på 82 gram och är därtill tunn så det förslår med sin lilla centimeters tjocklek över magen. Det är för övrigt inte särskilt bred heller vilket innebär att det inte är mycket kniv att släpa på. Kniven hade kunnat vara en dröm i fickan om det inte vore för ett par detaljer. En har redan berörts i och med det oerhört sträva materialet i sidorna. En annan har med clipets utformning att göra. 

Den är slank sa Bill, Magert, sa Bull

OKC tycker nämligen att man skall få valuta för sina surt förvärvade slantar och skickar därför med massor av extra stål. På något annat vis kan jag inte tolka varför man på köpet även får ett gigantiskt clip. Det täcker 2/3 av handtagets längd vilket för mig är smått obegripligt. Utseendet är inte helt oävet om man bortser från att det är för stort och ser ut att komma från en billig kinesisk kniv som ofta missar det här med måttanpassning Men positivt är att det är enkelt format och återigen, symmetriskt. 

Funktionellt för all del. Men varför så mycket av det?

Själva funktionen däremot får godkänt, inte minst som clipet inte känns i handen vid användning. Sen följer det knivens generella linjer och är centrerad på ett sexigt vis. Det bidrar till att kniven ser mer "dolkig" ut. Gott så. Men det är stort, sade jag det?

Sammanfattningsvis

Ibland gillar jag spolformade saker som dolkar. Varför vet jag inte men det har nog med symmetrin att göra. De är härligt polariserande - endera uppskattar man estetiken eller så gör man det inte. Sen var det här med hur praktiska de är. Det kan synas märkligt att rikta in sig mot "EDC"-segmentet av knivar med en så här spetsig tingest.

Det är då man kallar in Bob Dozier, mannen som mestadels är känd för dugliga jaktknivar i olika varianter. Då blir resultatet i sammanhanget så här pass bra. Man utgår från ett bra stål, det trollas lite med slipningen, godsstjockleken hålls nere och vips har du en fullt duglig skärmaskin trots ett något aggressivt utseende. 

Det är på det området den här kniven överraskar mest då den faktiskt är "ok" till det mesta. Men det är inte en täljkniv, det kanske har framgått vid det laget. Jag betonar det då verkar finnas några där ute som anser att alla knivar som inte skär bra i trä är urusla och att alla knivar bör jämföras med en Morakniv på det området. Det kan man göra men sådär i förbifarten kan jag säga att de i sin tur är usla när det kommer till att själva "fällaihopbiten".

Dozier Arrow är stilfull på något vis

Sen är det synnerligen attraktivt med en kniv som väger in på flugvikt, 82 gram, samtidigt som den bjuder på ett blad på över nio centimeter kapabelt D2.

Vem skall släpa omkring på en dolk i fickan? I det här fallet alla som uppskattar estetiken men ändå eftersträvar lite mer vardaglig funktion än hos en Fairbairn-Sykes replika. Dozier Arrow är nämligen tämligen användbar när det kommer till de flesta vardagliga småsysslor som att skära av saker, öppna förpackningar, paket och lådor.

En kniv för den som gillar symmetri i fickan

Dozier Arrow är däremot inte den "bästa" fickkniven på något vis enligt mig. Därtill är bladformen för extrem och handtagets "parerskydd" är för mycket i vägen. De övriga måtten gör den inte heller till det första valet om man snidar dalahästar och täljer pinnar till krattor på fritiden som sagt.

Men den är genomgående trevlig och jag tycker om den måste jag medge. Det gjorde även en icke knivtokig vän till mig som köpte en tämligen omgående efter att ha sett bilderna jag lade ut på Instagram. Utseendet lockar!

Här en länk till OKCs produktsida för Dozier Arrow!


Specifikation:

Längd utfälld: 208 mm
Längd hopfälld: 116 mm
Vikt: 82 g (vägd av mig)
Bladlängd: 92 mm
Godstjocklek: 2,8 mm
Bladstål: D2, 57-59 HRC
Handtag: G10
Lås: Linerlock

Producerad av: OKC - Ontario Knife Company, tillverkad i Taiwan



/ J - spetsar tillvaron

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Knivrecension Ontario Utilitac II

- i skuggan av släktingar

I skuggan av sin mest kända fällknivsmodell "RAT 1" så har Ontario Knife Company även släppt en kniv döpt till Utilitac II som inte alls fått samma uppmärksamhet som sin gnagarkusin men som förtjänar sin stund i rampljuset.

Ontario Knife Company's Utilitac II

På sätt och vis rör de sig i samma kretsar även om de inte är identiska på något vis. Knivarna kostar ungefär lika mycket även om Utilitac II är något billigare och det handlar om knivar med syntetmaterial i skollorna byggda på en ram av stål och som är utrustade med linerlocks och samma clipdesign. De har nästan exakt samma typ av bladstål och båda är större stabila fällknivar. Utilitac är dock något mer kortvuxen än kusinen.  

Orsaken till att Ontario vände sig till Joe Pardue för att fortsättningsvis designa deras Taiwantillverkade fällknivar var nog att samarbetet med Jeff Randall lär ha tagit slut*.

Upphovsmannen Joe Pardue som följer i faderns Mel Pardues fotspår

Den här kniven finns i två bladkonfigurationer. En med droppointblad och en med tantoblad. De kan sedan kombineras med endera en kantigare handtagsform eller den mer rundade jag valde. Kniven kan även fås med svärtade blad på sant amerikanskt manér. Det ger totalt sex grundversioner som kan fås med eller utan kombinationsblad med tandad sektion för den som gillar att såga i saker.  

Den här versionen har tantoblad, det rundade handtaget samt satinfinish och slät egg

En orsak förutom nyfikenhet på bladformen för mig att välja en tantoversion den här gången var att jag tycker att droppointversionen som har en s-formad egg med falskegg på toppen är tämligen snarlik den av mig tidigare recenserade Lambertdesignen "Shockwave" och omväxling förnöjer som bekant.  

Sen kan väl erkännas att tantobladet rent estetiskt troligen gör sig bättre i kombination med det kantiga handtaget men där fick det praktiska sinnelaget ta över rodret ett ögonblick då jag inte är förtjust i den handtagsformen. 

Blad

Det kan klargöras direkt att min preferens när det gäller bladtyper ur praktisk synvinkel är en enkel droppoint med uttalad spets och rejält med buk, liten eller ingen ricasso samt gärna fullt flatslipad om det kan fås. Men det innebär inte att nyfikenheten på andra varianter av bladtyper och slipningar försvunnit och den här avviker definitivt från det ovan beskrivna grundidealet.  

Just den här kniven kan som sagt fås i olika konfigurationer och jag blev av ett par olika skäl intresserad av den här kombinationen blad/handtag. Det är en amerikansk tanto vilket innebär att den är kantigare och rakare än sin japanska förlaga. Bladtypen populariserades under nittiotalet av främst Lynn Thompson med sitt Cold Steel som propagerade hårt för den här varianten och till och med sägs ha uppfunnit den vilket inte är sant för övrigt. En av fördelarna är att man får en mycket stark penetrerande spets men det finns gott om nackdelar förknippad med formen också. Bland annat kan de vara svårslipade och buken på eggen försvinner med allt vad det innebär. En del av hypen har förstås med utseende att göra men det är nu en annan fråga. 

Ett brett flatslipat blad

Det som fick mig att överväga den var som jag nämnde förut ett estetiskt ställningstagande men även nyfikenhet på bladformen som sådan eftersom jag inte äger många tantos. I det här fallet rör det sig om en ovanligt kompakt spets som närmast är trekantig och med det följer att de två eggarna som bildas har samma slip- och eggvinkel. Det är också ett ovanligt brett blad som är flatslipat. Allt sammantaget gör bladet intressant. 

Amerikansk tanto i ren form

Knivstålet är angivet som AUS 8A och utförandet är en halvpolerad satinfinish som är tämligen attraktiv men drar åt sig fingeravtryck som det hade betalt för det. 

Stålet är japanska AUS 8A

Bladryggen är formad till en ramp och den är försedd med skåror för ökat fäste. De är inte alltför aggressiva och ger grepp utan att äta upp fingrarna. Men jag hade föredragit om de inte varit där alls måste medges. 

Handtag

Liksom RAT-knivarna är Utilitac uppbyggd kring en ram av stål som blästrats till en mattgrå nyans. Knivens liners är inte urborrade på något vis och det bidrar förstås till att kniven blir tyngre än den varit annars. Men vikten i det breda bladet gör att kniven ändå upplevs välbalanserad. Det är en tämligen tung kniv med sina lite drygt 150 g men det ger mer en känsla av stabilitet än klumpighet i det här fallet.

Ett bastant tämligen handfyllande grepp

På ramen är svarta skollor i Zytel skruvade med två stycken torxskruvar på var sida. En sak som är värt att notera på pluskontot är att clipet inte är i vägen för greppet och trycker onödigt mot handen. 

Konstruktionen är inte öppen utan det finns ett mellanlägg på ryggsidan gjort av plast. Kniven är försedd med två stoppinnar för bladet av roterande typ, dvs de sitter löst klämda inne i ramen. Fördelen med den lösningen är att de slits jämnare och därmed inte ger upphov till glapp i låset efter en tids slitage. Nackdelen i det här fallet är att den faktiskt sitter så löst att de rasslar. Inget som stör funktionen men det irriterar en smula på en annars tyst kniv.

Skruvade skollor i Zytel, hål för clip i alla fyra hörnen

och ett mindre hål för fånglina

Om handtaget kan sägas att det fyller handen väl och ger god ergonomi även om det inte är extraordinärt bra. Hade ryggsidan varit aningen rundare och sidorna fått lite mer välvd form så hade det varit ruskigt nära perfektion däremot. 

Öppning och lås

Utilitac II är en kniv som är riktigt riktigt bra att öppna. Mycket tack vare en välplacerad lättåtkomlig tumknopp långt från handtaget och en bra öppningsvinkel som möjliggörs av det breda bladet. Generellt sett är jag inte överförtjust i pyramidformade tumknoppar men här är de inte så uttalade och fungerar därför väl. De är för övrigt dubbelsidiga och därmed användbara även med vänster hand. 

Tumknoppar som är rätt placerade och därmed 

föredömligt lättåtkomliga utan att haka i allt  

Med rätt moment på pivotkruven så har du en kniv som är i avsaknad av glapp och spel samtidigt som den öppnar mycket lätt och har ett blad som faller in av egen vikt när du släpper låset. Det är inte illa för en kniv i den här prisklassen. Det åstadkoms med bra toleranser, ett tungt blad och glidlager i brons.  

Pivotskruven skiljer sig åt från t ex RAT då Utilitac har en "D-formad" honskruv som gör att bulten inte behöver mothåll vilket gör den mer lättjusterad. 

Kniven låser med en mycket bra linerlock. Stabil och kraftig, säker samt lätt att släppa. Väl utförd helt enkelt. För att underlätta att släppa låset är låsarmen försedd med urfräsningar vilka är bra gjorda. De ger grepp utan att riva av skinnet från fingertoppen. Det här är tillsammans med bl a knivarna i RAT-serien och en rad Spydercos orsaken till att jag ofta föredrar en välgjord linerlock i stål framför flera andra varianter av lås. 

Ett mycket väl utfört lås som fungerar perfekt

Att bära

Utilitac II är faktiskt riktigt ok att bära beroende på vilka byxor som den skall finnas i. Clipet är bra och gör att det mesta av kniven försvinner ned i fickan och formen på kniven gör att den inte känns för kantig. Men i lättare sommarbyxor eller benfickor på shorts så känns vikten och oavsett klädesplagg går det inte komma från att det är en rätt stor kniv. Den är lika tjock som RAT 1 och är bredare så den tar plats.

Ett enkelt fungerade clip i svart utförande 

Clipet som för övrigt påminner en aning om Benchmades variant och är identiskt med storebror RAT med det undantaget att den versionen bär Randalls trekantiga logotyp. På båda knivarna kan det flyttas till alla fyra hörn av handtaget. Det är tacknämligt svart så det inte blir så iögonfallande.

Att använda

Kniven skär papper, papp och kartong förträffligt. Flatslipningen och den raka eggen fungerar utmärkt i både tunnare och tjockare material. Den smyger inte igenom papper med en viskning men den väser försiktigt och tar sig igenom varje gång utan att fastna och hacka.

I plastmaterial som petflaskor, tjockare förpackningsplast etc skär den också riktigt bra och där fungerar även tantospetsen väl. Trots sitt utseende är Utilitac II inte alls dum i köket. Rak bred flatslipad egg fungerar utmärkt till t ex rotsaker och spetsen går bra att använda till "pushcuts" i mindre morötter mm. Knivens breda blad och slipning gör att den till viss del uppträder som en kökskniv när man skär i mjukare saker som sallad och tomat. Tänk kinesisk klyvare i miniformat.

Ett rejält handtag och stabil känsla gör att den inte skämmer bort sig i trä heller. Tumknopparna är bra placerade och avsaknaden av ricasso gör att man kan skära relativt nära handtaget med kraft vilket underlättar. Vinkeln på eggen gör också att kniven "biter" bra.

Sammanfattningsvis

I skuggan av RAT-knivarna smög Ontario ut den här modellen i ett par olika konfigurationer. Och det får väl medges att de vänder sig till delvis samma målgrupp. De som söker en något större, stabil fällkniv med goda resurser för att ta  hand om det mesta.

Skillnaden dem emellan ligger förutom i bladformen även i att handtaget på UII är något högre och därmed fyller handen något bättre. Den har även något greppigare yta för bättre fäste. RAT 1 har i gengäld längre handtag. Det är också mindre handtag framför pekfingret på Utilitac vilket gör att man kommer närmare ämnet när man skär.

Vad du får i Utilitac II är tämligen goda material och riktigt bra byggkvalité vilket kan exemplifieras genom utmärkt bladcentrering, stabilt lås och vass fabriksegg. Nu vet jag inte om jag haft tur eller om jag bara valt mina Ontariomodeller med omsorg men samtliga mina fyra fällknivar därifrån (RAT 1, två stycken RAT 2 och Utilitac II) har hållt samma goda fit & finish och jag börjar därför bli en rätt bra ambassadör för dem.

Ytterligare en fullträff i de lägre prisklasserna från Ontario

I all enkelhet kan därför sägas att Utilitac II är en bra och framförallt oerhört prisvärd kniv. Det aktuella priset ligger mellan 25-30 dollar. För den som inte gillar tantoblad väljes med fördel någon av de andra kombinationerna.

Specifikation:

Längd utfälld: 200 mm
Vikt: 156 g. vägd av mig
Bladlängd: 82,6 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: AUS 8A, 56-58HRC
Handtag: Zytel
Lås: Linerlock


Producerad av: Ontario Knife Company, tillverkad i Taiwan

Mer information på Ontarios hemsida hittar du här!


/ J - kniviot

* "RAT" står för Randall Adventure Training. 

Knivrecension Ontario RAT 2

- Den perfekta fickkniven, del 11

När Ontario Knife Company släppte sin numera välkända "RAT 1" blev den snabbt på goda grunder en försäljningssucce som hållt i sig sen dess. Den kniven har jag för övrigt presenterat i en tidigare text här.

Om den skrev jag bland annat att det är en utmärkt allroundfällkniv som är en av de bästa i klassen och kan fungera som EDC. Men ett "kan" smög sig in i formuleringen eftersom kniven är rejält stor och framförallt lite tjock i fickan och därtill för tung för att vara en riktigt bra fickkniv.

RAT II  - lika bra som sin storebror?

När Ontario 2013 valde att göra en uppföljare med "RAT II" som i princip är en identisk kniv i 2/3 storlek av originalet blev många inklusive jag därför mycket intresserade. Det mindre formatet skulle radera ut de få nackdelarna med ettan som vardagskniv. Frågan som infinner sig är emellertid om det har gått att krympa kniven och samtidigt behålla fördelarna? Det ämnar jag försöka svar på här.

Ontario RAT 2

Blad

Bladformen är identisk med storebror vilket innebär en mycket enkel och rättfram droppoint. Faktum är att en bladform inte blir mycket enklare än så här. Fördelen med den typen av blad är att du får mycket buk och därmed lång egg utan att spetsen blir för klumpig. Den skär bra vilket förstärks av flatslipningen och det tunna godset på 2,3 mm. Kniven har en ricasso men den överlappas av tumpinnen som ändå hade hindrat genomgående skär nära handtaget. Resten av bladet är annars utmärkt för dylika arbetsuppgifter. Men det är sällan eller aldrig jag känner behov av den typen av kapacitet från en fickkniv. Det är mer när man styckar eller arbetar med mat som det är aktuellt. Men en sak bör påpekas och det är att relationen mellan blad och handtag inte mådde helt bra över att krympas så rakt av. Det är rätt långt från var det styrande pekfingret befinner sig och vart själva eggen börjar. Det är ett förhållande jag inte gillar på knivar. 

Droppoint i AUS 8A

Stålet är AUS8 vilket är ett japanskt stål här härdat till Hrc 58-59. Kniven var tillfredsställande vass redan vid ankomst vilket jag uppskattar. Nu kommer jag förmodligen förse den med något bredare primäregg som vanligt när jag slipar om den men det ger mer kvalitetskänsla när knivar anländer i bruksskick. En så enkel sak kan man tyvärr inte alltid ta för givet.

Hyfsat vass redan från början men som de flesta knivar behöver eggvinkeln justeras något

Handtag

Formen på greppet känns igen då det naturligtvis är identiskt med sin större släkting men får andra proportioner i och med de minskade måtten med en handtagslängd på strax över decimetern. Mest påtagligt blir det på urtaget för pekfingret som fungerar men blir för trångt. Annars är greppet bra och jag får faktiskt plats med fyra fingrar på handtaget trots den ringa storleken på kniven. Materialet i skollorna är återigen "nylon 6" som är ett enkelt men mycket hållbart plastmaterial. Enda nackdelen är väl att det känns billigt och att det åtminstone i det här utförandet är ganska halt.

RAT 2 här i färgen "OD Green"

Men med det sagt vill jag påpeka att jag högeligen uppskattar att mönstret på skollorna inte är särskilt grovt då det sliter mindre på tyget i byxorna. På den här typen av kniv behövs inte så extremt mycket "greppighet" enligt mig. 

Handtagskonstruktionen är öppen i ryggen och är en skruvad konstruktion som möjliggör demontering. I det här fallet har den en distans/bult mindre än storebror men lösningen är mer än tillräckligt stark för den här storleken på kniv. Färgen råkade den här gången bli "OD Green" av misstag då jag faktiskt trodde jag beställt en svart. Grönt är skönt ibland och färgen visade sig vara riktigt trivsam. 

En öppen rygg som på storebror. Frikostigt med fästpunkter och massiva liners ger en stabil kniv

Typiskt för både modell 1 och 2 är att de har en tydlig ramp för tummen som fungerar bra. Den är även försedd med räfflor där för bättre grepp. Det är väl tveksamt om det tillför något i det här sammanhanget på den här sortens kniv enligt min mening. Men utformningen gör att de inte skaver alltför mycket på handen när man brukar kniven så de är inte till någon nackdel i alla fall. 

Ett hål för fånglina finns men det är litet så man får klämma in ett rätt klent snöre om det skall användas.

Skollorna är gjorda av "Nylon 6", hållbart men inte så roligt

Öppning och lås

Den här kniven är en fröjd att öppna - extremt mjuk och bladet svarar blixtsnabbt. Kraften som krävs för att öppna kniven är väl avvägd och gör att när den övervinns så flyger bladet ut. Den är nästan svår att öppna långsamt.

Öppningen sker med tumpinnar som är riktigt bra. De sticker ut lagom mycket för att ge bra åtkomst. Det är en balansgång att få till den biten på en kniv. För lite och du får famla och treva efter dem och för mycket gör att de fastnar överallt särskilt på väg upp och ned ur fickan.

Den här kniven är en av de mer lättöppnade jag äger

Låset är precis som "RAT 1" en linerlock men i det här fallet i väsentligt tunnare utförande. Men det behövs inte mycket kraftigare doningar i en kniv i den här storleken.

Just den här kniven låser en aning sent men inte så mycket att det är ett bekymmer. Låsarmen har heller inte börjat "vandra" under den tid jag använt kniven utan håller sig kvar där den är.

Låset är en linerlock. Mitt exemplar låser något sent men stabilt

Att bära

Den här kniven är helt enkelt superb att bära. Det blir inte mycket bättre förhållande mellan storlek och bärkomfort än så här och förklaringen återfinns inte bara i måtten utan även i formgivningen. Det är inte förrän man håller kniven i handen man förstår hur pass mycket mindre än RAT 1 den faktiskt är även om man läst specifikationerna noga innan köp. Den ringa vikten och de modesta yttermåtten ackompanjeras av rundade kanter, lite friktion från skollorna och ett lagom spänstigt och välplacerat clip. 

Clipet kan för övrigt flyttas till alla positioner, höger eller vänster sida, upp eller ner vilket inte är illa på en så liten kniv och i den här prisklassen. Att det är svartfärgat är något jag uppskattar då det är mer diskret i nästan alla sammanhang undantaget när kniven kombineras med ljusa byxor förstås. 

Kniven sticker upp lite mer ur fickan när den bärs med spets uppåt. Men det är lagom för att kunna greppa den

Det är förstås en generell fördel för de som är vänsterhänta t ex att clip är flyttbara till alla fyra hörn på handtaget. Men det som är tråkigt med de lösningarna är att när man väl bestämt sig för vilken position man önskar på sitt clip så står man där med tre uppsättningar hål som både förfular handtaget och ger utrymme för smuts att ansamlas i.

Sammanfattningsvis

I "RAT II" har Ontario fått till ytterligare en bra kniv. Den ersätter inte utan kompletterar snarare sin storebror på ett utmärkt sätt. Och svaret på frågan ovan om de lyckats med att överföra fördelarna till ett mindre format så är svaret ja, till största delen. Du får nästan lika mycket kapacitet men i betydligt nättare  och mer portabel förpackning. Men det är klart en större kniv kan inte ersättas i de situationer du behöver den. Vissa arbeten blir fippligare med ett litet blad helt enkelt och lika robust blir det förstås inte heller. En detalj som jag emellertid inte uppskattar på vare sig den här kniven eller storebror är det långa avståndet mellan handen och då där eggen faktiskt börjar. Jag är inte heller helt förtjust i att urtaget för pekfingret är så trångt. Och då har jag inga aplabbar till händer ändå. 

En ytterst kapabel liten kniv från Ontario

Kniven är nästan lika lätt som en Delica 4 och utmanar utan tvekan även de andra toppkandidaterna i klassen som "Griptilian"och "Skyline". RAT II har förvisso enklare stål än nämnda konkurrenter och är aningen tyngre men å andra sidan är den väsentligt mycket billigare. En annan tänkbar konkurrent med ungefär samma pris och samma stål är Esee "Zancudo" men det är en kniv som jag inte har någon erfarenhet av.

RAT II är en alldeles utmärkt liten fickkniv som jag rekommenderar för den som vill ha duglig vardagskompanjon som inte kostar skjortan. Men jag föreslår att man känner på den innan köp. 

Specifikation:

Längd utfälld: 178 mm
Vikt: 78g
Bladlängd: 76 mm
Godstjocklek: 2,3 mm
Bladstål: AUS8, Hrc 58-59
Lås: Linerlock
Handtag: Nylon 6

Producerad av: Ontario Knife Company, tillverkad i Taiwan

Mer information på Ontarios hemsida här.


/ J - letar efter det stora i det lilla

Knivrecension Ontario RAT-1

- Några synpunkter på en ytterst prisvärd kniv

Det är dags att presentera en av senare års kanske mest populära "budgetfällknivar" Ontario Knife Company's* modell RAT 1. Det är en kniv som är rikligt representerad i recensioner framför allt på youtube** där den i allmänhet fått lysande omdömen från den dag den kom ut på marknaden fram till idag. Frågan är om den är så bra som det sägs och vad i så fall som höjer den över mängden? I vilket fall blev jag nyfiken på kniven ifråga och beslöt mig för att köpa en. Jag har nu haft den i något halvår och tänkte dela med mig några av mina erfarenheter. 

Inledningsvis kan jag slå fast att jag till största delen instämmer i hyllningen av den eniga kritikerkåren  och anser att det är en riktigt bra kniv och jag tänkte belysa några av dess förtjänster här. 

Ontario RAT 1 - budgetkändis

Med sina 140 gram är kniven en tämligen solid historia. Om det upplevs som man har ett blysänke i fickan eller om vikten ger ett intryck av stabilitet handlar förstås om tycke och smak. För mig är vikten på knivar i sig oftast inte av större betydelse men det är förstås situationsbundet och tendensen den senare tiden har för min del gått mot lättare och mindre knivar. RAT 1 är en stor kniv med en längd på över 21 cm utfälld och ett blad på närmare 9 cm. Storleken gör dock att den fungerar till nästan allt och har få begränsningar. Men en av dem är att det är inget du sliter fram offentligt för att dela en apelsin. 

En bladform blir nästan inte mer okomplicerad och enkel än så här. Ett klassiskt droppointblad gjort i japanskt AUS-8 med en godstjocklek på 3 mm. Det relativt tunna bladet, flatslipningen och det faktum att tumpinnarna inte är i vägen gör att den här kniven skär utomordentligt bra i de flesta material. Ontario listar faktiskt bladvinkeln på sin hemsida vilket är ovanligt och de uppger den till 35 grader. Primäreggen är riktigt bra och jämnt slipad.

En jämn och bra slipning på ett klassiskt blad i AUS-8 som nästan har lite "retro-känsla"över sig

Det här är en kniv du kan använda till allt från småjobb som att öppna kuvert och paket, skära tejp, rep o dyl via matberedning till tyngre jobb som jakt, fiske och enklare täljarbete. Kniven kom riktigt vass från fabrik, det finns inget att anmärka på där. Givet att det inte är den finaste stålsorten på marknaden så får man vara beredd på att skärpa kniven tämligen ofta. Härdningen av Ontarios AUS-8 verkar dock vara relativt bra såvitt jag kan bedöma. Jag har stött på sämre härdningar.  

RAT 1 kanske inte vinner något skönhetspris men är ytterst praktisk

Jag valde satinfinish på bladet framför svart även om det varit snyggt i kombination med de svarta skruvarna och clipet i kontrast mot det ljusa handtaget. Men Ontarios  bladbehandling är tyvärr ökänd för att vara dålig och därmed släppa fort. Satinfinishen däremot är riktigt bra och nästan polerad vilket möjligen även det kan vara lite opraktiskt då det lätt blir fläckar på bladet. Men det bidrar också till att kniven blir snyggare! Kniven skär riktigt bra men kunde som många USA-designade knivar ha ändå lite mindre stål bakom eggen. Bladet är inte överdrivet kraftigt och det är FFG men i en sådan vinkel att eggen ändå blir tämligen tvär som gradtalet ovan säger. Så med små ändringar på bladgeometrin kunde den varit än bättre!

Det kan tilläggas att bladet är helt centrerat. Det påverkar inte funktionen på en fällkniv om bladet är exakt i mitten av handtaget i hopfällt läge men det agerar som en god indikator på byggkvalitet. I det här fallet är den utmärkt. 

Handtaget på RAT 1 är en öppen konstruktion med skållor gjorda i ett plastmaterial kallat "Nylon 6" som är fästa med fem torxskruvar på en bärande konstruktion i stål. Just den här kniven är i färgen "Desert Tan" men kniven finns att få i ett flertal färger och givetvis i svart. Det råder ibland lite förvirring kring vilket material det egentligen handlar om. Ibland nämns G-10, imiterad G-10 och även Zytel men det är alltså ingetdera och Ontario uppger att det är Nylon 6 på sin hemsida. Det lär för övrigt vara samma material som Glock använder till många av sina pistoler och är således beprövat och hållbart. Den öppna ryggen hålls ihop av fyra stycken sprintar utöver bladstoppet vilket ger en stadig kniv. Detta förstärks av de kraftiga stål"liners" som är knivens kärna men det är också det som bidrar till den relativt höga vikten eftersom de inte är lättade över huvud taget.

Rundade hörn ger bättre bärkomfort

Den öppna ryggen i kombination med det enkla linerlåset gör kniven lätt att hålla ren. Bara att skölja eller blåsa ur och sen låta torka. En av de främsta fördelarna med kniven är den goda greppergonomin som delvis kan tillskrivas det långa och tämligen vida handtaget. Det sker naturligtvis på bekostnad av hur lätt det är att bära kniven. Den är en aning i vägen när man har den i fickan det måste medges. På plussidan däremot kan adderas att alla kanter och hörn är rundade vilket gör att man får ned handen i fickan ändå. En annan detalj som bidrar till bra grepp är den generösa urfasningen för pekfingret (fingerchoil) som ger ett excellent grepp. Det är något jag alltid studerar noga när jag betraktar handtag. Det kan nästan inte bli för mycket av den varan i mitt tycke. Jag anser att det är betydligt viktigare än "jimping"/räfflor för bra fäste. De räfflor som finns på den här kniven återfinns på låsmekanismen och tumrampen på bladet och är bra. Grova nog för att ge lite fäste men avrundade nog för att inte orsaka ömhet. Handtaget är stort nog även för dem med större händer att få ett rejält fyrfingersgrepp runt. Ytan på nylonskållorna är ganska glatt, något jag uppskattar generellt och även på den här kniven. Jag föredrar en mjukare känsla i greppet än att det känns som det är täckt med sandpapper.

Öppen konstruktion, lättare att hålla rent men en aning mindre komfort än varianter med "backspacers".

Clipet på kniven är svart och ytan målad så den lär bli nött med tiden. Det här är inte något samlarobjekt direkt så lite patina lär inte skada kniven. Funktionen är utmärkt, kniven hålls kvar som den skall och clipet är lagom styvt så att det även går att dra kniven. Detta förstärks av att mönstret på handtaget inte är så agressivt något som även räddar byxorna. Clipet går att flytta till alla fyra hörn och fungerar således för såväl höger- som vänsterhänta. Om kniven bärs som jag har den med spetsen uppåt så sticker lite mer av kniven upp än vad som är fallet om man vänder på den. Men den är acceptabelt diskret oavsett hur den bärs. Dock känns clipet mindre mot handen i aktuellt läge.

"Randall's Adventure and Training"-logga på clipet

Att öppna kniven går extremt lätt och känslan är överraskande mjuk. En del av förklaringen kan återfinnas i de fina glidlagren i fosforbrons som pivotskruven vrider sig kring och en del av de välplacerade lagom stora tumpinnarna. Inte alltför sällan placeras dessa för nära handtaget vilket gör det knepigare att komma åt med tummen och därmed fälla ut kniven. Formen på dem är lite spetsiga men de ger adekvat grepp. De är dubbla för att kunna öppnas med båda händerna. Bladet kan snärtas fram med tummen eller öppnas mjukt, båda sätten fungerar. Det går att också att justera spänningen på pivotskruven om behovet finns. Den är för övrigt lite ovanlig då det är en dubbel pivotskruv som kan kan skruvas från båda håll. 

Bra placerade tumpinnar

...som ger bra grepp trots pyramidformen

Väl ute så låses bladet med en "linerlock". Låsningen är distinkt och det sker med rätt mycket metall bakom bladet så det känns stabilt. Det här är faktiskt den variant på lås jag håller högst. Titan och "framelocks" i all ära men de har en tendens att "klicka" lite, att ge en seg känsla framför allt när låset skall släppas om det inte är perfekt utfört vill säga. Det är något jag upplevt på många knivar men inte alls i samma utsträckning med linerlocks i stål. 

Hela låsarmen liggger an men det finns utrymme att slita in kniven utan att den vandrar över

Bladet har inte det minsta glapp eller spel åt något håll i öppet läge vilket är något jag annars kan reta mig extremt mycket på. Trots den solida låsningen är den mycket lätt att frigöra. Den modesta räfflingen på låsarmen och rätt motstånd i fjädern gör att kniven är lika lätt att stänga som att öppna.

Ontario RAT 1 är en kniv som är mycket svårslagen i sin "klass" - stora robusta fällknivar. Konkurrensen är dock tämligen hård med motstånd som t ex utmärka Spyderco Tenacious, flera modeller från Kershaw och några kinesiska utmanare vilka jag kommer att recensera senare. RAT 1 är dock lite större och kraftigare än de flesta av motståndarna i samma prisläge. 

Att köpa den här kniven är väl investerade pengar då du får mycket för dem. Men allt är inte positivt. Kniven är något klumpig att bära på grund av sitt tjocka handtag och sin vikt. Hade kniven borrats ur och andra material använts så hade kniven blivit lättare men alla arbetsmoment hade förstås påverkat priset i negativ riktning så det är alltid en avvägning. Stålet är inte heller det bästa men härdningen gör det dugligt och handtaget är av plast. G-10 är att föredra som material då det ger bättre grepp framför allt om man är kall eller fuktig om händerna eller om man jobbar med handskar på. Men återigen hade det gjort kniven en aning dyrare.

RAT 1 - en rejäl brukskniv

Bortser man från de nackdelarna så återstår en utmärkt allroundbetonad fällkniv. Den är välbyggd med centrerat blad och med för prisklassen väl valda material. Den anlände riktigt vass, den öppnar mjukt och låser som ett bankvalv. Trots sin storlek kan den fungera som "EDC"-kniv men även som en rejäl brukskniv i skog och mark. Lägger man till priset i ekvationen så blir slutomdömet att det är en av de bästa knivarna i klassen.

I Sverige får man betala ca 450kr (t ex från Knivbutik.se) och på eBay brukar priset ligga runt 30$ exklusive frakt o dyl. Jag köpte min från utmärkta "Knifecenter". 

Specifikation:

Längd utfälld: 216  mm (8,5 in)
Vikt: 140g (5 oz)
Bladlängd: 88,9 mm (3,5 in)
Godstjocklek: 3 mm (0.12 in)
Bladstål: AUS8
Handtag: Nylon 6
Lås: Linerlock

Producerad av: Ontario Knife Company, tillverkad i Taiwan


/ J - gör knivskarpa  reflektioner?

* Namnet kommer inte från Ontario, Kanada som man kan tro utan från Ontario County, New York.
** Några exempel återfinner du här, här och här.
*** Som numera går att köpa under namnet "Esee knives".