Recension Viper Gobbo

- en revitaliserad klassiker

Jag kan inleda med att konstatera att Gobbo är en mycket lyckad fusion mellan gammalt och nytt. Det yttre ståtar med enkla men eleganta linjer som känns igen från knivar använda av bland andra fåraherdar i trakterna av Abbruzzi i Italien sedan många generationer tillbaks. Det är klassiska former och dito material med trä eller horn i handtaget. Det gällde då och det är även det som är aktuellt i den här modellen från Viper Knives. 

Så långt framstår allt som traditionellt men allt är inte som det synes vara. Twisten kommer i hur kniven är uppbyggd och sammansatt samt i hur bladet hålls på plats. Något jag ämnar tala mer om i den här recensionen. 

Viper Knives Gobbo

Först kan väl nämnas att det här är ett typiskt exempel på en begränsad upplaga även om det inte är en extremt liten sådan. Närmare bestämt har det gjorts 1000 stycken av den här varianten varav det här är nummer 561. Det intygas i ett medföljande certifikat. 

I det här fallet har kniven handtag i ljust trä. Önskas ett annat utseende finns den även i mörkt cocobolo-trä eller med ett grepp av horn. Som med alla naturmaterial varierar utseendet mycket mellan olika exemplar av knivarna. 

Formgivaren och knivmakaren bakom den här nytolkningen är Fabrizio "Silvestri" Silvestrelli, en herre som ofta samarbetar med Viper Knives. Han har utgått från ett regionalt knivmönster från Abbruzzi och därefter byggt en kniv som i grund och botten är modern.  

Gobbo, den eleganta puckelryggen från Abbruzzien

Twitterversion: Viper Gobbo, en utmärkt fusion mellan gammalt och nytt. En ulv i traditionella fåraherdeknivskläder!

Blad

Knivar består rätt uppenbart av ett handtag och ett blad. I det här fallet är formen på båda mycket karaktäristiska. Det betyder för bladets del att det är en mycket strömlinjeformad och slank drop point. Den är också rak och istället står handtaget för kurvaturen. 

Längden på bladet är 8,5 cm lite beroende på hur man väljer att mäta och höjden är 2,3 cm. Tjockleken på bladet är på klassiskt manér tämligen återhållsam med 3,2 mm. En tjocklek som dock enbart hittas vid ricasson och delar av bladryggen då bladet smalnar av mot spetsen till. 

Kniven har ett tämligen spetsigt drop point-blad som fungerar till det mesta

Bladen på klassiska Gobbo-knivar kan ha lite olika varianter på slipningar. De kan vara såväl sabel- eller som här, flatslipade. Utöver det kännetecknas det här bladet av att det fått en tämligen polerad satinfinish. Märkningen är Vipers vanliga med modellnamn och logotyp på en sida och därtill Silvestris logga på ricasson. På motstående sida hittas numreringen i det här fallet samt staden Maniagos kvalitetsstämpel. Överlag kanske något för många markeringar men inte så att det sticker alltför mycket i ögonen. 

En typisk detalj för Viper själva är den mjukt rundade bladryggen. Det gör det extra behagligt att placera en tumme där när man skär med kniven. 

Stålvalet i den här kniven är jag inte helt vän med. Det handlar om 440A. Ett mycket enkelt stål som har de fördelarna för tillverkaren att det är lätt att forma och polera. För användaren kan det positiva sägas att det är synnerligen rosttrögt och att det är lätt att slipa. Det senare kan behövas då det  är mycket mjukt och håller skärpan tämligen dåligt. 

Fabrikseggen får godkänt även om det är knappt. Den kantrar något på höger sida som är synligt brantare än vänster/presentationssidan. Den är dessutom lägre mot ricasson till och något bredare längre ut på bladet. Därtill är "plunge line" något för svepande vilket gör att eggen inte är vass ända in till ricasson. Skärpan var trots det duglig. Den rakade hår med något tryck vid ankomst. 

Nr 561 av 1000 hade förtjänat en något bättre slipning

Flatslipade blad med de här proportionerna och den här formen är generellt mycket allroundbetonade. Det gäller här med. Spetsen är riktigt bra och eggen ger en svepande lång buk och en liten bit rak egg att arbeta med. Eftersom spetsen inte heller befinner sig särskilt högt upp i relation till handtaget behöver man inte vinkla handleden så mycket om man vill nyttja den eller yttre delen av bladet för att skära med. Något som kan vara ett problem för knivar med kraftigare böj på eggen som flåknivar.

Sen märks det att bladformen växt fram och förfinats under århundraden. Den fungerar till det mesta utom specialiserade uppgifter som t ex att flå en älg eller skära mattor. Men till det den är tänkt, att agera typisk fickkniv, är den briljant. Att kapa snöre eller rep, strimla en kartong, skära till en tygbit, tälja till en avståndsmarkör för knivkastning och annat vardagligt. Ja, det det sistnämnda är kanske mest vardagligt för mig personligen misstänker jag. 

Sedan är den förnämlig som picknick-kniv. Till uppgifter som att skiva salami och tomat eller skära till en bit ost och dela frukt med är den exemplarisk. Jag kan föreställa mig hur fåraherdarn använde knivarna till just dylika ting. Det flatslipade bladet glider elegant genom de flesta födoämnen och här är det enkla stålet faktiskt en styrka rosttrögt som det är. Den typen av arbeten tarvar inte heller särskilt hållbar egg. 

Handtag

Handtaget utstrålar skenbar enkelhet som döljer en modern konstruktion. Det som syns först är den krökta formen som givit kniven dess namn. Tolkningen av hur krökt en "Gobbo" skall vara varierar från tillverkare till tillverkare har jag noterat. Syns gör förstås även de snygga skollorna i olivträ. De är väl slipade till den gräns där man kan tala om polerade. Så långt är det ett traditionellt bygge. 

Utöver det kan det snabbt konstateras att moderna påfund som clip, fånglinehål och liknande lyser med sin frånvaro. Även det återspeglar hur knivarna alltid sett ut. Det första intrycket är även att Gobbo är mycket lätt. En mycket bra egenskap hos en fickkniv. 

Handtaget med sin för modellen typiska "puckel" på ryggen

Vikten är låg trots att det inuti kniven hittas en ram av polerat rostfritt stål vilket även gäller en del av de äldre knivarna men inte alla. Ram bör tilläggas, inte att de är rostfria. Så långt inga avsteg från det klassiska. Men sättet den är hopsatt och hur man valt att fästa träskollorna talar om att det här är en modern kniv. 

Ramen är som på alla fällknivar från Viper Knives mjukt rundad. Inga vassa kanter eller hörn hittas här! Sidorna är skruvade på ramen med tre mycket små skruvar med huvuden för spårmejsel. Vanligen kanske jag hade haft invändningar mot storleken och valet av huvud men inte i det här fallet. Det här är en inte en kniv som behöver demonteras i tid och otid. Men du kan göra det om du så önskar. Gör du det så hittas en justerbar pivotskruv under träet. Där återfinns även två något kraftigare skruvar som är de som tillsammans med bladbulten faktiskt håller ihop kniven. 

Gobbo är något så ovanligt som en slipjoint med öppen rygg

Även sättet på vilken kniven är öppen i ryggen är modernt. Här hittas två stycken kraftigt timglasformade distanser. I övrigt är den helt öppen. Det ger en lättare och i det här fallet bättre balanserad kniv. Det senare är en spekulation från min sida då jag inte känt på äldre versioner men den här har helt neutral balans. Den här sortens konstruktion möjliggjörs tack vare modern teknik i utfällningsmekanismen. Och eftersom den har en sådan hittas här även ett bladstopp, en genomgående bult som tar hand om krafterna från bladet när man använder det.  

Så här bra blir det när en handtagsform som förfinats under generationer tolkats av en mästare!

Att hålla i och arbeta med den här kniven är en ren fröjd. Det märks att den här modellen haft tid på sig att utvecklas med små steg i taget. Krökningen av handtaget, det mjuka träet och den rundade formen som fortfarande är oval är saker som bidrar till den goda komforten. Det sistnämnda gör att kniven både är lätt att greppa kring samtidigt som du kan orientera den i handen även om det skulle vara mörkt. Det förhindrar också att den roterar i handen när man tar i lite. För det går faktiskt att göra med den här kniven även om det är något jag sällan gör. Det är trots allt lite av en samlarkniv för mig. 

Den sofistikerade formen gör att alla grepp fungerar och gör det bra. Jag skulle vilja se den hand som inte uppskattar det här handtaget. Möjligen med undantag för de som föredrar den mer militära stilen där friktion och maximalt grepp är det som eftersträvas. Det får du förstås inte med ett spolformat, polerat trähandtag. Men det behövs inte heller. 

Öppning och lås

En kniv i traditionell stil kan förstås endast öppnas på ett vis och det är med två händer. Det gäller förstås Gobbo också. Något annat vore att häda. 

Det sticker ut tillräckligt med blad för att greppa om med fingrarna utan tillskott av nagelskåror

Den här kniven har inte någon form av nagelskåra eller liknande för att underlätta åtkomst till bladet. Men i gengäld sticker det ut tillräckligt mycket av det att greppa kring så några problem uppstår inte därvidlag. Möjligen kan det påpekas att själva motståndet inte kan vara så mycket större då det blankpolerade bladet inte ger det bästa fästet för fingertopparna. Men balansen mellan motstånd och grepp på den här kniven är utmärkt. På tal om det skulle jag sätta "pull" som man talar om när det kommer till slipjoints till en fyra. Det är motståndet som krävs för att bladet skall fällas ut. 

"Walk and Talk" är ett annat aktuellt begrepp som beskriver hur kniven känns och låter när bladet fälls ut och in. Gobbo är i det här avseendet lite speciell och skiljer sig från mer historiska knivar och det gör att själva gången är något tyngre än vad många slipjoints bjuder på. Kniven saknar även halvvägs-stopp. Ljudet som uppstår när kniven är fullt utfälld eller bladet är tillbaks i handtaget är distinkt och fullt hörbart. 

En naken Gobbo. Här syns det fint arbetade träet som omsluter ramen, den justerbara pivotskruven, skruvarna som håller ihop ramen och en av fjädrarna till "Action stopper"-systemet

Det som gör att kniven uppträder lite annorlunda än äldre tiders slipjoints är att den här kniven likt några andra från Viper är utrustad med "Action stopper". Det är en modern variant av systemet där motståndet istället för att komma från en ryggmonterad fjäder åstadkoms av dubbla "detent"-kulor inbyggda i ramen. En i varje "liner". Med systemet följer både för- och nackdelar som jag ser det. Kraften som håller bladet på plats kan inte jämföras med de starkaste slipjointknivarna bland annat. Men i gengäld ökar det friheten på designfronten. Exempelvis kan man göra knivar öppna i ryggen som i det här fallet. Sen kan jag tänka mig att den här lösningen är enklare att tillverka då den inte kräver samma precision för att fungera optimalt. Du kan till och med justera fjädertrycket själv om du så önskar. Vidare så gör det förstås knivhandtaget lättare vilket justerar totalvikten nedåt och inte minst så bidrar det till att balansen överlag förbättras eftersom handtaget är mindre tungt. 

Själva funktionen skulle jag säga är jämbördig med den genomsnittliga slipjointkonstruktionen. Bladet sitter stabilt nog för att inte fälla ihop sig om man t ex stöter emot något med baksidan när man arbetar med kniven. 

Att bära

Nu är vi långt från clip och andra nymodigheter. Den här kniven bärs löst i en ficka eller möjligen i tillhörande läderfodral om du önskar skydda ytan på din skönhet. Gobbo är dock mycket sympatisk i fickan. Det är en äkta "fickkniv", inte ett fällbart spett som möjligen kan tvingas ned i en ficka med mycket möda och en del våld, till skillnad från en del moderna fällknivar. De mjuka formerna tar inte emot någonstans och detsamma gäller den polerade träytan. 

Gobbo kommer med ett mjukt läderfodral eller snarare påse

Både bak och framände har fått rundade hörn och den yttre formen är som tidigare talats om, krökt. Utöver det så kan framhållas att på den här modellen finns inget vasst hörn på ricasson som sticker ut och ställer till det när kniven är hopfälld. 

Läderfodralet som följer med kniven är mer av typen påse än en läderslida. Som skydd fungerar den bra men är inget jag använder alltför ofta. För det mesta bär jag kniven löst i en ficka men ser till att det inte finns något annat i fickan som kan skrapa upp träytan. Det är nackdelen med den sortens polerade ytor. De visar spår av användning tämligen lätt. 

Sedan har Gobbo en egenskap som är grädden på moset, löken på laxen eller vad ni vill. Den är ultralätt! Vi talar om en kniv som har ett blad som mäter närmare nio centimeter men som ändå väger futtiga 85 gram. Det är något som verkligen märks eller snarare inte märks i fickan. Det enda som kan noteras är längden då det trots allt inte är en riktigt liten kniv. Den mäter elva centimeter hopfälld. 

Sammanfattningsvis

Gobbo är ett typiskt exempel på hur tiden kombinerat med generationer av användare kan forma en kniv till närmast perfektion. Skönheten i de bedrägligt enkla linjerna återkommer när kniven hålls i hand. Det här är en klassisk fickkniv! Attraktiv att se på och sympatisk i hand. 

I det här fallet har Silvestri och Viper Knives väckt liv i ett regionalt knivmönster från Abbruzzi på ett föredömligt sätt. Det typiska utseendet med sitt karaktäristiska handtag har parats med en dos av modern teknik vilket gör att kniven kan räknas som "modern traditional" som de ibland kallas idag med en anglosaxisk term.

I jämförelse med några andra knivar från Viper, även de med sidor av trä, syns att Gobbo inte är någon liten kniv

För det moderna står konstruktionen som bygger på en stålram med öppen rygg, distanser och en stoppbult för bladet. Något som bryter mot hur äldre tiders knivar såg ut samtidigt som det gör den både lättare och bättre balanserad. Dessutom hittas en variant på slipjoint kallad Action stopper som håller bladet på plats i både infällt och utfällt läge. Det är också den tekniken som möjliggör den öppna ryggen. 

Den här kniven har ett mycket sympatiskt handtag namnet till trots. "Gobbo" lär betyda puckelrygg på italienska och syftar till den krök som handtaget gör för att sedan svagt vika av nedåt. Polerat olivträ är ett både snyggt och mycket lätt material och därmed utmärkt för fickknivar. Inte med moderna mått mätt kanske då man närmast vill veta vilken storlek på rasp som handtagsmaterialet motsvarar. Men här är det mjukt och behagligt mot handen samtidigt som det är mycket attraktivt att titta på. Sen hade jag inte haft något emot den här kniven med ett svart polerat hornhandtag heller för den delen.  

Men sen undrar jag om Viper tänkt sig den här specifika modellen som en ren samlarkniv? För all del, numreringen ger väl en vink åt det håller samt att den hittas under rubrik "Gentlemen and Collection" på hemsidan. Men även stålvalet antyder det då det är lätt att få snyggt men annars inte har många förlåtande kvaliteér jämfört med vad som finns att tillgå nuförtiden. Varför använde man sig inte av exempelvis N690 vilket är något av en stapelvara hos Viper annars? 

Viper Gobbo med anor från Abbruzzien är en revitaliserad klassiker

Det är emellertid en av  få invändningar jag har. I övrigt är Gobbo genomsympatisk då den är både snygg att se på och praktisk. Här följer inte bara form av funktion utan förhöjer den! Det är en av de vackraste knivar jag äger och den är därtill bekväm att hålla och arbeta med. Särskilt som bladet är riktigt effektivt. Sen får väl tillstås att den endast används till mycket lätta arbetsuppgifter. Till grovjobb har jag andra eggverktyg. Det är trots allt en begränsad upplaga. Det betyder också att om ni önskar köpa en så skulle jag inte dröja alltför länge med det. 

Specifikation:

Längd utfälld: 202 mm

Längd hopfälld: 112 mm

Vikt: 85 g

Bladlängd: 85 mm

Godstjocklek: 3,2 mm

Bladstål: 440 A, HRC 55-57

Handtag: trä, oliv

Lås: inget, slipjoint / "action stopper"

Producerad av: Viper Knives, tillverkad i Italien

/ J -

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Dagens bild nr 149 "Maniago extraordinär"

Måndag, Maniagomåndag måhända? Hur som haver bjuder dagens bild på två fullträffar från Italiens dominerande knivcentra. Det känns aktuellt nu när det är vilodag inför sista veckan av den 101 upplagan av Giro d'Italia som pågår för fullt. 

Båda knivarna är tidigare recenserade här på bloggen även om det var kusinen till den nedersta av de två avbildade som då var aktuell. På bilden Vipers "Dan 2" och den som jag tidigare presenterade var nummer 1. Skillnaden dem emellan återfinns i bladformen helt enkelt. Här en modifierad wharncliffe allt medan ettan bjuder på en traditionell droppoint. Båda modellerna kan för övrigt fås med samma alternativ på handtag. Val som nu utökats markant i och med att en rad träslag adderats till katalogen. Val som inte var aktuella när det begav sig för mig. Här är det dock "Silver Twill G10" som syns. 

Den andra kniven är förstås Tur från Fox Knives. Handtagsmaterialet är kolfiber. En kolfiber som både är högkvalitativ och välbearbetad. 

"Maniago Excellence"

Båda herrar designers som står bakom knivarna är väl kända även om vårt grannlands Jesper Voxnaes troligen nått en bredare publik. Det är han som plitade ihop Tur. Bakom Dan-modellerna återfinns fullblodsitalienaren Tommaso Rumici. 

För den som söker riktigt bra EDC-knivar och inte känner att en flipper och titanskaft är ett måste är båda knivarna säkra kort som jag gärna rekommenderar.


/ J - måndagsversionen

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

Knivrecension Viper Dan

- Den perfekta fickkniven del 25

Det är inte ofta man blir så positivt överraskad som jag blev när jag med redan höga förväntningar öppnade lådan från Viper Knives by Tecnocut som namnet till trots hör hemma i Italien. 

Innehållet var en styck kniv döpt till "DAN" vilket är en akronym som står för "Daily Assorted Needs" och därmed tänkt för alla sysslor som kan tänkas dyka upp i vardagen och tarvar en egg. En "EDC- eller fickkniv helt enkelt.

Viper "Dan1"

Designen är synnerligen genomarbetad och den bakomliggande tanken är att förutom att vara en praktisk och effektiv kniv så skulle den även vara laglig på så många platser som möjligt. 

Med det i åtanke fick kniven avsiktligen en mindre "aggressiv" framtoning genom att förses med en flipper som inte flippar, ett lås som inte är ett lås och ett blad som håller sig under sjuttiofem millimeter, tre tum, vilket är en vanlig övre gräns i flera länder.

Gammalt möter nytt i den här kreationen från Italienska Tecnocut

Kan man skapa en bra kniv med de begränsningarna? Klart man kan vilket bevisas inte minst av alla klassiska knivmönster så kallade "slipjoints" som de flesta ligger inom de parametrarna. Men frågan är om det går att göra en modern kniv med samma förutsättningar? Det finns några få lyckade exempel på området som några modeller från Spyderco som "UKPK" och "Pingo". Även den sistnämnda tillverkas likt Vipers knivar i Maniago. 

Blad

Det finns otaliga sätt att utforma knivblad på men skall de vara någorlunda praktiska är det alltid några grundtyper som återkommer. Den här enkla flatslipade droppointen är en sådan. Bladet är snyggt och utfört i en mycket polerad satinfinish med tämligen elegant logga. Väl utfört om man nu måste ha text på bladet. Trots den enkla framtoningen finns det detaljer som den mjukt rundade ryggen och finishen som gör att bladet känns arbetat. Intrycket förstärks av en väl utförd slipning, jämn och symmetrisk. 

Längden är 73 millimeter vilket inte är en slump eftersom det då hamnar under tre tum vilket inte är en helt ovanlig begränsning när det kommer till knivlagar. Godstjockleken är tre millimeter och det anser jag ofta vara optimalt. Grovt nog för att vara stabilt och tunt nog för att skära väl. lite beroende på bladhöjd.

Flatslipad droppoint. Enklare blir det knappt

Förutom att se bra ut bjuder bladet på en duglig spets, ett styck rundad buk för svepande skär och en bit rak egg att ta i med. Den går dessutom ända in till handtaget utan ricasso och det gör att man kan skära nära handtaget där man är som starkast och har mest kontroll*. Detta understryks genom att handtaget likt vissa välkonstruerade jaktknivar har ett handtag som är fasat i framkant och därmed underlättar för sidledes grepp, "pinchgrip". 

Stålet är i sammanhanget väl valt, Böhler/Uddeholms N690Co. Det är ett rostfritt stål som sägs vara en europeisk variant av VG10. Det må vara hur det vill med den saken men det är känt för att vara lättunderhållet. Själv har jag inte slipat kniven ännu utan bara stålat den som jag brukar göra. Men det känns mjukt och reagerar snabbt. 

Det här stålet bjuder på välbalanserade allroundegenskaper. Det är inte bäst på någonting och är inget så kallat "superstål" men det är kompetent och framförallt rostar det inte särskilt lätt vilket är en egenskap jag uppskattar särskilt som kniven skall tillbringa mycket tid i fickan.   

Ett i sammanhanget väl valt stål, N690 från Böhler/Uddeholm

Kniven var sympatiskt vass från början och det uppskattas. Är det något jag tycker är surt är när dyra knivar anländer slöa. Är man uppväxt med Moras fabrikseggar även på billiga knivar så inser man att det inte behöver vara så. 

Fabrikseggen rakade hår med lätthet, en uppgift som de flesta knivar förvisso klarar men det är hur de gör det som skvallrar lite om skärpa och eggvinkel. Samma gäller när det skärs papper. Det gick i det här fallet lätt men några avancerade S-kurvor blev det inte. Vass utan att extrem med andra ord. Det är skillnad på att dela ett papper och får det att "locka sig".

Vid riktigt arbete visar det sig att Dan var precis så bra som jag hoppats. Särskilt kartong och liknande avverkas som om den hade betalt för det. Ett flatslipat blad, inte för tjockt gods och möjligheten att skära nära handtaget ligger bakom det. Senare kom den positiva överraskningen - den är riktigt formidabel i trä! Bra bett och lätt att kontrollera. Både vad gäller vinklar och hur djupt eggen skall bita. Den rundade bladryggen gör dessutom att det inte känns lika mycket när man använder tummarna för att pressa på. Handtaget visade sig även duga efter en stunds hackande.

Även i köket klarar sig den här kniven bra. Inte lika bra som en kökskniv förstås. De är i allmänhet ännu tunnare och de som inte är det har oftast ett högre blad och därmed bättre geometri. Men jämfört med andra fällknivar är det en ok skalkniv. Fast egentligen är det bara en uppgift jag använder fällkniv till i köket och det är paketöppning. Eftersom jag alltid har en kniv i höger byxficka går handen automatiskt dit när jag skall öppna något. Till dylikt använder man naturligtvis inte sina fina japanska kökssvärd. Kartong och plast är inte eggarnas bästa vänner. Det är ingen stor sak men i de fallen gillar jag enhandsöppning och uppskattar därför den förlängda tangen på den här kniven. 

Handtag

Dan är byggd på en solid stålram som inte är lättad, inga konstigheter där. Skollorna varierar beroende på utförande och kniven finns i fyra olika varianter: Svart kolfiber, grön G10,  svart G10 - "Silver Twill" och som här vinröd canvasmicarta. I ryggen återfinns en "backspacer" i titan.

När kniven anlände var färgen ljust vinröd, närmast rosatonad. Men den mörknar fort eftersom ytan på handtagssidorna är blästrade och porerna gör att materialet ändrar karaktär över tid vilket gör det levande och i mitt tycke, personligt. Jag är därför svag för micarta som material måste jag medge. 

Handtag i vinröd canvasmicarta. Ett favoritmaterial då det "åldras"

Det här är ett mycket ergonomiskt genomtänkt handtag med flera detaljer som höjer det över mängden. Sidorna är välvda vilket ger en mjuk känsla i handen. Det intrycket förstärks av materialet som känns och uppträder som ett naturmaterial trots att det egentligen är en massa tyg och lim. Urtaget för pekfingret är inte för "brant" utformat och undviker därför att pressa handen bakåt eller orsaka tryck mot fingret när man jobbar med kniven. Därtill är clipet lagom långt för att spetsen på det skall gömmas inne i handflatan och inte störa mer än nödvändigt även om man greppar kniven tämligen hårt. 

Men den detalj som sticker ut lite extra är hur främre delen av bolstren är fasade. Formen är strängt taget nödvändig för att möjliggöra öppningsrörelsen med frontflippern men det ger även en utmärkt plattform för alla grepp som inkluderar att kniven hålls i nypan. 

Sättet som framkant på bolstret är fasat är en detalj som höjer helheten

Kniven är genomgående välbyggd och Viper gör till och med något så ovanligt på sin hemsida som att lista stålkvalitén i skruvarna som används. Något som många andra tillverkare borde ta efter. Finishen är oklanderlig med avsaknad av glipor samt väl slipade och fasade ytor vilket inkluderar insidan på ramen, skollorna, bladryggen och backspacern som är rundad även den. 

Ett litet hål för fånglina finns men den så vanliga 550-fallskärmslinan passar inte. Men å andra sidan skulle det vara totalt övervåld på den här kniven. Jag vet inte heller om det passar i stil på en dylik kniv. Efter en kort konversation på Instagram med designern fick jag emellertid veta att det fanns ytterligare en baktanke med placering och funktion på fånglinehålet. Om kniven förses med fånglina går den inte lika djupt ned i fickan och rider därför högre för dem som föredrar det.

Emellertid är jag kluven till hela konceptet. Det förfular handtag med fler hål och det är sällan åtminstone jag har nytta av dem. Men det skall också sägas att har man en finare kniv än säg tjugo kronor och befinner sig till sjöss vill man knappt vara utan dem. Vem vill höra ett plums bara för att upptäcka att ens nyinköpta kniv saknas? Eller som jag, placera en fällkniv inuti ett stenskravel i fjällen. Jag vet vart den ligger och där ligger den säkert. 

Öppning och lås

Öppningen är en av knivens mer unika drag. Det är en "frontflipper" som inte flippar utan snarare påminner om en förkortad version av tangen på en "frictionfolder". Det är dock inget konstruktionsfel utan här har man faktiskt tänkt till. En av grundtankarna var att göra en icke "aggressiv" kniv som är laglig i de flesta jurisdiktioner som tillåter kniv på allmän plats samtidigt som man strävade efter att den skall vara praktiskt enhandsmanövrerad. 

En "frontflipper" - eller inte?

Utfallet av de tankarna är ett halvlås som kallas "AS" vilket skall utläsas som "Action Stopper". Ett system som bygger på dubbla "detents" som både håller bladet på plats i stängt och öppet läge men som även bjuder på ett halvvägsstopp som på gamla traditionella fällknivar. Här möts således gammalt och nytt i symbios. 

Bladet har ett halvvägsstopp som hjälper till att rädda fingrarna

Funktionen är utmärkt. Kniven är inte blixtsnabb att hantera så de som känner att det är en nödvändighet att kunna snärta fram bladet får se sig om efter andra alternativ. Men det är snabbt nog både på väg ut och in för att tillfredsställa i alla fall mig. Framförallt är kniven lätt att manövrera med en hand. Stoppet på mitten är sympatiskt då det gör kniven säkrare och enklare att hantera när kniven skall fällas ihop. Avsaknaden av ricasso och ett mycket vasst blad hade fungerat som en effektiv fingertoppsgiljotin annars. 

Att bära

Till knivens förtjänster hör även hur den uppträder i fickan. Där är den civiliserad och vänlig. En stor del av förklaringen återfinns i ett nära nog perfekt clip. Det är ett enkelt stålclip som placerar kniven djupt i fickan. Det sker med auktoritet och det är ingen risk att tappa kniven samtidigt som den ändå är lätt att hala fram. Spänsten är med andra ord väl modulerad. När kniven sen brukas känns det så lite som ett utstickande clip kan göra. Det finns konstruktioner med infällda clip eller till och med utfällbara clip som känns mindre.

Ett clip som är riktigt bra. Det är stadigt monterat med dubbla skruvar

Och så här ser kniven ut när den bärs. Hålet i clipet är till 

för att släppa igenom en fånglina. Kniven sitter då högre i fickan

Allmänt rundade former och en modest vikt är andra egenskaper som gör kniven lättburen. Överlag en mycket lyckad kombination av material och former. Dan väger beroende på utförande in på 90-95 gram. Under hektot är inte dumt för en fickkniv med över sju centimeters bladlängd.

Sammanfattningsvis

Sammanfattningen blir något av en kärleksförklaring då Vipers modell "Dan" passerar de flesta hinder många andra fickknivar snubblar på och passar mina behov utmärkt. 

Jag tror att mycket av förklaringen står att finna i att det är en kniv som vet vad den vill. Det är inte en campingkniv, inte en täljkniv, inte en självförsvarskniv eller "hard use" - vad det nu är, överhuvudtaget. Det är en kniv  klart siktar mot fickan och vardagligt bruk.

"Dan1" Designad av Tommaso Rumici. Inte muggen då för den står min sambo för men 
visst matchar de?

Tommaso Rumici  som designern heter har därmed lyckats i sitt uppsåt. För mig är det här en nära nog perfekt "EDC", eller vardagskompanjon. Kniven är lätt nog för att bära och lagom tung för att inge förtroende i handen. Clipet låter kniven sitta djupt, säkert och diskret i fickan och känns knappt i handen när man arbetar med kniven.

Micartan och den väl avvända spänsten i clipet gör också kniven lätt att dra och väl i handen är Dan välbalanserad och ALLA grepp fungerar. Inte minst gör den avrundade främre delen av bolstren att kniven fungerar väl i "nypan" också, något som inte sällan missas på moderna knivar. Bladet är enkelt och briljant. En klassisk flatslipad droppoint i ett väl valt stål. Formen ger buk, spets och en bit rak egg att arbeta med. Eggen går också ända in till handtaget vilket ger kontroll och kraft.

Den något udda lösningen på "lås" är en modern tolkning av en slipjoint parat med tangen från en "friction-folder". Inte en historiskt ny konstruktion på något vis men bra såtillvida att den håller bladet på plats även om lås i traditionell mening saknas. Kniven är enhandsmanövrerad utan att vara en flipper vilket gör framtoningen mindre aggressiv.

Sade jag att den är snygg också?

Lika elegant som duglig. Vipers "Dan1" var en kniv som genast föll undertecknad på läppen

Finns det inga nackdelar med kniven ifråga? Det gör det naturligtvis och de återfinns i ungefär samma kolumn som de positiva punkterna om du frågar mig. Det handlar mest om preferenser. Om man vill ha en kniv som flippar, har titangrepp och ramlås och generellt följer mall 1A för moderna fällknivar så passar inte den här modellen helt enkelt.

Sen gör utförandet att man får vara något mer försiktig med i hur man fattar kniven om man skall ta i. Det går eftersom tummen håller bladet på plats men kniven har som sagt inget lås i egentlig mening och måste behandlas därefter. Det är således inget man sticker hårt med. Samma sak gäller vid hopfällandet. Det är en vass kniv utan "choil" eller "ricasso" så fingrarna får hållas borta från eggen när man fäller ihop den med en hand. 

Som bevis på vad jag personligen tycker om modellen inköptes redan innan den här texten var färdigskriven en "Dan 2". Den skiljer sig från modell 1 genom att ha ett modifierat wharncliffe-blad istället för en droppoint och just den här versionen har handtagssidor i G10/Silvertwill. Bladet är även något kortare och formen gör slipfasen något lägre och förstås att buken är mindre påtaglig.

Min rekommendation? Skaffa en kompis som heter Dan!



Tillverkarens hemsida för Viper Dan

Specifikation Viper Dan1:

Längd utfälld: 182 mm
Längd hopfälld: mm
Vikt: 95 g
Bladlängd: 73 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: N690Co, HRC 57-59
Handtag: kanvas micarta/stålram
Lås: AS, "Action Stopper"

Producerad av: Tecnocut, tillverkad i Maniago, Italien


*  Det kan tyckas vara uppenbart men är det något som är väldigt populärt för stunden i knivvärlden så är det "choils" som ger "räckvidd" det vill säga knuffar hela handen bakåt på handtaget, iväg från det som skall skäras. Det kan väl kännas logiskt på knivar som är tillverkade på amerikanskt manér med självförsvar i åtanke som exempelvis Emersons och vissa Cold Steel. Annars blir det mest märkligt och känns ogenomtänkt.  




/ J - propagerar för