Dagens bild nr 179 "Stjärnskådare"

Namngivning av saker och ting är aldrig lätt. Inte minst vet alla som försöker hitta på nya namn på bilar det. Om ni inte känner till historien kan ni googla på vad det var meningen att Honda Jazz skulle ha hetat i Europa och Sverige. Det blev ändrat kan jag säga.

Samma problem uppstår lätt när man skall namnge knivar för en internationell marknad. Farorna kan ligga i att ord betyder något annat på främmande språk eller bara att de ger upphov till icke önskvärda associationer. Ni har alla i färskt minne vad CRKT döpte sin stora Khukri till! Detta trots att bland annat undertecknad faktiskt kontaktade dem och påpekade hur det stod till. De kanske betraktade det som extra marknadsföring, vad vet jag. 

Associationer var problemet för designern av den här kniven, Mazwan Mokthar, också. Han skrev till mig att han fick mardrömmar efter att ha googlat på fisken som delar namn med kniven. Han sade också "It would eat your soul in a staring contest!" Det ligger något i det kan jag intyga. 

Kniven från Two Sun med den diskreta beteckningen TS137 heter alltså Stargazer. Förutom en kniv och en fisk är det en eminent låt med Rainbow för er som inte vet.

"Stargazer"

Som alla kan se är det här en kniv som egentligen bryter mot mina principer. Åtminstone den som säger att jag verkligen inte gillar miniatyriserade köttyxeblad på fällknivar. Men vem lurar jag? Jag har inga principer och någon gång skall man ju testa allt sägs det. 

Faktum är att jag gillar den här kniven. Trots att den inte är "gjord för mig". Den är rätt typisk för att vara en Two Sun vad gäller material och tillverkningssätt även några saker som utmärker den. Den exklusiva och arbetade kolfibersidan tillsammans med dold skruv i clipet är exempel på det. Men mest är det den riktigt bra frontflippern. En av de bättre jag stött på faktiskt. 

/ J - principlös

#knivesandbikes  #knivigtvarre

Fredags-EDC XLIV

Dagens knivar ingår i någon slags jämförelse. Det handlar om två Spydercos, en Native i lättviktsversion och en Para 3 i originalversion med G10-sidor. Frågan är om det finns någon poäng med Para 3 i FRN utförande? Åtminstone om man sedan tidigare innehar de här två. Jag lutar starkt åt att så inte är fallet.

Äpplen och päron eller lika som bär? Jäkla efterrätt det här

Själv är jag i så fall nog mer inne på en Native 5 med G10-handtag om uppställningen skall kompletteras. Personligen är jag inte helt förtjust i det här mönstret nämligen, något de kallar "bi-directional". Jodå, det ger EXTREMT bra grepp. Ingen risk att halka där inte. Men i mitt tycke bidrar det faktiskt med för mycket friktion. På större knivar kanske skall tilläggas. Det är inte något problem på modeller som Delica, Dragonfly 2 eller Manbug.  

Jag kan villigt erkänna att jag brukar nudda knivar med den sortens handtag med en smula sandpapper ibland. Det gäller exempelvis min Manix 2 LW där jag filade av alla jäkla taggar den ryggen var försedd med.* Jag vet inte varför främst amerikanska tillverkare av knivar är så oerhört förtjusta i den sortens detaljer. Oftast vill de ha "jimpings" överallt också. 

Troligtvis är de storfiskare allihop och ägnar sig åt att flå ål hela dagarna. De stackarna står där i grov sjögång med galonvantar och slemmiga slingrande fiskar upp till knäna och hanterar rakbladsvassa knivar. Då behövs det förstås. 

Glad fredag på er allihop!!

/ J - inte storfiskare


* Det är inte enbart Spyderco som gillar den sortens grepp. Det gäller exempelvis Benchmades Griptilians också. 

Dagens bild nr 178 "Inte min, hennes"

- när knivar blir symboliska

Jag innehar sedan tidigare ett exemplar av samma modell som på bilden, Kershaws Launch 4. Den lånades friskt av min sambo som uppenbarligen uppskattade den. Troligen mest för formatet men även för att den är lätt att hantera. Hon brukar för övrigt säga att hon inte är knivintresserad utan "knivindoktrinerad"! Det må nu vara hur det vill med den saken men hon ver mer än gemene namn är jag rädd. 

Vad passar då bättre som symbolik att ge henne en kniv i födelsdagspresent? Samma modell som min men i annan färgställning, hans och hennes. Romantik i knivtokstappning*. 

"Not mine, hers"

Just den här modellen är s k "Californa legal" vilket innebär att bladet understiger 2 tum för att passa de lokala lagarna på USAs västkust. Vad det medför är en liten och därmed mycket behändig kniv för de gånger man bara behöver ett vasst blad för att skära av en tråd eller dylikt. På köpet får man en riktigt bra liten spets till att pilla med. Allt i strömlinjeformad och snygg förpackning.

Ja, sedan kan det tydligen följa med en hel del symbolik på köpet. Det beror på användaren!

/ J - knivromantiker

#knivesandbikes  #knivigtvarre

* Till mitt försvar kan sägas att hon faktiskt önskat sig en kniv. 

Knife review QSP Piglet

-  a platform to build on

Today's review object feels like a natural development of QSPs more budget-friendly offerings. Among them, you find knives like the earlier reviewed Parrot. A knife I appreciated for its straight forward approach. But there is no doubt in my mind that it is made for competing with other somewhat simpler knives like the Ka-Bar Dozier or the OKC RAT2.

This knife is, according to me, a step above and a more advanced knife in some ways. Perhaps not so much in materials as in design.

QSP 112-A Piglet

Piglet is a knife from a to me unknown inhouse-designer working for QSP. But the person concerned succeded. That I can tell you without revealing too much in advance.

What we have before us is, how shall I put it, a very sound knife. The materials are well chosen and machined to create an affordable knife with some finesse and great potential as a platform. It seems QSP thinks so too since this model besides this basic version also can be had in a limited edition with Damascus blade combined with a handle with Raffir Noble scales. In that implementation, it's definitely not a budget knife anymore I might add.

Better knife,  Better life, that's what QSP claims and who am I to disagree?

Twitter version: QSP - Piglet with potential 

Blade

If the mother of all knife-blades is a "straight" one I guess the father must be "drop points". This is a good example of such a blade. Piglet offers a blade length of slightly under eight centimeters with a height of 2,6 centimeters and a blade thickness of around three millimeters. Nothing out of the ordinary.

The blade finish is a satin, no more no less. There are no extra elements added in order to make the blade look special on this version. And that is not needed. What makes this blade look good is the well-balanced proportions. They are enhanced by the sweeping plunge line which mirrors the shape of the blade and also the knife as a whole. 

The blade is a basic drop point

The material, Sandvik 14C28N is one of my favorites among so-called "budget steels". I put that expression within citation marks. I'm not particularly fond of that categorization since there is a danger in using such terms casually. But given the price level, it's not one of the more exclusive steels. However, as I see it, it's very well-balanced in terms of taking and holding an edge versus toughness and corrosion resistance. 14C28N is not super steel by any means and can't compete with them in the edge holding department. But a property it shares with more expensive materials such as CPM S30V and S35VN is that it's developed as dedicated knife steel and, not for any other industrial cutting tasks. It makes for a bigger body of knowledge when it comes to usage in this context. That increases the chance of success for knifemakers. More exotic and thereby less used steel is more of a gamble.

The factory edge on this specimen was decent without being extraordinary good. Centered and fairly consistent and sharp enough to shave hair but not entirely without pressure, if you know what I mean. The existing sharpening notch is almost correct executed. A couple of more millimeters and it would have kept clear of the plunge line entirely. As is there is an ever so slight slope towards the heal of the blade.

Piglet is otherwise rather thin behind the edge. Something that is helpful when you cut into materials like double-walled cardboard and other materials that isn't as flexible as thinner paper.

 A flat ground blade in Sandvik 14C28N 

The blade shape gives this knife away just by looking at it. Piglet is a user with a broad assortment of tasks in mind. A similar shape can be found on many competent small fixed blade knives as well. Think Fallkniven VM1 just to name one. The shape is well proven and works for most smaller jobs.

Occasionally I stated that some knives behave the way they look. That really applies in this case. Piglet is a knife that works in most materials and in a way you can expect from a well-made pocket knife. Especially nice was to discover that it works more than decent in woodcutting and carving, both fresh and dried wood. That certainly makes life easier when you bring your knife out on camping and hiking adventures. At least in these parts of the world you must be able to handle wood. A fun fact, about 70% of Sweden's land area is covered in forests.

The tip is more of a precision tool than a pry bar on this knife. The flat ground makes it less strong than say on a typical scandi-grind knife. But in return, you get a blade that is significantly better at field cooking and other cutting tasks which is favored by less steep angles.

Handle

If you look at this handle you are struck by one of few and the most obvious decorative element on this knife. That is the two-colored G10. Piglet can be had in this beige/black version or in green/black if you so prefer. And then, of course, you have the before mentioned limited edition with Raffir Noble for those who like a little more bling in their life.

The other palpable attribute is the overall rounded shape of this handle. It feels as it looks, round and soft. Perhaps it feels the way a Piglet looks? Food for thought.

The ergonomics on this knife is excellent. Besides sweeping lines that is achieved by chamfering and softening all edges on the frame. But the foremost secret behind the comfortable grip is the vaulted sides. The G10-sides are heavily 3-D shaped and that is not too common in a price class where slab sides dominate. Time is money and each moment, like shaping G10, costs in terms of production time. 

The well-shaped handle has sides in two-colored G10

The base of this knife is a well-made steel frame insofar that it's properly weight relieved and rounded. The open construction is held together with two screws beside the pivot. The size of screws is for this size of knife rather standardized T6. So far my experience with hardware from QSP is positive. But I wouldn't mind a size bigger screw heads. If you are going to take your knife apart it's always better with somewhat sturdier dimensions to avoid stripping the screws. That is especially true for a user like the Piglet.

The frame is standing proud over the sides and is very well 
chamfered and polished

The blade runs on phosphor bronze washers and the frame is, as can be seen, heavily
weight relieved

The liners stand proud and letterbox the scales. I know there are different opinions about that way of making handles but it for sure makes the handle more rounded. Personally, I don't mind but I've heard that some simply put think it looks ugly.

Ergonomics are as said good and most grips work really well even if hammer- and saber grips are favored. Pinch grips, for instance, doesn't feel completely natural with thumb studs in general and the same goes for this knife.

A thing I like is that the somewhat wider handle makes for less pressure against your hand and your little finger while cutting. Especially when you are applying some force in a hammer grip, think as in cutting wood. The Piglet also works just fine in reversed grip with the edge facing towards you. Something that can be useful when carving for instance. The rounded handle fit at least my hand very well and the clip is hardly noticeable. I write hardly as it actually can be felt if you really squeeze the handle. The tip is pointing outwards too much to be totally anonymous. That can be bettered.

Piglet is well balanced without being perfect. The point of balance is found at the back end of the finger choil. That combined with a weight of just around 100 grams makes for a knife that feels lively in hand.

Opening and lock

By now you have to include thumb studs when talking about basic ways of opening a folding knife. Not as classic as two-handed slip joints but that is just a matter of time. That's my way of saying that the method is simple, it works and it won't go away. 

The thumb studs are well placed, accessible and mostly out of the way when the knife is used

The thumb studs work especially well on this knife. How the studs are positioned and the good accessibility enables both finger flicking as well as a calm and quiet opening of the blade. That is an option I want to see. Too me it is important since Piglet is a knife I see in an everyday context were you not always want to demonstrate to the whole world that you got a knife in your hand. Discretion can be a virtue. Especially in these times when so many unfortenately perceive a tool as a weapon.

The shape of the studs is soft enough to not bite your thumb in a CRK-fashion. These pyramids are more rounded. 

The lock does what it is supposed to

Safety is provided by a liner lock in steel. Usually, that is a very reliable way of constructing a lock. That is true for Piglet too even if I have some negative to say about the execution. It may have to do with the very rounded and polished surfaces.

The access is exemplary with a recess on the opposite side and a chamfered lock bar. No objections there. The same goes for the function itself. The lock never fails to engage and don't slip under negative pressure. Thus, there is no risk of the knife closing on you while in normal use.

But I've heard others talking about a little vertical play in the blade and it's true for this knife as well. There is, though a very minor, play in the blade. Not so much that is felt during use, luckily enough since that's something I can't stand. It can only be felt by holding the knife firmly and provoke the tip. But for the connoisseur that can be an issue. I solved it by disassemble the knife and increase the lock bar tension just a notch.

To Carry

In a pocket, Piglet is both very likable and very visible. One thing positive, the other not so much. As mentioned it doesn't weigh much and the entire knife is rounded when closed. So far so good. 

The clip works well. It is easy to pull and put away the knife

But the clip isn't the best I've ever used. Partly because of the placement which is a result of the tapered handle. When you to that add a lanyard hole the result is a clip that shows pretty much knife. And it is really shiny. These two details, unfortunately, scream "knife".

Then the deadly sin of angling the tip of the clip slightly outward is committed. It shall be parallel with the handle to be less of a nuisance for the surroundings, cathing things, scratching car doors, etc. Back to the drawing board!

Left-handed people or the ones who just want to carry their knife that way will have a hard time since the position of the clip can't be altered. This knife is carried tip-up, right side only.

I certainly wouldn't mind a bit more discreet carry. 
The very shiny clip is quite visible

Otherwise, the function itself is there. Spring tension is good and the space beneath it is adequate.  The Piglet doesn't want to escape and lure it from its hide-out is easy. Similarly, the Piglet is well trained when it's prompted to disappear back to the sty after the chores are done.

To Conclude

Piglet doesn't really stand out in a crowd. Be it literally or figuratively. It's a rather streamlined design and not remarkable in that way. The strength of the knife is instead found in several minor details done right. That affects the end result that feels solid, but not astonishing. In 2019 there are a lot of good knives to chose from so it is not easy to get excited. But it's still a smart designed and well-built knife that is a good value.

An example of choices made is the use of thumb studs instead of flipper opening. They may not be as flashy as say a spring-loaded disappearing flipper tab. But a good option in this context. Thumb studs are not complicated and they just work. Especially if they have the right shape and are placed correctly. That is what characterizes this model. Details that are right for the purpose and price range. 

This applies not least to the blade shape. The Piglet is not a collectors knife and therefore requires a functional blade. Much more so than knives that mainly are made to look good and being flicked sitting in front of the TV. Therefore QSP went with a harmonious drop point.

The steel is also well-chosen. I for one prefer 14C28N over the now so popular D2 on budget knives.  Simply because it gives good performance while being stainless which D2 is not. The Sandvik steel, therefore, requires less maintenance. Hot summer days with the knife in pockets near the body and some salty bath in the sea are not D2-steel's best friends.    

Latte colored knife. If you so wish it can also be had in green or in a luxury version with Raffir Noble scales

Then the list goes on with more care of details. The steel frame is weight relieved instead of solid. QSP uses phosphor bronze instead of nylon for bushings. The double-sided pivot screw is D-shaped in order not to spin freely. Furthermore, the sides are made out of G10 and not FRN and they are not slab-sided but 3-D shaped for increased comfort. The spacers in the handle are shaped, not straight and they are also screwed from two sides instead of one.

Foremost simplicity is in focus but not even this most basic model lacks visual interest. In this case, the two-toned G10 gives something for the eye. They could have chosen monochrome but they didn't.

Piglet, an excellent little workhorse that with its sweeping lines don't look too bad either

What Piglet perhaps lacks in this configuration is a bit of "wow-factor". But that isn't the kind of knife this is anyway. We are instead talking about a sturdy pocket companion in the middle- to the smaller format. A little workhorse that can do some prolonged cutting if need be. That's the reason you get more of a "this is going to work"-feeling rather than "wow" when you grip the knife. That is, by the way, an impression that grows over time carrying and using the Piglet. I must say I prefer this development to the contrary. A knife that you initially likes but then seldom use. This knife does what it's supposed to do and it does it well.

Piglet is a reliable everyday companion that I highly recommend for the ones looking for a utilitarian knife that is both well made and cost relatively little. It is simply put, worth its price.

Specification:

Length Open: 181 mm

Length Folded: 102 mm

Weight: 100 g

Blade Length: 79 mm

Blade thickness: 3,2 mm

Blade Steel: Sandvik 14C28N

Handle: G10 on a steel frame

Lock: Liner lock

Produced by: QSP, made in China

/ J - the pig herder

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Knivrecension Victorinox Pioneer Pruner

-  en ostkniv?

Här går skam på torra land! Jag insåg plötsligt att det inte recenserats eller presenterats någon kniv från världens överlägset mest populära knivmärke här på bloggen. Ett missförhållande som behöver åtgärdas snarast.

Multifunktionsknivar är nog mest kända som "SAKs" eller Schweiziska arméknivar för gemene man. Ni vet de där röda med korset på från landet med alla ostar, chokladen, klockorna och de höga bergen som jänkarna förväxlar med oss. Att företaget Victorinox blivit synonyma med begreppet kanske inte är så konstigt då de är världens största tillverkare av fällknivar. Lägg därtill ett brett sortiment av andra produkter.

I knivkretsar verkar konsensus råda kring att modellen man "skall" ha är Victorinox Cadet. Den har en kombination av tåligt aluminumhandtag, gott urval av verktyg och en förmåga att försvinna i fickan. Icke att förglömma i sammanhanget är att de kommer ut i begränsade upplagor varje år vilket gör dem väl lämpade som samlarobjekt. Själv menar jag nog att Soldier är en bättre modell.

Victorinox Pioneer Pruner även känd som Swiss Army 2

Idag skall vi emellertid ta en noggrannare titt på en helt annan och mycket ovanligare modell från Victorinox. En kniv som tillhör en mer sällsynt kategori då den är tämligen lång och endast har ett lager. Den saknar även extra finesser utöver de två knivbladen som därtill delar fjäder.

Den är liksom Cadet en alox-modell och har därmed skollor i aluminium. Modellen kallas för Pioneer Pruner eller ibland Swiss Army 2. Kärt barn har många namn sägs det och i det här fallet beror det på vilken marknad den släppts och när. Under vissa tider har den endast funnits med modellbeteckning*. För att undvika missförstånd väljer jag att kalla den här Swiss Army 2 då det nu för nuvarande finns en annan Pruner i sortimentet som är mer dedikerad då den är en något större enbladig kniv med ett mejselslipat beskärningsblad. Med andra ord helt inriktad på trädgårdsarbete. 

Blad

Huvudbladet på Swiss Army 2 är 70 mm långt och sekundärbladet 37 mm. Godstjockleken är vid basen 2,8 respektive 1,7 mm. De smalnar dock av mot spetsen till.

Stålet i Victorinox knivar är inte mycket att orda om. De anger inte ens kompositionen på hemsidan längre men det rör sig om X55CrMo14 eller 1.4110 enligt DIN-standard. Det är enkelt, går att slipa riktigt vasst, rostar svårligen men är förbaskat mjukt. Fördelen är uppenbar, kniven är lätt att slipa om. Nackdelen är lika tydlig - det behövs och det tämligen frekvent.  

De två bladen som är knivens enda verktyg

Formen på bladen är sinsemellan mycket olika. Det större har Victorinox klassiska slanka droppoint med full flatslipning och liten buk. Det senare bidrar till att det nästan ser ut som en spearpoint.

Det som utmärker kniven och gett dess smeknamn är emellertid sekundärbladet. Det har en distinkt "hawkbill"-form vilken också kallas för "pruner". Ett blad specialiserat för arbete med bl a fruktträd från början. Formen gör att det går att få mycket kraft i skäret utan att slinta. Ämnet glider in mot eggen istället för av den när man drar kniven mot sig. Det är särskilt viktigt när man vill ha kontroll på skären trots att man tar i. Som när man skär av en kvist eller gren och inte vill skada saker runt omkring. En situation som förstås är typisk om man beskär en buske eller ett träd.  

Ett klassiskt blad för beskärning av växter. Även mycket användbart för förpackningsöppning

Fördelen med den klassiska formen på huvudbladet är att den fungerar till det mesta. Den lilla buken gör att den inte känns helt onaturlig mot flata ytor som skärbrädor eller en planka. Det tunna och flatslipade bladet skär genom de flesta material  med lätthet, även ost. Det fungerar även relativt väl när eggen förlorat sin intiala skärpa. Och det är bra eftersom det är något det gör relativt kvickt. Det är emellertid lätt att strigla eller bryna upp eggen eftersom stålet är mjukt men förr eller senare behöver man slipa om bladet. En kompromiss helt enkelt.

Formen på huvudbladet känns igen från snart sagt varje Victorinox

Spetsen är även den effektiv. Det som bidrar till det är att bladgodset är kraftigt avsmalnande från basen ut mot spetsen till. Förklaringen till varför är enkel, annars hade inte det andra bladet fått plats i handtaget. Av samma skäl är de två bladen inte centrerade. Något som annars är närmast religiöst i fällknivskretsar. I det här fallet är det för att bladen inte skall skava mot varandra.

Sekundärbladets form har sina bestämda fördelar. Att det är kort gör att det går få bra kraft nära greppet och den negativa kurvan på eggen biter bra precis som det är tänkt. Den nedåtvinklade spetsen i kombination med det lilla formatet gör förstås den här kniven till en eminent paketöppnare om det nu inte finns några päronträd i närheten.  

Handtag

Swiss Army 2 tillhör det övre skiktet när det gäller storlek på knivar av den här typen från Victorinox. Åtminstone vad gäller längd.

Vanligen anges storleken efter hur långa knivarna är hopfällda samt hur många lager de har. De kan ha 1-5+ lager. De största knivarna i Vixtorinox sortiment är numera enbladiga enhandsöppnade knivar inriktade mot jakt. Därunder finns större multifunktionsknivar som t ex "Rucksack/Forester" som mäter 111 mm. Den här kniven är 93 mm lång i stängt läge men har endast ett lager vilket tillsammans med handtagsmaterialet gör den väldigt tunn. Under nio millimeter faktiskt.

Mjukt rundat, extremt slankt och tunt därtill

Det vanligaste materialet i skollorna på Schweizerknivar är plast. Men de  har också ett flertal modeller som har något mer exklusiva sidor i aluminium. Aloxmodellerna är förstås lite mer stryktåliga eller snarare så slits de med mer värdighet. Plast åldras inte och får patina på samma sätt som aluminium gör. Hållbarheten anser jag vara densamma. Sen ger faktiskt det rutiga mönstret i aluminiumskollorna en aning fäste vilket är en liten bonus. 

Längden räcker till ett fullt grepp med alla fyra fingrar

Konstruktionen med endast en ryggfjäder och sidor i aluminium gör som sagt kniven mycket slank. Som brukligt är på den här sortens knivar är den nitad och kan därmed inte plockas isär. Att Swiss Army 2 är tunn gör till en början att man nästan drar sig för att attvända den för rejäla snitt. Men faktum är att den är kapabel till det. Den okomplicerade cigarrformen är mjuk i handen och räcker till för att hela handen skall få plats.

Avlånga enkla handtagsformer har den fördelen att det i princip är omöjligt att hålla kniven "fel". Det är faktiskt något jag uppskattar.

Öppning och lås

Som den klassiska slipjoint kniven är öppnas den med två händer och för att underlätta förfarandet finns traditionella nagelskåror i båda bladen. Som nagelbitare är jag måttligt road av den öppningsmetoden. Tacknämligt nog är det lätt att komma åt bladen även utan klor då tillräckligt mycket av dem sticker ut från handtaget.

Öppningsmetod - en skåra för nageln om man har några

När det handlar om traditionella knivar brukar man tala om "walk and talk", det vill säga hur kniven känns och låter när bladet fälls t. Gången i alla Victorinox är tämligen mjuk vilket gäller även här och några distinkta halvvägsstopp har inte kniven även om de finns. Däremot är snäppet när bladen faller på plats ytterst respektabelt. Det är bra kraft i ryggfjädern. 

Ett annat begrepp är "pull" som beskriver motståndet som krävs för att övervinna ryggfjädern och fälla ut bladet. I det här fallet fem till sex på en tiogradig skala. Motståndet är väl avvägt. Tillräckligt mycket för att ge trygghet när bladen är utfällda och svagt nog för att göra dem lätta att fälla ut. Jag har annars skräckexempel på traditionella knivar som kräver redskap för att få ut.

Att bära

Eftersom Pruner är en klassisk fickkniv så finns inget clip eller liknande för att transportera kniven. Den skall bo i en ficka helt enkelt. 

Aluminiumskollorna är mjukt fasade och handtagsformen rundad. Därtill väger Swiss Army 2 under 50 g

Pruner mäter som sagt runt nio centimeter på längden hopfälld vilket  placerar den bland de större knivarna i det här segmentet. Den är emellertid inte mer än 2 cm bred och därtill tunn med sina 8,8 mm. Vikten är ytterst blygsamma 48g. Sammantaget ger det en diskret kniv att bära omkring på även för den som är kräsen. 

Formen är mjuk och cigarrlik och följaktligen är kniven inget du känner i fickan förutom möjligen på längden då. Något den här typen av knivar kan göra är att hamna på tvären i vissa fickor och då märks de faktiskt. Då är det något mindre formatet av Victorinoxknivar som Cadet att föredra. 

Sammanfattningsvis

Det finns flera förklaringar till varför Victorinox är framgångsrika. En av dem är att de har något som inte alla tillverkare av fällknivar lyckas med och det är oklanderlig kvalitetskontroll. Jämnheten i de produkter de framställer är imponerande med tanke på de volymer det handlar om. Du vet alltid vad du får  när du köper en kniv med ett Schweizerkors på. Exempel på misslyckade knivar är få och det är långt emellan dem.

En annan delförklaring är förstås de många valmöjligheterna. Det finns verkligen modeller för de flesta. Mycket har hänt sedan den ursprungliga "Offiziersmesser"från 1800-talet och numera finns till exempel även knivar med lås och enhandsöppning parallellt med de klassiska modellerna. 

Ett utmärkt komplement till en större och stadigare fickkniv

Swiss Army 2 tillhör dock inte dem. Det här är en klassisk fickkniv med tillhörande tvåhandsöppning, nitad konstruktion och avsaknad av lås. Märkligt nog saknar jag ingen av ovanstående finesser. Den här typen av knivar har bevisat sin duglighet under många år och det finns en orsak till att de lever vidare. Det är inte alltid man behöver eller ens vill ha alla finesser som moderna konstruktioner kan erbjuda.

Men det är klart, jag kan inte sticka under stol med att jag ibland saknar ett mer slitstarkt stål. Det märks främst om man faktiskt börjar använda kniven lite mer frekvent. Skär man kartong och dylikt tar det inte lång tid innan kniven tappar skärpan. I gengäld kan man faktiskt hjälpligt bryna kniven på nämnda kartong också. Men att den tappar skärpan är inte hela världen då jag bär den här som komplement till något mer robust. Fördelen stålet har är att det är extremt rosttrögt. En egenskap jag uppskattar hos en kniv som tillbringar mycket tid i varma fickor.

Är det här enbart en kniv för ost? Nej - funktionsmässigt erbjuder den här kniven betydligt mer än  man tror. Ja, så länge man håller sig till att skära saker då eftersom det här inte är ett multiverktyg. De två bladen kompletterar varandra väl och det tunna formatet till trots känns kniven välgjord och faktiskt relativt stabil. Det går att ta i mer än man tror. Men givet att det är en slipjoint är det inget man sticker, bänder eller borrar med och inte heller är det en täljkniv. Sunt förnuft får råda när det gäller användningsområde. 

Swiss Army 2, en SAK med fokus på skärande

Sen måste erkännas att jag inte är någon sann konnessör och därför tycker bättre om alox-versionerna än plastvarianterna på skollor. Det är en rent utseendemässig fråga och kanske en liten taktil men kvalitetsmässigt spelar det nog ingen roll. De åldras med mer värdighet helt enkelt. Min gamla Rucksack har till exempel inte fått patina den är bara repig!

En detalj som är värd att framhålla är att det här trots ett tämligen långt blad är en "snäll" kniv rent utseendemässigt. Det finns inte många som ryggar tillbaks när någon halar fram en "Schweizerkniv". Bland knivar är de troligen de mest socialt accepterade.

Det är bara att konstatera, det är svårt att gå fel med en Victorinox. Det handlar mer om att välja den modell som passar dig!

Specifikation:

Längd utfälld: mm

Längd hopfälld: 93 mm

Vikt: 48 g

Bladlängd: 70, 37  mm

Godstjocklek: 2,8, 1,7 mm

Bladstål: 1.1410

Handtag: aluminium

Lås: inget, slipjoint

Producerad av: Victorinox, tillverkad i Schweiz

/ J - kompletterar

* Före 1982 hette den kort och gott mod 2206.

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Dags för något nytt - Two Sun TS137

När jag kom hem från minisemestern väntade ett paket. Ni vet, av den där sorten. Den vi knivtokar gillar - liten vadderad påse med en uppenbart rektangulär form inuti. 

Den innehöll förstås en kniv och det råkar vara den här modellen! Kniven har en bladform som jag i allmänhet inte är särskilt förtjust i då den närmar sig de nu så populära "cleaver" eller köttyxebladen. Men den här har vissa förlåtande drag. Ett är att den uppåtsvängda ryggen ger en utmärkt plats för tummen att vila på och en annan är att kniven faktiskt har en spets som fungerar.  

Den Mokthardesignade TS137 "Stargazer" från Two Sun

Det är inte ofta knivar är lika snygga hopfällda som utfällda men den här lyckas

Kniven är designad av Mazwan Mokhtar och kommer från Two Sun. Materialen känns igen med D2-stål, excellent kolfiber, kullager i keramik och TC4-titan. Det är en av Two Suns vanligaste uppställningar. Ja, inte kolfibern eftersom de oftast gör heltitan-knivar.  

Stilren är kniven emellertid. Herr Mokhtar i mina ögon lyckats väl med den här lilla pjäsen. Omdöme kommer, var så säkra!

/ J - frångår principer

Det man inte har i huvudet...

...får man ha i gasfoten eller vad det kan tänkas heta. 

Jag har varit på semester. Förutom vardagsrutinerna lämnades även huvudet hemma vad det verkade. 

Den här lilla episoden är ett typiskt bevis på det. Om du granskar bilden noga så kan en detalj upptäckas som inte skall vara där. Visst, knivar brukar inte återfinnas i strålkastarhusen på gamla lastbilar men det är något annat också. 

Finn fem fel som det brukar heta

Till saken hör att strax innan bilden är tagen beslutade min kamera för att inte vilja vara med längre. Eller mer exakt så var det motorn i objektivet som gav upp. Därför blev bildkvaliteten inte den önskade under resten av resan då det som återstod var mobilkameran. Men det innebar även att jag fick bära omkring på den i handen mest hela tiden. 

Den liksom det glasögonfodral som återfinns till vänster i bild. I det ligger tyvärr mina glasögon. De båda sakerna är svåra att hålla i handen samtidigt som man fotograferar knivar vilket ställde till det. 

Resultatet blev därför att jag glatt åkte ifrån platsen där bilden är tagen, Kutens Bensin vilket är ett fantastiskt kult-ställe på Fårö, utan fodralet.

Detta upptäcktes inte förrän färjan över till Gotland hade passerats och någon annan i sällskapet blev sugen på något att dricka varpå den lokala Ica-butiken skulle besökas. Då kom jag på att jag inte såg särskilt väl. De solglasögon som satt på det tomma huvudet är nämligen inte slipade. 

Efter att rannsakat dåligt minne kom jag på att om glasögonfodralet fanns någonstans så borde det vara där jag stannat för att fota efter att ha avnjutit min pannkaka på Crêperie Tati som vi varit på tidigare.

Vi delade på oss. Resten av sällskapet fortsatte hemåt, jag fick sällskap av min bonus-son och i väntan på färjan tillbaks till Fårö började jag systematiskt granska bilderna i telefonen då jag hade en gnagande misstanke om att det som faktiskt syns här var en möjlighet. Men, eftersom jag inte hade några glasögon på mig såg jag inte det här förrän långt senare. 

Ni som varit på nämnda ö vet att köerna dit kan vara hemska. I det här fallet var de det, fast åt andra hållet då många turister skulle av ön för kvällen. Men jag hade några mil att köra åt fel håll varpå merparten av dem hann försvinna till dess att vi återvände. 

Historien slutade lyckligt då fodralet med tillhörande glasögon låg exakt där de lämnats. Tämligen väl kamoflerade mot bakgrunden för övrigt. Det kostade bara ett par timmar extra i res- och väntetid. Samt nöjet att få åka gul trafikverksfärja fyra gånger i rad på kort tid och förbehållet att familjen kommer att reta mig för det här i evighet. 

/ J - bättre glasögonlös än rådlös


PS. Kniven, ja den glömdes minsann inte. För den som inte vet är det en Spyderco Kapara. 

Dagens bild nr 177 "Bro över mörka vatten"

Kniven är ny, bron är gammal. Den senare är en av de bäst bevarade i Småland av den här typen och storleken. Det är "Blidingsholmsbron" som sträcker sig över Mörrumsån. Den byggdes i början av 1800-talet och ersatte en träkonstruktion från 1630-talet. Innan dess fanns här endast en ridstig och ett vadställe. Den övre delen av Mörrumsån där den ansluter till sjön Åsnen var en av de viktigaste transportlederna i området när det begav sig. Därför återfinns resterna av fortifikationer på ett par holmar i sjön där ån mynnar ut. 

"Bridge over Troubled Waters"

Blidingeholmsbron utan förgrundskniv 

Kniven är Spydercos minsting i Native-serien kallad Lil' Native och är mitt senaste tillskott till samlingen av knivar med hål i bladet. De första intrycken och för all del de andra också är synnerligen goda. Det här är en gynnare jag verkligen gillar. 

Det är definitivt en kniv som umgås i samma kretsar som säg CRKT Pilar och Cold Steel Tuff Lite. 

/ J - letar bro

#knivesandbikes #knivigtvarre

Dö dö dö!

- trender jag hoppas försvinner

Som ofta uttrycker jag mig en smula drastiskt. Alla nedanstående trender eller åsikter behöver kanske inte dö. Några behöver det emellertid och andra skulle må bra av att nyanseras eller bara mattas av något. I jakten på det senaste kastas en hel del barn ut med badvattnet och rena stolligheter uppmuntras in absurdum. Ibland så mycket att små fjädrar växer och inte bara blir hönor utan transformeras till ståtliga nakna kejsare(pingviner).  

Det här är några exempel på uppfattningar och etablerade "sanningar" som omhuldas i knivvärlden som den gestaltar sig på forum, Instagram och YouTube. 

- Koppar är coolt. ALLT gjort i koppar är häftigt nuförtiden. Pennor, knivar, ficklampor och diverse andra pryttlar som man tydligen skall fylla fickorna med. Vinnare på Instagram är den som kan färgkoordinera bäst och mest. Sen att koppar förutom att ha de vanliga nackdelarna som metall medför är mjukt och därmed repas lätt, är svintungt och att man luktar skunk om händerna när man använder det får man stå ut med. Bara man får sin dagliga dos av patiiiiiiiiiiiina.

- Det går inte att bära en kniv med spetsen nedåt. Nähä, varför inte det nu då? Spyderco Military någon?* Om det överhuvudtaget skiljer något på hastigheten när det gäller att fälla fram bladet så är det en ointressant millisekund, det är generellt säkrare och på en del modeller är det helt enkelt bekvämare att ha clipet där eftersom det är mindre i vägen när man använder kniven. Notera ordet använder.

De här knivarna går ju inte att ha!

- M390 är svaret på allt. Bara den magiska beteckningen står på bladet struntar vi i små detaljer som härdning, värmebehandling, egg- och bladgeometri samt slipning. Är kniven dyr SKALL den ha M390-stål i bladet om det inte är ett damaskblad - frågor på det?

- Vi behöver mer Timascus i knivvärlden. Jodå för desto mer fläcktyfus en kniv har desto mer exklusiv är den. Räcker inte det skall det mixas med lite zirconium och helst något strimmigt blad med få lager. Lika smakfullt när det används för mycket som en fuskpäls i leopardmönster parat med ett par zebratights. Tydligen förvandlas många knivsamlare med mycket pengar till en korsning mellan skator och Liberace. Bling skall det vara!

- 57 HRC är tillräckligt hårt för vilken kniv som helst. Jodå, på samma sätt som bladfjädrar duger utmärkt till fjädring på bilar. Istället för att härda respektive stålsort till sitt optimala värde kan man hävda att si och så hårdhet räcker. Allt för att spara en slant.

- Men den har så bra "ACTION". Åh, titta mitt knivblad faller fortare än stjärna! Svinbra om man gillar fällknivar med liten kontaktyta mellan blad och handtag och uppskattar att rengöra knivar varannan dag. Och framförallt att riskera att bli av med fingertopparna när man skall stänga sin kniv. Det är viktigare att en kniv är "drop shutty" än säker. Märkligt det där eftersom det ofta hävdas av samma personer som inte gillar linerlocks för att de hävdar just det, att de inte är "säkra".

- Liner locks går inte att använda. Det hävdas bestämt att Frame locks är "starkare". Det utan några som helst bevis. På något sätt är det underförstått i och med att låsarmen SER tjockare ut. Sen att funktionen är beroende av det ingående materialet och hur det behandlats, låsgeometri, hur kraftigt urholkad låsarmen är för att fjädra och den FAKTISKA kontaktyan mot bladet struntar man blankt i. Låt inte fakta stå i vägen för en god åsikt.

Det var några jag kom på när jag satt och klurade på min kammare. Vilka trender, företeelser eller åsikter tycker ni får för mycket utrymme eller kanske bara bör nyanseras lite?


/ J - svingar vilt


* Sen finns det ytterligare ett skäl när det gäller stora knivar men den som inte insett det får klura lite på saken så lovar jag att återkomma till det vid senare tillfälle.

PS. Innan ni skiter knäck, texten innehåller ett visst mått ironi. Men också en grund av allvar.

Fredags-EDC XLIII

All Ruiked Up fick dagens EDC-bild heta på Instagram. Det är ju en del av det roliga med att testa knivar. Man måste bära och använda dem. Det betyder också en sjutusan till rotation. Lätt överdrivet om du frågar mig. Det är med andra ord inte mycket "E" in min "Every Day Carry". Det är fullt möjligt att jag inte ens kommer att bära samma uppsättning senare idag. För stunden alterneras till exempel mellan knivar från Ruike, QSP och inte minst Spyderco! Och det är bara de som testas, ibland får jag lust att återgå till någon klassiker och då blir det så!

Ruike P671CB, LD41B och Oakley Turbine

Men för stunden är de de här två knivarna från Ruike som övertagit ett par fickor. Den översta är en liten knubbis kallad P671 (också ett jäkla namn). Den undre är en gigant till multifunktionskniv á la SAK med en lika omöjlig beteckning som namn. Tung och bastant men faktiskt mycket välbyggd med relativt väl valda verktyg med något undantag. Den täcker in det mesta. Den har även ett par nackdelar men både positivt och negativt återkommer jag till i en recension förstås. 

Glasögonen är mina utmärkta Oakley Turbine. Ett par av mina mer "civila" glasögon. Majoriteten av de jag äger är annars cykelglasögon av olika slag. Men även de här används i mångt och mycket när det cyklas. Fast då mest transport- och pendelcykling. Fartvind, insekter och sol är dock närvarande även då. I den ordningen, när man cyklar är oftast solen det minsta problemet. 

/ J - fredagsfiraren

Dagens bild nr 176 "Alla utom tre"

Ja, så här kan det gå när man skall göra sig till! Upprinnelsen till det hela kan härledas till några bilder som Magnus Isaksson @mifoto_se lade upp på Instagram. En av dem kallade han "State of the Spyderco collection". 

Inspirerad av det tänkte jag mig en serie bilder kallade "By Brand" där jag ska presentera mina knivar sorterade efter märke. Först ut var Spyderco. 

"All but Three"

Det var bara det att jag glömde ett antal av dem. Så det här är en bild på nästan alla mina Spydercos, inte alla. Synnerligen frustrerande kan jag säga. Även om man inte är perfektionist tar det en viss tid att ta ned alla knivar från hyllan och kånka ut dem i trädgården för att lägga upp dem på något jäkla vis inför fotografering. Sen återstår att bära in dem och arrangera dem i hyllan igen. 

Då vore det bra om bilden faktiskt blev som tänkt var och inte nästan som jag ville ha den. Men hyllan blev i alla fall avdammad!

/ J - var aningen frustrerad