Dagens bild nr 174 "Fläderblomssaft"

Det är sommar, det är semester om inte för alla så i alla fall för några. Det är inte bara sommar om man tittar i kalendern utan även utomhus. Det är varmt, det regnar ibland och jäklar vad det blommar överallt! En av de saker som blommar är flädern. Överallt syns de förutom i närheten av där vi bor. Där är alla buskar som inte står skyddade på tomter renrakade upp till den höjd som säg en person på runt 163 cm når. 

Eller ja det var väl inte helt med sanningen överensstämmande men heller inte långt ifrån. Produktionen av flädersaft i hemmet har varit omfattande på sistone. Gott är det!

"Elderflower Lemonade"

Kniven är ett tillskott till samlingen som kommer från Kershaws "Launch"-serie. En rad synnerligen sympatiska USA-tillverkade automatknivar. Den här liksom de andra har aluminiumhandtag, är driven av en spiralfjäder och har blad i CPM154. 

Launch 4 som den här kallas sorterar under vad som ibland kallas "Ca Legal". Det innebär att de har blad under de 2 tum som gäller för fjäderdrivna knivar i delstaten Kalifornien. Eftersom det är en mycket folkrik del av USA så tar inte sällan tillverkare hänsyn till deras lokala lagar. 

Överlag en mycket trevlig bekantskap som kommer att synas här även framledes. 

Ta det lugnt i sommarvärmen, kör stilla i semestertrafiken och ta något kallt att dricka. Är det inte en öl så varför inte fläderblomssaft?

/ J - tar en iskall....fläderdricka


#knivesandbikes  #knivigtvarre

Knivrecension Kershaw Launch 5

- en grovarbetare med en fjäder i hatten

Det enda som diskvalificerar den här kniven från att ingå i serien "jakten på den perfeka fickkniven" är att den är försedd med en fjäder. Just det faktumet krånglar till själva anskaffandet av kniven ifråga. Svensk knivlag är ett kapitel för sig. Endera är knivar totalförbjudna eller tämligen tillåtna allt beroende på sammanhang. Särskilda regler gäller emellertid för "stiletter"/automater eller springknivar som lagstiftarna kallar dem. Det här är en kniv i den kategorin. Den ingår i Kershaws sortiment och har fått namnet Launch 5. 

Kershaw 7600 OL "Launch 5"

Kershaw började för några år sedan introducera en serie knivar utrustade med fjäder. Serien fick namnet "Launch" följt av en siffra. Först ut var fyra stycken av lite olika karaktär. Nummer ett var en tämligen stabil pjäs något påminnande om deras modell "Knockout" med rätt brett blad. Nummer 2 var en slankare variant på samma tema och nummer tre var egentligen rätt lik tvåan fast kompletterat med ett mer uttalat fingerskydd. Fyran avvek kraftigt från spåret då det är en liten "California legal"-kniv vilket innebär ett blad på under 2 tum. Den påminner för övrigt inte så lite om en gammal ProTech-modell kallad "Stinger". Serien fortsatte sedan logiskt nog med nummer 5, vilket är den här modellen som introducerades 2016. Den stora skillnaden är att den här gången samarbetades det med ett av de stora namnen inom "taktiska" knivar, Ernest Emerson vilket satt sina tydliga spår i utseendet.

Eftersom serien blivit en succé så har nummer tio precis lanserats så följetongen fortsätter!

Förutom att det står att läsa på bladet är det för den kunnige lätt att se vem som ligger bakom modellen

Något som umärker hela serien är att knivarna är tillverkade i USA. I Kershaws fall borgar det för god kvalitet och ursprunget avspeglas även i materialvalet.

 Twitterversion: En Emersondesign med Kershaws "made in U.S"-kvalitet försedd med en fjäder i hatten!

Blad

Herr Emersons knivar brukar kännetecknas av rejäla blad och det avspeglas även här. Launch 5 ståtar med en lika rejäl som klassisk clippoint. Måtten är för knivtypen rätt väl tilltagna med en längd på 8,6 cm och en höjd av 2,7 cm. Bladformen ger en allround-betonad kniv med en bit rak egg arbeta med, duglig buk och en stark spets som är tämligen centrerad i relation till handtaget vilket underlättar penetrerande skär. Den "klippta" delen av bladet har fått en markant falskegg vilket tunnar ut bladet samt gör det mer visuellt tilltalande.

Finishen på bladet är stentumlad och tämligen blank. Märkningen är tyvärr Kershaws vanliga där man uppenbarligen känner ett behov av att skriva allt inklusive modellbeteckning på bladet. Förutom den så kan uttydas att det här är är en "Kershaw Auto", att den kommer från KAI och är en Emerson design, ståltyp samt att den är gjord i USA. Ett tips till Kershaw är att det räcker gott att lämna den informationen i medföljande informationsblad.  

Det är inte mycket som är fel med en proportionerlig clip point

Stålet i den här kniven är lika helylleamerikanskt som kniven i övrigt, det vill säga CPM 154. Det är "lyxversionen" av 154-stålen då det är ett pulverstål av god kvalitet. Av det har man tagit 3,2 mm godtjocklek som man sedan flatslipat tämligen högt. Det ger en kniv som skär riktigt bra samtidigt som bladet är starkt eftersom tämligen mycket material lämnas vid ryggen. De flata delarna av bladet underlättar dessutom för alla som använder slipsystem med fasta vinklar.

Originaleggen får godkänt vad beträffar att den var jämn och centrerad nog för att motsvara mina krav. Den kunde däremot varit betydligt vassare. Som tur var så är CPM 154 i i den här tappningen lätt att skärpa och bryna. 

Bladet har fått en tydlig falskegg och dessvärre alldeles för mycket text

Väl i arbete kan man bara bli glad. Hur många "stiletter" eller automatknivar är egentligen bra bruksknivar? Jodå, de finns och inte minst ett antal äldre Benchmade är bra exempel på det. Men även Launch 5 är riktigt sympatisk. Bladet är precis så flexibelt när det kommer till användningsområden som man narras att tro. Inte minst märktes det när det fanns en rejäl rabarberskörd från min kära fars hus att ta hand om. De liksom morötter har nämligen en tendens att obarmhärtigt avslöja för tvära yxeggar på knivar. Den som inte tror mig kan försöka ge sig på samma uppgift med en Mora Robust.

Kökshandräckningen innebar rabarber, massor av rabarber

Men det är förstås inte i köket den här kniven gör sig bäst även om den klarar att tranchera fågel och bena ur en kotlettrad med bravur också. Vad som däremot gillas av undertecknad är att det gick bra att tälja till en vandrarstav med den också. Den gjorde inte ens bort sig när man närmar sig det mest "bushcraftiga" jag ägnar mig åt, "feathersticking". Fast jag kör gärna tändstickor istället för eldstål måste erkännas. Men komforten i handtaget parat med den mångsidiga bladformen ger en mycket kompetent EDC-kniv som inte ens backar för lite tyngre uppgifter som buntband av grövre modell samt trädgårdsslang. 

Handtag

Det här handtaget är gjort av aluminium. Något som jag vet avskräcker somliga. På vilka grunder finner jag lite mer oklart då titan är ett ruskigt populärt material i fällknivskretsar. Aluminium är förvisso billigare men besitter i mångt och mycket samma egenskaper. Som några kanske vet har jag ett intresse till och det är cyklar. Där är aluminium fortfarande vanligt även om det är utkonkonkurrerat av kolfiber sedan några år. Aluminium har dock alltid varit mer populärt än titan. Med det vill jag säga att egenskaperna går att variera rejält beroende på vilken typ av aluminium det handlar om och hur den behandlas. I fallet med Launch 5 och övriga knivar i den här serien är det 6061-T6 som sedan hårdanodiserats. I det här fallet till en mycket mörk grön som fått namnet "oliv".

Så långt har anodiseringen hållt bra men över tid kommer förstås repor att synas. Det är mer eller mindre oundvikligt med metallhandtag. 

Ett mjukt format handtag av anodiserad aluminium



I ryggen har fål för fånglina gömts

Formen på handtaget har några drag vilka är utmärkande för i princip alla Emersondesignade knivar. Ett av dem är rampen för tummen, en annan de runda formerna på bakänden även om det mest typiska är den kraftiga fördjupningen för pekfingret som även den här kniven försetts med. Det var för övrigt en av orsakerna till intresset för den här modellen. Den detaljen i kombination med de mjuka linjerna formligen skrek god ergonomi. På den punkten lär ingen bli besviken. Den här kniven är precis lika bekväm i hand som den ser ut. Urtaget för fingret är nämligen helt perfekt utfört. Stort nog men framförallt har det rätt rundning för att hålla kvar handen istället för att trycka den bakåt vilket dessvärre inte är ovanligt på fällknivar. Dessutom återfinns knivens balanspunkt precis här!

Tummen finner sin naturliga plats på därför avsedd ramp och den rundande aktern passar väl in i handflatan. Även hammargrepp fungerar bra men då hamnar handen möjligen något långt från eggen för att det skall vara perfekt i mina ögon. Men det är anmärkningar på detalj- och petnivå.

Alla kanter är mjukt rundade vilket ytterligare bidrar till den goda komforten. För ännu bättre grepp har sidorna försetts med frästa mönster. Men i det här fallet är det främst själva formen på handtaget som står för fästet. 

Skall handtag formas efter fingrar, gör då så här!

Handtaget består av två halvor som skruvats ihop med två skruvar av T6-typ utöver pivotskruven. De är dragna från ett håll vilket ger en mycket ren presentationsida rent visuellt. Skruvarna är tämligen fingängade så risken att skada gängorna känns inte överhängande även om jag tycker de kunde vara snäppet grövre. De var också enkla att få loss då gänglåsning lyste med sin frånvaro. Spänningen i pivotskruven är lätt att justera då den på en sida har försetts med Kershaws sexkantiga huvud som är försänkt i ramen. Därmed kan den inte spinna fritt när den skall dras åt.

I den halvöppna ryggen har finurligt gömts ett fånglinehål för den som gillar att fästa pärlor och liknande på sina knivar. 

Öppning och lås

Att Launch 5 är en "stilett" eller snarare en fjäderdriven fällkniv har säkert ingen missat vid det här laget. Själva drivkraften är av den vanligaste typen på moderna knivar av det här slaget vilket innebär en spiralfjäder. Den aktiveras via en knapp som för säkerhets skull gjorts så att den ser ut som en måltavla för att inte missas. Några extra säkringar och annat tjafs har inte kniven vilket jag är glad för. Det behövs inte då risken att komma åt knappen och dessutom trycka in den långt nog för att aktivera bladet är i princip obefintlig.

Snärten i det här bladet är rejäl och kraften större än t ex i min Launch 2. En del av förklaringen kan troligen återfinnas i att det här bladet har mer massa helt enkelt. Det är så pass gott tryck i mekanismen att om kniven hålls löst kan en liten rekyl uppfattas. Fjäderkraften är alltid en avvägningsfråga i knivar av den här typen. Mer tryck i fjädrarna ger högre fart och "häftigare" öppning. Men det kan också göra att kniven slits fortare och faktiskt riskerar att tappas vid öppning. 

Öppning och lås - allt sköts med samma knapp

Låset är en så kallad "button lock", en låstyp inte ovanlig på automatknivar. Första gången jag stötte på mekanismen var på en Böker Speedlock från nitttiotalet. Även Pro Tech är kända för att använda den här låstypen. Det är en rätt enkel och rättfram konstruktion som ger den fördelen att bladet både fälls ut och låset släpps med samma knapp. 

Vad gäller att hålla bladet på plats är låset utmärkt utan att vara perfekt. Om du fattar bladet i spetsen och riktigt bryter kan en smula rörelse uppfattas i bladet. Men det finns inget egentligt glapp och det är inget som känns vid bruk utan endast om man provocerar kraftigt. Rörelsen i höjdled ligger på samma nivå som en välgjord "Back lock" om ni förstår vad jag menar. I sidled rör sig bladet inte alls.

Låset är enkelt att släppa och det enda som kan invändas är att bladet inte faller in av sig själv vilket användare av flipperknivar med kullager vant sig vid. Eftersom fjäderkraften skall övervinnas måste kniven stängas med två händer alternativt tryckas mot något som låret, armen eller annat. Men det är enkelt gjort och en ren vanesak. 

Att bära

Launch 5 är överlag sympatisk i fickan. Sedan kan den betraktas som excellent eller något mindre bra beroende på din inställning till "deep carry" visavi synliga clip och knivar. För är det något den här kniven knappast är så är det osynlig. Dels sticker det upp en bit kniv ur fickan där den sitter, runt en 2,5 cm och dels drar man till med ett extra "Kershaw" skrivet med vitt på det svarta clipet. Utseendet på clipet är annars tämligen neutralt. Det vare sig lyser upp tillvaron eller skämmer ut sig på den punkten. 

Ett clip som fungerar lika väl som det är synligt

Sett till ren funktion får clipet godkänt. Det håller kniven på plats, det är lätt att dra kniven och stoppa tillbaka den igen och det kan flyttas från höger till vänster sida beroende på preferens. Det jag gillar mest med det är emellertid att det är extremt diskret i handen när kniven brukas. För mig är det en viktig parameter. Snygga clip som skär in i handen är en styggelse. Då föredrar jag enklare clip som fungerar. I det fallet går alltid funktion före utseende enligt mig. 

I övrigt består Launch 5 av idel rundande och mjuka aluminiumkanter och det finns inget som sticker ut och stör. Den väger in på under 120 gram så inte heller vikten är något som märks nämnvärt i en ficka. 

Sammanfattningsvis

Kershaw kombinerat med Emerson, kan det vara något? Jodå det visade sig bli en riktig fullträff. Även den här gången kan tilläggas. De har sammarbetat förut och resultatet blev "CQC"-serien men då har det varit enklare knivar från Kershaw tillverkade i Kina som varit aktuellt. Av dem äger jag någon modell och är väl inte helt begeistrad även om det inte är något fel på den.

Launch 5 övertygar däremot med många riktigt sympatiska egenskaper. Därtill tycker jag personligen att den ser mycket bra ut. Men det som framförallt utmärker den här kniven är den förnämliga ergonomin som Emerson är känd för. Att få till den och para ihop den med rättframt, praktiskt blad var ett snilledrag. Särskilt när det förpackas på det här viset och tillverkas med den byggkvalitet som Kershaws amerikanska fabrik erbjuder. Något lite extra blir det också av det faktum att det är en fjäderdriven kniv.

Launch-familjen växer och här är tre av dem. Ovanifrån No 5, 2 och 4

Ur praktiskt perspektiv är det här en mycket bra fällkniv. Bladet skär bra och spetsen fungerar till det mesta från småpill till att gräva ut saker ur virke med. Skärpevaraktigheten är god och det här stålet givet att det är ett pulverstål är hyfsat lätt att slipa. Greppet är som sagts tidigare av toppkvalitet och kniven är synnerligen civiliserad i fickan.

Något mindre förtjust är jag i den "affischisering" man ägnat sig åt. Uppenbarligen är man stolt över den här kniven från Kershaws sida. Förutom den myckna informationen på bladet har man även valt att skriva namnet tvärs över hela clipet samt för säkerhets skull klämma in en amerikansk flagga på handtaget. Den senare är emellertid tämligen diskret och smakfullt utförd så den kan jag ha fördrag med. Mindre text hade jag gärna sett på bladet men det lär aldrig hända och text på clip är fult för att uttrycka det kort. 

Kershaw Launch 5 är en praktisk kniv som inte gör bort sig i något sammanhang

Men det är små invändningar och mitt sammanfattning blir att det här samarbetet blev riktigt lyckat. Det vill säga den här kniven motsvarade mina tämligen högt ställda förväntningar. Och den gjorde det på precis de punkter jag hoppats på. Sen råkade jag hitta kniven på en rea någonstans vilket förstås gjorde den relativt prisvärd vilket amerikanska knivar i Europa sällan är. Materialen är av god kvalitet och gör inte bort sig. Byggkvaliteten är helt i paritet med andra riktigt bra Kershawmodeller som Knockout och Blur. 

Att den sedan ståtar med schysst action ökar "villhöverfaktorn" för mig som är svag för den här typen av knivar. Sedan kan fjäderdrivna knivars vara eller icke vara alltid diskuteras.

Det tråkiga för den som önskar köpa den här kniven är att den tagits ur produktion under innevarande år. Så skynda att fynda om du vill få tag i en!

Specifikation:

Längd utfälld: 216 mm

Längd hopfälld: 130 mm

Vikt: 117 g

Bladlängd: 86 mm

Godstjocklek: 3,2mm

Bladstål: CPM 154

Handtag: Aluminium

Lås: Button lock

Producerad av: Kershaw, tillverkad i USA

/ J - med fjädrande gång

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

En tanke om döden

Ni som följer mig på Instagram har troligen redan sett den här bilden som illustrerar det som hände mig och flera andra på väg från Malmö norrut i torsdags. Det är inte knivrelaterat men jag behöver skriva av mig.

Hastig inbromsning. En vattenflaska som började flyga mot barn på motsatt sida. Jag fångade den i luften och hörde "bra fångat" varpå jag log. Sedan tystnad. En obehagligt lång tystnad. 

Blickar med undran i. Vad händer? En stark doft av ozon, som elektricitet samt brända bromsar. Alla undrar, jag med. Något tekniskt fel på tåget? Därefter sprak i intercom-systemet och en uppenbart skakad kvinnoröst säger "det har skett en olycka". Följt av mer tystnad. Av den typen som går att ta på. Jag tittar ut genom fönstret. 

Där skiner solen mot blå himmel som om inget hänt. Vid sidan av spåret ett djupt dike med brännässlor, blommor och taggiga buskar, bortom det en byggarbetsplats. På andra sidan stängsel. Ingen korsning, inget ställe som djur kan passera, ingen genväg för resenärer. En obehaglig känsla smyger sig på inte bara mig utan hela vagnen. 

Här stannade tåget och världen för ett ögonblick

Sedan ett nytt besked, något mer utförligt "det har skett en olycka, en olycka med en person inblandad". Inte klartext, det beskedet kom något senare. Tåget jag satt i hade kört på och ihjäl någon. Någon som troligen hoppat från bron som halva tåget passerat. All trafik stannade av. Inga tåg från eller till Malmö och Köpenhamn.  

Även livet stannade upp. I alla fall för mig. Jag tänkte på hur lyckligt lottad jag ändå är. Jag tänkte på den stackars tågföraren som troligen var chockad och jag skänkte tankar till de anhöriga till den avlidne. Under tiden anlände en taxi som släppte av någon. Tack och lov kunde jag inte se främre delen av tåget. Efter en stund var räddningstjänsten på plats förstås men även arbetare från järnvägen. De lyfte av en kompressor och en högtryckstvätt. Det talade sitt eget brutala språk. Någon ambulans kom inte. 

Mitt emot oss barn som blev otåliga av den över två timmar långa väntan i en allt varmare vagn. Men deras mor förklarade vad som hänt. Även den yngste, en flicka i 4-årsåldern försökte greppa. "Man kommer inte tillbaka då" sade hon på bred skånska om döden. 

Mindre förstående var en idiot som stannade uppe på bron, klev ur sin bil och började fotografera för att sedan köra vidare. Lika dum i huvudet var en dam några platser bort i den fulla vagnen som i telefon högt och ljudligt deklarerade att hon var besviken för att hon nu skulle komma hem senare varpå hon inte skulle hinna handla. 

Jag tänkte att mjölkinköp får ge vika för döden. 

/ J - skriver av sig

En bild säger mer än...

...kanske inte 1000 ord men väldigt många. 

Stål-gate har förstås en fortsättning och jag rekommenderar de som är intresserade att ta del av följande två videos:

1. En fortsättning från en av dem som startade det hela "LTK": https://www.youtube.com/watch?v=Y68yJfGDVg4

Här förklarar han lite av syftet med det hela och nämner återigen några av de som står bakom mätningarna för den som vill ägna sig åt källkritik. 

2. Och en herre som kanske är känd för de flesta, Nick Shabazz: https://www.youtube.com/watch?v=6lXNLzru8XU

Då han själv arbetar som forskare så problematiserar han själva förfarandet och diskuterar ämnet utifrån det perspektivet vilket jag ser som ett välkommet inlägg i debatten. Han halkar även in på Goodhart's lag vilken mycket enkelt uttryckt säger att fokusförskjutning kan få oönskade konsekvenser. I det här fallet att ett ensidigt fokus på hårdhet hos stål kan leda till att den mätbara storheten får företräde framför alla andra hos knivar. Det vore förstås inte lyckat. 

Spyderco Cheeserun?

Samtidigt som jag i stora drag håller med Nick om att viss återhållsamhet bör appliceras på samtalet så missar han lite av poängen enligt mig. Dels duckar han för det faktum att några av de som genomför testerna i det här fallet består av en utbildad metallurg* samt folk som jobbar med ståltestande som profession och att det redan finns korsreferenser från flera källor. Det finns således mycket erfarenhet bakom siffrorna som framkommit. Tillräckligt för att väcka reaktioner. Tillvägagångssätt och resultat kan och bör dock alltid diskuteras. Men eftersom han inte vill stöta sig med kollegor inom YT-kretsen närmar han sig inte det ämnet, vilket är klokt i hans fall. Risken är att det blir pajkastning av det hela. 

Men det han egentligen inte tar upp är att det exakta resultaten inte spelar någon roll! Eller mer precist uttryckt, det är en annan fråga av mer teknisk karaktär. 

Grundproblematiken är att företag med vilje eller ovetandes i marknadsföringssyfte far med osanning! De hävdar siffror som i många fall inte visat sig vara korrekta.** Något de nu "erkänt" eller snarare börjat undersöka vilket lett till en rad åtgärder från flera aktörer. I det här fallet är en bilanalogi på sin plats. 

Om du köper en sportig modell som uppges ha X-antal hästkrafter, vi kan säga 425 och den visar sig ha 175 hk istället så blir du nog en besviken nybilsägare. Sen är det en annan diskussion om huruvida antalet bäst uppnås bäst med stor cylindervolym, turbo, kompressor eller en kombination samt vad man skall ha alla hästkrafterna till och om inte vridmoment, fjädring och fäste kanske är viktigt att räkna in i sammanhanget? 

Poängen är att du inte fick vad du betalade för. 

Jag köper fortfarande med glädje en Victorinox trots att jag vet att HRC är runt 55-56 och stålet enkelt. Men de har heller aldrig påstått annat! Det samma gäller för säg Opinel eller varför inte en Morakniv. Jag vet exakt vad jag betalar för och vad jag får. Inga luftslott helt enkelt. 

/ J - not a man of steel



* http://knifesteelnerds.com/
* Bevis på detta är att vissa företag agerat kraftfullt och dragit tillbaks hela serier och ersatt dem. Det gäller t ex kinesiska Tuya-Knives och bulgariska Manly. Även Benchmade har eratt vissa knivar och Lionsteel har kontakt inte bara med Luv Them Knives i ämnet utan även flera personer via Instagram, däribland mig! Så uppenbarligen är ämnet aktuellt. 

Stål mjukare än...

....barnbajs!

Ja, jag vet att det inte är ett helt korrekt sätt att uttrycka sig. Men jag börjar bli hjärtinnerligt trött på all hype kring vilket stål en (fäll)kniv är gjord av. Tydligen går det inte att sälja en  kniv idag om den inte är gjord av M390 och motsvarande för budgetknivar tycks vara D2.

Jag är inte särskilt förtjust i någon av dem! Låt mig förklara varför. 

Vad det gäller Böhler/Uddeholms M390 och dess amerikanska motsvarigheter Crucible 20CV och Carpenter 204P så blir det alldeles för mycket fokus på kompositionen av stålen i relation till fyra andra och väsentligt mycket viktigare områden. Då tänker jag i tur och ordning på härdning, värmebehandling, bladgeometri och egggeometri. De fyra parametrarna avgör i allt väsentligt hur en knivblad uppträder och inte stålets exakta beståndsdelar. 

Naturligtvis finns det extremer där stålets inneboende egenskaper faktiskt visst spelar roll. Moderna varianter som H1 och LC200 till exempel är rostfria material i ordets rätta bemärkelse och det är till följd av ingredienserna i stålmixen. Det kan till och med argumenteras för att de inte ens är stål i egentlig mening. 

Det är för övrigt av det skälet jag inte alls är lika förtjust i D2 som många andra. Det rostar!! Eller förlåt, "oxiderar" vilket gör att det har en tendens att få mörka fläckar så fort man inte oljar in bladen och pillar med knivarna. Lägg därtill att knivar med D2 inte är särskilt lätta att slipa om man lyckats skrämma upp hårdhetsgraden från tillverkarens sida. Vilket ju är en av fördelarna med stålet, det är trots allt ett verktygsstål. 

Men vad är det egentligen jag har emot M390? I grund och botten INGET! Låter det paradoxalt? Förklaringen är enkel, det är ett jäkla bra stål men de flesta knivtillverkare kan helt enkelt inte hantera det. De får därmed inte fram alla de egenskaper som stålet i sig är kapabelt att erbjuda. Så frågan är då varför jag som konsument skall betala dyra pengar för det? Förutom prestigen att det står i specifikationen till kniven. 

Exempel på hur det kan se ut

Det börjar byggas upp en kunskapsbank kring ämnet sedan ett tag tillbaks driven av några aktiva konton på Instagram och YouTube*. De har har helt enkelt börjat med att förutom att genomföra egna tester även Rockwelltesta stålen själva. Resultaten är i vissa fall skrämmande. Sen kan det tilläggas att många av testerna vederlägger fördomar mot Kinesiska tillverkare men inte är helt snälla mot klassiska tillverkare. 

Några av de mer uppseendeväckande resultaten är till exempel att Spyderco som förvisso laborerar friskt med ståltyper sällan uppnår optimala prestanda  hos dem eftersom de härdar även "superstål" väsentligt mjukare än de borde eller snarare exakt likadant oavsett ståltyp. Men värst är Lionsteel som vid upprepade tillfällen vunnit prestigefulla priser på bland annat "Blade". Många av deras knivblad, framförallt deras M390 är värre än dubbelvikt aluminiumfolie, mjukost eller barnbajs. De är värdelösa helt enkelt!

Håller man en hårdhet under 55HRC, i vissa fall nedåt 50 och i något fall UNDER 50 så vet man f-n inte vad man pysslar med! Som en jämförelse mäter Victorinox som är erkänt mjuka med ett enkelt stål vanligen kring 56HRC.

Vore det en enda kniv vid ett enda tillfälle skulle jag inte reagera. Missar kan göras och utveckling pågår. Men jag vet inte hur många gånger jag fått höra att knivar "bara" har si och så stål. Sist var det i ett samtal kring nya CRK Sebenza 31 där många var besvikna för att de "bara" levereras med S35VN och inte "uppgraderats" i samband med utvecklingsarbetet. Ett stål som CRK för övrigt varit med och tagit fram och som de verkligen behärskar. Detsamma sades om Spyderco Kapara som på samma vis "bara" har försetts med S30V vilket är ett av deras mest frekventerade stål som de vid där här laget kan hantera på ett utmärkt sätt. 

Jag hävdar att det här är en utveckling som drivits fram från tillverkare av fällknivar och främst amerikanska sådana. Det i en ohelig allians av några högljudda knivsamlare av lyxknivar som bryr sig om ingående material än vad de presterar på riktigt.

I Europa är det traditionellt inte lika viktigt med stålsort som försäljningsargument även om den trenden får fäste allt mer även här. Många Spanska märken använder 440-stål, Extrema Ratio harvar på med sitt N690 vilket många amerikanska recensenter avfärdar som mediokert. Och en stor del av Fransk knivproduktion bygger på svenskt stål som 12C27 och senare 14C28N. 

Men en skillnad är att t ex 12C27 just anses vara lätt att arbeta med och värmebehandla. Jag föredrar därför ett optimalt behandlat enklare stål som presterar på topp utifrån förutsättningarna framför ett underutnyttjat överprissatt "superstål"!

/ J - trött


* På YouTube: LuvthemKnives ( t ex https://www.youtube.com/watch?v=1UwLOPDlhlg), Supersteelsteve (https://www.youtube.com/channel/UC76o8bpHyEpBaysM9Pr83Og/videos)
På Instagram: kknives_switzerland, knifesteelnerds, chefcallari, 

Den var mindre än jag trodde...

...som flickan sade!

Dags för en ny kniv att doppa i kaffet. Den här gången en liten sak från Kershaw i form av en Launch 4. Det är en så kallad "California Legal" automatkniv. Det innebär konkret att den har ett blad under två tum vilken råkar vara den lagliga gränsen för knivar med fjäder och knapp i delstaten Kalifornien. Eftersom det är en folkrik del av USA har det givit upphov till en helt egen klass av knivar.  

Ja, det är en espresso-kopp som är under. Kniven är INTE stor

Det som överraskade mig något var att den var mindre än den redan rätt diskreta ProTech Stinger vilket är min gamla referens i den här klassen. Launch 4 har dock något kortare blad vilket är märkligt då de båda följer samma lagar men framförallt är det handtaget som är kortare. Det finns några fler intressanta detaljskillnader mellan knivarna trots ett någorlunda liknande yttre som jag ämnar adressera i en senare jämförelse. 

Ett första intryck är i vilket fall som helst att byggkvaliteten är solid. De amerikansktillverkade Kershaw-knivarna håller därvidlag myckte hög klass. Materialen är inte så dumma de heller med ett väl arbetat aluminiumchassi och ett pulverstål i bladet. Bra snärt i det lilla bladet är det också så fjäderkraften är det inget fel på. 

En sympatisk men diskret sak vad det verkar. 

/ J - med nyknivskänsla

#kershaw #launch4

Knife review Two Sun TS128 Dynamo

- the competition better watch out

This knife is a splendid example of how Two Sun steadily expands and broaden their catalog. The basics are easily recognizable since it is a flipper knife with a frame lock in titanium and a blade that runs on bearings. Nothing out of the ordinary so far, not to the market nor to Two Suns production. But besides that, this knife isn't that typical for them. The blade steel is neither their go to D2 nor the luxury choice M390 and the presentation side of this knife is made of carbon fiber instead of the much more common titanium or simpler G10. For sure they have made some models in this material before but they are not many. 

The knife in question and today's focus has got number 128 and is named "Dynamo".

Two Sun TS128 "Dynamo"

Besides using some materials outside their box Two Sun also looked elsewhere for the design. Most of the models are from the minds of either "Night Morning Design" or "Wong Design". But the Dynamo is the result of a cooperation with Tepe Designs. 

Not the usual suspects when it comes to materials

Twitter version: A small but powerful Dynamo in the solar power plant

Blade

The blade shape is something as unusual as what in knife nomenclature is described as "straight". It's not a drop point but the back of this blade lacks curvature. That results in a lot of belly to work with despite being a small blade. The drawback of this type of shape is that the tip ends up rather high in relation to the handle. And the tip isn't as....eh....eh pointy! You basically end up with a very small skinning blade. Good for sweeping cuts and less focused on penetration. That is the theory anyhow.

The spine of the blade is completely straight which gives a lot of belly for a small blade

As mentioned above Two Sun has chosen to depart from their most commonly used steels. Normally they stick to D2 in the simpler knives and Böhler/Uddeholms M390 in their more exclusive offerings. But with this knife they opted for another "super steel" and that is Crucibles advanced powder steel S90V. That is a steel with a solid reputation in the knife community but is actually new to me.

From that steel, they crafted a blade that measures 63 mm in length. The blade is 22 mm high and 3,5 mm thick. The grind is almost totally flat. The factory edge was by the way rather good, really sharp, even and symmetrical. On this knife, the maker has also got the heel right. The sharpening choil extends outside the plunge-line.

Besides going for somewhat unusual steel they also highlighted this by using a dark tumbled finish instead of their normal polished satin. It gives the blade a darker grayish look. To match the simplicity of the rest of the design they have also shrunk the logo which is hardly visible on this blade. On the opposite side, you find Tepe Designs wings in the same small format. All in all a very nice looking blade.

The knife had a good factory edge and here I managed to nick it

This little blade is a joy to work with. So much so that I even found myself whittling some smaller stuff with it. The blade shape combined with the edge close to the handle gives good control and also power when cutting into harder stuff like wood. But of course, such a short and small handle don't give enough leverage to really push hard. But that ain't what small folders are for anyway so I just consider it a bonus that you are able to.

In less demanding more "EDC"-like materials like thick paper, cardboard and plastics there are no problems at all. The relative thin blade stock paired with a good edge geometry (the blade measures ?? behind the edge) makes for a good cutter that makes these kinds of tasks a breeze. The same can be said about harder plastics, zip-ties and the like. But of course, sometimes you can't help noticing that Dynamo is a small knife with a short blade. Where a slightly bigger knife could have done with one cut you have to make two.

Penetration is decent. The tip isn't acute and not centered in relation to the handle but sharp enough and you can get some power behind by putting the rounded back end of the handle in your palm and then push.

Handle

This knife is a typical example of how it looks when a folding knife has a distinct presentation side and a back/lock side. In general, I'm not too keen on that solution. Personally, I much prefer when both sides kind of remind of each other. But in this case, the combination works unusually well. Probably because the designer gave it some thought and added some details that make the two sides look more cohesive. Things that enhance that impression is the chamfering which is the same on both sides and the two attachment points of this knife. The screws are through bolts which of course makes for the same position for the screw heads on both sides. That gives the knife a more harmonic appearance despite different materials and colors.

A "candy bar handle". It almost always works 

What defines this knife is simplicity. Paradoxically that is not always easy to accomplish when it comes to making folding knives. In this case that has been done by just using two attachment points for the entire knife. One pivot screw and one bolt at the back of the handle. The latter is a through-bolt and acts as an anchor point both for the titanium back spacer and the clip. A smart solution that allows for only three screws in total for the entire knife if you count the one holding the lock bar reinforcement.

This kind of construction requires high precision in a knife build. That also makes for a knife that is very easy to disassemble and more importantly re-assemble again. The screw heads are standard T8s and deep enough to not become round when adjusting your knife.

The materials are TC4 titanium for the lock side and the presentation side is made out of one piece of massive carbon fiber. The CF is characterized by very high quality totally free of voids. At least on this specimen. Actually, among the better carbon fiber, I've seen in parity with models from more well-known makers as Fox TUR or Spyderco Kapara. 

With the fingers behind the flipper tab, this becomes
a three finger knife



But a finger can easily be placed over the flipper
and then there is room for the entire hand



With a full grip, it's possible to put some force behind
the cuts despite Dynamo being a small knife

The shape of the handle is kept simple too. It is a "candy bar"-type but with a waist. If you place your index finger behind the flipper tab Dynamo becomes a "three finger knife" and a capable one at that. But a quirky detail can be found in the shape of the flipper tab, something I will discuss later. But it's so rounded that you can put a finger on top of it. If so it provides increased traction and as a bonus, you get more space for your hand. Enough to accommodate all four fingers. The usable space including the flipper tab is 9 cm and without a tad under 7,5 cm. A phenomenon that is very common on flipper knives. Traditional flipper fins are space thieves.

Once you figured that out all grips works just fine due to the basic shape. This becomes especially obvious since the edge is kept close to the handle which combined with the shape and grind of the blade makes it possible to put some force behind the cuts given the modest format. The Dynamo is a good cutter.

I'm not that fond of one thing however and that is how close the edge is to the back of the handle when the knife is closed. There ain't much space between the very sharp edge and the semi-open back of the handle. I suspect that slimmer fingertips than mine can be nicked if not careful.

Opening and lock

The opening method is hardly unique since Dynamo is what is often called a "TFF" - Titanium Frame lock Flipper among others in that regard. But the shape of the flipper tab itself is all the more different and therefore interesting. It is almost completely rounded and forms a semicircle. This shape gives a couple of advantages but also some limitation. The latter is mostly that you can't use the "push button method" but have to pull back on the flipper tab to activate the blade. But when you do there is nothing wrong with the speed of this knife. It might not be the fastest on the market but good enough. The notches on the flipper tab give ample traction so there is no imminent risk of slipping. The rounded shape is also nice to your fingertip.

A rather friendly flipper fin, especially when the knife is pocketed

Then it was the benefits that this shape provides. The first is noticed when the knife is resting in a pocket. Since the knife lacks that proud and aggressively protruding flipper fin most folders of this type have it is very amicable and friendly. The rounded look also harmonizes with the shape of the handle.

The second advantage this shape gives is discovered once you get to hold and use the knife. Instead of stealing space needed for the hand you can, as mentioned before, hold Dynamo with a finger on top of the flipper tab. This makes for a sturdy hammer grip and a good saber grip.

A minor detail that was a bit annoying initially was that the power of the blade combined with how the knife is constructed made the pivot unscrew itself rather promptly and repeatedly. This gave rise to a bit of sideways blade play. However, this was effectively put to an end by a small drop of thread locking.

A sturdy lock with no remarks

If the flipper tab was a bit deviant, the lock is all the more streamlined. It is a frame lock in titanium with the almost mandatory additions of a replaceable lock bar insert in steel and an overtravel stop. I don't mind the lock being standardized since Two Sun both on this model and most others have succeeded both with the looks and the function of their locks. Simply put, they know how to make a proper frame lock by now.

I don't always find an overtravel stop necessary but in this case and with other similar sized knives they fulfill a function. Without it, the diminutive format actually makes it possible to bend the lock bar out of shape if you are careless when closing the knife

And speaking of closing knives, doing so with the Dynamo isn't impossible but not the most pleasant experience either. In order to keep the overall lines of this knife intact, there is nothing done to facilitate easier access to the lock bar. Instead, you have to fiddle with the soft parts of your thumb and get it into the frame and push in a forty-five-degree angle outwards and away to release the blade. The procedure is somewhat eased by the lock bar not being so strong. But it could be easier for sure.

In all other aspects, the lock is doing exactly what is supposed to. It never fails to engage, it locks with at a sturdy 50 percent, doesn't slip or slide during use and have no play in any direction. The function itself is thereby flawless.

The ball bearings make the blade fall into place rather nicely but initially, the knife felt kind of gritty. Both the bearings and the detent ball needed cleaning and some proper oil. Some wear and usage also contributed to "tame" the knife. The action is getting smoother and smoother. I suspect that it is the detent ball against the blade that needs some breaking in.

To carry

Dynamo weighs in at 80 grams which is light. Add to that modest dimensions with a handle under four inches that is all rounded corners and smooth surfaces and you got a really discreet pocket carry. The knife is hardly noted where it sits.

The clip is both good looking and almost invisible in hand. It is also totally hopeless

As excellent as the knife feels in the pocket as hard it is to get there. I have heard others say that Two Sun mixes highs and lows when it comes to clips. In general, I think they are doing better than average even with their sculpted titanium clip or rather especially with them. It is one of the spring clips I really dislike. But this is certainly not the case here.

The clip is good looking alright. It fits the knife's theme with its chamfered edges and centered placement. And the size I don't recognize as a drawback per se, especially since that means it's very discreet when using the knife. No hot spots here. But the tiny format brings some severe limitations as well.

One is that the lip that is supposed to glide over the edges of fabrics is very tight and that goes for the space below the clip as well. Luckily it has been mostly warm weather around here during the testing period which means cargo shorts and the like for me. But even those rather thin materials is a challenge for this little clip.

Once the knife is in place the clip works just fine. 
To get it there is a struggle though

Most of the time you have to use two hands and coax the knife sideways and thus get the clip over the fabric. Not satisfying at all. Sure, you can get the knife into jeans pockets as well but it takes some effort.

For the same reasons, this knife is not easy to get out of the pocket. The clip wants to linger at the edge of the pocket and calls for a little jerk to free it. This has lead to that I most often carry the knife lose in a pocket instead. But I strongly suspect that is not the idea behind the clip.

To conclude

Two Sun is a company with a very high production rate and they do experiment a lot with blade types and handle shapes. Lately, they also added more slip joints to their catalog. Since before Two Sun have some very advanced knives put together without screws and also integrals in their line-up. They also continue to mix sizes which I really like. Partly because not all knives have to be huge and partly it better matches different jurisdictions around the world.

With Dynamo they have taken another step towards a more diverse catalog. More designers are involved and new steel types are added. We welcome Tepe Designs and CPM S90V to the family. 

A small but hot knife from Tepe Designs and Two Sun

Two Sun has done a rather good job with the steel from what I experienced so far. It keeps its sharpness for a long time which suggests that hardening and heat treatment are done correctly. But I want to emphasize that I'm no expert in steels**. I look at them from a pure user- and a practical perspective. That is daily use (EDC), camping and other outdoor activities. I don't do specific steel tests in order to test their limits.

Everything is not sunshine even with Two Suns around though. There are some small details that could be better. The bearings needed some cleaning and breaking in in order to work smoothly and the lock bar could be more accessible. But mostly the negative critique I have is aiming at the clip. It isn't good. There is no polite way to say it. It is the epitome of bad sculpted titanium clips. The short version is that it's very good looking but not properly functioning. Another detail that could be improved is how deep the blade sits in the handle. The distance between the sharpened edge and the partly open back is too small and thin fingers can touch the blade. Not very likely but possible.

Except for that, the Dynamo is a very pleasant acquaintance. I really like the looks that are clean and consistent with nice harmony between the blade and handle. In general I prefer satin finished blades but in this case, it's nice with some variety.

Less is more they say and that certainly goes for this model. The elements of decoration are sparse and the labeling discreet which contributes to an air of elegance. Some extra flare is instead added through the use of high-class materials. The carbon fiber has a nice deep shine to it and is well shaped and finished.

Dynamo, a flipper knife for the carbon fiber connaisseur

The materials also reflect on how the knife feels and behaves. This little knife actually begs for some work. You can even do some carving without the Dynamo making a fool of itself even if it is, of course, against the EDC-segment it is targeted. The candy bar of a handle functions well despite being modest.

I have noticed recently that the prices on Two Suns main sales channel, auctions on eBay, are steadily on the rise. It's not only me that appreciate this brand it seems. If you don't like bidding and waiting you can buy them at fixed prices on Amazon*** and on some Chinese web sites.

Dynamo from Two Sun is a knife I recommend for those who like modern "TFF"-knives in top-notch materials but won't or can't pay a fortune for them. What you get besides super steel, carbon fiber and titanium is very clean aesthetics and really good function. When it comes to everything but the clip that is. 

Specifications:

Length overall: 6,1" (155 mm)

Length folded: 3,6" (91 mm)

Weight: 80 g

Blade length: 2,5" (63,5 mm)

Blade thickness: 3,5 mm

Blade Steel: CPM S90V

Handle: Kolfiber/TC4-titan

Lock: Frame lock with overtravel stop and steel insert 

Produced by: Two Sun, made in China

/ J -testing a little power plant


* The steels used by Two Sun have been tested both for composition and hardness and they deliver what is promised. 
** When it comes to "hardcore" steel testing there are entire YouTube-channels and Instagram accounts that are wholeheartedly devoted to this mission. 
*** Found on Amazon for 145$ when I wrote this. 

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Recept på en lyckad fickkniv

Egentligen borde det inte vara så svårt att laga efter recept. Men förvånansvärt många misslyckade saker åstadkomms ändå som bekant. Det gäller i stort och smått, världen är full av dem!

Utgångspunkten när det handlar om knivar är ofta ett styck ram. I det här fallet i stål. Man tager sagda ram och slipar därefter av alla kanter och hörn. När arbetet ändå är i full gång glömmer man inte att lätta den.

På utsidan fästes ett par sidor i lämpligt material, exempelvis G10. För flärdens skull kan den förses med någon detalj, som två färger men viktigare är att sidorna görs välvda. För komfortens skull. Till det adderas en fördjupning som verkligen passar ett pekfinger. Handtagsbiten avrundas med ett väl fungerande samt lättåtkomligt lås. Använd gärna något beprövat som en liner lock.

Till det läggs ett funkis blad med mer än dugligt stål väl valt för prisklassen. Varför inte ett fullt flatslipat droppoint-blad i Sandvik 14C28N? Bladet bör löpa på något enkelt och fungerande som bronslager.

Öppningen bör även den göras enkel, låttåtkomlig men ändå inte i vägen för arbete - exempelvis med en välplacerad tumknopp.

QSP Piglet, följer receptet för en lyckad fickkniv

Resultatet kan bli en QSP Piglet. En liten och ny modell från en tillverkare med stadigt växande katalog.

Skulle man nu tycka att det här receptet är för enkelt kan det lätt kryddas upp. Även det har gjorts med en begränsad upplaga med damask-blad och Raffir Noble-handtag.



/ J - receptgranskaren

"Lanyard holes"

Hål kan varieras i oändlighet. De kan vara av olika sorter och slag och är ofta mänskligheten till fromma. Tänk på alla biltunnlar och brunnar. Många av dem känns emellertid obehagligt närbesläktade på något vis. Ni vet gruvhål, svarta hål och de hål där alla pengar man äger försvinner. 

Sen har vi hål relaterade till knivar. Det rör sig om allt från de förargliga hål som kan uppstå i t-shirts när man torkat av sin favoritkniv på dem till de som återfinns i blad i syfte att fälla ut dem. Det sistnämnda tycks uppröra somliga kniventusiaster om de är runda och återfinns på Spydercos. De drabbas av estetisk krupp. Om man gör dem ovala går det tyligen bättre. Det gäller allt från Strider till CRKT Pilar. De kan också vara fler än i en myrstack och sättas i en eller flera rader som Todd Begg plägar göra eller formges mer futuristiska än rymdskepp i Star Wars som hos Elijah Isham. Även i dessa fall tycks hål vara accepterade av konnesören. Det är ett intressant fenomen i sig men ett sidospår jag inte ämnar dryfta idag. 

Nä, idag skall det talas om vad som på engelska kallas för "lanyard holes". Ett något vagt ord då det betyder "snodd". På svenska är termen faktiskt mer precis då den beskriver vad de är till för eller snarare borde vara till för. Då heter det fånglinehål. Inte vilken snodd som helst alltså!

Desto mindre Military blev desto större blev hålet i ändalykten, ja det finns ett alternativt ord för det

Vad är de egentligen till för? Den ursprungliga funktionen verkar i många fall ha gått förlorad då det idag tycks vara något som är till för att fästa fler pärlor vid än vad barnen åstadkommer på fritids. Låt vara att det skall vara tuffa pärlor, gärna i metall och i form av dödskallar. 

Huvudsakligen finns det tre praktiska skäl för dem. För det första återfinns de på yxor och stora huggknivar och tjänar då syftet att fästa just fånglinor i. Den linan läggs sedan i en loop runt handleden och hindrar förhoppningvis vildmarkskniven från att hamna i omloppsbana eller tappad yxa från att fastna i grannens vägg eller värre. 

En annan funktion som inte är att förakta och som kommer från sjömansknivarnas värld är att man kan fästa ett snöre i dem och förankra sin kniv i bältet. Dels hindrar det dyrgripen från att dunsa i däcket och med nästa våg försvinna genom ett spygatt och hamna i böljan med ett förargligt litet plums för att aldrig mer återses. Dels var det rätt praktiskt i äldre tider då skeppskamraterna inte såg helt  positivt på dig som medarbetare om du tappade en kniv från trettio meters höjd i riggen ned på dem. Det kunde orsaka det som idag kallas "dålig stämning". 

En av de knivtyper som verkligen tarvar ett fånglinehål, sjömanskniven

En modernare funktion om vi bortser från att agera hobbyunderlag är att en bit knuten tamp i slutet av ett handtag kan förlänga greppet på en liten kniv. Det kan också göra det lättare att fiska upp fällknivar ur fickors varma omfamning. 

På Vipers modell Dan 2 kan fånglina användas inte bara för att 
hålla kvar kniven utan även för att variera hur högt den skall sitta i fickan

Så långt är allt väl. Men sen kommer det jag inte riktigt förstår. Det har blivit någon sorts standard för många företag att införliva den här funktionen i allt. Det SKALL tydligen vara hål i handtaget vare sig det behövs eller ej. Ett företag som syndar grovt därvidlag även om jag tycker om dem aldrig så mycket är tidigare nämnda Spyderco. I flera fall har det lett till att senare tiders modeller blivit sämre än de kunnat vara. Fånglinehålen har exempelvis tvingat dem att flytta clip till mindre optimala positioner. För all del, det och andra försyndelser har givit upphov till en helt ny industri - "after market clips" och några skall väl försörja sig på det också. I ärlighetens namn skall sägas att det är sannerligen inte bara Spyderco som syndar. 

Men vad hålen gör är att de bland annat:

a) i många fall förfular kniven. Ett argument som till viss del kan avskrivas då det trots allt är en subjektiv åsikt liksom vad man tycker om att ha hål i knivblad. Men tämligen många är överens om att tomrummen i handtagen inte sällan ser ut som efterkonstruktioner och inte passar in i övrig design.

b) fånglinehål fördyrar kniven. Kanske inte extremt mycket men tid åtgår förstås till att åstadkomma och förfärdiga dem. Produktionstid och moment som kunde dragits av på priset eller snarere ägnats åt något annat.

c) orsakar ännu en plats där smuts kan fastna.

Listan kan förstås göras längre men min poäng är att de medför nackdelar utan att i många fall bidra med någonting. De existerar för att de har blivit kutym att göra fällknivar på det viset. 

Ett synnerligen bra exempel på hur totalt meningslösa fånglinehål kan vara återfinns på Spyderco Civilian. Jag valde den kniven som diskussionsunderlag av ett par god skäl. För det första är den sannerligen inte vacker! Det finns många andra superlativ som osökt gör sig påminda som "grymmast", "mest brutal" med flera. Men någon skönhetsdrottning är det inte fråga om. Den har också ett enda uttalat syfte, ett som verkligen inte går ihop med svensk nödvärnslagstiftning. Civilian är en uttalad "självförsvarskniv" och därtill en som är tänkt att kunna användas med minimal träning. Vi kan lämna även den diskussionen därhän men det är hur som helst vad den är skapad för. Materialen avspeglar funktionen. Stålet är inget superavancerat, det behöver det inte vara, handtaget har sträva G10 sidor. Mest typiskt är dock formen på kniven. Handtaget är utformat för att stanna kvar i handen och bladet enbart för att penetrera kläder och skära genom hud i så kallade "draw cuts". Den har därför sågtänder, en väldigt tunn spets och troligen det mest extrema S-formade blad som satts på en fällkniv. 

"Form follows function" säger man ibland. Vad vi får är en kniv som har en enda uppgift och lägg därtill en som förhoppningsvis aldrig behöver nyttjas. Det utesluter alla andra användningsområden. Faktiskt så till den milda grad att det står i medföljande lektyr. Garantier gäller inte om spetsen bryts av i en kartong till exempel. 

Med andra ord är det här ingen friluftskniv vare sig för att hugga ved eller rensa fisk med. Så av det skälet kan vi glömma fånglinehålet. Jag tror mig veta att den inte fanns på 1700-talets örlogsmän så någon risk att tappa den från ett rundhult på intet ont anande kamrat förelåg inte heller. 

Inte heller behövs fånglina för att fiska upp kniven ur fickors djup. Kniven är lättgreppad och stor som f-n ändå! Följaktligen ryker även argumentet att fånglina behövs för att förlänga handtaget. Det mäter över tretton centimeter i strumplästen. 

Eftersom kniven ändå inte är fager, i vilket fall inte i traditionell mening, så kan det inte heller vara för att göra kniven vackrare. Inte ens om man faktiskt tycker att ett extra hål är snyggt som tusan har jag svårt att se att det bidrar till en bättre helhet. Estetiska skäl tycks falla bort.  

Då återstår bara det slutgiltiga argumentet. Att agera pärlplatta för vuxna! Således har det så gott som blivit branchstandard att stansa hål i fällknivshandtag för att några gillar att pyssla med pärlor på sin fritid. 

/ J - i funderartagen

Knivrecension Two Sun TS128 "Dynamo"

-  bäva månde konkurrenterna

Den här kniven är ett gott exempel på hur Two Sun som märke börjat bredda katalogen. Grunderna känns igen då det är en flipperkniv med ramlås i titan där bladet löper på lager av keramiskt material. Det är inget revolutionerande vare sig på marknaden eller i Two Suns redan stora utbud. Därefter stämmer inte riktigt den sedvanliga konceptbeskrivningen för märket igen. Bladstålet är vare sig deras stapelvara D2 eller lyxalternativet M390 och presentationssidan är gjord av kolfiber istället för det för dem vanligare titan eller enklare G10. Förvisso har de gjort någon enstaka modell tidigare i det materialet men det är inte många. Kniven ifråga har fått nummer 128 i katalogen och namnet "Dynamo" och det är den jag ämnar presentera här. 

Two Sun TS128 "Dynamo"

Förutom att materialen inte är Two Suns vanligaste är personen som formgett modellen ny i sammanhanget. De flesta knivar i TS digra katalog är annars designade av personerna bakom endera "Night Morning Design" eller "Wong Design". I det här fallet är det istället ett samarbete med Tepe Designs. 

En kniv med ett påtagligt enkelt formspråk

Twitterversion: Liten men kraftfull dynamo i solkraftverket!

Blad

Formen på det här bladet är något så ovanligt som vad i knivnomenklatur brukar beskrivas som "rak". Det är alltså ingen droppoint utan ryggen på en den här kniven är helt rak. Det medför att bladet trots sitt relativt ringa format erbjuder en rejäl buk att arbeta med. Nackdelen som en sådan bladtyp medför är att spetsen hamnar relativt högt i relation till handtaget. Sedan blir den inte heller lika, eh...spetsig. I praktiken erhålls ett litet flåblad i miniatyr. Bra för svepande skär, mindre bra för penetration. Rent teoretiskt i alla fall. 

Bladryggen på den här kniven är helt rak vilket ger mycket buk

Som nämndes inledningsvis har Two Sun valt att frångå sina vanligaste ståltyper. Vanligtvis håller man sig till D2 i de enklare knivarna och Böhler/Uddeholms M390* i de mer exklusiva. Men här har man valt ett annat "superstål" i och med Crucibles avancerade pulverstål S90V. Ett stål som även det har gott renommé men faktiskt är en ny bekantskap för mig personligen.

Av det stålet har man sedan gjort ett blad som mäter något under sex och en halv centimeter. Bladet är 2,3 cm högt och godset 3,5 millimeter tjockt. Slipningen är nästan helt flat. Fabrikseggen var för övrigt mycket bra, riktigt vass och även jämn samt symmetrisk. På den här kniven har tillverkaren även lyckats med att få till hälen på eggen. Det "sharpening choil" som finns går utanför "plunge line" vilket gör att man slipper den lilla kälkbacke som annars kan uppstå mot handtaget till.

Förutom stålsort har man från tillverkarens sida även frångått sin vanliga satinfinish och istället försett Dynamo med en tumlad finish. Det ger en mörkare nästan grå yta. För att matcha det enkla utseendet på kniven i övrigt har även logotypen minskats och syns därför knappt mot bakgrunden. På motstående sida hittas Tepe Designs vingar i lika litet format. Överlag ett sobert och snyggt blad. 

Kniven var välslipad från fabrik och här har jag satt ett jack i den

Det här lilla bladet är faktiskt en fröjd att arbeta med. Det såpass att jag ägnade mig åt att tälja lite enklare saker. Formen på bladet kombinerat med att eggen dragits nära handtaget och handen ger god kraft och kontroll just när man skär i hårdare ting. Sen ger så här korta handtag inte riktigt den volym och hävstång som krävs för att riktigt ta i. Men det är sällan små fickknivar avsedda för. Att det går så bra som det gör betraktar jag därför som en bonus.

I de enklare mer "vardagsbetonade" materialen som papp, kartong och plast uppstår inga problem alls. Det relativt tunna bladet paras med en god eggeometri (bladet mäter ca 0,3 mm bakom eggen). Den kombinationen gör att allt sådant arbete går smidigt. Detsamma kan sägas om Pet-flaskor, annan hårdplast samt buntband och liknande. Det märks förstås ibland att det är en kniv med kort blad det handlar om. Där en större kniv skulle ha klarat sig med ett snitt får man här göra ett omtag.

Penetration går dugligt. Spetsen är inte extrem men vass nog och kraft får man genom att placera handtagsänden mot handflatan och trycka till. 

Handtag

Den här kniven är ett typexempel på hur det ser ut när en fällkniv har en tydlig presentationssida och en låssida/baksida. Rent generellt är jag inte helt förtjust i den lösningen. Personligen föredrar jag när båda sidor drar åt samma håll rent utseendemässigt. Men i det här fallet fungerar kombinationen ovanligt bra. Troligen för att designern tänkt ett steg längre. Exempel på det är att fasningen är densamma på båda sidor och att de två fästpunkterna för handtaget är genomgående vilket följaktligen ger samma position för skruvarna på både fram- och baksida. Det skänker mer harmoni trots de olika materialen och färgerna. 

Handtag i "godisbitsformat". Det fungerar nästan alltid

Det som utmärker konstruktionen av den här kniven är enkelhet. Något paradoxalt är att det inte är helt lätt att få till när det kommer till fällknivstillverkning. I det här fallet har det gjorts genom att låta kniven endast ha två fästpunkter. En pivotskruv och en skruv i bakänden på handtaget. Den är helt genomgående och agerar även fästpunkt för både clipet samt distansen i ryggen. En smart lösning som gör att kniven inalles endast har tre skruvar om man räknar med den till låsarmsförstärkningen. För att lyckas med det konststycket krävs hög precision vid tillverkningen. Det gör även att den här kniven är mycket lätt att plocka isär och ihop. Skruvhuvudena är standard Torx 8 och djupa nog för att inte bli runda när man justerar sin kniv. 

Materialet är TC4-titan för låssidan och presentationssidan är tillverkad i ett stycke massiv kolfiber. Den kännetecknas av mycket hög kvalitet helt fri från blåsor eller gropar. Faktiskt bland de bättre jag sett fullt i paritet med modeller från mer kända märken som Fox TUR och Spyderco Kapara.

Med pekfingret bakom flippern blir det här 
en trefingerskniv


Men sen kan fingret förtjänstfullt placeras över flippern
varpå hela handen faktiskt får plats


Med hela handen på plats går det att ta i rätt rejält

Formen på handtaget är enkel även den. Godisbitstypen fast med midja. Placeras pekfingret bakom flippern är Dynamo en "trefingers"-kniv och en duglig sådan. Men en finurlig detalj återfinns i formen på flipperfenan, något som jag återkommer till senare. Den är nämligen så rund att det går att greppa över den. Den bidrar då faktiskt till bättre fäste och på köpet erhålls mer utrymme. Tillräckligt för att få plats med alla fyra fingrar. Den greppbara ytan med flippern inräknat är 9 centimeter. Utan den strax under 7,5 centimeter. Ett förhållande som är ett vanligt problem på många flipperdrivna fällknivar. De där förbaskade fenorna stjäl plats helt enkelt.

När man väl kommit på hur kniven kan hållas gör den grundläggande formen att alla varianter på grepp fungerar. Särskilt tydligt blir det eftersom kniven har en egg dragen nära handtaget och en form och slipning på bladet som gör att man kan ta i relativt mycket givet Dynamos blygsamma format.

En sak jag emellertid inte är helt förtjust i är hur nära eggen befinner sig ryggsidan när kniven är hopfälld. Där är inte många millimetes frigång och smalare fingrar än mina misstänker jag kan få sig en skråma om olyckan är framme.

Öppning och lås

Sättet att öppna kniven är knappast unik då Dynamo är en "TFF"- Titanium Frame lock Flipper bland andra. Men formen på flipperfenan är desto mer avvikande. Den är nämligen i det närmaste helt rundad och bildar en halvcirkel. Formen ger ett par distinkta fördelar men även någon begränsing. Det sistnämnda handlar mest om att du inte kan trycka fenen rakt nedåt (push button) utan måste rikta kraften båkat om du vill fälla ut bladet. Det är "light switch" som gäller. Då händer det desto mer och den här kniven får godkänt på området. Dynamo är inte den snabbaste flippern på marknaden men bra nog. Fårorna på fenan ger gott fäste så risken att halka av är inte överhängande. Den rundade formen är också snäll mot pekfingret. 

Ett ovanligt vänlig flipperfena

Sen var det fördelarna som den här formen på flipperfena ger. Den första upptäcks när kniven vilar i fickan. Eftersom den saknar den utstickande spets som andra flipperknivar har så är den mildare till humöret där den sitter. Den är inte aggressiv visavi sin omgivning. I det här fallet harmonierar dessutom det bulliga utseendet med handtagets form. Den andra fördelen märks när man håller i kniven. Istället för att begränsa utrymmet för handen vilket är hur det brukar vara så går det som tidigare nämnts på Dynamo att greppa handtaget med ett finger ovanpå flipperfenan.

En liten miss som störde mig inledningvis var att kraften hos bladet parat med hur den är byggd gjorde att pivotskruven tämligen omgående och upprepade gånger gängade upp sig vilket gav upphov till glapp i bladet. Det är emellertid något som en droppe gänglåsning effektivt satte stopp för. 

Stabilt lås utan anmärkningar

Om flipperfenan avvek från det gängse så är låset desto mer strömlinjeformat. Det är ett ramlås i titan med de nästan obligatoriska tilläggen låsarmsförstärkning i stål samt översträckningsskydd. Men det är inget jag har något emot då Two Sun som märke fått till både utseende och funktion på ett mycket bra sätt. Det gäller för övrigt i princip alla deras modeller. De kan det här med att  tillverka bra lås helt enkelt.

Det är inte alltid jag tycker att översträckningsskydd är nödvändigt men i det här fallet liksom på andra mindre knivar i titan fyller det en funktion. Det diminitiva formatet gör att det faktiskt går att ta i för mycket när man släpper låset och därmed böja låsarmen ur läge.

Och appropå att släppa låset så är det inte omöjligt men heller inte särskilt bekvämt på den här kniven. För att få till de eleganta övergripande linjerna på kniven så har det inte gjorts något alls för att underlätta åtkomst till låset. Istället får man snällt pilla in mjukdelarna på tummen i ramen för att sedan trycka i fyrtiofem graders vinkel utåt bortåt för att frigöra bladet. Rörelsen underlättas något av att låsarmen inte är så stark och därmed bjuder på litet motstånd. Men smidigare kunde det varit.

Annars sköter sig låset som det skall. Det missar aldrig, låser med stadiga femtio procent, glider inte när kniven används och bladet har vare sig glapp eller spel. Själva funktionen är därmed felfri.

Lagren gör att bladet snällt glider igen när den skall men helt mjuk var rörelsen inte inledningsvis. Den kändes något "grusig" och lagren samt detentkulan behövde rengöras och få lite olja. Lite slitage har även det gjort sitt för att tämja kniven. Gången blir mjukare allt eftersom den slits in. Jag misstänker att det är spåret för detent-kulan som är orsaken till det.

Att bära

Dynamo väger in på åttio gram vilket är lätt! Lägg därtill blygsamma yttermått där handtaget mäter under decimetern och är försett med idel rundade hörn och en mjuk kolfiberyta på en sida och du får en ficksmygare. Kniven märks knappt där den sitter. 

Clipet är både snyggt och i det närmast obemärkt i hand. Det är också hopplöst

Lika excellent som kniven är när den är på plats i fickan lika svår är den att få dit. Jag har tidigare läst att andra tycker att Two Suns blandar högt och lågt när det kommer till clip. I allmänhet anser jag att de lyckas bättre än genomsnittet även med sina skulpterade titanclip eller snarare just med dem. Det är ett av deras fjäderclip som är uselt. Men det gäller sannerligen inte i det här fallet.

Snyggt är clipet förvisso. Det passar knivens tema med sina fasade kanter och centrerade placering. Det är också utmärkt på så sätt att det inte känns i handen när kniven brukas. Att det är litet ser jag inte direkt som någon nackdel av det skälet men det medför andra begränsningar. Som det är utformat är läppen som skall föras över textilkanter försvinnande snålt tilltagen och det gäller även utrymmet under clipet. Som tur var har det varit mestadels varmt under perioden jag mottog och testade kniven och det innebär tunnare trekvartsbyxor i mitt fall. Tur är väl det för till och med de nätta tygkanterna erbjuder utmaningar för det här lilla clipet.

Väl på plats fungerar kniven mycket bra. Men att få dit den är en kamp

Allt som oftast får man ta till ett tvåhandsgrepp och lirka kniven lite i sidled för att på så sätt få clipet att glida över tygkanten. Inte tillfredställande alls. Det går förvisso att få fast kniven på ett par jeans också men det kräver en rejäl insats.

Av samma skäl är det inte heller lätt att dra kniven. Clipet vill gärna dröja kvar på fickkanten ett tag och kräva att man tar i och gör ett litet ryck. Det har lett till att jag alltsom oftast bär kniven löst i en ficka istället. Men det var nog inte tanken med clipet misstänker jag. 

Sammanfattningsvis

Two Sun är ett företag med mycket hög produktionstakt och de laborerar friskt med bladtyper, handtagsformer och har på senare tid även adderat allt fler slip joints till sin katalog. Sedan tidigare har de mycket avancerade konstruktioner som är hopsatta utan skruvar samt "integraler". De fortsätter även att blanda storlekar vilket är tacksamt. Dels för att alla knivar inte behöver vara gigantiska och dels med tanke på begränsningar i olika jurisdiktioner världen över.

Med Tepe Designs och Dynamo har Two Sun tagit ytterligare ett par steg mot en bredare katalog. Fler formgivare och för dem nya stålsorter introduceras i mixen. Säg hej till Tepe Designs och CPM S90V. 

En kniv från Tepe Designs, liten och het

Stålet är av vad jag kan bedöma väl behandlat. Det håller skärpan väl vilket tyder på att härdning och värmebehandling lyckats. Men jag vill betona att jag inte är någon expert på stål**. Jag ser mer till hur det upplevs när det används och slipas. Det under dagligt bruk (EDC), camping och annat friluftsliv.

Det finns lite smolk i glädjebägaren även om det inte är mycket. Lagren behövde rengörning och lite inkörning för att fungera optimalt och låsarmen kunde vara mer lättåtkomlig. Men främst handlar det om clipet som enligt mig är uselt. Det finns inget snällare sätt att uttrycka det. Det är epitomet av dåliga skulpterade clip i titan. Det är snyggt men fungerar inte är den korta versionen. En annan sak som kan förbättras är att låta bladet sitta något mindre djupt i handtaget alternativt förse den med hel backspacer. Avståndet mellan egg och rygg är snålt tilltaget och smala fingrar kan stoppas in där. Inte så sannolikt men möjligt.

I övrigt är Dynamo en mycket behaglig bekanskap. Jag gillar utseendet som är stilrent och konsekvent med harmoni mellan bladform och handtag. Generellt föredrar jag blad med satinfinish men i det här fallet tycker jag att omväxling förnöjer.

Dekorationselementen är sparsmakade och märkningen diskret vilket andas elegans. "Less is more" heter det ju. Lite extra flärd tillförs istället genom de högklassiga materialen. Kolfibern har god lyster är väl formad och bearbetad.

Dynamo, en flipperkniv för kolfiberkonnesören

Materialen avspeglar sig även i hur kniven känns och uppträder. Den här lilla kniven inbjuder faktiskt till att ta i med. Det går till och med karva i trä utan att den skäms för sig även om det förstås är mot EDC-segmentet den främst riktar sig.  Stålet biter som sagt bra och håller skärpan väl.  Godisbiten till handtag fungerar väl även om storleken är tämligen blygsam.

Jag märker att priserna på deras huvudsakliga försäljningskanal, auktioner via eBay går stadigt uppåt. Det är inte bara jag som uppskattar märket tycks det. Vill man inte ägna sig åt budgivning finns de även att tillgå till fasta priser på Amazon och på någon kinesisk säljsida.

Dynamo från Two Sun är en kniv jag rekommenderar för den som gillar moderna "TFF"-knivar i toppmaterial men inte vill eller kan betala en förmögenhet för dem. På köpet får du ett stilrent utseende och god funktion. När det gäller allt utom clipet då. 

Specifikation:

Längd utfälld: 155 mm

Längd hopfälld: 91 mm

Vikt: 80 g

Bladlängd: 63,5 mm

Godstjocklek: 3,5 mm

Bladstål: CPM S90V

Handtag: Kolfiber/TC4-titan

Lås: Ramlås i titan med låsarmsförstärkning

Producerad av: Two Sun, tillverkad i Kina

/ J - testar ett litet kraftpaket

* Det kan tilläggas att stålen är testade både för komposition och hårdhetsgrad och Two Sun erbjuder det som utlovas. 
** När det kommer till "hardcore" ståltestande finns det hela YouTube- och Instagramkonton som ägnar sig helhjärtat åt det. 

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre