Jag tror jag flippar ur...

- ett nödrop!

Alltså det här med "flippers", jag tror jag blir halvt galen om jag inte redan är det. Troligen är jag unik och den enda i hela knivvärlden som tycker så här eller så kanske vi är två?

Men jag vill verkligen inte att alla mina knivar ska ha blad som ser ut som ett stort L - jag tycker inte att det är snyggt. JO, undantag finns förstås. Det gör alltid det, tack och lov. Men och det finns ett men...

Jag flippar snart ur!

Snälla, alla, 

det är ETT sätt att öppna en kniv, inte det enda. På samma vis som att ramlås/framelocks inte är det enda låset. 

I förbifarten kan noteras att många som dras till flipperknivar och är besatta av att öppna knivar så fort det bara går inte sällan misstror automater eller allra helst assisterade knivar. De skall av olika anledningar "deaktiveras" så man slipper fjäderhjälp. Knivar från bland andra Kershaw och  ZT brukar råka ut för det och personer på forum blir upprörda i olika tonarter om det inte går för att de saknar "detentball". Tydligen går alla fjädrar av. Hur man lyckas med det vet jag inte. Det har inte hänt mig än.

Kizer Ursa Minor, en snygg flipper...men ändå, den har en stor stålklump på magen

 som bryter flödet. Den bakre kanten på flippern smälter inte alls in i handtagets övriga linjer

Varför bli "upprörd"? Och innan någon annat går i taket - nej jag är det inte på riktigt, så viktigt är det inte. Men ändå liiiiite. 

Jo förstår ni, det är en jäkla trend helt enkelt. Alla håller upp fingret i luften för att se vartåt det blåser och kommer fram till att flippers säljer bra. Sen hakar de på tåget in absurdum och snart varenda knivdesign anpassas för eländet. Vad har jag då emot dem? 

Tja, egentligen INGET om det inte vore för att det numera är så utslätat att det blir tråkigt. Därutöver finns det  en hel del nackdelar med dem. Här några av dem:

Utseende

För det första: flippers likriktar utseendet på knivar. De tenderar nämligen att sluta med den numera extremt kända formeln: titanhandtag med ramlås och översträckningsskydd samt flipper på kullagrade blad. Det är väl kul, om det inte vore för att det är totalt mainstream. Alla de där komponenterna måste finnas med vilket verkar begränsande för utseendet och sen är det komplicerat om än inte ogörligt att kombinera med exempelvis backlocks.*

Dessutom tycker jag att själva flippern är ful!** De sticker ut när kniven är hopfälld och förstör därmed linjerna på många knivar. Förresten sker samma sak i öppet läge. Det finns monstruösa exempel på det här. Det värsta är någon Medfordmodell som jag tacksamt nog glömt namnet på där den sticker ut som ett spretigt staket flera centimeter från handtaget och inte ser ut att ha med resten av kniven att göra överhuvudtaget.

Det finns uppenbarligen fler som tycker det är fult för nu börjar det dyka upp allt fler lösningar som går ut på att dölja dem som frontflippers och varianter där de till och med fälls in i handtaget endera i utfällt eller hopfällt läge. 

Funktion

För det andra så är själva "flippertab"-historien ofta i vägen när man använder kniven.

De är liksom som det som kallades "parerskydd" när man var liten i vägen vid arbete. Ibland vill man komma åt basen på eggen eftersom man där har mest kraft och kontroll. De hindrar dessutom nästan alltid sidledes grepp "pinchgrips". Till skillnad från alla amerikaner så bjuder den skandinaviska och för all del ofta ryska traditionen på knivar utan dylika påfund och se det fungerar alldeles utmärkt det också! Man skär inte automatiskt av händerna för att en kniv saknar fingerskydd. 

Förresten är de i vägen i fickan också. Knivar med annars låg profil försedda med en mer eller mindre stor metallnäbb pickar på allt som befinner sig i närheten. Nycklar, telefon eller din hand på väg ned i fickan. 

Sen var det själva öppningen. Jag kanske inte alltid VILL öppna kniven blixtrande snabbt av lite olika anledningar. En är att det kan skrämma folk som inte är riktigt lika knivtokiga som vi. Det både låter och ser tämligen aggressivt ut i andras ögon. Med en flipper finns sällan alternativ mest beroende på att även om de förses med kompletterande öppningsmetoder så trimmas "detenten" hårt för att fungera optimalt vid snabböppning. För det mesta blir då kniven halvt omöjlig att öppna på annat vis. Undantag finns förstås även här. 

Med flippers har även följt kullager som en "naturlig" utveckling. Varför kan man undra. Egentligen är det inte alls en bra lösning på en kniv. Jag hävdar att glidlager i fosforbrons är bättre ur nästan alla perspektiv. De är billigare, enklare och därmed finns det mindre som kan gå fel, lättare att rengöra och så vidare. 

Det blir lite, ska vi säga, motstridiga argument när man konstant strävar efter öppna konstruktioner eftersom de är "lättare att rengöra" för att sedan stoppa in finlir som små metallkulor eller stavar i pivotskruven. Ganska komiskt egentligen. De finns ju bara för att knivarna skall bli snabbare och kännas på ett särskilt vis när de öppnas och stängs. Vilket helst skall ske ofta och mycket. TV-soffan någon?

Grepp

Och en invändning till - jag uppskattar inte hur man måste justera greppet efter att ha fällt ut en flipperkniv med pekfingret. Något som man inte alls behöver göra på samma vis med säg ett hål eller tumknopp, rätt placerade nota bene.

Jo, det är kul att flippa knivar ibland. Det fungerar lite som en variant av jo jo eller stresskulor för den knivintresserade. Det beteendet känner nog de flesta av oss igen och det gäller i högsta grad även mig.


Men snälla, snälla knivindustri ALLA modeller behöver inte kunna flippas upp.


/ J - behöver flippa lite för att lugna ned sig

* Två exempel är SOGs "Twitch" och Spydercos "Introvert" som av flera lanserats som den första flippern med backlock vilket alltså inte är det minsta sant. 

**Ungefär på samma vis som en del inte gillar Spydercos knivar för att deras hål orsakar en "knöl" på bladryggen. Flippers gör ju samma på andra sidan bladet. 


#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Knivrecension Spyderco C55GP Starmate

-  att närma sig en modern klassiker

Uttrycket var inte aktuellt då men den här kniven tillhör en skara knivar som traktades så hett efter från min sida att fenomenet numera fått en egen term - "Grail/Graal Knives". Ja, inte efter mig då men det har visat sig vara fler som tänker likadant. Tiden var tidigt nittiotal och de sällsynta bilderna på exotiska knivar kom från glassiga importerade magasin som "Blade" och "Tactical Knives". De köptes för synnerligen begränsade studiemedel och därmed var tidningarna ibland nästan lika ouppnåeliga som knivarna.

Knivar man fordom traktade efter: Spyderco Starmate, Gerber CF, Benchmade AFCK

Redan då var det några knivar som stack ut trots att genren "Tactical Folders"* knappt  var uppfunnen. Utan tvekan är märket Spyderco ett av dem som var tidigast med modeller som Renegade och Police. De var även snabba med att samarbeta med customknivmakare och även med "gudfadern" för den här typen av knivar, herr Bob Terzuola själv.

Det är förstås han som ligger bakom den här modellen "Starmate" och det här är version nummer två från Spydercos sida.

Spyderco C55GP Starmate

Den första generationen av Starmate är sedan länge tagen ur produktion. Men även den här nyutgåvan har kommit och gått så önskar man köpa sig ett exemplar får man söka sig till begagnatmarknaden där den en så länge går att få tag i utan att det kostar skjortan. 

Andrautgåvan tillverkades i Japan till skillnad från den ursprungliga som gjordes i Golden Colorado.

Blad

Bladformen är ett av Terzuolas signum och linjerna känns igen från många av hans customknivar minus hålet då förstås eftersom han oftast föredrar tumdiskar. Det är ett tämligen "rakt" blad, en droppoint med kraftig falskegg på toppen och en svag buk. Formen kombinerat med en flat sabelslipning och en väl tilltagen godstjocklek gör bladet mycket starkt. 

En för Bob Terzuola karaktäristisk bladform

Tyvärr bidrar de egenskaperna även till att kniven skär sämre än den kunnat göra. Jag inbillar mig utan att ha känt på den att första utgåvan är bättre därvidlag med sin skålslipning och något tunnare blad.

Spetsen är formidabel, både stark och vass

När kniven öppnas ger bladet en känsla av att vara tungt och det är det! Det är rätt mycket stål som skall förflyttas då bladet är hela fyra millimeter tjockt och det är närmare decimetern långt, närmare bestämt nittiofem millimeter. Lägg därtill att det inte är mycket borttaget i och med den tämligen låga slipningen. 

Starmate har en rejäl tjurnacke av 4mm VG10

Stålet är inget extraordinärt men dugligt i form av VG10. Kniven är japantillverkad och stålet är från samma land så valet känns inte långsökt. Jag har hört de som menar att det är för billigt för prisklassen på kniv. Jag tycker snarare man skall se till funktion och då är det inte att förakta.

Däremot är det för mycket av det bakom eggen. Den är kniven är ursprungligen en så kallad "Tactical", alltså någon form av tänkt självförsvarskniv eller dylikt. Det märks då den inte är den mest praktiska hur gärna jag än skulle vilja hävda det. Bladet är något för tjockt, grovleken bakom eggen lite för tilltagen och slipfasen något för låg. Den är inte optimal för att skära med helt enkelt. Det är å andra sidan en egenskap den delar med majoriteten av knivar som produceras idag. Branchstandard har blivit grova blad och på så vis är den här kniven modern eller snarare vare den före sin tid. 

Skall man nu "kladda" på bladet kan det lika gärna vara snyggt!

Bladet är å andra sidan snyggt. Linjerna sitter där de skall även om jag även här tycker att originalet har trumf på hand. Det är framförallt övergångarna mellan slipfas/falskegg och bladsida som kunnat vara skarpare på den här kniven i mitt tycke. Finishen är en välgjord högblank satin som gör den hopplös att fotografera och loggorna diskreta. På ena sidan Spydercos spindel och namn på ricasson och på andra sidan Terzuolas logga och tillverkningsland jämte ståltyp. 

Handtag

Konstruktionen är välbekant för den som kan sina moderna knivar. En stålram, öppen rygg med distanser och utanpå det skollor i svart G10. Ramen i sig är kraftigt urborrad för att spara vikt. Det är en rätt stadig kniv på det viset att den har tre distanser skruvade från två håll utöver en tub som agerar fånglinehål, stoppinne och själva pivotskruven. Det gör handtaget stabilt i längsled. Det är inte alltid det nämns men det är en egenskap som är viktig för hur kniven skall uppträda över tid vad gäller bladcentrering och låsgeometri. Det är inga stora marginaler det handlar om och om handtaget efter rengöring och demontering inte återgår i exakt samma läge får man snabbt problem. 

Mest utmärkande för handtaget på Starmate är dock de något aviga proportionerna. I relation till ramen så är nämligen G10 sidorna väldigt tunna och avståndet dem emellan stort eftersom bladet är grovt. Det ger förvisso en kniv som är tunn i fickan men det är inte att föredra ur ergonomisk synvinkel. 

Handtag med sidor i G10, tyärr något för mycket låda för att vara optimalt

Det är inget fel på hur kniven känns i hand och utformningen av handtaget. Alla grepp fungerar och det är rymligt nog även för stora händer eller handskar. Det känns emellertid tämligen uppenbart att den främst är tänkt för "sabregrip" med tummen mot tumrampen bakom hålet. Då känns kniven bäst balanserad och lättast i hand. För att inte glida framåt så är den försedd med en av Terzuolas kännetecken, en ramp för tummen. Den fungerar väl särskilt som spåren, "jimpings" är väl frästa och lagom vassa. 

Konstruktionen har flera fördelar - den är stadig och som synes lättad men sidorna är tunna

Det som är mindre bra har inte med själva formen att göra utan med utförandet. Kniven har dessvärre flera "hotspots", ställen som orsakar tryck när man brukar kniven. Det är främst två saker som bidrar till det. Det ena är det tidigare nämnda förhållandet mellan tunna sidor och stort avstånd dem emellan. Det ger helt enkelt lite kontaktyta mot handen när man tar i. Sen förstärks det intrycket negativt av att att G10 sidorna knappt är fasade utan enbart lite rundade. Värst är hörnet som uppstår i bakkant av halvmånen som gjorts i sidan för att man skall komma åt öppningshålet. Jag är ingen vän av handtag som känns "fyrkantiga" i handen. Skall jag vara ärlig så gör Starmate det. 

Kniven hade tjänat på tjockare skollor med kraftigare och mer rundad fasning. Ännu bättre är om de låtit originalkonfigurationen vara kvar med stängd rygg. Möjligen är det en designfråga möjligen en kostnadsfråga. Men kniven var inte så billig så det kunde Spyderco kostat på sig när de nu gjorde en version två. 

Öppning och lås

Hur kniven öppnas kommer knappast som en överraskning då det är en Spyderco. Hålet är av "standardstorlek" och mäter 12 mm. Kanterna är tämligen skarpa som de plägar vara på Spydercos från Seki City men det är inget jag har något emot då det ger ett skarpare och mer direkt fäste för tummen. 

Hålet är välplacerat och öppningsvinkeln gör kniven ovanligt snabb. Det är inga problem att snärta upp bladet om så önskas. Det löper mycket lätt även om det sker på teflonlager. Nu har jag inga direkta invändningar mot dem. Det brukar framföras att de ger med sig efter hand och därmed skulle orsaka glapp i kniven men det är faktiskt aldrig något jag märkt. 

Sen har kniven rätt klent motstånd för att hålla bladet stängt. Det gör att det även går att öppna den ännu snabbare med en handledssnärt. Den fungerar utmärkt som en "gravity knife". Om det är ett medvetet val eller bara ett resultat av en för klen "detent" vet jag inte. 

Tadaa! Surprise! Ett hål. Delvis skymt för den vänsterhänte

Starmate är även på den här versionen utrustad med ett linerlock. Ursprungligen var det en "nested liner" som skötte låsbiten. Här en mer traditionell variant med något kraftigare gods och därmed aningen mer stabilitet i alla fall teoretiskt. Men helt traditionellt är det inte! Bob Terzuola var först med en detalj på sina customknivar som ökar styrkan hos linerlocks. Kontaktytan mellan blad och låsarm är konkav för ökad säkerhet. Det har fått följa med till Starmate.

Ett ruskigt bra linerlås som inger förtroende

Låset uppför sig tämligen exemplariskt. Det faller på plats med ett ljudligt "klack", varpå det låser som det skall, håller bladet på plats utan knot och är lätt att släppa. Inte så mycket mer att orda om där. Det kan det där i Japan. 

Att bära

Clipet är ett av Spydercos större skedformade standardclip. Det fungerar bra men diskret är det inte. På den här kniven kan det även placeras i vilket "hörn" som önskas. En lösning som ger fler hål i handtaget än ett termitbo så jag uppskattar inte alltid den finessen. Fler hål ger också många ställen som skit kan samlas på förutom att det stör utseendet. Kniven är väl någorlunda dubbelsidig för den vänsterhänte. Men öppningshålet är något skymt från vänster sida och låset svårare att släppa, men det går. 

Så högt vill jag inte ha mina knivar och inte så stora clip heller men funktionen är god

Kniven sitter bra i fickan men för högt för min personliga smak. Det skyltas mycket med att man har en kniv i fickan. Jag vet att tanken bakom är att den skall bli lättare att dra. Men jag håller inte med om den teorin men det är ämnet för en annan blogg. 

Den här senare utgåvan är avsevärt tyngre än sin föregångare, runt tjugo gram eller så. Av någon anledning passeras en gräns mellan de 120 gram den väger och de 140 gram den här Starmate väger in på. Ingen tungviktare men den går heller inte i fjädervikt. 

Ryggens svepande linjer och det faktum att den är relativt tunn gör att det går att få ned en hand i fickan trots att det finns en kniv där. Något som uppskattas från min sida då nycklar oftast förvaras i samma ficka högerhänt som jag är. G10 sidorna är heller inte så grovmönstrade att man river av skinnet på knogarna när man skall ned i fickan, hörde ni det Cold Steel?

Sammanfattningsvis

Hur närmar man sig en klassiker på rätt sätt? Det händer från stund till annan när det recenseras knivar att man stöter på modeller eller typer av knivar som tillfört historien mer än andra. Det kan vara så historiskt signifikanta företeelser som  "friction folders" - de första fällknivarna, "Jack Knives", den första moderna varianterna eller senare bidrag genom enskilda modeller som "Buck 110", "Spyderco Police" och "CRK Sebenza" bara för att nämna några.

En kniv som nog avnjutes bäst med känsla, inte förnuft

Den här kniven kan placeras i det senare facket och är speciell på två vis. Dels är den designad av en av "de stora", Bob Terzuola men framförallt var originalversionen av "Starmate" en milstolpe i den moderna knivhistorien på så vis att det var ett av startskotten för samarbeten mellan knivtillverkare och customknivmakare på bredare front. Innan dess var de två storheter som inte gärna möttes även om förstås alla knivar är ritade eller designade av någon. 

Ett tillvägagångssätt som idag snarare är regel än undantag och långt drivet av märken som CRKT, Kershaw, Kizer, ZT med flera.

Starmate - en kniv som inte kommer lämna samlingen i brådrasket

Är Starmate en "bra" kniv? Jag är egentligen inte rätt person att bedöma det. Jag gillar den nämligen i vilket fall. Starmate har en särskild plats i samlingen för min del och lär inte lämna den i första taget. Det var en av de första knivarna jag verkligen ville ha på den tiden det begav sig.  Då fanns det en trio knivar som lyste lite klarare på den då inte så fullknökade "taktiska" himlen, det var Benchmade "AFCK", Gerber "CF" och den här, Spyderco "Starmate". Jag har de två andra också. 

Men rent objektivt, om det nu finns någon sådan ståndpunkt, är det inte den bästa kniv som gjorts eller ens den bästa Spydercon enligt mig. Jag kan i så fall inte låta bli att jämföra med exempelvis närliggande Gayle Bradley 2 som för övrigt kommer recenseras här på bloggen framöver. En kniv som påminner mig om en mycket mer raffinerad Starmate. Faktum att den modellen troligen är "bättre" på alla parametrar jag kan komma på. Det finns en anledning till att Starmate inte presenteras i min serie "Jakten på den perfekta fickkniven". Men det är ändå något visst med den här kniven. 

Sen var den troligen överprissatt med tanke på att den känns något daterad eller klassisk beroende på hur man ser på det. Nu hade jag tur och hittade den på rea någonstans, jag minns inte var och betalade inte extremt mycket för den.  

Jag vill nog hävda att Spyderco Starmate är långt ifrån perfekt. Men i bristerna återfinns även en del av charmen. Trots version två är den inte helt modern. Den är inte tråkig utan har en stor mängd "personlighet" vilket är dess största tillgång.

Om man sedan kommer överens med den personligheten är en annan fråga. 

Specifikation:

Längd utfälld: 221 mm
Längd hopfälld: 126 mm
Vikt: 139 g
Bladlängd: 95 mm
Godstjocklek: 4 mm
Bladstål: VG10
Handtag: G10 över lättad stålram
Lås: Linerlock

Producerad av: Spyderco, tillverkad i Japan



/ J - Starstruck


* Den moderna varianten vill jag tillägga. Fällknivar av den här typen har funnits i om inte evigheter så mycket mycket länge. Mönster som Pattada från Sicilien och Navaja från Spanien är bara några exempel.

Nä, nu måste jag säga något!

Vad är det med, företrädesvis amerikaner och deras vilja att ha sönder saker?

...och för all del ryssar. 

Det är i alla fall de som märks mest när det gäller att "döda" knivar på nätet. Ni vet "tortyrvideos" där knivar bankas in i allehanda föremål de inte är tänkta för och misshandlas på olika vis till de förr eller senare går sönder till publikens jubel. 

Det som aktualiserade frågan var att jag i mitt Instagramflöde för stunden har en individ som förefaller ha för mycket pengar då han i en serie inlägg håller på att döda en Strider för att se vad den "går för". Bland annat skär han i plåt med den, konservburkar och annat kul. 

Häromdagen såg jag även samma idiotier utföras med en Spyderco Nirvana. Vederbörande använde den bland annat för att bända upp färgburkar med. Jo, den höll!

Intressant fenomen det där! Visst, folk får naturligtvis göra vad de behagar med sina egna prylar. Men visar de upp det offentligt och ber om kommentarer får jag också tycka något om det och jag anser att de är kompletta idioter! 

Jag kan inte respektera det helt enkelt. Det är lite som att köra in en ny bil i en vägg för att se om R&D-avdelningen på bilmärket skött sig när det gäller krockzoner och airbags. Bara för att man kan eller möjligen har råd.

En på området mycket kunnig vän skrev till mig angående fenomenet "Det är den typen som vaskar champagne på Stureplan". 

Jag är böjd att hålla med. 

Under hela min uppväxt och liv har jag fått lära mig att vara rädd om verktyg och andra ting. Så gott ställt hade inte vi det att det automatiskt gick att skaffa nytt. Hade jag sönder något fick jag troligen vara utan den prylen i alla fall ett tag. 

Sen handlar det om respekt. 

Min farfar kan tjäna som exempel, han var snickare. Han hade nog bokstavligen slagit mig huvudet om jag tagit hans favorithammare och misshandlat den. Jag fick noga lära mig att använda hammare så man inte fick grader på den och därmed förstörde den eller använde rätt storlek på de fasta nycklarna så de inte drogs runda. 

Den tanken har fått följa med mig genom livet. Jag har inte många men rätt fina verktyg till t ex cykelvård. Jag skulle aldrig få för mig att nypa av en växelvajer med en tång som inte är "pianotrådssäkrad" av det enkla skälet att jag vet att det förstör den utan att behöva testa det.* För det har jag för ändamålet avsedda redskap. 

Vilken fruktansvärt dålig skruvmejsel!!

Så varför skall man då förstöra knivar med flit vare sig de är dyra eller av enklare slag? Tydligen enligt många, främst amerikaner av någon märklig anledning, på forumen så handlar det om att man hela tiden hamnar i akutsituationer där man bara har tillgång till sin fällkniv och inget annat. Stackars människor - så många knivar och så lite andra verktyg. 

Man talar hela tiden om "hard use" vilket nästan undantagslöst är ett uttryck för att det används fel redskap till fel uppgift. Sen döms knivarna ut som "dåliga" om det inte klarar av det. 

Som exempel kan tjäna "spinewhacking" eller detta eviga "batoning" vilket innebär att man spräcker vedklampar med en fällkniv genom att banka på ovansidan av bladet med valfritt tillhygge. OM det vill jag säga att om det ens skall utföras så är låsstyrka helt ointressant eftersom det korrekta viset att göra det på i så fall är att lossa bladspärren och bara använda bladet som klyv. Då riskerar du inte låset alls. Fast mer intelligent är att använda nämnda fällkniv till att tälja en liten träkil istället och efter det första snittet använda den till att klyva träet et voila - du får behålla din fällkniv i nämnda nödsituation. Jag skulle nämligen i det tänkta krisscenariot som är så allvarligt att jag inte har något annat att tillgå ens riskera att förstöra mitt enda redskap. Inkonsekvens någon??

Det roliga i kråksången är att YTTERST få hamnar i de sammanhangen så det måste hela tiden konstrueras situationer där det skulle kunna vara aktuellt. Ungefär som preppers och deras eviga undergångsscenarion.

I fallet med Nirvanan hävdade vederbörande att den finns i fickan och därmed är närmast. Eftersom det var en verkstad som var aktuellt finner jag det för helt otroligt att det inte skulle funnits ett enda mer lämpligt verktyg än en kniv för i runda slängar fyratusen spänn. Visst, du kan hävda att det är en arbetskniv men jag vill nog inflika att en Morakniv för en hundring är bättre i alla jämförbara situationer. 

Det jag tycker illa om med hela fenomenet är egentligen inte att några (få) individer ägnar sig åt den här sortens verksamhet. De får slakta sina knivar bäst de vill. Men jag tycker det är störtfånigt att det nästan blivit kutym att man gör så och det viset normaliserar idiotier. Problemet är nämligen att om det upprepas tillräckligt många gånger så blir det närmast en "sanning" och smittar av sig. Det är därifrån hela den tröttsamma diskussionen kring låsstyrka hos fällknivar uppkommit. 

Först konstruerar man en lösning exempelvis "världens starkaste lås" ("Tri-Ad" någon?) sen får man hitta på ett problem eller en situation som tarvar den lösningen. 

Inte lite bakvänt enligt mig. 

/ J - upphör aldrig att förvånas

* Däremot har det skett av misstag vid något tillfälle. 


#knivesandbikes

Knivrecension Real Steel "Griffin"

- snarare äkta aluminium

Den här gången återvänder jag till det äkta stålet från Kina. Real Steel, SRMs upphottade varumärke bjuder på större knivar och genomgående mer avancerade konstruktioner och lyxigare material än småkusinerna från landet. Jag innehar sedan tidigare modeller som 963, Takin och Sea Eagle. Den sistnämnda finns recenserad här på bloggen.

Dagens huvudperson är "Griffin". Jag hade sett kniven på nätet men fick upp ögonen för den ordentligt via en vän på Instagram som mer eller mindre lanserade den i en serie bilder och talade väl om den. Kniven har ett par drag som fångade intresset. I grund och botten är det en enkel kniv men den har ett handtag av aluminium vilket inte är helt vanligt och en smula kontroversiellt material. Något märkligt kan tyckas eftersom alla tycks dyrka titan för ögonblicket. Dessutom har Griffin ett lås som är relativt sällsynt, ett "plungelock" eller "buttonlock".

Om man därtill adderar tidigare erfarenheter av märket ifråga som säger att det är svårt att överhuvudtaget hitta mer prisvärda knivar än Real Steel så uppstod en viss nyfikenhet från min sida.

Real Steel E775 "Griffin"

Steget från tanke till handling var därför inte så långt även om jag tvekade en smula inför vilken modell som skulle väljas. Även "Snowleopard" och någon version av deras "H6" lockade. Men till slut blev det "E775 Griffin" som avgick med segern.

Om någon känner igen modellen sedan tidigare så är det inte konstigt. Ursprungligen är det en kniv från Carson Tech Labs, ett av Kinas prestigemärken och ett av de tidigaste att försöka lansera sig på den västerländska marknaden. Nu heter "Carson" egentligen Huang Liang Zhi och det är han som designat Griffin. Så den aktuella kniven är således en produktionsversion av en customkniv. Något inte alla känner till. 

Twitterversion: Sympatisk kniv som kunde varit ännu bättre.

Blad

Jag börjar som vanligt med att granska den mer seriösa sidan av en kniv - bladet. I det här fallet är det inte så mycket att granska egentligen då det är tämligen enkelt eller jo, det finns en del att säga. Grunden utgörs av en flatslipad droppoint som mäter nio centimeter på längden. Godstjockleken är 3,5 millimeter och stålet är hederligt Sandvik 14C28N. Ett stål Real Steel gärna återkommer till. Finishen är en fin stentumling som sedan halvpolerats. 

En stabil bit svenskt stål med god form, för mycket choil och text

Bladet faller mig i smaken även om det finns några brister jag ämnar adressera. Ett har med hålet i det att göra. Det som finns för att enhandsöppna kniven. Mer om det under rubriken "Öppning och lås". Det är inte snyggt i mina ögon och inte heller särskilt praktiskt.  

Sen är jag och kommer alltid vara någon kluven inför fenomenet "choils". Ni vet de där stora urtagen för fingrar som spred sig från Spyderco via Strider och nu återfinns på en hel del olika knivmodeller. Syftet med dem är att man skall kunna "smyga upp" på bladet för att få bättre kontroll vid utförandet av små pilliga uppgifter som tarvar precision från eggar och spetsar. 

Mitt förslag är att istället designa knivar vars eggar befinner sig närmare handtaget från början. De stora nackdelarna med "choil"-lösningar är nämligen att det uppstår ett långt avstånd mellan pekfinger och egg i de fall man inte använder dem. Sen kortar de ned längden på eggen avsevärt* vilket gör att förhållandet mellan egglängd och totallängd på kniven blir usel. Värst av allt är dock att de gärna vill haka fast i det man skär i särskilt gäller det kartong och tyg. 

Det här är vad som händer i ett "vanligt" hammargrepp. Det blir mycket långt fram till eggen

Fördelen med lösningen är att kniven blir lättslipad. Appropå slipning så anlände Griffin godkänt vass men var inget att skryta med. Den här kniven tarvade några drag på skärpstålet för att prestera som den skall. 

Sen har den som slipat det här exemplaret varit en aning oaktsam vilket medför att den närmast har en svag recurve vilken jag ämnar slipa bort när det är så dags.

Därefter är den inte alltför pjåkig. Flatslipning, inte för tjock bakom eggen även om den kunde varit något tunnare och ett dugligt stål gör att den klarar sig när det gäller småjobben. Ni vet repstumpar, avlägsna någon etikett, småsysslor i köket etc. Att penetrera saker som krympplast och PET-flaskor är den riktigt bra på. Spetsen är vass och änden på handtaget vilar inne i handen vid "sabelgrepp" vilket gör att den känns trygg att stöta i saker med.  

När det är dags för aningen tyngre sysslor blottar sig Griffin en smula. Eller mer korrekt, omdömet blir blandat. Det var det där med ergonomin när det kommer till trä och mattstump. Det är lite synd för bladgeometrin och eggen biter över förväntan i mitt torkade virke.

Som väntat är det jäkla urtaget för fingret i vägen ibland. Det blir extra tydligt om man exempelvis skär kartong eller framförallt tyg då det ideligen vill haka i materialen varpå man får börja om. Det går bättre om man tänker sig för när man arbetar. Men jag vill inte tänka mig för. Dessutom blir det tydligt att kraften minskar eftersom man tvingas skära relativt långt ut på bladet. Ett eller två snitt i en kartong är inte jobbigt men efter tjugo, trettio och fler så börjar det kännas.

Sen är det ytterligare en detalj som gör onödigt tungt att jobba med kniven och det är vinkeln på eggen i relation till handtaget. Den lutar närmast upp mot spetsen och buken är lite flack vilket gör att papp och kartong vill smita iväg från skäret ju längre in i det du kommer. Det är i gengäld den buken som gör spetsen så kompetent.

På det hela stora taget får kniven godkänt. Vid tyngre jobb presterar den inte bland de absolut bästa men de "dagliga behoven" som förstås  kan bara oerhört varierande för olika individer, klaras av utan problem. 

Handtag

Handtaget är ett av de områden som utmärker den här kniven. Dels för att den försetts med metallhandtag gjort i 7075 aluminium istället för titan och dels har den bara två fästpunkter. Det ihop med låskonstruktionen gör kniven inte bara öppen utan ovanligt öppen. Lätt att rengöra således även om jag anser att det ofta är ett pseudoargument.

Alla knivar nuförtiden skall vara demonterbara och lätta att rengöra, även de som inte används särskilt mycket. Missförstår mig rätt - det är inget dåligt med att en kniv är lätt att spola ur men med det följer även nackdelar med dylika konstruktioner som sällan tas upp**.

Lätt, stabilt och välbyggt handtag

Aluminiumet är hårdanodiserat svart och är extremt styvt. Det finns ingen tillstymmelse till flex i handtagssidorna. Materialvalet gör även kniven mycket lätt. Griffin väger in på under hektot och det skall ställas i relation till ett nio centimeters blad. 

Vi har således att göra med ett material som är både lätt och styvt och avsevärt mycket billigare än titan. I mångt och mycket är det lika väl lämpat för ändamålet sånär som på en punkt. Det fjädrar inte lika bra och kan därmed inte användas i de så oerhört populära ramlåsen utan tarvar då speciallösningar.

Renare blir det knappt 

om man bortser från det onödiga extralåset då

En svaghet som alla metallhandtag har oavsett om det är stål, titan eller aluminium är att de blir kalla på vintern. Så de som vet med sig att de använder sina knivar mycket utomhus och även i regn rekommenderar jag generellt att kika på knivar med andra handtagsmaterial eller skollor.    

Handtagets grundform är bra och även tanken bakom. Men sen blev det lite fel enligt mig. Jag vet inte vilken hand man tänkt sig för att det skall fungera perfekt. Här kan jag inte låta bli att jämföra med en annan av Real Steels knivar i ungefär samma storleksklass som jag också äger "Sea Eagle" vars handtag är avsevärt mycket mer ergonomiskt i samtliga grepp jag kan komma på. Det beror på att det är enklare utformat.

Det är två brister som framträder tydligt när Griffin greppas hårt och arbetas med ett tag.

Den första är att den främre delen av handtagsryggen av någon outgrundlig anledning inte är fasad. Det framstår i mina ögon som lite märkligt eftersom resten av handtaget är det och det blir extra tydligt mot den bakre delen där det gjorts riktigt bra. Det får mig att förmoda att det är en utseendegrundad detalj. Hur som haver är det inte bra och vad det bidrar till är att om man greppar hårt om kniven skär kanterna in i handen. En annan "hotspot" som orsakar tryck efter ett tag är den bakersta kanten där lillfingret hamnar när kniven hålls i hammargrepp. Fenomenet uppkommer dock bara vid tyngre arbete kan tilläggas. 

Grundregel nummer ett: handtag skall inte ha kanter och hörn! Särskilt inte de i metall.

Elegant och avfasad kant i bakre regionerna men desto kantigare i fören

Sen kommer vi till en av mina mer välgödda käpphästar och det är en detalj som alltför många tillverkare missar och som är flagrant även här. 

Det handlar om hur man utformar "choils" eller fördjupningar för fingrar. I det här fallet är det felaktigt gjort. Den markanta fördjupningen för pekfingret beskriver istället för en mjuk rund halvbåge vilket är att föredra en vågformad linje med vågtoppen riktad bakåt. Snyggt men inte bra. Vad som händer är att den smyger fingret och därmed hela handen bakåt på handtaget. Det ger längre räckvidd men det sker på bekostnad av kontroll och styrsel över kniven. Greppas kniven i ett naturligt hammargrepp så hamnar handen ungefär två fingerbredder bakom eggen vilket är rätt mycket. 

Grundregler nummer två: Choils skall utformas så de förbättrar greppet, inte flyttar handen bakåt.

Så här gör man inte! Riktningen på denna "choil" är ju åt fel håll

Förvisso räddas det här misstaget något av att man har försett kniven med en möjlighet att krypa fram på bladet, ett så kallat "forward choil" vilket jag för det mesta anser är ett jäkla otyg. Det är något som spridit sig från Spyderco. Skillnaden är att deras knivar utgår från och är konstruerade kring dem. Här känns det som något av en efterkonstruktion.

Men det fungerar tämligen bra när du väl är på plats. Du kan smita fram med ett finger och utföra detaljarbeten. Detsamma gäller den främre delen av handtaget som fått sig en bra rundning vilket underlättar sidledes grepp, "pinchgrip".

På Griffin fyller urtaget även en dubbel funktion eftersom det underlättar sliparbete. Ett intryck som förstärks av frånvaron av tumknoppar eller andra öppningsanordningar.

Om handtaget vill jag egentligen säga att det får godkänt - men inte i alla fattningar. Det är framförallt i "sabre grip" med en tumme på ovansidan av handtaget och handen långt bak när man utför svepande skär som det fungerar optimalt. Likaså om pekfingret placeras i därför avsett "choil". I dessa två grepp är handtaget riktigt bra.

Men obstinat som jag är föredrar jag handtag som inte "pratar med mig" och bestämmer hur jag skall hålla.  

Öppning och lås

Under den den här rubriken återfinns lite av Griffins själ. Kombinationen av ett "buttonlock" och kullager ger en kniv som är minst lika lätt att hantera som säg en med "Axislock" eller "Compressionlock". Gången är mycket mjukt och kniven är nära en "freedropper" när låset släpps. Så mycket att den likt några andra knivar som är så mjuka i gången nästan vill studsa ut igen om den fälls ihop för snabbt. 

Hål för tummen?

Kniven kan öppnas lugnt och stilla med två händer om så önskas. Något som inte är helt givet nuförtiden. Många fällknivar med flippers har så hårt motstånd, "detent" att de nästan inte kan öppnas på det viset. 

Det som emellertid är tänkt som det huvudsakliga sättet att fälla ut kniven är via ett hål i bladet. En beprövad konstruktion vid det här laget. Därför är det desto märkligare att konsten ännu inte behärskas till fullo. I det här fallet är hålet inte särskilt bra alls. I sin iver att frångå cirkelns perfektion och därmed inkräkta för mycket på Spydercos signum har man valt en form som förvisso följer handtaget någorlunda men som inte är helt lyckad. Hålet är till att börja med för litet. Som det är nu får man in lite av fingrets mjukdelar vilket gör att det trots allt fungerar. Men det är enkom för att bladet glider så lätt annars vete tusan. Sen är formen bara märklig. Den vidgar sig på fel ställe och hjälper inte till ett dugg. Den gode Carson tvekade lite med pennan där känns det som. 

Det tredje alternativet - att stänga och öppna kniven med hjälp av låset gör dock kniven snabbare än en oljad iller. 

Ett lås jag verkligen uppskattar. Både till funktion, utseende och handhavande

Bladet hålls på plats av ett "buttonlock"/"Plungelock". Det är ett ovanligare lås men återfinns ofta på "autos" då det är ett lås som fungerar väl ihop med fjädrar. I min samling återfinns det på knivar som Bökers Speedlock och modeller som Stinger samt Godfather från Protech. 

Griffin kan som sagt öppnas på samma vis som Spydercos compressionlock eller ett axis-lås från BM genom att man frigör låset och sedan snärtar ut bladet. I det här fallet går det exceptionellt lätt eftersom bladet dessutom löper på kullager. Det låser stabilt utan glapp eller spel. Inte ens om jag greppar spetsen på bladet och provocerar kniven hårt vill den flexa. Real Steel får med beröm godkänt på den punkten.

Konstruktionen gör låset mycket lätt att släppa. Så lätt att man beslutat att förse kniven med ett sekundärlås som blockerar rörelsen och därmed förhindrar att man av misstag släpper låset om handtaget kramas hårt. Något jag tycker är onödigt men någon kan säkert uppskatta finessen. Med befintlig konstruktion är det i alla fall inte i vägen. För symmetrins skull ser skruvhuvudet på motstående sida likadant ut som låsknappen. Det är dock ren kosmetika och låsknappen är inte dubbelsidig. Det behöver den dock inte vara och kniven är mycket lätt att hantera även med vänster hand.  

Jag uppskattar att bladet trots de fina lagren inte faller helt fritt när låset släpps. Jag gillar inte fingergiljotiner utan föredrar en mer "hydralisk" känsla. En aning motstånd som dock skall vara lätt och framförallt mjukt och jämnt. Så är det i det här fallet vilket placerar det  här låset bland mina favoriter. 

Att bära

Clipet är osedvanligt bra för att vara på en kinakniv. Det är en detalj som de annars varit notoriskt dåliga på överlag oavsett märke. Det har erforderlig spänst för att hålla kniven på plats utan att för den skull göra kniven omöjlig att dra. Handtagets släta aluminiumyta underlättar det hela.

Det sticker tyvärr upp för mycket kniv ur fickan för min smak. Ett par centimeter är synliga och clipet i sig är blanksvart så kniven är inte överdrivet diskret.

Griffin sitter bra i fickan men clipet är enligt mig fult

  

Utseendet på clipet är inte något att hetsa upp sig för annars. Det är snarare tämligen fult och jag misstänker att den målade ytan kan bli rätt skavd med tiden, förlåt erhålla patina. Det hålls på plats med endast en skruv men är försänkt i handtagssidan vilket gör att det inte vandrar i sidled. Clipet är inte flyttbart vilket vänsterhänta skall vara observanta på. Kniven bäres med fördel på höger sida och där med spets uppåt. Något som dominerar idag oavsett märke på kniven.  

I övrigt är Griffin neutral till bra att bära. Inte för vid, inte för tjock, saknar vassa hörn och väger lite. Sammantaget gör den sig väl i fickan för en kniv av den här storleken. 

Sammanfattningsvis

Jag vill tycka om den här kniven mer än jag gör eftersom den har flera egenskaper som jag uppskattar. Bladet är väl utformat i ett beprövat stål, låset fungerar suveränt och kryddar tillvaron genom att sticka ut lite i ramlåsträsket och clipet får godkänt. Som bonus om det nu är det får man en kullagrad fällkniv till lågt pris. Utseendet skäms heller inte för sig och var det som lockade mig mest faktiskt. 

Jo, metallhandtag blir kalla frostiga vinterdagar

Men det finns även några punkter som drar ned helhetsintrycket för min del. Det är framförallt några ergonomiska detaljer som behöver förbättras. 

Ett sådant är öppningshålet som rent ut sagt är märkligt även om grundformen kan spåras till "Byrdknivar". Här är det dock mindre och jag skulle vilja se den mänskliga tumspets som passar in i det hålet.  Det verkar som om Real Steel förutsatt att man vill använda låset för att snärta upp kniven istället för att använda hålet. Möjligen har de rätt i det. 

Handtaget är nästan bra men ryggen måste rundas mer och "choils" skall inte se ut som hajfenor utan vara mer halvmåneformade för att vara optimala.

Griffin - inget för grovjobbaren men för esteten

Sen går det inte att komma ifrån att jag anser att alla Real Steel-modeller jag stött på hittills har varit synnerligen prisvärda. Det är inte många andra tillverkare som kommer ens i närheten av ekvationen väl valda material, fina detaljer, superb byggkvalité och passform till det priset.

Det gäller även Griffin. Sandvikstålet 14C28N hittar du även i bättre Kershawmodeller*** och har här formats till ett stilrent, praktiskt och allroundbetonat blad som fungerar väl till det mesta med sin flatslipning och uttalade spets. Låset agerar med auktoritet och handhavandet är utmärkt lätt. I ärlighetens namn är det här en kniv som är lika rolig att leka med som en flipper för den som värdesätter den egenskapen. 

Vart hamnar jag då i mitt slutomdöme? Griffin är en kniv som trots några brister växer efterhand och agerar fickkniv med pondus. Bristerna i ergonomi gör att den inte är för den som använder sin kniv under längre perioder i sträck. Att den är lätt och inte särskilt skrymmande trots ett rejält blad är mycket positivt. Lägg därtill ett schysst utseende och du har en sympatisk kniv till relativt lågt pris. 

Specifikation:

Längd utfälld: 207 mm
Längd hopfälld: mm
Vikt: 98 g
Bladlängd: 90 mm
Godstjocklek: 3,5 mm
Bladstål: 14C28N
Handtag: 7075 aluminium
Lås: plunge/buttonlock

Producerad av: Real Steel, tillverkad i Kina.



/ J - tämjer mytologiska bestar

* I fallet med exempelvis Strider SMF blir det mycket tydligt. Du har en stor, tung, kraftig fällkniv med en bladlängd som matchas av små fickknivar. 

** Bara för att nämna några: Öppna konstruktioner ger mindre anläggningsyta mot handen vilket gör dem obekvämare att arbeta med än slutna diton, särskilt utan handskar. De kräver också mycket högre precision i tillverkningen då det alltid föreligger en risk att handtagsdelarna rör sig i relation till varandra då de har mindre stagning. 

** Det togs fram i samarbete mellan Sandvik och Kershaw som ett dedikerat knivstål och är en utveckling av deras klassiska "Moraknivsstål" 12C27 och 13C27.

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Dagens bild nr 95, "Pornografi"

Ibland ter sig naturen en smula ekivok. Som i lördags. Jag var på väg hem efter att ha fått vinterdäcken pålagda under däckbytardagen på Rottne motorverkstad. Som en slump artade det sig så att Växjö armsport var där och tvättade bilar i någon form av sponsorutbyte. Det passade sig utmärkt då bilen var fullkomligt nedskiten av okända flygfän som hade bombarderat den med rester av det mesta, bland annat stora mängder rönnbär kunde jag uttyda. Den såg ut som bilen led av fläcktyfus i tre nyanser.  

De välväxta armbrytarna frågade en smula tvekande om det var jag som ägde den stora vita skåpbilen som inte var så vit. Då jag svarade att de troligen kunde ta "lille skutt" under armen och gå iväg såg de något gladare ut. Leendena varade tills dess att de tog itu med fläckarna. De hade frusit fast och det krävde ett rejält träningspass för att avlägsna dem. Efteråt var bilen renare än på mången dag. 

Men pornografin då? Jo, på vägen vred jag på radion och ut ur högtalarna strömmade Barry Whites smäktande stämma. Samtidigt noterade jag att naturen var naken. Inga löv att skyla sig med, inte ens Evor hade hittat några jäkla fikonlöv i den här kylan. Solen försökte förtvivlat tränga igenom molntäcket men det blev mest en blek silverskiva. Till råga på allt var hela världen draperad med nätstrumpor. Vita spetsar så långt ögat kunde se. Naturerotik. 

"Lace"

Världen utgjorde därmed en utmärkt fotobakgrund och jag stannade prompt bilen och klev ut i det vita för att knäppa några bilder. Som det slumpade sig hittade jag en brygga, en roddbåt som inte var uppdragen och en bunt knivar i diverse fickor. Resultatet blev ett antal bilder på temat "frost". Jag önskar dock att min riktiga kamera dyker upp snart. 

Här den förträffligt sympatiska Spyderco Sage 5. Den med compressionlock. En riktigt bra EDC-kniv som jag med emfas rekommenderar till den som inte är allergisk mot hål i bladet. 

"You're like a first morning dew on a brand new day" 

...sjöng Barry. Fan tro't all dagg var förvandlad till isnålar. 

/ J - vinterpornografen

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

Dagens bild nr 94 "Dubbelseende"

Ibland ser man dubbelt. Även när man bara dricker kaffe till frukost. I det här fallet två kaffe, två knivar, båda förvillande lika. Det kan förstås bero på att det är samma modell fast i två olika utföranden. En med handtag i aluminium och en med stålram och G10-sidor. Det är däremot två olika kaffesorter i kopparna då jag prövade lite olika smaker vid tillfället

"Seeing Double"

Det är SRM, SanRenMus utmärkta lilla fickkniv 763 som något fick sin storvuxna kusin 963 som definitivt är fullvuxen EDC-kniv. Redan här kunde man ana att "Real Steel", deras lyxmärke var på gång. Kontroll och byggkvalité är riktigt hög. Just den här modellen och ett par andra tappar något på att de helt fult "stal" Benchmades Axislock i princip rakt av. På senare modeller är det förtjänstfullt ersatt av ett väl fungerande linerlock. Annars är kniven såvitt jag vet en egen design. 

/ J - doubletrouble

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

Knivrecension Lionsteel Opera

-  en fullvuxen italienare

På något vis känns det passande att en kniv från Maniago och Italien är döpt till "Opera". Mer exakt har den här Lionsteelmodellen fått namnet "Big Opera USA". Originalversionen är en italiensk tolkning av en klassisk lockback vilket innebär ett mer diskret format och exkluderar material som G10 och funktioner som clip och enhandsöppning. Istället är kniven nättare och har sidor i olika träslag samt levereras i ett skinnfodral.

Väsentligt elegantare men inte lika praktiskt enligt mig. Det var det som tippade över vågen i favör för "USA"-tillägget den här gången. Det hindrar mig dock inte från att vilja ha en av ursprungsmodellerna. Det hindrar mig dock inte från att vilja ha en av ursprungsmodellerna. 

Lionsteel Big Opera USA

Det här är som sagt storebror i familjen och det märks. Den var vid första anblick större än jag trodde. Det är märkligt det där, att storlek kan förvåna trots att man tagit del av måtten. Vad jag tycker om färgen vet jag egentligen inte. Ibland vill man ha något annat än svart så jag valde "brown". Den beskrevs på något ställe som jordfärgad vilket lockade men vill man vara elak kan det även sägas att den påminner om något som åstadkoms av en hund som är dålig i magen. 

Kniven påminner mig annars mycket både i känsla och form om en lyxig tolkning av en Dozier folding Hunter från Ka-Bar. Bakom Opera står annars "Max" eller Massimo Salice Sanna som han heter. Han har designat ett antal knivar åt Lionsteel vid det här laget men den här serien lär ha varit den första. 

Blad

Bladet är så praktiskt utformat att man nästan får huvudvärk. Det är inte utsmyckat eller fullt med krusiduller. Istället bjuds vi på ett enkelt droppointblad som har en hög nästan full flatslipning. Endast en liten plan yta finns på sidan men den tas tacksamt emot då den underlättar slipning med diverse system som tarvar att bladet förankras.  

Ett enkelt, fullvuxet blad i D2

Även material och dimensioner känns genomtänkta. Stålet är ett D2-verktygsstål försett med en satinfinish vilket motverkar något av korrosionsproblemen som ett icke rostfritt stål kan föra med sig. D2 är ett stål som ofta återkommer i Lionsteels katalog har jag noterat.

Tjockleken på godset är tre millimeter vilket ger styrka samtidigt som det är tunt nog för att göra den här kniven till en riktig skärmaskin. På längden mäter bladet nio centimeter och det är två och en halv centimeter högt. 

Tumknoppen hade kunnat placeras längre in mot handtaget enligt mig men den får ändå godkänt därvidlag. Den är i vägen men inte alltför mycket. Även detaljen med hur basen på kniven är slipad och den "sharpening notch" som återfinns är väl formade. Inte mycket bladlängd går förlorad här.

Synnerligen diskret märkning, knappt läsbar

Lionsteel vet hur man märker knivblad. Texten "Lionsteel, Italy, D2" är knappt läsbar så liten är den. Helt i min smak. Diskret är snyggt i det här fallet. 

Opera fick under en period sjunga ut i diverse omgivningar. Första scenen utspelade sig i ett kök. Det blev rena arian, ett flatslipat blad med duglig skärpa gör inte alls bort sig. Tomater och annat mjukt glider stålet igenom. Men det blir ett minus för tumknoppen som helt enkelt är i vägen vid långa genomgående skär. Nu är bladet tämligen tilltaget på längden så det går att kompensera för det även om jag föredrar att inte behöva tänka på saken. När det sen skall sjungas duett med en lök eller två så går det bra. Men då skall "bra" inte jämföras med en dedikerad kockkniv. Trots allt är det så att 3 mm fördelat på 2,5 cm höjd måhända kan betraktas som slankt i fällknivsvärlden men för en kockkniv är det horribla siffror. Särskilt när Big Opera inte är särskilt tunn bakom eggen. 

Kniven kom vass även om den inte får toppbetyg på det området. Det var emellertid klart skarpare än min andra kniv från Lionsteel "Daghetta" vars originalegg inte var bra. Opera har mer av en arbetsegg. Papper hanterar den inget vidare, den rakar hår med lite vinkel och tryck men umgås desto bättre med kartong. Ett bekvämt handtag och bra geometri möjliggör långa kraftfulla skär. Även snöre, rep och en bit tamp tuggar den sig igenom med ackuratess. 

Andra akten utspelar sig i mer rural miljö. När det kommer till trä och virke saknar Opera något av magstödet. Den sjunger mer med halsen och är inte riktigt på hemmaplan. Om det är flatslipningen eller bara eggvinkeln som spelar in har jag svårt att avgöra. Men den "biter" inte på det vis jag önskar om det skall täljas. Särskilt tydligt blir det i torrt virke. Färska grenar går naturligtvis enklare och där underlättar att bladet inte är för tjockt. Något säger mig att den skulle tjäna på en lätt omprofilering vid slipandet. 

Handtag

Lionsteel bjuder inte på några överraskningar här heller. Opera är på många vis en klassisk lockbackkniv vilket avspeglar sig i handtagets konstruktion. Kniven är uppbyggd kring en kraftig ram i stål som är rejält urborrad i syfte att få ned vikten. Trots det är kniven en relativt stadig pjäs som väger in på 135 gram.

Brun G10 kanske inte är en framtida favorit. Emellertid mycket sträv för den som prioriterar fäste

Den här versionen har skollor i G10. De finns i färgerna svart, grön och brun och "Classic"-modellerna bjuder på trä istället. I det här fallet är materialet tämligen strävt och bjuder på rätt rejält med friktion. Jag kommer nog att gå över den med lite sandpapper för att tona ned den egenskapen något. Om man däremot hanterar kniven mycket i väta och kyla är det bra. På modernt manér är kniven demonterbar och pivotskruven justerbar.

Formen är enkel, briljant samt mycket bekant. Opera påminner om flera knivar men några av Doziers modeller ligger nära till hands som jämförelseobjekt. Det finns ett gott skäl till att så är fallet. Handtaget är en pinne. Dock en lätt krökt och oerhört välformad pinne. Sådana som mänskliga händer gillar att greppa.

En svagt böjd och slipad pinne - aldrig dumt som handtagsform

Det gör kniven bekväm i alla fattningar. Det finns inget som talar om för användaren hur kniven skall greppas. Enkelheten i det uppskattar jag i det här fallet. Sen är alla kanter mjukt rundade och det finns inga hörn att irritera sig på. Möjligen är bakänden något spetsig men eftersom handtaget är såpass långt är det ingen risk att det sticker in i handflatan. Man har med clipets placering också undanröjt risken för att det skall orsaka onödigt tryck mot handen vilket ytterligare bidrar till den allmänt goda komforten.

Längden på hela tolv centimeter gör även att den med större labbar och korvfingrar får plats. I änden har man även fällt in en metallögla som agerar fånglinehål.  

Öppning och lås

I den här versionen bjuds på en tumknopp för enhandsöppning. Standardutförandet har annars nagelskåra och tarvar därmed två händer för att manövrera bladet på mer klassiskt vis. Knoppens placering gör kniven lätt och effektiv att använda. Den hittas där den förväntas och bladet löper så pass lätt att du kan snärta ut bladet om så önskas. En liten sak jag inte gillar är att tumknoppen sitter något löst i bladet. Såpass att det ibland känns. 

Tumpinnnar som sitter för långt ut och sticker för långt ut. Låset är dock mycket välgjort

Låset kan framhållas som ett gott exempel på en välgjord klassiker. Det låser faktiskt bättre än många andra då precisionen i tillverkningen gör att den inte har något spel upp och ned vilket annars kan vara fallet med lockbacks på även finare knivar. Här är kniven helt solid och det finns ingen rörelse i bladet alls. Inte ens om bladet greppas nära spetsen och kniven provoceras. En mycket välbyggd kniv på så vis. Sen får tiden utvisa hur den står sig i längden. 

Funktionen understryks av det förtroendeingivande snäpp med vilket låset faller på plats när kniven öppnas. Låset är trots det relativt lätt att släppa och med lite fipplande kan även det skötas med en hand.

En detalj värd att notera är att bladet inte går emot insidan på ramen när det smäller igen men att det fjädrar lite i stängt läge. Det innebär att om du pressar ned bladet i handtaget kan eggen komma åt stålet i ryggen på kniven och därmed bli slö. Det är något man bör vara medveten om. 

Att bära

Clipet går igen från den av mig tidigare recenserade Daghetta. Det fungerar emellertid bättre på den här kniven. Det av den enkla anledningen att det bärs på andra hållet och att handtagsmaterialet inte är detsamma. Clipet är diskret, håller kniven på plats och framförallt känns det inte särskilt mycket när man arbetar med kniven. Men det är fortfarande inte bra. Jag sade då om clipet att Lionsteel inte verkar kunna den biten särskilt väl och det står jag fast vid.

Clipet fungerar någorlunda men lär aldrig bli någon favorit

Det finns nämligen ett par saker jag verkligen inte uppskattar med det. En sådan är att mycket av kniven syns när den befinner sig i fickan. Vad spelar det för roll att clipet är diskret när två centimeter kniv sticker upp? Sen är hålen i själva clipet större än skruvarna som håller det på plats vilket gör att om de inte är mycket hårt åtdragna så kan clipet röra sig i sidled och även lossna, det hände mig.

Något jag heller inte uppskattar är att tumknopparna som förvisso är lätta att komma åt vid användning helt enkelt sticker ut för mycket. Det gör att de gärna vill haka i fickkanten på väg upp. 

Det sämsta med att bära den här kniven är emellertid den jäkla utstickande bladtangen. Den är närmast vass och orsaken därtill är inte svår att spåra. Man vill uppnå god finish i övergången mellan blad och låsarm. Det lyckas man med men det sker på bekostnad av bärkomfort. Kanten som dessutom sitter högt på grund av clipet är lätt att skrapa i och det är inte skönt alls.

Lost in translation. En detalj som gick fel i översättningen mellan italiensk gentleman i skinnfodral och 

amerikansk grovjobbare med clip. Sådana kanter borde bannlysas!

Clipet går heller inte att flytta. Kniven bärs med med spets nedåt på höger sida vare sig du vill eller ej. Jag vet att många skriker "nej" när det gäller den biten. Varför förstår jag faktiskt inte. Vad jag själv föredrar beror på såväl handtagets som clipets utformning och vad som fungerar bäst för respektive modell. Oftast är det "tip up" även för mig men jag besitter ingen religiös övertygelse därvidlag.

Sammanfattningsvis

Opera är generellt en mycket välgjord kniv. Passning och byggkvalitet är riktigt goda. Hörn och kanter är fasade, rundade och slipade. Passning mellan sidor och ram samt låsets fjäder är god. Bladet är centrerat och kniven anlände anständigt vass.

Den är också praktisk som en rejäl EDC-betonad kniv. Ett okomplicerat effektivt blad i bra material parat med ett lika enkelt handtag bildar en harmonisk enhet. Lås och öppning fungerar som det skall och utan anmärkning. Sen vet jag inte om brun är färgen jag skulle välja igen, kanske då hellre svart eller grön. 

Jodå, Big Opera är rätt elegant. Den gör sig med en kopp kaffe

Om jag i allmänhet är positiv varför inte inkludera den i min serie "Jakten på den perfekta fickkniven"? Till det tycker jag den är aningen för stor helt enkelt. Det är nog snarare en utmaning för lillebror. Big Opera betraktar jag snarare som en mer allroundbetonad fällkniv som klarar det mesta men kanske inte är expert på ett område.

Solen har sina fläckar och även Opera har sina brister. På något vis märks det att den här kniven egentligen är designad som en "gentlemans knife" och att moderniseringen är en eftertanke.

Det är ett par punkter som spökar och alla är faktiskt knutna till anpassningen som ger tillägget "USA" till namnet. Clipet är en sådan och en annan är precisionen i tumknopparna, deras placering långt ut på bladet samt hur de sticker ut utanför handtaget. Det är onödigt helt enkelt. Det sistnämnda är för övrigt en av mina kära käpphästar liksom en vass kant på bladbasen. Lionsteel syndar på båda områden i det här fallet. Problemet med den vassa tangen uppstår förstås inte om kniven bärs utan clip i ett läderfodral som kniven ursprungligen utformades för. 

Men det övergripande intrycket är gott och jag kan rekommendera den här kniven för den som söker en klassisk och rejäl fällkniv som lämpar sig för det mesta. Utom för ren träbearbetning kan tilläggas. 

Sen kan jag inte låta bli att tycka att formen på något vis ändå strävar mot träskollor och bort från clip och tumknoppar. Då undviks också de flesta av de små problem kniven dras med.

Jag tror det får bli en mindre "Opera Classic" i olivträ eller cocobolo någon gång. 

Specifikation:

Längd utfälld: 210 mm
Längd hopfälld: 120 mm
Vikt: 135 g
Bladlängd: 90 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: D2
Handtag: G10 över stålram
Lås: backlock

Producerad av: Lionsteel, tillverkad i Italien



/ J - gnolar med men sjunger inte för full hals

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre