Dagens bild nr 77 "Velighet"

Det här med val är inte lätt, fråga Kirkegaard! Eftersom jag är smågalen så matchar jag ofta knivar och övrig "EDC"* med vilka kläder jag råkar ha på mig. Jag misstänker starkt att det är en smula vrickat. 

"Wishy-Washy"

Här två olika alternativ. Svart/grått och sportigare kontra mer klassiskt. Oakley VS Boomerang, Kizer VS MCusta, plånbok i neopren kontra läder.

Knivarna är MCustas "Basic" med blad i VG10 och handtag i cocobolo över en stålram. Kizern är den kända "Gemini" och har S35VN i bladet och försedd med titanhandtag och ramlås.

Hur väljer ni?

/ J - har ibland svårt att välja

* "fnuffsar"/citationstecken för att jag inte är helt bekväm med det uttrycket men i avsaknad av något bättre på svenska får det duga

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

Knivrecension Viper Dan

- Den perfekta fickkniven del 25

Det är inte ofta man blir så positivt överraskad som jag blev när jag med redan höga förväntningar öppnade lådan från Viper Knives by Tecnocut som namnet till trots hör hemma i Italien. 

Innehållet var en styck kniv döpt till "DAN" vilket är en akronym som står för "Daily Assorted Needs" och därmed tänkt för alla sysslor som kan tänkas dyka upp i vardagen och tarvar en egg. En "EDC- eller fickkniv helt enkelt.

Viper "Dan1"

Designen är synnerligen genomarbetad och den bakomliggande tanken är att förutom att vara en praktisk och effektiv kniv så skulle den även vara laglig på så många platser som möjligt. 

Med det i åtanke fick kniven avsiktligen en mindre "aggressiv" framtoning genom att förses med en flipper som inte flippar, ett lås som inte är ett lås och ett blad som håller sig under sjuttiofem millimeter, tre tum, vilket är en vanlig övre gräns i flera länder.

Gammalt möter nytt i den här kreationen från Italienska Tecnocut

Kan man skapa en bra kniv med de begränsningarna? Klart man kan vilket bevisas inte minst av alla klassiska knivmönster så kallade "slipjoints" som de flesta ligger inom de parametrarna. Men frågan är om det går att göra en modern kniv med samma förutsättningar? Det finns några få lyckade exempel på området som några modeller från Spyderco som "UKPK" och "Pingo". Även den sistnämnda tillverkas likt Vipers knivar i Maniago. 

Blad

Det finns otaliga sätt att utforma knivblad på men skall de vara någorlunda praktiska är det alltid några grundtyper som återkommer. Den här enkla flatslipade droppointen är en sådan. Bladet är snyggt och utfört i en mycket polerad satinfinish med tämligen elegant logga. Väl utfört om man nu måste ha text på bladet. Trots den enkla framtoningen finns det detaljer som den mjukt rundade ryggen och finishen som gör att bladet känns arbetat. Intrycket förstärks av en väl utförd slipning, jämn och symmetrisk. 

Längden är 73 millimeter vilket inte är en slump eftersom det då hamnar under tre tum vilket inte är en helt ovanlig begränsning när det kommer till knivlagar. Godstjockleken är tre millimeter och det anser jag ofta vara optimalt. Grovt nog för att vara stabilt och tunt nog för att skära väl. lite beroende på bladhöjd.

Flatslipad droppoint. Enklare blir det knappt

Förutom att se bra ut bjuder bladet på en duglig spets, ett styck rundad buk för svepande skär och en bit rak egg att ta i med. Den går dessutom ända in till handtaget utan ricasso och det gör att man kan skära nära handtaget där man är som starkast och har mest kontroll*. Detta understryks genom att handtaget likt vissa välkonstruerade jaktknivar har ett handtag som är fasat i framkant och därmed underlättar för sidledes grepp, "pinchgrip". 

Stålet är i sammanhanget väl valt, Böhler/Uddeholms N690Co. Det är ett rostfritt stål som sägs vara en europeisk variant av VG10. Det må vara hur det vill med den saken men det är känt för att vara lättunderhållet. Själv har jag inte slipat kniven ännu utan bara stålat den som jag brukar göra. Men det känns mjukt och reagerar snabbt. 

Det här stålet bjuder på välbalanserade allroundegenskaper. Det är inte bäst på någonting och är inget så kallat "superstål" men det är kompetent och framförallt rostar det inte särskilt lätt vilket är en egenskap jag uppskattar särskilt som kniven skall tillbringa mycket tid i fickan.   

Ett i sammanhanget väl valt stål, N690 från Böhler/Uddeholm

Kniven var sympatiskt vass från början och det uppskattas. Är det något jag tycker är surt är när dyra knivar anländer slöa. Är man uppväxt med Moras fabrikseggar även på billiga knivar så inser man att det inte behöver vara så. 

Fabrikseggen rakade hår med lätthet, en uppgift som de flesta knivar förvisso klarar men det är hur de gör det som skvallrar lite om skärpa och eggvinkel. Samma gäller när det skärs papper. Det gick i det här fallet lätt men några avancerade S-kurvor blev det inte. Vass utan att extrem med andra ord. Det är skillnad på att dela ett papper och får det att "locka sig".

Vid riktigt arbete visar det sig att Dan var precis så bra som jag hoppats. Särskilt kartong och liknande avverkas som om den hade betalt för det. Ett flatslipat blad, inte för tjockt gods och möjligheten att skära nära handtaget ligger bakom det. Senare kom den positiva överraskningen - den är riktigt formidabel i trä! Bra bett och lätt att kontrollera. Både vad gäller vinklar och hur djupt eggen skall bita. Den rundade bladryggen gör dessutom att det inte känns lika mycket när man använder tummarna för att pressa på. Handtaget visade sig även duga efter en stunds hackande.

Även i köket klarar sig den här kniven bra. Inte lika bra som en kökskniv förstås. De är i allmänhet ännu tunnare och de som inte är det har oftast ett högre blad och därmed bättre geometri. Men jämfört med andra fällknivar är det en ok skalkniv. Fast egentligen är det bara en uppgift jag använder fällkniv till i köket och det är paketöppning. Eftersom jag alltid har en kniv i höger byxficka går handen automatiskt dit när jag skall öppna något. Till dylikt använder man naturligtvis inte sina fina japanska kökssvärd. Kartong och plast är inte eggarnas bästa vänner. Det är ingen stor sak men i de fallen gillar jag enhandsöppning och uppskattar därför den förlängda tangen på den här kniven. 

Handtag

Dan är byggd på en solid stålram som inte är lättad, inga konstigheter där. Skollorna varierar beroende på utförande och kniven finns i fyra olika varianter: Svart kolfiber, grön G10,  svart G10 - "Silver Twill" och som här vinröd canvasmicarta. I ryggen återfinns en "backspacer" i titan.

När kniven anlände var färgen ljust vinröd, närmast rosatonad. Men den mörknar fort eftersom ytan på handtagssidorna är blästrade och porerna gör att materialet ändrar karaktär över tid vilket gör det levande och i mitt tycke, personligt. Jag är därför svag för micarta som material måste jag medge. 

Handtag i vinröd canvasmicarta. Ett favoritmaterial då det "åldras"

Det här är ett mycket ergonomiskt genomtänkt handtag med flera detaljer som höjer det över mängden. Sidorna är välvda vilket ger en mjuk känsla i handen. Det intrycket förstärks av materialet som känns och uppträder som ett naturmaterial trots att det egentligen är en massa tyg och lim. Urtaget för pekfingret är inte för "brant" utformat och undviker därför att pressa handen bakåt eller orsaka tryck mot fingret när man jobbar med kniven. Därtill är clipet lagom långt för att spetsen på det skall gömmas inne i handflatan och inte störa mer än nödvändigt även om man greppar kniven tämligen hårt. 

Men den detalj som sticker ut lite extra är hur främre delen av bolstren är fasade. Formen är strängt taget nödvändig för att möjliggöra öppningsrörelsen med frontflippern men det ger även en utmärkt plattform för alla grepp som inkluderar att kniven hålls i nypan. 

Sättet som framkant på bolstret är fasat är en detalj som höjer helheten

Kniven är genomgående välbyggd och Viper gör till och med något så ovanligt på sin hemsida som att lista stålkvalitén i skruvarna som används. Något som många andra tillverkare borde ta efter. Finishen är oklanderlig med avsaknad av glipor samt väl slipade och fasade ytor vilket inkluderar insidan på ramen, skollorna, bladryggen och backspacern som är rundad även den. 

Ett litet hål för fånglina finns men den så vanliga 550-fallskärmslinan passar inte. Men å andra sidan skulle det vara totalt övervåld på den här kniven. Jag vet inte heller om det passar i stil på en dylik kniv. Efter en kort konversation på Instagram med designern fick jag emellertid veta att det fanns ytterligare en baktanke med placering och funktion på fånglinehålet. Om kniven förses med fånglina går den inte lika djupt ned i fickan och rider därför högre för dem som föredrar det.

Emellertid är jag kluven till hela konceptet. Det förfular handtag med fler hål och det är sällan åtminstone jag har nytta av dem. Men det skall också sägas att har man en finare kniv än säg tjugo kronor och befinner sig till sjöss vill man knappt vara utan dem. Vem vill höra ett plums bara för att upptäcka att ens nyinköpta kniv saknas? Eller som jag, placera en fällkniv inuti ett stenskravel i fjällen. Jag vet vart den ligger och där ligger den säkert. 

Öppning och lås

Öppningen är en av knivens mer unika drag. Det är en "frontflipper" som inte flippar utan snarare påminner om en förkortad version av tangen på en "frictionfolder". Det är dock inget konstruktionsfel utan här har man faktiskt tänkt till. En av grundtankarna var att göra en icke "aggressiv" kniv som är laglig i de flesta jurisdiktioner som tillåter kniv på allmän plats samtidigt som man strävade efter att den skall vara praktiskt enhandsmanövrerad. 

En "frontflipper" - eller inte?

Utfallet av de tankarna är ett halvlås som kallas "AS" vilket skall utläsas som "Action Stopper". Ett system som bygger på dubbla "detents" som både håller bladet på plats i stängt och öppet läge men som även bjuder på ett halvvägsstopp som på gamla traditionella fällknivar. Här möts således gammalt och nytt i symbios. 

Bladet har ett halvvägsstopp som hjälper till att rädda fingrarna

Funktionen är utmärkt. Kniven är inte blixtsnabb att hantera så de som känner att det är en nödvändighet att kunna snärta fram bladet får se sig om efter andra alternativ. Men det är snabbt nog både på väg ut och in för att tillfredsställa i alla fall mig. Framförallt är kniven lätt att manövrera med en hand. Stoppet på mitten är sympatiskt då det gör kniven säkrare och enklare att hantera när kniven skall fällas ihop. Avsaknaden av ricasso och ett mycket vasst blad hade fungerat som en effektiv fingertoppsgiljotin annars. 

Att bära

Till knivens förtjänster hör även hur den uppträder i fickan. Där är den civiliserad och vänlig. En stor del av förklaringen återfinns i ett nära nog perfekt clip. Det är ett enkelt stålclip som placerar kniven djupt i fickan. Det sker med auktoritet och det är ingen risk att tappa kniven samtidigt som den ändå är lätt att hala fram. Spänsten är med andra ord väl modulerad. När kniven sen brukas känns det så lite som ett utstickande clip kan göra. Det finns konstruktioner med infällda clip eller till och med utfällbara clip som känns mindre.

Ett clip som är riktigt bra. Det är stadigt monterat med dubbla skruvar

Och så här ser kniven ut när den bärs. Hålet i clipet är till 

för att släppa igenom en fånglina. Kniven sitter då högre i fickan

Allmänt rundade former och en modest vikt är andra egenskaper som gör kniven lättburen. Överlag en mycket lyckad kombination av material och former. Dan väger beroende på utförande in på 90-95 gram. Under hektot är inte dumt för en fickkniv med över sju centimeters bladlängd.

Sammanfattningsvis

Sammanfattningen blir något av en kärleksförklaring då Vipers modell "Dan" passerar de flesta hinder många andra fickknivar snubblar på och passar mina behov utmärkt. 

Jag tror att mycket av förklaringen står att finna i att det är en kniv som vet vad den vill. Det är inte en campingkniv, inte en täljkniv, inte en självförsvarskniv eller "hard use" - vad det nu är, överhuvudtaget. Det är en kniv  klart siktar mot fickan och vardagligt bruk.

"Dan1" Designad av Tommaso Rumici. Inte muggen då för den står min sambo för men 
visst matchar de?

Tommaso Rumici  som designern heter har därmed lyckats i sitt uppsåt. För mig är det här en nära nog perfekt "EDC", eller vardagskompanjon. Kniven är lätt nog för att bära och lagom tung för att inge förtroende i handen. Clipet låter kniven sitta djupt, säkert och diskret i fickan och känns knappt i handen när man arbetar med kniven.

Micartan och den väl avvända spänsten i clipet gör också kniven lätt att dra och väl i handen är Dan välbalanserad och ALLA grepp fungerar. Inte minst gör den avrundade främre delen av bolstren att kniven fungerar väl i "nypan" också, något som inte sällan missas på moderna knivar. Bladet är enkelt och briljant. En klassisk flatslipad droppoint i ett väl valt stål. Formen ger buk, spets och en bit rak egg att arbeta med. Eggen går också ända in till handtaget vilket ger kontroll och kraft.

Den något udda lösningen på "lås" är en modern tolkning av en slipjoint parat med tangen från en "friction-folder". Inte en historiskt ny konstruktion på något vis men bra såtillvida att den håller bladet på plats även om lås i traditionell mening saknas. Kniven är enhandsmanövrerad utan att vara en flipper vilket gör framtoningen mindre aggressiv.

Sade jag att den är snygg också?

Lika elegant som duglig. Vipers "Dan1" var en kniv som genast föll undertecknad på läppen

Finns det inga nackdelar med kniven ifråga? Det gör det naturligtvis och de återfinns i ungefär samma kolumn som de positiva punkterna om du frågar mig. Det handlar mest om preferenser. Om man vill ha en kniv som flippar, har titangrepp och ramlås och generellt följer mall 1A för moderna fällknivar så passar inte den här modellen helt enkelt.

Sen gör utförandet att man får vara något mer försiktig med i hur man fattar kniven om man skall ta i. Det går eftersom tummen håller bladet på plats men kniven har som sagt inget lås i egentlig mening och måste behandlas därefter. Det är således inget man sticker hårt med. Samma sak gäller vid hopfällandet. Det är en vass kniv utan "choil" eller "ricasso" så fingrarna får hållas borta från eggen när man fäller ihop den med en hand. 

Som bevis på vad jag personligen tycker om modellen inköptes redan innan den här texten var färdigskriven en "Dan 2". Den skiljer sig från modell 1 genom att ha ett modifierat wharncliffe-blad istället för en droppoint och just den här versionen har handtagssidor i G10/Silvertwill. Bladet är även något kortare och formen gör slipfasen något lägre och förstås att buken är mindre påtaglig.

Min rekommendation? Skaffa en kompis som heter Dan!



Tillverkarens hemsida för Viper Dan

Specifikation Viper Dan1:

Längd utfälld: 182 mm
Längd hopfälld: mm
Vikt: 95 g
Bladlängd: 73 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: N690Co, HRC 57-59
Handtag: kanvas micarta/stålram
Lås: AS, "Action Stopper"

Producerad av: Tecnocut, tillverkad i Maniago, Italien


*  Det kan tyckas vara uppenbart men är det något som är väldigt populärt för stunden i knivvärlden så är det "choils" som ger "räckvidd" det vill säga knuffar hela handen bakåt på handtaget, iväg från det som skall skäras. Det kan väl kännas logiskt på knivar som är tillverkade på amerikanskt manér med självförsvar i åtanke som exempelvis Emersons och vissa Cold Steel. Annars blir det mest märkligt och känns ogenomtänkt.  




/ J - propagerar för 

Knivrecension Fällkniven Erna

- Den mobila kockkniven

Det här blir något av en premiär för min del. Här på bloggen/bloggarna har köksknivar inte avhandlats tidigare annat än i förbifarten även om det funnit på min "att göra lista" ända sedan jag startade det här projektet. Där står tydligt nedplitat "Presentation/recensioner, köksknivar".

Att ämnet ligger nära till hands är inte så konstigt då den sortens knivar de facto är de jag använder mest i tid räknat. Något jag tror att många som inte hanterar knivar yrkesmässigt känner igen sig i. Möjligen kanske en och annan inbiten jägare eller fiskare opponerar sig mot resonemanget men för det flesta förhåller det sig nog på det viset. Jag har naturligtvis lämnat otaliga muntliga omdömen till alla som orkat höra på eller frågat.  

Kniven som får äran att vara först ut är den här skönheten från Fällkniven:

Fällkniven SK18 Erna

Modellen har döpts till "Erna" vilket följer deras linje att döpa sina knivar efter figurer i nordisk mytologi och den ingår som första kökskniv i deras "SK"-serie vilket bland annat innebär lyxiga handtag i trä.

Recensionsexmplaret kommer förstås från Knivshop.se och lånades ut just för den här recensionen.

För den som inte orkar läsa så lyder Twitterversionen av recensionen:

En jäkla snygg kniv som är precis vad den utger sig för att vara!

Tilläggas kan att man bör veta vad det är man köper!

Första intryck

När kniven anlände fick jag nöja mig med en kvick okulärbesiktning och att snabbt känna på balansen då jag stod i begrepp att resa bort för några dagar och bokstavligen stod med ena foten i dörren på väg ut. 

Men det första intrycket var ändå distinkt då det var en - doft! Det är inte det vanligaste när det handlar om knivar. Men en doft av läder spred sig i rummet när lådan öppnats eftersom kniven levereras i ett påkostat, vadderat fodral i just detta material. Kniven är även försedd med en läderslida för bättre motsvara epitetet "den mobila kockkniven". Jag hann känna på eggen som hastigast och den fick mer än godkänt. Den var riktigt vass direkt från fabrik men mer om det senare.

Erna levereras med både fodral och som på bild, bladskydd

Sen får jag tillägga att utseendet är tämligen slående och därför lämnade ett bestående intryck. Det är en i mitt tycke mycket snygg kniv! Eleganta linjer med ett blad som fått en tilltalande satinfinish och ett handtag som utmärker sig och höjer kniven över mängden. Materialet är stabiliserad oljad karelsk masurbjörk.

Vid första anblicken framstår Erna som en traditionell kockkniv men jag vill hävda att den är en modern fusion med ett par distinkt urskiljbara element.

Bladlängden 180 mm placerar den i kategorin "mindre kockknivar" och så långt inget avvikande men kombinationen av bladform och godstjocklek gör den till en fransk/japansk hybrid. Formen är mer fransk än tysk med sin lite mindre buk och spetsigare utseende men valet att göra den lättare genom att hålla ned godstjockleken gör att den upplevs mer som en japansk Gyoto i hand, vilket för övrigt just är en österländsk tolkning av västerländska kockknivar.

Nu är det resonemanget inte så långsökt då Fällknivens produkter tillverkas i Japan och närmare bestämt Seki City. 

Sen är slipningen på Erna konvex vilket inte är det vanligaste på köksknivar. Lägg därtill det urnordiska materialet masurbjörk vilket adderar ytterligare en dimension och du har en intressant kniv. Frågan är om den lever upp till sitt epitet? 

Att jobba med

Innan jag gav mig i kast med bruka kniven gjorde jag några av mina vanliga test. Däribland mitt "tomattest" vilket mest är på skoj. Det går till så att man från några decimeters höjd  släpper en tomat ned på bladet som hålls lätt vinklat och tomaten skall då elegant dela sig av sin egen vikt. Sättet den gör det på avslöjar något om hur geometrin på kniven ser ut. På en kniv med grovt blad och trubbig eggvinkel fastnar grönsaken även om kniven i sig är vass.

Därefter gav jag mig i kast med att testa kniven på riktigt. För ändamålet hade införskaffats lite extra grönsaker och däribland ett par kilo lök. Ratatouille och Wokat fick det bli på matsedeln. 

Erna är lättarbetad och smiter lätt och ledigt igenom blandade grönsaker. Det är framförallt den initiala skärpan som underlättar och gör kniven mycket effektiv. Men tämligen omgående blir även begränsningarna som följer med formatet påtagliga.

Kniven är vass och skär bra men formatet har sina begränsningar

En passus i sammanhanget: Personligen är jag inte helt förtjust i den här storleken på kniv trots att den har sina fördelar. De är smidiga på mindre skärbrädor, de är generellt lätta och de är utmärkta till t ex tomater, paprika, lök och liknande.

Men trots det föredrar jag ofta en Santoku framför ett traditionellt kockknivsblad om bladlängden ligger på 160-190 mm. Varför det? Jo, det bredare bladet gör att det finns mer utrymme för fingrarna. Det kan tilläggas att Fällkniven har flera Santokus i sitt program. På en modell som Erna får inte mina fingrar riktigt plats vilket gör att jag endera får ha handen utanför skärbrädan eller bara använda "drawcuts", alltså dra kniven mot mig. "Rocking cuts" och "Pushcuts" gör att jag slår knogarna i skärbrädan helt enkelt eller får nöja med mig att greppa kniven i nypan vilket känns begränsande även om det förstås går.

Som jämförelseobjekt tjänade för dagen en större Santoku med samma godstjocklek som Erna, 2,5mm

Det skall det ställas mot att kniven blir mer allroundbetonad och betydligt smidigare vid arbete med kött och inte minst fisk då det är lättare att ändra riktning med ett smalare blad. Jämför hur en "Steak knife"/Sujihike uppträder gentemot en bred tysk kockkniv eller än mer extremt, en kinesisk klyvare. Sen skall inte glömmas att för mindre händer och personer som föredrar lättare knivar är 180 mm knivar att föredra framför 210 mm knivar. Av det skälet finns i hushållet båda storlekarna. 

I det här fallet skall dessutom vägas in att den skall vara just "mobil". Då ser jag framför mig att det kanske inte alltid finns stora skärbrädor och ytor att tillgå och då är det kortare formatet att föredra.

Så länge spetsen används och man drar kniven mot sig är den ruskigt effektiv

Efter att ha skurit rotsaker som potatis, kålrot, rotselleri och morot lade jag märke till en egenhet hos kniven. Den skar inte fullt så lätt som mått och material antyder att den skall. Jag undrade först om jag misstagit mig eftersom den varit så galant vid hanterandet av grönsaker. Därför jämfördes en gång till med referensen för dagen vilket var just en japansk Santoku* varpå jag vände tillbaks till Erna. Men det stod klart att på det här området och särskilt på "push-cuts" fick den se sig slagen.

Jag började fundera över varför och kom efter att ha jämfört eggar och geometri fram till att det har med slipningen att göra. Faktum är att min egen kniv var vid jämförelsen slöare än Erna men gled ändå lättare genom hårda material. Min tanke är att det beror på att den har mycket flackare sekundäregg än Erna som dels är konvext slipad och dels har ett smalare blad. Det gör att Erna bibehåller större delen av sin fulla tjocklek på bladet närmare eggen och bladet får helt enkelt en något mer kilformad profil även om bladet inte är grövre än 2,5 millimeter.

Att skära kött och stycka kyckling med Erna är en fröjd. Det märks att det är på det här området knivens främsta styrka återfinns. Det slanka bladet och slipningen som var ett litet minus vid rotsakshantering är nu istället en tillgång. När man putsar kött från hinnor och dylikt känns kniven som en något större allkniv - lätt och smidig. Att bena ur och skiva karré är exempel på sysslor där kniven briljerar. Den siktar klart mot nästa grillfest som tillägget till namnet antyder.

Dessvärre åts ingen fisk under den här tiden så hur Erna umgås med havets läckerheter vet jag inte. 

Ytterligare intryck efter användning

Efter att ha brukat kniven till förberedelser inför både lunch och middagar samt hackat upp frukt till en fruktsallad samt avverkat ett nät lök bara för sakens skull började jag bilda mig en mer grundad uppfattning om Erna.

En detalj som jag inte är helt tillfreds med är faktiskt balansen. Den är nämligen inte helt neutral utan något förskjuten framåt. Jag ser helst att balanspunkten återfinns precis vid bladbasen på kockknivar om det skall vara optimalt. Men sättet Erna är slipad på, konvex istället för flat från ryggen, gör att det är mer stål i bladet än vanligt. Det är inga stora skillnader det handlar om men när det kombineras med endast en partiell tånge så blir kniven aningen framtung. Det gör att kniven känns lite långsammare i handen än vad den kunnat göra särskilt för att vara så lätt. Mitt råd till Fällkniven är att förse den med hel tånge inte för hållbarhets skull vilket är helt onödigt men för balansen. Den som inte är fullt lika insnöad som undertecknad lär nog inte ens märka det. 

Förutom att vara snyggt är handtaget ergonomiskt och fungerar även efter en stunds arbete

Ergonomin är för övrigt utmärkt. Bredden på handtaget är väl avvägd och det mjukt rundade träet är behagligt mot handen även efter en stunds användning. Något jag uppskattar är att bladryggen är arbetad och en smula rundad eftersom jag ofta kryper framåt på handtaget när jag jobbar i köket och en vass kant där ger snart upphov till skav.  

Stål

Kniven är som sagt konvext slipad och den mäter 2,5 mm över nacken. Den initiala skärpan var utmärkt. Jag vill placera den bland de skarpaste fabrikseggar jag stött på enbart slagen av några få med mitt "kökssvärd", Hattori HD8 i täten. Enda nackdelen med så vassa knivar är att man måste ha skärbrädor av hög kvalité. De skär helt enkelt ned i träet annars och blir nästan tungjobbade på köpet. Det är dock ett lyxproblem som brukar lösa sig själv. 

Jag kan inte uttala mig specifikt om uthålligheten hos Fällknivens "Kobolt-specialstål". Ett uttryck jag värjer mig emot när tillverkare använder eftersom det inte säger något. För att kunna säga något om slitstyrkan hade jag behövt ha kniven en längre period. Men under testperioden höll den skärpan föredömligt. Jag underhöll enbart eggen med några lätta drag på ett keramiskt bryne även det från Fällkniven för övrigt.

Men generellt kan jag säga att till skillnad från fällknivar där slitstyrka och uthållighet är att föredra så är det bra om bruksknivar som den här kan ta en egg relativt snabbt. När man arbetar med en kniv kommer den nämligen tappa skärpan oavsett vilket mirakelmaterial som återfinns i bladet. Att då försöka ståla/bryna upp någonting härdat över 60HRC är inte roligt. Därför hoppas jag att trenden att stoppa "superstål" i allting upphör vid tröskeln till köket. 

Den här kniven är på gränsen men klarar sig därvidlag. Sen är fördelen förstås att det kan gå mycket långt mellan omslipningarna. Det förutsatt att man inte träffar på något hårt på vägen som förstör skärpan som ben eller hagel. Men generellt känns det som en godkänd prioritering när kniven skall vara "mobil". 

Sammanfattning

Om Erna kan slutligen sägas att det är en kniv med den sedvanliga höga byggkvalité och passform man kommit att förvänta sig av Fällkniven. Något som särskilt gäller "SK"-serien med sina lite mer påkostade handtag och därmed högre prislappar. Därför finns inget negativt att anmärka på det området utan tvärtom är den attraktiv och välgjord in i minsta detalj vilket även omfattar de i sammanhanget exklusiva fodralen. 

Sen kan man diskutera vad som menas med "mobil"? Här hakar Fällkniven på om inte en trend så åtminstone ett fenomen som faktiskt funnits rätt länge. Fällbara köksknivar som Bökers "Cuisine" och fasta mindre knivar som "SanYouGo" är exempel på det där konceptet dragits ytterligare ett steg längre.

Fodral och eggskydd et Voilá - "the mobile BBQ Knife"!

Erna är helt enkelt en mindre kockkniv som försetts med fodral och bladskydd samt ett epitet. Fördelarna som jag ser det är att du får en "riktig" kniv med dig och nackdelarna är att den inte blir lika liten som en fällbar dito eller ännu mer specialiserad kniv.

Jag har själv gjort på samma vis i många år, särskilt under återkommande bilsemestrar i Norge. Vid camping med bil, båt, husvagn, husbil och liknande finns ju utrymme för att släpa med sig prylar och där ser jag en roll för den här kniven. 

Sen går det ju inte komma ifrån att äkta läderfodral slår mina improviserade varianter av kartongpapp och eltejp även om de fungerat för stunden. Mitt val, en Sabatier i samma storlek, med betydligt mjukare stål och enklare finish är dock betydligt lättare att underhålla. 

Vad du får i Erna är en riktigt vacker kniv gjord i ett modernt stål med ett mer traditionellt utfört handtag. Formatet är "mindre kockkniv" med de för- respektive nackdelar det medför. Men med det tänkta användningsområdet i åtanke överväger fördelarna i mitt tycke. Jag kan se hur den här kniven följer med på grillfester eller ovan nämnda campingturer. Tyvärr hanns det inte med under testperioden. 

Det finns några detaljer jag hade valt att ändra på och en av dem är faktiskt slipningen men det är en personlig preferens. Den är emellertid Fällknivens signum och inget de lär frångå och visst har den sina fördelar. Det märks inte minst vid kötthantering då Erna kommer till sin rätt. 

Tillägget "den mobila kockkniven" kan ses som lite av en gimmick samtidigt som jag tycker att Erna uppfyller kraven för att kallas så. Den är liten och smidig, väger inte mycket och har försetts med ett välgjort bladskydd och ett exklusivt fodral som gör kniven lättare att transportera. En invändning jag har är att den här typen av kniv med tunt blad och hårt härdat stål är ömtåliga. Det är inget man tappar i backen om man säger så.

Fällknivens Erna skäms inte för sig

Sammantaget gör det att jag kan rekommendera Fällknivens Erna SK18 som en "mobil" kockkniv. med tillägget att du bör veta vad du ger dig in på. Kniven är av japansk typ även om eggen är något mer robust men det innebär att  halvfrysta fiskblock eller ananasskalning bör undvikas. Då ryker den fina eggen.

Annars skäms den inte för sig i vilket kök som helst. Eftersom presentationen är påkostad gör den sig även bra som gåva. Varför inte ge bort en i 40-årspresent?

Känner ni er sugna så köpes här Erna här: Knivshop.se



Specifikationer: Fällkniven Erna SK18

Totallängd (mm): 290
Bladlängd (mm): 180
Godstjocklek (mm): 2,5
Stål: laminerat CoS
Handtag: masurbjörk, nitat trä över halv tånge



/ J - kockar loss


* En Santoku från Hiros "Shiki-serie" med 190 mm blad. Vald för att den har samma godstjocklek som Fällkniven Erna. Annars har jag Santokus med tunnare blad från exempelvis Satake och Hiromoto.

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Dagens bild nr 76 "Originalegg"

Ett fenomen som är synnerligen varierande i knivvärlden är vilken kvalitet det är på en egg när kniven anländer. Det oavsett prisklass märkligt nog. Vissa märken är mer kända för att göra det bättre än andra. Spyderco är ett sådant där knivarna oftast anländer mycket vassa. 

På bilden en lågpriskniv där märket oftast bjuder på mycket vassa om än råa eggar. De är mycket uppenbart handslipade också eftersom de vid något tillfälle har varit bränd mot spetsen och vid andra något ojämna. På de flest exemplar jag äger har dock eggarna varit fullt godkända både sett till jämnhet, centrering och skärpa. 

Kniven är återigen en bjässe från Rough Rider och återigen en "Sunfish" eller mer exakt en "Elephant Toenail" i det här fallet. Det som skiljer dem åt är handtagsformen där den här smalnar av mot bakänden av handtaget där du hittar blad nummer två. I det här fallet ett pennblad även om storleken på det vida överstiger vad som är brukligt för blad med det namnet. Hur som haver ger det ytterligare en egg och ett mindre blad för mer detaljorienterat arbete om så önskas. Det är den stora fördelen med att ha två blad. 

Stålet är synnerligen enkelt men som sagt jäkligt vasst när den kom. Eggen var aning "taggig" så några drag på strigel för att jämna ut den var på sin plats. Eftersom det är ett 440-stål eller kinesisk motsvarighet så kräver det ett par drag på ett slipstål ibland. I gengäld räcker det just med ett par drag sen är det klart. Inga timmar med fasta system för att få fram en duglig egg. 

/ J -

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

Dagens bild nr 75 "Swiss Eye and the Real Steel"

Schweizisk precision är omtalad i allt från klockor till knivar. Därför hade jag apropå det inte haft något emot att äga en Klötzli vilket verkar vara lika ovanliga som sympatiska knivar som betingar Sebenzapriser.

Men för att kompensera för det missförhållandet införskaffades de här cykelglasögonen från "Swiss Eye" istället. De är dock inte mina utan min sambos. Det är fler än jag som cyklar i familjen!

"Swiss Eye and the Real Steel"

Vad har de med kniven på bilden att göra? Inte mycket förutom möjligen precisionen som är anmärkningsvärd för prisklassen på den här kniven. Det är en "Sea Hawk" från kinesiska "Real Steel". Märket är som jag tidigare kommenterat ett försök att knoppa av SanRenMu till ett mer exklusivt segment än tidigare likt Toyota en gång gjorde med Lexus. 

Hur det går får framtiden utvisa men det går att konstatera att byggkvalitén är utomordentligt bra och att det är mycket prisvärda knivar. Den här känns klart Shirogorovinspirerad och nya modeller poppar fram med jämna mellanrum. Har ni missat märket så ta en titt på dem. 

/ J - svamlar

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

Dagens bild nr 74 "Spyderco FRN"

När vi under rubriken "Dagens bild" nu ändå är inne på Spyderco så bjuds för dagen på en gruppbild av några knivar med FRN-handtag. 

Från topp till botten: Endura 4, Delica 4, Delica 4 Sprint Run, Dragonfly 2 Sprint Run, Manbug Sprint run och Ladybug. 

"A Family Portrait"

Äldst av knivarna på bilden är faktiskt nyckelpigan längst ned. Den inköptes i den kungliga huvudstaden för ett antal år sen och har tillbringat många långa timmar i otaliga fickor. Den är en duglig liten paketöppnare, avlägsnare av spetor, nagelpetare med mera och har främst använts på ställen där det av olika anledningar inte är så lämpligt att slänga fram ett större blad. 

Den är också en av få knivar jag äger med delvis sågtandad egg. Det är ingen typ av egg jag är någon större vän av. Jag tror jag äger en Spyderco med helt sågtandat blad mest för att det är kul att ha en klassisk "spyderedge". Det råkar vara en Calypso Jr Micarta, en tämligen ovanlig kniv har jag förstått.

/ J - gamla nyckelpigor flyger bäst

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

EDC va e' de'?

Ett uttryck man knappt kan värja sig ifrån om man råkar gilla knivar eller snarare om man råkar gilla fällknivar är "EDC". Det dyker upp där i utkanten av intressesfären och sen närmar det sig allt snabbare centrum varefter tiden går och till slut träffar det en i huvudet.   

Det får  medges att jag till en början var en smula avogt inställd till hela fenomenet av flera skäl. främsta orsaken är det faktum att många av yttringarna i mina ögon går till överdrift och blir fåniga. Förkortningen skall för övrigt utläsas "Every Day Carry" för den som inte känner till det. 

En annan anledning till motståndet är att jag egentligen inte är någon varm anhängare av engelska förkortningar och uttryck i vårt språk överhuvudtaget. Men på det planet har jag delvis kapitulerat och mina egna texter här på bloggen är numera översållade av dem. Det är helt enkelt lättare att göra sig förstådd i de här sammanhangen då har jag noterat. Många begrepp som rör knivar* finns inte på svenska eller blir märkliga om de översätts. Exempelvis kan "framelock" alltid översättas till ramlås och fortfarande vara begripligt men "linerlock" eller ännu värre "compressionlock" utgör större utmaningar. Men vad blir "plungeline" och "choil" på vårt eminenta modersmål? Nåja, språkfunderingarna får anstå till senare tillfälle. Så EDC it is! 

Ett exempel på "EDC". En plånbok, en telefon, några armband och ett par knivar

Men vad är det då?

Tanken är väl att det skall stå för just det som sägs, saker man alltid bär med sig. Men det har efterhand utvecklats till att bli ett mer omfattande fenomen och för somliga, särskilt på andra sidan dammen, ett förhållningssätt och en hel livsstil. Det kan i mina ögon ta sig något bisarra former som börjar med "preparedness" och i värsta fall slutar med att man blir en "Prepper". Ett ämne som tarvar minst en artikel för att reda ut men som går ut på att man är förberedd på....tja, allt. De mest extrema företrädarna bygger bunkrar och lagrar mat, vapen och ammunition och allt annat för att säkerställa överlevnad i händelse av: det ekonomiska systemets kollaps, tredje världskriget, nukleär vinter, resultatet av soleuruptioner med tillhörande EMP-vågor, blandade miljökatastrofer, pandemier, zombie-apokalypser och invasioner av utomjordingar mer mera. Det är ingen hejd på domedagsprofetiorna. Det gäller bara att se möjligheterna. Kring det här har det förstås byggts upp en hel industri och om detta ämne görs underhållande dokumentärer för TV som man kan ta del av.  

Jag blev mycket medveten om fenomenet när jag efter att gått med i ett amerikanskt forum för något år sedan blev tillfrågad om vad min "BOB" innehöll. Min vad då sporde jag undrande tillbaks. Nu vet jag att det står för "Bug Out Bag" vilket jag inte visste då. Det är den där absolut nödvändiga väskan med precis hur många fack som helst som innehåller alla de miljoner pryttlar man behöver för att överleva den första tiden i händelse av...tja, allt! Allt från en speta i fingret till jordens undergång.

I knivsammanhang används "EDC" lite mer löst om knivar som bärs dagligdags, det vill säga fickknivar och bruksknivar av allehanda slag. Undantaget är väl om du som skogshuggare verkligen bär en röjyxa i bältet misstänker jag så gränserna får anses vara lite vaga.

I mitt fall stämmer inte ens ursprungsbetydelsen då jag sällan eller aldrig bär samma uppsättning knivar på min person mer än ett par dagar i taget. Annars skulle jag knappast hinna rotera ens mina mest omtyckta fickknivar och än mindre pröva några nya under min levnad. Det skulle heller inte bli många recensioner och omdömen om jag nöjt mig med en Victorinox Cadet, en Mora Companion och någon liten yxa från Gränsfors Bruk (eller motsvarande från andra märken) även om den kombinationen troligen täcker de flesta behov rent praktiskt.

Sen skulle intresset dö tämligen kvickt förstås. Men jag har många gånger i olika sammanhang fått frågan om jag behöver så många knivar. Det roligaste var när jag fick den på Instagram, av en snubbe som letat sig in på ett konto betitlat "Knivesandbikes". Vad förväntade han sig hitta där?

Men det är klart att jag inte behöver massor av knivar lika lite som vi behöver de flesta av de andra tingestar vi omger oss med. Ytterst få av dem är nödvändiga för vår överlevnad. De fyller helt klart andra behov som kan betraktas som mer eller mindre legitima beroende på vem som är betraktaren.

* Modernare knivar kan tilläggas. Annars är vi historiskt sett duktiga på de här med eggredskap vilket avspeglas i såväl kultur som språk. 


/ J - försöker mest överleva dagen


#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Dagens bild nr 73 "Organiskt knivställ nr 2"

Experimentet att hitta ett återvinningsbart eller till och med komposterbart knivställ fortsätter. Del två bjuder på något gult. En jäkligt glad frukt! Det är något med den lyckligamungipanformen och färgen som muntrar upp. Och så används den ju frekvent som "Powerbar" när jag cyklar. 

"Organic knifestand no 2"

Kniven som agerar försökskanin är Spydercos Delica 4 här i en Sprint Run-version med laminerat blad och  HAP40 som eggstål. Färg: "Burnt Orange".En nästan lika stor favorit som bananen.

/ J - bananglad

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

Ni vet känslan...

...när det dimper ned ett paket i lådan!

Det har det gjort här. Först de här från Spyderco och Viper. De som följer mig på Instagram vet vad de innehöll. En styck "Pattada" samt en "Dan". Båda knivarna blev genast mycket uppskattade. Så pass att jag genast slog till på en "Dan 2" när en sådan dök upp till försäljning på en facebooksida härförleden. Den andra knivgalningen som var förre ägaren sköter sina knivar väl så jag visste att den skulle vara i toppskick och det var den!

Det är alltid lika trevligt att öppna paket, julafton varje gång

Pattadan är en mycket personlig kniv med både för- och nackdelar. De flesta av dem var jag dock medveten om när beställningen lades eftersom jag tidigare varit intresserad av ett original från Sardinien. Det är en mycket elegant knivmodell må jag säga. 

Hm, vad kan de här tänkas innehålla?

Sen dök de här askarna upp igår! Extra roligt eftersom det vackra vädret uppmanade till uteliv och jag därför tillbringat större delen av dagen i skogen och badandes i Helgahavet (sjön). Eftersom jag fick ett ryck följde även ett antal knivar med i en väska för att testas lite extra och då bjöds även på fototillfälle förstås.

Visst är det något särskilt med en splitter ny knivlåda? Det är något med den där första intrycket oavsett om man känner till kniven på förhand eller inte. Att läsa sig till mått och vikt är en sak och att känna på den är en annan. Motsvarare den förväntningarna eller kanske till och med överträffar dem? Är den tyngre eller lättare än förväntat? Hur känns den i handen? Frågorna är många och brukar besvaras av endera ett belåtet leende eller med en rynka i pannan. 

Jag återkommer naturligtvis med omdömen om både Viper Dan och Spyderco Pattada samt om vad det nu än är i lådorna. 

Annars plitar jag för stunden på en text om Fällknivens "Erna" som jag testade åt Knivshop.se härförleden. 

Väl mött i etern go' vänner!

/ J - halvskarp


#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Dagens bild nr 72 "Tenaciousfamiljen"

Det saknas en! Jag har inte minstingen i familjen. Men faktum är att jag inte skaffade de här knivarna i "rätt" ordning heller. Först ut var min favorit i sällskapet och det är den längst till vänster på bilden vilket råkar vara "Persistance". Det är något med proportionerna och handtaget som gör att den faktiskt ligger bättre i min hand än storebror "Tenacious".  

Nummer två var bjässen "Resilience" av det enkla skälet att jag var inne i en period då jag var sugen på lite större knivar. Det där kommer och går. Jag pendlar mellan mindre fickknivar, mellanstorlekar och lite större varianter emellanåt. 

"Tenacious et al"

Sist ut var den blå kniven som gett namn åt hela "familjen" och det är förstås Spydercos "Tenacious" vi talar om! Det här exemplaret är någon form av "Sprint Run" vilket normalt innebär 600-1200 tillverkade exemplar av varje kniv. Men i det här fallet undrar jag då jag tycker mig sett dem i tid och otid på eBay och andra ställen. 

Men om det vet säkert andra mer. Frågan är om jag skall komplettera gruppen med minstingen "Ambitious" eller istället ge mig på en "Cat" eller kanske en "Chicago", vad tycker ni?

/ J - felordnar

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

Knivrecension Kizer Walkabout, prototyp

- Elegans i fickformat

Walkabout var en modell som väckte mitt intresse redan från början. Det var något med de mjuka och harmoniska linjerna som tilltalade ögat. Måtten liksom färgskalan var diskreta och avvek från det annars något konforma utbudet vad gäller storlek från Kizer. Det var också en kniv som inte var en flipper i floden av knivar av den typen som för stunden översvämmar marknaden.

Kizer Ki3309 "Walkabout"

Lägg därtill ett synnerligen funktionellt blad i Kizers sedvanliga kvalitetsstål och helheten kändes mycket lockande. Sen kan tilläggas att ett stulet designelement i form av tassavtryck på handtaget bidrog till attraktionen. Det påminner om en kniv jag länge suktat efter från en annan tillverkare men mer om det senare.

Kizer bjuder på harmoniska linjer

På ett tidigt stadium funderade jag på om det var en kniv aktuell att recensera för Knivshop.se men så blev aldrig fallet när den var ny. Andra knivar kom emellan och tiden förflöt. Senare dök istället chansen upp att byta den här kniven mot en annan och jag tog tacksamt emot förslaget och det är verkligen inget jag ångrar. 

Blad

Bladet skulle kunna vara från annan knivtillverkare mycket kända för att ha hål i bladet och ofta den här något organiska formen. Utseendet kommer sig av att den här droppointen har fått en egg som som utgör en svagt svepande kurva hela vägen från häl till spets. Konkret ger det gott om egg i relation till bladlängd och ett mycket dugligt blad med buk. 

Utförandet är annars synnerligen enkelt vilket tilltalar mig i det här fallet. Inga utsmyckningar, inga extravaganta slipningar eller falskeggar. På den här kniven har de elementen sparats till handtaget. Ytbehandlingen på bladet är en bra och jämn stentumling som sedan polerats.

Ett styck flatslipat, lövformat blad med hål i - vad påminner det om?

Bladet är helt flatslipat från en godstjocklek på tre millimeter. Det mäter sju och en halv centimeter på längden och eggen är sjuttiotre millimeter lång.

Stålet är det gångbara CPM S35VN. Ett numera i knivkretsar mycket känt pulverstål från amerikanska Crucible. Det är ett allroundstål med genomgående goda egenskaper på alla parametrar. Det är emellertid tämligen svårslipat med mer traditionella slipstenar. Med moderna slipsystem som Wicked Edge och Edge Pro och liknande utrustade med fasta vinklar och diamantstenar är det förstås inget problem. Men har man inga sådana att tillgå bjuder nästan alla de moderna "superstålen" på mycket motstånd och kräver hårt arbete för att slipa och reprofilera. Det är något som är värt att ta i beaktande vid knivköp.

Fördelen är att man får eggar som om de sköts håller mycket länge. Hos en fickkniv är det en viktig egenskap enligt mig eftersom man då alltid har en vass kniv att tillgå utan att eggen behöver underhållas frekvent. För arbetsredskap som täljknivar, kockknivar och styckar/slaktarknivar gäller andra prioriteringar.

Kniven är som vanligt när det kommer till Kizers Bladesmith-serie försedd med blad i S35VN

Hur upplevs kniven när den väl kommer till bruk? Bra är den kortfattade summeringen. Den är inte excellent men klart över genomsnittet. Det flatslipade bladet, goda formen och det utmärkta stålet bidrar till goda skäregenskaper men något för mycket gods bakom eggen och något branta primäreggen drar ned betyget något. Det kan förstås åtgärdas med en omprofilering. 

Kniven var inte ny när jag fick den men kom med en duglig egg. Några drag på skärpstål och sen var det dags för diverse test under rätt lång tid. Generellt kan det sägas att Kizer Walkabout är utmärkt till småsysslor som att öppna paket, strimla kartong, skära buntband och tejp etc mycket beroende på det korta bladet och det faktum att handen befinner sig nära det som skall skäras vilket ger god kontroll. 

Det är även en stor tillgång när det skall jobbas lite tyngre som i att skära rep och framförallt trä. Slipningen är inte utomordentlig för det ändamålet men fungerar, handtaget är bra men inte heller det perfekt. Rundning och storlek räcker till men bredden är som så ofta på fällknivar aningen för liten för dylika krafttag så det känns i tumvecket efter tag. Sen har vi detaljen som det sällan talas om. Överallt jag ser omnämns "öppen rygg" som något fantastiskt och är närmast ett försäljningsargument. Varför vet jag inte då det förvisso gör kniven något lättare att hålla ren men även bidrar till att handen får mindre stöd när man tar i. Skinnet vill gärna tränga in i mellanrummet helt enkelt. Men jag glömde att många av de där knivarna inte används. 

Men givet storlek och typ av kniv klarar den här sig riktigt galant och skäms inte för sig ens när man tar i.

Kökshandräckning beordrad

Den fick även gå en rond i köket mot en kökskniv och en ny Spyderco PM2. I den konkurrensen står den sig inte riktigt. "Pushcuts" t ex är svårare eftersom eggen är tvärare än säg PM2 men i gengäld fungerar Walkabout utmärkt vid "drawcuts". Båda mjuka grönsaker som mogna tomater och hårdare rotsaker går faktiskt bra och som skalkniv är det lilla formatet utmärkt. Kniven får mer än godkänt där. Återigen är det modesta bladet och den goda kontrollen som skiner igenom. Avsaknad av ricasso och tumknoppar med mera gör att hela bladet kan användas vilket är en tillgång. 

Efter ett tags användning kan även konstateras att Kizers version av S35VN är ett stål med god uthållighet. 

Handtag

Handtaget är "modernt", det vill säga gjort i titan. Nuförtiden skall allt i knivvärlden vara det. Om det kan man tycka olika men just den versionen är i mina ögon tilltalande. Formen är enkel utan krusiduller och passar en mänsklig hand. Om den inte är för stor vill säga. Bidragande till komforten är de elegant välvda sidorna. Att få dem sådana är förstås en något mer arbetsintensiv process än att behålla dem helt flata. Resultatet blir dock mycket lyckat både ergonomiskt och utseendemässigt. 

Apropå utseende så har kniven anodiserats i en blågrålila ton som skimrar något. Det mest utmärkande är annars de små tassavtrycken som frästs in i sidorna som dekoration. De är sedermera utbytta på produktionsversionen vilket gör den här och de andra prototyperna något mer unika.* 

Ett lätt välvt och enkelt utformat handtag med sidor av anodiserad titan

En detalj som gör kniven skön i handen är det väl avvägda urtaget för pekfingret. Enkelt kan tyckas men förvånansvärt många knivar även i högre prisklasser får inte till den detaljen. Det är något med själva kurvaturen. Endera är de för grunda eller har fel lutning och puttar handen bakåt eller har de för branta vinklar och skaver mot handen i vissa grepp. Här är det välformat om än inte perfekt.

Långt driven enkelhet

Handtaget mäter strax under decimetern och det ger utrymme för ett fyrfingersgrepp om man inte har väldigt stora labbar. Om ett stödfinger placeras på bladryggen räcker inte handtaget till för hela handen men bakänden är mjukt rundad och passar väl in i handflatan utan att orsaka obehag. 

Konstruktionen är öppen och hela kniven hålls faktiskt bara ihop av två skruvar. Pivotskruven samt en i andra änden på handtaget. Den agerar även fäste för clipet. En dylik lösning på handtag kräver stor precision i tillverkningen för att kniven inte skall bli "sladdrig" eller att de två handtagssidorna inte skall förflytta sig sidledes i relation till varandra och ge upphov till låsproblem med påföljande glapp och spel i bladet. Även bladcentrering kan påverkas om inte sidorna är helt parallella.  

Sammantaget gör formen på handtaget att det går att skära lite tyngre med den här lilla kniven än vad första anblicken antyder.  

Öppning och lås

Jag skall inte ljuga, understundom är den här kniven en ren plåga att öppna. Ibland går det bra, särskilt när kniven i princip läggs helt på sidan och ett högt tryck appliceras på bladet och hålet innan öppningsrörelsen påbörjas samtidigt som det noga undviks att placera något som helst finger på låsarmen. Andra stunder går det inte alls och då är just det här exemplaret en kniv som fälls ut med två händer. Det gäller särskilt när kniven fått sitta overksam ett längre tag. 

Kan ett öppningshål bli för bearbetat?

Det är resultatet av två saker som inte är helt avvägda i det här fallet. Det ena är en för hård "detent", det känns som om den är anpassad för att fungera med den flipper som i det här fallet inte finns. För att få den önskade "snärten" när dylika knivar öppnas brukar det initiala motståndet vara tämligen påtagligt och det är det här. Det fungerar inte om man skall smyga upp en kniv med tummen. Jag förmodar att det är fixat till produktionsversionen då den inte ens har hål i bladet längre.

Den andra starkt bidragande orsaken är storleken och formen på hålet i bladet. Det är både för litet och faktiskt för arbetat för sin storlek. Att fasa av sidor och slipa och polera ytor är för det mesta behjärtansvärt men i det här fallet får det negativa praktiska implikationer. Här blir det riktigt uselt med dåligt grepp och svår åtkomst. Ibland beskylls Spyderco för att ha för "vassa" hörn på några av sina modeller, särskilt de från Japan men det finns ett syfte med det om hålet i bladet är mindre, det ger grepp**. 

Här borde hålet vara något större och framförallt kanterna mer distinkta. Men uppenbarligen uppmärksammades det av Kizer och den nuvarande produktionsversionen har en intressant lösning utan hål men med en fördjupning i bladet istället. Hur den fungerar i praktiken vet jag inte. 

Traditionellt ramlås i titan, dock utan stålförstärkning

Låskonstruktionen på Walkabout följer nästan mall 1A för knivar av den här typen. Det innebär ett ramlås i titan försett med ett översträckningsskydd. Det som avviker från normen är frånvaron av stålinlägg där arm möter blad. Men funktionen är stabil så här långt. Det finns ingen tillstymmelse till rörelse i bladet åt något håll och känslan inger förtroende på samma vis som t ex Spydercos Sage 2.  

Låset är inte omöjligt att släppa men något för tungt eftersom det är tämligen kraftfullt. Eller var skall jag säga. Det första jag gjorde var att demontera kniven, ta bort skyddet för översträckning och bända till låsarmen utåt. Då bände jag nästan för långt varpå hela kniven var skrot för ett ögonblick och jag fick göra om proceduren åt andra hållet. Allt för att jag var halvt desperat för att få öppningen att fungera bättre på den här annars fantastiska lilla kniven.

Efter den operationen fungerar det bra att släppa låset och av känslan att döma misstänker jag att änden på låsarmen är behandlad på något vis. Men någon stålförstärkning finns inte. 

Att bära

Bättre än så här blir det knappt. "Walkabout" har blygsamma yttermått, en vikt på under hektot, rundande former parat med ett riktigt bra clip vilket ger en kniv som sitter som den skall, inte känns i fickan och är lätt att hala fram. Något som bokstavligen skulle kunna vara en akilleshäl är hälen på bladet som i stängt läge sticker ut något. Ett stort "no no" för mig vanligtvis men här kommer Kizer undan för att de rundat även den på ett föredömligt vis. Ingen risk för att skrapa upp handen när den dyker ned i fickan efter nycklarna med andra ord.

Ett fullt fungerade clip utan extravaganser

Clipet som är gjort i stål är fäst med en skruv men sitter bra trots det och rör sig inte. Det är också litet och diskret vilket passar knivens mått och övriga utseende. Viktigast av allt är dock att det inte stör greppet i onödan vilket är en annan av mina käpphästar. Clip skall kännas så lite som möjligt och det finns allt för många skräckexempel på motsatsen på marknaden. 

Det kan flyttas från höger till vänster sida om så önskas. En av många snygga detaljer på den här kniven är att hålet på den sida som inte används har fått en liten iläggsbricka.

Sammanfattningsvis

Den här kniven skulle kunna vara en Spyderco från Taichung! Ta nu inte illa upp ni som jobbar för eller säljer Kizer. Det är inget dåligt omdöme om det kommer från mig utan snarare högsta betyg.

Vad är det som får mig att säga så? Det kan bero på de diskreta yttermåtten där Kizer annars har gjort sig kända för att i regel ha lite större modeller på programmet även om undantag som bekant finns. Inverkar gör förstås också det faktum att det inte är en flipper utan att kniven har öppningshål i bladet. Lägg därtill ett lövformat blad och en tillverkningskvalité som inte ligger Taichungfabriken långt efter.

Inte minst bidrar "Ocelot-mönstret" med tassavtrycken i handtaget. Troligen var de lite för lika sin förlaga eftersom de senare ersatts med mänskliga fötter istället.

Vacker kniv i vackert landskap, Laholmsbukten i bakgrunden

Om den här kniven kan annars säga att den omedelbart blev en favorit. Den har flera egenskaper som jag uppskattar hos en god fickkniv som ett blad med praktisk utformning, full flatslipning från en väl vald godstjocklek i kvalitetsstål. Handtaget är ergonomiskt och saknar tillstymmelse till räfflor/"jimpings". Lägg därtill att den är snygg och du har en synnerligen sympatisk kniv. 

Walkabout känns även mycket arbetad med sina välvda sidor, det frästa mönstret i titansidorna och detaljer som att översträckningsskyddet för låsarmen är infällt i ett tassavtryck, hålet för clipet har en täckbricka, kniven har en dekorativ pivotskruv samt en rundad bladrygg. Allt är detaljer som normalt återfinns på betydligt dyrare knivar. 

Mindre bra är förstås hur öppningen fungerar på just den här kniven är. Jag betonar "den här" eftersom det rör sig om en prototyp och jag inte känt på den färdiga versionen som har försetts med en helt annan lösning. Som det är nu fungerar det för det mesta bra men ibland har "detenten" satt sig så pass att kniven blir tvåhandsöppnad för en stund. 

En något okänd Kizermodell som lämpar sig väl för den som önskar omväxling till alla "flippers"

Men överlag är Walkabout en kniv jag verkligen rekommenderar för den som vill ha något med personlighet som är extremt bekväm att bära, ligger bra i handen och är praktisk såväl som snygg. 

Den är således en lyckad syntes av ett elegant yttre, ett lätthanterligt format och prestanda. 

Köper den gör man lämpligen hos Knivshop.se som har den till förmånliga priser! 

Specifikation:

Längd utfälld: 170 mm
Längd hopfälld: 95 mm
Vikt: 94 g
Bladlängd: 74 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: CPM S35VN, HRC 58-60
Handtag: 6AL4V titan
Lås: ramlås

Producerad av: Kizer, tillverkad i Kina

*Jag är lite osäker därvidlag eftersom någon på Instagram påpekade för mig att det faktiskt förhöll sig tvärtom. 

** Ett umärkt exempel på det är "Des Horn" som har ett extra litet hål men som trots det är mycket lättöppnad.


/ J - tassar omkring

#aliaspostmortem #knivigtvarre