Utlottning!

För de som har Instagram men inte följer mig vill jag bara påminna om att jag har en utlottning på gång där. En "GAW" som genomförs i samarbete med QSP Knife. 

Du kan vinna en sådan här, Copperhead från QSP

Vinsten är en styck sprillans ny "Copperhead" (recension hittar du här). Regler för deltagande hittar du under bilden "GAW". 

Lycka till!

/ J

#knivesandbikes #gaw #qspknife

Knivrecension Gerber Pocket Square

-  mindre kantig personlighet än man kan förledas att tro

Det var länge sedan jag var seriöst intresserad av något som kommer från Gerber måste medges. Eller det är inte riktigt sant. Det finns klassiska modeller från dem som alltid kommer att vara "graaler" på något vis som Mark 1 och 2 och liknande. Men det är knivar som inte har varit i produktion på många många år. Vad gäller fällknivar har det varit ännu mer tunnsått. Ibland har jag sneglat på en Covert eftersom jag har en CF men inte så mycket mer. Så när den här lilla gynnaren dök upp blev jag genast intresserad. En kniv med rena och framförallt snygga linjer i en bra storlek för EDC-bruk. Att materialen skulle vara enkla var en lågoddsare men frågan är hur den klarar sig i den allmänna konkurrensen trots det? 

Gerber Pocket Square

Kniven jag talar om är döpt till Pocket Square. Ett namn som i det här fallet inte alls är långsökt eftersom den i stängt läge kanske inte är en kvadrat men väl en uttalad rektangel. Kniven kommer i två versioner. En enklare modell med sidor i plastmaterial som är lite lättare samt tillika lägre prissatt. Sen finns den här med sidor i aluminium. För mig kändes den som det givna valet då den i mina ögon ser så mycket bättre ut!

Pocket Square handlar om linjer, kantiga linjer

Twitterversion: It's Hip to be Square, at least in the pocket!

Blad

Bladet som uppenbarar sig när kniven fälls ut är en enkel drop point. Inga utsmyckningar eller avvikelser från grundformen. Ytbehandlingen matchar knivens övriga grå färgtema då bladet blästrats. En finish jag emellertid inte är särskilt förtjust i alls. Det har en tendens att öppna upp stålet och bilda "porer" som gör att risken för korrosion ökar markant. Sen tycker jag inte det är snyggt. Det ser billigt ut och den här kniven hade gjort sig bättre med en halvblank satin eller något liknande enligt mitt förmenande. 

Bladet har fått en blästrad finish och en tämligen brant egg

Slipningen är något märklig då det är en låg sabelslipning som om den fullföljts mer konsekvent blivit en "scandigrind". Men som det är nu har den istället fått en påtaglig primäregg som är rätt tvär. Lite för mycket yxegg för att vara optimalt. Bladet mäter 7,5 cm på längden, är 20 mm högt och godstjockleken är 2,5 mm. 

Efter omslipning upptäcktes att eggen inte var helt centrerad från fabrik

Stålet är som ofta när det handlar om Gerber tämligen enkelt. Eftersom kniven är gjord i Kina är det ett "bokstavsstål" som är aktuellt men här är det inte de mer vanligt förekommande 8Cr13/14-serierna utan istället 7Cr17MoV. En variant jag inte stött på tidigare. Uppenbarligen är det mer Molybden i den här blandningen. Återstår att se vad det gör på sikt och om det går att upptäcka någon skillnad. Men ett fall framåt är att de anger vilket stål de använder sig av. Länge var "Gerber Mystery Steel" ett begrepp i knivvärlden och inte ett bra sådant. På min gamla CF (First Produktion Run -96) står det till exempel inte angivet alls men det lär vara 425M i det fallet. 

Fabrikseggen var inte mycket att hänga i granen. Möjligen kan den kallas dugligt jämn, om vi är snälla. Det gäller dock inte spetsen som kantrar rejält åt höger. Men skärpan var det väl så att det med milt våld gick att skrapa hår, inte mer. Efter omslipning blev den förstås vassare men då blev det även uppenbart att inte heller eggen var helt centrerad eftersom den blev bredare på en sida trots system med fasta vinklar. Sen kan tilläggas att skruven för tumplattan var omöjlig att lossa vilket försvårade slipningen avsevärt.

Kniven skär annars som den ser ut, kantigt. Att eggen inte är bra till mjuka material som frukt och grönt kanske säger sig självt med den eggvinkeln? Kartong och liknande klarar den av förstås, konstigt vore det annars det är trots allt en kniv. Men det går inte särskilt lätt. Spetsen däremot är mycket bra och penetrerande snitt av olika slag som när envetna krympplastförpackningar skall avpolleteras. Det och liknande uppgifter går mycket lätt.

Överlag är det här en kniv som är bra till just sådant. Enklare göromål där man tar fram sin kniv, skär ett snitt eller två och sedan stoppar undan den igen. Särskilt väl går det om snitten inte är genomgående utan lite grundare. Önskas bredare kompetensområde får man söka sig till knivar som ser ut att hantera det. Det kan vara på sin plats att påpeka att allt förstås går. Det är nyanser jag talar om och därmed hur smidigt det går att genomföra en uppgift. 

Handtag

Formen på det här handtaget är vad som ibland refereras till som "godisbit-form". Tänk er en Japp eller annan liknande stycksak. En form som i det här fallet är förvånansvärt bekväm att hålla i. Storleken räcker till för att alla fingrar skall få plats och utrymmet som gjorts för tumplattan i stängt läge bildar en naturlig fördjupning för pekfingret att husera i. Tummen hittar lika naturligt sin plats på ovansidan av bladet. Så märkligt nog fungerar det här handtaget väl till de enklare uppgifter den är avsedd för.  

Jag skriver enklare då superlativerna får sparas till annat tillfälle. Att det inte finns några uppenbara "hotspots" innebär inte att det är ett ergonomiskt mästerverk. Bakänden på clipet känns i handen som den här typen ofta gör och det finns kanter vilket är tämligen givet med den formen på ett handtag. Men det är först om man försöker ta i det märks och det är inte riktigt vad kniven är gjord för så jag behöver inte sparka på en död häst. 

Handtagsformen ger ett grepp som är bekvämare än det ser ut

Pocket Square är byggd på en kraftig tvåmillimeters stålram och utanpå den återfinns handtagssidor i endera FRN-material eller som i det här fallet aluminium. Sidorna är även de kraftiga och har fått sig frästa skåror som både är dekorativa och ger fäste. Konstruktionen med både stålram och aluminiumskollor är egentligen inte nödvändig för styrkans skull men något som följer av prisklassen. Att förena en liner-lock med aluminium kräver annars lite pyssel och tar tid att tillverka vilket förstås ökar produktionskostnaden. 

Som synes har Pocket Square en bastant ram i stål innanför sidorna i aluminium

En sak som bör påpekas är att kniven är närmast demonteringssäkrad. Nu är jag ingen advokat för att förvandla knivar till lego i tid och otid. Tack och lov går det bra att komma förbi det första lagret, sidorna. Annars hade det inte gått att justera pivotskruven som återfinns därunder. Sidorna attackeras bäst med hjälp av en standard T6. Lika enkelt kan pivotskruven med huvud i storlek T8 sen justeras. Därefter går det inte längre. Vare sig med våld eller värme. Det kostade mig ett par bits att upptäcka det dessvärre. Frågan är om det är gänglåsning eller epoxilim som använts i det här fallet? Jag hade nämligen velat avlägsna tumplattan för att bättre kunna slipa kniven. 

Byggkvaliteten på kniven får godkänt men inte mer. Skollorna är välgjorda men kunde passa ramen bättre på något ställe. Bladet är centrerat men inte någon fröjd att fälla ut och in. Ytbehandlingen på aluminiumet är snygg men något känslig för repor. 

Öppning och lås

Pocket Square tillhör de där knivarna som liksom några "Kwaikenliknande" fällknivar har bladet helt dolt i handtaget i stängt läge. Det gör att det bara är via den för ändamålet befintliga tumplattan som bladet kan fällas ut. En tumplatta som Gerber valt att kalla "thumb lift" av någon anledning. Möjligen för att den är mycket stor i relation till bladet och att rörelsen måste ske utåt för att lyckas. 

Tumplattan är inte helt lätt att nå men i gengäld ger mönstret bra fäste. Även låset kräver lite ansträngning för att släppa

Åtkomsten till tumplattan är väl inte helt briljant utan något av en eftergift till designen. Men den fungerar och smått aggressiva räfflor gör att man inte halkar av med tummen. Öppningen i sig kunde vara betydligt mjukare. Inledningsvis var den riktigt styv med en seg känsla. Positivt är att själva rörelsen är mjuk på så vis att den bjudet på jämnt motstånd hela vägen. Av vad jag kan se, kniven går som sagt inte att demontera, löper bladet på bronslager. 

Som lås används en mycket stadig liner-lock

Kniven låser med en kraftig liner-lock. Låsfunktionen är utan anmärkningar så länge bladet är öppet. Inget spel åt något håll och stabiliteten bibehålls även om bladet provoceras i sidled eller om bladet utsätts för lättare slag från fel håll. Däremot är det bedrövligt tungt att deaktivera. Låsarmen är stark, det finns inget som underlättar för tummen att nå den och de nödvändiga räfflorna den försetts med gnager på fingret när mjukdelarna pressas in i öppningen för att släppa låset. 

Att bära

Liksom handtaget var överraskande bra i handen är det lika överraskande bra i fickan. Formen är okomplicerat och inget sticker ut. Visst, Pocket Square är ingen extrem lättviktare i relation till storleken men totalvikten är inte besvärande med sina 117 gram. Handtaget är under decimetern långt och 12 mm tjockt. Godisförpackning som sagt. Någon väldigt kompakt godissort får tilläggas. 

Det vikta "loop over" clipet är fäst i bakändan av kniven och är riktigt bra i det här utförandet

Sen var det clipet som bidrar till hur den känns i fickan. Det är av "deep carry"-typ och kan avlägsnas alternativt flyttas för att även passa vänsterhänta. Funktionen är extraordinärt god. Väl avvägd spänst i kombination med glatt aluminium gör att den lätt glider över alla de tygkanter jag prövat på såväl byxor, jeans och jackor inklusive skinnjacka. Clipet är också tämligen snyggt med en diskret logga och framförallt en form som passar knivens övriga utseende. 

Clipet fungerar även med tjockare kanter som på en skinnjacka. 
Inget av kniven sticker upp ur fickan

I handen är clipet nästan bra. Det vill säga det mest av det är ur vägen när man håller i kniven. Men sen var den där "loopen" längst bak. Den går inte att komma undan och den känns ibland. En nackdel som det här clipet delar med nästan alla så här extrema "deep ride"-clip. 

Sammanfattningsvis

Jodå, Gerber fick till det i alla fall. En stilren och elegant kniv som i och med sitt utseende och ett par positiva överraskningar gör att den har en del charm. Det är annars något som ofta saknas hos enklare knivar. Att de är massproducerade och därmed finns i stort antal och inte kommer med avancerade material eller anländer i exklusiva askar ligger i sakens natur. Men lite jäkla charm kan enkelt byggas in med några smarta val och ett par lyckade drag av pennan i ritprogrammet. 

En kniv som inte gör sig bäst i skogen

Det är det man gjort här. Låt oss hålla det enkelt, låt hålla det kantigt kanske det sades på kontoret. Men i förbifarten fick man till det då de tankarna utfördes konsekvent hela vägen, inga halvmesyrer. Några av de smarta valen var att välja en tumplatta som passar den kantiga stilen, en tumknopp hade "skurit" sig utseendemässigt. Ett annat att förstärka mönstret med några snygga frästa mönster i skollorna. Det tredje och viktigaste var dock att förse kniven med ett clip som inte bara matchar i stil utan även fungerar väl. 

Det bidrar till att Pocket Square sitter bra i fickan. Vad som överraskar mer är att den känns bättre i handen än förväntan. 

Jag brukar vanligen inte engagera mig i knivars interna konstruktion och känner inte ett inre tvång att demontera dem alla om aftonen. Men det kan påpekas att om lusten faller på så går det inte.  Men för ordinärt underhåll, det vill säga att justera spänningen i pivotskruven fungerar kniven bra. Däremot gick det inte att avlägsna tumplattan vilket ställer till det eftersom dess bredd försvårar slipning, särskilt om man försöker använda något system med fasta vinklar.

Att finishen på bladet kan attrahera rost är ingen hemlighet. Men under testperioden har inga fläckar uppenbarat sig.

Gerber Pocket Square passar bättre ihop med en kopp kaffe än på campingturen i mitt tycke

Några nackdelar får man på köpet när man väljer en design som den här. Det är tämligen uppenbart ingen kniv för vildmarkslivet eller vildsvinsjakten. Handtaget är bättre än väntat men ingen kan uträtta mirakel och framförallt är stålet rätt enkelt och eggen en stor kil. Men efter lite sliparbete så råddes bot på det sistnämnda. Utan att vara stålsnobb är jag dock ingen anhängare av de kinesiska "bokstavsstålen" i de lägre klasserna*. De närmar sig diskbänksstål i det att de är sega och rostfria men håller egg som en gammal ost. Men när man som här kombinerar det med en blästrad finish så utmanar man dessutom den rosttröga egenskapen. Till dess försvar skall sägas att någon korrosion inte infunnit sig under testperioden. 

Med det sagt så gillar jag trots allt den här kniven. Den har faktiskt trots hård konkurrens tämligen frekvent arbetat sig in i den dagliga rotationen som "andrakniv", den där som oftast finns undanstoppad någonstans. Den bärs diskret. Den sköter de där små sysslorna på ett godkänt vis och den är snygg medan den gör det. 

Här hittar du Gerbers produktsida!


Specifikation:

Längd utfälld: 170 mm
Längd hopfälld: 95 mm
Vikt: 117 g (vägd av mig)
Bladlängd: 75 mm
Godstjocklek: 2,5 mm
Bladstål: 7Cr17MoV
Handtag: Aluminiumskollor på stålram
Lås: Liner lock

Producerad av: Gerber, tillverkad i Kina


/ J - återupptäcker glömda märken

* Bättre erfarenhet har jag av 9Cr14MoV som är något helt annat

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Bra början på ett knivigt år

Vad jag finner intressant och framförallt snyggt när det kommer till knivar går i vågor har jag märkt. Ibland är det modernt och "high tech" som kan beskrivas i termer av: TFF, TC4, M390, lager, keramik, 3d-clip och så vidare som gäller. Men det kan lika gärna vara klassiska mönster och slipjoints eller regionala knivar från olika delar av Europa som är aktuellt. 

En sådan typ av knivar är "Scattos", kanske mer kända som italienska stiletter eller springknivar. Just nu är jag inne i en sådan fas kan väl tilläggas. Därav införskaffandet av en liten sådan för allmänt "EDC-bruk" häromsistens i form av en A.G.A. Campolin "Piccolo". Den var också ett avsteg från det maskinprecisa i tillverkningsprocesser som inkluderar CNC och vattenjet med mera. De görs istället i små serier i princip för hand. 

Men ibland kan faktiskt två världar mötas. Det klassiska utseendet kan även fås i mer moderna tappningar. Några sådana varianter finns bland andra från amerikanska Pro Tech med modeller som "God Father" men framför allt "Don". 

Här är emellertid en äkta italienare som även den förenar klassisk estetik med moderna material. 

AGA Campolin Zero

Kniven är även den från A.G.A Campolin och modellen heter ZERO. En äkta stilett sett till utseende och funktion men med uppgraderade material. Stålet som vanligtvis i den här typen av knivar är enklare, inte sällan Aisi 420 eller 440A är här N690Co. Skollorna är gjorda av aluminium och konstruktionen är skruvad istället för nitad. 

Fjäderkraften kommer från dubbla bladfjädrar vilket ger bra tryck i bladet. För att härbergera den styrkan krävs ett stabilt chassi så kniven är inget lättviktare. Clip finns men jag valde att ta bort det både för utseendets skull och för att kniven känns bättre i hand utan det. 

Första intrycken är synnerligen goda och visar att de kan sina saker i Maniago!

/ J - är också gudfar 

Fredags-EDC XXXIII "Jodå, den är med"

I den här delen av världen beslutade sig moder natur för att det var dags med lite allmän ljusterapi. Någon annan anledning till att någon tänt den riktigt stora lampan kan jag inte finna. 

Sol go' vänner, efterlängtat må jag säga. Själv tillhör jag kategorin människor som är rätt ljuskänsliga. Alltså inte som i ljusskygg och sysslandes med skumraskaffärer eller att jag skulle ha lätt för att bränna mig på stranden. Nej, utan på det viset att jag inte mår bra av frånvaron av sol och därmed ljus. 

Så idag mår jag bra! Så bra att det skall försökas fotas lite knivar i eftermiddag. Jag har några texter som behöver bildsättas. 

"It's there all right"

I fickorna samsas ett par knivar med det gemensamt att de har handtag i kolfiber. Egentligen är det "Mamba" från QSP jag i huvudsak bär men det är så att den förbaskade Spyderco Kapara vägrar att lämna fickorna, så mycket gillar jag den. Jag gillar Mamban också kan jag tillägga och det slumpar sig att det är andra fredagen i rad den har hittat in i rotationen märker jag.

Det är en kniv med många positiva detaljer som höjer den. Några av dem kan ni se på bilden som välvda handtagssidor i profilerad kolfiber, täckplatta för det hål som inte används för clipet, väl utformad "finger choil" och utmärkt åtkomst till låsarmen. 

Två mycket sympatiska knivar som sagt. 

Ha nu en riktigt god fortsättning på er fredag, de ämnar jag!

/ J - in the mood

Ett svar

- fortsättning på #useyourshit

Det inkom både respons och några kommentarer på mitt senaste inlägg och en av dem vill jag svara på lite mer utförligt! Sen måste jag säga att det är roligt när någon läst och tagit sig tid att formulera sina egna tankar kring ämnet. Stort tack för det!

Kommentaren löd i sin helhet:

"Jag håller i huvudsak med dig John, tänkte dock dela med mig av lite egen knivfilosofi.

Begreppet kniv uppfattar jag som ett praktiskt verktyg för i huvudsak skärande bearbetning av material.

Därifrån härleder jag då kniv till att vara en handling som uppstår när handen och kniven samverkar med det som ska bearbetas, det är där som knivens utformning och kvalitet faktiskt får komma i spel så att kniven får vara det den har potential att vara som just ett skärande verktyg.

På det viset har jag lite svårt för samlarfilosofins stolthet över att ha en massa knivar som aldrig har använts. Hur kan de vara knivar då? Symboler för knivar, visuella idealbilder etc. visst, men de har ju inte fått möjligheten att vara en kniv än så det är svårt att tycka om dem som det.

Jag har ingenting emot knivsamlare av montertypen, just för att de inte har något som helst samband med mitt intresse för faktiska knivar ;-)

För övrigt anser jag att på skärandefronten så är flexknivarna underuppskattade.

Både jag och hustrun är förtjusta i att använda den Julaflexkniven som vi har stationerad i köket för diverse småskärande. Mora har en liknande med lite kortare blad. Gemensamt för båda är att de ,som förväntat med en bladtjocklek på 1 mm, skär otroligt lätt genom alla lättare material.

Det känns som lite bortglömd kunskap i dessa tider där hippa tillverkare tävlar i hur tjocka blad det går att forcera in i diverse små edc-knivar, förmodligen i syfte att kunna bända isär fotstjocka tallar och hacka sönder lättbetongblock.

Slut på föreläsning.

/ Jani"

Jag var tvungen att tänka en stund på huruvida jag håller med dig eller ej Jani. Svaret blir nog att jag gör det i grund och botten eller snarare förstår vad du menar. Dock inte fullt ut eftersom det i mina ögon blir ett för snävt begrepp. Särskilt gäller det samlandebiten trots att jag själv inte är samlare utan snarare entusiast. Låt mig utveckla det resonemanget något. 

För det första vill jag påpeka att det du säger blir nästan en filosofisk  eller snarare mycket poetisk syn på det hela då jag tolkar det som att "Kniven uppstår genom användandet". 

Men då återkommer vi till den springande punkten. Vad är använda eller bruka något? 

Inledningsvis vill jag nog påpeka att alla knivar faktiskt inte alls är gjorda för att skära saker eller helst ens användas , konstigt nog. Det finns användningsområden utanför det vardagliga också vilka likt förbaskat kvalificerar objekten som knivar. Några konkreta exempel som inte motsäger men nyanserar ordet "användning": 

• Kastknivar. De behöver inte vara samlarobjekt alls, tvärtom används många av dem mycket och hårt. Men de skär faktiskt inte ett jäkla dugg är jag rädd. Trots detta är de knivar. Men de uppfyller kriteriet "har använts" i det fallet.  

• Stridsknivar av allehanda typer. Må det sen vara för "martial arts"-användning, "självförsvar", militärt bruk eller något annat. Men trots att de går utanför användning i våra vardagliga liv så existerar de trots allt. Vi får inte bli för etnocentriska eller trångsynta i vår syn på världen. JAG skulle aldrig "försvara" mig med kniv förutom i den yttersta av nöd vilket gör resonemanget hundra procent teoretiskt för min del. Men det får bli ämnet för en annan blogg. Men vad gäller de typerna av knivar så används de (förhoppningsvis) aldrig! Trots det är de knivar och de finns de som övar drillar i timtal utan att för den skull skära ett enda snitt. Bajonetter existerar fortfarande och jag hoppas innerligt att de inte används. 

• Dykarknivar. Själv har jag två. Framförallt den mindre är mycket använd och då när det fridöks. Främsta användningsområde var att lirka loss fiskedrag som fastnat i stockar och grenar på botten. EN gång behövde jag lossa en bit flytande nät som fastnade i min fot när jag dök utanför Karlshamn. En otäck incident för övrigt. Men de är knivar som inte skär särskilt mycket alls utan snarare används som bräckjärn/såg.

• Replicor. Historiska reproduktioner av mer eller mindre grod kvalitet. Användningsområde; allt från HEMA till historiskt återskapande (historical reenactment) och levande historia (living history) där man i det senare fallet kanske använder kniven som bruksföremål i traditionell mening. Annars innebär brukandet "bära omkring på" eller "öva med". 

Med detta vill jag bara påminna om att knivar kan vara olika saker för olika människor. Det gör det knepigt att avgränsa sig för mycket. Vilket för oss tillbaka till ämnet samlande.  

Det som ställer till det är att det går utmärkt att samla på föremål som ursprungligen enbart är tänkta för att användas. Fråga bara den entusiastiske filatelisten. Inte sätter han ett treskilling banco på ett vykort och skickar iväg bara för att frimärken är gjorda för att frankera post. Likaså är samlaren av bilar är nog böjd att hålla med om att samlarobjekten byggts för att brukas till vardags eller tävling men kör nog ändå inte gärna klenoden till jobbet. Är samlingens stjärna riktigt exklusiv hamnar den högst troligt i en monter. I extrema fall är det en prototyp och har aldrig körts. Är det då en bil?

Så när bruksföremål av allehanda slag blir samlarobjekt så suddas linjerna ut. Tydligt kan det även bli inom området "konsthantverk" till vilket knivmakande ibland räknas. Till och med namnet är tvetydigt då det både inkluderar "konst och "hantverk". Där vimlar det av bruksföremål som idag mest görs som prydnad.

Vad gäller knivar så stöter ditt resonemang på problem om du närmar dig området "konstknivar" till exempel. Vad en kniv är och hur den skall se ut suddas ibland ut av mästare som Wolfgang Loerchner. Han skapar knivar som sträcker sig från det vardagliga lätt igenkända till föremål som är nästan svåridentifierade. Något mer jordnära men fortfarande i de tassemarkerna rör sig svenska mästare som Embretsen, Karlsson och Högström bara för att nämna några. Skall man hårdra det hela så tillverkar de inte "faktiska knivar" enligt vad du säger! Detta eftersom mycket få av deras nuvarande verk lär hamna i fickor och ryggsäckar. För det är de allt för exklusiva.

Ett annat område inom vilket få skulle argumentera att objekten inte är knivar gäller historiskt samlande. Flintknivar är i högsta grad knivar. Det kan vi nog enas om då de troligen har använts och då "blivit till" även på det sätt du tänker. Men de kommer inte användas igen. Krångligare blir det emellertid med säg medeltida dolkar. Har de verkligen använts? Eller har några av dem varit ämnade som vapen men aldrig kommit till användning? Det går inte alltid att veta. Sen blir det knepigt med kategorin "Rondell daggers" till exempel. Är de "faktiskt" knivar eftersom några av dem helt saknar eggar och snarare ser ut som stora ispikar?

Så vad som är "faktiska" knivar är enligt mig svårt att säga. Extremerna brukar vara lätta att känna igen och särskilja. Men gränserna är svårare att identifiera. Särskilt inom ett så brett område och när subjektiva värderingar kommer in i det hela. Men ämnet är synnerligen intressant!

Flexar inte i första taget

Del två, flexknivar. 

Vad gäller flexknivar i köket har jag två. En kockkniv från Global och en filékniv från Rappala. De fyller sin funktion till framförallt fisk, i övrigt är de inte alls bra då de är sladdriga och för klena av uppenbara skäl. Att skära stek eller skinka med en filékniv går förstås men den är inte i närheten av så bra som en för ändamålet avsedd stekkniv (i mitt fall från Sabatier) som har ett lågt blad för att vara "snabb" vad gäller riktningsändringar men är styv. Liksom fällknivar i köket går de att använda till allt men de är inte bra till allt.

Att de skär bra för att de tunna stämmer bara till viss del. En kockkniv, säg en japansk Gyuto av god kvalité ligger på kanske 1,5-2,0 mm tjocklek. De är således inte särskilt grova. I något fall är de kraftigare. Det är fallet med min största kockkniv från Hattori, HD-8 där ryggen mäter 3 mm. Men den kniven är å andra sidan en bjässe och det skall tilläggas att bladet är kraftigt taperat.

Sen menar jag att om det enbart är godstjockleken som är avgörande för hur kniven skär är eggen inte mycket att hänga i granen. Ett exempel på det kan hämtas från andra kulturers knivar. Jag äger nämligen en kinesisk kockkniv som jag använder och håller på att lära mig tekniken med. Den väger runt halvkilot och är grov över ryggen men mycket tunn bakom eggen eftersom den är runt 20 cm hög! Den strimlar grönsaker bättre än det mesta. Annan kultur, annan teknik, annat utseende. Men jag kan lova dig att den inte flexar! :-)

Att jämföra överdimensionerade fällknivar eller fickknivar med äkta köksknivar låter sig inte göras enligt mig. På den punkten håller jag med dig till hundra procent! Inte ens de bästa fällknivarna är i närheten av att vara kockknivar*. De som faktiskt är närmast är modeller som Spyderco Kapara men den är ändå gjord som en kompromiss för att fungera som EDC-kniv men med kökskapacitet (3 mm tjocklek, FFG) och förstås Opinel med sina tunna blad och konvexa slipning. Men de har ändå mycket liten chans i en jämförelse förutom som skalknivar. Undantaget är när det gäller att putsa kött. Då fungerar de bra men vem vill byta kniv under arbetets gång när det finns bättre?

Så gärna en flexkniv men inte till allt. Skall jag ha en ena kniv till allt så får det i så fall bli en klassisk kockkniv, i mitt fall gärna en japanskt tolkad sådan i form av en Gyuto.

/ J - i svarstagen

* då undantar jag kategorin "fällbara kockknivar" som uppstått för att fylla det hålet.

#useyourshit

Den här texten är en reflektion över ett inlägg jag läste på Instagram och mitt eget svar på det hela. Det handlar om att någon till slut tröttnat på alla som har åsikter på hur andra använder sina knivar. 

Jag håller delvis med och följde därför upp med ett eget inlägg och nyanserade min ståndpunkt tämligen utförligt. Vad det handlar om för min del är att det på vissa forum eller snarare i trådar och vissa diskussioner på Instagram och Reddit handlar om vem som "använder" sin kniv mest. Oftast har det dessutom en tendens till att bli synonymt med "missbruka" i mina ögon av det enkla skälet att enda sättet att utvärdera hur någon nyttjat sin kniv genom att titta på bilder är att se hur illa sliten den är. 

Av det skälet finns det en mängd bilder som visar avskavda beläggningar, brutna spetsar, nedslipade eggar och misshandlade handtag, skitigast är bäst. Först när sådana krigsskador kan uppvisas anses en kniv vara "använd" i vissa kretsar. 

Det har gått så långt att jag när vid ett par tillfällen presenterade recensioner på ett av de större internetforumen så blev jag påhoppad av några läsare som menade att mina knivar såg för nya ut och inte var "använda" nog för att recenseras. Jag replikerade föga diplomatiskt att de var löjliga! För det första var ju flera av bilderna på knivarna faktiskt tagna när de var nya. Jag gör ofta så, det blir snyggast men framförallt mest representativa bilder när de kommer direkt ur asken. Det är faktiskt så kniven ser ut när du får den! Annars beror fototillfällena mest på när jag har tid och det råkar finnas dagsljus tillgängligt. 

Sen är det utifrån de kriterierna inte svårt att få en kniv att se använd ut. Det räcker med att dra någon slarvigt tag med brynstålet varpå det blir repor på eggen, låt lite sav från en gren sitta kvar eller lite lim från en tejpad kartong. Addera lite fläckar efter citron eller vinäger. Plötsligt har du då en "använd" kniv. Det eller så kan du bara vara allmänt klantig så du tappar kniven mot en sten. 

Use your shit - ja de används men till olika saker

Sen skrev jag några punkter jag ämnar återge här. De är inte helt färdigformulerade men förmedlar mina tankar någorlunda väl ändå.

1. För det mest bryr jag inte alls om hur andra "använder" sina knivar. Men jag blir sorgsen till sinnes när folk misshandlar dem!

2. Förklaringen till det är enkel. Vare sig nu eller när jag växte upp hade jag det särskilt gott ställt ekonomiskt. Därför lärde jag mig av såväl mina föräldrar som far- och morföräldrar att man var rädd om ALLA verktyg, inklusive hammare. Farfar var nämligen snickare. Rätt verktyg för uppgiften var ledordet. Därav bilden ovan. Det översta föremålet är ett utmärkt exempel på en både rätt dyr och mycket bra tång från Knipex. Ett utmärkt verktyg som tål det mesta, men man hamrar inte in spik med den. Men den räddar mina knivar från att behöva kapa stål- och kopparvajer. Skall det nu exempelvis bändas upp färgburkar har jag en skitkniv från Biltema till det. Sen är jag för tusan svensk, det dräller av Moraknivar i varje bod, verktygslåda och hörn i det här landet. Mitt hem är inget undantag. De eller andra liknande arbetsknivar är utmärkta för tyngre arbeten. 

Annars används samekniven från Marttiini på bilden till mycket i min lilla cykel- och pysselbod. Spyderco Kaparan används och kommer att brukas MYCKET men den kommer aldrig att få en misshandlad egg, svartrost och fläckar på handtaget. Den typen av grov patina är inte aktuell. Den är till för andra uppgifter. Detsamma gäller Viper Maremmano längst ned. Den "används" mest som fotoobjekt, att skrivas om, reflekteras över och kännas på. Ibland får den skära något lätt. Den är nämligen så nära "samlarföremål" jag kommer. Vilket leder till punkt tre.

3. Jag inkluderar faktiskt "samlande" som en form av användande eller brukande av knivar. Med det följer nämligen samtal, diskussioner, skrivande, sociala medieaktiviteter, testande och fotograferande. Till exempel det du ägnar dig åt när du läser det här!

4. Den enda gången jag reagerar starkt kopplat till området användande/brukande är när någon på framförallt engelska använder termen "heavy use", något som är mycket vanligt. För mig är det ofta en varningsflagg som säger att den som talar eller skriver inte vet hur man använder en kniv alternativt inte bryr sig för att denne någon har för mycket pengar. Det eller att vederbörande konstruerar teoretiska scenarion. Du vet de där oändliga "TÄNK OM..." i långa kedjor, mycket tröttsamt. Det handlar mest om ett extremt uttjatat argument för att sälja knivar. 

5. Möjligen kan jag tänka mig att ovanstående skulle kunna gälla för personer som äger EN enda kniv. Om den individen ens finns är de som deltar i knivvärlden inte den personen. Själv har jag kring 300 fällknivar, tror jag. Jag hamnar aldrig i en situation där jag BARA har si eller så prylar på min person. Är jag på fjället har jag utrustning för det, likaså om jag kör bil i snöstorm eller skall sitta vid ett skrivbord på jobbet. Jag faller inte plötsligt från ett flygplan och landar i det inre av Sarek utrustad med min trogna fickkniv varpå jag måste flisa fjällbjörk, jaga järv med bara händerna och stycka ripor till frukost.  

Den sjätte punkten handlade mest om mig som person. Anledningen till det är att man oftast vänder sig emot budbäraren när sakargumenten brister. Där nämnde jag bland annat att jag varit i flottan ett tag. Varför i hela friden då? Jo, för att den ständigt närvarande kulturkrocken lurar bakom hörnet. Amerikaner tenderar ibland att dra till med det ultimata argumentet i deras värld. Det är att prylar på något mer eller mindre långsökt vis kan associeras med det militära. Som om den genomsnittlige soldaten någonstans i världen vet något om knivar?? Särskilt något som inte en jägare, fiskare, hantverkare, slaktare, styckare, kock, kallskänka eller allmänt intresserad person inte vet. Möjligen om soldaten redan är något av det där i det civila. 

Däremot har mitt intresse för camping, vandring, segling och matlagning jämte min uppväxt i skogen gett mig mycket erfarenhet av just knivar och hur de kan användas respektive missbrukas. Det och att jag sommarjobbade, extraknäckte och fortsatte något år efter gymnasiet med att jobba som styckare. Det ger många timmars knivvana det. 

Kontentan är - sluta bry dig om hur andra använder sina knivar! Använd inte #useyourshit, alla gör ju redan det, på ett eller annat vis! Men glöm heller inte den andra sidan av myntet. Sälj inte produkter med "buzz words" som "military", "tactical" och "hard use". Det är bara löjligt!

/ J - använder mina prylar

Akut blyghet

Säg den lycka som varar för evigt heter det ju. I det här fallet varade den bara i ett par dagar vilket är långt ifrån evigheten oavsett måttstock. Därefter gick det mindre bra. Jag ämnade först skriva några rader om "gammeldags charm" och att det är sympatiskt med frånvaron av digital precision i knivvärlden ibland. 

Nu ångrar jag nästan att jag tänkte så. Jag sitter nämligen med en styck liten stilett som vägrar visa sig för världen. Den har drabbats av akut blyghet vad det verkar. 

Ser ni den runda knappen mitt på handtaget? Numera är den endast till prydnad

Inledningsvis fungerade kniven hur bra som helst. Faktum var att precisionen i tillverkningen och sammansättningen av kniven var ovanligt bra för att vara av den här typen. Själva mekanismen sparkade hårdare än en uppskrämd mulåsna så allt var frid och fröjd. Möjligen undantaget för att den vid två tillfällen "hängde" sig och utlösningsknappen temporärt satt fast. Detta trots att den (helt meningslösa) säkerhetsfunktionen var deaktiverad. Nåja, efter att ha lirkat lite genom att föra den senare fram och tillbaks några gångar samt pressa på bladet med fingrarna för att lätta på det interna trycker så fungerade kniven igen. 

Förutom igår då. Nu sitter knappen där den sitter. Det med eller utan säkerhetsspärr i olika lägen. Nu går det inte ens att trycka in knappen med våld. Ovanligt ömma tummar vittnar om det. Det är som den vore fastsvetsad. 

Vad som hänt har jag inte en aning om. Det känns som om säkerhetsspärren på något vis hamnat emellan men eftersom jag råkar veta att den bara är en tunn metallplatta som glider på plats under aktiveringsknappen så borde det inte kunna hända så länge knappen för den funktionen är intakt, vilket den är. Aktiveringsknappen är i sin tur en enkel hävstång som frigör en låsklack som släpper bladet fritt. Inte heller där är det mycket som kan krångla egentligen. Om den nu inte gått av vill säga. Men det är inget som rasslar inuti kniven.  

I den gammaldags charmen ingår även att kniven är nitad så att plocka isär den låter sig inte göras med lätthet om man nu inte kan och känner för att bygga om den helt. Därtill är mina kunskaper och tillgången till verktyg för skral så jag avstår. Sen har jag betalt norr om 110 Euro för den så det ämnar jag inte ge mig in på ändå. Företaget, A.G.A. Campolin är kontaktade via sin försäljningsdel "3Knives".

Nu återstår att se vad som händer i ärendet. 

/ J - undersöker garantier

Fredags-EDC XXXII "Mamba"

Tiden går och vi är redan i full färd med att arbeta oss in i 2019. Själva omställningen till att skriva nytt årtal har av någon outgrundlig anledning gått osedvanligt lätt för mig den här gången. Inga freudianska felskrivningar alls faktiskt. Så långt kanske skall tilläggas. Möjligen för att jag aldrig gillade det förra året av ett antal olika orsaker. 

Hur som haver är det nu januari och knivåret har minsann börjat med en nyårssmäll!

"Mamba"

I fickan återfinns två nya bekantskaper för min del. Detta trots massivt motstånd kan sägas. För tillfället är det inte lätt för en kniv att ta plats då Spyderco Kapara har varit svår att mota bort sen den anlände från Knivshop. Den har liksom flyttat in och vägrar att röra på sig. Den i sin tur brottas hårt med Two Sun Horizon som är ruskigt kompetent även den. 

Men nytt måste prövas och idag är det QSP Mamba som spelar första fiol. En slank elegant lättviktare med sympatiska skollor av välvd och arbetat kolfiber, blad av VG10 och försedd med kullager. En alltigenom sympatisk bekantskap inledningsvis. 

Den sällskapas av en skönhet från Gerber. Ja, jag vet att det inte är ofta de två orden samsas i samma mening, "skönhet" och "Gerber". Det har knappt hänt sedan åttiotalet. Men nu råkar Pocket Square med aluminiumskollor vara just jäkligt snygg. Därtill har den ett ruskigt bra clip och sitter bra i fickan. Stålet däremot är skall vi säga, inte det bästa men åtminstone namngett vilket inte var givet med knivar från Gerber tidigare. Jag återkommer med rapport i det fallet. 

Plånboken är en gammal julklapp från min mor. Renskinn från Kero skinnprodukter. Enkel karbinhake från Sea and Summit (XXL) som mest används för att häkta fast bilnyckeln vid knippan. Jag är ju en sådan där cyklist som endast ibland tar bilen så den nyckeln har ingen permanent plats i den lilla knippan. 

/ J - testpilot

Det kom ett paket...

Just det här paketet kom hela vägen från Kina! Men eftersom det skickades med DHL kom det fram säkrare och nästan snabbare än en inrikes försändelse med Postnord. Innehållet - ett par ny bekantskaper från ett av mina favoritmärken när det kommer till prisvärda knivar, QSP!

Den här gången är det deras nya modell "Mamba". Det första intrycket från låda till hand är synnerligen bra! Lätt, välbalanserad och med diskreta eleganta linjer. Materialen skäms inte för sig i relation till prisklass med en lättad, väl rundad stålram, välvda sidor i arbetad kolfiber, kullager och VG10 i bladet. Lägg därtill en diskret flipper, ett bra clip och riktigt bra snärt när bladet fälls ut. 

Inplastad synes en styck "Copperhead", fastbladaren är "Erised" och längst ned en "Mamba"

Förutom Mamban innehöll lådan något för mig rätt ovanligt nuförtiden, en fastbladare! Inte ofta jag testat sådana här på bloggen även om jag förstås innehar en bunt dylika av varierande karaktär också. Det har helt enkelt inte hunnits med. Men nu är det dags. Även i det här fallet är de första intrycken goda. Som synes inga onödiga excesser utan ett dugligt allround-betonat blad som även skulle fungera väl vid jakt misstänker jag. Ett komfortabelt handtag av "rosewood" med mosaiknitar för flärds skull. Till kniven ett enkelt men välsytt fodral i kraftigt läder. 

Den tredje kniven som låg i lådan har jag recenserat och det är QSPs "Copperhead". Just det här exemplaret skall faktiskt skänkas bort! Vill du vara med i utlottningen är det bara att styra kosan till mitt Instagramkonto "Knivesandbikes" och hålla ögonen öppna inför stundade GAW (Give Away).  Den är till för att fira att jag passerat 12 000 följare och är sponsrad av QSP!

/ J - paketöppnare

Knife review QSP Copperhead

-  Copperhead, a sharp way to succéss

The fourth knife. It sounds like the title of a movie or perhaps a detective story. But in this case, it's the order of my meetings with QSP as a brand. Today's chapter has got the subtitle "Copperhead". I really don't know why. There is a classical knife pattern with that name but those knives have a profile that reminds om said snake. Here it is a bit more unclear why the knife is named the way it is. Anyhow, let's find out if there is any bite in this beast!

QSP QS109-A "Copperhead"

The Copperhead got me hooked from the very beginning just watching pictures online. What lured me in was the slightly curved back of the handle that promised good ergonomics and the blade shape which oozed practicality. Additionally, it has a nice pair of thumb studs instead of a flipper tab. I'm odd that way but I actually prefer that opening method for a couple of reasons. I also happen to think that this knife looks good. The knife thus has a couple of things going for it. If you add material and price to the equation you got an interesting piece of cutlery. In my eyes, knives should either be practical or so "fun" that they have other more diffuse advantages. 

A profile that caught my eye

Twitter version: QSP Copperhead, a snake that might bite you

Blade

Here we go again. Less is often more and quite often also the right way to go. That is definitely true for the blade of this knife. A drop point with such a subtle downward curve that it is close to what is usually referred to as a "straight" blade shape. The grind is flat to about three-quarters of the height of the blade. The knife doesn't have any swedge or the like but the back is a bit chamfered and rounded off towards the handle. One nice detail that is there for looks only is the contrast between the stone washed flats and the satin of the grinds. On the presentation side, the flaming QSP logo can be found and on the opposite the blade steel. 

 A blade shape that offers a strong tip, a belly and some straight edge to work with

The steel choice is one of my favorites in the more budget-friendly category of knives, steel from my parts of the world - Sandvik 14C28N. Many might be familiar with this steel since it's a development of the classic 12C27 that can be found in most Mora knives and basically every modern French cutlery in existence. The 14C-steel was developed in cooperation with Kershaw. Its general benefits are ease of sharpening, corrosion resistance and that it gets really sharp and holds that edge for a decent amount of time. Sure, there are better steels out there but I think the steel snobbery when it comes to modern folding knives have gone way too far. Anyway, I prefer this over the Chinese 8Cr13MoV since that steel in my experience are very prone to rust despite being "stainless".

QSP has been generous with the steel in this case. The Copperhead has a proper blade. The length is a tad bit over nine centimeters, it is 28 millimeters high and the thickness is 3 millimeters. The blade has a very small ricasso and the edge extends almost all the way to the handle. That gives a very good edge to blade length ratio but most importantly good control close to the handle.

The steel is Swedish as you can see and the blade has 
a sharpening choil to facilitate future sharpening

The latter is extra important when you have to put some force behind cuts. As in kindling some wood for a fire. That was noticeable the other day when I went out in the woods to grill a few hot dogs with my bonus son and on such occasions, a proper fire is a necessity. Both for some live coal and because it's cozy. Since it was knife testing time the Copperhead acted as a stand-in for my go to Mora Companion. It did so with flying colors. It feels strong and secure and the edge angle bites in wood surprisingly well. The knife is sturdy and the rather wide handle enable you to bear down on the knife. Relatively that is, it's still a folder so when some more gnarly pieces were processed I changed to my Karesuandokniven Oraka. A knife with a shorter blade than the Copperhead despite being a fixed blade. The handle of that knife is about the same length but there is a significant difference.

The handle on that knife is much more rounded. A property that is important when it comes to using knives harder. Most handles on folders are too squarish in profile for that kind of tasks which creates hot spots. That goes for the Copperhead as well.

When it comes to most other tasks this snake is at home. Ok, it's not a kitchen knife that must be said once and for all. But as a larger all-rounder and EDC-knife, it is excellent. The usual cardboard-killing is handled with panache and the same goes for rags and other softer materials. The nice action also makes small tasks enjoyable. You pull the knife, open the blade, remove the annoying clothing label on the new t-shirt and let the knife disappear again.

Also heavier tasks such as dealing with our cracked garden hose, trim a few bushes and manhandle an old piece of carpet it dealt with ease. The tip is by the way strong enough to withstand some prying. Which can be of certain interest if something is going to be picked out of wherever it's hiding, especially from a piece of wood. In this case a tip from an older throwing knife that was buried in a chopping block used as a target.

Handle

The hefty steel frame of the Copperhead looks like framework on the inside which makes for a lighter knife. The pattern seems to be about the same as in the earlier reviewed Phoenix so it seems to be something that QSP is aiming for. I believe that it is a necessity in this case since the knife is no flyweight anyway. Furthermore, it is extra important in this case because it gives Copperhead a very neutral point of balance. If such a big knife is back heavy it might feel clumsy. Now, the knife is perceived as relatively nimble especially in relation to size.

It was the shape of the handle that attracted me from the beginning. An arched back, plenty of space 
and vaulted sides made out of G10 promised good ergonomics

The handle slabs are made of quite elaborated pieces of G10. The surface has two distinct textures which give the illusion of bolsters. That is done by giving the front and back ends some milled grooves which also adds traction. Between these areas, the material is smoother but instead has been rounded off by heavy chamfering at the top and bottom. That shape together with the arched back is the features that give the knife its good ergonomics.

Thankfully the strong steel frame has been skeletonized as can be seen here

In hand, the Copperhead is pure joy. The ample handle fills the hand well and the simple shape doesn't favor or discredit any particular grip. To increase traction there are some "jimpings" every here and there. Some at the frame where your pinky rests, on the back of the blade, some on the lock arm and the backspacer has some gear pattern. The grooves have been kept civilized in this case, they don't attack your hand but just aids in getting a more secure grip.

The length of the handle accommodate space for the entire hand and at least my fingers are long enough so that my fingertips rest in the chamfered area on the handle when they reach around. The shape of the handle forms a minor finger guard and a "beak at the back that prevents from slipping. 

In fact, there are no real hotspots or uncomfortable details on this knife. Or almost none is more honest. The clip, which in general can create issues do stay put or rather hides in the palm of the hand without causing any particular trouble. But the knife is a liner lock and sometimes that results in a somewhat sharp handle slab because of how thin it has to be where it meets the lock bar. That is the case here as well. That is something I'm going to fix with a bit of sandpaper. It will, of course, remain thin but I will round it a bit more. Another detail is the "beak" of the handle that can be felt if you hold the knife in reverse grip, as in whittling towards you. Otherwise a very comfortable handle. 

Opening and lock 

Copperhead is opened via thumb studs and by no other means could be emphasized. The strong detent makes two-handed opening virtually impossible. It also makes this knife feel almost like a flipper when opened. When the detent let go of the blade it really propels out. It is almost hard to open this knife with a slow roll. Especially since it is running on bearings. To be true I personally would have preferred bushings on such a sturdy knife. But the ceramic ball bearings works just fine. 

Thanks to the heavy chamfering of the handle and good shape the thumb studs are easily accessible. 
They are placed a little too far out on the blade though

From a functional standpoint, the thumb studs are good to go. They are long enough to offer a solid grip but short enough not to extend outside the handle. The shape is also decent, they look like something in between a classic pyramid shape and more barrel-shaped versions.

But they could be placed closer to the handle. They are a bit far out on the blade, not that they cause any real problems by being in the cutting path but still. This is a critique on a detailed level though. Most times that is where you end up when the overall impressions are good. 

Here you can see the lock up but also how thin the G10 is at the lock side 
and furthermore, how well rounded all the steel parts are on this knife

The liner lock matches the rest of the knife in that it is plenty strong and simplistic. Actually, this knife feels even sturdier than the previous presented Phoenix. Copperhead is totally rigid sideways and there is no sign of blade play in any direction. Not even if you apply negative pressure on the blade or if it is provoked sideways as in loosening the blade from wood it causes any problems. The latter is a rather important quality in a larger folding I think. Especially here in Scandinavia where we seem to be rather keen on cutting and carving wood. Perhaps because most of us don't live in really big cities and nature, therefore, is always present and that influences how many of us use our knives.

The lock is a breeze to disengage. I found that especially important when doing "EDC-based" tasks when you pull the knife, making a quick cut or two and then put it away again. In those situations, you don't want to fipple with a lock bar that is hard to reach or too powerful. 

To Carry

Copperhead is a chubby little thing, there is no polite way to say it and that, of course, makes it less than optimal to carry. The handle length is just shy of twelve centimeters and the thickness is 1,5 centimeters. Add to that a weight around 150 grams which is borderline heavy. Not over the limit since it is an overall large knife and offers a 9 cm blade as "payment" for the actual weight. A part of the equation that must always be taken into consideration. But all in all, this is a knife that demands its space there in the right front pocket of your jeans.

A strong clip that shows some knife and unfortunately has a tip that rebelliously points outwards

The back is as said before slightly arched and there are no protruding parts, read "flipper tabs", which combined with the rather slick G10 makes the knife slide in place rather effortless. There is nothing with teeth that gnarl on your pockets either a k a jimpings.

And this is how it looks in a pocket

I must admit that the clip is not one of my favorites. From a functional perspective, it is okay, the knife can both be put away and pulled and there is no risk of losing it. Good tension, a length that is about right paired with the weight of the knife ensures that.

But I like my knives riding a little deeper. The lip of the clip is also a tad too small for my liking and it could be less pointy. Make the tip more parallel to the handle and increase the height of the clip slightly and you get rid of that pointy feeling and make it easier for the clip to handle thicker fabrics at the same time. 

To Conclude

Maybe it's understandable that Copperhead is a knife that speaks to me since the overall design language actually feels quite familiar. Take a second look at the profile, remove the thumb studs and make it a fixed blade and what do you get? You end up with one piece of Scandinavian hunting or outdoors knife instead. This from a modern Chinese folding knife. Such things just make you happy!

QSP Copperhead, a Chinese craving a Swedish Cinnamon bun. An Asian with almost Scandinavian features

Is it better than the by me previously reviewed Phoenix? Perhaps, it depends, is the somewhat inconclusive answer. To me, this knife is in some ways more appealing. Personally, I actually prefer 14C28N over D2 as blade steel, the handle is a tad more comfortable and I'm also one of few it seems that actually choose thumb studs over flippers given the choice. But that is just my preferences and the knives are basically equally good. They are both solid offerings.

But the knife collector looking for something that makes a strong statement and offers exciting details or new technical solutions may pass on this one. That is something of the dilemma when it comes to modern folding knives. No matter actual color they can feel a bit beige so to speak, they are seldom unique enough. That and the overly thick behind the edge-problem speaks against them in general. To be frank it feels like knives had more uniqueness back in the days. Just take a look at the rich and varied range of regional knives from both Italy and France as an example, they often offer both practicality and personality.

From a practical standpoint, a modern folder is preferable in all other respects though. That goes for Copperhead as well which is a really well thought through concept, maybe except for the bearings but that is up for debate, both in regards to material and design. 

Sure, Copperhead makes for a good EDC-knife but I almost prefer it in the woods

That also means that the target audience for this knife is basically the same as for the earlier reviewed knives from QSP. The ones looking for a sturdy partner for various cutting tasks in your everyday life. The differences can mainly be found in Copperheads more traditional blade shape which gives that belly you don't get with the Phoenix and of course, that this is not a flipper knife. Otherwise, the quality is the same and the Copperhead is a really sturdy and well-built knife. It can be used for hard work and doesn't make a fool of itself around the campfire either. It is a big and serious folding knife capable of most things. If that is what you're looking for at a reasonable price this is a candidate to consider.

QSP product homepage

Specification:

Length Overall: 210 mm
Length Folded: 118 mm
Weight: 151 g
Blade Length: 92 mm
Blade thickness: mm
Blade Steel: 14C28N
Handle: G10 on a steel frame
Lock: Linerlock

Produced by: QSP, made in China


/ J - the snake charmer

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre