Sorry, jag kunde inte låta bli den fåniga titeln. Men det ligger viss sanning i den. Jag kastar förvisso mina knivar, fast det är förstås kastknivar som avses Jag ämnar inte dumpa knivsamlingen i ett dike eller så.
Fast för ögonblicket är jag en smula frustrerad vilket skulle kunna leda till någon form av extrem åtgärd åt det hållet. Jag gör nämligen framsteg i princip för varje träningspass jag genomför. Så motivationen är hög. Men tyvärr vill inte omgivningen vara med och bidra. Vädret är en faktor som inte direkt samarbetar. Det regnar tämligen frekvent och mycket i de delar av världen där jag bor vilket ställer till det. Fast det som komplicerar knivkastartillvaron mest för stunden är ändå mörkret. Eftersom det nu är i princip kolsvart vid 16.30 så finns inte så mycket tid mellan skurarna och skymningen att ta tillvara på.
 |
| Men jag försöker så gott det går, genom att faktiskt kasta en del i mörker också. Halv fem en novembereftermiddag |
Nu har jag försökt kringgå en del av det genom att helt sonika kasta i mörker också. Det visade sig vara ett intressant tema. Men så länge det kastas på fasta distanser som tre och fyra meter är det inga problem. Man får gå övervägande på känsla istället för syn. Men det begränsar vad som kan tränas. Men det ger en ny innebörd till begreppet "instinktiv kastning".
Ännu mer begränsade för stunden är tillståndet hos mina måltavlor. Den bärbara tavla jag har med mig i skogen har spruckit på mitten. Förvisso gör det nya formatet att man måste sikta bättre men det är inte så bra när nya tekniker eller distanser skall tränas.
 |
| Mina Woodpecker från Pierre Cazoulat förseglade ödet för den bärbara måltavlan |
Min "huvudtavla" har det också snabbt gått utför med. Från att ha varit en rejäl bit tall med både omfång och volym är den nu ett såll. Först var det bara en grop. En grop som snabbt växte till att bli så djup att det började påverka hur jag kastade rotationskastning. Ett par decimeter gör trots allt skillnad. Det gick att placera en kaffekopp i hålet till slut.
 |
| För många träffar tar sin tribut, till slut |
 |
| Den här tavlan är inte vad den var. Man vet att slutet är nära när man kan ställa en kaffekopp inte framför utan inuti tavlan! |
Den har numera ett snyggt instansat hål där Bullseye en gång befann sig. Så jag vet vart jag träffar mest i alla fall. Trots idoga försök att på olika sätt sprida träffbilden är tavlan nu en saga all. Tyvärr gäller det min planktavla också. Trots att den bestod av två rejäla brädor. Mer än åttio år gamla och över fem centimeter tjocka! Nu ser de ut som på bilden nedan!
 |
| Nej, plankorna är inte tunna, de är fem centimeter tjocka och nej, inte heller är knivarna små. De är 35cm långa! |
Det gör att jag knappt vågar inviga mina nya Bug Osetr TZ-knivar. En rejäl träff medför nämligen att knivarna går igenom tavlorna! Det är vare sig bra för mitt trädgårdsplank bakom dem eller knivarna då de skramlar ned på stenläggning under. Även om jag har en matta där så har spetsarna en tendens till att ryka.
På grund av omständigheterna jag nämnt ovan är jag nu under november inte i närheten av de volymer jag kom upp i för en tid sedan. Under rekordmånaden september tillbringade jag mer än 69 timmar kastandes kniv. Under den tiden fick jag iväg något över 28 000 kast. I oktober blev det något mindre men fortfarande över 60 timmar och kring 26 000 kast. Hittills den här månaden har det blivit runt 25 timmar eller så.
Jag började föra bok när jag startade träningen. Enligt den träningsdagboken har jag nu genomfört 165 träningspass av mer eller mindre kvalificerad och planerad art. Jag talar om det bara för att jäklas. Jag har nämligen upptäckt att det inom knivkastarvärlden står till på samma sätt som inom cyklingen. En värld som jag är mer bekant med.
Det är närmast tabu att tala om att man tränar. Istället skall man låtsas om att man är någon form av naturbegåvning som bara tar upp, knivarna i det här fallet och kastar som man aldrig gjort annat. Jo, jag har kastat knivar till och från en stor del av livet, särskilt i tonåren. Men det är först sen i våras jag försökt att medvetet bli bättre på det. Även känt som att träna. Så det gör jag. Tränar alltså.
Nu ämnar jag försöka gå ut och göra just det. Trots att temperaturen svävar kring nollan och underkylt regn hänger i luften.
Glad fredag på er go' vänner!
/ J - kastmaskinen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar