Dagens bild nr 127 Frost

Det börjar bli kallt nu även här i södra Sverige. Längre norrut biter det alltid hårdare förstås och även här har frosten tittat förbi någon gång tidigare. Inte så illa som på bilden nedan som är tagen förra året en morgon då frostnålarna var halvcentimeterlånga. Underlaget en brygga vid Helgasjöns strand. 

Imorse var dock den första morgonen som den dröjt sig kvar så nu börjar det bli svårt att förneka att vintern nog är här. Faktum är att solen inte besegrat kung Bores pilspetsar ännu. De glittarar förföriskt där de ligger i gräset. Det kändes när man cyklade till jobbet. 

"Frosty"

Den frostiga kniven på bilden är en synnerligen sympatisk "Sea Eagle" från Real Steel. En stilren flipperkniv med svenskt stål i bladet och en insida som är i princip ihålig vilket gör den mycket lätt.


/ J - tinar med kaffe

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

Knivrecension Real Steel S571 Pro

-  bra har blivit bättre

Ibland känner man redan när man greppar en kniv för första gången att det känns rätt. Real Steels S571 Pro ger det intrycket. Ett glatt leende av förvåning spred sig över mitt anlete när jag packade upp försändelsen från Knivshop. Anledningarna till det är vad jag ämnar tala om mer i detalj här. 

Real Steel S571Pro

Jag visste faktiskt inte att den här kniven skulle anlända och jag hade därför inga särskilda förväntningar på den. Annars har jag förstås tagit del av bilder och information kring både den här specialutgåvan och grundversionen E571 tidigare då de funnits ett tag på marknaden. Jag måste erkänna att jag inte varit särskilt intresserad på tidigare. Linjerna gillade jag förvisso från början. Enkla utan överdrifter och kniven såg kompetent ut redan på papper. Men sen var den, hur skall vi säga, lite grå. Ni som följer bloggen känner igen mina haranger om "sillar". Att man bytte material i handtaget från stål till titan räckte inte helt för att intresset skulle vakna. Kniven är och förblir en metallfärgad kniv med titanskaft, ramlås, bra stål som löper på kullager och en flipper ovanpå det. Därmed passar den väl in i stimmet. 

En relativt stor kniv som bjudet på låg vikt och utmärkt balans vilket får den att kännas smidig

Med sina "Pro" utgåvor av utvalda modeller har RSK, Real Steel Knives tagit ett par steg längre än tidigare. Den här lyxutgåvan av E571 var kniven som banade väg för en breddning av modellprogrammet från budgetorienterade men välgjorda knivar till att även omfatta mer påkostade diton. Den följdes av titanversioner av Griffin och Megalodon och nu sist lanseras även high-end versioner av G3 Puuko. En kniv som recenserats här på bloggen i sin ursprungsversion. Fast när jag tänker efter sonderade de terrängen redan tidigare med den nu nedlagda modellen "Stinger". Den kom och gick emellertid i katalogen. 

Förutom materialvalen har även måtten fått sig en duvning på S571 Pro. Om jag läser siffrorna rätt så här den här versionen lite större än originalet. Godset i bladet är något grövre och bladet en centimeter längre och totalt skiljer det två och en halv centimeter på längden. En större och maffigare kniv helt enkelt. 

Blad

Vilket sympatiskt blad var mitt första och för övrigt bestående intryck när jag skickat fram det med ett pekfingertryck. Det handlar både om form och materialval, slipning och vad man gjort eller snarare inte gjort med utseendet. För att vara så till synes enkelt finns mycket att betrakta. 

Formen är en droppoint som fått lite egenart genom att buken börjar ovanligt tidigt och att ryggen dyker först mot slutet. Det resulterar i en mycket vass spets som trots det inte är överdrivet tunn. Det skänker även ett modernt tilltal som är rätt i tiden rent utseendemässigt. 

Ett blad i Elmax-stål med svepande linjer och flatslipat ned till en riktigt bra egg

Vad gäller utseende  har man dessutom på Pro-modellerna av både "Megalodon" och den här struntat i sin relativt stora logotyp och låtit bladet vara uppfriskande rent och anonymt. Diskret återgivet på låssidans bladtang återfinns stålsort och den här knivens unika numrering. Det är allt i märkningsväg på bladet vilket är ett mycket smakfullt förfarande i mitt tycke.

Istället låter man den diagonala och enligt utsago handgjorda slipningen och satinfinishen på bladet tala för sig. Den följer för övrigt vinkeln på ricasson på ett harmoniskt vis.

Hela den här knivens uttryck handlar för övrigt om att det månats om dylika detaljer. En annan sådan är att bladryggen är något rundad. Den har även fått sig en släng av "jimpings" vilket man i och för sig kunde låtit bli då de ändå mest är kosmetiska. Men visst, de stör ingen och de kan möjligen användas till att indexera kniven i handen. 

Utöver logotypen i handtaget är det här den enda märkningen på kniven. Ståltyp samt serienummer

Bladstålet är utmärkta Elmax från Uddeholm och av det får man mycket. Det vill säga ett tämligen substantiellt blad som mäter 9,5 centimeter på längden, 3 cm på höjden och som är 3,5 mm tjockt. Dimensionen på godset är väl vald och bladet helt flatslipat. Den sortens slipning på ett brett blad utgör en god grund för en kniv som ska skära bra. S571 Pro anlände också vass över genomsnittet och eggen är såväl jämn som symmetriskt utförd. Något som jag förvisso förväntar mig när knivar lämnat budgetstadiet. Det är inte givet nota bene. Marknaden är full av knivar från diverse märken där tillverkarna inte lyckats med en sådan fundamental sak. Man kan förvisso slipa om knivar men att behöva göra det med en ny kniv sänker helhetsintrycket rejält. 

Nu råkar just den här kniven vara ett låneexemplar så till skillnad från mina egna knivar kommer jag inte att bruka den särskilt mycket. Så exakt hur den skär i alla material kan jag inte uttala mig om den här gången. Detsamma gäller hur stålet i den här tappningen uppträder över tid och hur det känns att underhålla. Jag har sedan tidigare goda erfarenheter av hur Real Steel hanterar andra ståkvaliteter och är så långt nöjd.

Vad jag däremot kan säga att den här kniven är synnerligen väl balanserad. Förutom den faktiska vikten i gram räknat gör det att kniven känns ännu lättare än vad den är.

Handtag

Grundkonstruktionen som sådan bjuder inte på några direkta överraskningar. Eller jo, ett par små faktiskt men de återkommer jag till.

Handtaget är gjort av två stabila bitar titan som är sammanfogade med två skruvar utöver pivotskruven. Därtill återfinns en dold bult akteröver att fästa fånglina runt så önskas. Ett smart sätt att lösa den detaljen som gör att man slipper borra hål i handtaget. Det ger ett renare utseende och är särskilt uppskattat av dem som likt mig sällan använder fånglinor. Idag används de mest som dekoration, vilket är ett användningsområde även det. Sen finns det situationer när själva funktionen är eftersträvansvärd. Att höra ett plums när man är ute och rycker strömming bara för att se sin favoritkniv singla ned genom vattnet som en överprissatt spinnare är inte en syn som är uppbygglig för någon knivälskares karaktär. 

Distanserna som utgör fästpunkterna är skruvade från två håll vilket är att föredra framför att ha dem dragna rakt in i titanet. Mer styrka och mindre risk för att strippa gängor uppnår man med det. Extra viktigt är det om man har till vana att demontera sin kniv för rengöring. Eftersom det här är en kniv med lager i så kan det behövas något mer frekvent och känns inte opåkallat.

Modernt så det förslår: titan, öppen rygg med distanser, fasade kanter, försänkning kring "landningsområdet" för fingret,
 skulpterat clip och någon enstaka färgklick

Skruvas kniven isär finner man ytterligare en orsak till att kniven är ovanligt lätt för sin storlek. Titansidorna är kraftigt lättade på insidan med stora fickor vilket förstås minskar materialmängden och därmed vikten.

Apropå material vill jag tillägga att det är angivet som "TC4"-titan och jag har hört de som omnämner det som en enklare kvalitet än andra. Det låter jag vara osagt men konstaterar att beteckningarna varierar beroende vilket land materialen kommer ifrån. Detsamma gäller stålsorter. Man skall inte stirra sig blind på ursprungsland utan se mer till komposition och kanske ännu mer hur det därefter bearbetats. 

Färgen är blästrad titangrå och det går inte att komma ifrån att det är, hm ska vi säga vanligt förekommande på den här typen av kniv. Gillar man det är allt väl annars kan det upplevas aningen tråkigt. Jag kan tänka mig att ytan kan få viss patina/repor med tiden. Vad man tycker om det är olika men går det på en Sebenza så går det här. Med det menar jag att det tillhör materialet och hur det slits över tid. Sedan är ytan en ren canvas för dem som gillar att på egen hand laborera med anodisering.

I grund och botten ett mycket klassiskt knivhandtag. Tänk samma form i andra material och liknelsen blir tydligare.

Ur ergonomisk synvinkel är handtaget en hit. Förvisso är det lite knutet till hur ens händer är formade och något avhängigt av vad kniven skall brukas till. Men här är det linjerna som avslöjar att det handlar om gott hantverk. Traditionalisten kan föreställa sig samma form men i andra material som trä, horn och ben om det ökar förståelsen för vad jag menar. Inga konstigheter som talar om för dig exakt hur du måste hålla för att det skall fungera. Istället kan du byta grepp och fattningar som det faller sig. Det gäller även de med större händer. I det här fallet fungerar alla grepp jag kan komma på utom de när man håller kniven i nypan. Där briljerar sällan flipperknivar och inte heller den här.

De vanligaste fattningarna fungerar extra väl eftersom knivens storlek gör att handtaget fyller handen på ett tillfredsställande vis. 

En sak som ytterligare bidrar till den goda handkomforten är att flippern som agerar fingerskydd tillsammans med handtagets form bildar den där mjuka svepande bågen jag ibland talar om i mina texter. Den där som inte skall brytas för att inte flippern skall bli obehaglig mot pekfingret när kniven brukas. Här är det riktigt bra utfört.

Sen skär inte clipet in i handen utan försvinner på ett förtjänstfullt vis vid användande och att man valt att fasa handtaget kraftigare desto närmare bladet man kommer. Det är alltså något mer rundat precis där det känsliga tumvecket hamnar när man tar i lite.

Små saker som tillsammans i slutändan höjer helhetsintrycket avsevärt och därmed bidrar till det jag kallade "knivens uttryck". 

Öppning och lås

Att öppna den här kniven är så där härligt snärtigt som det kan vara på en bra flipperkniv. S571 Pro är inte den snabbaste jag hanterat men bra, riktigt bra. Ett par saker är värda att lyfta fram. Det första är en känsla av säkerhet. Den härrör bland annat från att motståndet inte är så hårt att man behöver pressa stenhårt innan bladet släpper men det är också det som hindrar den från att vara blixtsnabb. Det och det stora bladet. Det är en viss massa som skall accelereras.

Men jag uppskattar den avvägningen för i det här fallet medför det att kniven upplevs som närmast omöjlig att misslyckas med. Det andra som bidrar till det är att att flippern inte kräver någon tanke alls. Den kan attackeras ur vilken vinkel som helst hållandes kniven hur som helst. Bladet far ut ändå. Jag är ingen anhängare av knivar som kräver exakta handgrepp och att man måste "förladda" fingret genom att spänna det för att slutresultatet skall bli bra. Den sortens motorisk fingergymnastik hör inte hemma på en kniv. Särskilt inte om hela systemet syftar till att få fram bladet snabbt. Försök med det om ni är kalla och valhänta eller stressade av en eller annan anledning. Det först som ryker i de situationerna är de finmotoriska färdigheterna.

En effektiv och bra liten flipper. Den är försedd med mjukt rundade sidor som synes men friktionen kunde bättrats på

Själva flippern är rätt liten och dugligt rundad. Men den kunde fått en räffla eller två mot toppen till för att säkerställa aningen bättre fäste. I alla fall om man är våt om händerna noterade jag vid test. Då förloras lite av den säkerheten jag talade om ovan och det går faktiskt missa den trots allt.  

Känslan i kniven när bladet far ut och framförallt på väg in igen är jämn och mjuk. Bladet faller inte fritt utan har den där lätt hydraliska känslan jag föredrar. Fingergiljotiner ger jag i allmänhet inte mycket för. Som sagt det finns situationer som kanske inte är optimala och då behöver inte det riskmoment adderas till handhavandet av knivar.

Bladet löper i det här fallet på något så avancerat som nållager vilket ger större kontaktyta än traditionella kullager och borde därmed åtminstone teoretiskt ge mer stöd åt bladet. Något som kanske är värt att beakta ur slitagesynpunkt över tid. När knivar är nya torde det inte vara någon skillnad.

Ett av de bättre ramlåsen

Låset är konstruerat som det skall och fungerar helt utan negativa anmärkningar. Glapp, spel, stick, slip och allt vad det heter lyser med sin frånvaro. Konstruktionen är ett standardiserat ramlås med utbytbart stålinlägg i låsarmen. På plussidan utom själva låsfunktionen hittas att låsarmen är lätt att komma åt och och lika lätt att släppa. Armen är något högre än presentationssidan och har fått sig en liten fördjupning för tummen att ta spjärn emot för att åstadkomma detta.   

"Beta Plus Lock" kallas det här extralåset som förhindrar låsarmen att röra sig när det är aktiverat

Det som är speciellt är att Real Steel valt att förse den här kniven med vad de kallar "Beta Plus Lock", en funktion jag personligen kan vara utan. Det är en av de där extralåsen som förhindrar låsarmen att röra sig. Som sådant fungerar det väl men jag förstår verkligen inte finessen med dem ens på idéstadiet. Vad som inte fungerar lika väl är att själva skivan som utgör knappen för extralåset kan spinna och därmed rasslar en smula. Ett litet smolk i glädjebägaren. 

Att bära

Det går inte att komma ifrån att det här är en relativt stor kniv vilket till viss del avspeglas i hur den känns i fickan. Längden märks men det är framförallt bredden som är påtaglig. Tunn är den däremot med sina 12 millimeter över ryggen så på den ledden är S571 Pro diskret. Det i kombination med den låga vikten på under ett och halvt hekto gör att den inte är oäven trots allt. I sin storleksklass får den mer än godkänt. Det är trots allt skillnad på en liten fickkniv och en fullvuxen fällkniv med ett blad som närmar sig decimetern. Något får man betala för egglängden. 

S571 på plats i ett par byxor. Tämligen diskret trots sin storlek

Clipet förtjänar ett extra omnämnande då det är ett skulpterat clip som fungerar utmärkt. Utan att ha studerat det vetenskapligt tycker jag mig märka att allt fler clip av den typen  från flertalet tillverkare blivit bättre. Tidigare var majoriteten hopplösa då de såg bra ut men i allmänhet var skräp att använda. För styva, för små ramper och alldeles för ont om utrymme under dem var vanliga problem. 

Det här är tämligen tunt och fjädrar därmed tillräckligt för att kunna föras över kanten på textilier som exempelvis en jeansficka. Det låter även kniven glida tämligen långt ned i fickan vilket jag uppskattar. På den punkten är inte alla överens med mig vet jag. Det är en ren smaksak.

Clipet är en angenäm bekantskap i synnerhet som det är ett skulpterat dito det handlar om

Men en av de bästa sakerna med clipets utformning är att spetsen INTE pekar utåt. Det blir därmed bekvämare att ha i handen vid brukande som tidigare nämnts och det skrapar inte upp omgivningen när den vilar i sin tyghamn.    

Själva flippern är tämligen liten och diskret så den stör inte mer än nödvändigt. Helt anonym i fickan kan en flipperkniv inte bli därvidlag men här irriterar inte den detaljen. Återigen ett område som bidrar till ett gott helhetsintryck. 

Sammanfattningsvis

Det första intrycket av Real Steel S571 Pro består och det är att den känns lätt och välbyggd samt att de övergripande linjerna är eleganta med ett snyggt blad. Att vikten överraskar beror på att det här är en kniv som är relativt massiv sett till det yttre men väger in på låga 140 gram. Mycket av det beror på kombinationen flatslipat blad och invändigt lättade titansidor. Därutöver är den välbalanserad och helt neutral i sin viktfördelning vilket ytterligare bidrar.   

Det andra intrycket dröjer sig kvar även det och det är att kniven känns mekaniskt sund och att bladform och slipning borgar för en kompetent kniv. Även materialval och dimensioner känns lämpliga med avseende på knivtyp. TC4 titan i handtaget och Elmax i bladet som löper på nållager och ett välkonstruerat ramlås enligt modern standard. 

Med den här kniven visar Real Steel att de står sig väl i konkurrensen

Kniven utstrålar en solid känsla av kvalitet med något litet undantag. Jag är ingen större vän av hur disken till det extra låset sitter löst och kan rotera. Det var inte heller något som omedelbart gick att åtgärda.

Med modeller som den här och de andra premiumutgåvorna visar Real Steel att de vill vara med och slåss om den marknad som nu befolkas av märken som Reate, Rike, Stedemon och WE-Knives men kanske framförallt av Kizer när det gäller volym. Märken som jag ibland kallar för de nya kinesiska drakarna. De som fått alla att inse att tiden då de enbart ägnade sig åt plagiering och piratkopiering i Kina är över. 

Kvaliteten finns där men kanske inte namnet, än kanske skall tilläggas. Liang Gang som upphovsmannen heter har lyckats med en ren och tilltalande helhet kryddad flera välgjorda detaljer som höjer den här kniven över mängden. Allt väl producerat av Real Steel.

Exempel på utseendemässiga sådana är hur man valt att inte borra hål i handtaget för fånglina utan valt en dold lösning. En annan är det nästan helt sterila bladet och diskreta loggan på handtaget. Även satinfinishen som matchar vinkeln på ricasson skänker harmoni. Sen bjuder kniven på mekaniska finesser som ovanligt fina lager och ett extra lås för den som traktar efter det.

Apropå utseende måste jag säga att den är rätt anonym och antingen tilltalas man av det eller inte. Juryn är under överläggning gällande det som man säger på engelska. För den som gillar den rena "titanknivslooken" är det här en het kandidat som jag varmt rekommenderar. 

Känner man för att skaffa sig en S571 Pro så får man bestämma sig kvickt då det här är en begränsad upplaga, just den här råkar vara nummer 546 av 599. Sen blir det inga fler om man får tro RSK.*




Specifikation:

Längd utfälld: 216 mm
Längd hopfälld: mm
Vikt: 143 g (vägd av mig), 145 enligt specifikation
Bladlängd: 95 mm
Godstjocklek: 3,5 mm
Bladstål: Elmax
Handtag: Titan, TC4
Lås: Ramlås med stålförstärkning samt "Beta Plus Lock"

Producerad av: Real Steel Knives, tillverkad i Kina



/ J - överraskad

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 



* Något som förvånar är att av vad jag kunnat utläsa har kniven varit ute på marknaden, tagit slut och dykt upp igen vilket får mig att fundera lite över de där 599 exemplaren. Särskilt då jag såg att en tysk återförsäljare hade fyra stycken att avyttra. 

Dagens skratt!

Det blir intressant när folk utan kunskap bestämmer sig för att ha skarpa åsikter. I det här fallet rör det sig om Instagram, kommentarsfältet och ett specifikt märke, kinesiska San Ren Mu. 

Ett lågprismärke vars försäljning knappast hotar någon av de stora då de har olika målgrupp med sina produkter. De blev uppmärksammade för några år sedan när deras modell "710" numera "7010" sades vara en Sebenzakopia. Något jag diskuterat tidigare här på bloggen i olika sammanhang. Hur någon fick för sig att en tiodollarskniv vare sig kopierar eller hotar en etablerad fyrahundradollarsmodell är ett intressant diskussionsområde. 

MEN nu var det en bild på en annan modell som väckte anstöt. En bild jag lade upp på två versioner av modell "763". En med G10 skollor och en med aluminiumhandtag. Båda utrustade med Axis-lock, mycket riktigt stulet från Benchmade. Därför har SRM avlägsnat det senare utgåvorna och ersatt det med ett linerlås kan nämnas.

Bilden som väckte reaktioner, två versioner av SRMs "763" med axislock. Det var låset som väckte anstöt förmodar jag

Någon som kallar sig "tactical_center_elite" fann sig föranledd att med anledning av den bilden skriva följande:

"I detest clone companies."

Och det kan man få göra. Fast, man bör veta vad man pratar om först. Det är lite mer komplicerat med just SRM då de allra flesta modeller de har på programmet inte alls är stulna utan mer eller mindre egna designer. MEN de har några som är direktplankade det kommer man inte ifrån. Mest flagrant är kanske deras stöld av Vipers "Timeless". En Fabrizio Silvestrelli-design som döpts om till det anonyma "7028". 

Sen har vi modeller som "702" som är snubblande nära en "Des Horn" från Spyderco men som om man undersöker det närmare egentligen visar sig vara en Wimpfdesignad kniv från Klötzli. Så frågan är snarare vem av de formgivarna som inspirerades/stal av varandra först? Det vore intressant att veta. 

Nu till det komiska!

När jag gick in på vederbörandes Instagramsida så hittar jag massor av bilder på Real Steels sista hit "Megalodon", ha ha ha ha. STOR HUMOR! 

RSK (Real Steel Knives) är nämligen systermärke till SRM på samma sätt som ZT är det till Kershaw under KAIs regim. SRM valde att lägga sina mer exklusiva knivar under nytt namn ungefär som Toyota gjorde Lexus för att inte bli förknippade med lågprisprodukter. 

Av det skälet är t ex den gamla SanRenMu "963", storebror till de avbildade knivarna exakt samma kniv hos Real Steal. 

Så gärna kritik men se till att ha på fötterna först!

/ J - upplivad

#knivesandbikes

Knivrecension Real Steel G3 Puuko Duplex

- en polsk/kinesisk skandinav, kan det vara något?

Real Steel G3 Puuko köptes mest på grund av nyfikenhet på den mängd arbete som lagts ned på en kniv med stålhandtag. Det är inte ofta man ser formgivning av det slaget med fräsning och efterbearbetning både externt och internt på en helstålskniv då det vanligtvis är förbehållet det mer exklusiva materialet titan. Överraskningar är alltid uppfriskande och den här väckte därför mitt intresse. 

Real Steel G3 Puuko, Duplex

Resultatet är en "fullvuxen" kniv som ändå väger förhållandevis lite med tanke på konstruktionen. Modellen är formgiven av den polske designern Ostap Hel. Ovanligt nog finns den även i två versioner med två olika öppningsmekanismer och slipningar. Den ena är en "frontflipper" med "skandinavisk slipning" och den andra är en traditionell flipper med "duplexblad".

I det senare fallet blir namnet en aning missvisande då utseendet inte har mycket med en traditionell finsk puuko att göra. Sen kan invändas att "Puuko" mig veterligen bara betyder "kniv" och så långt är det rätt. Men det har även kommit att förknippas med ett särskilt utseende. På så vis blir namnet på den här kniven en aning skevt särskilt i det här utförandet.

"Duplex" syftar till den dubbla slipningen

Frågan är varför jag valde den här varianten? Det andra bladet är enligt mig snyggare och har mer praktisk slipning. Fördelen med den här versionen är att den är lättare och att framförallt bladet väger mindre. Det är något som kan ställa till det på knivar med "scandigrind", de kan tendera att bli framtunga i och med ökad mängd stål.

Sen kan inte stickas under stol med att jag fick en bra deal på just den här kniven och att den fanns tillgänglig. Båda faktorerna bidrog starkt till valet. Något för alla säljare att ta i beaktande. 

Blad

Egentligen har G3 Puuko en mycket grundläggande bladform. Ett nästan rakt blad med endast en svag droppoint. Större delen av det, nästan tre fjärdedelar är dessutom flatslipat i det här fallet. Totallängden mäter in på 95 millimeter. Materialet är det pålitliga Sandvik 14C28N. Ett stål i mittenfåran som används flitigt av kinesiska tillverkare när de inte håller sig till inhemskt stål eller sträcker sig hela vägen till Crucibles S35VN vilket är populärt i prestigeknivar från öst. Finishen är en tämligen blank och tilltalande satin som känns lyxig.

Bladets konturer är tämligen traditionella, detaljerna är det inte

Som tidigare nämnts finns den här kniven i två versioner och den andra är mer namntrogen med sin "scandislipning". Det innebär en distinkt låg sabelslipning och i det fallet vet jag inte om den är "äkta" det vill säga har endast en slipfas utan sekundäregg. Det fuskas lite med det i knivkretsar just nu eftersom uttrycket "scandi" säljer. Varianten har blivit mer populär i och med uppsvinget för "bushcraft"-knivar men ofta har de inte en äkta skandinavisk slipning utan endast en låg sabelslipning*. Mycket av fördelarna försvinner då och du får mest en kniv med mycket stål bakom eggen. Tåligt för all del men en del av poängen försvinner.

Föreliggande variant av slipning är mer komplicerad. Kniven har försetts med namntillägget "duplex" vilket åsyftar de dubbla slipfaserna. Den inre delen av bladet har fått en sabelslipning som teoretiskt i och med den ökade godsmängden i bladet är starkare än resterande tunnare flatslipning.

Har det några praktiska implikationer? Nej, det skulle jag inte påstå. Möjligen negativa i så fall. Det blir förstås dyrare att tillverka, mer komplicerat att underhålla och det gör även att det är mer stål bakom eggen nära handtaget så den skär sämre där.

Snarare återfinns grunden till valet i rena estetiska hänsynstaganden. Det ser mer intressant ut helt enkelt. Om det finns andra argument för vill jag gärna höra dem. På den punkten får jag gärna motbevisas!

Bladryggen har smalnats av mot handtaget till. Även det av estetiska skäl. Det följer linjespelet i handtaget på ett smakfullt vis. Sen fortsätter jag mitt korståg mot stora loggor och tycker att RSK kunde minskat ned fontstorleken på bladet. Det har man nämligen lyckats göra på andra sidan där bland annat modellnamnet återfinns. 

Troligen blir jag aldrig övertygad om fördelarna med att ha flera slipningar på en och samma kniv

Annars var jag väl inte helt vän med orginalslipningen på den här kniven. Ursprungsskärpan fick godkänt men inte mycket mer än så. Det förvånade mig lite eftersom mina andra knivar från Real Steel varit av högre klass därvidlag och klarat sig väl i jämförelse med andra märken. 

Sen blev jag överraskad när jag började använda kniven. Till en början undrade jag om de glömt härda stålet. En kniv med namnet "Puuko" förpliktigar och redan under första skogspromenaden gav jag mig därför på lite torkat trä jag hittade på marken. Jag slöjdade väl inte Emils etthundra trägubbar direkt men jag täljde och kände på egg och handtag en stund.

Där gjorde G3an inte bort sig vilket är en styrka hos en tämligen slank skapelse som beskrivs som en "gentlemannakniv". Eggen bet bra men det blev uppenbart att den dubbla slipningen inte tillförde något och att den i så fall skulle dragit mer åt det skandinaviska hållet utan sekundäregg för att bli optimal. Som det är nu är det en vanlig slipning med för mycket stål bakom eggen. Det är dessvärre ett vanligt problem som jag nästan påpekar i varje recension av moderna knivar så det är knappast unikt för den här modellen eller märket. 

Men däri låg inte problemet utan det uppstod först senare. Väl hemma strimlade jag nämligen upp några pizzakartonger och lådor för att känna på bladgeometrin och testa uthålligheten i stålet. Här brast det direkt. Efter den kvart jag karvade i skogen och två, tre kartonger, för all del i många strimlor vilket gav många meter blev kniven slö. Några drag på skärpstål och ett par drag på strigel så var den förvisso duglig igen men det var inte helt förtroendeingivande. Den tappade skärpan lite snabbare än önskat.

"Scandi" i namnet förpliktigar och då bör kniven vara bra för att hantera trä

Någon påpekade för mig att det beror på det "enkla Sandvikstålet". Nja, säger jag i det fallet. Så enkelt är det inte och i exempelvis Kershaws tappning håller det bättre är min erfarenhet. Jag skall granska det i relation till andra Real Steel-knivar över tid för att se hur det artar sig. 

Handtag

Stålhandtag börjar få lite av en pånyttfödelse vad det verkar. Det är bland annat knivar från CRKT som på senare tid fått uppmärksamhet genom samarbeten med kända namn som Jens Voxnaes och Liong Mah. Även Real Steel gör på samma vis när de slog påsarna ihop med Ostap Hel och gick sedan stålvägen för att hålla ned priset.

Metallhandtag i gemen har både för och nackdelar och en av dem - vikt blir man delvis av med om man väljer titan. Det är emellertid ett dyrare material och mer komplicerat att arbeta i vilket förstås avspeglas i priset på den färdiga produkten. 

Steel is real som det heter. Här i extra påkostad version

Konstruktionen av Puukon är intressant. Den är inte bara öppen utan superöppen. Det innebär att de två handtagssidorna är sammanfogade med en enda skruv utöver pivotskruven. Båda är överdimensionerade vilket trots de få fästpunkterna ger en robust lösning. I mitten av skruvarna återfinns vanliga torxhuvuden så inga konstigheter där. Att få en sådan konstruktion att bli stabil både vid användande och efter demontering/hopsättande kräver precision. Risken är annars att sidorna vill förflytta sig parallellt mot varandra vilket bland annat kan ge upphov till ocentrerade blad. 

Mönstrad yta för en aning textur och dubbla urtag för fingrarna

Stålsidorna är inte flata utan välvda för ökad komfort. Finishen är ett kapitel för sig då den bidrar med aningen mer fäste än det de blästrade eller stentumlade ytorna som är så vanliga. Här är det istället ett fint mönster som är fräst i materialet. Snyggt, ovanligare och tillika greppvänligt och därmed ett gott val enligt mig. 

För bättre grepp har kniven två stegvis utförda fördjupningar för fingrarna. De ger ett gott fäste och tillsammans med de rundade sidorna och den platta ovansidan på handtaget bjuds på godkänd ergonomi. Plats finns även för alla fingrar nästan oavsett handstorlek. Handtaget fungerar även väl i alla tänkbara grepp och flödet dem emellan. Den rättframma formen förenklar den biten. Den diskreta storleken på flippern gör att även att grepp i nypan fungerar dugligt och att den inte är i vägen när man till exempel försöker använda kniven mot flata underlag som plankor, huggkubbar eller skärbrädor.

Här kan skymtas hur lättad kniven är invändigt. En för övrigt mycket öppen konstruktion

Ett område som är värt ett extra omnämnande är något som först inte syns - insidan. Den är kraftigt bearbetad. Här återfinns en stor del av förklaringen hur kniven upplevs och uppträder både vad gäller vikt och balans. Det är ett par rejält urfrästa sidor som uppenbarar sig när kniven demonteras. Något som för övrigt går både snabbt och enkelt. Inga överdrivna mängder LocTite och skruvkvaliteten får godkänt.

Kniven hålls samman i enbart två punkter och byggkvaliteten och precisionen är anmärkningsvärt hög

Men det finns områden där komfort fått ge vika för utseende menar jag. Det lätt kantiga Star Trek utseendet bidrar med "hotspots" också. Särskilt gäller det underdelen av handtaget Jag hade gärna sett att den biten fasats av ännu mer. Förvisso finns det inte en stålkant på den här kniven som inte är rundad. Trots det känns området runt låset och urtagen helt enkelt när man tar i och fattar kniven hårdare. Detsamma gäller baksidan på flippern. Den är inte den värsta syndaren på området jag känt på men kunde rundats mer. Grundregeln är att baksidan på en flipper harmoniskt skall följa det "fingerchoil" som finns och inte bryta den linjen. Märkligt att så många tillverkare och knivmakare kan missa det. Testar de inte sina modeller innan de släpper dem?

Öppning och lås

"Puuko" är en kniv som likt RSKs andra modeller är en fröjd att hantera när det kommer till "ut och in" - biten. Bidragande till det är en väl avstämd "detent", en proportionerlig flipper och allmänt god geometri. Det sistnämnda är inte alltid helt givet trots att det borde vara det. Det handlar om flipperns placering, vinkel och storlek i relation till bladet och pivotskruven. Allt för att få en så distinkt öppning som möjligt. Här är det gjort rätt och underlättas förstås av att bladet löper på kullager. Resultatet är en kniv som torde tilltala alla som önskar använda sin kniv som stresskulor utöver som skärredskap.

En väl fungerande flipper utan allt för stort motstånd något som många liknande knivar annars lider av 

då hög hastighet eftersträvas

En av flera små detaljer som förhöjer totalintrycket rent utseendemässigt är att vinkeln på framsidan av flippern överensstämmer med framsidan av kniven. Frästa spår ger bra fäste för fingrar och det är i princip omöjligt att misslyckas att fälla ut kniven. Det bör påpekas att det inte går att trycka på flippern utan att den måste dras bakåt för att fungera. Så lite motorisk tillvänjning krävs som så ofta på knivar med den här typen av öppning. 

Då hela handtaget är i stål är således hela låsarmen en enda stålförstärkning vid 

kontaktytan mellan lås och blad

Säkerheten sköts av ett ramlås i stål. Fattas bara annat på en helstålskniv. Om låset kan sägas att så här skall det göras. Stabilare än de flesta och trots det lätt att släppa. Det är tillika enkelt att komma åt. Det krävs inga gymnastiska fingerövningar för att stänga kniven. Jag har inga negativa invändningar alls. Ytterligare en elegant lösning är att det är den överdimensionerade pivotskruven som agerar översträckningsskydd.

En detalj som bidrar till det goda intrycket är även att att bladet går fritt från "detentkulan" när låset släpps vilket gör att man inte behöver byta fattning eller trycka en extra gång för att stänga bladet. 

Att bära

RSKs Puuko är inte någon extrem lättviktare. Det är trots allt en kniv helt gjord i stål. Men för att vara en kniv med ett blad som med raska kliv närmar sig en decimeters bladlängd är de drygt hundratrettio grammen inte så illa. 

De fördelas dessutom på en slank kropp utan vassa kanter och hörn. Flippern sticker inte ut mer än nödvändigt och göms i fickan bakom den något välvda profilen på handtagsryggen. Till god bärkomfort bidrar även vinkeln på clipet. Kniven sitter bra i fickan helt enkelt. 

Ett tämligen platt clip vilket minskar risken för att det skall bli en "hot spot". Dessvärre är spetsen lätt utåtvinklad 

vilket gör att den kan kännas något ändå

Clipet är annars RSKs standarvariant och återfinns på flera av deras modeller. Här agerar det färgklick i och med att det färgats blått. Det jag funderar på är hur väl färgen kommer att hålla över tid. Patina eller bara slitet det är frågan.  Funktionen är utmärkt det finns inte mycket att anmärka på där. En skruv håller det på plats och det rör sig inte. Framförallt utgör själva clipet ingen "hotspot" när kniven används utan spetsen göms i handflatan. Däremot pekar den lätt utåt vilket är något som ibland vill skrapa i saker och ting. Bra men inte perfekt blir därför omdömet om clipet.

Ett par centimeter kniv syns. Lite för mycket för att vara optimalt

Väl i fickan är kniven rätt anonym även utseendemässigt. Den sitter förhållandevis lågt med någon centimeter synlig. Formen bidrar till att man når andra saker i fickan utan att skrapa upp handen. Storleken på kniven gör dock att den når rätt långt ned i en ficka och riskerar att beblanda sig med t ex nycklar och därmed bli repad eller skava på andra fickockupanter.

Sammanfattningsvis

"Äkta stål" blir ju märkesnamnet fritt översatt till vårt eminenta språk. I det här fallet är det mer adekvat än vanligt. Materialen i sig är inte extraordinära men någorlunda väl valda för prisklassen. Det ligger för övrigt över genomsnittet för en RSK kniv och högre än vad stålknivar normalt kostar. I Sverige kan Puukon köpas för runt 1100 riksdaler. 

Det som motiverar den högre prislappen och gör kniven ovanlig är istället sättet på vilken den är konstruerad och bearbetad. Designen är slank och elegant med ett blad som gömts helt i handtaget på samma vis som de uppmärksammande "Kwaiken"-knivarna från Burnley och Böker. Kniven ha fått en överdimensionerad pivotskruv som även agerar översträckningsskydd och den hålls samman med endast två fästpunkter. Bladet löper på kullager och har fått en avancerad flerfasslipning. Lägg därtill välvda sidor och en finmönstrad yta på handtaget till skillnad från blästrade eller tvättade finishar. Inuti har handtagssidorna frästs ur rejält.

En påkostad kniv när det kommer till tidsåtgång i maskinerna helt enkelt. 

En kaffe när man sammanfattar sina intryck är aldrig fel. Jo, jag gillar den här kniven även om den har sina fel och brister

Det är också det som placerar den i kategorin "tung fast ändå inte". Som jämförelse kan den av mig tidigare recenserade CRKT Pilar tas. Den kniven väger in på 119 gram och G3 Puuko på 133. Då mäterbladen 61 millimeter respektive 95 millimeter på längden Att få en en helstålskniv med närmare decimeterlångt blad att landa på den vikten är inte så illa pinkat.

Kniven är även bra balanserad. Inte bara i längsled vilket inte är alltför svårt att åstadkomma utan även i sidled. Knivar som har en presentationssida i G10 eller kanske kolfiber och en låssida i metall kan vilja kantra i handen särskilt när de är lite större. Det är en känsla jag inte uppskattar. Här finns inga sådana tendenser och det gör att kniven känns stabil snarare än tung. Sen ligger mitt ideal för en EDC kniv några gram lägre på viktskalan måste medges. Men här får man mycket blad för de investerade grammen. Det är en personlig avvägning som alltid är aktuell. Hur mycket blad önskas och vad får det väga? 

Real Steels G3 Puuko är ett steg upp vad gäller helstålsknivar

Real Steel Knives "G3 Puuko" är ingen neutral kniv. Det är en modern fällknivskonstruktion med flera finesser som försetts med ett traditionellt namn vanligtvis förknippat med fastbladare. Lägg därtill ett inte helt standardiserat materialval. Det hade snarare varit en stålram med G10-skollor i den här prisklassen. Den väcker därför uppmärksamhet och har både sina för- och nackdelar som kan summeras:

• G3 Puuko är en substantiell kniv som trots allt har ett handtag av stål om än ett avancerat sådant. Det betyder att det väger mer än motsvarande i titan. 

• Men materialvalet betyder även att den är billigare att producera än om den gjorts i titan. Det är också ett mycket hållbart material så jag har svårt att se att den är kniven skall gå sönder på något vis. Möjligen om man bortser från kullagren. Men nu lanseras inte den här kniven som "hard use" heller skall tilläggas. Detta suspekta amerikanska uttryck. Den presenteras som en "gentlemans tactical", ett lika märkligt uttryck för övrigt. Men resultatet av valen kan summeras: kniven är relativt billig och troligen hållbar.

• En sak jag inte är helt vän med är trots allt duplex-slipningen. Visst är den intressant men den tillför inget praktiskt och kniven blir de facto sämre att använda. Sen hade Puuko varit ett så mycket bättre eggredskap med bara lite mindre stål bakom eggen. Den är inte på intet sätt dålig men har högre potential. Det gäller de flesta knivar jag testar faktiskt. 

• Utseende är inte en oviktig egenskap och om du gillar ett modernt lite lätt kantigt snitt som ändå har ett konsekvent flöde så har Ostap Hel lyckats mycket bra här. Det gäller båda varianterna även om jag tycker att den andra kniven med frontlipper är snyggast måste tillstås. 

• Tillverkningskvaliteten talar också starkt för den här kniven. Inte många om ens någon tillverkare slår RSK på fingrarna i kvalitet/per krona för närvarande. Det finns de som är billigare och det finns de som är bättre. Här bjuds på generell precision och genomgående fint utförda detaljer. 

• Undantaget som bekräftar regelns tycks vara behandlingen av Sandvikstålet som drar åt det mjuka hållet. Egguthålligheten är inte den bästa och slipningen kunde varit bättre. 

Sammantaget anser jag att Real Steel Knives träffat rätt med i sin beskrivning av sin G3 Puuko när de kallar den "gentlemans tactical". Jag skulle istället vilja kalla den för en större EDC-kniv med potential för lite tyngre arbeten om så krävs. Men någon riktig arbetshäst är det inte. Då hade ergonomin behövts finslipas ytterligare. Men till allehanda dagliga sysslor är den utmärkt. Den gör det den skall och den gör det med stil. Den är både snygg och har en klar "jojo-varning" det vill säga den fungerar som leksak för entusiaster också med sitt väl avstämda handhavande. 

Specifikation:

Längd utfälld: 207 mm
Längd hopfälld: 112 mm
Vikt: 133 g
Bladlängd: 95 mm
Godstjocklek: 3,5 mm
Bladstål: Sandvik 14C28N
Handtag: stål
Lås: Ramlås, stål

Producerad av: RSK - Real Steel Knives , tillverkad i Kina



/ J - testar stål

* Även om jag vill lägga in en Brasklapp och säga att "äkta" alltid är öppet för diskussion då det sällan ser ut så i verkligheten så fort man slipat eller brynt sin kniv. 

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Knivrecension Real Steel "Griffin"

- snarare äkta aluminium

Den här gången återvänder jag till det äkta stålet från Kina. Real Steel, SRMs upphottade varumärke bjuder på större knivar och genomgående mer avancerade konstruktioner och lyxigare material än småkusinerna från landet. Jag innehar sedan tidigare modeller som 963, Takin och Sea Eagle. Den sistnämnda finns recenserad här på bloggen.

Dagens huvudperson är "Griffin". Jag hade sett kniven på nätet men fick upp ögonen för den ordentligt via en vän på Instagram som mer eller mindre lanserade den i en serie bilder och talade väl om den. Kniven har ett par drag som fångade intresset. I grund och botten är det en enkel kniv men den har ett handtag av aluminium vilket inte är helt vanligt och en smula kontroversiellt material. Något märkligt kan tyckas eftersom alla tycks dyrka titan för ögonblicket. Dessutom har Griffin ett lås som är relativt sällsynt, ett "plungelock" eller "buttonlock".

Om man därtill adderar tidigare erfarenheter av märket ifråga som säger att det är svårt att överhuvudtaget hitta mer prisvärda knivar än Real Steel så uppstod en viss nyfikenhet från min sida.

Real Steel E775 "Griffin"

Steget från tanke till handling var därför inte så långt även om jag tvekade en smula inför vilken modell som skulle väljas. Även "Snowleopard" och någon version av deras "H6" lockade. Men till slut blev det "E775 Griffin" som avgick med segern.

Om någon känner igen modellen sedan tidigare så är det inte konstigt. Ursprungligen är det en kniv från Carson Tech Labs, ett av Kinas prestigemärken och ett av de tidigaste att försöka lansera sig på den västerländska marknaden. Nu heter "Carson" egentligen Huang Liang Zhi och det är han som designat Griffin. Så den aktuella kniven är således en produktionsversion av en customkniv. Något inte alla känner till. 

Twitterversion: Sympatisk kniv som kunde varit ännu bättre.

Blad

Jag börjar som vanligt med att granska den mer seriösa sidan av en kniv - bladet. I det här fallet är det inte så mycket att granska egentligen då det är tämligen enkelt eller jo, det finns en del att säga. Grunden utgörs av en flatslipad droppoint som mäter nio centimeter på längden. Godstjockleken är 3,5 millimeter och stålet är hederligt Sandvik 14C28N. Ett stål Real Steel gärna återkommer till. Finishen är en fin stentumling som sedan halvpolerats. 

En stabil bit svenskt stål med god form, för mycket choil och text

Bladet faller mig i smaken även om det finns några brister jag ämnar adressera. Ett har med hålet i det att göra. Det som finns för att enhandsöppna kniven. Mer om det under rubriken "Öppning och lås". Det är inte snyggt i mina ögon och inte heller särskilt praktiskt.  

Sen är jag och kommer alltid vara någon kluven inför fenomenet "choils". Ni vet de där stora urtagen för fingrar som spred sig från Spyderco via Strider och nu återfinns på en hel del olika knivmodeller. Syftet med dem är att man skall kunna "smyga upp" på bladet för att få bättre kontroll vid utförandet av små pilliga uppgifter som tarvar precision från eggar och spetsar. 

Mitt förslag är att istället designa knivar vars eggar befinner sig närmare handtaget från början. De stora nackdelarna med "choil"-lösningar är nämligen att det uppstår ett långt avstånd mellan pekfinger och egg i de fall man inte använder dem. Sen kortar de ned längden på eggen avsevärt* vilket gör att förhållandet mellan egglängd och totallängd på kniven blir usel. Värst av allt är dock att de gärna vill haka fast i det man skär i särskilt gäller det kartong och tyg. 

Det här är vad som händer i ett "vanligt" hammargrepp. Det blir mycket långt fram till eggen

Fördelen med lösningen är att kniven blir lättslipad. Appropå slipning så anlände Griffin godkänt vass men var inget att skryta med. Den här kniven tarvade några drag på skärpstålet för att prestera som den skall. 

Sen har den som slipat det här exemplaret varit en aning oaktsam vilket medför att den närmast har en svag recurve vilken jag ämnar slipa bort när det är så dags.

Därefter är den inte alltför pjåkig. Flatslipning, inte för tjock bakom eggen även om den kunde varit något tunnare och ett dugligt stål gör att den klarar sig när det gäller småjobben. Ni vet repstumpar, avlägsna någon etikett, småsysslor i köket etc. Att penetrera saker som krympplast och PET-flaskor är den riktigt bra på. Spetsen är vass och änden på handtaget vilar inne i handen vid "sabelgrepp" vilket gör att den känns trygg att stöta i saker med.  

När det är dags för aningen tyngre sysslor blottar sig Griffin en smula. Eller mer korrekt, omdömet blir blandat. Det var det där med ergonomin när det kommer till trä och mattstump. Det är lite synd för bladgeometrin och eggen biter över förväntan i mitt torkade virke.

Som väntat är det jäkla urtaget för fingret i vägen ibland. Det blir extra tydligt om man exempelvis skär kartong eller framförallt tyg då det ideligen vill haka i materialen varpå man får börja om. Det går bättre om man tänker sig för när man arbetar. Men jag vill inte tänka mig för. Dessutom blir det tydligt att kraften minskar eftersom man tvingas skära relativt långt ut på bladet. Ett eller två snitt i en kartong är inte jobbigt men efter tjugo, trettio och fler så börjar det kännas.

Sen är det ytterligare en detalj som gör onödigt tungt att jobba med kniven och det är vinkeln på eggen i relation till handtaget. Den lutar närmast upp mot spetsen och buken är lite flack vilket gör att papp och kartong vill smita iväg från skäret ju längre in i det du kommer. Det är i gengäld den buken som gör spetsen så kompetent.

På det hela stora taget får kniven godkänt. Vid tyngre jobb presterar den inte bland de absolut bästa men de "dagliga behoven" som förstås  kan bara oerhört varierande för olika individer, klaras av utan problem. 

Handtag

Handtaget är ett av de områden som utmärker den här kniven. Dels för att den försetts med metallhandtag gjort i 7075 aluminium istället för titan och dels har den bara två fästpunkter. Det ihop med låskonstruktionen gör kniven inte bara öppen utan ovanligt öppen. Lätt att rengöra således även om jag anser att det ofta är ett pseudoargument.

Alla knivar nuförtiden skall vara demonterbara och lätta att rengöra, även de som inte används särskilt mycket. Missförstår mig rätt - det är inget dåligt med att en kniv är lätt att spola ur men med det följer även nackdelar med dylika konstruktioner som sällan tas upp**.

Lätt, stabilt och välbyggt handtag

Aluminiumet är hårdanodiserat svart och är extremt styvt. Det finns ingen tillstymmelse till flex i handtagssidorna. Materialvalet gör även kniven mycket lätt. Griffin väger in på under hektot och det skall ställas i relation till ett nio centimeters blad. 

Vi har således att göra med ett material som är både lätt och styvt och avsevärt mycket billigare än titan. I mångt och mycket är det lika väl lämpat för ändamålet sånär som på en punkt. Det fjädrar inte lika bra och kan därmed inte användas i de så oerhört populära ramlåsen utan tarvar då speciallösningar.

Renare blir det knappt 

om man bortser från det onödiga extralåset då

En svaghet som alla metallhandtag har oavsett om det är stål, titan eller aluminium är att de blir kalla på vintern. Så de som vet med sig att de använder sina knivar mycket utomhus och även i regn rekommenderar jag generellt att kika på knivar med andra handtagsmaterial eller skollor.    

Handtagets grundform är bra och även tanken bakom. Men sen blev det lite fel enligt mig. Jag vet inte vilken hand man tänkt sig för att det skall fungera perfekt. Här kan jag inte låta bli att jämföra med en annan av Real Steels knivar i ungefär samma storleksklass som jag också äger "Sea Eagle" vars handtag är avsevärt mycket mer ergonomiskt i samtliga grepp jag kan komma på. Det beror på att det är enklare utformat.

Det är två brister som framträder tydligt när Griffin greppas hårt och arbetas med ett tag.

Den första är att den främre delen av handtagsryggen av någon outgrundlig anledning inte är fasad. Det framstår i mina ögon som lite märkligt eftersom resten av handtaget är det och det blir extra tydligt mot den bakre delen där det gjorts riktigt bra. Det får mig att förmoda att det är en utseendegrundad detalj. Hur som haver är det inte bra och vad det bidrar till är att om man greppar hårt om kniven skär kanterna in i handen. En annan "hotspot" som orsakar tryck efter ett tag är den bakersta kanten där lillfingret hamnar när kniven hålls i hammargrepp. Fenomenet uppkommer dock bara vid tyngre arbete kan tilläggas. 

Grundregel nummer ett: handtag skall inte ha kanter och hörn! Särskilt inte de i metall.

Elegant och avfasad kant i bakre regionerna men desto kantigare i fören

Sen kommer vi till en av mina mer välgödda käpphästar och det är en detalj som alltför många tillverkare missar och som är flagrant även här. 

Det handlar om hur man utformar "choils" eller fördjupningar för fingrar. I det här fallet är det felaktigt gjort. Den markanta fördjupningen för pekfingret beskriver istället för en mjuk rund halvbåge vilket är att föredra en vågformad linje med vågtoppen riktad bakåt. Snyggt men inte bra. Vad som händer är att den smyger fingret och därmed hela handen bakåt på handtaget. Det ger längre räckvidd men det sker på bekostnad av kontroll och styrsel över kniven. Greppas kniven i ett naturligt hammargrepp så hamnar handen ungefär två fingerbredder bakom eggen vilket är rätt mycket. 

Grundregler nummer två: Choils skall utformas så de förbättrar greppet, inte flyttar handen bakåt.

Så här gör man inte! Riktningen på denna "choil" är ju åt fel håll

Förvisso räddas det här misstaget något av att man har försett kniven med en möjlighet att krypa fram på bladet, ett så kallat "forward choil" vilket jag för det mesta anser är ett jäkla otyg. Det är något som spridit sig från Spyderco. Skillnaden är att deras knivar utgår från och är konstruerade kring dem. Här känns det som något av en efterkonstruktion.

Men det fungerar tämligen bra när du väl är på plats. Du kan smita fram med ett finger och utföra detaljarbeten. Detsamma gäller den främre delen av handtaget som fått sig en bra rundning vilket underlättar sidledes grepp, "pinchgrip".

På Griffin fyller urtaget även en dubbel funktion eftersom det underlättar sliparbete. Ett intryck som förstärks av frånvaron av tumknoppar eller andra öppningsanordningar.

Om handtaget vill jag egentligen säga att det får godkänt - men inte i alla fattningar. Det är framförallt i "sabre grip" med en tumme på ovansidan av handtaget och handen långt bak när man utför svepande skär som det fungerar optimalt. Likaså om pekfingret placeras i därför avsett "choil". I dessa två grepp är handtaget riktigt bra.

Men obstinat som jag är föredrar jag handtag som inte "pratar med mig" och bestämmer hur jag skall hålla.  

Öppning och lås

Under den den här rubriken återfinns lite av Griffins själ. Kombinationen av ett "buttonlock" och kullager ger en kniv som är minst lika lätt att hantera som säg en med "Axislock" eller "Compressionlock". Gången är mycket mjukt och kniven är nära en "freedropper" när låset släpps. Så mycket att den likt några andra knivar som är så mjuka i gången nästan vill studsa ut igen om den fälls ihop för snabbt. 

Hål för tummen?

Kniven kan öppnas lugnt och stilla med två händer om så önskas. Något som inte är helt givet nuförtiden. Många fällknivar med flippers har så hårt motstånd, "detent" att de nästan inte kan öppnas på det viset. 

Det som emellertid är tänkt som det huvudsakliga sättet att fälla ut kniven är via ett hål i bladet. En beprövad konstruktion vid det här laget. Därför är det desto märkligare att konsten ännu inte behärskas till fullo. I det här fallet är hålet inte särskilt bra alls. I sin iver att frångå cirkelns perfektion och därmed inkräkta för mycket på Spydercos signum har man valt en form som förvisso följer handtaget någorlunda men som inte är helt lyckad. Hålet är till att börja med för litet. Som det är nu får man in lite av fingrets mjukdelar vilket gör att det trots allt fungerar. Men det är enkom för att bladet glider så lätt annars vete tusan. Sen är formen bara märklig. Den vidgar sig på fel ställe och hjälper inte till ett dugg. Den gode Carson tvekade lite med pennan där känns det som. 

Det tredje alternativet - att stänga och öppna kniven med hjälp av låset gör dock kniven snabbare än en oljad iller. 

Ett lås jag verkligen uppskattar. Både till funktion, utseende och handhavande

Bladet hålls på plats av ett "buttonlock"/"Plungelock". Det är ett ovanligare lås men återfinns ofta på "autos" då det är ett lås som fungerar väl ihop med fjädrar. I min samling återfinns det på knivar som Bökers Speedlock och modeller som Stinger samt Godfather från Protech. 

Griffin kan som sagt öppnas på samma vis som Spydercos compressionlock eller ett axis-lås från BM genom att man frigör låset och sedan snärtar ut bladet. I det här fallet går det exceptionellt lätt eftersom bladet dessutom löper på kullager. Det låser stabilt utan glapp eller spel. Inte ens om jag greppar spetsen på bladet och provocerar kniven hårt vill den flexa. Real Steel får med beröm godkänt på den punkten.

Konstruktionen gör låset mycket lätt att släppa. Så lätt att man beslutat att förse kniven med ett sekundärlås som blockerar rörelsen och därmed förhindrar att man av misstag släpper låset om handtaget kramas hårt. Något jag tycker är onödigt men någon kan säkert uppskatta finessen. Med befintlig konstruktion är det i alla fall inte i vägen. För symmetrins skull ser skruvhuvudet på motstående sida likadant ut som låsknappen. Det är dock ren kosmetika och låsknappen är inte dubbelsidig. Det behöver den dock inte vara och kniven är mycket lätt att hantera även med vänster hand.  

Jag uppskattar att bladet trots de fina lagren inte faller helt fritt när låset släpps. Jag gillar inte fingergiljotiner utan föredrar en mer "hydralisk" känsla. En aning motstånd som dock skall vara lätt och framförallt mjukt och jämnt. Så är det i det här fallet vilket placerar det  här låset bland mina favoriter. 

Att bära

Clipet är osedvanligt bra för att vara på en kinakniv. Det är en detalj som de annars varit notoriskt dåliga på överlag oavsett märke. Det har erforderlig spänst för att hålla kniven på plats utan att för den skull göra kniven omöjlig att dra. Handtagets släta aluminiumyta underlättar det hela.

Det sticker tyvärr upp för mycket kniv ur fickan för min smak. Ett par centimeter är synliga och clipet i sig är blanksvart så kniven är inte överdrivet diskret.

Griffin sitter bra i fickan men clipet är enligt mig fult

  

Utseendet på clipet är inte något att hetsa upp sig för annars. Det är snarare tämligen fult och jag misstänker att den målade ytan kan bli rätt skavd med tiden, förlåt erhålla patina. Det hålls på plats med endast en skruv men är försänkt i handtagssidan vilket gör att det inte vandrar i sidled. Clipet är inte flyttbart vilket vänsterhänta skall vara observanta på. Kniven bäres med fördel på höger sida och där med spets uppåt. Något som dominerar idag oavsett märke på kniven.  

I övrigt är Griffin neutral till bra att bära. Inte för vid, inte för tjock, saknar vassa hörn och väger lite. Sammantaget gör den sig väl i fickan för en kniv av den här storleken. 

Sammanfattningsvis

Jag vill tycka om den här kniven mer än jag gör eftersom den har flera egenskaper som jag uppskattar. Bladet är väl utformat i ett beprövat stål, låset fungerar suveränt och kryddar tillvaron genom att sticka ut lite i ramlåsträsket och clipet får godkänt. Som bonus om det nu är det får man en kullagrad fällkniv till lågt pris. Utseendet skäms heller inte för sig och var det som lockade mig mest faktiskt. 

Jo, metallhandtag blir kalla frostiga vinterdagar

Men det finns även några punkter som drar ned helhetsintrycket för min del. Det är framförallt några ergonomiska detaljer som behöver förbättras. 

Ett sådant är öppningshålet som rent ut sagt är märkligt även om grundformen kan spåras till "Byrdknivar". Här är det dock mindre och jag skulle vilja se den mänskliga tumspets som passar in i det hålet.  Det verkar som om Real Steel förutsatt att man vill använda låset för att snärta upp kniven istället för att använda hålet. Möjligen har de rätt i det. 

Handtaget är nästan bra men ryggen måste rundas mer och "choils" skall inte se ut som hajfenor utan vara mer halvmåneformade för att vara optimala.

Griffin - inget för grovjobbaren men för esteten

Sen går det inte att komma ifrån att jag anser att alla Real Steel-modeller jag stött på hittills har varit synnerligen prisvärda. Det är inte många andra tillverkare som kommer ens i närheten av ekvationen väl valda material, fina detaljer, superb byggkvalité och passform till det priset.

Det gäller även Griffin. Sandvikstålet 14C28N hittar du även i bättre Kershawmodeller*** och har här formats till ett stilrent, praktiskt och allroundbetonat blad som fungerar väl till det mesta med sin flatslipning och uttalade spets. Låset agerar med auktoritet och handhavandet är utmärkt lätt. I ärlighetens namn är det här en kniv som är lika rolig att leka med som en flipper för den som värdesätter den egenskapen. 

Vart hamnar jag då i mitt slutomdöme? Griffin är en kniv som trots några brister växer efterhand och agerar fickkniv med pondus. Bristerna i ergonomi gör att den inte är för den som använder sin kniv under längre perioder i sträck. Att den är lätt och inte särskilt skrymmande trots ett rejält blad är mycket positivt. Lägg därtill ett schysst utseende och du har en sympatisk kniv till relativt lågt pris. 

Specifikation:

Längd utfälld: 207 mm
Längd hopfälld: mm
Vikt: 98 g
Bladlängd: 90 mm
Godstjocklek: 3,5 mm
Bladstål: 14C28N
Handtag: 7075 aluminium
Lås: plunge/buttonlock

Producerad av: Real Steel, tillverkad i Kina.



/ J - tämjer mytologiska bestar

* I fallet med exempelvis Strider SMF blir det mycket tydligt. Du har en stor, tung, kraftig fällkniv med en bladlängd som matchas av små fickknivar. 

** Bara för att nämna några: Öppna konstruktioner ger mindre anläggningsyta mot handen vilket gör dem obekvämare att arbeta med än slutna diton, särskilt utan handskar. De kräver också mycket högre precision i tillverkningen då det alltid föreligger en risk att handtagsdelarna rör sig i relation till varandra då de har mindre stagning. 

** Det togs fram i samarbete mellan Sandvik och Kershaw som ett dedikerat knivstål och är en utveckling av deras klassiska "Moraknivsstål" 12C27 och 13C27.

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre