- en revitaliserad klassiker
Jag kan inleda med att konstatera att Gobbo är en mycket lyckad fusion mellan gammalt och nytt. Det yttre ståtar med enkla men eleganta linjer som känns igen från knivar använda av bland andra fåraherdar i trakterna av Abbruzzi i Italien sedan många generationer tillbaks. Det är klassiska former och dito material med trä eller horn i handtaget. Det gällde då och det är även det som är aktuellt i den här modellen från Viper Knives.
Så långt framstår allt som traditionellt men allt är inte som det synes vara. Twisten kommer i hur kniven är uppbyggd och sammansatt samt i hur bladet hålls på plats. Något jag ämnar tala mer om i den här recensionen.
 |
Viper Knives Gobbo |
Först kan väl nämnas att det här är ett typiskt exempel på en begränsad upplaga även om det inte är en extremt liten sådan. Närmare bestämt har det gjorts 1000 stycken av den här varianten varav det här är nummer 561. Det intygas i ett medföljande certifikat.
I det här fallet har kniven handtag i ljust trä. Önskas ett annat utseende finns den även i mörkt cocobolo-trä eller med ett grepp av horn. Som med alla naturmaterial varierar utseendet mycket mellan olika exemplar av knivarna.
Formgivaren och knivmakaren bakom den här nytolkningen är Fabrizio "Silvestri" Silvestrelli, en herre som ofta samarbetar med Viper Knives. Han har utgått från ett regionalt knivmönster från Abbruzzi och därefter byggt en kniv som i grund och botten är modern.
 |
| Gobbo, den eleganta puckelryggen från Abbruzzien |
Twitterversion: Viper Gobbo, en utmärkt fusion mellan gammalt och nytt. En ulv i traditionella fåraherdeknivskläder!
Blad
Knivar består rätt uppenbart av ett handtag och ett blad. I det här fallet är formen på båda mycket karaktäristiska. Det betyder för bladets del att det är en mycket strömlinjeformad och slank drop point. Den är också rak och istället står handtaget för kurvaturen.
Längden på bladet är 8,5 cm lite beroende på hur man väljer att mäta och höjden är 2,3 cm. Tjockleken på bladet är på klassiskt manér tämligen återhållsam med 3,2 mm. En tjocklek som dock enbart hittas vid ricasson och delar av bladryggen då bladet smalnar av mot spetsen till.
 |
| Kniven har ett tämligen spetsigt drop point-blad som fungerar till det mesta |
Bladen på klassiska Gobbo-knivar kan ha lite olika varianter på slipningar. De kan vara såväl sabel- eller som här, flatslipade. Utöver det kännetecknas det här bladet av att det fått en tämligen polerad satinfinish. Märkningen är Vipers vanliga med modellnamn och logotyp på en sida och därtill Silvestris logga på ricasson. På motstående sida hittas numreringen i det här fallet samt staden Maniagos kvalitetsstämpel. Överlag kanske något för många markeringar men inte så att det sticker alltför mycket i ögonen.
En typisk detalj för Viper själva är den mjukt rundade bladryggen. Det gör det extra behagligt att placera en tumme där när man skär med kniven.
Stålvalet i den här kniven är jag inte helt vän med. Det handlar om 440A. Ett mycket enkelt stål som har de fördelarna för tillverkaren att det är lätt att forma och polera. För användaren kan det positiva sägas att det är synnerligen rosttrögt och att det är lätt att slipa. Det senare kan behövas då det är mycket mjukt och håller skärpan tämligen dåligt.
Fabrikseggen får godkänt även om det är knappt. Den kantrar något på höger sida som är synligt brantare än vänster/presentationssidan. Den är dessutom lägre mot ricasson till och något bredare längre ut på bladet. Därtill är "plunge line" något för svepande vilket gör att eggen inte är vass ända in till ricasson. Skärpan var trots det duglig. Den rakade hår med något tryck vid ankomst.
 |
| Nr 561 av 1000 hade förtjänat en något bättre slipning |
Flatslipade blad med de här proportionerna och den här formen är generellt mycket allroundbetonade. Det gäller här med. Spetsen är riktigt bra och eggen ger en svepande lång buk och en liten bit rak egg att arbeta med. Eftersom spetsen inte heller befinner sig särskilt högt upp i relation till handtaget behöver man inte vinkla handleden så mycket om man vill nyttja den eller yttre delen av bladet för att skära med. Något som kan vara ett problem för knivar med kraftigare böj på eggen som flåknivar.
Sen märks det att bladformen växt fram och förfinats under århundraden. Den fungerar till det mesta utom specialiserade uppgifter som t ex att flå en älg eller skära mattor. Men till det den är tänkt, att agera typisk fickkniv, är den briljant. Att kapa snöre eller rep, strimla en kartong, skära till en tygbit, tälja till en avståndsmarkör för knivkastning och annat vardagligt. Ja, det det sistnämnda är kanske mest vardagligt för mig personligen misstänker jag.
Sedan är den förnämlig som picknick-kniv. Till uppgifter som att skiva salami och tomat eller skära till en bit ost och dela frukt med är den exemplarisk. Jag kan föreställa mig hur fåraherdarn använde knivarna till just dylika ting. Det flatslipade bladet glider elegant genom de flesta födoämnen och här är det enkla stålet faktiskt en styrka rosttrögt som det är. Den typen av arbeten tarvar inte heller särskilt hållbar egg.
Handtag
Handtaget utstrålar skenbar enkelhet som döljer en modern konstruktion. Det som syns först är den krökta formen som givit kniven dess namn. Tolkningen av hur krökt en "Gobbo" skall vara varierar från tillverkare till tillverkare har jag noterat. Syns gör förstås även de snygga skollorna i olivträ. De är väl slipade till den gräns där man kan tala om polerade. Så långt är det ett traditionellt bygge.
Utöver det kan det snabbt konstateras att moderna påfund som clip, fånglinehål och liknande lyser med sin frånvaro. Även det återspeglar hur knivarna alltid sett ut. Det första intrycket är även att Gobbo är mycket lätt. En mycket bra egenskap hos en fickkniv.
 |
| Handtaget med sin för modellen typiska "puckel" på ryggen |
Vikten är låg trots att det inuti kniven hittas en ram av polerat rostfritt stål vilket även gäller en del av de äldre knivarna men inte alla. Ram bör tilläggas, inte att de är rostfria. Så långt inga avsteg från det klassiska. Men sättet den är hopsatt och hur man valt att fästa träskollorna talar om att det här är en modern kniv.
Ramen är som på alla fällknivar från Viper Knives mjukt rundad. Inga vassa kanter eller hörn hittas här! Sidorna är skruvade på ramen med tre mycket små skruvar med huvuden för spårmejsel. Vanligen kanske jag hade haft invändningar mot storleken och valet av huvud men inte i det här fallet. Det här är en inte en kniv som behöver demonteras i tid och otid. Men du kan göra det om du så önskar. Gör du det så hittas en justerbar pivotskruv under träet. Där återfinns även två något kraftigare skruvar som är de som tillsammans med bladbulten faktiskt håller ihop kniven.
 |
| Gobbo är något så ovanligt som en slipjoint med öppen rygg |
Även sättet på vilken kniven är öppen i ryggen är modernt. Här hittas två stycken kraftigt timglasformade distanser. I övrigt är den helt öppen. Det ger en lättare och i det här fallet bättre balanserad kniv. Det senare är en spekulation från min sida då jag inte känt på äldre versioner men den här har helt neutral balans. Den här sortens konstruktion möjliggjörs tack vare modern teknik i utfällningsmekanismen. Och eftersom den har en sådan hittas här även ett bladstopp, en genomgående bult som tar hand om krafterna från bladet när man använder det.
 |
| Så här bra blir det när en handtagsform som förfinats under generationer tolkats av en mästare! |
Att hålla i och arbeta med den här kniven är en ren fröjd. Det märks att den här modellen haft tid på sig att utvecklas med små steg i taget. Krökningen av handtaget, det mjuka träet och den rundade formen som fortfarande är oval är saker som bidrar till den goda komforten. Det sistnämnda gör att kniven både är lätt att greppa kring samtidigt som du kan orientera den i handen även om det skulle vara mörkt. Det förhindrar också att den roterar i handen när man tar i lite. För det går faktiskt att göra med den här kniven även om det är något jag sällan gör. Det är trots allt lite av en samlarkniv för mig.
Den sofistikerade formen gör att alla grepp fungerar och gör det bra. Jag skulle vilja se den hand som inte uppskattar det här handtaget. Möjligen med undantag för de som föredrar den mer militära stilen där friktion och maximalt grepp är det som eftersträvas. Det får du förstås inte med ett spolformat, polerat trähandtag. Men det behövs inte heller.
Öppning och lås
En kniv i traditionell stil kan förstås endast öppnas på ett vis och det är med två händer. Det gäller förstås Gobbo också. Något annat vore att häda.
 |
| Det sticker ut tillräckligt med blad för att greppa om med fingrarna utan tillskott av nagelskåror |
Den här kniven har inte någon form av nagelskåra eller liknande för att underlätta åtkomst till bladet. Men i gengäld sticker det ut tillräckligt mycket av det att greppa kring så några problem uppstår inte därvidlag. Möjligen kan det påpekas att själva motståndet inte kan vara så mycket större då det blankpolerade bladet inte ger det bästa fästet för fingertopparna. Men balansen mellan motstånd och grepp på den här kniven är utmärkt. På tal om det skulle jag sätta "pull" som man talar om när det kommer till slipjoints till en fyra. Det är motståndet som krävs för att bladet skall fällas ut.
"Walk and Talk" är ett annat aktuellt begrepp som beskriver hur kniven känns och låter när bladet fälls ut och in. Gobbo är i det här avseendet lite speciell och skiljer sig från mer historiska knivar och det gör att själva gången är något tyngre än vad många slipjoints bjuder på. Kniven saknar även halvvägs-stopp. Ljudet som uppstår när kniven är fullt utfälld eller bladet är tillbaks i handtaget är distinkt och fullt hörbart.
En naken Gobbo. Här syns det fint arbetade träet som omsluter ramen, den justerbara pivotskruven, skruvarna som håller ihop ramen och en av fjädrarna till "Action stopper"-systemet
Det som gör att kniven uppträder lite annorlunda än äldre tiders slipjoints är att den här kniven likt några andra från Viper är utrustad med "Action stopper". Det är en modern variant av systemet där motståndet istället för att komma från en ryggmonterad fjäder åstadkoms av dubbla "detent"-kulor inbyggda i ramen. En i varje "liner". Med systemet följer både för- och nackdelar som jag ser det. Kraften som håller bladet på plats kan inte jämföras med de starkaste slipjointknivarna bland annat. Men i gengäld ökar det friheten på designfronten. Exempelvis kan man göra knivar öppna i ryggen som i det här fallet. Sen kan jag tänka mig att den här lösningen är enklare att tillverka då den inte kräver samma precision för att fungera optimalt. Du kan till och med justera fjädertrycket själv om du så önskar. Vidare så gör det förstås knivhandtaget lättare vilket justerar totalvikten nedåt och inte minst så bidrar det till att balansen överlag förbättras eftersom handtaget är mindre tungt.
Själva funktionen skulle jag säga är jämbördig med den genomsnittliga slipjointkonstruktionen. Bladet sitter stabilt nog för att inte fälla ihop sig om man t ex stöter emot något med baksidan när man arbetar med kniven.
Att bära
Nu är vi långt från clip och andra nymodigheter. Den här kniven bärs löst i en ficka eller möjligen i tillhörande läderfodral om du önskar skydda ytan på din skönhet. Gobbo är dock mycket sympatisk i fickan. Det är en äkta "fickkniv", inte ett fällbart spett som möjligen kan tvingas ned i en ficka med mycket möda och en del våld, till skillnad från en del moderna fällknivar. De mjuka formerna tar inte emot någonstans och detsamma gäller den polerade träytan.
 |
| Gobbo kommer med ett mjukt läderfodral eller snarare påse |
Både bak och framände har fått rundade hörn och den yttre formen är som tidigare talats om, krökt. Utöver det så kan framhållas att på den här modellen finns inget vasst hörn på ricasson som sticker ut och ställer till det när kniven är hopfälld.
Läderfodralet som följer med kniven är mer av typen påse än en läderslida. Som skydd fungerar den bra men är inget jag använder alltför ofta. För det mesta bär jag kniven löst i en ficka men ser till att det inte finns något annat i fickan som kan skrapa upp träytan. Det är nackdelen med den sortens polerade ytor. De visar spår av användning tämligen lätt.
Sedan har Gobbo en egenskap som är grädden på moset, löken på laxen eller vad ni vill. Den är ultralätt! Vi talar om en kniv som har ett blad som mäter närmare nio centimeter men som ändå väger futtiga 85 gram. Det är något som verkligen märks eller snarare inte märks i fickan. Det enda som kan noteras är längden då det trots allt inte är en riktigt liten kniv. Den mäter elva centimeter hopfälld.
Sammanfattningsvis
Gobbo är ett typiskt exempel på hur tiden kombinerat med generationer av användare kan forma en kniv till närmast perfektion. Skönheten i de bedrägligt enkla linjerna återkommer när kniven hålls i hand. Det här är en klassisk fickkniv! Attraktiv att se på och sympatisk i hand.
I det här fallet har Silvestri och Viper Knives väckt liv i ett regionalt knivmönster från Abbruzzi på ett föredömligt sätt. Det typiska utseendet med sitt karaktäristiska handtag har parats med en dos av modern teknik vilket gör att kniven kan räknas som "modern traditional" som de ibland kallas idag med en anglosaxisk term.
 |
| I jämförelse med några andra knivar från Viper, även de med sidor av trä, syns att Gobbo inte är någon liten kniv |
För det moderna står konstruktionen som bygger på en stålram med öppen rygg, distanser och en stoppbult för bladet. Något som bryter mot hur äldre tiders knivar såg ut samtidigt som det gör den både lättare och bättre balanserad. Dessutom hittas en variant på slipjoint kallad Action stopper som håller bladet på plats i både infällt och utfällt läge. Det är också den tekniken som möjliggör den öppna ryggen.
Den här kniven har ett mycket sympatiskt handtag namnet till trots. "Gobbo" lär betyda puckelrygg på italienska och syftar till den krök som handtaget gör för att sedan svagt vika av nedåt. Polerat olivträ är ett både snyggt och mycket lätt material och därmed utmärkt för fickknivar. Inte med moderna mått mätt kanske då man närmast vill veta vilken storlek på rasp som handtagsmaterialet motsvarar. Men här är det mjukt och behagligt mot handen samtidigt som det är mycket attraktivt att titta på. Sen hade jag inte haft något emot den här kniven med ett svart polerat hornhandtag heller för den delen.
Men sen undrar jag om Viper tänkt sig den här specifika modellen som en ren samlarkniv? För all del, numreringen ger väl en vink åt det håller samt att den hittas under rubrik "Gentlemen and Collection" på hemsidan. Men även stålvalet antyder det då det är lätt att få snyggt men annars inte har många förlåtande kvaliteér jämfört med vad som finns att tillgå nuförtiden. Varför använde man sig inte av exempelvis N690 vilket är något av en stapelvara hos Viper annars?
 |
| Viper Gobbo med anor från Abbruzzien är en revitaliserad klassiker |
Det är emellertid en av få invändningar jag har. I övrigt är Gobbo genomsympatisk då den är både snygg att se på och praktisk. Här följer inte bara form av funktion utan förhöjer den! Det är en av de vackraste knivar jag äger och den är därtill bekväm att hålla och arbeta med. Särskilt som bladet är riktigt effektivt. Sen får väl tillstås att den endast används till mycket lätta arbetsuppgifter. Till grovjobb har jag andra eggverktyg. Det är trots allt en begränsad upplaga. Det betyder också att om ni önskar köpa en så skulle jag inte dröja alltför länge med det.
Specifikation:
Längd utfälld: 202 mm
Längd hopfälld: 112 mm
Vikt: 85 g
Bladlängd: 85 mm
Godstjocklek: 3,2 mm
Bladstål: 440 A, HRC 55-57
Handtag: trä, oliv
Lås: inget, slipjoint / "action stopper"
Producerad av: Viper Knives, tillverkad i Italien
/ J -
