Recension CJRB Hectare

 

-  bättrar på konkurrensen i klassen

CJRB är tillbaks! Eller ja, de har väl aldrig försvunnit men här på bloggen menar jag. Den första kniven, Prado, fick ju strålande omdömen från mig. Därifrån är steget inte långt till att bli nyfiken på märket generellt och skaffa en kniv till bara för att se om det var en engångsföreteelse eller om de faktiskt är så bra.

CJRB Hectare

Den här gången föll valet på en något mindre kniv. En modell vars yttre kombinerat med storlek, material och lås gör att den hamnar i vad som numera ofta kallas "Bugout"-klassen. Det vill säga lättviktare med ett blad kring tre tum försedd med ett cross bar-lås av något slag. 

CJRBs bidrag kallas Hectare.

Ytterligare en kompetent kniv i den kategori av knivar som omfattar ca tre tums blad, är lättviktare och har den här typen av lås

Kortversion: CJRB Hectare, konkurrerar i ett en klass av knivar som blivit ett ormbo men gör det med den äran. Kategorin är lättviktsknivar med "Cross bar"-lås

Blad

Hectare har ett tämligen lågmält blad. Det är inget som skriker i designväg förutom färgen då. Det är en drop point som är helt flatslipat. Längden är 80 mm, höjden 27 mm och tjockleken är 2,7 mm. Eller åtminstone uppges den tjockleken på hemsidan men i praktiken är den 2,8 mm på grund ytbeläggningen.

Märkningen är naturligt diskret och består av märkesnamn på en sida av ricasson och ståltyp på den andra i mycket liten text. Jag skrev "naturligt" då det nog är svårt att göra på annat vis då den här versionen av kniven har ett spraymålat blad. Något jag inte visste när jag beställde kniven. Jag läste inte på måste erkännas utan dömde efter tidigare erfarenhet samt bilder och antog därför att bladet var täckt med någon form av beläggning. Men det visade sig alltså vara färg. Något som för övrigt är tydligt utskrivet på hemsidan.  

Det gör några intressanta saker med bladet. Bland annat blir det blankt och har en smula märklig känsla att hålla i. Det ger en gummiaktig känsla. Färgen har visat sig hyfsat motståndskraftigt mot allmänt slitage. Så länge du skär i mjuka material uppstår inga problem. Jag har helt enkelt undvikt alltför krävanade ämnen att skära i då jag vet att det skulle orsaka fler repor än de som redan uppstått. För repor blir det. 

Det mest utmärkande med bladet på just den här versionen av Hectare är inte bladformen utan färgen

Stålet som används är om jag förstått rätt något som Artisan Cutlery/CJRB varit med och utvecklat och heter AR-RPM9. Det var lite ståhej on-line kring det ett tag då de råkat säga för mycket om hur det tillverkades. Men det visade sig mer vara en översättningsmiss än något som var fel och stormen visade sig husera i ett vattenglas. 

Stålet är ett en så länge ovanligt val och heter AR-RPM9

Fabrikseggen var rätt vass varpå den får godkänt. Det kan även sägas att trots färgen mäter kniven inte mer än kring 0,4 mm bakom eggen. Det parat med flatslipningen gör att Hectare skär bra. Beläggningen fungerar dessutom bra i exempelvis kartong eftersom den är glatt. 

Överlag så är Hectare en kniv som sköter sig väl som EDC-kniv. En egenskap som jag uppskattar är att det här stålet svarar bra på att striglas. Det är min primära metod för underhåll av eggar så länge inte kniven blivit slö. Ett par drag på först lite grövre läder och sedan lite finare och det mesta av skärpan är tillbaks. 

Som synes är bladformen rätt "allround". Med det avses att det inte är extremt åt något håll. Det finns ett litet urtag för pekfingret om du vill smyga fram längre mot bladet även om jag sällan använder det. I övrigt fins en bit rak egg närmast handtaget där jag arbetar mest. Lite buk finns också samt en bra spets. Den är lätt att "hitta", dvs den sitter i höjd med knivens tänkta mittlinje varpå du inte behöver bryta handleden bara för att du vill använda den för att sprätta upp exempelvis tejp kring en kartong. 

Ytterligare en positiv egenskap rent generellt är att det är lätt att dra den här kniven, uträtta vad man nu skall och sedan stoppa tillbaks kniven i fickan igen. Ibland är det en egenskap som hamnar i skymundan. Att fälla ut ett blad enkelt med en hand är en sak men ibland behöver man även stoppa undan kniven lika enkelt. 

Handtag

Det tämligen raka handtaget är byggt kring en ram som närmast liknar ett fackverk. Den är sålunda mycket kraftigt lättad. Utanpå ramen hittas sidor av G10 med samma tämligen finmönstrade yta som hittas på andra CJRB-modeller.  

Handtaget är rätt enkelt men väl format och sidorna består av G10

Konstruktionen är skruvad och har öppen rygg. Där hittas två timglasformade distanser som huserar de två skruvarna som är dragna från varsitt håll för att hålla ihop kniven. De liksom pivotskruven är målade och färgglada för att matcha bladet. Storleken är T6 respektive T8 vilket har kommit att närmast bli en standard på mindre fällknivar. Själv hade jag föredragit T8 rakt igenom som vanligt. Men här är skruvhuvudena platta vilket är positivt.

Sedan finns ett fånglinehål som förvisso fyller sin funktion men som på det här exemplaret faktiskt är snedborrat. 

Ryggen är öppen och här skymtas även stålramen som är kraftigt lättad

Längden på  handtaget är 107 mm, höjden kring 22 mm och tjockleken strax över en centimeter. Inget enormt stort handtag men väl fungerande ihop med de flesta handtyper. Förvänta dig bara inget handtag som fyller hela handen. Men det är inte heller det som den här kategorin av knivar är bäst på. Här liksom med andra knivar i klassen har man gjort en markant avvägning mellan hur lätt kniven är att bära och ergonomi. 

I det här fallet har CJRB fått till en bra balans därvidlag. 

Hectare kan greppas på en uppsjö olika vis utan problem. Ett bra handtag av den tunnare sorten

Det enkla formen gör det lätt att hitta en bra fattning för användaren. Du kan smyga fram om du så önskar och både hammargrepp och varianter med fingrar på bladryggen är utmärkta de med. Givet klassen och den tunna profilen är det inget dumt handtag alls. 

Öppning och lås

Likt andra knivar med den här låstypen kan den öppnas på minst tre vis. Med hjälp av två händer är det gammaldags sättet, sedan kan användaren dra tillbaks låsbulten och låta bladet falla ut på ett eller annat vis. Det kan ske antingen långsamt eller med kvickt med en liten handledssnärt. Båda sätten fungerar utmärkt i det här fallet. 

Sedan har vi det tredje och huvudsakliga viset och det är via ett bladhål. Ett som är ovalt i det här fallet som synes. 

Ett bladhål är det huvudsakliga sättet att fälla ut bladet men utförandet kanske inte är det bästa på marknaden

Dessvärre är det inte särskilt väl fungerande. Det är ett par detaljer som inte är till fyllest. För det första är själva hålet aningen för smalt. Åtminstone för mina fingrar. Men nu skall man inte ha in hela toppen av tummen i det så det kanske hade fungerat om det inte var för färgen på det här specifika exemplaret. Eftersom det inte är något beläggning utan färg så ger det en yta som är väldigt blank samt rundar hörnen ännu mer än avsett. Resultatet blir lägre friktion och därmed ett dåligt grepp för tummen. 

Men värre är att till skillnad från t ex den tidigare recenserade Prado så underlättar inte fördjupningen för pekfingret åtkomsten särskilt mycket. Mitt i hålet hittas en liten bit handtagssida som sticker ut samtidigt som bladet sitter rätt djupt i handtaget. Det är ingen lyckad kombination som sammantaget gör hålet knepigt att använda. 

Det som räddar situationen och hindrar att kniven får underbetyg på den här punkten är att kullagren gör att det inte behövs så mycket kraft för att öppna kniven. Det och låsbultsöppningen förstås.  

Cross bar-låset är välbyggt med god funktion

Bättre är funktionen hos låset. Det är som tidigare nämnts av typen "cross bar". Som sådant fungerar det utan anmärkning. Det håller bladet på önskat vis utan rörelse i utfällt läge. Dessutom är fjäderkraften väl avvägd för att både vara lätt att släppa samtidigt som det sköter sin dubbla funktion. 

I dylika konstruktioner är det nämligen låset som agerar "detent"-kula också. Det vill säga det håller bladet på plats även när kniven är stängd.

Att bära

Om jag skriver under etthundra gram, platta sidor i ett inte alltför strävt material och rundade kanter. Samt lägger till att längden är strax över tio centimeter och att handtaget är så pass tunt som 10,6 mm så förstår ni åt vilket håll det barkar. 

Adderas ett dugligt clip till kompotten blir det uppenbart att den här kniven är bra i en ficka vare sig den bärs löst eller som kanske är vanligare idag, med hjälp av clipet i en ficka. 

Clipet är av standardtyp för CJRB och är i det här utförandet mycket gult. En färg som också skavs av efter hand

Clipet på Hectare är lätt att skriva ett omdöme om då det är exakt samma typ som återfinns på den tidigare recenserade Prado. Följaktligen gäller samma saker som jag skrev om det då. Enda skillnaden är att det på den här kniven är målad i samma bjärta gula kulör som bladet. Det kan också noteras att det är mindre bra då färgen förstås skavs efter ett tag. 

Rampen får godkänt och utrymmet under likaså men om clipet varit försänkt i handtagssidan hade det varit ännu bättre

Clipet är av "deep ride"-variant vilket innebär att kniven sitter djupt i fickan och mycket lite eller snarare ingenting är synligt när kniven befinner sig där. Nu spelar det mindre roll i det här fallet då den knallgula färgen avslöjar att något händer i trakterna av din ficka i alla fall. Vill du vara diskret får jag rekommendera en svart version av kniven istället. 

Stålclipet är flyttbart och är fäst med två T6 skruvar. De sitter tandemmonterade i handtagssidan. Dock är det inte försänkt på något vis vilket är en av få detaljer som har förbättringspotential. Det minskar utrymmet under clipet helt enkelt. 

I övrigt kan det sägas att spänsten är rejäl och att rampen kanske inte är perfekt men bra. Dessutom kan det flyttas till fromma för alla vänsterhänta. Eftersom låset inte heller är bundet till en sida för att släppa så är kniven helt ambidextriös. 

Sammanfattningsvis

Det går snabbt konstatera att till alla knivköpares glädje så blir det allt hårdare konkurrens i den här klassen av knivar. "Bugout" var inte först och kanske inte ens är störst men den modellen blev snabbt känd. Nu finns även knivar som Kershaw Heist, SRM 255 och Al Mar Payara bara för att nämna några. 

Och så förstås den här, CJRB Hectare. Den platsar faktiskt mycket väl in i sällskapet och det utan att skämmas. Materialen är inte sämre än konkurrenterna och inte heller byggkvalitén. Designen är inget extraordinärt men även den står sig i sammanhanget. 

Hectare är en bra EDC-kniv, en fällkniv för vardagsbruk och som bilden antyder, arbete

Appropå det, jo jag vet jag borde valt en annan färg på bladet. Den vara bara så lockande. Sedan inser jag att den är väldigt...gul. 

Det är även möjligt att färgen faktiskt gör kniven något snäpp sämre hur konstigt det än låter. Men dels så slits ytan fortare än om den varit omålad. Den egenskapen gäller främst clipet och skruvarna. Men det är enbart en kosmetisk detalj. En mer praktisk är att den något glatta ytan ger sämre fäste när kniven skall öppnas. Bara en nyans men ändå. Det räddas dock av att det finns alternativa sätt att öppna kniven, läs med hjälp av låset.  

CJRB Hectare med ett solgult blad för att matcha en vacker sommardag

Men på de flesta parametrar är CJRB Hectare en förbaskat bra fällkniv. Lätt att bära med sig och lätt att både dra och stoppa undan. När det kombineras med att vara lättöppnad, nåja så länge du undviker hålet med kalla och valhänta fingrar, samt lätt att stänga så får du en bra vardagskompanjon. Ett verktyg redo för det mesta. Särskilt som det flatslipade bladet skär bra i de flesta material. 

Därtill är priset inte avskräckande. I dagsläget får du punga ut kring 65€ i Europa och för de pengarna får du mycket kniv. Eller snarare än väldigt lätt kniv. I vilket fall en förträfflig kniv.

CJRB Knives

Specifikation:

Längd utfälld: 187 mm

Längd hopfälld: 107 mm

Vikt: 75 g (vägd av mig, uppgiven 77g)

Bladlängd: 80 mm

Godstjocklek: 2,7 mm

Bladstål: AR-RPM9

Handtag: G10 på stålram

Lås: Crossbar

Producerad av: CJRB, tillverkad i Kina

/ J - solar sig i bladglansen

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Review Zitoon Knives The Devil's Claw

For me, these knives, The Devil's Claw from French  Zitoon Knives, represent my evolution as a no-spin thrower. I have only been throwing for a few years and I am learning a lot all the time. It also means that I haven't really decided which knives should be the main tools. I'm still experimenting which has resulted in throwing with several different sets of knives.

In the beginning, I therefore used knives of the "Arrow" type. A popular variant that belongs to the handle heavy category. After that, bigger and heavier knives of the same kind. It was followed by some set of knives based on the "Osetr" style.

Zitoon Knives The Devil's Claw

But now more neutrally balanced knives of slightly different variants are being tested. The Devil's Claw belongs to that crowd.

Appearance and Measurements

In profile, The Devil's Claw actually looks like a knife, although in that case, it must be an all-steel knife with a not-too-long blade. But it has a handle part and a clearly marked blade with a distinct edge and an equally distinct swedge.

It is only when you look at it from above or any other angle that is not directly from the side that it becomes clear that it is a throwing knife. The measurement that reveals it is a thickness of a full 8 mm and an "edge" that is no less than 5 mm wide. Many knives are not even that thick across the blade spine by comparison

Knivar från Zitoon tillverkas i Frankrike till största delen för hand. Materialet är Hardox 450

The knives are 8 mm thick, 245 mm long, and 24 mm high, which gives a weight of 270 g

Otherwise, the model has fairly typical characteristics for being a knife primarily intended for No-Spin. It is just under 25 cm long, more precisely 245 mm from the beginning. Mine are slightly shorter due to grinding. It is unavoidable in this context.

That length and thickness give a weight of a whopping 270 g, which is a lot for this type of knife. Lighter than 195 g, a No spin knife must not be according to the competition regulations. But 200-220 or even 240 g is a more common range. There are both pros and cons to the weight, which I will return to.

The finish is a semi-rough brushed surface. Zitoon's logo is found laser etched on the handle. There is also a clear detail with the three holes. They fulfill a dual function. They lighten the handle, which of course affects the balance. Then they help to index the knife and provide a better grip when throwing. For me, they are a great asset when I grip the knife.

Material

This knife is built from Swedish steel, which is often the case with knives from Zitoon Knives. It is an abrasion steel from SSAB in the form of Hardox 450. Steel that may not be exclusive in terms of price but is well chosen. It is also found in flatbeds for dump trucks, excavator buckets, and similar applications. It's a really tough steel in other words. This means, among other things, that it has a tendency to get dents rather than splinters when there are mishits or if the knives greet a stone or two. I throw outdoors so the latter happens from time to time. Especially when casting long distances.

Like all non-stainless steels, it requires a bit of maintenance or rather attention. Especially if you've been outside in damp weather or if you've been sweating a lot. The latter, in particular, can cause some spots in the steel. 

To Throw

The Devil's Claw is primarily made for No-spin casting, of that there is no doubt. But since it is a knife that is neutrally balanced, it can of course also be used for all other kinds of techniques. It is a lesson that has developed over the years. What differs is mainly how knives move in the air.

The balance point is also 11.5 cm from the rear end, which means that it is not found completely in the center but quite close.

Speaking of throwing, I have about 21,200 throws to lean on when reviewing these knives. That and the fact that at this point I own close to fifty different models of throwing knives and have tested several more.

Warming up with the Devil's Claws

- Rotational

The Devil's Claw is relatively good for this type of technique despite not being intended for it at all. But as mentioned above, the knife is fairly neutrally balanced and thus spins relatively evenly. This compared to a back-heavy knife where the rotation point is offset from the center point. It gives a more ovoid motion in the air which is still possible to calculate although more difficult.

This means that these knives are easy to throw from mainly three meters, even if the other distances in a walk back can be handled. But at the longer distances it becomes apparent that the knife is short and then you better understand why knives for this type of throwing are usually significantly longer. In other words, there are no knives I recommend for competition in this discipline. But on the other hand, it shows that the knives are quite flexible when it comes to practice knife throwing. 

- Half Spin

All knives can be thrown with this technique, I tend to argue. But as usual with the addition that it can be done more or less easily. In this case, there are two factors that have a negative impact. It becomes clear if you compare them with, for example, a knife from Zitoon that is actually dedicated for the purpose, the Dague Commemorative. First, Devil's Claw is too thick, so it doesn't penetrate as easily and deeply. This means that you have to use more force, but above all hit just right so that the knife does not fall out of the target.* A fact that is emphasized by the weight. It becomes particularly clear with dry log rounds. It is very clear in the attached videos.

But an even more tangible characteristic is the length. A short knife spins faster than a long one, and it is also more difficult to calculate the rotation. However, it mainly applies to military half-spin, both over and underhand. If you switch to instinctive half spin, that part becomes easier to handle, but factor one remains.

- No Spin

Then we arrived at the area that The Devil's Claw is actually intended for. The noble art of throwing a knife without rotation. Or rather with a quarter of a turn if you want to be picky. Namely, the tip usually points upwards when the knife is released and it must have time to turn slightly before it hits the target.

Shown here are mainly No spin throws but also some rotation and half-spin techniques

This model is well suited for those who throw with a fairly calm and powerful technique. That is because of its weight. If you use more "snappier" techniques influenced by, for example, "Bim" or "Skanff" or similar Wave techniques, it is a little too heavy. It is especially noticeable if you throw for a longer time. 

But otherwise, this knife is easy to throw. The weight is not only a disadvantage, but it allows you to "turn" the knife into the target, so to speak. It will hit hard in any case. 

Personally, I grip them quite far out on the handle and let my fingers find the holes that are there to get the right grip. I don't have huge hands, but despite that, sometimes my index finger ends up too far forward on No spin knives if I place the back end in the middle of my hand. Then you push too far forward on the knife with your index finger and the miss is a fact. This also applies to The Devil's Claw.

Conclusion

The fact that this particular model was chosen has a lot to do with the thickness. I used to throw knives with the same dimensions and thought that a difference in balance would be enough as a change. With hindsight, I might have chosen the sister model "The Devil's Claw Light" which is just that, lighter!

The reason is twofold. For one thing, the weight is felt when practicing for longer periods of time. One, ten, or even a hundred throws are no problem. With 500 to 1000 throws and a couple of hours under the belt you get tired, I promise! The second reason is that it partly has the same problems as my previous competition knives. Despite very good hits, they can fall off the target. They penetrate well but they are so compact that they can drop anyway.

It happened, for instance, during the warm-up for this year's Soulthrower Open, whereupon I changed knives at the last moment before the competition started. It is of course not optimal. That's why I'm also thinning out the tips of the Claws. Every time I grind them, they get a little thinner. Anything to remedy that problem.

There has been a lot of throwing with the Devil's Claw in different seasons

Otherwise, The Devil's Claw is a great throwing knife. To begin with, the material works well. The only thing you need to remember is that all finer throwing knives are made of steel that corrodes. If it is extremely hot or wet, you should be aware. The same applies if you, like me, happen to knock over a water bottle in the box with throwing knives on the way home from practice and don't notice it. ALL the knives had rusted a few days later.

But above all, it is noticeable that this model has been well thought out and designed by someone who throws himself. The knives are easily indexed with the holes and the handle design. This makes it intuitive to find the right grip. Then they behave calmly in the air thanks to the weight. A straight hit on softer and less dry targets than mine also gives really good penetration. The weight also means that the thrower does not have to use much power or rather throw as quickly as with a lighter knife. Momentum is the simple explanation behind that.  

For anyone looking for a solid and efficient knife for No Spin, Zitoon Knives The Devil's Claw is definitely a good option

The flip side of the coin is, as I said, that it gets tiring with such heavy knives in the long run and that they can fall out of the target from time to time. But personally, I like the "neck", the eight millimeters feel good against the finger when throwing.

Then I don't know if I would recommend them to beginners. Heavy, neutrally balanced knives are more difficult to throw than back-heavy knives. The latter tend to be more self-stabilizing in the air. Here the knife does not help the thrower in the same way, but in return, they are more all-round focused and are more forgiving when it comes to different styles.

That's why I'm changing. That, in combination with the fact that there is actually a lifetime guarantee on these knives, which are handmade in Normandy, means that they are certainly good for everyone. From beginners to professionals.

Zitoon Knives

Specification:

Steel: Hardox 450

Length: 245 mm

Height: 24 mm

Thickness: 8 mm

Weight: 270 g (weighed by me, stated 265g)

Point of Balance: 11,5/13 cm from back/tip

/ J - says: No Spin, No Worries

*Alternatively, have very soft targets made of wood such as Cotton Wood or Poplar. Wood types that are difficult or impossible to find in Sweden, at least the first mentioned.

#knivesandbikes #knivigtvarre

Recension Zitoon The Devil's Claw

  

Inledning

För mig representerar de här knivarna, The Devil's Claw från franska Zitoon Knives, min utveckling som no spin-kastare. Jag har endast kastat i några år och jag lär mig mycket hela tiden. Det gör också att jag inte riktigt bestämt mig för vilka knivar som skall vara de huvudsakliga redskapen. Jag prövar mig fortfarande fram vilket har resulterat i kastande med ett antal olika knivar.

I begynnelsen var det därför knivar av "Arrow"-typ som användes mest. En populär variant som tillhör den baktunga kategorin. Sedan blev det större knivar av samma sort. Det följdes av någon uppsättning knivar baserade på "Osetr"-stilen. 

Zitoon Knives The Devil's Claw

Men nu testas mer neutralt balanserade knivar av lite olika varianter. The Devil's Claw tillhör den skaran.

Utseende och mått

I profil ser The Devil's Claw faktiskt ut som en kniv även om det i så fall får vara en helstålskniv med ett inte alltför långt blad. Men den har en handtagsdel och ett tydligt markerat blad med en distinkt egg och en lika tydlig falskegg. 

Det är först när man betraktar den ovanifrån eller någon annan vinkel som inte är från direkt från sidan som det tydligt framgår att det handlar om en kastkniv. Det mått som främst skvallrar om det är en tjocklek på hela 8 mm och en "egg" som är inte mindre än 5 mm bred. Många knivar är inte ens så grova över nacken som jämförelse

Knivar från Zitoon tillverkas i Frankrike till största delen för hand. Materialet är Hardox 450

Knivarna är 8 mm tjocka, 245 mm långa och 24 mm höga vilket ger en vikt av 270 g

I övrigt har modellen tämligen typiska karäkteristika för att vara en kniv främst avsedd för No-Spin. Den är strax under 25 cm lång, närmare bestämt 245 mm från början. Mina är något kortare pga av slipning. Det är ofrånkomligt i sammanhanget. 

Den längden och tjockleken ger en vikt på hela 270 g vilket är mycket för den här typen kniv. Lättare än 195 g får en No spin-kniv inte vara enligt tävlingsreglementen. Men 200-220 eller t o m 240 g är ett vanligare spann. Det finns både för- och nackdelar med vikten som jag återkommer till. 

Finishen är en halvgrov borstad yta. Zitoons logotyp hittas laseretsat på handtaget. Där hittas också en tydlig detalj i och med de tre hålen. De fyller en dubbel funktion. De lättar handtaget vilket förstås påverkar balansen. Sedan hjälper de till att indexera kniven samt ge bättre grepp när man kastar. För mig är de en stor tillgång när jag greppar kniven. 

Material

I den här kniven hittas ett svenskt stål vilket ofta är fallet med knivar från Zitoon Knives. Det är ett slitstål från SSAB i form av Hardox 450. Ett stål som kanske inte är exklusivt sett till pris men väl valt. Det  hittas ananrs i flak till dumpers, grävmaskinsskopor och liknande applikationer. Med det följer att det är mycket segt. Det gör bland annat att det har en tendens till att få bucklor snarare än flisor när det blir felträffar eller om knivarna hälsar på en sten eller två. Jag kastar utomhus så det sistnämnda händer från stund till annan. Särskilt vid långdistanskastning. 

Som alla icke rostfria stål kräver det en aning underhåll eller snarare uppkmärksamhet. Särskilt om man varit ute i fuktigt väder och kastat eller om man varit mycket svettig. Särskilt det sistnämnda kan ge lite prickar i stålet. 

Att kasta

The Devil's Claw är främst gjord för No-spin-kastning, därom råder inget tvivel. Men eftersom det är en neutralt balanserad kniv kan det förstås användas även till alla andra sorters tekniker. Det är en lärdom som växt fram under åren. Det som skiljer åt är främst hur knivar rör sig i luften. 

Balanspunkten hittas för övrigt 11,5cm från bakänden vilket gör att den inte återfinns helt i centrum men rätt nära. 

Appropå kastning så har jag cirka 21 200 kast att luta mig emot när jag bedömer de här knivarna. Det och det faktum att jag vid det här laget äger närmare femtio olika modeller av kastknivar och har testat ett antal till.

Uppvärmning med Djävulsklorna

- Rotationskast

The Devil's Claw är relativt bra för den här typen av kastning trots att den inte alls är tänkt för det. Men som nämndes ovan är kniven tämligen neutralt balanserad och därmed snurrar den relativt jämnt. Det ställt i relation till en baktung kniv där rotationspunkten är förskjuten från mittpunkten sett. Det ger en mer äggformad rörelse i luften som fortfarande är möjlig att beräkna även om det är svårare. 

Det gör att de här knivarna är lätta att kasta från främst tre meter även om de övriga distanserna i en walk back går att hantera. Men på de längre distanserna blir det påtagligt att kniven är kort och då förstår man bättre varför knivar för den här typen av kastning vanligtvis är väsentligt längre. Det är andra ord inga knivar jag rekommenderar för tävling i den här disciplinen. Men däremot visar det på att knivarna är rätt flexibla när det kommer till användning.  

- Half Spin

Alla knivar kan kastas med den här tekniken brukar jag hävda. Men som vanligt med tillägget att det kan göras mer eller mindre enkelt. I det här fallet är det två faktorer som drar ned betyget på den här fronten. Det blir tydligt om man exempelvis jämför med en kniv från Zitoon som faktiskt är dedikerad för ändamålet, Dague Commemorative. För det första är Devil's Claw för tjock varpå den inte penetrerar lika enkelt och djupt. Det betyder att man måste ta i mer men framförallt träffa helt rätt för att kniven inte skall falla ur tavlan.* Ett faktum som understryks av vikten. Särskilt tydligt blir det med torra tavlor. Det är mycket tydligt på de bifogade filmerna. 

Men en ännu mer påtaglig egenskap är längden. En kort kniv snurrar snabbare än en lång och därtill är det svårare att beräkna rotationen. Det gäller dock främst military half-spin, både över och underhandskast. Skiftar man till instinktive half spin så blir den delen enklare att hantera men faktor ett kvarstår. 

- No Spin

Sedan var vi framme vid det område som The Devil's Claw faktiskt är avsedd för. Den ädla konsten att kasta en kniv utan rotation. Eller snarare med ett kvarts varv om man skall vara petig. Det brukar nämligen vara uppåt som spetsen pekar när kniven släpps och den skall hinna vrida sig något innan den träffar målet. 

Här visas huvudsakligen No spin-kast men även lite rotation- och halvspinstekniker

Den här modellen lämpar sig väl för den som kastar med rätt lugn och kraftfull teknik. Det på grund av sin vikt. Vet du med dig att du har en "snärtigare" teknik influerad av exempelvis "Bim" eller "Skanff" eller liknande Wave-tekniker  så är den lite för tung. Särskilt märks det om när du kastat en stund. 

Men annars är det en lättkastad kniv. Tyngden är inte bara en nackdel utan den gör att du kan "vända" in kniven i tavlan. Den kommer att träffa med pondus i vilket fall som helst. Personligen greppar jag dem rätt långt ut på handtaget och låter fingrarna leta efter hålen som finns där för att få rätt fattning. Jag har inte enormt stora händer men trots det förekommer det ibland att mitt pekfinger hamnar för långt fram på No spin-knivar om jag placerar bakänden mitt i handen. Då trycker man för långt fram på kniven med pekfingret och missen är ett faktum. Det gäller även The Devil's Claw. 

Sammanfattning

Att just den här modellen valdes har mycket med tjockleken att göra. Jag kastade tidigare knivar med samma dimension och tänkte att det fick räcka med skillnad i balans som förändring. Med facit i hand skulle jag kanske ha valt systermodellen "The Devil's Claw Light" som är just det, lättare! 

Orsaken är tvåfaldig. Dels så känns vikten när man kastar länge. Ett, tio eller ens hundra kast är inga problem. Med 500 till 1000 kast och ett par timmar känns kan jag meddela. Det andra orsaken är att den delvis har samma problem som mina förra tävlingsknivar. Trots mycket bra träffar kan de ramla ur tavlan. De penetrerar väl men de är så kompakta att de kan släppa ändå. 

Det hände bland annat på uppvärmningen inför årets Soulthrower Open varpå jag bytte knivar i sista stund innan själva tävlingen. Det är förstås inte optimalt. Därför håller jag för övrigt på att tunna ut spetsarna på Klorna. Varje gång jag slipar dem blir de något lite tunnare. Allt för att råda bot på det problemet. 

Det har blivit en hel del kastande med the Devil's Claw under olika årstider

I övrigt är The Devil's Claw en mycket bra kastknivsmodell. Till att börja med fungerar materialet utmärkt. Det enda man behöver ha i åtanke är att i princip alla finare kastknivar är gjorda i stål som korroderar. Är det extremt varmt eller blött bör man tänka på det. Detsamma gäller om man som undertecknad råkar välta en vattenflaska ned i lådan med kastknivar under hemfärd och inte se det. ALLA knivar hade rostat någon dag senare. 

Men framförallt märks det att det här är en kniv som väl genomtänkt och designad av någon som kastar själv. Knivarna är lättindexerade i och med hålen samt utformningen på handtaget. Det gör det intuitivt att hitta rätt fattning. Sedan uppträder de lugnt i luften tack vare vikten. En rak träff på mjukare och mindre  torrare tavlor än mina ger dessutom riktigt bra penetration. Vikten gör också att kastaren inte behöver ta i lika mycket eller snarare kasta så kvickt som med en lättare kniv. Momentum är den enkla förklaringen till det. 

För den som söker en stabil och effektiv kniv för No Spin är Zitoon Knives The Devil's Claw definitivt ett bra alternativ

Baksidan av myntet är som sagt att det blir tröttande med så tunga knivar i längden och att de kan ramla ur tavlan från stund till annan. Men personligen gillar jag "nacken", de åtta millimetrarna känns bra mot fingret när man kastar. 

Sedan vet jag inte om jag skulle rekommendera dem till nybörjare. Tunga, neutralt balanserade knivar är mer svårkastade än baktunga diton. De senare tenderar att vara mer självstabiliserade i luften. Här hjälper inte kniven kastaren på samma vis men i gengäld är de mer allroundbetonade samt är mer förlåtande vad gäller olika stilar. 

Därför ändrar jag mig. Det i kombination med att det faktiskt är livstids garanti på de här knivarna som handgjorda i Normandiet gör att de visst är bra för alla. Från nybörjare till proffs.

Zitoon Knives

Specifikation:

Stål: Hardox 450

Längd: 245 mm

Höjd: 24 mm

Tjocklek: 8 mm

Vikt: 270 g (vägd av mig, uppgiven 265g)

Balanspunkt: 11,5/13 cm från bakände/spets

/ J - säger: No Spin, No Worries

* Alternativt ha mycket mjuka tavlor av trä som Cotton Wood eller poppel. Träslag som svårligen hittas i Sverige, i alla fall inte det förstnämnda.

#knivesandbikes #knivigtvarre

Review SRM 168L

  

-  a solid and reliable knife

Some knives are fairly anonymous until they start being used. That can be said about this knife from SRM. The model is called 168L and does not stand out very much in appearance.

But there is still something calm and pleasant and familiar about the design. If you look at it for a moment with a special focus on the overall lines and not least the proportions of the blade and how the back rises slightly, you can perhaps recognize a classic. You can guess which knife I'm thinking of.

SRM 168L

Other than that, this knife is most similar to itself. The other knife I have in mind is a knife with a titanium handle and a frame lock.

This knife features a steel frame with sides of G10 and the lock is a so-called Ambi lock. It is SRM's interpretation of the ever-so-popular "Cross-bar" locks. Something which, incidentally, they master better than most. In addition to that, their own invention Ambi Clip is added to the stew.

The look is harmonious but isn't there something familiar about the blade shape?

Short version: SRM 168L can perhaps be experienced as somewhat anonymous at first but grows both after a while and in hand!

Blade

As I said, the leaf shape is recognizable. But it should be added that a classic drop point is fairly generic in the knife world. However, this one has a back that rises slightly above the back line of the handle and thus gives a hint of a thumb ramp. At the base of it, some grooves are found to rest the thumb against.

The finish on the blade is a fairly coarse satin which works well. This means it looks nice while being practical and hides some small scratches.

Model 168L features a drop point blade with a high flat ground

The high flat grind extends more than 25 mm at its widest and ends with a thickness of 0.3 mm behind the edge. The material used is D2 steel and there is not much more to add about the properties at this point. Most people in the knife world recognize it. It is a serviceable steel but has a tendency to corrode and that has happened a couple of times with this knife for various reasons. If you examine, for example, the picture below, you can see remnants of it in the form of black spots on the blade towards the tip.

The D2 steel has then been ground excellently. The factory edge was smooth, reasonably symmetrical, and above all sharp. You can't ask for much more than that. Of course, if you go down to the level of detail and measure sharpness in Bess and study edges in a microscope, you might be able to find more. But not on a practical level if I may put it that way.

In terms of edge retention and ease of maintenance, D2 steel is good but rust can occur as can be seen here

The SRM 168 has been a frequent companion at work. There are a lot of packages that need opening. With a thorough cleaning between tasks, it has also had to prove itself as a paring knife and a petty handling fruit and vegetables. It is a way to put in more test hours before a review. As a kitchen knife, it performs decent, except when it comes to tasks like coring apples. The blade is too wide for such chores. But you can see that without using it.

But for things it's perhaps more geared towards, this is a highly likable companion. The tip is both strong and sharp, which makes it easier to get into tough plastic packaging and the like. The solid handle in symbiosis with the efficient blade is a great asset when you have to cut nylon straps, cable ties, and ropes and perhaps need a little more pressure behind the cuts.

Even cardboard is easily dispatched. A sharp edge and a high flat grind contribute to that. The blade also bites well into wood and thus it can be said that the SRM 168 is not a bad all-round knife even out in the woods.

Handle

The SRM 168 has a deceptively simple handle but is well thought out. It bulges where it should and turns inwards in the right places. More specifically, it provides an area to place the index finger where the handle sides are a bit thinner just behind the finger guard. Then the handle swells ever so slightly at the height at the back. The sides are certainly flat, but the edges are seriously broken with a chamfered edge.

The material is G10 of medium coarse character, which together with the general shape of the handle gives a good grip.

The handle is deceptively simple but works great

The knife is quite classically constructed with a frame consisting of two very lightened pieces of steel. They are then screwed in two points in addition to the pivot screw, which is of course adjustable. The size of the screws is T6 and T8 respectively. It can be added that the pivot screw is D-shaped, which prevents it from spinning when adjusted. On the opposite side of the screw head is found a head decorated with the SRM logo.

The back is partially open, which follows the type of lock, but towards the back end, there is a spacer. In it, you will also find a substantial lanyard hole, which certainly also extends through the sides of the handle.

The construction is quite classic but includes both an Ambi lock, a piece of open back, and a back spacer

Although the knife is not one of the largest, the handle is big enough. It measures 11 cm in length, 2.35 cm in height, and has a thickness of 12.1 mm.

It is partly the last measurement that makes the knife fill the hand as well as it does. What also contributes to good ergonomics is the straight shape that fits most hands. Finger grooves and the like can be effective, but only if they are found exactly where your hand wants them.

Another important area is that all edges are properly rounded. This applies to the back side, but above all to the inside of the blade groove. A detail that is sometimes missed by manufacturers, even big ones. When you use some force when working with a knife, it can be quite sharp against the little finger. SRM doesn't miss something like that and here it is well done.

Another important surface is the back of the handle. The more surface, the more comfortable the knife. There must also be no sharp edges or corners. It doesn't here.

This knife is quite ergonomic 

It is no problem to use the most frequent grips such as hammer grip, saber grip, pinch grip or reverse grips. The balance and low weight also make it easy to change grips during work if needed. In general, the 168 is well designed and constructed and you can feel it when you use the knife. 

Opening and Lock

This SRM knife belongs to those that can be opened in several ways. That characteristic follows, so to speak, with the lock construction. That and the fact that any knife that has some visible blade to grip around can of course be folded out with two hands if the user feels more comfortable doing so.

Otherwise, it is mainly double-sided thumb suds that are the predominant way to open the knife. They are also really good. They are easily accessible thanks to the handle sides being a bit thinner where they are found. Then the geometry is designed to give a good push to the blade. That without the studs ending up halfway out on the blade. Here they are found near the handle when the knife is open and are thus out of the way when cutting. 

The 168L has very effective thumb studs that are easy to use

Then it is necessary to get the spring tension correct as it's the lock that acts as detent or the resistance that holds the blade in place in the folded position on this category of knives. Also, that detail is well done. As you noticed, many small things are starting to fall into place.

The lock is called an Ambi lock and is a version of a cross-bar lock

Speaking of falling into place, the blade does so in a confidence-inspiring manner. The crossbar-type lock is correctly executed. The blade has no play in any direction, nor does the bolt have any particular tendency to move sideways when the lock is released.

The reason I mention that is that some variations of this lock type have some play if the tolerances are not tight enough. This in turn makes it more difficult to use only one finger to close the lock. But you can do that here, even if the more common way to do it is with two fingers.

To Carry

In the pocket, 168L is discreet. No extremely sharp edges or any glass breaker rear end, but a rather box-like firmly chamfered exterior. Neither length nor thickness are extreme either. The knife is neither among the thinnest I have nor among the thicker ones on the market. Kind of anonymous like I accused it of being at the beginning of this post. In this case, it's a good thing!

The clip is mounted at the back end of the handle, whereupon the entire knife disappears into the pocket when in use

Ambi-Clip is SRM's contribution to the knife world. A very good clip that can be removed without tools

This means that the knife does not make much of a fuss. It is there when you need it and is not very noticeable otherwise. I particularly appreciate two things. The first is that you can put your hand in your pocket to get something else without hurting your hand. Such basic things are sometimes missed.

The second is that the knife is easy to pull and, above all, put back. It doesn't help if you can draw a knife and unfold the blade with one hand if it still takes two hands to get it back together and back in the pocket. At least not in my line of work.

The knife itself is discreet in the pocket, but the clip is glossy and therefore visible

By now I've written quite a few times about SRM's Ambi Clip. But it is a good invention! It means that the clip is attached by being inserted into a slot in the handle where a pair of springy metal pins hold it in place. It is split in the middle and the clip is therefore released by pressing lightly on the outside of it and then pulling straight back.

In this way, the clip can both be removed or shifted to the left side without tools. In addition, it can be mentioned that it is also a well-functioning clip otherwise where properties such as good tension, approved ramp, and decent size are met.

To Conclude

The SRM 168L breathes "working knife" right from the start. Part of that impression is based on the simple, straightforward design. But the choice of materials also contributes to that feeling. The combination of G10 and D2 aren't original anymore but it's still a good foundation for a capable knife. Then you should bear in mind that even if the materials are the same between knife brands, the quality is not, nor is how they are treated.

Here it is noticeable that there is a lot of knowledge within the company behind SRM. They have been and are OEM manufacturers and have long and wide experience in knife manufacturing. This is reflected in solid build quality. The 168L may not be unique in any respect but it is very well made.

A knife as reliable as an old Volvo

When the first visual impression has sunk in, one must feel and hold a knife and that is when those characteristics are felt. The blade is centered, handling excellent with a blade that flashes out on soft ceramic ball bearings and a lock that just works.

There are also many details done correctly. Things like a properly patterned G10 that provides good grip without rasping the surroundings, thumb studs that are found where they should be, and a sharpening choil that is in the right place and properly sized.

After that, it's time for the real baptism of fire. Time to start using the knife and take it to work. It is at this level that this knife has its real strengths. The ergonomics are good and the blade is very all-round focused.

This SRM knife is a real workhorse. In some posts on Instagram, I compared it to my old Volvo, it just works and has for a really long time. I get the same impression from this knife.

SRM 168L at work. Time to harvest Swiss chard

For those reasons, I can only warmly recommend this knife. Not because it's extremely pretty, because it's not. 168L is too anonymous for that. Although the appearance is not unpleasant either, harmonious is a word that springs to mind. Nor because it is exclusive, because it's not, but because it just works.

SRM has thus managed to create a really good knife for all everyday situations, whether it is work or leisure that is around the corner.

SRM Knives

Specification:

Length Overall: 198 mm

Length Folded: 111mm

Weight: 113 g (weighed by me, stated 113 g)

Blade Length: 86 mm

Blade Thickness: 3,1 mm

Blade Steel: D2

Handle: G10

Lock: Ambi lock

Produced by: SRM, made in China

/ J - 

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre