Knivrecension Kizer Ki3490 T1

-  jakten på den perfekta fickkniven del 29

Min förhoppning när jag för första gången såg den här kniven på bild var att den skulle vara en för mig bättre version av Kizers "Gemini". En kniv som från början var och är riktigt bra och tillhör topparna bland EDC-knivar. Men T1 besitter ett par egenskaper som jag föredrar i sammanhanget.

För det första är handtaget en aning grövre. Återigen, inget fel på slanka handtag men det på Gemini är rätt spinkigt måste medges.  

Den största skillnaden och fördelen återfinns emellertid i hur kniven öppnas. På T1 är det tumknoppar som är aktuella och den är därmed ingen flipper. Annars följer kniven Kizers vid det här laget beprövade mall för "Bladesmith-serien" vad gäller materialval i blad och handtag samt hur pivot- och andra skruvhuvuden ser ut. 

Kizer Ki3490 T1

"T1" skall utläsas "Task One" och är formgiven av den tyske knivdesignern Uli Hennicke som även inlett samarbete med WE Knives och tidigare även jobbat med bland andra Spyderco. Förutom den här modellen har han åt Kizer även formgett en fastbladad version av den här kniven kallad T2 och en fällkniv med namnet "Sea Lion".

Det uttalade målet med T1 var att skapa en robust och enkel kniv kapabel att hantera vardagens alla uppgifter från lättare snitt till tyngre arbeten. Hur väl herr Hennicke lyckats med det skall vi tala om nu.

Twitterversion: "När det enkla blir genialiskt"

Blad

Knivblad ja, de kan inte varieras i all oändlighet eller så är det just det de kan. Men det handlar inte alltid om de storvulna gesterna som skiljer granitstycken från ädla stenar. Oftare handlar det om att förvalta ett par viktiga egenskaper väl och det har Kizer gjort här. Men låt oss inte gå händelserna i förväg. 

Enkelhet skall aldrig underskattas. Ett droppoint-blad i bra stål med god geometri räcker långt

Först det tekniska: formen är en droppoint, längden 84 millimeter, höjden 28 millimeter och grovleken 3 millimeter. Bladet har försetts med en snygg finish som påminner om en del andra storheter i branschen som exempelvis Slysz Bowie, det vill säga en fint stentumlad yta som sedan polerats till halvglans. Det ser lyxigt ut men framförallt för det med sig det goda att det döljer repor väl vilket jag anser vara en excellent egenskap. 

Sen var det genialiska, det som gör att det här är en riktigt bra kniv. En mycket bättre kniv än många andra:

• Stålet, inte heller det unikt men i linje med övriga material och därmed av hög klass. Det handlar förstås om Kizers stapelvara i "Bladesmith-serien", det amerikanska pulverstålet S35VN från Crucible. Ett förträffligt allroundstål för fällknivar. Här behandlat korrekt som vanligt när det kommer till det här märket. Det innebär bra härdning även i det specifika fallet vad det verkar och inga plötsliga överraskningar som att eggen tappar skärpan hastigt och liknande. 

• Proportionerna, de som är viktigare än man tror och utgör grunderna för god geometri. Här handlar det inte enbart om att bladet är en droppoint utan om relationen mellan höjd, längd, bukens kurvatur, slipningen och godstjockleken. På T1 gör det att du får en vass men ändå stark spets, en god rundning att göra svepande skär med och ett stycke rak egg att bruka när det behövs läggas kraft bakom snitten. Godstjockleken är inte extremt tunn men återhållsam nog för att inte hamna i vägen för god funktion. 

• Slipningen, flat och mycket hög i det här fallet. Vad som gjorts är att man vågat lita mer på stålet än i vanliga fall och låtit T1 vara tunnare bakom eggen än vad som är brukligt på många knivar idag. Kombinationen av slanka 3 millimeters godstjocklek från början och en hög slipfas bidrar starkt till slutresultatet. Lägg därtill att kniven har en liten ricasso/ansats med form som möjliggör att eggen kan slipas hela vägen till hälen. 

• Utseendet, understryker de övriga egenskaperna. Stilfullt och utan stora åthävor, inga utsmyckningshål, inga "blodrännor"/fullers eller liknande. En tumlad yta som sagt och i mitt tycke helt exemplariskt märkt. Det vill säga knappt alls och det som finns är diskret och snyggt gjort. Det gäller både Kizers logotyp som hålls i en modest storlek anpassad till det blad det sitter på samt Hennickes initialer och modellnamn som återfinns på motstående sida. Material och serienummer finns men är så smått att vi som numera behöver glasögon knappt kan läsa det. Men visst, i en perfekt värld kunde Kizer minskat loggan ännu lite till och placerat den på den flata delen av bladet vid tumknoppen. 

Var och en är de ovan listade egenskaperna inte unika men sammantaget blir konceptet riktigt starkt om man har målet att göra en funktionell kniv i åtanke. Särskilt nyskapande blir det som sagt inte men det är mycket väl utfört. Något som är temat i den här recensionen för övrigt.  

Tunn bakom eggen och en vass spets, hurra!

Ursprungseggen får godkänt. Vass utan att för den skull vara ett rakblad. Bruksegg brukar jag något svepande kalla den sortens skärpa. Den gjorde "det vanliga", skar papper utan att låta för mycket, rakade hår med lätt tryck etcetera vid ankomst. Det som talar för den är att den både är jämn och symmetrisk. Eftersom bladet är tunt bakom eggen behöver inte heller primäreggen vara speciellt bred. 

Men det är när kniven väl är i bruk som den stiger i graderna. Fram till dess kanske den var en "sill", en tämligen anonym gråblank titankniv bland andra. Efter ett par skär börjar man le och sen tar det en stund innan man blir av med det smilet. Papper går som en dans, kartong likaså. För att få mer motstånd höjs insatsen till tejpad dubbel kartong. Tyngre blir det men lika geschwint går det. Så fortsätter det med material efter material, rep, plast och tyg. Spetsen är förnämlig den också. Punkterar Pet-flaskor och även den mest motsträviga plastdunk.

Jag testar inte stål lika utförligt som t ex Cedric & Ada, en YT-recensent som slipar om allt han prövar till 20 graders vinkel vare sig det passar eller ej och sen testar uthålligheten på olika stål gentemot varandra enligt den metoden. Möjligen intressant som komplement.

Bladformen är som synes lik en annan storsäljare från Kizer men den här är faktist bättre

Däremot skär jag i några grövre läderbitar för att se hur stålet håller skärpan och går sen över till trä. Har en krossad "Hol" från IKEA jag ger mig på och som genom en händelse en sedan länge död julgran i trädgården. Det är då det riktigt breda leendet infinner sig. Det går att skära i trä och till och med tälja och karva virke med den här kniven! Det är inte ofta det faller särskilt väl ut med utpräglade EDC-knivar. Men den tunna eggen biter bra och det är lätt att hålla rätt vinkel utan att anstränga sig. 

Sen bidrar handtaget genom att inte vara för runt och utan räfflor/skåror mot främre delen så det finns inget som kan skära in och orsaka obehag. Det är bara att jobba på till man tröttar. Clipet känns lite om det inte placeras rätt men ovanligt lite och sen tillkommer min vanliga brasklapp - det går inte att jämföra en fickkniv med en slidkniv när det gäller ergonomi. Avsaknad av fyllighet märks alltid i längden. 

Handtag

Stilistiskt följer handtaget bladet. Faktum är att det inte bara gör det bildigt utan även bokstavligt  eftersom slipfasen övergår i den svepande linje som fungerar som dekorationselement och utmärker handtaget. Ett estetiskt tilltalande val. Handtagsformen är annars något ovanlig då den ser kantig ut på avstånd. Det är den emellertid inte utan är oval i genomskärning. Sidorna är genom sin form välvda. Resultatet är ett enkelt men synnerligen bekvämt handtag. 

En något hal titanyta som räddas av god form och bra ergonomi

Materialet är förstås titan och finishen är något blankare än den matta, lätt porösa och mörkare yta som är vanligare hos Kizer. Det har fördelen att det tål mer stryk utan att få "ärr" men det för även med sig att den är något halare att greppa. Utseendemässigt är det sobert och snyggt men anonymt särskilt som det inte kontrasterar lika mycket mot bladet. Mindre diskret är pivotskruven som är Kizers vanliga utsirade dito. Den kunde jag gärna varit utan då den inte alls passar knivens övriga formspråk som överlag är renare.

Titansidorna är inte lättade invändigt men trots det väger T1 in på låga 120 gram vilket är godkänt för en helmetallkniv i den här storleken. Men visst finns det gram att hämta här. Att den inte frästs eller borrats ur för å andra sidan med sig att kniven är lättare att hålla ren invändigt då det finns färre skrymslen för smuts att fastna i. Konstruktionen gör också att det går att blåsa tryckluft genom kniven då den är halvöppen i ryggen. T1 har en backspacer med den är liten. I den har man också på ett förtjänstfullt vis gömt fånglinehålet. Sättet det är gjort på snarare förbättrar ergonomin än försämrar den i och med att de rundade kanterna och det faktum att det är smalare än resten fungerar som en avslutning på handtaget. Ett utmärkts sätt att den lösa detaljen på. 

Kniven är inte lättad på insidan och konstruktionen genomgående enkel så när som på kullager

Handtaget är inte ergonomiskt fulländat men mycket bra. Alla grepp fungerar utan anmärkning och det är lätt att byta mellan dem. Den ovala formen gör att man alltid vet vart man har sin egg och den rullar inte i handen. Formen är klassisk. Ett urtag för pekfingret men därutöver modell "lätt krökt pinne". Det vill säga enkel och inget som bestämmer hur du skall fatta kniven. Med få undantag tycker jag det fungerar bäst särskilt som tillverkaren sällan i förväg vet vem som skall hantera kniven.

Några exempel på saker som är extra bra är att det går lätt att smyga nära bladet om man önskar mer kraft. Ingen stor ricasso, fingerskydd eller "choil" stör det eller om  man vill greppa bladet med nypan sidledes. Då är även tumknopparna tacknämligt ur vägen.

Balansen är ovanligt avstämd och närmast exemplarisk. Det är en av sakerna som avgör hur "livlig" en kniv känns i handen. T1 är kvick och därmed lättjobbat. Något som mest känns om man jobbar med till exempel kött vilket för all del inte är den här knivens främsta område även om den inte skäms för sig där heller. 

En av få missar, det förtretliga lilla hörnet

Det finns två saker att anmärka på som kunde gjorts bättre och därmed drar ned helhetsintrycket något. Det ena är kanten som uppstår där låsarmen skurits ut. En vanlig källa till skav på många framelockknivar och dessvärre även här. Som tur var är det ingen av de värre syndarna jag stött på och en stunds arbete med fint slippapper löste det. Det andra är clipet. Inte heller det något skräckfall och hur mycket det känns beror på handstorlek. Min hand klarar det rätt bra även under längre sejourer med kniven. Annars är samtliga hörn och kanter på kniven på såväl ut- som insida exemplariskt slipade och rundade.

Öppning och lås

I inledningen slog jag fast att den här kniven öppnas med tumknoppar och att jag föredrar det över flipperknivar i största allmänhet. Men på T1 närmar sig de två storheterna varandra. Låt mig förklara. 

Egentligen ser jag den egenheten som en liten miss i arbetet. En av av få på den här kniven överhuvudtaget. På motståndet märks det att Kizer är mer vana vid att producera flipperknivar. Kraften som krävs innan bladet släpper är rätt stor och när väl bladet är på väg ut sker det med auktoritet på tysta kullagrade fötter. Men det gör även att kniven i stort uppträder som en flipper fast utan hajfena på ryggen. I och med det går även möjligheten att smyga fram bladet lugnt och stilla förlorad. Ibland går det men oftast inte. 

Å andra sidan gör den detaljen ihop med att bladet löper på lager kniven extremt snabböppnad. Lager och tumknoppar är en inte helt vanlig kombination. Ur strikt praktisk synvinkel hade jag föredragit ett par välgjorda glidlager i brons. Det är enklare med färre rörliga delar som drar åt sig smuts och därmed kräver underhåll och är därtill nästan eller lika snabba att öppna. 

Bra utformade och placerade tumknoppar fungerar som öppningsmekanism

Tumknopparna är lätta att komma åt och använda. De är av traditionell "tunnform" och rätt placerade i relation till greppet vilket gör rörelsen intuitiv och de sticker ut lagom mycket utanför handtaget för att ge gott fäste. Efter ett tag behövde de dock en droppe LocTite då de gängade upp sig något varv och hotade lossna. 

På kniven hittas det numera på titanknivar så gott som traditionella ramlåset med sitt översträckningsskydd och sin utbytbara stålförstärkning. Undrar för övrigt om den delen någonsin bytts på en dylik kniv? Om låset kan sägas att det är mycket lätt att släppa. Bland det mjukaste jag känt på i den vägen överhuvudtaget. Funktionen hos låset är god och bladet sitter där det skall utan tillstymmelse till rörelse när kniven är öppen. Lagren gör att det är en kniv som elegant glider igen när man stänger den. Det känns tillfredsställande och lyxigt på något vis även om det inte är en nödvändig egenskap.  

Att bära

Clipet på T1 är bra utan att vara perfekt. Det är till att börja med snyggt då det understryker knivens övriga utseende med sin svaga kurvatur. Det är CNC-fräst i titan med lagom spänst och bra ramp vilket bidrar till god funktion. Kniven hålls både på plats och still i fickan. För min personliga del kunde det fått sticka upp något mindre kniv men det tycker jag å andra sidan nästan alltid. 

Är det något jag velat förbättra så är det rundningen på clipet, själva profilen. Som det är nu är sidorna samt spetsen en aning för kantiga. De känns i handen men ligger ändå på rätt ställe för mig så någon direkt "hotspot" eller källa till skav är det inte men jag har hört om andra som upplever det som ett större problem.

Ett bra skulpterat clip som dock inte flyttas någonstas

T1ans vikt är inte heller avskräckande med sina drygt 120 gram. För mig är inte antalet gram det enda eller ens viktigaste när det kommer till bärbarhet. Minst lika viktiga är knivens balans i stängt läge samt vilken volym den kräver i fickan. I den punkten ingår eventuella utstickande delar som bladtang, flipperfenor med mera. Lägg därtill egenskaper som clipets spänst i relation till handtagsmaterial samt hur djupt kniven sitter i fickan och i vilken vinkel det sker.

Betyget på alla de punkterna ligger här över genomsnittet och slutresultatet blir därmed utmärkt. Mjuka sidor, avsaknad av flipper och en tämligen slank profil gör kniven lättburen och sympatisk. Den är lätt att dra och när så görs hamnar fingrarna rätt för att komma åt tumknopparna. Ibland har de dock en tendens att fastna något i tyget på vägen upp.   

Sammanfattningsvis

Kizer T1 är måhända inte världens mest trendriktiga skapelse. Eller så kanske det är precis vad den är. Materialen med titan i handtaget och ett tumlat blad i S35VN-stål är helt rätt. Den är försedd med kullager, översträckningsskydd och har stålförstärkning i låsarmen samt ett "skulpterat" clip. Allt kan kryssas av och är som det skall.

Men som jag ser det är det en kniv att behålla även efter att flipper-manin lugnat sig. Inget fel på en god flipperkniv men hör och häpna, det är inte det enda sättet och i mitt tycke inte ens det bästa sättet att öppna en kniv. Istället ser jag "Task One" som en kniv med blivande klassikerpotential. Även om jag dessvärre tror att Kizers omfattande produktionstakt kanske gör att den passerar allt för snabbt ut ur katalogen. 

Knivarna som återuppväckte mitt intresse för Kizer, Feist och dagens objekt T1

Annars har den alla de egenskaper som placerar den "där upp" bland andra EDC-knivsstorheter som Fox Tur, Spyderco Slysz Bowie eller till och med CRK Sebenza. Den legendstatus som Sebenza besitter tror jag aldrig den kommer att uppnå. Men i det fallet handlar det mer om andra faktorer än hur "bra" den aktuella kniven är. Värdet av en massiv skara fans skall icke föraktas. 

Men T1 är Kizers egen "Slysz Bowie" i mina ögon. De är som genom en ren slump båda formgivna av europeer. Formspråket går igen med sin enkelhet även om det finns mycket som skiljer dem åt. Materialen är likvärdiga. Tillverkningskvaliteten är nästan där även hos Kizer. Efter att ha LocTitat pivotskruv och tumknopp finns inget att anmärka på alls. Även färgskalan går igen, de är båda grå möss. Det kan endera betraktas som en smula tråkigt eller sobert och tidlöst. Se på orginal Sebenza 21 till exempel.

En annan likhet dem emellan är att de båda är riktiga knivar, de vill säga de skär saker och det riktigt jäkla bra!

Vilken av de två knivarna man föredrar kokas ned till om man föredrar att öppna sin kniv via ett hål i bladet eller med en tumknopp och om man "står ut" med sagda hål i bladet rent utseendemässigt. Alla gör inte det även om det inte gäller mig personligen.

Ja, sen talar åtkomst en hel del för T1an då den fortfarande tillverkas och därtill kostar väsentligt mindre än Slysz Bowie gjorde och gör. Så just den liknelsen kanske faller. 

Kizer T1 utan tvekan en kandidat till titeln "den perfekta fickkniven"

Som jag ser det finns det mycket lite negativt att säga om den här kniven. Det praktiska jag uppmärksammat är att motståndet på väg ut kunde tonats ned något och att pivotskruven behövde kompletteras med en droppe gänglåsning  Men i övrigt är det idel ädel lovord från min sida. 

Förvisso är färgskalan och ytbehandlingarna neutrala på gränsen till tråkiga. Men det kan också utläsas "klassiskt". Ibland är det enkla helt rätt och så är det i det här fallet. Men visst något kontrasterande hade inte utseendet tagit skada av. Något som antydde att T1 är bättre än sina många kusiner. 

Omdömet om en kniv börjar och slutar med hur den skär. Sällan har det varit lika tydligt som här. Det här är ett ruskigt kompetent blad. Det var med det recensionen började och det är där vi slutar. Vad vi har framför oss är ett blad som vare sig är unikt eller ens dramatiskt. Men likt resten av kniven är det gjort med fingertoppskänsla och höjer sig därför väsentligt över mängden.

Den som söker en en riktigt god fickkniv eller endast vill ha en enda modell från Kizer och inte kräver att kniven skall ha en hajfena på ryggen har hittat rätt i modell T1!

Specifikation:

Längd utfälld: 193 mm
Längd hopfälld: 110 mm
Vikt: 124 g
Bladlängd: 84 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: CPM S35VN
Handtag: Titan, 6AL4V
Lås: Framelock

Producerad av: Kizer, tillverkad i Kina



/ J - riktigt jäkla nöjd

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre